ü (x ® (y ® z))=((x Ù y) ® z); z=y.

 

Ja, hur det går till torde stå klart efter detta (de övriga formlerna är lika lätta att bevisa), men tar en formel till eftersom den definierar både z och å (Double Composition kallar Zalta den), vilket är lite ovanligt att se:

 

(x ® y)=(x ® y):

 

((x ® y) Ù (x ® y))=((x Ù x) ® (y Ù y)):

 

ü ((x ® y) Ù (z ® å))=((x Ù z) ® (y Ù å)); z=x, å=y.

 

__________

* För allmänt finns inget som definierar 3 vara sant, att x’ ® y’ skulle implicera högerledet, det gäller endast om det endast (och endast) är x ® y, vilket naturligtvis allmänt inte behöver gälla (x’ kan allmänt mycket väl implicera y). För att även säga några ord om 2, så förutsätter 2 att det är x ® y (vilket gäller i enlighet med N, varför 2 gäller i enlighet med N), med vilket vänsterledet för allmän giltighet ska definieras: x ® y ® z, och då inte: x ® (y ® z), för om x inte implicerar y, så gäller förstås inte y (och givetvis inte heller z (implicerat av y), om y nu skulle implicera z), om inte till exempel å implicerar y. Så om det skulle vara så att x ® (y ® z), men det är å som implicerar y (som implicerar z), så gäller naturligtvis inte högerledet. Klassisk logik definierar helt enkelt (irrationellt) för inskränkt:

 

Att N är irrationell är evident, men det kanske syns bättre genom de formler vilka kan framledas från N, att Klassisk logik är irrationell, varför denna framläggning av Klassiskt logiska formler kanske är på sin plats, även om de allmänt är helt absurda. Vilket särskilt ”implikationsdefinitionen”: (x ® y)=(y Ú x’), närmast övertydligt visar på, särskilt som det allmänt inte är uteslutet att ett x kan implicera fler än ett y, vilket då till exempel definierar: (x ® y)=(y Ù z(=x’)); x ® y,z.

 

** Till exempel: (x ® y)=x=(x Ù x)=(x Ù y’), vilket är kontradiktoriskt i Klassisk logisk mening (y’≠x (övertolkat)), men inte allmänt, för allmänt kan till exempel gälla att (x ® y)_o=(x((® z)) Ù y’((® å))); y’ (i den senare formeln) kan vara =x, eftersom det sålunda inte är uteslutet att x kan ge (”producera”) flera olika y, vilket om det sker i samma moment förstås förutsätter ett mer komplext (”större”) x, vilket till exempel definierar (x ® y)=(x Ù y’) som sant per se i meningen att x både producerar y som y’.

 

Eller: (x ® y)=x=(x Ù x)=(x Ù y)(; N), i enlighet med N gäller ju Klassiskt logiskt tolkat att (x Ù y)’ (”Motsägelselagen”), även om det Klassiskt logiskt faktiskt inte är kontradiktoriskt, utan just bara visar på N, att x och y superpositionellt gäller (om x är en proposition, så är även y det (vilka båda (platonistiskt) existerar på en och samma gång)), men det är ändå inte en formel Klassisk logik definierar.

 

Kontradiktionsproblematik föreligger Klassiskt logiskt även vad gäller ”De Morgans lagar”: Den första definieras av villkoret i N att (x Ú y)(=(y’ Ú x’))=(x Ù y)’ (att ”Lagen om det uteslutna tredje” identiskt är ”Motsägelselagen” (och vice versa)), den andra: y=y ® x’=(x’ Ù y) ® (x Ú x)’=(x’ Ù x) ® (x Ú y)’=(x’ Ù y’)(=(y Ù x)), kontradikterar Klassiskt logiskt tolkat den första lagen, men är intuitiv, intuitivt tolkad (om x och y gäller (symmetriskt (omvänt) tolkad), så gäller intuitivt förstås inte x eller y, men x och y kan då inte gälla i enlighet med ”Motsägelselagen”),^ varför den Klassiskt logiskt ändå antas/formuleras.

 

^ Denna andra De Morgan lag visar parentetiskt sagt tydligt på vikten av tolkning, för allmänt om x eller y inte gäller, så är det endast en möjlighet att x och y gäller, likaväl kan något eller några (andra) z≠0 gälla (de facto eller som möjligheter), liksom ingenting gälla (z=0), men givet N, alltså att det endast handlar om x och y, så är förstås den enda möjligheten att det är x och y som gäller (x Ù y; (x Ú y)’; N, då bortsett från ”Motsägelselagen” ((x Ù y)’)). N definierar världen (återigen) alldeles för inskränkt och statisk.^^

 

^^ N definierar(/antar) då att ett x är antingen sant eller falskt, då i (”Lagen om det uteslutna tredje”) meningen att antingen gäller x(≠0) eller så y(≠0), antingen är x eller så y sant, eller vice versa Allmänt kan utan vidare följande konstateras vara mer rationellt (per antagande):

 

Om (extensionen) x (för det underliggande fenomenet (intensionen) x=”x”) är (antas vara) sant, så är alla y falska (för ”x”, förstås per antagande av (i enlighet med) att x (per antagande) är sant (för ”x”)).

 

Om x är (antas vara) falskt, så existerar det åtminstone ett y som gör ”x” sant (det kan alltså finnas flera y vilka definierar ”x” sant, men intuitivt och i enlighet med Up så är det endast ett y som definierar ”x” sant åt gången).

 

Om x är (antas vara) fullständigt falskt, så existerar det inget y som gör ”x” sant.

 

Detta vilket förstås definierar något diametralt annat än vad N definierar, N som det simpliciter inte finns något förnuft i. Även om det i det ytliga hävdandet att allt antingen är sant eller falskt finns visst förnuft, särskilt om falskt även inbegriper fullständigt falskt, och än mer förnuft finns det i det om det är medvetet att det endast handlar om antaganden, om något är sant, falskt eller fullständigt falskt. Men att definiera sant och falskt i den katastrofalt inskränkta givna (platonistiska) N-meningen är blott fullständigt fel, irrationellt.

 

Underliggande det föregående gäller rationellt (om än förstås blott per antagande), redan berört/antytt, men för tydlighetens skull:

 

((x,z,å,..)) ® y.

 

Alltså att flera, kanske väldigt många x kan ge, ”producera” (implicera) y, endast i undantagsfall är det så att endast ett (unikt) x kan implicera (ett unikt) y, som i enlighet med N (x ® y). Och det kan även vara så att x inte implicerar något y alls (x ® 0); Och allmänt så gäller att om flera x ger y i samma moment så sker det på olika platser.

 

Dessutom är det inte uteslutet att ett x kan implicera många y, hur många, särskilt i samma moment, beror givetvis på x konstitution, endast i undantagsfall kan x endast implicera ett (unikt) y, som då i enlighet med N:

 

x ® ((y,z,å,..)).

 

Men N definierar då platt att (unikt) x ® (unikt) y.

 

Dessutom finns då möjligheten att det handlar om ouppfyllda regler, eller då uppfyllda de facto-regler/förhållanden. N definierar simpliciter världen alldeles för enkel/enkelt.

 

 

Fysik

 

Om Intet antas kunna existera, T1 inte antas, så öppnar sig särskilt möjligheten för Albert Einsteins (1879-1955) kosmologi (de så kallade relativitetsteorierna (1905-1915)), vilka det kan vara värt att utveckla för upplysnings skull, eftersom de i dagsläget tros på av vetenskapen, och kapitalt avviker från (den rationella) E-teorin.

 

Givet T1 är det en enkel sak att vederlägga relativitetsteorierna, eftersom de antar Universum vara omgivet av Intet (Universum antas vara begränsat, och med det förstås omgivet av Intet, annars råder ju E), vilket då simpliciter inte gäller givet T1. Mer specifikt är Universum enligt Einstein en strängmollusk (”bezugsmolluske”), en ljusorm eller ljusmask vilken så att säga ringlar i myllan Intet, tränger ut Intet, en utträngning, eller ett tunnelsystem, kallad/kallat rumtiden(=Universum). Einstein antog initialt att denna utträngning, detta tunnelsystem, så att säga bet sig själv i svansen. Det ändrades senare till att den/det uppstod ur Intet (Den stora smällen, som det kallas), och då vidare utträngande, bortträngande Intet (Intet omger alltså tunnelsystemet, strängmollusken). 

 

Än mer specifikt antar Einstein att ljus inte fångas av gravitation (eller åtminstone inte fullständigt), vilket det rationellt tvärtemot simpliciter gör. Det senare vilket betyder att ingen principiell skillnad föreligger mellan att (på Jorden) mäta ljushastighet som att till exempel mäta hastigheten på en boll, vilket i sin tur betyder att ingen skillnad i ljushastighet kan uppmätas från vilket håll (med vilken ”vinkel”) ljus än faller in i (och genom) en stillastående mätapparat (som mäter ljusets hastighet, på Jorden), vilket är precis vad experiment också visar. Men givet Einsteins antagande att ljus inte fångas av gravitation definierar relativitetsteorierna. Mer specifikt givet detta einsteinska antagande och att någon variation i ljushastigheten (c) inte kan uppmätas av dessa stillastående mätapparater (”interferometrar”), så gäller fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, givetvis förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas existera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E.

 

För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus (enligt Einstein), med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

 

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

 

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

 

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

 

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).

 

Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th²/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c²/h:

 

II) mL=mc²t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.

 

II kan skrivas om:

 

mhhL/t’h=mc²:

 

III) ph=mc²; p=mh, t’h=L:

 

dm/dh>0.

 

Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.

 

Och III kan vidare välkänt skrivas:

 

E=mc²; E=ph.

 

Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kompakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare (ljusknippen) desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c vara en funktion av g:

 

c=c(g); dc/dg<0.

 

Ja, sedan går det förstås att specificera/definiera vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet, men alltså (rationellt) inte), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte särskilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.

 

 

Tidsresor

 

En definierad motsägelse/kontradiktion som finns i debatten/vetenskapen är att om tidsresor vore möjliga så skulle x kunna resa tillbaka i tiden och se till att x inte blir född, och x således både leva och inte leva när x reser tillbaka i tiden, förutsatt att x lyckas i sitt uppsåt med sin tidsresa (att se till att inte bli född). Ses detta vara en absurd superpositionalitet (F), så är det ett bevis för att tidsresor inte är möjliga.

 

Men återigen då en abstrakt konklusion som vilar på ett antagande av att det är frågan om en absurd (omöjlig) superpositionalitet, precis som med Intet-kontradiktionen, vilken E-teoretiskt extrapolerad (antaget varande en absurd superpositionalitet) utesluter tidsresor; Allt (”materiellt”) handlar ju om mx-transformation givet E-teorin, och inget annat, tid finns simpliciter inte, är något rent abstrakt (definierat, något blott tänkt).

 

Samma konklusion (att tidsresor inte existerar) kan då slutas till med hjälp av F(-kontradiktionen) såväl som med Intet-kontradiktionen. Dock är F oerhört abstrakt, Intet-kontradiktionen intuitivt mer starkt absurd, F intuitivt mer löst, vagt absurd. Dessutom då så kan Intet-kontradiktionen underbyggas med det mer grundläggande argumentet att något vilket inte ens är icke-utsträckning (eller något annat), alltså Intet, intuitivt omöjligt kan existera, något motsvarande för F står inte att finna. Med vilket förstås Intet-kontradiktionen står fram som mer absurd än F. Med vilket förstås Intet-kontradiktionen mer starkt utesluter tidsresor än F (givet att den E-teoretiska definitionen, utgående från Intet-kontradiktionen, ses som rationell/relevant).

 

Sammanflätning (alltså att partiklar telepatiskt (omedelbart, med infinit hastighet (utan fördröjning)) kan kommunicera med varandra) påverkar då (partikel-)utfall, vilket kan definieras inbegripa tid: En skickad partikel x kan antas vara sammanflätad med partiklarna y och z, där y är i x närhet och z långt från x, x är bortskickad från z, då till y:s närhet (vilket tagit viss tid, säg några dagar). Antas y överföra information till x, så överför då x som sammanflätad med z direkt denna information till z, vilket om z är sammanflätad med å, förstås betyder att z överför denna information (från x, x som då fått den från y) till å, vilket om det är y:s information som styr, som är avgörande, förstås betyder att å lyder y. Ett vanligt specificerande exempel är att y definierar ett önskemål om en present, vilken då å, som present, uppfyller som sammanflätad med y (intermediärt förmedlat av x och z (y → x → z → å)); Presenten rättar sig efter önskemålet, oberoende av allt annat, särskilt då av tiden som förflutit mellan det att x skickades och tills det att x kom fram till y:s närhet, och alldeles särskilt oberoende av om presenten (å) köpts/skickats innan önskemålet (y) erhållits (innan y interagerat med x, x som sedan då interagerar med z som interagerar med å, eller om x skickats tillsammans med y (till den som skickar presenten) så föreligger förstås ständig interaktion/sammanflätning mellan x och y, men presentsändaren känner förstås inte önskemålet innan det lästs (i vilket fall då presenten (å) transformeras till det önskade, om någon annan present har köpts/skickats), framtiden kan påverka historian (å), en slags tidsresa; Det går även enklare att direkt anta att y (önskemålet) är sammanflätad med å (presenten), även om det blir ett lustigt tvångsinslag i det, som förstås tvingar köparen (som ovetande av önskemålet) att köpa rätt present, eller tvärtom tvingar önskemålet (som ”ovetande” om köpt present) att anpassa sig efter köpt present).

 

Men E-teoretiskt existerar då inte sammanflätning, med vilket förstås föregående möjlighet för ”tidsresor” är uteslutet (givet E-teorin).

 

Einsteinska tidsresor kan E-teoretiskt också uteslutas, att strängmollusken, för till exempel ovanstående (tidsresande) person x, böjer/kröker in i sig själv, så att x kommer tillbaka till sig själv historiskt eller fram till sig själv i framtiden, vilket i det senare fallet intuitivt betyder att x hoppar över all tid däremellan, men Einsteinskt existerar fortsatt denna ”mellantid”, eftersom hela strängmollusken Einsteinskt (statiskt) existerar, på en och samma gång (vår dynamiska (”framresande”) ”empiriska” tidsuppfattning är fel), vilket öppnar upp för tidsresor in i framtiden: Intuitivt rättfram kan strängmollusken eventuellt endast tränga in i sin historiska ”kropp”, strängmollusken sedd som en framträngande, Intet utträngande/bortträngande strängmollusk (”mask”), vars ”huvud”(/nutiden) då eventuellt endast kan tränga in i sin historiska ”kropp”, tidsresor in i framtiden, in i en framtida ”kropp” är omöjlig (den finns simpliciter inte, innan ”huvudet” definierat den, trängt ut den). Men givet att hela strängmollusken (Einsteinskt) statiskt existerar, så öppnas definitionsmässigt också upp för tidsresor in i framtiden (historia, nutid och framtid existerar på en och samma gång), givet att ”huvudet”(/”nutiden”) så att säga kan avvika från strängmolluskens (grund)sträckning, i betydelsen att strängmollusken (bifurkativt) kan dela på sig, kan ta olika banor/vägar (”tunnlar”) på en och samma gång, detta då statiskt givet, hela strängmollusken, med alla sina banor (sin hela (ban)struktur), existerar på en och samma gång, så det dynamiska framträngandet (med ett ”huvud”) är följaktligen endast en fiktiv tanke. Einstein definierade att denna banstruktur (”tunnelstruktur”) så att säga bet sig själv i svansen (den ”kosmologiska konstanten”), med vilket det förstås inte finns en början eller ett slut på banstrukturen, detta vilket senare fysiker ändrade på, med antagandet av ”den stora smällen” (som begynnelse (för banstrukturen)).* E-teoretiskt kan historian endast kommunicera med framtiden mx-mässigt, simpliciter genom att historian efterlämnar något kluster av mx vilket ”överlever” till framtiden att ”avläsa”; Det föregående Einsteinska (banstrukturella) är blott nonsens.

 

__________

* Det går även att tänka sig att Intet sluter sig bakom ”huvudet”, och att framtiden inte existerar före det att ”huvudet” definierat den, så att då endast ”huvudet”/nutiden existerar, framtid och historia är Intet (med vilket förstås inga tidsresor kan existera), vilket ställer frågan hur länge nutiden existerar? Det E-teoretiska svaret (vilket då inte inkluderar existens av Intet) är att den existerar så länge en mx-konstellation existerar, när den förändras (struktureras om, inkluderande att mx tillförs eller fråndras den) är den över, en ny nutid/mx-konstellation råder, tills den förändras, etcetera. Och i den meningen existerar förstås ingen historia eller framtid, eventuellt kan endast historian upprepa sig, en mx-konstellation kan eventuellt återbildas, om än väldigt osannolikt (om mx-konstellationen består av många mx), och dessutom då så existerar de vid olika tillfällen, med vilket det förstås är frågan om olika mx-konstellationer, om än då strukturellt identiska (men alltså inte identiska, det är inte frågan om en och samma mx-struktur (tid kan definieras skilja mx-konstellationerna åt)).

 

Strängteori

 

Enligt ”Strängteorin” existerar det i varje punkt ”hoprullade” dimensioner.

 

Normalt definieras dimensionstanken (i strid mot E-teorin) av ”askar” i ”askar”, till exempel kan tiden definieras definiera en fjärde, femte eller sjätte dimension, då utöver rummets tre, ja, ytterligare dimensioner kan definieras, men sådan ytterligare definition/abstraktion är blott bara för abstrakt. Med tre tidsdimensioner är tiden fullt fri att röra sig i vilken riktning som helst, fullt tillräckligt abstraktionsmässigt ((det tredimensionella) rummet (särskilt definierat vara (det rumsliga) Universum) som då kan definieras följa denna (tids)kurva, vilken då (kurvan) kan röra sig fritt i tre dimensioner, tiden har så att säga rumslig frihet (att röra sig i vilken riktning som helst)), med två dimensioner kan tiden förstås endast röra sig planiärt, med en enda (tids)dimension förstås endast linjärt (vektoriellt).

 

Särskilt detta dimensionella kan tänkas existera lokalt i varje punkt, varje punkt är så att säga ett miniuniversum, givet föregående definition då max sex dimensioner, men detta då något som kan justeras uppåt. Detta förstås inte i form av en punkt, för en punkt är blott en punkt, inte något p-superpositionellt ”större”, det är blott absurt, utan det hela svärmar så att säga runt punkten, med vilket det förstås inte är frågan om punkter, utan då om något annat. Vilket E-teoretiskt platt inte existerar, om det inte är frågan om någon lokal mx-struktur, vilket det per definition inte är (i strängteorin), med vilket det E-teoretiskt platt är rent (stilla eller ”upprört” (attraherat eller bortstött)) rum, eller en nonsensdefinition.

 

Vidare i strängteorin antas endimensionella, alltså vektoriella, ”strängar” ”vibrera” i dessa flerdimensionaliteter (”miniuniversa”), med vilket (förstås) genast fler kontradiktioner är definierade: För det första är strängarna inte endimensionella som annat än vektorer, är de inte vektorer, vilket de särskilt inte är som ”vibrerande”, utan som ”vibrerande” är de antingen två- eller tredimensionella kurvor (kurvor (inklusive vektorer) som då är en kontinuerlig räcka punkter (punkter på rad)), vilka då antingen rör sig (”vibrerar”) tvådimensionellt, i det tvådimensionella planet, eller tredimensionellt, i det tredimensionella rummet. För det andra så är det (rationellt) fullständigt absurt att små ”strängar” kan vibrera av egen kraft, precis som det är absurt att mx kan rotera av egen kraft (äga ”spinn”), det definierar förstås att dessa tingestar äger en inneboende motor, givetvis fullständigt absurt (särskilt som det är frågan om (korta) kurvor, punkter på rad).* Det gör dem närmast till levande tingestar, givetvis bortom all rim och reson.

 

__________

* E-teoretiskt existerar simpliciter inte icke-voluminösa mx, simpliciter av distinktionsskäl, eftersom icke-voluminöst, liksom ren volym, principiellt existerar redan i det tomma rummet, utan mx är, av (rent) distinktionsskäl, mer kompakt volym. Ja, antas det de facto existera punkter, kurvor, plan/ytor och rena finita volymer, så är de faktiskt eviga givet E-teorin, vilket de då inte kan vara som (rumsligt) finita (givet T2), vilket då utesluter dem från (de facto) existens, utan vad som existerar är då det homogena E, i vilket det kan förekomma kontraktioner vilka skapar mx (mer kompakt volym), mx vilka sedan fullbordas, återgår till att vara ett med E igen, ytterst genom sönderfall. Detta vilket (förstås) ytterligare understryker att matematiken är ren abstraktion, och vederlägger det konventionella antagandet att minsta partiklar äger punkt-”form”,^ eller (strängteoretiskt) är (korta) kurvor.

 

^ Ja, är punkter (icke-utsträckta positioner), vilket gör den konventionella teorin fullständigt absurd, för (närmast) självklart kan punkter inte vara någonting annat än punkter. Punkter vilka i dagsläget, förutom då att vara punkter, kan vara av 61 olika sorter (se sista referensen), fullständigt absurt. Det är obegripligt hur de tänker, när de abstraherar så, bara tillför egenskap på egenskap utan tanke på om det grundläggande är möjligt att göra det, då pula in dessa egenskaper i en punkt, vilken då dessutom kan äga en motor som får partiklarna/punkten att spinna (utan att ens nämna partikel/punkt-vågbegreppet).

 

 

Mörk energi

 

E-teoretiskt är tomrum (mv) ”energi”,* men det är, existerar endast som grundmaterial till mx, tomrum äger inga fler faktiska/materiella egenskaper än så, även om det förstås äger, innehar de möjligheter som manifesteras i mx, och vidare i vad mx kan bygga. Tomrum äger följaktligen ingen expansiv, eller för den delen väldigt lokal kontraherande kraft (det senare till skillnad från E-kontraktioner, vilket då är kontrakterande tomrum, men (intuitivt, åtminstone initialt) väldigt stort tomrum), det förra vilket Fysikernas antagandet av ”Mörk energi” särskilt definierar, vilket också är fullständigt intuitivt, att (rent) tomrum äger (skulle äga) sådan (expansiv/kontraherande) förmåga (alltså att tomrummet(/(den rena) volymen, (det rena) vakuumet) per se kan få sig (självt) att expandera(/kontrahera), bli ett större(/mindre) tomrum (en större/mindre volym)) är fullständigt irrationellt. Men Fysikerna antar då likafullt tomrum (eller snarare Einsteins antagna (lokala) rumtid) äga sådan förmåga, då genom begreppet mörk energi (vilket intuitivt/rationellt då förstås är ett tomt (absurt) begrepp).

 

E-teoretiskt blir ”tomrummet” mer/mindre kompakt om det så att säga komprimeras (vilket ytterst då skapar mx) eller dras isär, tunnas ut, tänjs, men vid given kompakthet, särskilt då vad gäller rent tomrum, så kan ”tomrummet” per se, självt, inte ändra (sin) volym** (vilket då den mörka energin antas kunna göra med ett givet stycke tomrum, öka eller minska dess volym).

 

Fysikernas ”Mörka materia” kan i kontexten också nämnas, vilket givet E-teorin förstås är mx (om det inte är mv), vilket med det förstås inte är något särskilt (utan det är också blott ett tomt begrepp, om det då inte ses vara mx (eller mv)).

 

__________

* Konventionellt är energi blott en rent abstrakt (tom) definition (ungefär som tid också är), definierad utifrån begreppen rörelse (kinetisk energi) eller potentiell rörelse (potentiell energi eller lägesenergi), givet E-teorin då ett mx-kluster-förhållande, om mx-klustret (stötmässigt eller attraktionsmässigt) rör sig eller uppdämt eller tillbakahållet potentiellt rör sig, en ”tillbakariktad” stötrörelse kan till exempel hålla tillbaka en ”framåtriktad” stötrörelse (vilket till exempel är fallet vid en spänd pilbåge (bortsett från inblandad attraktionsrörelse)), finns ingen förefintlig stötrörelse eller attraktionsrörelse (för mx-klustret ifråga (som ses definiera (det totala) energiförhållandet )) så finns heller ingen energi, energi sedd/definierad på detta rent abstrakta sätt. E-teoretiskt är det förvisso möjligt att definiera energi på detta rent abstrakta sätt, men grundläggande (materiellt/(verkligt) fysiskt) är energi då E (det tomma rummet (∞*)) eller då de (rent abstrakt definierade) mv (minsta tomrummen, ”energierna”) vilka mx definieras bestå av, och övergå i när de (mx) fullbordas.

 

** Förutom då vid E-kontraktioner, där det dock snarare är E per se som förorsakar dessa kontraktioner, inte den specifika kontrakterande volymen (per se) i E.

 

 

Attraktionsrörelse, rumrörelse (lite mer utvecklande)

 

Förutsatt ett attraherande objekt (E-teoretiskt ett mx-kluster ({mx})), så attraherar det (förstås) förbifarande objekt (ytterst då bestående av mx), liksom det eventuellt också kan attrahera själva rummet, (E-)principiellt då mv. I sammanhanget särskilt viktigt är observationen att ljus böjer av invid stora objekt (massor), E-teoretiskt är det själva ljuset som böjer av, attraheras av det stora objektet, om det stora objektet också attraherar själva rummet har ingen betydelse, ljuset (dess mx) är något separat från själva rummet (mv), som simpliciter stöter undan rum (mv) i dess väg, alltså ljuset stöter undan rum-mv i dess väg. Konventionellt attraheras inte ljus/fotoner av det stora objektet, eftersom fotoner/ljus (i strid mot E-teorin) antas sakna massa, och det som saknar massa antas inte kunna attraheras, utan det är följaktligen själva rummet som konventionellt ses attraheras invid stora massor, ett rum vilket så att säga innehåller ljuset, rummet är så att säga en aladåb vars innehåll (ljuset, vilket då aladåben består av, är) följer med aladåben när den attraheras (mot det stora objektet),* E-teoretiskt då irrationellt. Men då en förklaring till den intuitivt konstiga tolkningen att det är själva rummet som böjer av, kröks, vid observationen att ljus böjer av invid stora objekt, särskilt Solen. Intuitivt är det (förstås) ljuset som böjer av, attraheras av det stora objektet, det att det stora objektet eventuellt attraherar själva rummet är något sekundärt, om den möjligheten rent intuitivt ens ses. E-teoretiskt är det då möjligt att själva rummet kan attraheras (av stora objekt), men då likgiltigt om så är fallet vad gäller ljusets krökning/avböjning, eftersom rum och ljus är separata objekt, där ljuset simpliciter stöter undan rum i dess väg, om det rummet så är attraherat eller inte.

 

Detta konventionella att visst äger massa annat inte i meningen att det som äger massa (”mx”) attraheras (av gravitation), det som inte äger massa (”mx0”) attraheras inte (av gravitation), inför direkt kontradiktoriskhet, irrationalitet. Det definierar Världen vara av två sorter, på en och samma gång, en för vilken i princip E-teorin (eller så kallat klassisk fysik) gäller (för ”mx”) och en för vilken (den generella) relativitetsteorin gäller (för ”mx0”, givet alternativ 4, se avsnittet Fysik), vilket simpliciter inte går ihop, är nonsens, Världen är (intuitivt, rationellt) ett, inte något dualt.

 

__________

* Även om då hela ”aladåben” i enlighet med alternativ 4 i avsnittet Fysik är ljus, mer eller mindre kompakt ljus.

 

 

Särskilt rörande atomur

 

Att atomur definierar tidens hastighet variera beroende på läge, särskilt om uret står nära Jorden eller befinner sig en bit ifrån Jorden, har tagits som intäkt för att Einsteins relativitetsteorier stämmer, att tiden går långsammare närmre Jorden (och fortare en bit ifrån Jorden), vilket relativitetsteorierna definierar (tiden = ljusets framfart går fortare vid mindre attraktion (svagare gravitation) än vid högre/starkare attraktion (högre/starkare gravitation), enligt Einstein då). Nu är det då dock så, givet E-teorin, att tiden är något rent abstrakt, blott tänkt (inte något fysiskt, särskilt då är tiden inte identisk med ljusets framfart (hastighet)), så att fysiska tidmätare visar annan tid än tänkt, är närmast självklart, exakt ”tid” kan förstås endast definieras rent abstrakt. Fysiska tidmätare kan i bästa fall approximera sådan rent abstrakt definition. Fysiska tidmätare, särskilt atomur, vilka, givet E-teorin, förstås (ytterst) består av mx, och vars tidmätning, tidsdefinition då (ytterst) bestäms av stötar och attraktion mellan mx (rörelse mer allmänt uttryckt). Och miljön för ett tidur är förstås (givet E-teorin) annorlunda en bit ifrån Jorden än nära eller på Jorden, med vilket det inte är det minsta konstigt att uren går olika fort, mx i uren påverkas ju (förstås) olika beroende på i vilken miljö de befinner sig (givet E-teorin). Allmänt intuitivt ”tynger” Jordens attraktionskraft ur om de är närmare Jorden än en bit ifrån Jorden, vilket intuitivt gör de förra långsammare, trögare än de senare, vilket experiment då också visar (detta förstås ytterligare ett exempel på hur fundamentalt det är med vilka utgångspunkter/principer experiment tolkas, samma experiment kan, beroende på utgångspunkter, tolkas helt olika).