Bokslut

 

 

 

Detta bygger på: Fundallogik och Tillägg till Fundallogik

(och sex böcker till, vilka dock definitivt mer får ses som förarbeten)

som finns här:

 

Vulkan

 

 

För kontakt: e-post

 

 

Har jobbat ideellt med denna min fundallogik i alla år, så bidrag tas tacksamt emot (Swish)

 

 

 

 

 

 

 

 

**

 

 

 

 

 

Inledning

 

Up, Unicitetsprincipen, är fundamentet för denna analys (bortsett från Ip’, se vidare nedan), vilken primärt definierar att om ”olika” x (fenomen) äger identiskt (exakt) samma egenskaper (x’), så är det frågan om ett och detsamma, unika, fenomen, eller då x, och alltså inte frågan om olika x; {x’}Îx,y ® x=y, vilket ekvivalent kan skrivas: x=y; {x’}Îx,y, vilket då ska tolkas som att ”x och y” är ett och detsamma, unika, x, eller ekvivalent, så är x=y, eller omvänt y=x, ”x och y” är samma (unika) x(=y).*

 

Up går rationellt, rent rationalistiskt/tänkt, inte att ifrågasätta (se vidare nästa avsnitt). Är Up med det en generellt giltig princip, giltig för alla x, även för empiriska x? Empiriska x i meningen x existerande bortom eller oberoende av förnuftet/medvetandet, vilka existerar per se. Empiriska x som ”empiriska” x (den ”Humeska mosaiken”), ”empirin”, definieras referera till, korrespondera mot. Nej, det går inte att hävda, för även om det i ”empirin” inte går att hitta ett enda motbevis mot Up, så är det möjligt att ”empirin” uppfattar empiriska x fel (förutsatt att ”empirin” uppfattar empiriska x), eller helt enkelt inte uppfattar empiriska x (förutsatt att ”empirin” inte uppfattar empiriska x). Detsamma gäller om det i ”empirin” kan hittas motbevis mot Up; ”Empirin” kan uppfatta empiriska x fel, eller inte uppfatta empiriska x, ”empirin” spelar så att säga i båda fallen den ”empiriske” skådaren/observatören ett spratt, eller mer neutralt uttryckt visar sinnet vad sinnet (”empiriskt”) visar, vilket måhända inte har med en empiri att göra, om en empiri ens existerar.

 

Men, antas att ”empiriska” observationer ändå är fundamentala, att de åtminstone ger en vink om vad som empiriskt gäller, så är det viktigt att ”empiriskt” förankra x. Särskilt då Up. Up som måste motbevisas, eftersom Up simpliciter är det normala. Det är blott att titta sig ikring. Där existerar det unika separata fenomen, i enlighet med Up, till exempel katten, huset, gräsmattan, trädet, soluret, planeten, etcetera. Utan Up måste sålunda motbevisas, för att det ska vara rationellt att förkasta Up, vilket handlar om att (”empiriskt”) bevisa existensen av superklonade x, superpositionella x, holistiska x, etcetera (se vidare det kommande), alltså handlar om att bevisa existensen av x i strid mot Up.

 

För att ta ett superklonat x som exempel, så gäller det att bevisa att till exempel en fotboll kan skjutas i två mål samtidigt. Går inte det, så vidimerar det Up, går det, så faller Up, åtminstone vad gäller fotbollar.

 

På partikelnivå finns ett experiment kallat Dubbelspaltexperimentet, vilket ungefär motsvarar föregående fotbollsexperiment, i vilket en partikel av en ”kanon” skjuts (”sparkas”) genom några springor/spalter, efter vilket partikeln träffar en skiva. När partiklar på så sätt skjuts en efter en mot skivan, så ger det upphov till ett skuggmönster (av ”spaltpinnarna”) på skivan, kallat ett interferensmönster. Ett mönster bestående av partikelträffar. Partikeln är partikel, när den skjuts ut ur kanonen, och när den träffar skivan. Frågan är vad som sker däremellan, i banan mellan partikelstadierna?

 

En direkt Up-förklaring till vad som sker, är att kanonen sprider ”skotten” (”kanonen är kass”), och/eller att partiklarna/skotten svänger i sin bana (inte färdas linjärt), och att partiklarna/skotten eventuellt rikoschetterar när de träffar insidan av spalterna.

 

Alternativt kanske partikeln i sin bana övergår i något amorft, vilket kanske samtidigt färdas genom flera spalter. En amorfitet vilken innan den träffar skivan följaktligen drar hop sig till en partikel igen. En hopdragning vilken sker till olika positioner på skivan. Men hur kan sådana amorfiteter för det första veta när de ska dra ihop sig till en partikel igen, innan de träffar skivan? För det andra kunna dra ihop sig igen, till en partikel, särskilt om de skulle vara ”sönderslitna” i delar i sin bana? Och för det tredje veta att de ska bilda ett interferensmönster (helt slumpmässiga träffar skulle inte skapa ett interferensmönster, utan blott en spridd träffyta)?

 

Partiklarna/amorfiteterna måste med detta både kunna känna av var de är, kommunicera inom sig själva, såväl som kunna kommunicera med andra partiklar, särskilt efterkommande, vilket platt är absurt, rörande dessa pyttesmå partiklar/amorfiteter.

 

Den så kallade kvantmekaniken landar ändå någonstans i detta senare. Amorfiteten kallar den för våg, oklart om den menar partikeln och vågen (superklonat eller kanske superpositionellt (kvantmekaniken talar om superpositionalitet men det är väldigt oklart vad den egentligen menar med det, intuitivt; Matematiskt menar den att alla möjliga träffpositioner (på skivan) är superpositionellt överlagrade i vågdefinitionen/-funktionen, varav en då manifesteras vid träff på skivan, vilket intuitivt förstås inte förklarar det minsta)) existera samtidigt, som separata entiteter, dock inte så väsentligt per se, eftersom det hela hursomhelst har att gå ihop igen, till en partikel, innan det träffar skivan. Detta måste dock tveklöst mer specifikt (ut)definieras, för att en rationell ska kunna tro på det. Hela händelseförloppet mellan partikelstadierna måste ges en intuitiv bild, det kan blott inte lämnas odefinierat, dolt, eller som i ett töcken. Det räcker, som parentetiskt antytt, inte att ge det en matematisk definition, om denna definition inte är intuitiv, det inre ögat inte ser vad matematiken definierar. Vilket förövrigt rationellt gäller rent allmänt, alltså att förnuftet (intuitivt) måste kunna ”se” vad som försiggår.

 

Up kan rationellt sålunda inte överges utan ”empiriska” bevis på att Up inte gäller. Utan starka ”empiriska” bevis. Och vad är då det? Ja, om fotbollar kan superklona sig inför det yttre ögat, så är det definitivt en stark ”empirisk” observation. Men, i enlighet med ovan kan det alltså vara frågan om ett ”empiriskt” spratt, eller annorlunda uttryckt en hallucination. Det handlar grundläggande, fundamentalt, alltid om antaganden: Det som antas, måste antas vara det som antas, för att vara det som antas (Ip’, se vidare nedan). Det finns simpliciter inget alternativ: Antas något vara objektivt/kategoriskt/absolut, till skillnad från blott antaget (subjektivt/icke-kategoriskt/icke-absolut), så är det hursomhelst, frågan om blott ett antagande (i enlighet med Ip’).

 

Om till exempel fotbollar ”empiriskt” superklonar sig, så måste det antas ske, det blott inte är så, simpliciter eftersom det kan vara frågan om en hallucination. Och detsamma gäller förstås för det omvända att fotbollar ”empiriskt” inte superklonar sig om det nu ”empiriskt” kan observeras (vilket förstås är det vanliga) det är inte ett objektivt faktum, av det blotta faktumet att det ”empiriskt” kan observeras, sålunda eftersom det kan vara frågan om en hallucination, utan det antas vara ett objektivt faktum, om det antas:

 

Det viktiga är att det antas, om det som antas sedan ses som ett objektivt faktum, eller inte (ett subjektivt faktum), är faktiskt likgiltigt, men för att ändå i någon mån hålla fast vid begreppet ”objektivitet”, så gäller:

 

Ett ”objektivt faktum” föreligger när Ip’ antas/förutsätts, när det som antas (x), antas (nämligen då x), vilket sålunda görs om Ip’ (x=x) antas/förutsätts. Med vilket det förstås är frågan om ett antaget objektivt faktum (x), varför det sätts inom ””. Tag till exempel återigen exemplet att fotbollar inte kan superklona sig, det gäller ”kategoriskt”, om, och endast om, Ip’ förutsätts: x=x; x=[fotbollar kan inte superklona sig](; Ip’).

 

Ett starkare ”objektivt faktum”, föreligger om Up antas, för då kan fotbollar simpliciter inte superklona sig (hur många superklonade fotbollar det än kan skådas i ”empirin”: Up äger supremati över ”empirin” strikt antagen, och följaktligen äger ”empirin” supremati över Up, Up mer löst antagen, dock inte över Ip’, eftersom Ip’ alltså måste antas för att särskilt en ”empirisk” observation ska vara denna ”empiriska” observation (annars behöver den simpliciter inte vara det)), ett ”objektivt faktum”, vilket sålunda vilar på (det strikta) antagandet av Up. Mer grundläggande vilar på antagandet av Ip’, sålunda för att Up=Up(; Ip’), med vilket det förstås är frågan om ett antaget ”objektivt faktum” (varför inom ””), i två led då dessutom: För det första antagandet av Ip’, sedan antagandet av Up; Först antas Ip’ för att det som antas ska vara det som antas, sedan, under villkor av Ip’, antas då vidare ytterligare x, till exempel då Up.

 

Fp, Förhållandeprincipen, kan också hävdas vara en, åtminstone ganska, stark ”empirisk” observation (i de ”empiriska” aspekterna av Fp, utan att mer ingående gå in på det, mer än vad som sägs i det påföljande), men väldigt mycket svårare att belägga blott givet den ”Humeska mosaiken”, säg en skålvåg upphängd på en stång lite ovan Jordens yta. Kan det visas att Jordens attraktion är exakt lika (bortsett från position) på varje vågskål, visas att varje vågskål är exakt lika (bortsett från position), visas att ”vikterna” som läggs i vågskålarna är exakt lika (bortsett från position), visas att heller inget annat förvrider experimentet, till exempel någon kraft ”ovanifrån” vilken påverkar vågskålarna olika, så kan det visas att Fp gäller. Men att visa allt detta är stört omöjligt utan grundläggande antaganden, om vad attraktion är, vad ”vikter” är, vad eventuell kraft ”ovanifrån” är, etcetera, etcetera. Utan all analys, om den så är ”empirisk” eller kallas något annat bottnar i antaganden, antaganden, antaganden. Eller teori rätt och slätt, inte empiri (i meningen något existerande per se (fullständigt) oberoende av ”empiri” och all annan tankeverksamhet), utan i så fall ”empiri” (tankeverksamhet vilken hävdar sig korrespondera mot empiriska fenomen, ”empirin” vilken alltså också kan kallas den ”Humeska mosaiken”, förstås efter den kände skotske filosofen), om inte någon annan tankeverksamhet.

 

Vilka de mest grundläggande rationella antagandena är, och vad de implicerar, är vad detta arbete definierar. Och Up är sålunda ett sådant fundamentalt (rationellt) antagande, en fundamental (rationell) princip (endast oerhört starka ”empiriska” bevis kan vederlägga, vilka rekonstaterat handlar om att övertygande bevisa existens av superklonade, superpositionella, holistiska, meridioistiska x, etcetera).

 

Givet Up, följer direkt Up’, Kp och Ip. Up’ vilken i en aspekt kallas ”principle of tautology” (1∙2; (x Ú x) ® x) i Principia Mathematica av A. N. Whitehead och B. Russell (andra utgåvan 1927).

 

Sedan definieras/”bevisas” vidare Fp och Dp. Dp som så att säga är moder för alla partikulära distributiva principer.

 

På grundval av dessa principer, primärt Up/Up’, Kp/Ip, Fp, så definieras sedan den Värld vilken definieras av dem, följer på dem, särskilt definierad av T2: (logiskt) bevis för att Världen är gränslös, givet vilket det är relativt enkelt att vidare definiera Världen, särskilt givet de ”empiriska” observationerna att ting (x) kan stöta till varandra och hålla ihop, vilket föranleder de två fundamentala antagandena att minsta beståndsdelar (mx) kan stöta till varandra, och attrahera varandra. Tiden ges ett eget litet avsnitt.

 

Efter detta, på grundval av detta, denna Värld, utvecklas, framleds, lite ytterligare logik.

 

Efter det, efter definition av den Fundallogiska grunden, som den kan kallas, så utförs lite matematisk grunddefinition, mest för att visa på hur sådan kan gå till, men också för att påpeka att matematik är ren abstraktion, vilken endast är rationell om den så nära som möjligt håller sig till intensionen med Up. En subtil balansgång, vilken lätt kan föra iväg, den matematiska analysen, definitionen, så att säga kan börja få ett eget liv, och tappa kontakten med Up, och med det också tappa all rationalitet, bli irrationell; Matematik är allmänt något som kommer ”sen”, efter det att det grundläggande, fundamentala har definierats, vilket matematik sedan, om den mer exakt, stringent kan definiera detta mer fundamentala, just kan nyttjas för att göra; Om matematik inte kan definiera detta mer fundamentala mer stringent, ska den självklart inte nyttjas för att definiera detta mer fundamentala.

 

Till sist ett kort avsnitt om Einsteins så kallade relativitetsteorier, eftersom de tas på stort allvar i skrivande stund, och diametralt avviker från vad som definieras i detta arbete, från vad som är rationellt, med vilket de närmast måste beröras.

 

__________

* Det så kallade Extensionalitetsaxiomet definierar att x kan vara olika trots identiska {x’}, så ExtensionalitetsaxiometUp.

 

 

Image