Fundamental logik

 

 

 

 

Mats Hansson

 

 

 

 

e-post

(Fråga gärna)

 

 

**

 

 

 

 

 

Har (återigen) gjort en stor revidering.

Något kommer kanske att tilläggas (och korrekturfel rättas till).

 

 

 

 

 

Började detta arbete för att jag kände en allmän osäkerhet rörande grundläggande frågor, och tänkte att jag med den formalism jag då kunde (primärt matematiska), kunde komma till botten med dessa frågor. Ett arbete som mer och mer övergick till att analysera formalis-men per se, eftersom insikten mer och mer kom att det är formalismen per se som i mångt och mycket definierar vad som gäller, är det som styr tron på vad som gäller, är giltigt, är sant. Formalism är inte endast ett verktyg, medel med vilket mer grundläggande frågor mer enkelt och stringent kan hanteras/analyseras, utan definierar då i sig dessa grundläggande frågor, fenomen. Med vilket det förstås blev, blir oerhört viktigt att definiera korrekt formalism, korrekta grundläggande formalistiska principer, som då på en och samma gång, fak-tiskt är, definierar, verkligheten. Med denna insikt blev det genast oerhört mycket svårare. Principer jag tidigare tagit för självklara blev problematiska, kunde jag inte rätt upp och ned lita på längre, analytiska verktyg försvann, och med det förstås möjligheten att analysera med hjälp av dessa verktyg. Men tanken att det finns en grundläggande rationell (förnuftig) formalism, vilken definierar verkligheten (rationellt) övergavs inte. Den tanken/känslan är (fortsatt) stark, har närmast förstärkts allt eftersom, för närmast alltid finns det, vid dju-pare analys (även om det kan ta lång tid att komma dit; Ibland kan (eller snarare kunde, eftersom jag nu har kommit så långt i analysen) jag gräma mig lite, varför såg jag inte detta tidigare, och inte minst jobbigt, i en sådan situation, behöva skriva om (igen)), tankefigurer vilka tanken dras till, vilka förefaller mer sanna, relevanta, rationella än alternativen.

 

Men vilken formalism, vilka principer är det rationellt att anta? Grunden, urgrunden, kungaprincipen, den första principen, grunden för hela (den rationella) tillvaron fann jag till slut i en princip jag kallar Unicitetsprincipen (Up), vilken definierar att ”olika” x (fenomen) med identiskt, exakt samma egenskaper är ett och detsamma, unika, fenomen.* Vilket kanske kan tyckas trivialt, men Up har ofantlig be-tydelse för Världsuppfattningen, om den antas, vilket som jag ser det, en rationell simpliciter måste göra. Märk väl ”Världsuppfattning-en”, inte en Världsuppfattning, utan den enda (rationella) Världsuppfattningen, ge och ta lite.

 

För givet Up handlar det sedan mest om marginaliteter, självklarheter, egentligen (när man väl ser dem kanske, som jag då varit inne på), även om teoremet T1 också är oerhört viktigt för Världsuppfattningen (Logiken), men för en rationell är det närmast evident att p-super-positionaliteter är absurda, att fenomen inte kan existera varandra överlagrade, särskilt inte egenskapsmässigt, ett x kan (rationellt) inte båda äga och inte äga en egenskap, på en och samma gång (egenskapen kan inte vara x(≠0) och 0, på en och samma gång, som det kan definieras), eller, en egenskap kan inte vara flera (olika), på en och samma gång (x vara x(≠0) och y(≠0,x), på en och samma gång), för en rationell är det som sagt närmast evident. Och T1 handlar just om ett sådant både äga och inte äga fenomen (det går (rationellt) inte att både ha/äta och inte ha/äta kakan, på en och samma gång), nämligen Intet, vilket för en rationell då närmast naturligt utesluter sig självt, med vilket antagandet av T1 per se inte är särskilt kontroversiellt, för en rationell. Även om implikationerna av T1 kan vara kontroversi-ella för rationella, som åtminstone hävdar sig vara rationella.

 

Med Up och T1 har det kommits långt, väldigt långt, alltså blott genom (antagandet av) två principer. Antagande av ytterligare principer (förutom ett allmänt antagande om att människor kan dra (implikativa) slutsatser på grundval av dessa två principer, allmänt definierat i Ii) är allmänt inte nödvändigt, och en grannlaga uppgift om det ses nödvändigt, eftersom antagande av något irrationellt givetvis för in irrationalitet i analysen, hur mycket analysen än ger korrekt resultat, så är den fel om den förutsätter felaktigheter, även om irrationaliteter förstås kan nyttjas som ”beräknare” av resultat, men givetvis då inte som beskrivande (modellerande) verkligheten:

 

Om x ® y och z ® y, men z är falskt, x sant (enligt verklighetsuppfattningen), men z kanske är enklare att nyttja än x, så kan z nyttjas som ”beräknare”, men givetvis inte antas beskriva verkligheten, för enligt verkligheten är det då x som ger (implicerar) y (inte z).

 

Att anta principer i en analys inskränker den, analysen får ”lagar” att hålla sig till (även en lag som statuerar att allt är tillåtet inskränker, eftersom tanken då genast undrar varför det måste påpekas, tanken är inte längre fri, utan börjar undra vad för ”lagar” som kan tänkas överskridas om det måste påtalas att de fritt får överskridas). Och för att inskränka Världsuppfattningen måste man ha mycket på fötterna. Det oinskränkta tänkandet definierar per se regler, tänkandet är blott konstruerat så, vilket allmänt gör det onödigt/meningslöst att påpeka dessa genom ”lagar”, principer (dessutom är det övermäktigt att påpeka dem alla, se vidare det påföljande). Ett exempel: Oinskränkt, om x antas vara y, x=y, så är x=y per antagande (givet/förutsatt att det som antas är det som antas, vilket förstås allmänt inskränker, men det alternativa att förutsätta att det som antas handlar om något oavkodbart eller avkodbart annat är blott bara ofruktbart, är inget som in-skränker frågeställningen, problematiken kring det som specifikt antas (om det antas)), och det är givet att y=x inte nödvändigtvis gäller, det behöver inte påpekas, eftersom det oinskränkt är självklart. Men finns (den sålunda inskränkta) uppfattningen (vilken finns, vilket kommer att återkommas till i nästa avsnitt) att x=y implikativt identiskt är y=x, att symmetri gäller generellt (alltid), så måste (i sanning-ens namn) förstås påpekas att detta (rationellt) är fel. Eller, är det till exempel antaget att x>y, så är det självklart (implikativt identiskt med) att y>x inte gäller, att y=x inte gäller, etcetera, och det är ett frågetecken kring om x+y kan gälla, gräsplätt gälla, etcetera, det är simpliciter en övermäktig uppgift att sätta upp, definiera alla ”lagar” vilka (implikativt identiskt) följer på ett antagande, vilka är i enlig-het med antagandet eller står i strid mot antagandet. Utan det är, måste simpliciter vara, antagandet, antagandena, som är det primära, vil-ka är i fokus, är det som definitivt, kategoriskt antas, gäller (så länge det antas), sedan får implikationerna av dessa antaganden i möjligas-te mån (eventuellt) utredas, vilket under alla omständigheter betyder uteslutande av mycket, övermäktigt att reda ut i detalj (utan vad det handlar om, ser, eller åtminstone anar en definierare eller en läsare av en definierare, beroende på erfarenhet).

 

Enkelt uttryckt: Om x antas, så antas implicit samtidigt x’ vilka är i enlighet med x, och x’ vilka inte är i enlighet med x. Och sedan är vanligtvis det primära i en analys att söka göra de implicita x’ vilka är i enlighet med x explicita, att söka göra de x’ vilka inte är i enlig-het med x explicita är (vanligtvis) mer sekundärt.

 

Arbetet börjar i nästa avsnitt med en definition av den rationella, Fundamental logiska grunden, vilket primärt innebär definition av redan nämnda Up och vad Up implicerar. En analys vilken kommer in på frågan hur olika fenomen är (kausalt) kopplade till varandra, vilka re-lationer/förhållanden kan det tänkas existera mellan olika x (fenomen). Allmänt vad gäller detta konstateras Ii (implikativ(a) identitet(er)), att sinnet, tanken ser något (implikativt identiskt) följa ur/på något annat. Till exempel om x är antaget, så ser tanken Ii-mässigt att y(≠x) inte kan gälla för x (för fenomenet x (det grundläggande (intensionen)) definierat av (det språkliga) x (extensionen); Det finns ingen mening med att göra teckenmässig distinktion mellan dessa två ”olika” fenomen, eftersom de vid intensional analys hursomhelst sammansmälter; Rent extensional ”analys” av x, utan att ge x någon (intensional) innebörd, är ett blott ytligt (”estetiskt”) betraktande, utan någon tolkning av x (endast innebärande en känsla kanske), med vilket det förstås inte går att lära sig något djupare ur den), utan y är falskt om x är (antaget) sant.

 

Lp-avsnittet vidare definierar en specifik relationsprincip (konventionellt vanligt antagen, till exempel i form av: x=y ® x+z=y+z) för att se vad den leder till, vad den (analytiskt) innebär. En analys vilken kommer till slutsatsen att Lp inte kan antas generellt, utifrån vilket den generella slutsatsen kan dras att inga principer utöver Den rationella grundens principer (rationellt) kan tas för givna, generellt kan antas utan vidare. Utan i så fall får de antas efter grundlig analys i den specifika kontexten ifråga de är tänkta att kanske kunna vara giltiga i.

 

Lp-analysen, beroende på val av analyserade problem/frågor i Lp-avsnittet, ger i sig upphov till frågor vad gäller Världen (E), vilka mer specifikt analyseras i E-avsnittet, utan nyttjande av Lp eller någon annan ”högre ordningens” princip, utan endast genom nyttjande av Den rationella grundens principer, särskilt T1, att Intet inte existerar.

 

I avsnittet därefter lite kort om vad som gäller om T1 inte gäller, alltså om Intet existerar, kan existera, i vilket fall särskilt Albert Ein-steins (1879-1955) så kallade relativitetsteorier (1905-1915) är en möjlighet.

 

Sist ett Tillägg primärt rörande så kallad Klassisk logik, vilken allmänt uttryckt antar det existera generellt giltiga principer utöver Den rationella grundens. Särskilt antar Klassisk logik en relationsprincip den kallar Negationen, vilken binder ihop olika x, på ett väldigt kate-goriskt sätt. Fundamental logiskt är Negationen simpliciter falsk, vilket redogörs för redan i påföljande avsnitt, men då ytterligare om Klassisk logik i det sista avsnittet.

 

__________

* Särskilt Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) filosoferade kring denna identitetsfråga, tankar idag särskilt manifesterade i det mate-matiska Extensionalitetsaxiomet. Och Up finns i dessa tankar, rätt framför näsan, men inses inte (tillfullo), utan identiskt antas kunna vara olika i enlighet med dessa tankar, vilket Up utesluter (strikt), varför Up specifikt definieras, den är inte identisk med vad då särskilt Ex-tensionalitetsaxiomet definierar.