x*=[Up kan gälla, men lika väl inte gälla (kanske enligt någon sannolikhetsfördelning: x=αUp+(1-α)(Up gäller inte); αÎ(0,1))].

 

Dock måste (språkligt, den mer allmänna) principen (än Up) att x=x antas, annars kan ju x≠x (språkligt) gälla (eller specifikt då, så behöver x* inte vara x* (x*≠x*)), vilket förstås också kan struntas i, det hävdas att detta med (generella) principer är nonsens, det är simpliciter vad som (språkligt) antas som gäller (till exempel då x*), oberoende av (meta)principer som att x=x (som då definierar att x*=x*). I det fallet måste det förstås övertygas på annat sätt än genom hänvisning till principer, särskilt då Up, det måste gås på den direkta specifika problematiken, vilket allmänt betyder att ställa upp alla alternativ och sedan sluta sig till något eller några av dem, eller kanske alla, vilket givet detta arbete först och främst betyder att diskutera egenskapsbegreppet och Intet - Något problematiken. Den irrationelle som särskilt inte vill acceptera T1, utan då vill se Intet åtminstone kunna existera, kan förstås göra det (hur irrationellt det än är för en rationell), men det ligger fortsatt innanför Intet - Något problematiken, den irrationelle och rationelle är fortsatt så att säga någorlunda på samma spelplan om det inte handlar om så mycket mer än just en skillnad i syn på T1, även om det givetvis har väldiga implikationer för hur Världen kan se ut, vilket särskilt (förstås) skillnaden mellan relativitetsteorierna (som inte antar T1 giltig) och E-teorin (som antar T1 giltig) manifesterar. Detta vilket helt förändras om den irrationelle börjar hävda att det kan finnas fenomen bortom denna Intet - Något problematik, den irrationelle kanske accepterar T2 empiriskt, men vill hävda det finnas något (icke-empiriskt) bortom E, då ser definitivt den rationelle den irrationelle som just irrationell.

 

För att ta detta senare ad notam, så kanske en förutsättningslös framledning av E kan vara på sin plats, där principerna antas allt eftersom:

 

 

E förutsättningslöst

 

En första definition (som simpliciter antas gälla):

 

I) Intet=[egenskapslöshet]:

 

Ett existerande Intet äger egenskapen x*=egenskapslöshet, x* som Intet inte äger givet I:

 

Ett existerande Intet både äger och inte äger x* (på en och samma gång):

 

T1 giltigt; Intet kan inte både äga och inte äga x*.

 

Och T1 är förstås inte giltigt om Intet kan äga och inte äga x* (Intet äger och inte äger x*). Var och en har här att besluta vad den finner rätt, men det rationella antas vara:

 

R1) Att Intet inte både kan äga och inte äga x*.

 

Givet T1 följer direkt:

 

E är homogent kontinuerlig, infinit fortgående i alla riktningar (det existerar inga gränser efter vilka Intet tar vid).

 

Allmänt gäller att E’>E=min[E]=∞* kan äga gränser efter vilka Intet tar vid, men i de riktningar i vilka E’ fortsätter i all oändlighet, så gör E det med, med vilket E eventuellt kan tyckas vara större än E’, alltså att E’<∞*, men i så fall är E’ per definition finit, eftersom E=∞* är en minsta infinitet, vilket E’ då per definition inte är. Så följande gäller:

 

E’=E:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.

 

För att köpa T2 måste förstås föregående (logiska) resonemang köpas, köpas att det måste hållas till det som definieras, att det är ”förbjudet” att (kontradiktoriskt) gå emot det, att både anta något och inte anta det:

 

R2) Det som antas ((vara) sant), antas (vara sant): Det är kontradiktoriskt (falskt) att definiera x’ giltigt för x om x är antaget (sant).

 

Och köps det, ja, då gäller simpliciter T2 (givet T1); R2 är ett mer allmänt antagande än Kp (som då förutsätter Up).

 

Och givet T2 är det då sedan ”endast” att definiera vidare, i vilket särskilt då Up’’’ (E-teoretiskt) antas, att lika (olika) x också är lika, särskilt att ett kluster av mx i (det rena) rummet positionerat på exakt samma sätt som ett annat kluster av mx är exakt lika, då bortsett från position.

 

Ja, givet E-teorin faller det sig helt naturligt att (allmänt) anta Up (för alla former av x (alltså generellt)), att till exempel föregående exakt lika kluster av mx är ett och samma kluster av mx om ”de” existerar i (exakt) samma position.

 

Och Up’’ också, och det närmast utan att T1 behöver dras in, det blott (evident) är irrationellt att se ett kluster av mx holistiskt/meridioistiskt kunna vara något mer/mindre än detta kluster av mx.

 

Och antas Up’’ gälla i E, så är det blott absurt att mer allmänt anta FT inte vara giltigt, eftersom det är E som är empiriskt viktigt, inte vad tanken icke E-mässigt kan fantisera ihop.

 

Återigen, detta grundläggande är inte svårt, komplicerat (när det väl hittats), det finns helt enkelt inte mycket till alternativ. Att världen skulle vara så oerhört komplicerad är helt enkelt inte sant, det kan endast sinnet som så att säga inte tänkt klart tycka.

 

 

Lite mer om medvetande

 

Uteslutet att medvetande (M) ingenting är (M≠0), så finns allmänt primärt fyra möjligheter (vilka det i litteraturen finns en mängd olika mer specifika begrepp för (slå på begreppet medvetandefilosofi)):

 

1) M={mx}(; mx≠0).

 

2) M=x; x={mx}+q(; mx,q≠0; q≠mx).

 

q kan allmänt antingen (exogent) tillföras x, eller (syntetiskt, kombinatoriskt, endogent) uppstå i x. Det senare vilket förstås strider mot T1 (q uppkommer ur Intet), då givet att det inte handlar om mx (q särskilt inte är något mx sänder ut). Om M inte är en kombination av mx och q, så finns två möjligheter:

 

3) M=q; qÎx.

 

4) M=q; ((qÎx)).

 

I 3 är M då endast q, men mx är en nödvändig förutsättning för q, vilket mx inte är i 4, q kan (eventuellt) existera fritt, obundet till mx i fall 4. q är allmänt antingen ett ”stort” (enhetligt, homogent) q, eller bestående av minsta q (mq, motsvarande mx). Givet E-teorin (I i avsnitt E), så är alla mx exakt lika, det existerar inga q≠mx.* Men om det bortses ifrån (på samma sätt som Fysiken bortser från det, genom att då anta existens av massor av olika sorters ”mx”), så kan med det primärt två olika sorters ”substanser” existera: medvetande-x=q(/mq) och icke-medvetande-x=mx. Givet dessa två olika ”substanser”, så kan förstås vidare diskuteras kring dessa, särskilt rörande om q måste nedläggas i x={mx} av någon/något för att x ska bli ett M. Givet E-teorin är förstås all sådan diskussion nonsens, det är simpliciter 1 som gäller, M är blott klustret av mx ({mx}). Men om E-teorin inte är förutsatt, särskilt givet att Fysiken öppnar upp för existens av olika ”substanser”, så är det inte särskilt konstigt att en diskussion kring om q existerar kan uppkomma, vilket den uppenbart också gjort, och den frodas rätt bra än idag, i skrivande stund (inte minst (medvetande)filosofiskt), alltså om det föreligger någon fundamental differens mellan M och mx, om M är något (holistiskt) utöver {mx} (vilket M då inte är i enlighet med E-teorin).

 

__________

* Eller om så önskas är alla mx=q, men givet att det i enlighet med ”empirin” existerar omedvetna x, så är det mer rationellt definiera dessa x bestå av mx än av q (att q=mx), alltså att inte föra in medvetandebegreppet redan på mx-nivå, M uppstår eventuellt senare, är (rörlig) interaktion mellan mx (som då består av komprimerat tomrum, vilket det är absurt se något medvetandemässigt i, även om potentialen, möjligheten för medvetande finns i mx, i enlighet med T1, men det då eventuellt manifesterat först i viss mx-konstellation).

 

Moral

 

Givet T1 finns förstås all (möjlig) moral som möjligheter, om så E är helt tomt, i vilket fall moralen förstås inte äger någon som helst betydelse. Vilket den inte heller gör på mx-nivå, eller på omedveten x(={mx})-nivå, i vilket fall mx/x blott är på det sätt mx/x är, utan (själv)reflektion. Utan det är först för någorlunda reflekterande, medvetna x som moral har någon betydelse. Desto mer ju mindre reflekterande kan hävdas; Den mindre reflekterande tenderar förstås mot den/det helt oreflekterande/omedvetna, med vilket det så att säga tenderar mot dogmatism/programmering (om x agerar på visst sätt vid vad som kan definieras vara (är) moraliska val). Och följaktligen har moral minst programmatisk/dogmatisk betydelse om alla moraliska möjligheter kan ses. Även om det i detta senare fall verkligen handlar om att välja (mellan moraliska val, kräver en ansträngning). Minst behöver eremiten välja, och mest den i ett socialt sammanhang. För sociala sammanhang kan det definieras vad som ses vara bra för det per se, oberoende av dess medlemmar (kollektivet är viktigare än individen), vilket (förstås) utmynnar i moraliska regler som samfundet ser alla individer i det måste följa. Eller tvärtom kan individen definieras alltid gå före samhället, den sociala konstruktionen, med vilket förstås andra moraliska regler utfaller än om samhället, den sociala konstruktionen, ses gå före individen.

 

”Empiriska” experiment

 

Åtminstone relativt tydliga ”empiriska” experiment är till exempel att ett äpple håller ihop, att det (eventuellt) finns en kraft vilken håller ihop äpplet. Att äpplen faller mot Jorden, att det (eventuellt) finns en kraft vilken får det att ske. Att av andra biljardbollar stötta biljardbollar far åt olika håll beroende på hur stötande biljardbollar träffar stötta biljardbollar, att det (eventuellt) finns en kraft vilken bestämmer detta. Att x hastighet inte förändras beroende på från vilket håll x far förbi eller igenom en på Jordens yta fast förankrad mätare av x hastighet, givet att x ”körs” med samma (egen)hastighet, att x (eventuellt) är ”fångat/klistrat” av Jordens attraktionskraft. Att små partiklar vilka skjuts iväg rör sig vingligt, särskilt om de skjuts genom spalter, ”större” partiklar rör sig mer rakt/rätlinjigt (till exempel laserljus är ett ”större” x, består E-teoretiskt av fler mx än ”vanligt” ljus), vilket (eventuellt) bevisar just detta.

 

Rörande ”sammanflätning” skulle ett relativt tydligt ”empiriskt” experiment för sådan vara om det gäller att y en bit från x påverkas om x påverkas, utan att vad det verkar någon ”mx”-interaktion mellan x och y förekommer, eller att y på något sätt är förprogrammerat att bete sig på visst sätt i samklang med x, vilket i vardagligt tal kallas telepati.

 

Givet E-teorin kan ”sammanflätning” simpliciter inte förekomma; mx kan som de (”döda”) och små ting de är inte kommunicera med andra mx, varken med oändlig eller ändlig hastighet, utom när de i stötar är superpositionellt positionerade med varandra (och då per antagande i enlighet med ”empirin” som stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx). Det senare ger upphov till tanken att ”mx” kan vara superpositionellt positionerade även om de existerar i olika positioner, vilket förstås definierar en helt annan rymd än E-rymden, med vilket särskilt T1 måste förkastas, vilket rationellt simpliciter inte är möjligt.

 

De experiment vilka hävdas bevisa ”sammanflätning” och andra kvantmekaniska fenomen kan på intet sätt hävdas vara tydliga, det handlar om ytterst komplicerade anordningar där partiklar (massor på en och samma gång, eller ”enstaka” (efter varandra)) skjuts i olika banor, där banorna/vägarna kan stängas av eller öppnas upp för partiklarna, partiklar vilka även genom delare (instrument i vägen för partiklarna) brukar kunna delas upp, så att delarna far iväg i olika riktningar (med vilket det E-teoretiskt förstås inte är frågan om mx, eftersom mx (givetvis) inte kan delas (ja, om de delas, så fullbordas de ju, och det handlar det inte om, primärt klyvning, i dessa anordningar)). Och sedan detekteras det var ”partiklarna” hamnar genom detektorer, och sedan görs en tolkning av allt detta, av vad som sker i anordningen, företrädesvis utifrån något matematiskt beräknat.*

 

Matematiken som ofta ses som något överordnat, neutralt, vilken kan ligga till grund för all sorts verklighet, vanligtvis handlar det Fysiskt om ”klassisk”, kvantmekanisk och relativistisk(/einsteinsk) verklighet, då enligt olika (matematiska) definitioner (vilka utgår ifrån olika matematiskt formulerade axiom, vilka förutsätter att den grundläggande matematiken, framledningsreglerna är lika giltiga i vilken verklighet det än är frågan om). Vilket rationellt förstås är helt fel, det är verkligheten som är överordnad, matematiken underordnad (verkligheten, matematiken är inte neutral), och giltig endast om den kan ses passa till verkligheten.

 

En verklighet som då primärt givet Up och T1 definieras av E-teorin, vill en annan verklighet än E-teorin ses är det först och främst T1 som måste förkastas, vilket rationellt då inte är möjligt. Men kan något tydligt ”empiriskt” experiment bevisa T1:s ogiltighet, så är det rationellt förstås endast att böja sig för det. Ett sådant experiment skulle vara att söka resa till randen av Universum,** Universum kanske inte är så vansinnigt utsträckt i viss riktning, och där se att det tar stopp, att det inte går att komma bortom randen, in i Intet; Är det inte tvärstopp, utan det går att komma förbi ”randen”, är det (förstås) inte frågan om Intet bortom ”randen” (utan om E som fortsätter). I och för sig kan det vara så, eftersom Universum tränger ut Intet om Intet existerar omgivande Universum, att till exempel armen som sträcks in i Intet och tränger bort Intet, tänjer ut rymd. Även om Intet då principiellt kontradiktoriskt äger egenskapen att kunna ut-, bortträngas, precis som Intet kontradiktoriskt äger egenskapen att inte kunna utträngas av en arm om armen inte kan tränga in i, ut Intet. Och om en arm inte kan föras in i, tränga ut, bort Intet, kan då Universum göra det? Ja, det är nog helt enkelt så att T1 är giltigt.

 

__________

* Redan den konventionella tolkningen av Dubbelspaltexperimentet är sålunda E-teoretiskt starkt ifrågasättbar, så ingen större idé att mer specifikt ge sig in på E-teoretiska tolkningar av dessa andra kvantmekaniska experiment, innan det verkligen är visat att det föreligger något icke-E-teoretiskt vad gäller skjutna partiklars färd mellan ”kanon” och yta (vilket eventuellt ligger till grund för tolkningen av dessa andra experiment, och i vilket fall den E-teoretiska tolkningen (om vingliga partiklar) förstås är falsk), vilket helt enkelt betyder att tydligt visa att det inte finns en bana för partiklarna mellan kanon och yta, utan att partiklarna ”hoppar” slumpmässigt mellan kanon och yta (”hopp” definierade av den matematiska vågfunktionen, ”partikeln” är i alla positioner i den matematiska vågfunktionen innan det slumpmässiga utfallet på ytan som det kvantmekaniskt brukar uttryckas), ”hopp” längre än de ytterst korta ”hopp” det E-teoretiskt är frågan om (på den vingliga banan mellan kanon och yta för väldigt små partiklar); Vilket förstås principiellt kan ses om det kan kommas ned på ”mx”-nivå, ”mx” på sin färd kan följas likt en flugas färd kan följas. 

 

** Att det är omöjligt i enlighet med relativitetsteorierna är förstås endast att strunta i, teorier kan, får inte hindra ”empiriska” experiment, försök; Enligt relativitetsteorierna är det ju endast att följa med ljuset i sin (strängmollusk)bana, man är ju en ljusdel, ett ljusflöde i detta större ljusflöde, som då är Universum, så endast om man är i Universums ljusflödes kant mot Intet är det eventuellt möjligt att säga något ”empiriskt” om Intet där bortom Universum/ljusflödets kant/rand.

 

 

”N:s” sanningsvärdetabell igen

 

Vilken då lyder:

 

    x         y

 sant   falskt

falskt   sant

 

Vilken allmänt tolkad, (då) ska tolkas:

 

Om x≥0 (per definition) är sant, så är alla y(≠x) falska (för x).

 

Om x≥0 (per definition) är falskt, så gäller följande möjligheter:

 

x=0 är falskt eller fullständigt falskt: Det existerar åtminstone en ”ersättare” y(≠0) vilken definierar x(≠0, vara) sant; I detta fall definierar fullständigt falskt simpliciter en starkare övertygelse än om x blott ses som falskt.

 

x≠0 är falskt: Det existerar åtminstone en ”ersättare” y≥0 vilken definierar x(≥0, vara) sant; Om y=0 handlar det förstås blott om en ”ersättare”, och x är fullständigt falskt (ex post; x=0).

 

x≠0 är fullständigt falskt: Det existerar ingen ”ersättare” y≠0 vilken definierar x (vara) sant, utan y(=x)=0 (ex post).

 

Det är sålunda inte helt enkelt att (rationellt) tolka denna tabell. Att tolka den algoritmiskt, som en (generell) enkel regelstruktur, går i viss mån så länge fullständigt falska x inte är med i bilden, det handlar om x,y≥0, där x eller y blott kan vara falska, det alltid existerar (åtminstone) en ”ersättare” (≥0) till ett falskt x(≥0). Men om y=0, utgående ifrån att x(≠0) är falskt, så är x alltså fullständigt falskt och det finns överhuvudtaget ingen mening med att analysera x, analys rörande om x är x eller y är fullständigt meningslös (då eftersom det handlar om ett fullständigt falskt fenomen (x), vilket inget y (annat än då 0) definierar sant), utan för meningsfull analys måste det finnas ”ersättare” ≠0, vilket i princip förklarar Klassisk logiks (N-logiks) antagande av just detta, och vidare reduceringen (från det föregående allmänt giltiga) till (antagandet av, det oerhört inskränkta) N (som då definierar det stå mellan endast två (unika) alternativ, x och y). Men, det (existens av y≠0 givet att x≠0 är falskt) utesluter då att x kan vara fullständigt falska (att x=0 (ex post)), vilket simpliciter (rationellt) inte kan uteslutas (alla torde kunna tänka sig något (x) de ser vara fullständigt falskt, vilket de inte på något sätt kan ses definieras sant (att x sant är y(≠x,0)), kan ”vändas” (genom en ”ersättare” y(≠0) vilken definierar x sant) till något sant).

 

Även det att det kan finnas många ”ersättare”, inte endast en som då enligt N, vederlägger N. I vilket fall det förstås (eventuellt) är att välja en ”ersättare”. En platonistisk/empirisk presupposition i (antagandet av) N kan skönjas i detta, eftersom det givet något platonistiskt eller empiriskt existerande x(≠0) finns något (y≠0) som (kategoriskt) definierar x sant. Men inget är då bestämt innan det är bestämt, och dessutom då så kan det vara så att det bestämda x≠0 (särskilt då ett antaget platonistiskt/empiriskt x) visar sig vara fullständigt falskt (genom någon slags revision), och alltså x=y=0, vilket då ytterligare vederlägger N (som definierar detta inte vara möjligt).

 

Rörande det mest grundläggande (igen)

 

Det handlar om definition redan från början (det handlar alltid om definition). Vilket särskilt visas av att det finns två vägar att börja, med vilket det definitionsmässigt (förstås) handlar om att välja (definiera vilket alternativ som ska utgås ifrån) redan från början.

 

Vilka är då dessa två alternativ? Ja, å ena sidan finns ett rent abstrakt, vilket börjar i distinktionen Intet=egenskapslöshet och Något≠Intet, vilket vidare kommer till konklusionen, eftersom egenskapen att kunna definiera (per definition) inte existerar i Intet (som egenskapslöst), att definition eventuellt förekommer i Något (egenskapen att kunna definiera existerar eventuellt i Något, inte i Intet). Särskilt definition av vad Något är för något, men definition föreligger förstås i detta rent abstrakta fall redan innan sådan eventuell definition av Något, då rörande definition av distinktionen mellan Intet och Något; Att denna analys kommer till konklusionen att Något måste föreligga för att något överhuvudtaget ska föreligga förändrar inte att definition föreligger redan innan den konklusionen, att definition föreligger redan från början, är med, är ett vara, redan från början (innan konklusionen att Något måste föreligga för att definition ska kunna förekomma).

 

Å andra sidan finns ett ”empiriskt” alternativ, vilket utgår från ”sinnesbubblan”, tar den för given (den/det är evident blott något enligt detta alternativ), till exempel den del av bokhylla och öppna dörr som svagt mörkt grått kan skönjas i det övrigt kompakt mörka när det liggs i sängen innan det ska sovas. Definition handlar i det fallet förstås särskilt om att definiera ord som skönja, mörker, bokhylla, dörr, säng, sova, etcetera. Att blott ta det ”skönjda”, vilket förstås är Något i enlighet med föregående rent abstrakta fall (hade det varit Intet, hade platt Intet rått, och ingenting skönjts, särskilt inte mörker (Intet definierat som egenskapslöst, och följaktligen inte ägande egenskapen mörker, eller någon annan egenskap)), för givet, ger ingen större vägledning i en förståelse av det skönjda, utan för det måste det definieras, det skönjda specifikt definieras vara det ena eller andra.

 

Och som sagt, redan föregående endera av dessa två alternativ föreligger ett definitionsval, en definition, nämligen då vilket av dessa två val/alternativ som ska tas som, definieras vara utgångspunkt? Någonstans kan det tyckas att det ”empiriska” alternativet är det mest rationella att utgå ifrån, börja i, alltså att det finns en ”sinnesbubbla”, tankar (en sinnessfär), att börja analysera/definiera utifrån. Men redan det är då en definition, det går precis lika bra att börja definiera utan det ”sinnesbubbleantagandet”, att börja i det rent abstrakta med Intet ‒ Något distinktionen (vilket är mer av ett ”gudsperspektiv” än det ”empiriska” sinnesbubbleperspektivet, även om dessa två perspektiv förr eller senare sammansmälter, genom att de behandlar samma frågor, samma frågor kommer förr eller senare upp i båda alternativen), även om den utgångspunkten då kommer fram till att Något måste föreligga för att något ska kunna definieras, ett Något vilket allmänt dock inte behöver vara en ”sinnesbubbla” i föregående mer specifika mening (som varande en tankesfär).*

 

Hursomhelst föreligger något, inte Intet, enligt båda dessa alternativ, om det är möjligt att definiera (särskilt då dessa två alternativ). En definition som särskilt kan ställa sig frågan om det finns eviga (platonistiska) fenomen? Ja, det handlar förstås om definition. Givet E-teorin finns det eviga möjligheter, vilket förstås betyder att en tanke eventuellt kan tas upp igen, rörande p (punkter) till exempel, men tänks inga p:n existerar heller inga p:n, eftersom p:n (då) inte är ett empiriskt fenomen i enlighet med E-teorin, med vilket p inte är ett evigt fenomen i platonistisk mening (endast E är det (T2), förstås inkluderande alla (eviga; T1) möjligheter som E äger, definierar, så, om det definieras att platonistiskt x=möjlighet, möjligt x, så gäller förstås det, konventionellt likställs dock platonistiska x med empiriska x, om än existerande i olika dimensioner, de ses vara faktiska fenomen, inte endast vara möjligheter (vilka blir faktiska fenomen om de tänks eller kanske manifesteras som x={mx} vilka inte är tankar)), men E-teorin är förstås definition. Det kan (förstås, i strid mot E-teorin) alternativt definieras att p:n är platonistiska (eviga) fenomen, empiriska eller icke-empiriska, blott bara (ad hoc) antas att så är fallet, eller efter någon form av argumentation. Men förstås, återigen, definition. Det handlar alltid om definition:

 

Handlar det om, existerar det blott bara något givet x, bortom (all form av) definition, medvetenhet, så gör det (förstås) det (särskilt givet Ip, men förutsätts Ip, så är det förstås frågan om definition, med grund i det definierade Ip, inte frågan om något givet x), och x kan ha betydelse (särskilt för en individ, tänker särskilt på någon sjukdom), men är x inte definierat (ytterst genom definitionen/antagandet att det existerar givna eviga x, men det går inte att definiera ett enda sådant x), så är x förstås det (inte definierat), inte något medvetet, inte något definierat, med vilket x simpliciter är omedvetet, odefinierat, med vilket x är fullständigt meningslöst (tills x kanske börjar upplevas (då kanske genom en sjukdom), och x med det förstås kan ges åtminstone en inledande definition, kanske bara x, men det är förstås ändå frågan om en definition, om än rudimentär). Om x likafullt, som fullständigt omedvetna, odefinierade, vill ses äga betydelse, vara meningsfulla, så är det återigen inne på någon form av definition (av x), till exempel då att x existerar, men det går inte att definiera ett enda x (mer specifikt), vilket specifikt är en fullständigt meningslös definition, då rörande (alltid) fullständigt omedvetna x. Om den inte förekommer i en förefintlig definition, men då är det ju redan frågan om en definition (om en definition i en definition):

 

Att allmänt vilja ge fullständigt omedvetna, odefinierade x (vilka inte på något sätt är mer specifikt definierade, annat än kanske allmänt definierat existerande, men utan någon som helst specifik definition) betydelse är fullständigt meningslöst.

 

Allmänt är endast mer specifikt definierade x, om än endast rudimentärt definierade x, meningsfulla x.

 

Dessa två satser är förstås definition, precis som det är definition att (i strid mot dessa två satser) definiera fullständigt omedvetna, odefinierade x vara meningsfulla x (det är att definiera existens av en empiri, eller platonistiska x, utan att specifikt definiera den/dem):

 

Allt är definition.

 

__________

* Intet – Något distinktionen är en väldigt mycket mer allmän distinktion än ett direkt antagande av en ”sinnesbubbla”, men det förra antagandet leder E-teoretiskt utvecklat till det senare, då en ”sinnesbubbla” definierad vara ett {mx}: Givet ett ad hoc antagande av en ”sinnesbubbla” kan vidare antas att ”sinnesbubblan” är det enda som kan litas på (Empirism), men som redan sagts måste för meningsfull analys det som erfars, antas (x), antas vara det som antas, erfars (x=x), en ”Ip”-princip måste antas, annars behöver simpliciter x inte vara x (((x=x)), eller identiskt: ((x≠x))): Rationalism är rationellt det som gäller. Vilket givetvis inte betyder att tanken (rationellt) är fri att spåna hur som helst, utan det gäller verkligen att hitta vad som är rationellt, och detta arbete hittar då särskilt viktigt/fundamentalt Up.^

 

^ ”Sinnesbubblan” kan antingen litas på, eller inte. Den kan vara sig själv nog, eller referera till, korrespondera mot något annat. Och vad som antas gälla beror då på antagande(n), särskilt då på ett ”Ip”-antagande, att det som antas (rörande ”sinnesbubblan”) är det som antas (rörande ”sinnesbubblan”). Intuitivt gäller ”bakomliggande” något kategoriskt rörande ”sinnesbubblan”, kanske att den inte existerar, omöjligt att veta, det enda ”sinnesbubblan”, eller vad det nu är frågan om som erfar, antar (fenomen), vet, känner är de antaganden (byggande på erfarenhet, erfarande (rörande fenomenen)) den gör (särskilt då E-teoretiska, i enlighet med vilka ”sinnesbubblan” då är ett {mx}).

 

Extra

 

Allt är antagande(n), evident mer abstrakt, som vad Världsalltet är, men även mer konkret som smärtan (x) i tummen, vilken är x om det antas att x är x, att x=x, om en identitetsprincip förutsätts, antas, annars är x (smärtan, simpliciter) eventuellt något annat (((x≠x))).

 

Om detta abstrakta med en identitetsprincip inte godtas, kanske ses som nonsens, smärtan i tummen ses vara en smärta i tummen oberoende av alla ”filosofiska floskler”, ja, då antas förstås det, det är likafullt frågan om ett antagande (vilket är detta antagande under villkor av en identitetsprincip), nämligen då: Min smärta i min tumme är de facto en smärta där i min tumme, den (smärtan) blott bara är där, existerar där per se (i sig, som ett evident faktum).

 

Detta senare antagande brukar allmänt definieras vara realistiskt, hur ”realistiskt” det nu är, för vad är där; E-teoretiskt handlar det då om mx i rörelse, som är där, E-teorin som då antar en hel del (innan den konkluderar existens av mx), särskilt då Up, så den konklusionen är verkligen inte något som bara är.

 

Implikationen av detta är (förstås) att Allt är, handlar om antaganden,* hur mycket ”realisten” än inte vill se det, då inte vill se sina antaganden vara antaganden, utan vara fasta fixa (”arkimediska”) punkter, blott x kan sägas, men för att vara x måste förstås x=x gälla (”Denna arkimediska punkt (x) är denna arkimediska punkt (x), och inget annat!” som ”realisten” kan utropa, alltså att x=x), annars är det förstås inte säkert att x=x (((x=x))):

 

Att x=x per antagande är fundamentalt, om x=x inte antas (råda), råder osäkerhet, allt från smärre osäkerhet (rörande om x=x) till fullständig osäkerhet om det (kategoriskt) antas att x≠x (utan annan bestämning än det, ingen analys är initierad för att utse en eventuell ”ersättare” till x).

 

En identitetsprincip (x=x) är sålunda fundamental, allmänt då för att slippa all form av osäkerhet (genom den allmänna definitionen att x=x), men mer specifik definition än så är nödvändig, just för att mer specifikt specificera/definiera, annars blir, är det simpliciter för löst, för allmänt (hållet).**

 

Och Fundamentallogiken definierar då Ip (som identitetsprincip), utifrån Up, med alla konsekvenser det har för Världsuppfattningen, särskilt då identitetsmässigt; Ip som då definierar att x=x om x på bägge sidor om = äger exakt (identiskt) samma egenskaper, vilket givet Up då vidare betyder att x är unikt (det existerar ett, och endast ett x).

 

__________

* ”Smärta” kan bytas ut mot vilket begrepp som helst, mer ”konkreta” som glädje, hammare eller barnet som gungar, eller rent abstrakta som Up eller ett antagande av existens av potensmängder. Allt då {mx} E-teoretiskt, rent tanke-{mx} respektive empiriska {mx}, det senare vilket kan definieras vara allt vilket inte är rent tanke-{mx}, sålunda inkluderande rent empiriska {mx} vilka inte äger en tanke(-{mx}-)aspekt, men detta då E-teoretiskt, allmänt är det omöjligt att säga vad som är det ena eller andra, det handlar endast om intuition, antaganden, ytterst kan erfarenheten som sagt vara sig själv nog, inte korrespondera mot något (empiriskt), vilket förstås inte gör till exempel smärtan mindre verklig, men den är förstås av en helt annan art än om den är empirisk (korresponderar mot empiri).^