Bokslut

 

 

 

Detta bygger på: Fundallogik och Tillägg till Fundallogik

(och sex böcker till, vilka dock definitivt mer får ses som förarbeten)

som finns här:

 

Vulkan

 

 

För kontakt: e-post

 

 

Har jobbat ideellt med denna min fundallogik i alla år, så bidrag tas tacksamt emot (Swish)

 

 

 

 

 

 

 

 

**

 

 

Kanske det viktigaste Fundallogiken lär

 

Erfarandet definierar, hävdar, påstår saker, utifrån, med grund, i sitt erfarande, sina erfarenheter, allena.

Erfarandet erfar sitt erfarande, sin erfarenhet, allena.

Erfarandet är slutet i sig självt.

Ett erfarande, en erfarenhet, vilken kan korrespondera mot, referera till, en empiri, något ”bortom” erfarenheten/erfarandet, där existerande per se, (mer eller mindre) oberoende av erfarenheten, men eftersom erfarandet endast erfar sitt erfarande, erfarandet är slutet i sig självt, så kan det aldrig veta hur det förhåller sig med det, om det erfarna korresponderar mot en empiri, eller inte.

Utan erfarandet antar korrespondens mot en empiri, om det gör det.

Erfarandet kan nöja sig med sitt erfarande, inte hävda korrespondens mot en empiri, eller inte.

Ses empiri som viktig, så är det rationellt att empiriska antaganden överensstämmer med ”empirin”, det i erfarandet vilket antas korrespondera mot en empiri.

 

Den Värld fundallogiken definierar

 

Världen blott existerar, har så alltid gjort, och kommer så alltid att göra. Det finns inget alternativ till Världen.

I Världen skapas partiklar (i E-kontraktioner), vilka med tiden fullbordas (återgår till att vara ett med E).

Partiklar vilka existerar lokalt, i större eller mindre kluster, och utgör allt specifikt vilket kan erfaras(/tänkas).

 

 

Inledning

 

Givet att allt rörande empiri (icke-erfarande, eller icke-antaganden) handlar om antaganden (se vidare nästa avsnitt), så finns inget empiriskt facit. Utan ”sanningen” står att finna i erfarandet, allena. Ett finnande vilket primärt handlar om att utdefiniera/anta satser vilka förefaller att definiera det fundamentala (generella) i erfarenheten/erfarandet. Och det är precis vad detta arbete primärt också företar sig, ur (rationalistiskt) rationellt perspektiv, ”empirin”, den ”empiriska” erfarenheten, den ”Humeska mosaiken” (ett begrepp myntat av David Lewis (1941–2001), förstås med tanke på den kände skotske 1700-tals filosofens (”empiristiska”) filosofi), den ”empiriska” delen av erfarenheten/erfarandet/medvetandet/tänkandet, är mer support.

 

I detta framkommer att Up, Unicitetsprincipen, är den mest fundamentala principen (bortsett från Ip’, se primärt vidare nästa avsnitt), vilken primärt definierar att om ”olika” x (fenomen) äger identiskt (exakt) samma egenskaper (x’), så är det frågan om ett och detsamma, unika, fenomen, eller då x, och alltså inte frågan om olika x; {x’}Îx,y ® x=y, vilket ekvivalent kan skrivas: x=y; {x’}Îx,y, vilket då ska tolkas som att ”x och y” är ett och detsamma, unika, x, eller ekvivalent, så är x=y, eller omvänt y=x, ”x och y” är samma (unika) x(=y).*

 

Up som definierar det normala, att erfarandet består av unika separata fenomen, särskilt ett faktum i ”empirin”, till exempel katten, huset, gräsmattan, trädet, soluret, planeten, etcetera. Utan Up måste ”empiriskt” motbevisas, för att det ska vara rationellt att förkasta Up (åtminstone som generellt giltig (för alla x)), vilket handlar om att (”empiriskt”) bevisa existensen av superklonade, superpositionella, holistiska, meridioistiska x, etcetera (se vidare det kommande), alltså handlar om att bevisa existensen av (”empiriska”) x i strid mot Up (alla rent rationalistiska (icke-”empiriska”) x vilka strider mot Up är simpliciter irrationella(/falska), givet Up).

 

För att ta ett superklonat x som exempel, så gäller det att bevisa att till exempel en fotboll kan skjutas i två mål samtidigt. Går inte det, så vidimerar det Up, går det, så faller Up, åtminstone vad gäller fotbollar.

 

På partikelnivå finns ett experiment kallat Dubbelspaltexperimentet, vilket ungefär motsvarar föregående fotbollsexperiment, i vilket en partikel av en ”kanon” skjuts (”sparkas”) genom några springor/spalter, efter vilket partikeln träffar en skiva. När partiklar på så sätt skjuts en efter en mot skivan, så ger det upphov till ett skuggmönster (av ”spaltpinnarna”) på skivan, kallat ett interferensmönster. Ett mönster bestående av partikelträffar. Partikeln är partikel, när den skjuts ut ur kanonen, och när den träffar skivan. Frågan är vad som sker däremellan, i banan mellan partikelstadierna?

 

En direkt Up-förklaring till vad som sker, är att kanonen sprider ”skotten” (”kanonen är kass”), och/eller att partiklarna/skotten svänger i sin bana (inte färdas linjärt), och att partiklarna/skotten eventuellt rikoschetterar när de träffar insidan av spalterna.

 

Alternativt kanske partikeln i sin bana övergår i något amorft, vilket kanske samtidigt färdas genom flera spalter. En amorfitet vilken innan den träffar skivan följaktligen drar hop sig till en partikel igen. En hopdragning vilken sker till olika positioner på skivan. Men hur kan sådana amorfiteter för det första veta när de ska dra ihop sig till en partikel igen, innan de träffar skivan? För det andra kunna dra ihop sig igen, till en partikel, särskilt om de skulle vara ”sönderslitna” i delar i sin bana? Och för det tredje veta att de ska bilda ett interferensmönster (helt slumpmässiga träffar skulle inte skapa ett interferensmönster, utan blott en spridd träffyta)?

 

Partiklarna/amorfiteterna måste med detta både kunna känna av var de är, kommunicera inom sig själva, såväl som kunna kommunicera med andra partiklar, särskilt efterkommande, vilket platt är absurt, rörande dessa pyttesmå partiklar/amorfiteter.

 

Den så kallade kvantmekaniken landar ändå någonstans i detta senare. Amorfiteten kallar den för våg, oklart om den menar partikeln och vågen superklonat eller kanske superpositionellt (kvantmekaniken talar om superpositionalitet, men det är väldigt oklart vad den egentligen menar med det, intuitivt; Matematiskt menar den att alla möjliga träffpositioner (på skivan) är superpositionellt överlagrade i vågdefinitionen/-funktionen, varav en då manifesteras vid träff på skivan, vilket intuitivt förstås inte förklarar det minsta) existera samtidigt, som separata entiteter, dock inte så väsentligt per se, eftersom det hela hursomhelst (alltså) har att gå ihop igen, till en partikel, innan det träffar skivan. Detta måste dock tveklöst mer specifikt (ut)definieras, för att en rationell ska kunna tro på det. Hela händelseförloppet mellan partikelstadierna måste ges en intuitiv bild, det kan blott inte lämnas odefinierat, dolt, eller som i ett töcken. Det räcker, som parentetiskt antytt, inte att ge det en matematisk definition, om denna definition inte är intuitiv, det inre ögat inte ser vad matematiken definierar. Vilket förövrigt rationellt gäller rent allmänt, alltså att förnuftet (intuitivt) måste kunna ”se” vad som försiggår; Att (”realistiskt”) hävda visst ligga bortom vad (den mänskliga) intuitionen kan föreställa sig, är ad hoc, och enbart defaitistiskt. Detta särskilt vad gäller Dubbelspaltexperimentet, eftersom det inre ögat ganska uppenbart kan se vad som sker, även om det så inkluderar superkloning(/holism) och/eller superpositionalitet, med viss reservation vad gäller superpositionalitet, se vidare det kommande. Kvantmekanikerna har blott att göra detta, om de (rationellt sett) vill försvara sin kvantmekanik.

 

Dubbelspaltexperimentet är med detta inget starkt bevis för icke-giltigheten av Up generellt sett (åtminstone inte än; Mycket mer utförlig beskrivning av det fenomen fysikerna tycker sig erfara/observera/uppleva krävs som berörts för det), utan vad är då ett starkt ”empiriskt” bevis för icke-giltigheten av Up, åtminstone generellt sett? Ja, för att fortsätta med fotbollar, så skulle det att de superklonar sig inför det ”yttre (”empiriska”) ögat”, de superklonar sig i den Humeska mosaiken, vara en mycket stark ”empirisk” observation. Vilken skulle vederlägga Up, åtminstone som generellt giltig, om den tros på. Vilket inte är nödvändigt, Up kan antas gå före ”empiriska” observationer, antas äga supremati över ”empiriska” observationer/erfarenheter. I vilket fall det att fotbollar superklonar sig är hallucinationer, i strid mot Up; I analogi är det givetvis också frågan om hallucinationer, om partiklar superklonar sig, givet(/förutsatt) Up.

 

Omvänt kan ”empiriska” observationer antas äga supremati över Up, dock inte över Ip’ (den svaga Identitetsprincipen), vilken definierar att det antagna eller observerade: x, är detta x (x=x), vilket det simpliciter inte behöver vara om Ip’ inte antas. x behöver alltså inte vara x om Ip’ inte antas, vilket betyder att det är Ip’ som bestämmer om x är x (om Ip’ antas), eller inte (om Ip’ inte antas), Vilket kan förefalla egendomligt, att en generell princip bestämmer sanningsvärdet för specifika x, kan x så att säga inte bestämma det själva? Kan x inte blott bara vara (x)? Det med visshet vetas att åtminstone vissa x är x, vilka då kan, eller snarare med nödvändighet måste, antas i enlighet med Ip’. Vilket särskilt återför till detta rörande om ”empiriska” observationer är starka eller inte. Ja, ju starkare erfarandet känner för något, ju starkare övertygelse, det har för något, desto större visshet ligger i det, men förstås endast i (erfarandemässig) övertygelsemening, vilket kan kännas väl svagt/vagt, otillfredsställande allmänt, alltså att ”sanningen” ligger i hur stark övertygelsen är. Men, givet att erfarandet är slutet i sig självt, så är det blott så, inget att göra något åt, se vidare nästa avsnitt.

 

Fp, Förhållandeprincipen, är vidare en åtminstone ganska stark ”empirisk” observation/erfarenhet (i de ”empiriska” aspekterna av Fp, utan att mer ingående gå in på det, mer än vad som sägs i det påföljande), i alla fall intuitivt, för Fp är väldigt svår att ”empiriskt” belägga, väldigt mycket svårare än Up som ”empiriskt” är belagd blott genom skådande av/i den Humeska mosaiken, skådande av de unika, separata fenomenen i den Humeska mosaiken blott givet den Humeska mosaiken, säg en skålvåg upphängd på en stång lite ovan Jordens yta. Kan det visas att Jordens attraktion är exakt lika (bortsett från position) på varje vågskål, visas att varje vågskål är exakt lika (bortsett från position), visas att ”vikterna” som läggs i vågskålarna är exakt lika (bortsett från position), visas att heller inget annat förvrider experimentet, till exempel någon kraft ”ovanifrån” vilken påverkar vågskålarna olika, så kan det visas att Fp gäller (i diskuterad aspekt, givet att vågskålarna hänger oförändrade efter det att de exakt lika ”vikterna” lagts i dem). Men att visa allt detta är stört omöjligt utan grundläggande antaganden, om vad attraktion är, vad ”vikter” är, vad eventuell kraft ”ovanifrån” är, etcetera, etcetera. Utan all analys, om den så är ”empirisk” eller kallas något annat bottnar i antaganden, antaganden, antaganden, eller teori rätt och slätt, inte empiri (i meningen något existerande per se (mer eller mindre) oberoende av ”empiri” och all annan tankeverksamhet), utan i så fall ”empiri” (tankeverksamhet vilken hävdar sig korrespondera mot empiriska fenomen, ”empirin” vilken här alltså också kallas den ”Humeska mosaiken”), om inte någon annan tankeverksamhet.

 

Givet Up, följer direkt Up’ (Unifieringsprincipen), Kp (Kontradiktionsprincipen) och Ip (den starka Identitetsprincipen). Up’ vilken i en aspekt kallas ”principle of tautology” (1∙2 ((x Ú x) ® x)) i Principia Mathematica av A. N. Whitehead och B. Russell (andra utgåvan 1927). Principer vilka förstås ges en mer utförlig definition i det vidare.

 

Efter definition av dessa principer definieras/”bevisas” vidare principerna Fp och Dp (Distributiv princip). Dp som så att säga är moder för alla partikulära distributiva principer.

 

Primärt på grundval av Up/Up’, Kp/Ip och Fp, så definieras sedan den Värld vilken (immanent) definieras av dem, följer på dem, särskilt definierad av T2: (logiskt) bevis för att Världen är gränslös. Ett teorem givet vilket det är relativt enkelt att vidare definiera Världen, särskilt givet de ”empiriska” observationerna att ting (x) kan stöta till varandra och hålla ihop, vilket föranleder de två fundamentala antagandena att minsta beståndsdelar (mx) kan stöta till varandra, och attrahera varandra. Tiden ges ett eget litet avsnitt.

 

Efter detta, på grundval av detta, denna Värld, utvecklas, framleds, lite ytterligare logik.

 

Efter det, efter definition av den Fundallogiska grunden, som den kan kallas, så utförs lite matematisk grunddefinition, på grundval av fundallogiken. Matematik är annan definition än fundallogik, vilken för att vara rationell, intensionalt ska definieras så nära i enlighet med fundallogiken som möjligt, särskilt Up, vilken sålunda definierar världen bestå av unika separata fenomen, ett faktum vilket då rationell matematik ska ta fasta på, utgå ifrån (se vidare avsnittet ifråga).

 

Till sist ett kort avsnitt om Einsteins så kallade relativitetsteorier, eftersom de tas på stort allvar i skrivande stund, och diametralt avviker från den Värld som definieras i detta arbete, avviker från vad som är rationellt, med vilket de närmast måste beröras.

 

__________

* Det så kallade Extensionalitetsaxiomet definierar att x kan vara olika trots identiska {x’}, så ExtensionalitetsaxiometUp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Image