Fundamental logik

Mats Hansson

 

 

Inledning

 

Denna text definierar den Värld och logik som rationellt råder (en rationalitet som definieras av denna text, åtminstone tillräckligt, i meningen att en läsare torde se denna rationalitet/förnuftighet). Detta lite löst, översiktligt, men fullt tillräckligt givet ambitionen med texten. Texten börjar med en definition av Intet, ett begrepp som rationellt kan konstateras inte existera (annat än som absurd rent abstrakt (blott tänkt) tanke), givet vilket en Värld närmast definierar sig själv, kallad E, vilken (lite löst) utvecklas i ett andra avsnitt. I ett tredje avsnitt avhandlas lite mer allmän rationell logik vilken tar hänsyn till E-teorin.

 

Tre tillägg tittar lite närmare på i tur och ordning Albert Einsteins makrofysisk (vilken förutsätter att Intet (irrationellt) kan existera), på mikrofysik, och på så kallad Klassisk logik.

 

För att inleda:

 

När verkligheten vill definieras måste (förstås) vad som gäller i den definieras (annars definieras (förstås) något annat än verkligheten, den verklighet som ses (i allmän mening)). Och vad gäller då i verkligheten? Ja, först och främst kan konstateras (utifrån subjektivt perspektiv) att något existerar, verkligheten är inte Intet, inte ingenting, inte egenskapslöshet, utan det existerar egenskaper (något karaktäristiskt, något med egenskaper), detta åtminstone i en subjektiv närhet.

 

Givet begreppet Intet, då definierat som egenskapslöshet:

 

Intet=[egenskapslöshet (egenskapslöst x=fenomen)].

 

Kan det frågas om Intet existerar, kan existera?

 

 

Begreppet Intet

 

Intet definieras då:

 

Intet=egenskapslöshet(/egenskapslöst x(/fenomen)).

 

Allmänt gäller att Intet är allenarådande (så att säga existerar överallt), eller att Intet existerar tillsammans med något egenskapsfyllt (egenskapsfyllda x), tillsammans med egenskaper (= x≠Intet) kort och gott, eller så existerar Intet inte, överhuvudtaget eller emellanåt.

 

Om Intet överhuvudtaget inte existerar, så råder evident Intet varken före, efter eller i, bland något egenskapsfyllt, eller då kortare bland egenskaper, eller bortom egenskaper(na), vilket evident definierar något oändligt, ett oändligt rum helt enkelt,* vilket kan kallas E. Intet existerar i detta fall (som icke-existerande) alltså varken före, efter, i, eller bortom E.

 

E kan sålunda konstateras existera om Intet kan uteslutas existera (överhuvudtaget), vilket förstås är en oerhört fundamental konklusion (både vad gäller E och Intet).

 

Kan då Intets existens uteslutas?

 

Ja, Intet är inte ens icke-utsträckning (eller något annat). Icke-utsträckning som definieras:

 

0*=icke-utsträckning.

 

0* äger ingen position, till skillnad från (definierade) punkter (p) som äger position(/plats/läge) förutom icke-utsträckning, med vilket 0* (förstås) är något ”mindre” än p (0* per se äger färre egenskaper än p).** Kan något ”mindre” än 0* existera? Den allmänna intuitionen kan utan vidare hävdas vara att det kan det inte, om ens 0* (de facto, som annat än rent abstrakt, blott tänkt, definition) kan existera enligt den allmänna intuitionen? En allmän intuition vilken om den tas ad notam (förstås) utesluter att Intet (Intet som något ”mindre” än 0* (Intet med (som egenskapslöst) färre egenskaper än 0* (0* som då (per se) äger egenskapen icke-utsträckning))) kan existera.

 

Ett annat sätt att utesluta Intets existens är att hävda det vara absurt att Intet (på en och samma gång, kontradiktoriskt) både kan äga och inte äga egenskapen egenskapslöshet, alltså hävda Intet (de facto) inte kunna existera på grund av den kontradiktionen (alltså annat än som ren abstraktion). För Intet som existerande äger egenskapen egenskapslöshet, för om Intet äger egenskapen egenskapslöshet som icke-existerande, så existerar förstås Intet platt inte, utan ett existerande Intet äger (då) egenskapen egenskapslöshet, men Intet äger då, per definition, inga egenskaper: Intet (på en och samma gång) både äger och inte äger egenskapen egenskapslöshet, med vilket Intet då inte kan existera givet ett antagande av att Intet som detta superpositionella fenomen är absurt, de facto inte kan existera (annat än då som rent abstrakt definition).

 

Sedan kan Intets existens sökas analyseras ”empiriskt”, som det heter, genom någon form av ”empiriskt” experiment/observation. Vad gäller det finns särskilt en ”möjlighet”. Nämligen att klyva partiklar tills de eventuellt övergår i/till Intet. Givet kommande E-teori övergår sådana klyvda partiklar i, blir (rent) tomrum, och är/blir med det förstås inte Intet (utan är/blir då tomrum/volym). Förutsatt att sådan klyvning är möjlig (vilken den knappast är), så finns dock knappast någon möjlighet för ”ögat” att se om utfallet är tomrum eller Intet, särskilt om detta tomrum (om utfallet är tomrum) diffunderar ut i (assimileras med) redan befintligt tomrum. En annan, troligtvis än mindre möjlig, möjlighet, är att söka komprimera tomrum(/vakuum), vilket om det inte ger något utfall (E-teoretiskt är utfallet mx (minsta (mer kompakta (än ren volym)) beståndsdelar) ytterst) bevisar Intets existens, ja, det bevisar även att tomrum (E) är Intet, att tomrum (E, kontradiktoriskt) både äger och inte äger egenskaper.

 

Eventuellt kan det även sökas resas till en rand i den ”empiriska” verkligheten bortom vilken Intet eventuellt råder, vilket förstås definierar Intet kontradiktoriskt äga egenskapen att kunna existera intill en rand, om Intet kan existera där vid randen. En kontradiktion vilken förstås får bortses ifrån i det ”empiriska” experimentets namn. Tar det tvärstopp vid randen ligger det nära till hands att anta att Intet existerar där bortom randen, men säker går det givetvis inte att vara, att det är Intet som existerar där bortom den ogenomträngliga randen. Kan till exempel en hand föras över randen blir det än mer svårtolkat, antingen fortsätter simpliciter rummet, eller så tänjer, spänner handen ut Intet där bortom randen (och Intet äger kontradiktoriskt egenskapen att kunna tänjas ut, vilket förstås också får bortses ifrån i det ”empiriska” experimentets namn), men vad är det som gäller?

 

Rent abstrakt är det tvivelsutan intuitivt (rationellt) så att Intet inte existerar, vilket antas för det vidare:

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte:

 

E existerar.

 

__________

* Vilket kan definieras äga fler dimensioner än tre, men det är fullt tillräckligt med tre (vilket då i vardagligt tal definierar det vilket uppfattas vara ett rum, i vilket det går att röra sig i vilken riktning som helst), finns ingen anledning att ad hoc konstra till definitionen, åtminstone inte redan på denna elementära nivå.

 

** I vidare (icke per se) tolkning definierar 0*, som positionslöst, E, 0* är så att säga överallt och ingenstans, som positionslöst, även om det starkt kan ifrågasättas om 0* (alltså icke-utsträckningar) är något de facto existerande (i E), rent abstrakt (blott tänkt) existerar givetvis 0* (som definition, alltså definierat vara icke-utsträckningar), men de facto, bortom den rena tanken?

 

 

Begreppet E=Världen

 

Förutsatt 0*-begreppet är E intuitivt en minsta infinitet (∞*), då definierad som alla (obegränsat många) positioner i vilka 0* (principiellt) kan vara (på en och samma gång, som varande överallt och ingenstans).

 

Om E’>E, där E=∞*, så fortsätter E precis som E’ infinit i alla riktningar som E’ fortsätter infinit, med vilket E’=E, eftersom E’<E definierar E’ vara finit (vilket E’ per definition då inte är), eftersom E är en minsta infinitet (med vilket E’ eller x<E (förstås) är finita).

 

Principiellt kan infiniteter av olika kardinalitet (ad hoc)* definieras, så att mindre infiniteter principiellt är delmängder i större infiniteter, vilket intuitivt dock är absurt givet att alla infiniteter, alltså även en minsta, fortsätter i all oändlighet, med vilket intuitivt en minsta infinitet är lika stor som en större.

 

Grundat på det föregående antas:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞* (x är alltså finita); xÎE, x≠E.

                               

Vilket då definierar alla x tillhöriga E inte identiska med E vara finita, särskilt i tidslig mening:

 

Alla x äger en uppkomst och en fullbordan.

 

Särskilt x=[Alla x] äger en uppkomst och en fullbordan, med vilket E emellanåt måste vara helt tomt på x. Vad innebär då det? Ja, om E antas vara (rent) tomrum, så kan följande definieras i enlighet med T2:

 

E=∞’mv.

 

Där ∞’ är ett minsta infinit (naturligt) tal (en ren abstraktion givetvis, vilken givet T2 dessutom =∞*, ∞’ definierar alltså hela E, förstås absurt, men det handlar ju bara om ren abstraktion, så inget problem på det sättet, bara man vet vad man håller på med, alltså ren abstraktion för tillfället) och mv en minsta (ren) volym. Givet T2 existerar mv endast under den (definierade) tid de är definierade, mv är inte eviga, det strider förstås mot T2. Så E som tomrum ska ses som homogent tomrum, där mv så att säga kan ses separera ut sig (genom att en tänkt kontur definierar mv), eller simpliciter definiera sig (definieras), i E. Eventuellt kan E ses/definieras vara något mer kompakt än tomrum, med vilket definierade mv förstås också är mer kompakta (än ren volym). Det har egentligen ingen betydelse hur det ses, intuitivt/”empiriskt” är E i alla fall inte väldigt kompakt, så att anta E vara (rent) tomrum spelar då principiellt ingen roll, är åtminstone minst ad hoc, kan tyckas. Den enda principiella skillnaden om E är mer eller mindre kompakt är då att mv korresponderande är mer eller mindre kompakta.

 

Givet att E är rent tomrum, så är rationellt den enda möjligheten för skapelse av särskilt mx (minsta mer kompakta x än tomrum) att E lokalt kontraherar (E-kontraktioner), drar ihop sig, så att mv överlappande bildar ett stabilt mx:

 

mx={mv}Îmx.

 

Det kan frågas om det finns olika sorters mx? Först och främst kan i enlighet med T2 konstateras att alla mx kan sönderfalla, avsöndra mv och återgå till att vara (separata) mv, annars föreligger simpliciter en möjlighet för eviga mx, sålunda i strid mot T2:

 

Alla mx kan sönderfalla (och gör så också, alltså fullbordas genom avsöndring/sönderfall, om mx inte fullbordas genom klyvning).

 

Givet detta är det en enkel sak att konstatera att alla mx är exakt lika, givet följande princip:

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy].

 

Att fenomen exakt lika i vissa egenskaper också är exakt lika i den delen. Med vilket mx vilka består av samma antal mv är exakt lika vad gäller det även om de existerar i olika positioner (rumsligt eller tidsligt). mx äger alltså samma egenskaper även om de är olika till position, då givet att de består av samma antal mv.

 

Givet det, kan det antas existera olika mx, vilka består av olika antal mv, vilket givet sönderfallsmöjligheten betyder att det kan finnas mx vilka sönderfaller och fullbordas vid x antal mv (mx=xmv+mv är stabilt och fullbordas om (ett) mv avsöndras) medan andra mx fortsatt är stabila vid x antal mv, vilket strider mot Up’’’:

 

Alla mx är exakt lika.

 

Vilka övriga egenskaper kan mx tänkas äga? Ja, som de små entiteter det är frågan om intuitivt och ”empiriskt”, så är det rationellt eventuellt endast en egenskap de endogent kan äga, nämligen egenskapen att kunna attrahera andra mx (dra andra mx emot sig). Och detta (förstås) för att mx i kluster av mx ska kunna hålla ihop mer fast. Att mx skulle kunna sända ut någonting (vilket kan greppa tag i andra mx(/x)), eller äga långa armar (som kan greppa tag i andra mx(/x)), är simpliciter absurt, utan mx äger då endogent eventuellt endast en blotta attraherande kraft:

 

mx äger attraktionskraft (eventuellt).

 

Vilket förstås är ointuitivt (”en osynlig hand” som för mx mot varandra), men verkar då vara något som ”empiriskt” kan försvaras. En repellerande kraft är också tänkbar, men det är irrationellt att mx skulle äga det om mx primära ”syfte” är att attrahera. Dessutom gör det mx irrationellt avancerade om de både skulle kunna attrahera och repellera, hur kan mx ”veta” när mx ska repellera eller attrahera?

 

Givet denna attraktionskraft, så kan då mx vara attraherade (av andra mx), (attraktions)rörelse är definierad, rörelse vilken kanske innebär att mx rör sig in i andra mx (stötrörelse).

 

mx måste ”hoppa” ett stycke, utan att vara i detta stycke, vid rörelse, annars är mx simpliciter kvar i sin position. Vilket är ointuitivt, så för att ytterligare understryka detta, kan det antas vara frågan om ett p (en punkt, en icke-utsträckt position), detta p måste evident ”hoppa” ett stycke, vid rörelse, för att inte vara kvar i samma p, utan då vara i ett annat p≠p (för rörelse):

 

mx ”hoppar” (rörelse är diskontinuerlig, om det så är frågan om attraktionsrörelse eller stötrörelse).

 

Givet detta uppstår frågan vad som sker när mx ”hoppar” in i ett annat mx=mx’, alltså vid stötrörelse? Eftersom mx blott uppkommer i mx’, så ”vet” mx’ inte vart mx’ ska ”hoppa” (om alls), så rationellt ”hoppar” mx’ åt vilket håll som helst (obetingat stokastiskt), vilket dock tycks strida mot ”empirin”, vilken tycks definiera mer bestämd stötrörelse, att mx stötriktning har betydelse för i vilken riktning mx’ rör sig (”hoppar”), vilket då simpliciter får antas, även om det är irrationellt/ointuitivt (i kontexten):

 

mx överlämnar riktningsinformation till mx’ rörande i vilken riktning mx’ ska ”hoppa”.

 

Någon form av kommunikation måste alltså antas föreligga mellan mx och mx’, helt absurt (givet de små entiteter mx förefaller vara), men då något som verkar gälla i enlighet med ”empirin”; Konventionellt (i skrivande stund) antas ”mx” även kunna kommunicera med varandra på avstånd från varandra (”Sammanflätning”), ytterligt irrationellt/absurt, mx och mx’ är i alla fall överlappade när de ”kommunicerar” med varandra. Men på avstånd?

 

Givet det föregående är det en relativt enkel sak att definiera rörelse för x={mx}, alltså för kluster av mx, vilka då definierar x. Det handlar helt enkelt om stötar och attraktion mellan inblandade mx tillhöriga x som definierar rörelsen för x. Särskilt bortsett från yttre/exogen inverkan (attraktion/stötar från exogena x) är en x-rörelse helt bestämd av attraktion och stötar mellan mxÎx (en inom x endogen process). Överlämnar åt läsaren att själv utveckla detta om hon så önskar.

 

När mx är stabila i E-kontraktioner, eller andra mx-skapande rymdkontraktioner, när mx uppnått de n antal mv (alla) mx består av, så stöter mx undan mv i en rörelse, absorberar inte mv (längre). Vilket förstås orsakar rymdrörelse, ”hoppande” mx skapar rymdrörelse, mv-rörelse, vilken eventuellt kan vara så kraftig att den är mx-skapande.

 

Avslutningsvis:

 

mx, som minsta beståndsdelar (elementarpartiklar), fullbordas direkt när åtminstone ett mv avsöndras från mx. Alla mx mv (vid mx-fullbordan) diffunderar så att säga ut i E, assimileras med E.

 

mx kan eventuellt endast klyvas om flera (andra) mx på en och samma gång ”hoppar” in i mx, annars existerar simpliciter ingen stötrörelse, vilket det då tvärtemot antas göra (i enlighet med ”empirin”).

 

mv kan definieras definiera energi, minsta energimängder, hela E är med det då energi, och mx energi är då de n antal mv mx består av. En i mx inkapslad energi, om än då förorsakande mx attraktion (om det existerar).

 

__________

* Denna text förutsätter ingen annan logik än den som nyttjas/definieras i denna text, särskilt förutsätts ingen matematisk logik (annan än den som nyttjas/definieras i denna text), med vilket det simpliciter är ad hoc att definiera mer än nödvändigt/tillräckligt, något mer vilket kanske kan bevisas med principer vilka inte nyttjas i denna text (särskilt kanske matematiska) principer, men det kan förstås inte bevisas i denna text, eftersom dessa principer då inte är förutsatta/antagna i denna text.

 

 

Mer allmän logik

 

Om {z} i Up’’’ är alla inblandade egenskaper, så definieras Up (Unicitetsprincipen):

 

Up) x=y=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îy].

 

Alltså att x vars alla egenskaper är exakt lika är exakt lika, identiskt är ett och samma x.

 

Givet Up följer direkt två principer:

 

Ip) x=x=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îx].

 

Alltså att alla x är unika.

 

Kp) x≠y; [{x’}Îx]≠[{x’}Îy].

 

Och att olika x äger olika egenskaper. Givet Up’’’ konvergerar så att säga olika x till att bli ett och samma (unika) x, vilket ”de” då är när de äger exakt samma egenskaper, när ”x:n” är identiska (äger exakt samma egenskaper, särskilt samma position (tidsligt och rumsligt)).

 

Ip (Identitetsprincipen) och Kp (Kontradiktionsprincipen) följer implikativt identiskt på Up, Up är implikativt identiskt Ip och Kp:

 

Up=Ip,Kp.

 

Implikativ identitet mer allmänt definierad:

 

Ii) x=x’; x’Îx i intensional, innebördsmässig mening.

 

Implikativ identitet gäller evident för [x egenskaper]=x’Îx, alltså att x=x’, och det är lika evident (åtminstone efter lite eftertanke) att x’ (implikativt identiskt) inte nödvändigtvis implicerar x, att x’=x, vilket, rationellt oerhört viktigt, definierar att symmetri inte gäller generellt:

 

x=x’ och x’=x gäller inte nödvändigtvis(/generellt).

 

Om symmetri inte gäller generellt så gäller inte heller transitivitet generellt, kan nämnas, alltså att om x=z och y=z, så behöver inte x=y gälla (vilket gäller om symmetri gäller, eftersom z=y då givetvis gäller, men symmetri gäller då inte generellt), vilket är fullständigt intuitivt, olika x (x och y) kan mycket väl implicera samma fenomen (z, implikativt identiskt såväl som lösare implikativt, det senare vanligen definierat med →).

 

Sant och falskt är logiskt viktiga begrepp, följande gäller rationellt vad gäller det (givet Up):

 

Om x är sant (extensionen x är (antaget) sann för x intension ”x”), så är alla y≠x falska vad gäller x, för ”x”, även om det kan finnas y vilka lika sant kan definiera, uppfylla det grundläggande (intensionala) fenomenet ”x”. Så om x inte (längre) antas sant för ”x”, så kan då eventuellt (extensionen) y antas sant för ”x” (ett (unikt) y/x åt gången i enlighet med Up).

 

Om x är falskt, så kan det finnas ett eller flera y vilka sant kan definiera ”x” (ett åt gången i enlighet med Up), eller så kan inget y göra det, i det senare fallet i vilket x/”x” är fullständigt falskt (per definition här).

 

Detta annorlunda uttryckt (Ú=eller):

 

0 Ú 0.

 

Detta gäller om x (antaget) är fullständigt falskt (definierat av 0), då är också (förstås) alla y fullständigt falska för ”x” (samma gäller omvänt för y).

 

x Ú y.

 

Om x≠0 är (antaget) sant är alla y falska för ”x” (samma gäller omvänt för y).

 

Om x≠0 är (antaget) falskt existerar det ett eller flera y≠0 vilka sant definierar ”x” (samma gäller omvänt för y).

 

Den som läst lite logik ser att detta definierar något helt annat än vad så kallad Klassisk logik definierar, och givet det finns det ingen mening att gå in på Klassisk logik (eller annan logik som vidareutvecklar, bygger på Klassisk logik), den är simpliciter irrationell(/absurd) i enlighet med det föregående.

 

Implikativt identiskt givet Up följer också direkt:

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Att det inte existerar (funktioner) av superkloner, identiska olika x, förstås evident givet Up, men det kan äga sitt värde att vara övertydlig på denna punkt. För superkloner är något som särskilt viktigt matematiken antar existens av, vilken givet Up då är irrationell, och vilket understryker att detta arbete varken är eller förutsätter matematik, även om den nyttjar viss matematisk begreppsapparat, till exempel i definitionen E=∞’mv, där ett mv superkloniskt antas kunna mångfaldigas (och definiera E), för enkelhetens skull, mer rationellt är att definiera ut varje antaget mv: E=mv+mv’+mv’’+mv’’’+….

 

Implikativa identiteter definierar rationella superpositionaliteter, att olika x existerar på en och samma gång, vad gäller till exempel Up och Kp behöver de inte ses existera överlappande (varandra), utan de kan ses existera sida vid sida, rumsligt åtskilda. Intet-kontradiktionen däremot är en som det kan kallas p-superpositionalitet, vilken så att säga existerar i samma position (p, rumsligt och tidsligt). Varje p-superpositionalitet har att utvärderas, är den rationell eller inte (absurd). En rationell p-superpositionalitet är definierad av E-teorin när mx ”hoppar” in i varandra, en p-superpositionalitet vilken förvisso antas inte bestå så länge, men likväl frågan om en p-superpositionalitet. Vad gäller mv i mx så handlar det inte om stabila x vilka existerar överlappat, utan om assimilation, fusion, sammansmältning, med vilket det åtminstone är frågan om en svagare form av p-superpositionalitet.

 

Holism/meridioism, att något är mer/mindre än sina egenskaper kan kanske enklast analyseras E-teoretiskt:

 

x={mx}.

 

Givet dessa stabila mx x består av, så kan x (förstås) endast förändras genom att mx tillkommer eller fråndras x, förutsatt att detta inte sker, utan att x är just {mx} (särskilt så skapas eller fullbordas inga mx inom x), så kan ytterligare egenskaper (q) för x endast uppkomma ur Intet, eller om det handlar om meridioism, att egenskaper försvinner från x, så måste dessa egenskaper försvinna i Intet. Men givet T1 är det ytterligt absurt att anta något kunna uppkomma ur något icke-existerande (då Intet) eller övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar (då Intet), med vilket holism/meridioism tveklöst kan uteslutas från existens (annan än som absurd rent abstrakt tanke):

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q.

 

Implikativt identiskt följer direkt på detta:

 

FT) Oavgörbara/oberoende (icke-axiomatiska icke-framledningsbara, holistiska) satser qÎ[teori x] existerar inte.

 

Inga satser x=q är givna som den blotta summan av andra satser.

 

Klustret av satser (x) i en teori definierar i sig ingenting, utan det är den som definierar, tolkar och argumenterar för x som definierar x och vad som (implikativt identiskt) ses följa ur x. Rationellt ska hela processen från x till annat x ses/inses. Undantag från det måste grundligt motiveras, kanske genom att processen (framledningsreglerna, algoritmen) verkar ge sanna svar, men det då inte går att se/inse det processuella fram till dessa svar. Men för egen del, måste jag säga, skulle jag aldrig lita på en analys där jag inte ser/inser alla slutledningssteg.

 

Så mycket mer än det föregående går inte att definiera generellt (giltigt), även om det föregående säger/definierar oerhört mycket, vilket dessutom gör mycket av dagens vedertagna kunskap irrationell (inte minst de så kallade relativitetsteorierna, och mycket av mikro-Fysiken). Utan det är upp till specifik teori att definiera sina förutsättningar/premisser, vad den anser sig kunna anta som premiss, om den nu ser sig kunna anta något mer än det föregående, som varande rationellt. Antaganden vilka förstås (starkt) måste motiveras.

 

Allmänt kan avslutningsvis sägas, rörande principer och kunskap, att de premisser som antas måste vara lagar/principer i den verklighet som ses, till exempel då E-verkligheten, annars handlar ju definitionen om något annat än den verklighet som ses, vilket förstås inte ger någon kunskap om verkligheten (som ses), utan då kunskap om något annat, allmänt helt värdelös kunskap, om det så bara handlar om en felaktig princip, inte giltig i verkligheten, hur giltiga (i verkligheten) alla andra antagna principer än är.

 

 

Tillägg I

 

Om Intet antas kunna existera, T1 inte antas, så öppnar sig särskilt möjligheten för Albert Einsteins (1879-1955) kosmologi (de så kallade relativitetsteorierna (1905-1915)), vilka det kan vara värt att utveckla för upplysnings skull, eftersom de i dagsläget tros på av vetenskapen.

 

Givet T1 är det en enkel sak att vederlägga relativitetsteorierna, eftersom de antar Universum vara omgivet av Intet (Universum antas vara begränsat, och med det förstås omgivet av Intet, annars råder ju E), vilket då simpliciter inte gäller givet T1. Mer specifikt är Universum enligt Einstein en strängmollusk (”bezugsmolluske”), en ljusorm eller ljusmask vilken så att säga ringlar i myllan Intet, tränger ut Intet, en utträngning, eller ett tunnelsystem, kallad/kallat rumtiden(=Universum). Einstein antog initialt att denna utträngning, detta tunnelsystem, så att säga bet sig själv i svansen. Det ändrades senare till att den/det uppstod ur Intet (Den stora smällen, som det kallas), och då vidare utträngande, bortträngande Intet (Intet omger alltså tunnelsystemet, strängmollusken). 

 

Än mer specifikt antar Einstein att ljus inte fångas av gravitation (eller åtminstone inte fullständigt), vilket det rationellt tvärtemot simpliciter gör. Det senare vilket betyder att ingen principiell skillnad föreligger mellan att (på Jorden) mäta ljushastighet som att till exempel mäta hastigheten på en boll, vilket i sin tur betyder att ingen skillnad i ljushastighet kan uppmätas från vilket håll (med vilken ”vinkel”) ljus än faller in i (och genom) en stillastående mätapparat (som mäter ljusets hastighet, på Jorden), vilket är precis vad experiment också visar. Men givet Einsteins antagande att ljus inte fångas av gravitation definierar relativitetsteorierna. Mer specifikt givet detta einsteinska antagande och att någon variation i ljushastigheten (c) inte kan uppmätas av dessa stillastående mätapparater (”interferometrar”), så gäller fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, givetvis förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas existera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E.

 

För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus (enligt Einstein), med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

 

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

 

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

 

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

 

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).