** Definieras mer specifikt, så definieras förstås mer specifikt, allmänt sett, för naturligtvis kan det definieras fel, medvetet eller omedvetet, det mer specifika definiera något mer allmänt, och omvänt, eller x (omedvetet) definiera y(≠x). Det har ingen betydelse för Ip, x definierar vad x definierar (x=x; Ip), om så definieraren vet vad hon definierar, eller inte. Givetvis försöker en definierare, med Ip för ögonen, definiera det x hon söker definiera, men det kan gå fel, definieraren inte se att det hon semantiskt (språkligt) definierar inte definierar x, det hon vill definiera, utan definierar y(≠x). Detta förstås en vidare tolkning av Ip, för grundläggande handlar ju Ip endast om det allmänna begreppet egenskaper, eller givet E-teorin om mx. Detta språkligt/semantiska Ip-mässiga för in en vidare (språkmässig) tolkning av egenskapsbegreppet (hur definierare tolkar de egenskaper/x de definierar).

 

^ Ingen korrespondens (erfarenheten är sig självt nog) eller korrespondens (erfarenheten korresponderar mot något) är sålunda de två allmänna alternativen. Vad detta mer specifikt innebär, vad för sorts existens detta mer specifikt definierar, är allmänt fullständigt omöjligt att säga, i båda fallen. Särskilt om det existerar korrespondens förefaller det allmänt (utan att vidare gå in på det) kunna existera mängder av alternativ, alternativa möjligheter. E-teorin definierar då E, särskilt mx, som erfarenheten korresponderar mot, och för egen del känner jag mig nöjd med det, särskilt med Up,^^ känner inget behov att förkasta Up, och spekulativt definiera något annat än E (allmänt sett, E kan särskilt med hänsyn till ”empirin” kanske behöva korrigeras på vissa (marginella) punkter).

 

^^ Och T1, ser det som fullständigt omöjligt (irrationellt, ja, bisarrt) att Intet skulle kunna existera, alltså inga sträckor (d(p,p’)), inte ens icke-utsträckningar (0*), eller något annat, särskilt i en ”punktuell” icke-utsträckning:

 

Existerar det utsträckningar i till exempel en punkt, så är dessa (förstås) illusoriska, ytterst kan denna punkt definieras definiera ett inverterat E, i vilket då allt utsträckt är illusoriskt utsträckt, då till skillnad från i E där det handlar om faktisk utsträckning.^^^ Förvisso går det att definiera, men uppenbart absurt, alltså att en punkt skulle kunna innehålla ett helt (illusoriskt) universum. Rationellt är punkter, eller allmänt x, inte mer, fler egenskaper, än de egenskaper vilka definierar just x, en bil till exempel är de egenskaper vilka definierar denna bil, inte till exempel också egenskaper vilka definierar en balettdansare.

 

^^^ E förstås i överförd mening, de facto handlar det förstås, givet E-teorin, om ett tanke-{mx} i rörelse.

 

 

Intets avgörande betydelse (extra/artikel)

 

Allmänt okänt är att begreppet Intet, definierat som egenskapslöshet, är helt avgörande för världsuppfattningen.

 

Om Intet antas icke-existera existerar Intet (förstås) varken i, bortom, före eller efter Världen, utan Världen är oändlig, både rumsligt och tidsligt.

 

Om Intet däremot antas existera, så öppnar sig särskilt möjligheten att Världen är en (utsträckt/rumslig) utträngning, bortträngning av Intet, att Intet existerar omgivande Världen (och kanske som ”delar” i Världen), att Världen så att säga är en uppblåst bubbla i Intet.

 

Albert Einstein, i sina relativitetsteorier, definierar mer dynamiskt, men nära nog detta med en ”uppblåst bubbla”, utan att mer specifikt gå in på det, det viktiga är att han förutsätter Intets existens (inte definierar den oändliga Värld som existerar om Intet antas icke-existera). Vilket förstås betyder att om Intets existens kan vederläggas, så vederläggs också relativitetsteorierna, och alla andra teorier vilka förutsätter Intet existens.

 

Kan då Intets existens avgöras?

 

Ja, att något vilket inte ens är icke-utsträckning skulle kunna existera, vara existens, är intuitivt fullständigt absurt, så intuitivt existerar Intet inte.

 

Logiskt gäller att ett existerande Intet måste äga(/ha) egenskapen egenskapslöshet (om Intet inte äger(/har) egenskapen egenskapslöshet, och förstås ingen annan egenskap heller, så är det platt frågan om icke-existens), men som (per definition) egenskapslöst äger(/har) förstås Intet inte egenskapen egenskapslöshet, vilket per konventionellt (logiskt) synsätt inte kan gälla (det definierar en (absurd) kontradiktion), utan logiskt existerar Intet inte.

 

För egen del är detta logiska bevis fullt tillräckligt som bevis för att Intet inte existerar (se vidare: varlden.info, även det att ”något” vilket inte ens är icke-utsträckning skulle kunna existera, kunna vara existens, finner jag intuitivt fullständigt uteslutet; Vilket förstås betyder att existens eventuellt åtminstone är icke-utsträckning (utan position, icke-utsträckning med position är förstås en punkt, se vidare varlden.info)). Logik och rationalitet står dock konventionellt inte särskilt högt i kurs, utan det talas hela tiden om att fenomens existens måste avgöras ”empiriskt”. Så hur skulle då ett sådant avgörande/bevis se ut, som avgör Intets existens, eller icke-existens?

 

Ja, det kan ju, förutsatt att frågan hålls öppen, sökas resas till någon rand för/i ”vår bubblevärld” och det undersökas vad som gäller där, om Intet existerar där bortom randen, eller ”bubblan” fortsätter, det går att komma förbi ”randen”; Logiska argument bortsedda ifrån, som att Intet, som existerande bortom Världens rand, äger egenskapen att existera bortom Världens rand, vilket förstås (kontradiktoriskt) strider mot Intets definition.

 

Mikromässigt, om beståndsdelar efter en (sista) klyvning ”går upp i rök”, blott bara försvinner, övergår i att vara Intet, så är Intet bevisat. Men om det är så att dessa beståndsdelar övergår i att vara (rent) rum, de diffunderar ut i redan befintligt rum, blir ett med övrigt rum, så övergår de förstås inte till att vara Intet, utan då till att vara rum (vilket förstås är något egenskapsfyllt, något med egenskaper). En distinktion vilken knappast (någonsin) går att göra, ”se” eller uppfatta, alltså om beståndsdelarna övergår i att vara Intet eller (rent) rum.

 

Tillräckligt med rent rum kan även sökas komprimeras, vilket om inget blir utfallet av det bevisar Intets existens, att rum är Intet (intuitivt förstås fullständigt absurt, se vidare varlden.info). Eller så kan det sökas ”ses” om något kan uppkomma i/ur Intet (ett ”Intet” vilket de facto inte är något egenskapsfyllt), vilket (rationellt) bevisar Intets existens, eftersom det är fullständigt absurt att något skulle kunna uppkomma i/ur Intet om Intet inte existerar.

 

Inget av dessa ”empiriska” experiment förefaller kunna nå målet, att avgöra om Intet existerar eller inte. Alternativet att lämna frågan öppen, går (rationellt) simpliciter inte, eftersom Intets icke-existens då definierar en oändlig (ganska given, se varlden.info) Värld, så önskas annan Värld definieras, särskilt ”bubblevärldar”, så måste simpliciter Intet antas existera.

 

Ställning måste sålunda tas, och för egen del är det (närmast) solklart: Intet existerar inte (och följaktligen existerar den oändliga Värld som definieras i varlden.info, ge och ta lite (eventuellt)). Hur många ”empiriska bevis” det än läggs fram för särskilt ”bubblevärldar”, särskilt då Einsteins, så är det att dessa bubblevärldar förutsätter Intets existens så oerhört irrationellt att de blott bara inte går att ta på allvar (tills Intets existens eventuellt bevisas).

 

Den Värld som definieras givet ett antagande av Intets icke-existens är till stor del klassisk (se varlden.info), och människan har i princip känt denna rationella Värld länge, åtminstone sedan Antiken. Det är först under sent 1800-tal och under 1900-talet denna rationella syn (konventionellt) har förkastats till förmån för en irrationell (vilken fortsatt gäller konventionellt), vilken då förutsätter Intet existens. Varför? Ja, det kan verkligen frågas (så länge det inte är bevisat att Intet existerar, något som då åtminstone förefaller väldigt svårt (alltså att bevisa Intets existens), men det handlar om antaganden och tankevurpor bortom all rim och reson. Vetenskapen ser närmast ett egenvärde i krånglighet (till exempel då detta med ”bubblevärldar”, eller än värre flerdimensionella världar (med fler än tre dimensioner)), och den har fascinerats av hur tanken närmast av sig själv kan löpa, utvecklas när den väl kommit in på ett (teoretiskt/axiomatiskt/formalistiskt) spår, och i det har (den vetenskapliga) tanken tappat förnuftet (rationaliteten), vilket är lätt hänt, särskilt om teorin är komplex, och man så att säga placerar sig mitt i denna teori, istället för att ta några steg åt sidan och tittar på teorin utifrån (se särskilt vidare varlden.info); Och sedan tolkas förstås ”empirin” (tautologiskt) i enlighet med dessa teorier (annars skulle de simpliciter inte antas, om de inte antas korrespondera mot ”empiri”, ”empirin”), med vilket det (förstås) ska mycket till innan ”empirin” så att säga säger ifrån, (går) emot teorierna (just på grund av biasen för teorierna ifråga, se vidare varlden.info).

 

Kort (logisk/rationell) Världsdefinition (extra/artikel)

 

Logisk/rationell Världsförståelse är närmast omedelbar om utgångspunkt tas i Intet, definierat som egenskapslöshet, att Intet inte ens är icke-utsträckning (eller något annat), givet att något sådant, alltså något vilket inte ens icke-utsträckning (eller något annat), inte kan existera, vara existens, vilket det intuitivt (åtminstone enligt mig) inte kan göra/vara.

 

Dessutom, Intet som existerande måste (rationellt) äga(/ha) egenskapen egenskapslöshet (om inte, ja, då är det simpliciter inte frågan om Intet), och följaktligen äger(/har) Intet (som egenskapslöst) inte (heller) egenskapen egenskapslöshet, vilket intuitivt är ett absurt förhållande(/fenomen) (en absurd kontradiktion). Det handlar sålunda om intuition även i detta logiska fall, detta dock på högre abstraktionsnivå än vad som gäller i föregående stycke, där det så att säga direkt tittas på vad det i grunden handlar om, vilket är en bättre intuitiv lösning än detta med att söka formulera en (absurd) kontradiktion, att utifrån detta grundläggande vilket ”ses” (intuitivt) söka avgöra om det kan gälla eller inte, existera eller inte. Kontradiktioner är mer lösa (ad hoc) fenomen/förhållanden, det kanske finns kontradiktioner vilka (åtminstone i någon mån) är intuitiva, så att (ad hoc) generellt utesluta alla kontradiktioner (som absurda), är att anta för mycket (på förhand/ex ante). Intet-kontradiktionen kan dock (intuitivt, åtminstone enligt mig) utan vidare konstateras vara absurd (alltså att ett existerande Intet både äger(/har) och inte äger(/har) egenskapen egenskapslöshet).

 

Och följaktligen (Intet uteslutet kunna existera) existerar åtminstone icke-utsträckning (utan position), vilket om en sådan antas existera direkt ”målar upp” en infinit Värld (icke-utsträckningen existerar så att säga utan position överallt och ingenstans). Ett antagande av existens av icke-utsträckning är dock (intuitivt) i sig problematiskt (vad är en icke-utsträckning?), så bättre är att utgå ifrån det att Intet (rationellt, åtminstone enligt mig då) inte existerar, med vilket Intet förstås varken existerar före, efter, inom eller bortom Världen, utan följaktligen är Världen infinit (i alla riktningar).

 

För att logiskt kategoriskt komma vidare måste det avgöras hur infinit Världen är:

 

Anta V’>V, där V är en minsta (i alla riktningar infinit (utifrån alla positioner i V)) Värld, men precis som V’, i de riktningar V’ fortsätter infinit, så fortsätter även V infinit i de riktningarna, med vilket V’=V (om V’<V, så är V’ finit, eftersom V är en minsta infinitet, vilket förstås strider mot presumtionen att V’ är infinit (V’>V, vilket då (logiskt) utfaller i att V’=V)):

 

Världen=V.

 

Givet detta och att alla (eventuella) x≠V tillhör V (xÎV), så är alla dessa x<V (annars är de ju =V), alltså finita. Med vilket alla x(≠V) måste äga en uppkomst och en fullbordan (annars är de infinita och =V). Särskilt måste V emellanåt vara helt tomt på x, annars är x=[alla x] infinit, alltså =V, vilket då inte kan gälla för x≠V. Utifrån ett sådant (rent V-)tomläge, finns rationellt/logiskt endast en förklaring till uppkomst av x, nämligen att V kan kontraktera (lokalt, inte totalt, det definierar (kontradiktoriskt) att V inte är en minsta infinitet), komprimera tomrum, vars utfall då är x, särskilt minsta x: mx. mx vilka följaktligen består av komprimerat tomrum.

 

Det kan tänkas att detta tomläge är mer kompakt, inte är rent rum, en kompakthet vilken i så fall måste vara homogen, odelbar, för om den är delbar, likt pepparkaka, så definieras x≠V, vilka sålunda är finita existenser (annars är de ju =V). Intuitionen (åtminstone min, och i någon mån ”empirin”) vill ha det till att V i dessa tomlägen är rent rum, inte något mer kompakt, åtminstone inte något mycket kompakt, och längre går det inte att komma i den diskussionen. Och hursomhelst gäller principiellt samma sak om V så är rent tomrum eller något mer kompakt vad gäller mx, de består (komprimerat) antingen av detta rena tomrum eller av detta mer kompakta. Och här antas det då handla om (rent) tomrum.

 

Minsta tomrum definieras mv, rent abstrakt/principiellt, eftersom mv förstås inte är eviga x≠V, utan följaktligen något ad hoc definierat, för ändamålet att definiera mx, och viss intuition finns det också i existens av mv, alltså av minsta volymer(/tomrum), eller ”energier”, och det kan konstateras att samma antal (ihop)komprimerade mv rationellt definierar (exakt) samma mx (att samma antal mv kan definiera olika mx är irrationellt, alltså att samma mängd tomrum, komprimerat, skulle kunna definiera olika sorters mx, med olika egenskaper). Så om det existerar olika sorters mx består de följaktligen av olika antal (komprimerade) mv, vilket dock (rationellt) kan uteslutas, inte existerar, se vidare det påföljande.

 

Fullbordan då? Ja, för att vara försäkrad om att inget mx är evigt(/infinit, alltså (kontradiktoriskt) =V), så måste mx kunna sönderfalla, avsöndra mv (ytterst). Givet vilket, och att mx fullbordas vid sönderfall (mx blir (rent) tomrum (mv) igen) – mx inte blir absorptiva (eller fortsatt är stabila, för då är det ju inte frågan om mx (minsta stabila x)), för då föreligger en evighetsmöjlighet för mx, att mx genom absorption kan återskapa sig själva, göra sig stabila igen, förstås i strid mot att mx är finita (detta vilket (implikativt identiskt) implicerar att mx eventuellt endast är absorptiva i ett inledningsskede (vid sin skapelse), när de väl är stabila, n antal mv, så fullbordas de vid sönderfall, antingen direkt eller efter viss (kort) tid) – betyder att alla mx är exakt lika, för annars kan samma antal mv i ena fallet innebära fullbordan i det andra innebära fortsatt stabilitet, vilket (då) är irrationellt (att samma antal mv definierar olika fenomen): Om samma antal mv kan definiera olika fenomen, så kan till exempel gälla ett större mx vilket består av n+1 antal mv fullbordas vid avsöndring av ett mv, medan ett mindre mx bestående av n antal mv (fortsatt) är stabilt, vilket då är irrationellt.

 

Alla mx är sålunda exakt lika, och skapas då särskilt i V-kontraktioner, det kan även finnas andra sorters kontraktioner i V, rum-/rymdrörelser skapade av mx i V (genom att (stabila, icke-(mv-)absorberande) mx stöter undan mv, eller att mx attraherar(/repellerar) mv, se vidare nedan), och mx fullbordas genom klyvning (genom att klyvas av andra mx, se vidare nedan) eller sönderfall.

 

Ytterligare egenskaper för mx?

 

Ja, först och främst kan konstateras att mx är mer kompakta volymer, eftersom icke-utsträckningar (utan positioner), punkter (icke-utsträckningar med position), kurvor, ytor och rena volymer principiellt redan existerar i det tomma rummet. Så för distinktionens skull är mx mer kompakta volymer (än ren volym).

 

Stötar mellan mx är vidare en möjlighet, om mx inte fullbordar/klyver varandra när de krockar: Eftersom mx då är exakt lika är den enda rationella möjligheten att mx fullbordar varandra om de klyver det mx de krockar med, vilket vidare betyder att klyvning endast kan ske om flera mx samtidigt ”hoppar”, se vidare nedan, in i ett mx, vilket av rent sannolikhetsskäl betyder att klyvning(sfullbordan) av mx är ovanligt, om ens förekommande. Det kan konstateras att stötar mellan x, och följaktligen mellan mxÎx, förekommer ”empiriskt”, med vilket (”empiriskt”) kan konstateras att stötar mellan mx förekommer/existerar (mx klyver inte varandra när de krockar (om det får tros på ”empirin”), i alla fall då inte om endast två mx är inblandade i en krock). 

 

En annan möjlighet är att mx attraherar varandra, vilket blott endast sker (om attraktion existerar), eftersom mx då (som minsta x) fullbordas om de söker sända ut något (”attraktionspartiklar”, det är detsamma som avsöndring av något, och alltså detsamma som sönderfall/fullbordan); Hakar (på mx, vilka kan haka i andra mx hakar(/krokar), för mer fast sammanhållning) är ytterligare en tanke, men det torde definiera väldigt ömtåliga mx, vilka (förstås) skulle fullbordas om en hake bryts av, så knappast troligt.

 

Dessutom, om mx rör sig, så måste de ”hoppa” fram, för annars är de kvar i samma position, på samma plats, utan mx måste följaktligen ”hoppa” ett stycke, utan att vara i detta stycke, denna distans, för att komma till, vara i en ny position, på en ny plats, ha rört sig. Ointuitivt, men så är det blott (logiskt/rationellt), annars är mx som sagt var kvar i samma position.

 

Rotation är vidare en ganska given egenskap, orsakad av att andra mx stöter till eller attraherar mx, att mx skulle kunna rotera av egen kraft är rationellt fullständigt uteslutet, det definierar så att säga en motor i mx, vilken då driver mx rotation, vilket är fullständigt absurt givet de små tingestar mx torde vara (särskilt i enlighet med ”empirin”).

 

Givet att mx är små ”döda” tingestar (mer kompakta volymer, då bestående av komprimerade mv), så är det även uteslutet att mx kan växla mellan attraktion, repellation eller neutralitet (det gör (rationellt) mx alldeles för avancerade), utan mx äger en av dessa egenskaper, och attraktion är det som ligger närmast till hands att anta givet ”empirin” som tycks definiera att mx kan hålla ihop mer fast, alltså attrahera varandra, särskilt på stora avstånd från varandra; Konventionellt finns ett antagande att ”mx” kan kommunicera med varandra på (stora) avstånd från varandra (”Sammanflätning”), givetvis fullständigt irrationellt i enlighet med denna text (varlden.info): Kommunikation mellan mx förekommer i enlighet med varlden.info endast om mx kan röra sig mer bestämt efter att något annat mx=mx’ stött till mx. En kommunikation vilken i så fall sker när mx och mx’ existerar (p-superpositionellt) överlagrade för ett kort ögonblick när mx’ ”hoppat” in i mx, och mx’ kommunicerar till mx i vilken riktning mx (någorlunda) ska ”hoppa”, se vidare varlden.info. Och i enlighet med ”empirin” verkar det existera mer bestämd rörelse, och följaktligen också sådan här kommunikation mellan mx’ och mx, hur absurd den än är för ett rationellt sinne.

 

Med detta torde alla (rationella) egenskaper ett mx kan äga vara definierade.

 

mx vilka sedan förstås bygger vad allt de nu kan bygga, allt från det minsta till det största (i V). Och särskilt kan de förstås ”empiriskt” bygga ”människor”, vilka till exempel skriver sådana här texter, tankar vilka förstås grundläggande är mx (i ”hjärnan”), och lika mycket är mx som text på en datorskärm eller ett papper, precis som datorskärmen och pappret förstås också är mx, precis som allt annat, vilket inte är V(/mv), utan då mx, särskilt då skapade av V per se (i V-kontraktioner).

 

Värt att tillägga, eftersom det konventionellt finns mycket ”forskning” om det, är att ”hjärnholism”, att medvetandet, jag-/själskänslan, skulle vara något mer än ett blotta kluster av mx, evident direkt utesluts av denna mx-definition. Nej, medvetandet, för att använda det uttrycket, är simpliciter mx i rörelse, eftersom tankar är rörliga, om mx är (tillräckligt) orörliga så är också tankarna orörliga, och det existerar helt enkelt inga tankar, utan för det måste ”hjärnholism” tas till, som tillförande något ytterligare utöver de orörliga mx, kanske omsvävande dessa orörliga mx, och detta då på något sätt så att det (holistiskt) definierar tankar. Något omsvävande (eller annat) som givet mx-definitionen förstås inte finns, utan det är förstås frågan om mv (om det inte är frågan om mx), alltså frågan om tomrum, och inget annat; Allt mer specifikt, atomer, molekyler till planeter och universa, består då ytterst av mx, vilka mer fast håller ihop genom en attraktionskraft (mx blott äger). Detta vilket alltid ska ligga i bakhuvudet när fenomen mer specifikt tittas på, definieras. Särskilt när mentala fenomen analyseras, vilka då (ytterst) är mx i rörelse, vilket då grundläggande är ”hopp” och (mx-)attraktion, men på ett högre plan kan vara (är) en process byggd av mx. Bilar kan till exempel i enlighet med ”empirin” byggas, förstås byggda av mx (ytterst), och som varande bilar definierade vara ”maskiner”, då byggda av mx (ytterst). Och detsamma gäller i princip för ”hjärnprocesser” eller ”mentala fenomen”, de är också ”maskiner” (ytterst) byggda av mx. Den enda skillnaden är att den ena (mx-)processen ses vara (är) mer avancerad än den andra.

 

Detta eteriska att det skulle finnas ett mellanting mellan mx och mv, vilka kan kallas andliga mx, kan en hjärna som fritt fantiserar (kanske i hängmattan) lätt få för sig att det existerar (det är ju blott att tänka sig ett mellanting mellan mx och mv), särskilt bortom V (i en annan dimension), kanske även omfamnande V, Gudstanken allmänt uttryckt, men givetvis kan det även tänkas existera andliga mx i V, vilket då särskilt kan föra tanken till existens av hjärnholism, att ”Substansdualism” är ett faktum, att det existerar en andlig (andliga mx) och en materiell (mx) verklighet, vilket förstås inte gäller om tanken varlden.info-logiskt tuktas lite (i vilket fall ”andliga mx” förstås platt är mx (andliga mx=mx)); En del vill definiera in en medvetandeegenskap i mx (”Egenskapsdualism”), vilket primärt gör mx alldeles för, absurt avancerade, och då redan gör mx medvetna (även om de väl vill se denna medvetandeegenskap vara slumrande tills mx så att säga (oerhört avancerat) knäpper igång den när mx tycker att det passar (och hur i hela friden tänker de sig att alla dessa medvetna mx ska kunna kommunicera och bilda en enhet?)), vilket förstås är komplett absurt. Nej, medvetande är något som definieras av stora kluster av mx, i rörelse, medvetandet är denna mx-rörelse, medvetandet sitter, existerar inte i mx, eller utanför mx, utan är då själva mx-klusterrörelsen (vilket förklenande kallas reduktionism, nej, ”reduktionism” är det som (rationellt) gäller, det är återigen (den ur rationellt perspektiv okunniga) människan som (holistiskt) vill se världen för mer än vad den är).

 

Avslutningsvis särskilt lite mer om absorptiva mx, det kan mx givet att mx fullbordas vid sönderfall (mx inte blir absorptiva, absorberande mv) eventuellt endast vara i ett inledningsskede när de skapas, så fort de är stabila (icke-absorberande) är de det tills de sönderfaller och fullbordas. Och stabila mx stöter förstås undan mv, absorberar inte mv, vilket då skapar rumrörelse (mv-rörelse), vilken eventuellt kan vara mx-skapande, alltså kontrakterande. Även attraherande(/repellerande) mx kan som sagt skapa rumrörelse, vilken eventuellt kan vara kontrakterande: kan mx attrahera mx, vilka då består av (komprimerade) mv, så kan mx (rationellt) förstås även attrahera mv, själva rummet; Rumskontraktioner är lokala och inkluderar ett finit antal mv, så de påverkar på intet sätt V, som principiellt består av ett (minsta) infinit antal mv, så det finns alltid mv att tillgå för de lokala mv-kontraktionerna (det råder så att säga aldrig brist på mv).

 

 

”Empiri” (extra)

 

Om Intet antas inte existera (eller inte) är förstås ett antagande (hur rationellt det än är), ett antagande vilket särskilt förutsätter antagandet att Intet=Intet (om Intet så antas inte existera eller inte), eller mer allmänt att x=x, särskilt då i Up-definition: Allt handlar om antaganden.

 

Det finns ingen givenhet i tillvaron, särskilt ”empiriskt”, vilket så kallade realister har för sig att det gör, särskilt har de för sig att det de ”ser” är obetingade sanningar, till exempel räven de ”ser” gå över isen, den/räven går där över isen, menar de, vilket dock de facto blott är ett antagande, precis som vad gäller Allt annat.* Givet E-teorin (sålunda givet det antagandet, vilket dock ligger när de antaganden realister gör gällande verkligheten), så gäller följande möjligheter vad gäller ”empiriska x”, kalla dem e:

 

1) e är något som (mx-klustret) ”hjärnan” skapar helt själv (per se, vilket allmänt brukar kallas illusioner, hallucinationer, fantasier).

 

2) e är något som ”hjärnan” skapar utifrån (med hjälp av) infallande mx (ytterst), vilka studsat/reflekterats från x i omgivningen, eller x sänt ut; Ju fler infallande mx desto bättre ”bild” av x är direkt en tanke, blott en tanke märk väl.

 

3) e är något som ”hjärnan” skapar utifrån att ”mekaniskt” ”känna” på x.

 

Givet detta är att e≠x, men viss överenstämmelse(/korrespondens) kanske finns, hur stor? Ja, allmänt förstås ingen alls, eller så då viss. Intuitivt bör det finnas tillräcklig överensstämmelse så att ”hjärnan” kan klara sig, ”överleva” någorlunda väl i sin omgivning/miljö. Men det är förstås blott ett antagande det också (om det nu skulle antas). Kanske är E-teorin helt fel, det finns inga x, allt är e, i vilket fall det förstås inte finns någon ”farlig” miljö, upplevs det, så är det blott inbillning.

 

Hursomhelst, är det, då även givet E-teorin, inte på något sätt givet hur väl e överensstämmer med x, det kan det endast antas något om.

 

__________

* Även antagandet att det existerar något är ett antagande, hur irrationellt det än är att det vi uppfattar som existens är icke-existens. Men Världen kan allmänt sett vara Intet, hur irrationellt det än är enligt vår rationella uppfattning, vilken förstås är att det vi upplever inte är Intet, utan det existerar, är någonting/existens, vilken inte är Intet. Men hursomhelst då ett antagande, inte en objektiv sanning;^ Och det är givetvis/självklart ett antagande att Allt handlar om antaganden (det säger sig självt: om Allt handlar om antaganden, så gör det förstås det, givet att x=x, eller särskilt då Up), det är inte en objektiv sanning, utan då ett (rationellt) antagande, precis som det är ett (irrationellt) antagande att Allt inte handlar om antaganden, utan då att det existerar objektiva sanningar:

 

Hur få visshet om att en upplevelse är vad den är, utger sig för att vara? Ja, det måste antas vara så, att x=upplevelsen=x, annars är det simpliciter möjligt att x≠x. Det måste sålunda antas att x=x: Allt handlar om antaganden. Visst kan det vara så att x obetingligen är sant, men hur veta det, utan att anta att x=x? Ja, det går simpliciter inte, hur många argument som än läggs fram för att x=x, så handlar det ytterst ändå om ett antagande av att x=x. Och det gäller både för rent abstrakta x som för ”empiriska” x, även om det är lättare att inbilla sig rent abstrakta x kunna vara obetingade sanningar, som till exempel Up, än ”empiriska” x. Men således även Up är ingen objektiv sanning, även om en rationell omöjligt kan förneka Up, så kan Up i verkligheten likafullt vara falsk; Rationellt är Up sann, men verkligheten kan vara irrationell, och Up följaktligen falsk; Det är (förstås) ett antagande att verkligheten är rationell (eller inte).

 

^ Intuitivt dock ett extremt ointuitivt (irrationellt) antagande, närmast mer ointuitivt än Intet-kontradiktionen, så om det så vills kan det antas, som en objektiv sanning, att uppfattad existens också är existens, det har ingen större betydelse, mer fundamentalt är definition hur denna existens är beskaffad/konstituerad, och där handlar det definitivt om antaganden, om allt från att den (E-teoretiskt) blott är tankar vilka varken är mx eller mv till att den är mx/mv (E-teoretiskt är mv blott bara tomrum, inget annat, och tankar alltså mx(-kluster)).

 

Kanske objektiva sanningar (extra)

 

Att uppfattad existens är existens är då en sats som möjligtvis är objektivt sann. Sedan är möjligtvis även de Fundamentallogiska principerna det (Up(/Ip/Kp), Ia och Ib, Up’) inklusive T1(/Up’’/FT), och kanske Up’’’. Givet vilka det förstås för in i E, med vilket särskilt givet ”empirin” (enligt min tolkning) möjliga objektiva sanningar är att E=∞*, att det existerar E-kontraktioner och mx, att mx kan stöta till och attrahera varandra, att mx ”hoppar”, att stötande mx kan överföra riktningsinformation till stötta mx, ja, alla de egenskaper för mx vilka (E-teoretiskt) definierats i det föregående är eventuella objektiva sanningar.

 

En konventionellt skolad fysiker har många invändningar mot det specifikt rörande E, kanske inte så mycket mot de Fundamentallogiska principerna (förutom kanske specifikt T1, många fysiker ser det som meningslöst att fråga sig om Intet existerar, eller inte, vilket det förstås definitivt inte är), även om de då i princip definierar E och mx, vilket dessa fysiker förstås inte känner till, åtminstone inte än; Fysikerna söker, tror sig om att tolka ”empirin” mer direkt (utan nyttjande av (tolknings)principer), inser inte den oerhörda vikten av de (tolknings)principer de förutsätter i sin tolkning av ”empirin”, vilka per se (till stor del) definierar ”empirin”.

 

Allmänt har många, särskilt filosofer, invändningar mot Up’’ och FT, de vill se den irrationella holismen (kunna) existera, Emergentism är ett begrepp de gärna använder, förstås helt tokigt i enlighet med detta arbete.

 

Falskt - fullständigt falskt

 

Det grundläggande gällande fullständigt falskt är att det för grundfenomenet x, inte finns något y(≠0) vilket gör x sant, utan x är rent påhitt, något rent abstrakt (blott tänkt, om x tänks). Givet E-teorin är till exempel ”evighetsmaskiner” (x={mx}) vilka inte är E (x≠E) fullständigt falska x, vilka det med det E-teoretiskt är fullständigt meningslöst att diskutera, söka definiera något y för vilket gör x sant. Vilket förstås inte utesluter att x kan diskuteras ändå, men detta då irrationellt, givet E-teorin. ”Enhörning” är kanske ett annat exempel, givet E-teorin, alltså att det inte existerar något potentiellt y=x={mx} vilket definierar en enhörning. Ett exempel på ett definitivt fullständigt falskt x, givet E-teorin, till skillnad från enhörning, som kanske är en x={mx}-möjlighet (i E), är eviga gudar, simpliciter eftersom det E-teoretiskt inte existerar några eviga x={mx} (i E). Detta med enhörningar visar på att det inte alltid är helt enkelt att avgöra om något är fullständigt falskt. En problematik som för över på begreppet falsk, som förstås (per definition) är falskt om det handlar om något fullständigt falskt, det inte existerar något y vilket gör x sant.

 

För visst, till exempel x=björn eller x=[motor som går på bensin], finns det (evident) y vilka definierar x sant, nämligen de y={mx} vilka definierar en björn eller en bensinmotor, medan till exempel y=katt eller y=[motor som går på vatten] definierar x falskt. Och det är kanske den reflektionen som fick grundarna av Klassisk logik att anta N, att det alltid finns något y som gör x sant, även om det rationellt då inte gör det, de såg det för myopiskt. Dessutom antog de då y var unikt, såg inte att eventuellt flera y kan göra x sant, två ihopsatta brädor (x) till exempel, de kan hållas ihop på flera olika sätt, till exempel med hjälp av spikar eller skruvar, eller kontorsstädning (x) det kan utföras på flera olika sätt, särskilt av olika städare. I det senare fallet kan det frågas om olika städare städar identiskt bra, om inte så finns det kanske endast en, unik, städare, i enlighet med N (även om det strikt i enlighet med N endast står mellan två städare, antingen städare x eller städare y (antingen städare x eller städare y utför kontorsstädningen tillfyllest; Det är falskt att städare x utför kontorsstädningen tillfyllest, om städare y (sant) utför kontorsstädningen tillfyllest, och vice versa (i enlighet med N (x eller y (”Lagen om det uteslutna tredje”), som N också kan uttryckas)))), som uppfyller x (specifikt villkorat vad gäller kvalitet på städningen), men detta då i ett väldigt specifikt fall, normalt kan utan vidare konstateras att det finns många y som kan uppfylla/utföra x identiskt bra.

 

Om (grund)fenomenet x är 0, alltså ingenting, eller då tomrum, givet T1, så är det förstås y=0 som definierar x sant, alla andra y(≠0) definierar x falskt, kan avslutningsvis nämnas (så varenda möjlighet täcks in av begreppsapparaten sant, falskt, fullständigt falskt (för x≥0):

 

x(≥0) sant ® Alla y(≠x) falska (givet Kp; Endast ett y=x kan uppfylla x åt gången).

 

x(≥0) falskt ® Åtminstone ett y(≠x) sant (Om flera y (sant) kan uppfylla x ex ante, så är det givet Kp endast ett y som uppfyller x ex post om x (sant) är uppfyllt).

 

x(≥0) fullständigt falskt ® Inget y(≠,=x) sant.