(Rationell) logik

 

Och den Värld den implicerar

 

 

Mats Hansson

 

 

För kontakt: e-post

 

 

Bidrag tas tacksamt emot (Swish)

 

 

 

 

 

 

 

 

**

 

 

 

I detta arbete definieras rationella (tanke)regler (logik) för x (fenomenen, i mer genuin mening), vilket på en och samma gång är regler för satserna, orden (språket), vilka per se är x (eventuellt) refererande/korresponderande mot andra x, ordens/satsernas intensioner/-innebörder/meningar, annars råder irrationellt helt enkelt diskrepans mellan språk och (mer genuin) fenomenvärld.

 

 

 

Den rationella grunden

 

Om x inte är x, så är det frågetecken vad x är:

 

x=?; x≠x (utläses x=? givet (att) xx, kan också skrivas: (om) xx ® (så) x=?):

 

Ip’) x=x; x=x (x=x ® x=x).

 

Ip’ (Den svaga identitetsprincipen) definierar att x är x, om x seriöst antas vara x; Det är inte seriöst att anta x vara x, och sedan inte me-na det, i symboler: xx; x=x, är inte seriöst.

 

Ett antagande av Ip’ försäkrar att det definierade/antagna, nämligen då x, är det definierade/antagna, nämligen då x; Om xx är analysen allmänt uttryckt obestämd, om x=x (per definition/antagande) bestämd, naturligtvis på det sättet att x=x.

 

Givet Ip’ antas x kunna äga egenskaper (x’), vara ett kluster av egenskaper:

 

x={x’}.

 

x med egenskaper, eller vad nu det x består av, är beskaffat av, kallas för, existerar, evident så, sådana x är något, nämligen då ett antal egenskaper:

 

Egenskapsfyllda x (x med egenskaper, med åtminstone en egenskap) existerar.

 

Allmänt gäller vidare:

 

Egenskapslösa x (x utan egenskaper) existerar eller icke-existerar.

 

Om egenskapslösa x existerar är icke-existens något bortom egenskapsbegreppet (vilket varken äger eller icke-äger egenskaper), och allt-så egenskapslöshet existens. Vilket betyder att existens inte ens är icke-utsträckning utan position (efter icke-utsträckning utan position kommer egenskapsmässigt i stigande ordning punkter (icke-utsträckningar med position), kurvor, ytor/plan, volymer, och eventuellt ytter-ligare, vilket kommer att återkommas till i nästa avsnitt), vilket förefaller absurt:

 

A) egenskapslöshet=icke-existens, [åtminstone en egenskap]=existens.

 

Antag likväl att egenskapslöshet existerar (inte är icke-existens), då existerar egenskapen egenskapslöshet hos existerande egenskapslös-heter. En egenskap definierande att existerande egenskapslösheter inte äger egenskapen egenskapslöshet. Existerande egenskapslösheter således både äger och inte äger egenskapen egenskapslöshet, vilket antas definiera en absurd superpositionalitet, en kontradiktion, se vi-dare nedan:

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte; Intet=egenskapslöshet.

 

Vidare under villkor av Ip’ kan konstateras att olika x (rationellt) äger olika (inte (identiskt) samma) egenskaper (x’):

 

x≠y; [{x’}Îx]≠[{x’}Îy].

 

Och att lika=identiska ”x” följaktligen äger identiska, (exakt) samma egenskaper:

 

x=y; [{x’}Îx]=[{x’}Îy].

 

Vilket definierar x och y vara ett och detsamma, unika, x. x och y konvergerar så att säga mot samma x, om ”de” äger identiska egenska-per, vilket definierar den (rationellt sett) oerhört fundamentala Unicitetsprincipen:

 

Up) x=y=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îy]:

 

Ip) x=x.

 

Kp) x≠x’.

 

Ip (Den starka identitetsprincipen) definierar simpliciter att x är x, det unika x i enlighet med Up. Givet vilket x naturligtvis inte kan vara något annat x=x’, vilket specificeras av Kp (Kontradiktionsprincipen), i vilken x’ kan vara vilket icke-x(x) som helst; x’ kan definiera såväl totala x={x’} som egenskaper x’Îx, egenskaper vilka naturligtvis per se är x (fenomen).

 

Up’ (Unifieringsprincipen, eller Tautologiprincipen) följer också direkt av Up:

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Vilken allmänt helt enkelt pekar på Up, ”konvergensen” mot x, i enlighet med Up. Särskilt utesluter Up’, mer specifikt, tydligt, existen-sen av superklonade x:

 

x≠x,x,x,…

 

Där högerleds-x definierar superkloner av vänsterleds-x, ”ur-x”. Superkloner vilka principiellt kan vara exakt lika, eller olika ”ur-x”, men vilka per definition ändå är (fullständigt) identiska med ”ur-x”. Superkloner är med detta en väldigt avancerad abstraktion, vilken då även utesluts av Up/Up’. Men, nytta med superkloner kan trots allt föreligga, då i väldigt abstrakt teori, där olika x ses vara samma x. I mängd-teori exempelvis, om summering av element i delmängder av en mängd tillåts definiera fler element än antalet element i mängden, så är superkloner definierade. 

 

Superpositionella x är en annan allmän x-möjlighet, definierande att ”olika” x existerar (överlagrat) i samma position(/läge):

 

x(p)=x(p)’, där p, en punkt, definierar att x och x’ existerar i samma position.

 

Allmänt förefaller superpositionalitet att strida mot den ”empiriska” erfarenheten, en erfarenhet vilken antas korrespondera mot (referera till) en empiri (extern verklighet) bortom den (interna) ”empiriska” erfarenheten. Att till exempel en stor sten och ett bord kan stå på ex-akt samma ställe, vara i samma position.

 

Språkligt däremot definieras superpositionalitet särskilt när y direkt(/omedelbart) (Þ) följer på x, y är x annorlunda uttryckt, eller y är något som direkt följer av x i svagare mening än att y är x annorlunda uttryckt. Ett exempel på det förra är Up=Ip=Kp=Up’. Ett exempel på det senare är (x « y)=(y ® x):

 

[=]=[Þ] normalt, [=]=[Û] om x=(/Þ)y och y=(/Þ)x (om symmetri gäller).

 

Superpositionalitet kan även definieras:

 

Sx(p)=x(p)+x(p)’ (eller Sx(p)=x(p)’+x(p)’’ om det vill säras på begreppen).

 

Med vilket superpositionaliteter bestående av fler än två x mer uttryckligt lätt kan definieras:

 

Sx(p)=x(p)+x(p)’+x(p)’’+x(p)’’’+...

 

Ovan antogs att egenskapen egenskapslöshet (superpositionellt) inte både kan ägas och inte ägas (på en och samma gång). Detta skulle kunna generaliseras till att egenskaper i allmänhet inte både kan ägas och inte ägas, eller vara(/existera) och inte vara(/existera), den sen-are formuleringen vilken även skulle kunna appliceras på x generellt, och definieras: Sx(p)x(p)+0, där 0 snarast definierar tomrum, se vidare det kommande. Men, det kanske är att anta för mycket. Det bästa är att avgöra från fall till fall. 

 

Kp utesluter med detta evident inte superpositionella fenomen, även om definitionen av superpositionella x kan tyckas strida mot Kp. Men Kp definierar endast att Kp gäller för unika entiteter x (i enlighet med Up), Kp ser så att säga inte till innehållet i dessa unika enti-teter x, ett innehåll vilket då särskilt kan vara något superpositionellt.

 

Avslutningsvis rörande detta grundläggande kan påpekas att superkloner ”normalt” tänks existera vid sidan av varandra. Men inget ute-sluter superkloner från att tänkas kunna existera superpositionellt. Liksom det kan tänkas att de ”olika” x:n i eventuella superpositionella x kan separera från varandra. Fysiskt till exempel, ses en partikel både vara partikel och (materie)våg, ses detta vara ett superpositionellt fenomen, så kan det tänkas att de kan separera från varandra.

 

Givet T1 kan inget x varken uppkomma ur, eller övergå i Intet. Detta eftersom det är oerhört absurt anta något kunna uppkomma ur något icke-existerande, respektive övergå i något överhuvudtaget inte existerande:

 

x kan varken uppkomma ur, eller övergå i (det icke-existerande) Intet.

 

Givet detta kan (det reduktionistiska) Up’’ konstateras giltigt (särskilt matematiskt en nyttig princip, att till exempel 5+6=11, inte till ex-empel 12 (q=1) eller 8 (q=-3)):

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q.

 

Up’’ definierar att ett x är sina ursprungliga egenskaper: {x’}, varken mer eller mindre, fler eller färre; Det ursprungliga egenskapsklus-tret (predikaten som de också kan kallas) ger per se varken upphov till något mer/nytt (holism (+q)), eller mindre (meridioism (-q)), och detta eftersom detta eventuella mer (+q) eller mindre (-q) uppkommer ur Intet (+q), eller försvinner i Intet (-q) – givet att inga x’ exogent ifrån tillförs x, eller fråndras x, alltså givet att det ursprungliga klustret av x’ är oförändrat – vilket det alltså inte kan göra givet T1.

 

Ett antal så att säga inledande satser x ({x}) kan tolkningsmässigt/framledningsmässigt eventuellt föra till konstaterandet av ytterligare satser (xf), inte exakt definierande vad någon av de inledande satserna definierar:

 

{x} ® {x}+xf (eventuellt).

 

En tolkning/framledning (av xf) som kan sägas ligga immanent i {x}.

 

Det kan vidare antas att {x} kan definiera x=xq, vilka inte kan framledas: 

 

{x} ® {x}+xf+xq.

 

xq ligger inte immanent i {x}, för då kan en tillräckligt klyftig definierare framleda xq, utan det är {x} per se som (holistiskt) definierar xq, vilka konventionellt kallas oavgörbara x, och vilka i enlighet med Up’’ förstås inte existerar:

 

FT) xq existerar inte.

 

Image