^ Detta är ett bra exempel på att fenomen rationellt närmast ger sig själva, givetvis går det att anta något annat, men det är uppenbart irrationellt, åtminstone för mitt sinne, och jag är övertygad om att de flesta ser det så, alltså (med sitt ”inre öga”) ser av mx’ attraherade mx inte kunna röra sig i någon annan riktning än attraktionsriktningen (mot mx’).^^ Detta rationellt intuitiva finns så att säga överallt i E-teorin, det finns så att säga en rationell (given) stig att vandra, åtminstone vad gäller det mest grundläggande. Tag till exempel vidare E, givet T1, det finns, givet T1, liksom inget alternativ till antagandet av rymdkontraktioner (eviga mx uteslutna (T2 antaget)), det konventionella att punkter, positioner (”virtuella partiklar”) i E kan ”suga upp” rymd, säger (den rationella) intuitionen direkt nej till, det gör enkelt uttryckt positioner till något kategoriskt mer än ren rymd, eller då en punkt (p) om det handlar om det. Även den mest irrationella torde tveka inför att anta ett p kunna vara en ”rymdsugare” (vilket förstås inte hindrat fysikerna från att ändå anta någorlunda motsvarande det, men det kan skyllas på förvirrad, allt för komplicerad, definition, så att de tappat bort sig, inte ser klart). Ja, detta då exempel på rationellt tänkande, vilket då mer eller mindre givet, för till slutsatser (på ”stigen”).

 

^^ ”Empiriskt” går det endast att indirekt göra antaganden för vad som gäller för eventuella mx, eftersom den mänskliga hjärnan ”empiriskt” inte har tillgång till yttersta (mx-)mikronivå. Den mänskliga hjärnan ser ”empiriskt” endast ”stora blaffor” till föremål (när den tolkar infallande mx i kedjan vilken eventuellt startade med infallande mx i ett öga), även vad gäller vad den tror sig se i instrument, den är långt ifrån att ”se” eventuella mx. Och följaktligen handlar det om att utifrån ”blafforna” uttolka vad som måhända gäller för eventuella mx. Med vilket människan aldrig kan vara säker på att det hon (indirekt) antar för mx genom observation av ”blafforna” är giltigt. För säkerhet krävs direkt tillgång till mx. Och även om det synbart skulle föreligga, så är det i enlighet med det föregående då hursomhelst blott frågan om hjärnans uppfattning om ”empirin”/empirin. Men ”vinken” kan i alla fall antas vara mer relevant om det skulle handla om ”mx-nivå” än om ”blaff-nivå”.

 

En ”mx-nivå” vilken då inte är förhanden, och förmodligen aldrig kommer att vara förhanden, eftersom det givet/förutsatt att det handlar om mx, är så att mx måste undersökas, ”dissekeras” med andra mx, annat materiellt är för stort, grovt för att kunna undersöka mx med. Att mx bokstavligen skulle kunna ses är uteslutet, det enda som i så fall kan ses är från mx reflekterade, bortstudsande mx, små ”punkter”, för att en bild ska kunna skapas krävs många ”punkter”, vilket ett mx simpliciter inte kan ge upphov till som varande en ”punkt”, vilken då eventuellt andra infallande mx efter en kollision kan studsa bort ifrån, och förstås endast ge ”bilden” av en ”punkt”, om dessa bortstudsande mx kan ”infångas”. Att söka slå sönder mx, genom bombardemang av (andra) mx, i vilket fall då mx (E-teoretiskt) fullbordas, kräver att mx på något sätt ”ses” försvinna/fullbordas, just eftersom mx fullbordas, alltså blott bara försvinner, övergår till att vara mv (igen), det finns inget (ingen ”energi”)^^^ att (upp)mäta, utan detta försvinnande måste då på något sätt bokstavligen ”ses”. Vad gäller eventuell attraktionskraft (eller annan kraft) gäller det att ”se” mx attrahera andra mx (eller inte), alltså att mx i närheten av varandra rör sig mot varandra, utan att någon annan (exogen) kraft är inblandad, det blott handlar om (eventuell) attraktionskraft. I grupper/kluster av mx (särskilt då i lite större partiklar) är särskilt även stötar involverade, vilka omöjligt går att isolera bort, utan för ett kategoriskt konstaterande av attraktionskraft hos mx, bör ett (”empiriskt”) bevis av det endast bestå av två mx. Och kanske är enskilda mx attraktionskraft för svag, så att blott två mx inte rör sig mot varandra, med vilket förstås ingen slutsats kan dras, ja, den direkta slutsatsen skulle förstås vara att mx är neutrala, en förstås felaktig slutsats om det skulle vara så att mx äger attraktionskraft, men att det krävs mx i grupp för att den ska få genomslag. Detta som sagt endast hypotetiskt, att mx-nivå skulle kunna nås är som sagt närmast uteslutet.

 

^^^ Ja, mx-”energin” från fullbordade mx flyter så att säga ut i rummet, blir ett med det (mx diffunderar (ut i rummet) kan sägas (och blir med det då ett med rummet)), med vilket ”energin” från de fullbordade mx då principiellt är den (rena) volym mx övergått i att vara, med vilket det hela blir oerhört svårt att mäta på något sätt, utan att gå vidare in på det. Fysiskt mätbart kan utan vidare (ytterst) hävdas handla om (icke-fullbordade) mx, ”energin” är mx, ett {mx}, inte ett {mv} som ”energi” egentligen är (den ”energi” som då kan skapa mx, och mx då återigen övergår i när de fullbordas).

 

 

Litteratur

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_thought

 

https://plato.stanford.edu/entries/laws-of-nature/

 

A natural history of negation, Laurence R. Horn; CSLI Publications (2001)

 

https://plato.stanford.edu/entries/negation/

 

Principia Mathematica, A. N. Whitehead och B. Russell (andra upplagan 1927)

 

Language Proof and Logic, Barker-Plummer, Barwise, Etchemendy; CSLI Publications (andra upplagan 2011)

 

https://plato.stanford.edu/entries/logic-classical/

 

Principia Logico-Metaphysica, Edward N. Zalta (2023, pågående arbete): https://mally.stanford.edu/principia.pdf

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Double_negation

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Hypothetical_syllogism#As_a_metatheorem

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Gödel%27s_incompleteness_theorems

 

https://plato.stanford.edu/entries/logic-intuitionistic/ 

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Intuitionistic_logic

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Zermelo–Fraenkels_mängdteori

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_interaction

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Standard_Model

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_field_theory

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Annihilation

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_entanglement

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Elementary_particle

 

 

 

Tillägg II

 

Kontext Intet

 

Matematiskt finns volymen, planet/ytan, kurvan, punkten (icke-utsträckning med position): p, och icke-utsträckning (utan position): 0*.

 

Ett existerande p äger allmänt en omgivning, eller så inte. Om inte, så är p omgivet av Intet(=egenskapslöshet), Intet tar direkt vid ”efter” p:

 

p)=Intet, där p) definierar ett p direkt ”efter” p; Intet omger p.

 

Existerar det ett avstånd mellan p och p), så existerar Intet inte (där) mellan p och p), eftersom Intet som egenskapslöst givetvis inte är ett avstånd (en kurva), och följaktligen existerar det inte ett avstånd mellan p och p) om p är omgivet av Intet:

 

p=p); Intet omger p.

 

Så (även) p är följaktligen Intet om Intet existerar omgivande p.

 

I analogi kan konstateras:

 

0*=p); p)=Intet är ett p direkt ”efter” 0*; Intet omger 0*.

 

Så även 0* är alltså Intet om Intet existerar omgivande 0*.

 

Så om p eller 0* de facto existerar, så är de inte omgivna av Intet (om p eller 0* de facto inte existerar, råder Intet, så att säga överallt): 0* spänner som positionslöst principiellt direkt ut en infinit volym i alla riktningar (0* existerar så att säga överallt och ingenstans). p gör i princip detsamma, eftersom ett p kan definieras varsomhelst, och är då (som existerande) inte omgivet av Intet, vilket förstås också spänner ut en i alla riktningar infinit volym (V; V som då vidare kan konstateras vara =E).

 

Existerar p eller 0* de facto, och alltså också V? Ja, för evident råder inte Intet (överallt), till exempel denna text skulle inte kunna läsas om Intet råder, och om denna text läses, så kan ett p definieras existera till exempel (någonstans) där pilen pekar ® , ett p vilket förstås inte kan ses, eftersom p är icke-utsträckt, men p kan antas existera där likafullt. Detta utesluter dock inte att Intet kan existera någon gång, om än då inte nu, i skrivande stund (i vilken då Intet inte råder (överallt)):

 

Om Intet existerar, kan existera, så är det intuitivt absurt att x≠Intet skulle kunna uppkomma ur(/i) ett existerande Intet, men det kan inte kategoriskt uteslutas, just på grund av Intets existens, för det är inte absurt att existens kan leda till (implicera) annan existens. Och det är heller inte absurt att x skulle kunna övergå i Intet, om Intet kan existera, av samma anledning som i föregående sats. Utan Intets eventuella existens, eller icke-existens, kan inte bestämmas på grundval av det föregående, utan någon annan argumentation måste följaktligen till för det:

 

Intet äger (som egenskapslöst) inte egenskapen att x kan uppkomma ur Intet, eller egenskapen att x kan övergå i Intet. Det senare kan direkt uteslutas som irrationellt, eftersom Intet (rationellt) inte kan bestämma något för x. Utan x kan allmänt mycket väl övergå i Intet, givet att Intet kan existera, om Intet inte existerar, är det däremot överhövan absurt att anta x kunna övergå i, och med det förstås vara, existera som, detta icke-existerande Intet (en absurd p-superpositionalitet). Det förra är mer klurigt, men Intet äger inte heller egenskapen att x inte kan uppkomma ur Intet, vilket semantiskt öppnar upp för att x kan uppkomma ur Intet. Så allmänt är det helt öppet om x kan uppkomma ur ett existerande Intet, eller inte. Existerar Intet däremot inte, är det däremot givet att x inte kan uppkomma ur Intet, eftersom det är överhövan absurt att anta x kunna uppkomma ur något icke-existerande.

 

Så detta avgjorde då inte frågan om Intets existens, utan det får gås tillbaka till argumentationen till T1 för avgörande av Intets existens (ett blotta ad hoc antagande av Intets existens, eller icke,* uteslutet, ett sådant antagande är (givetvis) oseriöst, irrationellt), T1 som då definierar att Intet (överhuvudtaget) inte existerar.

 

__________

* ”Icke” inkluderar (antagandet) att överhuvudtaget inte ta ställning i frågan, vilket då förstås också är oseriöst (slarvigt närmast), vilket är uppenbart givet det föregående, eftersom Intets vara eller inte vara rationellt sålunda har oerhörd betydelse.

 

 

Tänk tomrum istället för Intet, och rörande mx

 

T1 som då vidare för till (den yttersta) konklusionen att 0 ® mx och att mx ® 0, tomrum ({mv}) ger upphov till mx (skapelse), och mx övergår med tiden till tomrum (igen, fullbordan). Det handlar alltså om tomrum/volym, inte Intet. En rationell bör aldrig (givet T1) tala om Intet, utan tänka/tala tomrum, tomhet (i tomrummet). Satsen: Där finns ingenting, ska rationellt följaktligen tolkas som att tomrum råder, särskilt där något (x) eventuellt skulle ha kunnat finnas (den eftersökta skiftnyckeln till exempel). Ett tomrum vilket förstås ”empiriskt” är fyllt av en massa annat (en massa bråte i ett förråd till exempel), om nu kontexten inte är ute i rymden, där förstås detta med tomrum är mer de facto relevant (om skiftnyckeln inte är där i tomrummet; Ett tomrum som vanligtvis inte är så tomt i Universum, ljus finns till exempel ofta i (Universums) tomrum, men även mycket annat kan förstås också finnas där, vilket det blotta ögat inte kan se, ytterst då mx vilka då (som stabila) flyttar på mv, stöter undan mv; Tänks lite på detta så inses rätt snart att (särskilt) Universum är totalt svart, eller hur det nu ska uttryckas, att det är hjärnan som särskilt sätter ”ljus” på Universum genom sin tolkning av då (ytterst) infallande mx, eller tolkar andra infallande mx som kyla och andra kanske som värme: Ljus, värme, kyla, etcetera är sålunda hjärnans tolkning av på olika sätt infallande mx (i en kedja som då utfaller i hjärnans tolkning). Det kan sålunda finnas ett samband (korrespondens) mellan infallande mx och hjärnans tolkning av detta infall, men det är rätt uppenbart att stor diskrepans kan råda mellan hjärnans tolkning och vad som egentligen försiggår, då rörande de infallande mx).

 

mx som då allmänt antingen skapas genom E-kontraktioner, eller genom att {mx} stöter eller attraherar (givet ett antagande av mx-attraktion) tomrum (mv), eller genom att tomrum (”virtuella partiklar”) lokalt attraherar (”suger upp/in”) mv: Föreligger det någon skillnad mellan attraktion och att ”suga upp/in”? Nej, ”suga in” (om det inte handlar om attraktion) är för mx identiskt med det absurda (för avancerade) att mx äger ”änterhakar” med vilka de kan hala in (”suga in”) varandra, så ”suga in” är följaktligen identiskt med attraktion. Och E-avsnittet utesluter då att E kan ”tända” attraktion i ”virtuella partiklar (”mx”)”, alltså i lokalt tomrum (mv, E kan endast ”tända” E-kontraktioner):

 

”Virtuella partiklar” (möjliga mx) existerar endast i meningen som definierande ett möjligt utfall av mx i rymdkontraktioner (inte som ”mv-sugare”=mv-attraherare).

 

Nej, tomrum är tomrum, om än innehållande, definierande möjligheten (egenskapen) att kunna bli mx (givet existens av mx/x), och lokalt finit tomrum kan rationellt inte skapa ett dugg så att säga på egen hand. Infinit tomrum, alltså E, äger (egenskapsmässigt) denna infinitet, då till skillnad från finit tomrum, en principiell skillnad vilken åtminstone principiellt öppnar upp möjligheten för E-kontraktioner, vilket då måste (kunna) förekomma givet existens av mx/x givet T2.

 

mx som vidare då i enlighet med ”empirin” förefaller att äga attraktionskraft, för att mer fast kunna hålla ihop, kluster av mx inte blott är likt lösan sand. En attraktionskraft vilken givet att mx, som de små tingestar mx är, inte kan sända ut attraktionspartiklar (a), mx blott äger. Och även om mx (absurt) skulle vara stora avancerade tingestar, vilka kan sända ut a, så måste a vara absurt avancerade för att för det första kunna utföra sin uppgift, attrahera/dra i andra mx, och för det andra för att eventuellt kunna hitta tillbaka till det (moder-)mx a är utsänt ifrån. Särskilt det senare kräver oerhört absurt oerhört avancerade a, särskilt om moder-mx har flyttat på sig, och dessutom så fullbordas förstås moder-mx (ganska) raskt om a inte hittar tillbaka till moder-mx, förstås givet att moder-mx inte så att säga fylls på, vilket för in i än mer tillkrånglade diskussioner om mx antas kunna fyllas på (vilket de då inte kan när de väl blivit stabila i enlighet med E-teorin). Nej, det fundamentala här, är primärt att mx inte kan sända ut a, som de små tingestar mx är, och sekundärt om mx ändå absurt antas kunna sända ut a, att a för att kunna utföra sin uppgift, oerhört absurt måste vara oerhört avancerade, särskilt om a också antas kunna hitta tillbaka till moder-mx. Det finns simpliciter inga som helst (rationella) argument för existens av a. Utan om mx äger attraktionskraft, så gör mx då blott det (utan utsändande av a, eller något annat).

 

Rationellt är då alla (stabila) mx exakt lika (bestående av samma antal mv, samma ”massa”), vilket förutsatt att mx äger attraktion utesluter att mx kan vara repellerande eller neutrala (varken attrahera eller repellera), ja, växelvis är det tänkbart, alltså att mx kan skifta mellan att vara attraherande, repellerande och neutrala, vilket (förstås) återigen inför att mx är absurt avancerade. Nej, äger mx attraktionskraft, så är det endast attraktionskraft mx äger, och det ständigt, om mx skulle så att säga kunna slå på och slå av attraktionskraften, så definieras mx återigen vara absurt avancerade.

 

Rotation(/spinn) är även en tänkbar egenskap för mx, men givetvis inte att mx själv kan få sig att rotera, det inför återigen att mx är absurt avancerade, att de äger en inneboende motor. Nej, om mx roterar, så beror det på att andra mx attraktionskraft (eller stötar) får mx att rotera.

 

Sammanfattning:

 

Alla (stabila) mx äger samma massa (består av samma n antal mv).

 

Alla mx äger ständig attraktionskraft (vilken mx blott äger/har (inga a sänds (skjuts) ut (från mx))).

 

Andra mx attraktionskraft (och stötar) kan eventuellt få mx att rotera (mx kan inte rotera av egen kraft).

 

Sedan är en fråga hur mx mer specifikt ser ut som komprimerat tomrum, som ett komprimerat antal mv? En mer eller mindre diffus entitet ligger närmast till hands att (intuitivt) anta. Att mx skulle äga någon matematisk distinkt form förefaller absurt. mv äger ingen faktisk(/empirisk) form som endast principiellt existerande, utan är då snarast en minsta ”energi”-mängd, vilka om de tänks överlagrade (då n stycken) då definierar ett mx.

 

Detta vilket, som redan är konstaterat, kraftigt avviker från vad som konventionellt definieras/antas, där det då kryllar av olika sorters mx. Alla ”mx” (idag då 61 stycken) utom en, Higgsbosonen, är dessutom så att säga tomma skal, utan massa, om inte Higgsbosonen finns i kontexten, intuitivt (i enlighet med E-teorin) är de med det inget annat än tomrum, inget annat än ”virtuella mx”. Detta blott bara konstigt (mystik),* eftersom mx rationellt inte kan bestämma något för andra mx per se (som då Higgsbosonen antas kunna göra), mx kan eventuellt endast exogent påverka andra mx, aldrig endogent (per se, mx kan aldrig påverka andra mx ”inre”, utan eventuellt endast attrahera eller stöta till andra mx, och eventuellt då få mx att rotera).

 

Alla övriga egenskaper än de föregående (E-teoretiskt definierade) som mx konventionellt antas äga är rationellt ren fantasi, den enda av dessa (många) egenskaper som äger någon rationell intuition är laddning, vilken kan antas vara synonym med attraktionskraft, snarast ”negativ”, eftersom ”positiv” semantiskt är något expanderande (repellerande). Med vilket det då (per definition) kan talas om attraktionskraft som negativ laddning. Men mer än detta vad gäller ”laddning” går rationellt inte att definiera, alltså någon annan laddning än ”negativ”, särskilt då ”positiv”, finns inte, rationellt (annat än då eventuellt som irrationella tankar).

 

Världen (E) kan med detta hävdas inte vara särskilt konstig (rationellt), även om (mx-)attraktionskraften och det att stötta mx någorlunda ”hoppar” i stötande mx ”hopp”-riktningar är konstigt, om det nu existerar (i E, annat än då som tanke), men i övrigt får det nog hävdas att E är intuitiv (även det att E kan starta E-kontraktioner i ”stilla” rymd är intuitivt, eftersom det rationellt inte finns något alternativ). Detta (förstås) i skarp kontrast till hur det vanligt brukar låta, vilket kan sammanfattas i: Ju mer man vet, desto mindre förstår man. Men givet E-teorin är det simpliciter sinnet, särskilt då människans, som krånglar till det, särskilt när det tolkar x={mx} vilka det uppfattar existera per se bortom sinnet. För sinnet kan givetvis definiera, se väldigt mycket mer än vad som rationellt (E-teoretiskt) gäller, särskilt de vilka bejakar det irrationella (inkluderande x vilka är en mix (assimilation) av rationella och irrationell x), de vilka endast söker se till det rationella begränsar medvetet sitt sinne, vad de tillåter sitt sinne att tänka:

 

Sinnet>E.

 

Givet detta kan särskilt rationella ha väldigt svårt att förstå irrationella, särskilt socialt, eftersom rationella (med sitt rationella tänkande) omöjligt kan förstå irrationellt tänkande, beteende, det är blott nonsens för en rationell. Irrationella kan säkerligen ha lika svårt att förstå rationella, men allmänt äger de i alla fall större möjlighet att förstå rationella, eftersom rationalitet innebär att kunna ge en grund för sitt (rationella) tänkande, till exempel då Up, en princip vilken de flesta irrationella torde kunna förstå, även om de inte vill anta den.

 

Irrationella karaktäriseras av att de inte har några problem med att anta x ad hoc, rationella har oerhört svårt för det, även om de ibland kanske är tvungna, när de omöjligt kan se någon vettig/rationell förklaring till visst beteende/tänkande. Utan rationella vill i möjligaste mån ”se” grunden till allt den antar, vilket i denna text då utmynnat i E-teorin, som grundläggande förklaring till Allt; Den rationelle ser det som irrationellt att tänka sig något kunna existera bortom E (särskilt som E är infinit, vilket irrationella i allmänhet förstås inte har något problem med), utan Allt finns då inom E:s ramar, för en rationell, E som då särskilt utesluter holism, viktigt att påpeka, utan x={mx} är alltså inget mer än det (Up’’), något x/E transcenderande (mystik) existerar inte.

 

__________

* Vilket blir än konstigare när det betänkes att ”mx” antas vara punkter, till sin form. Higgsbosonen tillför sålunda massa till en punkt (annan än den i vilken Higgsbosonen huserar), vilket förstås betyder att denna punkt är något mer än blott en punkt. Även mv antas (E-teoretiskt) vara något mer än blott tomt rum, antas särskilt inkludera egenskapen att kunna bli till mx, men att anta att ett (enstaka) p kan vara något mer än ett (enstaka) p är blott för mycket, särskilt med tanke på att p (matematiskt) i enlighet med t2 måste vara infinit många i ett p för att vara mer kompakt än ett enstaka p.^

 

^ Att definiera rummets beståndsdelar vara p, definierar det matematiska rummet. Vilket kan ses som en approximation av E-rummet, som skal, grundläggande struktur, i vilken då primärt punkter, kurvor, ytor och volymer kan definieras, som skal, som så att säga icke-kompakta (matematiska, geometriska, rent abstrakta) former eller figurer. E-teorin tillför kompakthet, vilken mx då definierar som (per definition) varande mer kompakta än mv. mx kompakthet och form är principiellt vad den är i E-rummet, kan mer specifikt endast ”empiriskt” bestämmas (förstås givet en tro på ”empirisk” erfarenhet); mx form kan inte matematiskt bestämmas, utan då endast eventuellt ”empiriskt” bestämmas, och detta simpliciter eftersom det matematiska rummet inte är identiskt med E-rummet, även om mx (faktiska, men förstås okända) form principiellt matematiskt kan avbildas givet p-begreppet (som är tillräckligt fint för det).

 

Nåväl, kompaktheten definieras i E-rummet då av mx (då definierat vara n stycken hoppressade mv (mv som då är den minsta (rena) volymen i E-rummet, vilken då inte behöver vara identisk med den minsta volymen i det matematiska rummet, vilken då är en tetraeder)). I det matematiska rummet, givet existens av p i det, så måste kompakthet definieras av kompakta p, mer kompakta än ett enstaka p, vilket betyder existens av (superpositionellt) överlagrade p:n, vilket då i enlighet med t2 är absurt, vilket (förstås) betyder att det matematiska rummet (rationellt) blott är denna icke-kompakta struktur det ovan talades om, blott är ett ”fält” som i varje punkt består av blott ett (icke-kompakt) p (inte består av överlagrade p:n ({p}Ïp), utan då blott består av ett unikt p (pÎp)). p-begreppet måste följaktligen förkastas om motsvarande E-rummet ”matematiskt” ska kunna definieras. p vilka följaktligen inte existerar de facto i E-rummet (vilket redan statuerats/konstaterats), men de kan förstås ändå nyttjas rent abstrakt i något E-teoretiskt sammanhang där de (analytiskt) passar.

 

Rörande FT

 

Fundamental logiskt handlar allt om definition, om tänkande blott och bart, inget är bestämt innan det är bestämt, med vilket ”kontinuerlig logik” är det enda rationella, att varje steg, sekvens i logiken är intuitiv, ”ses”, inses, för om inte så föreligger något som inte är bestämt av förnuftet, utan något som principiellt tas för givet, något principiellt ”platonistiskt”, även om det inte behöver vara de facto platonistiskt (existera per se), vilket det givet Fundamental logiken givetvis inte är, men att (förnuftsmässigt) inte se varför något är som det är, utan blott ta det för givet, är principiellt detsamma som att platonism råder för detta något.

 

De facto platonism definierar teorier X existera per se oberoende av om X är medvetet eller inte, X existerar empiriskt, kan faktiskt sägas, även om X uppenbart inte existerar likt till exempel ett empiriskt träd (om sådana nu existerar), men principiellt existerar (de facto) platonistiska X hursomhelst på exakt samma sätt som empiriska träd (fullständigt oberoende av (ett) medvetande).

 

Som redan nämnts, är det mer intuitivt att platonistiska X, just på grund av deras motsvarande empiriska existens, skulle kunna innehålla oavgörbara/oberoende x, än att blott tänkta/definierade X skulle kunna göra det. Men antas Up’’ även gälla för (för analysens skull antaget existerande) platonistiska X, så gäller FT även för platonistiska X. Och FT gäller rationellt även för platonistiska X, precis som Up’’ rationellt gäller för empiriska x. Så platonister (eller för den delen icke-platonister) vilka vill försvara Gödels ofullständighetsteorem har att förklara varför de inte håller Up’’ för sant, eller snarare T1, för även platonister torde finna det överhövan absurt att anta något kunna uppkomma ur eller övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar. Och även om T1 inte antas, utan alltså existens av Intet är en möjlighet, så uppkommer ju oavgörbara/oberoende x ur Intet, vilket även om Intet existerar faktiskt är absurt (om än inte kategoriskt absurt, som det är om Intet inte existerar). Ja, att försvara existens av oavgörbara/oberoende x är en grannlaga uppgift, vilken platonister simpliciter inte kan gå i land med. De försök som finns kan jämföras med förklaringen av Fysikens växelverkan, de kan hävdas förvirra sig i myllret av partiklar/satser och se något (holistiskt) mer kunna uppstå i detta myller per se, som en funktion av detta myller. Fullständigt fel, bryts detta ned så landar det (grundläggande) i att det handlar om uppkomst ur Intet (av attraktionskraft i växelverkan (uteslutet att det handlar om en blotta (ren) mx-attraktionskraft, såsom då i E-teorin, och att mx kan sända ut a (attraktionspartiklar), vilka kan dra i mx vilka de kommer till; Fysiken utesluter specifikt det förra, är lite inne på det senare, men talar vagt om just växelverkan, om någon mystisk (kraft)interaktion mellan partiklar, den talar inte om ”hakar”, vilket det uttryckligen måste handla om, om det inte handlar om ren attraktionskraft, med vilket det hela hamnar i holism) och av existens av oavgörbara/oberoende x i platonismen).

 

Att Gödel formalistiskt kan bevisa existens av oavgörbara/oberoende x beror på N, och är med det betydelselöst, eftersom den formalismen (byggande på N), Klassisk logik, sålunda simpliciter är fel/irrationell. För redan (antagandet av) N(egationen) definierar principiellt detta med oavgörbara/oberoende x, definierar existensen av x vilka (platonistiskt) obevisbart existerar per se (motsvarande empiriskt), N blott (platonistiskt) gäller (alltså antingen (det unika) x eller (det unika) y, då per antagande av N, det är alltså frågan om platonism per antagande), precis vad som också gäller (antas gälla, eller då Klassiskt logiskt bevisas gälla, förstås förutsatt N) för oavgörbara/oberoende x; Givet N så gäller N för varje z inom X domän, om så z är bevisbar inom/av X eller inte, x eller y är sant för z, då givet N. Till exempel så gäller (då) att det är obevisbart om mx äger attraktionskraft i E-teorin (”empirin” tas då i E-teorin till hjälp för att svara på denna fråga), en fråga (z) som givetvis ligger inom E-teorins domän/definitionsområde, en fråga vilken om N skulle gälla i E-teorin förstås (platonistiskt) skulle äga ett svar, nämligen då antingen x eller y, där x och y närmast förstås definierar de två alternativen att antingen äger mx attraktionskraft eller så inte (ett inte-fall vilket då negerat i enlighet med Dl definierar (för tillbaka till) att mx äger attraktionskraft, vilket simpliciter är absurt (hur kan något så allmänt som detta inte-fall föra tillbaka till något så specifikt, eller vad definierar detta inte-fall mer specifikt?), tydligt visar på hur absurd Klassisk logik är). Fundamental logiskt handlar det då om definition, rätt och slätt, om särskilt då mx äger attraktionskraft, eller inte, om det ena av detta (empiriskt, genuint, de facto) är sant, och det andra falskt, är betydelselöst, ja, inget som överhuvudtaget kan avgöras, utan då endast kan ANTAS, definieras någonting om (i enlighet med tänkandet, erfarenheten, särskilt då ett rationellt tänkande, vilket då (särskilt) detta arbete söker ge en uppfattning om vad det är), och i detta kan då eventuellt ”empirin” (tänkande(t) vilket antas referera till, korrespondera mot, empiri) ge en vink:*

 

Motbevis är att i enlighet med Kp visa att ett x strider mot något för sant hållet x i teorin ifråga.** Om x ovanligt inte går att motbevisa, så måste x gå att bevisa/framleda i teorin ifråga, om nu inte x vill antas som axiom (särskilt då kanske på grundval av ”empiri”, som då vad gäller (mx-)attraktionskraften), i enlighet med FT; Om (icke-axiomatiska) x antas tillhöra en teori utan att kunna motbevisas eller bevisas, så är det simpliciter frågan om i enlighet med FT irrationella oavgörbara/oberoende x.

 

__________

* För Gödels ofullständighetsteorem gäller förstås ingen skillnad, kan noteras, de handlar om, är antaganden, särskilt antas kring axiomens sanningshalt, och alldeles särskilt antas kring framledningarnas sanningshalt (”sanna” axiom/slutledningsregler framleder inte nödvändigtvis sant (sanna slutsatser), utan att (antaget) sanna axiom framleder sant är ett axiom i särskilt Klassisk logik, och med det förstås något (intuitivt/ointuitivt) antaget, definierat sant).

 

** Det räcker sålunda med det för kontradiktoriskhet, behöver inte nödvändigtvis vara frågan om en (absurd) p-superpositionalitet, vilket i enlighet med N är en konventionellt vanlig syn, att både x och y(=icke-x) i N, ”kontradiktoriskt”, inte kan gälla samtidigt, ”Motsägelselagen” ((x Ù y)’; N). Fundamental logiken definierar således mycket mer allmänt, ”löst”, eller snarare faktiskt väldigt mycket mer strängt. Det räcker med minsta avvikelse från något antaget sant (x), så är detta avvikande falskt (x(=y)≠x är falskt (för x)).