x=(x Ù x)=(x Ù y)=(x Ù (y Ú y))=(x Ù (y Ú z)); z=y.

 

x=(x Ú x)=((x Ù x) Ú (x Ù x))=((x Ù y) Ú (x Ù y))=((x Ù y) Ú (x Ù z)); z=y.

 

Så:

 

(x Ù (y Ú z))=((x Ù y) Ú (x Ù z)).

 

x=(x Ú x)=(x Ú y)=(x Ú (y Ù y))=(x Ú (y Ù z)); z=y.

 

x=(x Ù x)=((x Ú x) Ù (x Ú x))=((x Ú y) Ù (x Ú y))=((x Ú y) Ù (x Ú z)); z=y.

 

Så:

 

(x Ú (y Ù z))=((x Ú y) Ù (x Ú z)).

 

Allt detta (vilket då följer ur primärt N) förutsätter då Łukasiewicz innan han ens så att säga börjat bevisa Dl, med vilket det hela förstås förefaller vara väldigt komplicerat, och på sitt sätt är det förstås också det, men då självskapad krånglighet, för direkt utgående från N är det sålunda lätt som en plätt att bevisa Dl.

 

Hursomhelst, så visar det föregående att oerhört mycket kan definieras utifrån/givet N, men N är sålunda (rationellt) fullständigt falsk, med vilket dessa framledningar är lika falska, hur mycket de än kan tyckas definiera något vettigt. Utan vill någon av dessa formler nyttjas i logisk analys, så får de argumenteras för per se, varje formel (ex ante) utrönas om den är relevant att anta i någon kontext, eller inte. Att anta dem giltiga på grundval av N är (rationellt) simpliciter inte möjligt, utan de måste då så att säga stå på egna ben, (ex ante) argumenteras för att göra så, vara rationella (intuitiva) i den kontext de eventuellt antas (vara giltiga); En så ”enkel” princip som Lp till exempel är oerhört komplicerad att se (analysera) giltigheten av i specifika kontexter, till exempel om [x+z=y+z]=[x=y], för direkt tolkat är detta uttryck naturligtvis inte giltigt, vänsterledet är de facto inte identiskt med högerledet, om nu inte y=x, i vilket fall relationen trivialt gäller (givet Up/Ip), men vad gäller om y≠x ‒ det mer normala vad gäller detta med x och y. Om y=x, så är det mest meningslöst att definiera ”y”, mest bara förvirrande, om nu då y=x, i vilket fall det då mest rationellt är att hålla sig till x(=y=x), det enda undantaget är vid omskrivning av identiteter, särskilt matematiskt en vanlig metod att komma till slutsatser på, helt enkelt då genom att skriva om identiteter (med hjälp av de principer som antas duga till det) ‒ består [x=y]-relationen i någon mening om z läggs till x respektive y? Är till exempel far+mor=barn+mor identiskt med far=barn? Nej, knappast, utan det måste verkligen analyseras om denna Lp-princip kan ses som giltig/rationell i någon kontext.

 

Avslutningsvis rörande Klassisk logik, så definierar den följande ”Sanningsvärdetabell” i enlighet med N, att jämföra med den rationella tabellen i inledningsavsnittet:

 

   x          y

 sant    falskt

falskt    sant

 

 

Denna tabell vilken då ska tolkas i enlighet med N, vilken primärt är irrationell på två sätt: N*-perspektivet, att (unikt) x ® (unikt) y, då i strid mot Ia och Ib, och (x,y≠0)-perspektivet, att det alltid finns ett unikt sant y om x är falskt, då i strid mot att det kan finnas fullständigt falska x; Antagande att x,y≠0 kan Klassisk logik hävdas göra enär N är svårmotiverbar om x eller y kan vara 0: x’=0 eller 0’=x; x≠0, för vilket x’(=icke-x) definierar 0, och vilket x definierar (definieras av) 0’(=icke-0)? Sekundärt finns ett ”öga”-perspektiv underliggande N, att ”ögat” hittar, ser det relevanta icke-x bland alla irrelevanta icke-x, vilket Klassiskt logiskt brukar definieras: Om x är en proposition, så är också x’ det, till exempel definierat på sidan 68 i Language Proof and Logic eller sidan 97 i Principia Mathematica (â1.7), vilket blott bara är absurt. Det finns ingen sådan koppling/relation mellan olika x, varken mentalt (handlar i så fall om någon fördom) eller ”platonistiskt”, att det blott (evigt) är så, vilket blott bara är än mer absurt än att det finns en mental koppling mellan olika ord, begrepp, att det i språket skulle finnas evigt givna kopplingar mellan olika ord, begrepp. Vilket inte hindrar särskilt Kurt Gödel (1906-1978), med sina ofullständighetsteorem (stridande mot FT), från att ändå vara platonist, allmänt i meningen att teorier X kan existera motsvarande empiriskt, alltså per se (bortom särskilt människans medvetande), och visst, tänks existens av platonistiska X så är en ganska given tanke att dessa X blott kan definiera (oavgörbara/oberoende) x, utan att de varken kan bevisas eller motbevisas, utan att vara axiom. Men rationellt, återigen (mer rigoröst förstås i enlighet med FT), är detta blott bara nonsens, det är medvetandet som definierar X, inget är bestämt/definierat innan det är bestämt/definierat, se vidare avsnittet Rörande FT i Tillägg II.

 

 

Givet E-teorin är det enda rationella alternativet för 0=[inget x(≠0)] tomrum ({mv}), med vilket det till exempel (superkloniskt, i strid mot Up’) kan definieras att x-x=0, med den evidenta tolkningen att om x exkluderas från sig självt så återstår tomrum. För att 0 inte ska ställa till problem i analys, så är det bästa att anta 0 vara idempotent, så att högerledet i följande exempel fortsatt är 0:

 

∞(x-x)=∞0=0.

 

För om 0 till exempel antas vara p (p som principiell del av tomrum är tomrum), så är ju ∞0=dp, det uppstår ointuitivt något; Och förstås än mer så om 0>p, till exempel en volym, icke idempotent volym, med vilket förstås x0>0; x>1.

 

Med detta är det inne på matematik (igen), vilken det särskilt givet E-teorin är lätt att halka in på, för E-teorin definierar evident en grund för utveckling av matematik, särskilt geometri, och definierar (nyttjar) även vissa matematiska grundbegrepp. Men inte mycket, eftersom detta arbete primärt (förstås) inte är matematik (då skulle det simpliciter inte kunna definiera vad det gör). Mer utvecklad matematik är så att säga en senare fråga, en problematisk fråga, vilket redan varits inne på, särskilt Lp:s otillförlitlighet visar på. Lp som diskretionslöst nyttjas inom matematiken. Till exempel för att bevisa motsvarigheten till Dl inom matematiken, ungefär på följande sätt, givet detta arbete:

 

A) x-x=0:

 

I) -(x-x)=-0; Lp, [-]=[-1]:

 

-x--x=0; -(x-x)=-x--x (distributiv princip), -0=0, vilket gäller givet att 0 är idempotent:

 

--x-x=0; -x--x=--x-x (kommutativ princip):

 

II) --x=x; A(, Up).

 

Eftersom det handlar om manipulering av två superkloner (givetvis i strid mot Up’, men utan antagande av superkloner finns ingen matematik; Matematiken antar specifikt existens av superkloner genom antagandet av Extensionalitetsaxiomet), där då x superkloniskt exkluderas från sig självt, så är antagandet av distributivitet och kommutativitet (intuitivt) inget problem (eftersom (särskilt som) det handlar om summering (av (rent abstrakta) superkloner) till 0), däremot är det på inget sätt intuitivt att exklusion av x-x (-(x-x)) är detsamma som x-x,* vilket det då givet Lp är (för att A ska vara identiskt med I). Inte heller resultatet, II, är intuitivt, intuitivt är exklusion (--x) av en exklusion (-x) helt enkelt ett (tautologiskt, pleonastiskt) dubbelt förkastande (bortkastande) av exklusionen, men primärt då givet Lp, så för det tillbaka till x, precis som om N hade antagits (x=-x).** N som definitivt inte antas generellt giltig inom (ren) matematik, inom vilken det inte är egalt om x är plus eller minus (inom applicerad matematik kan det vara egalt, till exempel för längddifferenser):

 

II går även att bevisa utan Lp (och andra krångligheter), för i enlighet med A (A:s intension) gäller också att:

 

A’) -x+x=0.

 

Så om x=-x, ger det insubstituerat i A:

 

-x--x=0:

 

--x=(+)x; A’.

 

Men hursomhelst är Lp matematiskt oerhört viktig, så inte matematiskt fel att bevisa II med hjälp av Lp, och på sätt och vis tur att Lp givet detta senare bevis av --x=x för till just det, inte för till, bevisar något annat.

 

Ja, Lp för, som redan berörts, till märkliga konklusioner (även om Lp i sin specifika formulering i detta fall förstås för in negering, vilket förstås N också handlar om), om än förstås, vad gäller II, en praktisk konklusion, vars praktiska giltighet helt enkelt får prövas, och i det har II utfallit till belåtenhet, uppenbart, annars skulle II (förstås) inte (matematiskt) nyttjas. Och givet det senare beviset, givet A’, måste det (rationellt) helt enkelt gälla, fullständigt oberoende av Lp.

 

 

Summa summarum, det kanske viktigaste detta arbete lär, är att inget x är givet (bestämt innan det är bestämt), utan det handlar om antaganden, definitioner, tolkning av verkligheten vilken utfaller i antaganden, i första hand i första x, grund-x, ”axiom” (”..” eftersom rationellt verkligt grundläggande ”axiom” snarast är givna, givet sanna, särskilt då Up, men kan de, särskilt då Up, motbevisas, så är de förstås inte givna, men att motbevisa särskilt Up är (rationellt) fullständigt omöjlig, eftersom varje bevis, vilket det än handlar om, måste förutsätta Up (eller motsvarande) simpliciter för att beviset ska vara beviset (x=x; x=beviset), inte vara något annat (x≠x)), och i andra hand särskilt viktigt handlar om Ii-tolkningar/framledningar utifrån dessa grund-x, eller eventuellt handlar om framledningar givet/förutsatt någon antagen framledningsprincip (såsom då till exempel Lp), teorem:

 

grund-x ® teorem.

 

En annan ”empirisk” möjlighet är att grund-x ses, tolkas vara (kausal) grund för något ”empiriskt” uttolkat:

 

e) grund-x ® hypotes.

 

Är en Ii-tolkning (”kontinuerlig logik”) svår att utröna i detta, får det nöjas med det, särskilt (pragmatiskt) om det är en praktisk implikation. Men naturligtvis är det bästa att söka finna en Ii-tolkning, även om det inte alltid går, ta till exempel detta med att stötta mx ”empiriskt” förefaller att röra sig någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktning, vilket det då inte finns någon som helst Ii-tolkning i/för.***

 

Endast e får rationellt lämnas oförklarade, handlar det om rent abstrakt teori, får det rationellt inte lämnas oförklarat, i enlighet med FT.

 

__________ 

* -(x-x)=x-x (implikativt identiskt, precis som -(x-x)=) till exempel, men detta då utan djupare mening än att högerledet finns i vänsterledet), men x-x är givet inte =-(x-x) (precis som x=x’ inte är givet, men då x’=x (eftersom x finns i vänsterledet)).

 

** Givet att x’=-x, vilket utan vidare kan konstateras vara det Klassiska logiker menar N definiera, och det är också intuitivt i ett fall, nämligen om det definieras att x’=E-x, alltså att x’ är Allt exklusive (förutom) x, i vilket fall exklusive x (-x) intuitivt definierar x’: -x=x’=E-x, vilket definierar att E=0’’; x±0’’=x, där 0’’ intuitivt närmast är 0*: 0’’=0*, vilket går att bevisa om Lp förutsätts (vilket är gjort i avsnitt E), men Lp är då otillförlitlig, så det nöjes med detta intuitiva, vilket definierar 0* vara en dualitet, både det största (E, vilket 0* då kan tolkas som, som positionslöst) och det minsta (0’’, vilket 0* evident är, tolkad som icke-utsträckning, endast), vilket inget lägger till x, vilket talar för att 0 ska definieras vara (idempotent) tomrum ≠E, för distinktionens skull.   

 

*** Givet att mx ”hoppar” (med vilket det rationella då är att stötta mx ”hoppar” obetingat stokastiskt), vilket då är det rationella/logiska (kontinuerlig rörelse (p-långa rörelser) är irrationell/ologisk). Om kontinuerlig rörelse likväl (irrationellt) antas, så är det däremot rationellt (intuitivt) att stötta mx’ rör sig beroende på hur stötande mx rör sig in i mx’, kolliderar med mx’. Så i någon mening får alternativen vägas mot varandra, även om grundproblemet kontinuerlig/diskontinuerlig rörelse är mer grundläggande än hur fenomenet krock mellan mx ser ut, är definierat. Och vad gäller det gäller blott att diskontinuerlig rörelse är rationell/logisk, kontinuerlig rörelse inte. ”Empirin” lär aldrig ge en vink här, eftersom det måste ned på yttersta mikronivå för att detta ska kunna ”ses”:

 

Givet E-teorin är det vad gäller ”empirisk” kunskap, när det verkligen gäller empirisk (objektiv) kunskap, (ytterst) infallande mx vilka träffar receptorer vilka sänder signaler (även det ytterst mx förstås) till hjärnan (hos människan, som förstås också ytterst är mx (inklusive hjärnan)). Hjärnan tolkar dessa signaler, och kan aldrig veta, för det första om det verkligen är frågan om (objektivt) infallande mx, eftersom det lika gärna kan vara hjärnan per se som hittar på ett intryck, en tanke, och för det andra kan hjärnan aldrig, om det skulle vara frågan om infallande mx (vilket då per se aldrig går att veta), veta om dessa infallande mx, givet hjärnprocessen och processen mellan receptorer och hjärna, korrekt avbildar, korresponderar mot empiriska objekt. Det kan endast ANTAS att så är fallet, ”empirin” ger endast en vink om vad som empiriskt gäller. De facto är det hjärnan som bestämmer vad som ”empiriskt”/empiriskt gäller, simpliciter eftersom hjärnan i enlighet med det föregående aldrig kan vara säker på om det verkligen handlar om empirisk kunskap.

 

Givet detta är det enda rationella att eventuellt tro på tydlig ”empirisk” information, vilket mest handlar om information som direkt tycks komma från empirin, inte är förmedlad genom/av instrument. E-teoretiskt handlar det särskilt viktigt om antagandet att x attraherar varandra, håller ihop, ”empiriskt” förefaller det vara så, trots att det rationellt är absurt, ytterst då att mx (blott) kan attrahera varandra (att en osynlig hand kan föra mx mot varandra). Hjärnan står här inför ett dilemma, vilket ska det tros på, det rationella eller det irrationella/absurda (några andra alternativ finns inte, givet ett antagande av mx)? Även antagandet att stötta mx ”hoppar” någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktningar är då ett ”empiriskt” antagande, eftersom då stötta mx rationellt ”hoppar” obetingat stokastiskt. Men ”empiriskt” rör sig stötta x mer bestämt (till exempel en biljardboll), otvetydigt så, för att förneka det krävs att hjärnans ”empiriska” uppfattning helt förkastas, förklaras strikt falsk, vilket nog är att dra det för långt.

 

Direkt ”empirisk” information är sålunda starkt problematisk, och än mer problematiskt blir det när instrument är inblandade, när ett instrument (enligt ”empirisk” uppfattning), en ”maskin”, förmedlar (antas förmedla) ”empirisk” information. För evident kan maskinen särskilt leverera information blott skapad i maskinen, eventuell empirisk input i/till maskinen (vilket förstås också handlar om (infallande) mx (med en infallsvinkel)) så att säga är borttappad, maskinen kanske helt enkelt struntar i den, maskinen levererar endast den information den (av ingenjörerna) är programmerad/skapad att leverera. Men även om maskinen faktiskt processar input, infallande mx, så är förstås frågan om denna process går att lita på, att maskinen inte förvränger den information infallande mx eventuellt ger (om empirin).

 

Men viktigast är hursomhelst den tolkning som görs av direkt (av (människans) hjärna tolkad vara direkt) som indirekt (av maskiner/instrument förmedlad, vilken hjärnan då sedan uttolkar vara) ”empirisk” information, all sådan information kan närmast alltid, om inte alltid, tolkas olika, särskilt om det handlar om subtila experiment, där kanske siffror, plottningar och grafer vilka en maskin printar ut ska tolkas. I det föregående har särskilt två tolkningar av experiment gjorts vilka skiljer sig från konventionell tolkning, den första:

 

Einstein antar ljus inte fångas/klistras av attraktion(/gravitation), vilket då ger upphov till relativitetsteorierna, givet att på Jordens yta fast förankrade mätinstrument inte kan mäta upp relativ ljushastighet på infallande ljus som instrumentet mäter hastigheten på, vilket de heller inte kan enligt faktiska experiment. E-teoretiskt fångas/klistras ljus av (mx-)attraktion, med vilket sådana här fast förankrade mätinstrument simpliciter inte kan uppmäta relativ ljushastighet på infallande ljus, för det måste mätinstrumentet sättas i rörelse.

 

Den andra:

 

Kvantfysiker antar små partiklar kunna interferera med sig själva (varför nu det skulle få partiklar att ta olika banor?), för att förklara partikelspridning, att små partiklar inte rör sig linjärt (särskilt i ”Dubbelspaltexperimentet”). E-teoretiskt handlar det simpliciter om att små partiklar (bestående av färre mx) rör sig vingligt, icke-linjärt. För mer linjär rörelse måste ”partiklarna” vara större (bestå av fler mx), och det är precis också vad särskilt Dubbelspaltexperimentet visar, direkt tolkat, utan införande av ”interferens”; Detta interferensbegrepp, inklusive vågbegreppet, torde ha antagits givet ett fortsatt antagande av det klassiska antagandet att partiklar rör sig linjärt, istället för att simpliciter anta att (små) partiklar rör sig icke-linjärt, så krånglade de till det med detta med interferens och partiklar varande vågor. Det måste skiljas mellan attraktionsrörelse och stötrörelse, stötrörelse som det är frågan om i Dubbelspaltexperimentet, partiklarna skjuts(/stöts) genom spalter mot en skiva bakom spalterna. Attraktionsrörelse däremot ger närmast evident upphov till mer linjär rörelse, mot de attraherande mx. Förstås beroende på hur de attraherande mx rör sig, rör de sig så böjer förstås (rationellt) attraherade mx av åt det håll de attraherande mx rör sig.^

 

^ Detta är ett bra exempel på att fenomen rationellt närmast ger sig själva, givetvis går det att anta något annat, men det är uppenbart irrationellt, åtminstone för mitt sinne, och jag är övertygad om att de flesta ser det så, alltså (med sitt ”inre öga”) ser av mx’ attraherade mx inte kunna röra sig i någon annan riktning än attraktionsriktningen (mot mx’).^^ Detta rationellt intuitiva finns så att säga överallt i E-teorin, det finns så att säga en rationell (given) stig att vandra, åtminstone vad gäller det mest grundläggande. Tag till exempel vidare E, givet T1, det finns, givet T1, liksom inget alternativ till antagandet av rymdkontraktioner (eviga mx uteslutna (T2 antaget)), det konventionella att punkter, positioner (”virtuella partiklar”) i E kan ”suga upp” rymd, säger (den rationella) intuitionen direkt nej till, det gör enkelt uttryckt positioner till något kategoriskt mer än ren rymd, eller då en punkt (p) om det handlar om det. Även den mest irrationella torde tveka inför att anta ett p kunna vara en ”rymdsugare” (vilket förstås inte hindrat fysikerna från att ändå anta någorlunda motsvarande det, men det kan skyllas på förvirrad, allt för komplicerad, definition, så att de tappat bort sig, inte ser klart). Ja, detta då exempel på rationellt tänkande, vilket då mer eller mindre givet, för till slutsatser (på ”stigen”).

 

^^ ”Empiriskt” går det endast att indirekt göra antaganden för vad som gäller för eventuella mx, eftersom den mänskliga hjärnan ”empiriskt” inte har tillgång till yttersta (mx-)mikronivå. Den mänskliga hjärnan ser ”empiriskt” endast ”stora blaffor” till föremål (när den tolkar infallande mx i kedjan vilken eventuellt startade med infallande mx i ett öga), även vad gäller vad den tror sig se i instrument, den är långt ifrån att ”se” eventuella mx. Och följaktligen handlar det om att utifrån ”blafforna” uttolka vad som måhända gäller för eventuella mx. Med vilket människan aldrig kan vara säker på att det hon (indirekt) antar för mx genom observation av ”blafforna” är giltigt. För säkerhet krävs direkt tillgång till mx. Och även om det synbart skulle föreligga, så är det i enlighet med det föregående då hursomhelst blott frågan om hjärnans uppfattning om ”empirin”/empirin. Men ”vinken” kan i alla fall antas vara mer relevant om det skulle handla om ”mx-nivå” än om ”blaff-nivå”.

 

En ”mx-nivå” vilken då inte är förhanden, och förmodligen aldrig kommer att vara förhanden, eftersom det givet/förutsatt att det handlar om mx, är så att mx måste undersökas, ”dissekeras” med andra mx, annat materiellt är för stort, grovt för att kunna undersöka mx med. Att mx bokstavligen skulle kunna ses är uteslutet, det enda som i så fall kan ses är från mx reflekterade, bortstudsande mx, små ”punkter”, för att en bild ska kunna skapas krävs många ”punkter”, vilket ett mx simpliciter inte kan ge upphov till som varande en ”punkt”, vilken då eventuellt andra infallande mx efter en kollision kan studsa bort ifrån, och förstås endast ge ”bilden” av en ”punkt”, om dessa bortstudsande mx kan ”infångas”. Att söka slå sönder mx, genom bombardemang av (andra) mx, i vilket fall då mx (E-teoretiskt) fullbordas, kräver att mx på något sätt ”ses” försvinna/fullbordas, just eftersom mx fullbordas, alltså blott bara försvinner, övergår till att vara mv (igen), det finns inget (ingen ”energi”)^^^ att (upp)mäta, utan detta försvinnande måste då på något sätt bokstavligen ”ses”. Vad gäller eventuell attraktionskraft (eller annan kraft) gäller det att ”se” mx attrahera andra mx (eller inte), alltså att mx i närheten av varandra rör sig mot varandra, utan att någon annan (exogen) kraft är inblandad, det blott handlar om (eventuell) attraktionskraft. I grupper/kluster av mx (särskilt då i lite större partiklar) är särskilt även stötar involverade, vilka omöjligt går att isolera bort, utan för ett kategoriskt konstaterande av attraktionskraft hos mx, bör ett (”empiriskt”) bevis av det endast bestå av två mx. Och kanske är enskilda mx attraktionskraft för svag, så att blott två mx inte rör sig mot varandra, med vilket förstås ingen slutsats kan dras, ja, den direkta slutsatsen skulle förstås vara att mx är neutrala, en förstås felaktig slutsats om det skulle vara så att mx äger attraktionskraft, men att det krävs mx i grupp för att den ska få genomslag. Detta som sagt endast hypotetiskt, att mx-nivå skulle kunna nås är som sagt närmast uteslutet.

 

^^^ Ja, mx-”energin” från fullbordade mx flyter så att säga ut i rummet, blir ett med det (mx diffunderar (ut i rummet) kan sägas (och blir med det då ett med rummet)), med vilket ”energin” från de fullbordade mx då principiellt är den (rena) volym mx övergått i att vara, med vilket det hela blir oerhört svårt att mäta på något sätt, utan att gå vidare in på det. Fysiskt mätbart kan utan vidare (ytterst) hävdas handla om (icke-fullbordade) mx, ”energin” är mx, ett {mx}, inte ett {mv} som ”energi” egentligen är (den ”energi” som då kan skapa mx, och mx då återigen övergår i när de fullbordas).

 

 

 

Litteratur

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_thought

 

https://plato.stanford.edu/entries/laws-of-nature/

 

A natural history of negation, Laurence R. Horn; CSLI Publications (2001)

 

https://plato.stanford.edu/entries/negation/

 

Principia Mathematica, A. N. Whitehead och B. Russell (andra upplagan 1927)

 

Language Proof and Logic, Barker-Plummer, Barwise, Etchemendy; CSLI Publications (andra upplagan 2011)

 

https://plato.stanford.edu/entries/logic-classical/

 

Principia Logico-Metaphysica, Edward N. Zalta (2023, pågående arbete): https://mally.stanford.edu/principia.pdf

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Double_negation

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Hypothetical_syllogism#As_a_metatheorem

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Gödel%27s_incompleteness_theorems

 

https://plato.stanford.edu/entries/logic-intuitionistic/ 

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Intuitionistic_logic

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Zermelo–Fraenkels_mängdteori

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_interaction

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Standard_Model

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_field_theory

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Annihilation

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_entanglement

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Elementary_particle

 

 

 

 

Tillägg II

 

Kontext Intet

 

Matematiskt finns volymen, planet/ytan, kurvan, punkten (icke-utsträckning med position): p, och icke-utsträckning (utan position): 0*.

 

Ett existerande p äger allmänt en omgivning, eller så inte. Om inte, så är p omgivet av Intet(=egenskapslöshet), Intet tar direkt vid ”efter” p:

 

p)=Intet, där p) definierar ett p direkt ”efter” p; Intet omger p.

 

Existerar det ett avstånd mellan p och p), så existerar Intet inte (där) mellan p och p), eftersom Intet som egenskapslöst givetvis inte är ett avstånd (en kurva), och följaktligen existerar det inte ett avstånd mellan p och p) om p är omgivet av Intet:

 

p=p); Intet omger p.

 

Så (även) p är följaktligen Intet om Intet existerar omgivande p.

 

I analogi kan konstateras:

 

0*=p); p)=Intet är ett p direkt ”efter” 0*; Intet omger 0*.

 

Så även 0* är alltså Intet om Intet existerar omgivande 0*.

 

Så om p eller 0* de facto existerar, så är de inte omgivna av Intet (om p eller 0* de facto inte existerar, råder Intet, så att säga överallt): 0* spänner som positionslöst principiellt direkt ut en infinit volym i alla riktningar (0* existerar så att säga överallt och ingenstans). p gör i princip detsamma, eftersom ett p kan definieras varsomhelst, och är då (som existerande) inte omgivet av Intet, vilket förstås också spänner ut en i alla riktningar infinit volym (V; V som då vidare kan konstateras vara =E).

 

Existerar p eller 0* de facto, och alltså också V? Ja, för evident råder inte Intet (överallt), till exempel denna text skulle inte kunna läsas om Intet råder, och om denna text läses, så kan ett p definieras existera till exempel (någonstans) där pilen pekar ® , ett p vilket förstås inte kan ses, eftersom p är icke-utsträckt, men p kan antas existera där likafullt. Detta utesluter dock inte att Intet kan existera någon gång, om än då inte nu, i skrivande stund (i vilken då Intet inte råder (överallt)):

 

Om Intet existerar, kan existera, så är det intuitivt absurt att x≠Intet skulle kunna uppkomma ur(/i) ett existerande Intet, men det kan inte kategoriskt uteslutas, just på grund av Intets existens, för det är inte absurt att existens kan leda till (implicera) annan existens. Och det är heller inte absurt att x skulle kunna övergå i Intet, om Intet kan existera, av samma anledning som i föregående sats. Utan Intets eventuella existens, eller icke-existens, kan inte bestämmas på grundval av det föregående, utan någon annan argumentation måste följaktligen till för det:

 

Intet äger (som egenskapslöst) inte egenskapen att x kan uppkomma ur Intet, eller egenskapen att x kan övergå i Intet. Det senare kan direkt uteslutas som irrationellt, eftersom Intet (rationellt) inte kan bestämma något för x. Utan x kan allmänt mycket väl övergå i Intet, givet att Intet kan existera, om Intet inte existerar, är det däremot överhövan absurt att anta x kunna övergå i, och med det förstås vara, existera som, detta icke-existerande Intet (en absurd p-superpositionalitet). Det förra är mer klurigt, men Intet äger inte heller egenskapen att x inte kan uppkomma ur Intet, vilket semantiskt öppnar upp för att x kan uppkomma ur Intet. Så allmänt är det helt öppet om x kan uppkomma ur ett existerande Intet, eller inte. Existerar Intet däremot inte, är det däremot givet att x inte kan uppkomma ur Intet, eftersom det är överhövan absurt att anta x kunna uppkomma ur något icke-existerande.

 

Så detta avgjorde då inte frågan om Intets existens, utan det får gås tillbaka till argumentationen till T1 för avgörande av Intets existens (ett blotta ad hoc antagande av Intets existens, eller icke,* uteslutet, ett sådant antagande är (givetvis) oseriöst, irrationellt), T1 som då definierar att Intet (överhuvudtaget) inte existerar.

 

__________

* ”Icke” inkluderar (antagandet) att överhuvudtaget inte ta ställning i frågan, vilket då förstås också är oseriöst (slarvigt närmast), vilket är uppenbart givet det föregående, eftersom Intets vara eller inte vara rationellt sålunda har oerhörd betydelse.

 

 

Tänk tomrum istället för Intet, och rörande mx

 

T1 som då vidare för till (den yttersta) konklusionen att 0 ® mx och att mx ® 0, tomrum ({mv}) ger upphov till mx (skapelse), och mx övergår med tiden till tomrum (igen, fullbordan). Det handlar alltså om tomrum/volym, inte Intet. En rationell bör aldrig (givet T1) tala om Intet, utan tänka/tala tomrum, tomhet (i tomrummet). Satsen: Där finns ingenting, ska rationellt följaktligen tolkas som att tomrum råder, särskilt där något (x) eventuellt skulle ha kunnat finnas (den eftersökta skiftnyckeln till exempel). Ett tomrum vilket förstås ”empiriskt” är fyllt av en massa annat (en massa bråte i ett förråd till exempel), om nu kontexten inte är ute i rymden, där förstås detta med tomrum är mer de facto relevant (om skiftnyckeln inte är där i tomrummet; Ett tomrum som vanligtvis inte är så tomt i Universum, ljus finns till exempel ofta i (Universums) tomrum, men även mycket annat kan förstås också finnas där, vilket det blotta ögat inte kan se, ytterst då mx vilka då (som stabila) flyttar på mv, stöter undan mv; Tänks lite på detta så inses rätt snart att (särskilt) Universum är totalt svart, eller hur det nu ska uttryckas, att det är hjärnan som särskilt sätter ”ljus” på Universum genom sin tolkning av då (ytterst) infallande mx, eller tolkar andra infallande mx som kyla och andra kanske som värme: Ljus, värme, kyla, etcetera är sålunda hjärnans tolkning av på olika sätt infallande mx (i en kedja som då utfaller i hjärnans tolkning). Det kan sålunda finnas ett samband (korrespondens) mellan infallande mx och hjärnans tolkning av detta infall, men det är rätt uppenbart att stor diskrepans kan råda mellan hjärnans tolkning och vad som egentligen försiggår, då rörande de infallande mx).

 

mx som då allmänt antingen skapas genom E-kontraktioner, eller genom att {mx} stöter eller attraherar (givet ett antagande av mx-attraktion) tomrum (mv), eller genom att tomrum (”virtuella partiklar”) lokalt attraherar (”suger upp/in”) mv: Föreligger det någon skillnad mellan attraktion och att ”suga upp/in”? Nej, ”suga in” (om det inte handlar om attraktion) är för mx identiskt med det absurda (för avancerade) att mx äger ”änterhakar” med vilka de kan hala in (”suga in”) varandra, så ”suga in” är följaktligen identiskt med attraktion. Och E-avsnittet utesluter då att E kan ”tända” attraktion i ”virtuella partiklar (”mx”)”, alltså i lokalt tomrum (mv, E kan endast ”tända” E-kontraktioner):

 

”Virtuella partiklar” (möjliga mx) existerar endast i meningen som definierande ett möjligt utfall av mx i rymdkontraktioner (inte som ”mv-sugare”=mv-attraherare).

 

Nej, tomrum är tomrum, om än innehållande, definierande möjligheten (egenskapen) att kunna bli mx (givet existens av mx/x), och lokalt finit tomrum kan rationellt inte skapa ett dugg så att säga på egen hand. Infinit tomrum, alltså E, äger (egenskapsmässigt) denna infinitet, då till skillnad från finit tomrum, en principiell skillnad vilken åtminstone principiellt öppnar upp möjligheten för E-kontraktioner, vilket då måste (kunna) förekomma givet existens av mx/x givet T2.

 

mx som vidare då i enlighet med ”empirin” förefaller att äga attraktionskraft, för att mer fast kunna hålla ihop, kluster av mx inte blott är likt lösan sand. En attraktionskraft vilken givet att mx, som de små tingestar mx är, inte kan sända ut attraktionspartiklar (a), mx blott äger. Och även om mx (absurt) skulle vara stora avancerade tingestar, vilka kan sända ut a, så måste a vara absurt avancerade för att för det första kunna utföra sin uppgift, attrahera/dra i andra mx, och för det andra för att eventuellt kunna hitta tillbaka till det (moder-)mx a är utsänt ifrån. Särskilt det senare kräver oerhört absurt oerhört avancerade a, särskilt om moder-mx har flyttat på sig, och dessutom så fullbordas förstås moder-mx (ganska) raskt om a inte hittar tillbaka till moder-mx, förstås givet att moder-mx inte så att säga fylls på, vilket för in i än mer tillkrånglade diskussioner om mx antas kunna fyllas på (vilket de då inte kan när de väl blivit stabila i enlighet med E-teorin). Nej, det fundamentala här, är primärt att mx inte kan sända ut a, som de små tingestar mx är, och sekundärt om mx ändå absurt antas kunna sända ut a, att a för att kunna utföra sin uppgift, oerhört absurt måste vara oerhört avancerade, särskilt om a också antas kunna hitta tillbaka till moder-mx. Det finns simpliciter inga som helst (rationella) argument för existens av a. Utan om mx äger attraktionskraft, så gör mx då blott det (utan utsändande av a, eller något annat).