Redan när jag började med detta arbete hade jag en känsla av att så var fallet, att Världen inte är så komplicerad och outgrundlig som en del vill ha den till, men jag hade (förstås) inte verktygen till att underbygga den känslan (eftersom det blott och bart handlade om en känsla). Nu har jag det (rationellt sett), särskilt då Up. Det har alltså visat sig att min känsla var korrekt (även om visst outgrundligt, om än rationella egenskaper, kvarligger, ”hopp”-egenskapen, överföringen av riktningsinformation mellan mx vid stötar och attraktionsegenskapen (vilken även kan antas inkludera egenskapen att mv kan hålla ihop i mx)). Och det handlar inte om självuppfyllelse, något tautologiskt, att jag bevisar, argumenterar för det jag förutsätter, särskilt (förstås) på grund av Up, en till sin prägel objektiv princip, ingen rationell kan förneka att ”olika” x med exakt (identiskt) samma egenskaper är ett och samma, unika, x (fenomen). Att detta historiskt inte har insetts förändrar inte rationaliteten i detta, utan den villfarelsen beror på grunt eller slarvigt tänkande, förmodligen beroende på att begreppet olika hållits fast vid, det inte insetts att olika i detta fall inte betyder olika x, utan samma, unika, x, varför då olika i definitionen av Up skrivs ”olika” (simpliciter då eftersom det inte handlar om olika x, utan om ett unikt x).

 

 

Måhända förtydligande reflektion

 

x och y(=icke-x) i N (x=y) är grundläggande (per N-antagande) reciprokt (var och en unikt) bestämda (oberoende av om så att säga det specifika N är förhanden(varande) för en som observerar N (en observant)), x=y (x är implikativt identiskt y) och y=x (y är implikativt identiskt x), x och y är simpliciter (oberoende) bestämda (oberoende av en observant): Om x och y (överhuvudtaget) är obestämda är N simpliciter inte definierad. Om antingen x eller y är bestämd, y eller x obestämd, så är det en definition ur observantens perspektiv, som då inte känner y eller x, y och x som i enlighet med N grundläggande är bestämda, annars är det då inte frågan om N.

 

 

**

 

 

 

 

 

 

 

Lönsamhetsprincipen

Grundprincip för samhället (för de som vill leva) , motsvarande Up, som då (rationellt) är grundprincip för/i Världen

 

Verksamhet/produktion måste alltid, åtminstone över tid, täcka sina kostnader, särskilt reinvesteringar för att hålla produktionen intakt. Det gäller såväl eremiten som det multinationella företaget. Eremiten svälter ihjäl om den inte producerar tillräckligt (lönsamt), till exempel inte jagar, odlar eller plockar bär tillräckligt (lönsamt), det multinationella företaget går i konkurs om det inte är lönsamt. Lönsamhet kännetecknar all livsduglig produktion/verksamhet, är den inte lönsam (intäkterna ≥ kostnaderna (vilket för eremiten i princip betyder att åtminstone få in lika många kalorier som hon förbrukar), åtminstone på sikt (över tid)) är den dömd till undergång. Lönsamhet är grundförutsättning, grundprincip för mänsklig existens (rationellt närmast lika given som Up). Ingen individ, inget samhälle (grupp av individer) kan gå emot denna grundprincip, alltså lönsamhetskravet/-principen, om de inte vill gå under (dö) vill säga.

 

Och allmänt kan utan vidare konstateras att individer och samhällen inte vill gå under (de vill leva, inte dö), med vilket följaktligen lönsamhetsprincipen allmänt är ett rättesnöre. Givet vilket det allmänt vidare kan konstateras att olönsamma, vilka ytterst inte har mat för dagen, är farligare än lönsamma, vilka ytterst har mat för dagen; En mätt är (allmänt sett) mindre farlig än en hungrig:

 

 Allmänt är olönsamma mer farliga för sin omgivning än lönsamma:

 

Lönsamma tenderar att sätta upp (försvarade) gränser mot olönsamma (olönsamma tenderar inte att sätta upp gränser mot lönsamma, simpliciter eftersom de av nöd tenderar att vara expansiva (tenderar att söka sig utåt, bort), tenderar mer att vilja ha mer än att försvara det (otillräckliga) de redan har).

 

Särskilt tenderar lönsamma att sätta upp gränser mot olönsamma i yttre mening, så att säga utanför tomtgränsen, eller samhällsgränsen, även om lönsamma kanske (reglerat) släpper in ”olönsamma” vid behov. Olönsamma i inre mening finns det allmänt en högre tendens än för olönsamma i yttre mening att söka få lönsamma (särskilt om de olönsamma inte utan vidare kan deporteras långt bort, se vidare nästa avsnitt), simpliciter eftersom de (potentiellt farliga) olönsamma är närmare (finns närmare i omgivningen), vilket ganska självklart kan tendera mot införandet av allehanda insatser, särskilt (penga)bidrag (till de olönsamma).

 

 

Lönsamhetsprincipen och staten

 

Förutsatt att lönsamhetsprincipen är ett rättesnöre bör förstås särskilt samhällen/staten inte gå emot den, utan söka arbeta för och underlätta för lönsamhet att utvecklas, inklusive stävja mot olönsamhet verkande beteende, vilket särskilt kan betyda att instifta för lönsamhet lönsamma institutioner, som finansieringsinstitut (vilka ger lån eller investerar i, förstås förväntat, lönsam verksamhet), och andra lönsamma institut som kan hjälpa till att utveckla lönsamheten, kanske särskilt infrastrukturella institut vilka kan utveckla (särskilt den fysiska) infrastrukturen, göra det lätt för producenter och konsumenter att hitta varandra, och lätt för producenterna att leverera (till konsumenterna), vilket förstås ökar lönsamheten.

 

Institutioner främjande lönsamhet ska förutsatt lönsamhetsprincipen bäst vara lönsamma per se (som självständiga objekt/aktörer), men behöver inte nödvändigtvis vara det, om de tillräckligt mycket främjar lönsamhet, i vilket fall det kan vara lönsamt att skattefinansiera dem, alltså om de inte är lönsamma per se, men då är (tillräckligt) lönsamma för samhället i stort.

 

Om människor inte frivilligt ger staten resurser, eller avgifter/priser inte räcker för att finansiera statens (statlig) verksamhet, så måste staten beskatta människor, skatt som förstås kan tas av deras verksamhet och eventuella besparingar. Statlig verksamhet som då allmänt, givet lönsamhetsprincipen, handlar om att utveckla lönsamhet, särskilt det egna samhällets lönsamhet. Att utveckla andra samhällens lönsamhet är ur lönsamhetsperspektiv (förstås) lönsamt om det också höjer det egna samhällets lönsamhet (eller åtminstone inte sänker den). Att utveckla lönsamhet inkluderar då att stävja mot olönsamhet verkande beteende, vilket särskilt förstås handlar om rättsväsende, polis och militär. Att utveckla lönsamhet handlar alldeles särskilt om att hålla människor friska och arbetsföra, så att de kan producera gott/­mycket, alltså är lönsamma, vilket förstås särskilt handlar om sjukvård (och friskvård), att göra sjuka människor friska, så att de kan producera gott/mycket (igen).

 

Ja, allmänt kan hävdas att lönsamhetsperspektivet innebär att söka hålla människor åtminstone indifferenta/likgiltiga, förutsatt att sådana människor producerar bättre än sura eller arga människor, vilket nog utan vidare kan konstateras vara ett faktum. Men är det så mycket ett mål i sig för stater, alltså att åtminstone göra människor likgiltiga (utifrån ett sämre läge)? Ja, kanske det målet finns där underliggande, om inte särskilt uttalat får nog sägas, alltså att ett mål för staten är att åtminstone göra människorna den styr över likgiltiga (utifrån ett sämre läge, i alla fall en majoritet, särskilt om det handlar om en valdemokrati (valfläsk brukar det talas om, vilket i och för sig kanske mer handlar om att söka göra människor glada, vilket förstås kräver lite mer än att göra dem likgiltiga (utifrån ett sämre utgångsläge))).

 

 

Mer elaborerad lönsamhetsprincip

 

Lönsamhetskriteriet är ett bredare, svagare begrepp än (det Ekonomiska) vinstmaximering (vilket särskilt företag antas trakta efter, men vilket (förstås) enskilda (individer/människor) likaväl kan antas trakta efter, om det ses vara relevant), att människan söker få ut största möjliga (positiva) marginal mellan intäkter och kostnader (över tid). Lönsamhetskriteriet definierar endast att intäkterna (över tid) ska täcka kostnaderna, vilket kan betyda mycket högre kostnader och mycket lägre intäkter än under vinstmaximeringskriteriet, bara intäkterna täcker kostnaderna så (över tid).

 

Allt mänskligt beteende kan mer allmänt lönsamhetsprincipmässigt beskrivas av en kostnads/intäkts-analys,* att människan väger intäkter (något som önskas) mot kostnader (något som skys) för varje handlingsalternativ (hon ser), och att hon väljer det (handlings)alternativ vilket (hon ser) ger högst (förväntad) nettointäkt, eller lägst (förväntad) nettokostnad (om alla alternativ hamnar på minus).**

 

Om till exempel självmord (a) ses vara en nettointäkt (N_a>0), så kan det kategoriskt undvikas om det finns någon annan handlingsväg (b) som ses (förväntas) ge en högre nettointäkt (N_b>N_a).

 

Om självmord ses vara en nettokostnad (N_a<0), så begås inte självmord om inte denna nettokostnad är lägst, alla andra handlingsalternativ (b; N_b<0) äger högre (förväntad) nettokostnad (N_b<N_a).

 

Och principen är förstås densamma för vilket fenomen det än är frågan om, människan väger intäkter och kostnader för olika alternativ och väljer det alternativ som ger högst netto.^^^

 

Detta då på individnivå, rörande individpreferenser, samhällspreferenserna består förstås (på något sätt definierade) av individpreferenser (till exempel som ett genomsnitt, eller en elits), men givet lönsamhetskriteriet är de per se faktiskt inte så viktiga, i alla fall på sikt, det är föregående utvecklade lönsamhetsprincip som under alla omständigheter får genomslag (givet att lönsamhetsprincipen är ett rättesnöre, vilket den allmänt då är), åtminstone på sikt, då närmast oberoende av individ-/samhällspreferenser i strid mot lönsamhetsprincipen, de får helt enkelt, åtminstone på sikt, vika för lönsamhetsprincipen (en liknelse är att unga som vill se en ideologi vilken åtminstone tenderar att strida mot lönsamhetsprincipen på äldre dar ofta ändrar sig och mer strikt vill se en ideologi i enlighet med lönsamhetsprincipen). 

 

__________

* Under förutsättning av att människan gör det hon vill, vilket hon alltid gör, även om hon så agerar (hävdas agera) ”mot sin vilja”, och det simpliciter eftersom de facto beteendet är viljan,^ åtminstone i stunden, för de facto beteendet/handlingen; viljan före eller efter de facto stunden är inte nödvändigtvis densamma som i de facto stunden, men det som skedde i de facto stunden var (de facto) viljan i den stunden, simpliciter eftersom det som (misstagslöst) gjordes gjordes:

 

• [det som gjordes/görs]=viljan, viljan=[det som gjordes/görs]; viljan=[viljan i den stund som något gjordes/görs].^^

 

** N_a=I_a-K_a; I_a=[intäkter alternativ a], K_a=[kostnader alternativ a]; a=1,2,3,..:

 

Max(N_a) utförs.^^^

 

^ Ett de facto beteende med en avsikt/vilja, om avsikten/viljan inte uppfylls (i de facto beteendet), utan något annat sker än avsikten/viljan, är det frågan om ett misstag/missgrepp.

 

^^ Och det så även under påverkan av drog/sjukdom, även om viljan under påverkan av drog/sjukdom kan vara annorlunda än viljan under icke-drogpåverkan/icke-sjukdom.

 

^^^ Om Max(N_a) är flera (alltså med samma (identiska) värde), avgör (principiellt, om inget ytterligare antas) lotten vilket alternativ (a) som väljs, vilket också gäller om Max(N_a)=0, det är likgiltigt/indifferent vilket alternativ som väljs, och det så om Max(N_a)=0 är flera, eller endast ett alternativ (a), det senare fallet i vilket det står mellan att göra a eller att inte göra a (vilket principiellt då får avgöras av lotten), där att inte göra a närmast betyder/definierar att fortsätta som tidigare (i gamla spår).

 

 

Kultur

 

Lönsamhetsprincipen definierar/säger inget om vilka preferenser, vilken kultur som specifikt föreligger, utan de/den beror helt på person/individ, en kultur (preferenser) vilken följaktligen definierar vad personen anser lönsamt (i enlighet med lönsamhetsprincipen). Går det att definiera något specifikt generellt giltigt vad gäller kultur(/preferenser)? Nej, även om kulturen, i meningen moralen ─ det viktiga, vilka maträtter, till exempel, som ingår i kulturen är oviktigt ─ är ganska given om ett blomstrande samhälle önskas, särskilt tillit, att människor kan lita på varandra, att avtal hålls, är en (moralisk/kulturell) grundförutsättning i ett blomstrande samhälle (särskilt i ett ekonomiskt blomstrande samhälle), men ett blomstrande samhälle behöver förstås inte önskas, med vilket moralen förstås är annan (än i ett ”blomstrande” samhälle, då i ett ”icke-blomstrande” samhälle, i vilket särskilt då (förstås) tilliten är sämre än i ett blomstrande samhälle).

 

Individer bygger/är samhället, så det går inte att skilja på samhälleliga/sociala preferenser (samhällelig/social kultur) och individuella preferenser (individuell kultur), för att särskilt kunna hävda att individerna i samhället är bättre än samhället. Men självklart kan det finnas olika individuella kulturer, särskilt kanske manifesterat i olika gruppkulturer, kanske inom ett samhälle, då definierande olika delkulturer i samhället (ett mångkulturellt samhälle), varav någon eller några delkulturer kanske har större genomslag (än andra delkulturer).

 

Kulturella delgrupper (inom samhället) som kanske står emot varandra (vilket givet lönsamhetsprincipen då betyder att de har olika lönsamhetskriterier, (för) vad de finner bäst). Vilket det givet ovan då inte går att säga något specifikt generellt om, rörande vad som är rätt och fel i det. Finner någon grupp (i enlighet med lönsamhetsprincipen) det rätt (lönsamt) att förtrycka, kanske undantränga eller förinta, någon annan kulturell grupp, så gör den det i enlighet med lönsamhetsprincipen. Och inget specifikt generellt (absolut) går då att säga om det, om det är rätt eller fel, ja, det kan förstås motarbetas på alla sätt och vis (av andra) om det ses vara lönsamt(/rätt) (av dessa andra, i enlighet med lönsamhetsprincipen). 

 

 

 

 

Tidsresor

 

En definierad motsägelse/kontradiktion som finns i debatten/vetenskapen är att om tidsresor vore möjliga så skulle x kunna resa tillbaka i tiden och se till att x inte blir född, och x således både leva och inte leva när x reser tillbaka i tiden, förutsatt att x lyckas i sitt uppsåt med sin tidsresa (att se till att inte bli född). Ses detta vara en absurd superpositionalitet (F), så är det ett bevis för att tidsresor inte är möjliga.

 

Men återigen då en abstrakt konklusion som vilar på ett antagande av att det är frågan om en absurd (omöjlig) superpositionalitet, precis som med Intet-kontradiktionen, vilken E-teoretiskt extrapolerad (antaget varande en absurd superpositionalitet) utesluter tidsresor; Allt (”materiellt”) handlar ju om mx-transformation givet E-teorin, och inget annat, tid finns simpliciter inte, är något rent abstrakt (definierat, något blott tänkt).

 

Samma konklusion (att tidsresor inte existerar) kan då slutas till med hjälp av F(-kontradiktionen) såväl som med Intet-kontradiktionen. Dock är F oerhört abstrakt, Intet-kontradiktionen intuitivt mer starkt absurd, F intuitivt mer löst, vagt absurd. Dessutom då så kan Intet-kontradiktionen underbyggas med det mer grundläggande argumentet att något vilket inte ens är icke-utsträckning (eller något annat), alltså Intet, intuitivt omöjligt kan existera, något motsvarande för F står inte att finna. Med vilket förstås Intet-kontradiktionen står fram som mer absurd än F. Med vilket förstås Intet-kontradiktionen mer starkt utesluter tidsresor än F (givet att den E-teoretiska definitionen, utgående från Intet-kontradiktionen, ses som rationell/relevant).

 

Sammanflätning (alltså att partiklar telepatiskt (omedelbart, med infinit hastighet (utan fördröjning)) kan kommunicera med varandra) påverkar då (partikel-)utfall, vilket kan definieras inbegripa tid: En skickad partikel x kan antas vara sammanflätad med partiklarna y och z, där y är i x närhet och z långt från x, x är bortskickad från z, då till y:s närhet (vilket tagit viss tid, säg några dagar). Antas y överföra information till x, så överför då x som sammanflätad med z direkt denna information till z, vilket om z är sammanflätad med å, förstås betyder att z överför denna information (från x, x som då fått den från y) till å, vilket om det är y:s information som styr, som är avgörande, förstås betyder att å lyder y. Ett vanligt specificerande exempel är att y definierar ett önskemål om en present, vilken då å, som present, uppfyller som sammanflätad med y (intermediärt förmedlat av x och z (y → x → z → å)); Presenten rättar sig efter önskemålet, oberoende av allt annat, särskilt då av tiden som förflutit mellan det att x skickades och tills det att x kom fram till y:s närhet, och alldeles särskilt oberoende av om presenten (å) köpts/skickats innan önskemålet (y) erhållits (innan y interagerat med x, x som sedan då interagerar med z som interagerar med å, eller om x skickats tillsammans med y (till den som skickar presenten) så föreligger förstås ständig interaktion/sammanflätning mellan x och y, men presentsändaren känner förstås inte önskemålet innan det lästs (i vilket fall då presenten (å) transformeras till det önskade, om någon annan present har köpts/skickats), framtiden kan påverka historian (å), en slags tidsresa; Det går även enklare att direkt anta att y (önskemålet) är sammanflätad med å (presenten), även om det blir ett lustigt tvångsinslag i det, som förstås tvingar köparen (som ovetande av önskemålet) att köpa rätt present, eller tvärtom tvingar önskemålet (som ”ovetande” om köpt present) att anpassa sig efter köpt present).

 

Men E-teoretiskt existerar då inte sammanflätning, med vilket förstås föregående möjlighet för ”tidsresor” är uteslutet (givet E-teorin).

 

Einsteinska tidsresor kan E-teoretiskt också uteslutas, att strängmollusken, för till exempel ovanstående (tidsresande) person x, böjer/kröker in i sig själv, så att x kommer tillbaka till sig själv historiskt eller fram till sig själv i framtiden, vilket i det senare fallet intuitivt betyder att x hoppar över all tid däremellan, men Einsteinskt existerar fortsatt denna ”mellantid”, eftersom hela strängmollusken Einsteinskt (statiskt) existerar, på en och samma gång (vår dynamiska (”framresande”) ”empiriska” tidsuppfattning är fel), vilket öppnar upp för tidsresor in i framtiden: Intuitivt rättfram kan strängmollusken eventuellt endast tränga in i sin historiska ”kropp”, strängmollusken sedd som en framträngande, Intet utträngande/bortträngande strängmollusk (”mask”), vars ”huvud”(/nutiden) då eventuellt endast kan tränga in i sin historiska ”kropp”, tidsresor in i framtiden, in i en framtida ”kropp” är omöjlig (den finns simpliciter inte, innan ”huvudet” definierat den, trängt ut den). Men givet att hela strängmollusken (Einsteinskt) statiskt existerar, så öppnas definitionsmässigt också upp för tidsresor in i framtiden (historia, nutid och framtid existerar på en och samma gång), givet att ”huvudet”(/”nutiden”) så att säga kan avvika från strängmolluskens (grund)sträckning, i betydelsen att strängmollusken (bifurkativt) kan dela på sig, kan ta olika banor/vägar (”tunnlar”) på en och samma gång, detta då statiskt givet, hela strängmollusken, med alla sina banor (sin hela (ban)struktur), existerar på en och samma gång, så det dynamiska framträngandet (med ett ”huvud”) är följaktligen endast en fiktiv tanke. Einstein definierade att denna banstruktur (”tunnelstruktur”) så att säga bet sig själv i svansen (den ”kosmologiska konstanten”), med vilket det förstås inte finns en början eller ett slut på banstrukturen, detta vilket senare fysiker ändrade på, med antagandet av ”den stora smällen” (som begynnelse (för banstrukturen)).* E-teoretiskt kan historian endast kommunicera med framtiden mx-mässigt, simpliciter genom att historian efterlämnar något kluster av mx vilket ”överlever” till framtiden att ”avläsa”; Det föregående Einsteinska (banstrukturella) är blott nonsens.

 

__________

* Det går även att tänka sig att Intet sluter sig bakom ”huvudet”, och att framtiden inte existerar före det att ”huvudet” definierat den, så att då endast ”huvudet”/nutiden existerar, framtid och historia är Intet (med vilket förstås inga tidsresor kan existera), vilket ställer frågan hur länge nutiden existerar? Det E-teoretiska svaret (vilket då inte inkluderar existens av Intet) är att den existerar så länge en mx-konstellation existerar, när den förändras (struktureras om, inkluderande att mx tillförs eller fråndras den) är den över, en ny nutid/mx-konstellation råder, tills den förändras, etcetera. Och i den meningen existerar förstås ingen historia eller framtid, eventuellt kan endast historian upprepa sig, en mx-konstellation kan eventuellt återbildas, om än väldigt osannolikt (om mx-konstellationen består av många mx), och dessutom då så existerar de vid olika tillfällen, med vilket det förstås är frågan om olika mx-konstellationer, om än då strukturellt identiska (men alltså inte identiska, det är inte frågan om en och samma mx-struktur (tid kan definieras skilja mx-konstellationerna åt)).

 

 

Strängteori

 

Enligt ”Strängteorin” existerar det i varje punkt ”hoprullade” dimensioner.

 

Normalt definieras dimensionstanken (i strid mot E-teorin) av ”askar” i ”askar”, till exempel kan tiden definieras definiera en fjärde, femte eller sjätte dimension, då utöver rummets tre, ja, ytterligare dimensioner kan definieras, men sådan ytterligare definition/abstraktion är blott bara för abstrakt. Med tre tidsdimensioner är tiden fullt fri att röra sig i vilken riktning som helst, fullt tillräckligt abstraktionsmässigt ((det tredimensionella) rummet (särskilt definierat vara (det rumsliga) Universum) som då kan definieras följa denna (tids)kurva, vilken då (kurvan) kan röra sig fritt i tre dimensioner, tiden har så att säga rumslig frihet (att röra sig i vilken riktning som helst)), med två dimensioner kan tiden förstås endast röra sig planiärt, med en enda (tids)dimension förstås endast linjärt (vektoriellt).

 

Särskilt detta dimensionella kan tänkas existera lokalt i varje punkt, varje punkt är så att säga ett miniuniversum, givet föregående definition då max sex dimensioner, men detta då något som kan justeras uppåt. Detta förstås inte i form av en punkt, för en punkt är blott en punkt, som tidigare argumenterats för, utan det hela svärmar så att säga runt punkten, med vilket det förstås inte är frågan om punkter, utan då om något annat. Vilket E-teoretiskt platt inte existerar, om det inte är frågan om någon lokal mx-struktur, vilket det per definition inte är (i strängteorin), med vilket det E-teoretiskt platt är rent (stilla eller ”upprört” (attraherat eller bortstött)) rum, eller en nonsensdefinition.

 

Vidare i strängteorin antas endimensionella, alltså vektoriella, ”strängar” ”vibrera” i dessa flerdimensionaliteter (”miniuniversa”), med vilket (förstås) genast fler kontradiktioner är definierade: För det första är strängarna inte endimensionella som annat än vektorer, är de inte vektorer, vilket de särskilt inte är som ”vibrerande”, utan som ”vibrerande” är de antingen två- eller tredimensionella kurvor (kurvor (inklusive vektorer) som då är en kontinuerlig räcka punkter (punkter på rad)), vilka då antingen rör sig (”vibrerar”) tvådimensionellt, i det tvådimensionella planet, eller tredimensionellt, i det tredimensionella rummet. För det andra så är det (rationellt) fullständigt absurt att små ”strängar” kan vibrera av egen kraft, precis som det är absurt att mx kan rotera av egen kraft (äga ”spinn”), det definierar förstås att dessa tingestar äger en inneboende motor, givetvis fullständigt absurt (särskilt som det är frågan om (korta) kurvor, punkter på rad). Det gör dem närmast till levande tingestar, givetvis bortom all rim och reson.

 

 

Mörk energi

 

E-teoretiskt är tomrum (mv) ”energi”, men det är, existerar endast som grundmaterial till mx, tomrum äger inga fler faktiska/materiella egenskaper än så, även om det förstås äger, innehar de möjligheter som manifesteras i mx, och vidare i vad mx kan bygga. Tomrum äger följaktligen ingen expansiv, eller för den delen väldigt lokal kontraherande kraft (det senare till skillnad från E-kontraktioner, vilket då är kontrakterande tomrum, men (intuitivt, åtminstone initialt) väldigt stort tomrum), det förra vilket Fysikernas antagandet av ”Mörk energi” särskilt definierar, vilket också är fullständigt intuitivt, att (rent) tomrum äger (skulle äga) sådan (expansiv/kontraherande) förmåga (alltså att tomrummet(/(den rena) volymen, (det rena) vakuumet) per se kan få sig (självt) att expandera(/kontrahera), bli ett större(/mindre) tomrum (en större/mindre volym)) är fullständigt irrationellt. Men Fysikerna antar då likafullt tomrum (eller snarare Einsteins antagna (lokala) rumtid) äga sådan förmåga, då genom begreppet mörk energi (vilket intuitivt/rationellt då förstås är ett tomt (absurt) begrepp).

 

E-teoretiskt blir ”tomrummet” mer/mindre kompakt om det så att säga komprimeras (vilket ytterst då skapar mx) eller dras isär, tunnas ut, tänjs, men vid given kompakthet, särskilt då vad gäller rent tomrum, så kan ”tomrummet” per se, självt, inte ändra (sin) volym* (vilket då den mörka energin antas kunna göra med ett givet stycke tomrum, öka eller minska dess volym).

 

Fysikernas ”Mörka materia” kan i kontexten också nämnas, vilket givet E-teorin förstås är mx (om det inte är mv), vilket med det förstås inte är något särskilt (utan det är också blott ett tomt begrepp, om det då inte ses vara mx (eller mv)).

 

__________

* Förutom då vid E-kontraktioner, där det dock snarare är E per se som förorsakar dessa kontraktioner, inte den specifika kontrakterande volymen (per se) i E.

 

 

 

En annan utgångspunkt

 

En Världsförklaring kan ta sin utgångspunkt i de matematiska geometriska grundbegreppen, särskilt icke-utsträckning och position:

 

0*=[icke-utsträckning (utan position)].

 

p(unkt)=[icke-utsträckning med position].

 

Det kan frågas om något ”mindre” än 0* kan existera? 0* kan kontradiktoriskt (eftersom detta ”0*-avstånd” (se det påföljande) är p, inte 0*) definieras vara avståndet mellan samma p, men är detta 0*-avstånd något? Ja, det kan även frågas om p är något? En position existerar allmänt sett (i skrivande stund), till exempel där →  pekar, men som icke-utsträckning? Om en liten cirkel ritas där, så definierar det en position, en plats (på detta ”papper”). Men tänks denna (utsträckta) cirkel krympa ihop till en icke-utsträckning, består då något (en position)? Eller tag två cirklar som skär varandra i två ”p”(>p), och anta sedan dessa cirklar krympa ihop till ett av dessa två ”p”, och vidare till ett p, existerar då detta p? Intuitivt (i viss mening) förefaller åtminstone ”p” existera, men p?

 

Antas det inte existera p:n, så existerar förstås inte heller några 0*, och med det inte heller något ”mindre” än 0*, särskilt inte Intet, definierat som något ”mindre” än 0*. Direkt intuitivt förefaller det också vara så att inget ”mindre” än 0* kan existera:

 

A) Något vilket inte ens är icke-utsträckning (eller något annat) är (intuitivt) ingenting, ingenting i meningen icke-existens.

 

Antas 0* existera, så definieras genast ett oändligt rum på grund av 0*:s positionslöshet, 0* existerar så att säga överallt och ingenstans, vilket förstås förutsätter att 0* så säga är fritt att röra sig hursomhelst, 0* (ad hoc) så att säga inte är inhägnat. Men existens av 0* kan sålunda ifrågasättas, med vilket detta bevis av ett oändligt rum förstås också är ifrågasättbart.

 

Nej, bättre är att förutsätta A, och med det då utesluta existens av Intet, med vilket förstås Intet inte existerar bortom eller inom, vilket (intuitivt) direkt definierar ett oändligt rum. Ett tredimensionellt oändligt rum (utan ad hoc ”inhängning”/inskränkning), fler dimensioner än tre kräver (onödig) ad hoc definition, (ad hoc) definition utöver det direkt intuitiva.

 

Och dessutom då så kan (begreppet) Intet definierat som egenskapslöshet konstateras vara en kontradiktion, vilket om den (kontradiktionen) antas vara absurd, då definierar Intet icke-existera (definierar Intets icke-existens).

 

 

Även existensen av p är sålunda ifrågasättbar, så det påföljande är också ifrågasättbart, men på sitt sätt upplysande:

 

Antas det existera p:n, så gäller om Intet tar vid efter något p att p)=Intet, vilket givet kontinuitet (p]=p)) definierar p=Intet, en kontradiktion. Råder inte kontinuitet, så gäller att p)=Intet ligger ett stycke ifrån p(=p]), vilket p) förstås inte kan göra om det är frågan om Intet, utan p) flyttas så att säga momentant till att existera sida vid sida med p (till en position där inget avstånd råder mellan p) och p]), vilket betyder att p=Intet även i detta fall. Så även i detta fall definieras ett oändligt rum (givet att kontradiktionerna ses som absurda).

 

 

I E-teorin utesluts all (”materiell”) existens ”under”/”mindre” än volymen primärt av konstaterandet att dessa ”tingestar” existerar redan i det tomma rummet (de är rent abstrakta, blott tänkta objekt), så av distinktionsskäl är existens volym, mer kompakt volym, eftersom ren volym också existerar redan i det tomma rummet (är ren abstraktion för ren volym <E). Givet T2, så kan existens av dessa rena begrepp också uteslutas, eftersom de som delar av E är eviga ”tingestar”, vilket då strider mot T2. T2 är dock ett ganska abstrakt teorem att luta sig emot, så bättre är att se till, undersöka, begreppen per se (som ovan), då vad gäller deras ”materiella” (fysiska) existens (en fysisk existens som E-teoretiskt då består av E och mx (när det existerar mx, vilket det då givet T2 inte alltid gör (E existerar alltid; T1))).  

 

 

Givet ovan skissade definition av E är det då sedan endast att utveckla, särskilt då E-teori, men även det mer allmänna logiska (vilket definieras först i denna skrift, E-teorin kommer sen) följer närmast naturligt givet denna E-teori, särskilt förstås Up, vilken definierad med utgångspunkt i mx är närmast självklar, ja, självklar, rationellt sett (den mer allmänna logiken kan alltså komma sen, definieras senare, efter en definition av E, vilket kanske mer är i enlighet med hur människan allmänt tänker: Naturen (”empirin”) först, sedan logiken (givetvis definierad i enlighet med naturen, för att vara i enlighet med naturen, sann mot naturen), och då inte som denna skrift är upplagd: Logiken först, sedan naturen (definierad i enlighet med logiken)). Men det har då ingen betydelse hur det börjas, slutresultatet blir detsamma, rationellt sett.