Om Ip’-fenomen, igen

 

Up utesluter direkt existensen av superklonade x (vilka inte existerar i samma position p, eller om i samma p, existerar i olika dimensioner):

 

x=x,x,x,…

 

Där x i högerled antingen är identiska, eller icke-identiska, med x i vänsterled, men det ändå förstås är frågan om samma unika x (per definition av superkloning).

 

Superkloning invänder intuitivt de flesta direkt emot, men det antas vetenskapligt likafullt existera, särskilt inom matematiken är det ett grundläggande antagande, att det existerar superklonade x, till exempel tal, 5 till exempel är inte ett unikt x, som i enlighet med Up, utan antas kunna mångfaldigas hur många gånger som helst (till exempel: 5+5=5; Up/Up’, men =25 (alltså två 5:or) matematiskt).

 

Vidare utesluter Up också direkt existensen av superpositionella x (vilka existerar i samma position p), följande gäller inte i enlighet med Kp (utan vad som gäller är alltså att xx’):

 

x=x’:

 

x+x=x’+x; Fp:

 

I) x=x’+x; Up’.

 

Ett superpositionellt x är i enlighet med detta två(/flera) olika x (x och x’) på en och samma gång (i samma p, detta då till skillnad från superklonade x, vilka existerar i olika p, eller om i samma p, i olika dimensioner). Detta att superpositionella x ekvivalent är olika x i samma position, är en nyttig lärdom, annars kan tanken vilja ha det till att det de facto är frågan om samma x, men blott kontradiktoriskt, att x är flera olika saker/fenomen på en och samma gång, i samma (unika) x. Men I lär alltså att så inte är fallet, utan att de det facto är frågan om flera olika x, i samma position. Sålunda kontradiktoriskt, givet Up.

 

Superpositionella x är intuitivt allmänt inte helt lätt att invända emot (vissa specifika superpositionella x är det dock lätt att (intuitivt) ha invändningar emot, till exempel att det både skulle kunna regna (x), och inte regna (x’), på en och samma gång (i samma p)), men givet Up är det alltså frågan om falska x. Och följaktligen får det särskilt axiomatiskt inte definieras existera superpositionella x, givet Up (det för givetvis allmänt ut superpositionalitet som en faktisk möjlighet i teorin i fråga). Utan den eventuella existensen av superpositionella x, såväl som superklonade x, och holistiska x (se nedan), måste, givet Up, ”empiriskt” verifieras. Och är det möjligt, ja, då faller förstås Up, vilket mer grundläggande, i enlighet med definitionen av Up, betyder att olika x kan vara identiska, och all rationalitet blott är att kasta på sophögen.*

 

Vidare är det givet Up en enkel sak att utesluta existensen av holistiska x (och omvänt meridioistiska x), vilka är funktioner av mängder:

 

Holistiskt(/meridioistiskt) x=¦({x}):

 

x>{x} (x<{x}; meridioistiskt x; vilket sätts inom parentes, eftersom knappas någon ser existens av meridioistiska x):

 

x+x>{x}+x; Fp:

 

x>x; Up’(, {x}Îx).

 

Vilket förstås är en kontradiktion, vilken utesluter existens av holistiska x. Existens av holistiska x vilken särskilt definieras i Gödels ofullständighetsteorem, vilka följaktligen utan pardon kan konstateras vara falska, förutsatt Up.** Och det är faktiskt hur intuitivt som helst, hur skulle själva mängden av x kunna definiera något utöver sig självt? Ytterst en {me} kunna vara något mer än {me}? Människan ropar kanske någon, hon är väl i alla fall mer än en {me}? Nej, {me} oförändrad, skulle det betyda att något ”mänskligt” uppkommer ur Intet. Och det är precis vad holism definierar, (irrationell) uppkomst (av något) ur (det givet T1 icke-existerande) Intet, givet att {me} är oförändrad; om {me} förändras (genom stötar, attraktion och eventuellt me-skapelse (i E-kontraktioner)), så innebär det evident en förändring, en normal (rationell) icke-holistisk förändring.

 

__________

* Vilket den konventionella logiken/matematiken dock inte gör, trots att den just definierar detta oerhört irrationella möjligt, att olika x kan vara identiska, genom det så kallade Extensionalitetsaxiomet. En tolkning av detta är att den konventionella logiken/matematiken, så mycket som möjligt vill hålla det öppet vad som kan gälla, även om det då innebär irrationalitet (vilken förmodligen dock inte ses). En ”öppenhet” vilken principiellt också ligger i Gödels ofullständighetsteorem, eftersom det att kräva det rationella, nämligen fullständighet för alla teorier, givetvis är en inskränkning. Paradoxalt nog så tycks konventionen även vilja begränsa vad som kan gälla (vilja se en kategoriskhet i tillvaron/logiken), flagrant manifesterat i till exempel definitionen av (det oerhört irrationella) 1.7 (hur det axiomet konventionellt kunnat definieras som generellt giltigt är överhuvudtaget svårt att förstå (även om det ska erkännas i förstone var lite svårt att gå emot 1.7, eftersom det används med sådan självklarhet inom konventionen, vilket kan få en att undra om konventionen ändå inte har en poäng med 1.7), även om icke-x i en del fall kan förefalla associera till något bestämt, icke-inne=ute till exempel, så är det likafullt frågan om en definition: Icke-inne är per definition ute, istället för det till exempel lika logiska icke-inne=tapet; Intensionen med 1.7 är att denna ekvivalens, inne « icke-inne=ute (inne’=ute, ute’=inne’’=inne), är (natur)given, är ett absolut (oomkullrunkeligt) förhållande, vilket det simpliciter inte är, utan det är en (ad hoc) definition, om det antas, om den ekvivalensen antas (giltig); Men 1.7 stipulerar den alltså kategoriskt giltig, sålunda (rationellt) kategoriskt falskt).

 

** Vilket allmänt betyder att alla satser vilka vill kallas (icke-axiomatiska) teorem ska kunna framledas från axiom. Kan de inte det, så är det simpliciter inte frågan om några teorem (utan om axiom om de antas giltiga), hur mycket Gödels ofullständighetsteorem än påstår dem vara teorem (det är simpliciter falskt givet Up).^

 

^ Mer rigoröst:

 

x*|xÏX per framledning (utifrån x); xÎX (x*ÎX per (gödelsk) ofullständighet):

 

x*|x+x+x’ÏX+x+x’; Fp, X=x*+x+x’:

 

XÏX; Up’:

 

T0) x*|xÎX; Kp.

 

T0 är ett fullständighetsteorem, vilket simpliciter definierar att alla xÎX antingen är axiom, eller (ytterst från axiom) framledda x.

 

Till T0, tillkommer sedan, primärt i enlighet med Up, villkor för axiomen, de får särskilt inte definiera superkloning, superpositionalitet, holism, meridiosim (utan det måste då i så fall ”empiriskt” bevisas). Vidare måste försiktighet råda rörande vad som implikationsmässigt (axiomatiskt) antas, alldeles särskilt måste försiktighet råda när ekvivalenser (axiomatiskt) antas, icke-rekursiviteten måste också beaktas:

 

x ® x’:

 

x ® x(x)’; Av(, x den ”atomistiska” beståndsdelen):

 

x ® x; Up’.

 

Nej, x=x, strikt, eller egentligen gäller blott ”x”, givet Up, men Ip-definitionens intension (givet Up) är denna Up-intension, vilket visar på implikationens icke-generalitet (givet Av).

 

I analogi gäller för ekvivalensen:

 

x « x’:

 

x « x(x)’; Av:

 

x « x; Up’.

 

Nej, x=x, gäller alltså strikt.

 

Icke-rekursiviteten, definieras allmänt av Up:

 

x=x.

 

Förs en tidsaspekt (t) in, så gäller i enlighet med Up:

 

x(t)=x(t):

 

x(t)x(t’).

 

Så är tiden annan, är också x annat, även om x i övrigt är exakt detsamma.

 

I Tillägg till Fundallogik, sidorna 19-20, visas att tiden äger konstant ”hastighet”, med vilket x=x endast gäller momentant, sedan är x ett annat. Detta vilket kan bortdefinieras, om det ses som rationellt, i enlighet med Inp, vilken definierar att x kan sättas identiska om det som skiljer x åt (till exempel då tiden) bortses ifrån (se särskilt sidan 14 i Fundallogik).

 

Fundallogiken inskränker följaktligen logiken, avsevärt, vilket blott är naturligt, det är ju det rationella som fundallogiken definierar, det rationellt giltiga, märk väl, inte det kategoriskt giltiga, ”empirin” kan eventuellt vederlägga det rationella, om än högst otroligt, av det simpla skälet att människan tenderar att tolka världen rationellt, primärt utifrån (förutsatt) Ip, alltså att x=x, vilket om så önskas kan tolkas som att empirin ger sinnet den informationen (att x=x), vilket förstås förutsätter att sinnet är konstruerat för att (”empiriskt”) uppfatta empirin (någorlunda) korrekt, vilket inte är en orimlig, utan en rationell tanke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fundallogiken har nu efter mycket arbete kommit till vägs ände, kan sägas. Den har grävt sig ned till början, kan inte komma ”djupare”, har utvecklat denna början/grund, och kan inte säga så mycket mer (utan att ytterligare upprepa sig). Det fundallogiskt grundläggande, är verkligen grundläggande, i smått (rörande me) som i stort (rörande E). Och intuitionen är i alla fall för det mesta med, den ”ser” vad som (fundallogiskt) gäller. Att utveckla ”uppåt”, upp i det definitionsmässigt mer abstrakta, språkliga, är givet fundallogiken, ganska meningslöst. Denna mer abstrakta logik ska under alla omständigheter vara i enlighet med fundallogiken, för att säga något (fundallogiskt) sant, och är med det (givet fundallogiken) väldigt kringskuren. Endast ”empirisk” observation kan rationellt ändra på vad fundallogiken definierar. Så där finns kanske en framtida uppgift, att mer undersöka det ”empiriska”, det ”empiriskt” hävdade?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ú