Ett annat svåraccepterbart antagande kvantmekaniken gör, är att partiklar, förutom ”kommunikation” mellan stötande och stötta mx (när de superpositionellt är varandra överlagrade), även kan ”kommunicera” med varandra på avstånd ifrån varandra (”sammanflätning”), och detta momentant (principiellt på tid≤tp), vilket betyder med oändlig hastighet, vilket givet T2 simpliciter inte är möjligt (det definierar dessa partiklar vara E). Om det handlar om ändlig hastighet, så handlar det om utsända a, med vilket det E-teoretiskt måste handla om stora (mycket avancerade) ”partiklar”, att mx skulle kunna ”kommunicera” med andra mx på avstånd från varandra kan E-teoretiskt utan vidare uteslutas (eftersom mx E-teoretiskt är ”döda” entiteter).

 

** Att tala om ”fotoner”, partiklar är egentligen fel, det handlar mer om en homogen ”korv”, mer kompakt i mer ljusa områden, och mindre kompakt i mindre ljusa områden, och Intet där inget ljus ”flödar”. Fysikerna talar därför om fält snarare än partiklar, även om de också nyttjar partikelbegreppet, partiklar vilka antas vara punkter (till sin form), med vilket de på ett sätt undviker att det hela är kontradiktoriskt, men ”fälten” består med detta blott av punkter, varierande kompakthet existerar inte, vilket så att säga kräver att p kan existera (superpositionellt) överlagrade, motsvarande hur mv i E-teorin antas kunna existera överlagrade och definiera mx, vilket matematiskt simpliciter inte är möjligt, eller snarare absurt, eftersom kompaktare p i enlighet med t2 följaktligen kräver att ett infinit antal p måste vara överlagrade för att ett mer kompakt p ska vara definierat, vilket i förlängningen betyder att kompaktare områden i strängmollusken måste bestå av oändligt många överlagrade ljusstrålar, vilket förstås blott är absurt.

 

^ Motsvarande gäller förstås också för mx, vilka ”utsmetade” förstås principiellt är ytterst små ”vågor”, ja, givet att mx ”hoppar” (och Up’’’), är de helt enkelt inga ”vågor”, utan oförändrat mx, hur mx nu ser ut, i sina (eventuella) olika positioner. Och dessutom då så kan enstaka mx inte röra sig, utan för det krävs då att mx existerar i grupp med andra mx, så att en Fr-rörelse kan bildas, utan enstaka mx attraheras då eventuellt endast mot något, till exempel då mot Jorden om de skulle komma utanför en mx-kanon.

 

 

Tillägg

 

Så kallad Klassisk logik antar väldigt inskränkt, i strid mot Ia och Ib:

 

N*) x ® y.

 

Alltså att ett unikt x implicerar ett unikt y, vilket (implikativt identiskt) även kan skrivas:

 

N*’) (x ® y)=(y Ú x’),(x Ú y’).

 

Detta i enlighet med ett antagande Klassisk logik gör, kallat Negationen, vilket/vilken alla underliggande antaganden Klassisk logik gör definierar:

 

N) x=y(=x’=y); y=x(=y’=x); x,y≠0, (x Ú y)=(x Ù y)’:

 

z=x,y.

 

N implicerar N* och N*’, om än i mer strikt(/inskränkt) mening än vad N* och N*’ definierar, implikativt identiskt gäller givet N [eller inkluderande lite ytterligare Klassiskt logiskt fundamentalt: T) N=(x « y),(x ® y),(y ® x),x,y=N(; N)]:

 

N=(x ® y):

 

”N*”) x ® y.

 

Att det Klassiskt logiskt handlar om större strikthet visas av (det Klassiskt logiska) beviset av "N*’":

 

"N*’") (x ® y)=y,x=(y Ú y),(x Ú x)=(y Ú x’),(x Ú y’); N(/T), Tp;

 

Tp) x=¦(x); ¦(x)=x.

 

Tp är en tautologisk princip Klassisk logik antar, vilken då särskilt definierar att y=(y Ú y); Tp är inte identisk med Up’; Tp definierar (möjlig) existens av superkloner, Up’ utesluter existens av superkloner.

 

Klassiskt logiskt övertolkas "N*’" definiera N*’, N*’ i vilken det inte är givet att x’=y och att y’=x, vilket då gäller i enlighet med N. Sådan övertolkning (vilken är legio inom Klassisk logik) är inte det stora problemet med Klassisk logik, utan det är antagandet av motsvarande det oerhört inskränkta N*, då kontradikterande Ia och Ib, och då definierat genom N. N som Klassisk logik mer rigoröst kan konstateras anta genom att Klassisk logik antar den så kallade Dubbla negationens lag (Dl), eftersom N är en nödvändig förutsättning för (giltigheten av) Dl (förutsatt att Dl inte antas ad hoc (att anta Dl ad hoc är oseriöst)), vilket följande bevis av Dl visar givet N, för givet N gäller då att:

 

x’=y och att y’=x (båda uttrycken symmetriskt giltiga, alltså också omvänt giltiga):

 

(y’)’=y, (x’)’=x (x=y’ substitueras in i x’=y, och y=x’ substitueras in i y’=x):

 

 

Dl) x’’=x, y’’=y.

 

Det är alltså (antagandet av) N som föranleder Dl (bevismässigt).

 

Det föregående räcker för att vederlägga Klassisk logik, och för den delen så kallad Intuitionistisk logik, vilken svagare än Klassisk logik definierar följande vad gäller N:

 

N’) x=y; ((y=x)).

 

Alltså att x implikativt identiskt är (implicerar) y, men att y inte nödvändigtvis implikativt identiskt är (implicerar) x, det omvända kan också definieras, vilket det inte finns något (konventionellt) namn för:

 

N’’) ((x=y)); y=x.

 

Givet Ia och Ib är både N’ och N’’, förutom då N, falska, någon bindning, relation mellan olika x på det sätt N/N’/N’’ definierar finns simpliciter inte (annat än som falskt x i hjärnvindlingarna), ett exempel:

 

x kan ge z, eller inget alls (x ® x), om x överhuvudtaget föreligger, råder, x ® y kan endast vara en regel/”lag” vilken inte är uppfylld (för tillfället (x=0)). Och y kan ges(/impliceras) av å, vilket sammantaget kan definieras:

 

(x ® y)_o=((å ® y)_u Ù ((x ® z))), där o definierar ouppfylld regel och u definierar uppfylld regel.

 

Detta då särskilt att jämföra med det Klassiskt logiska motsvarande N*’ ("N*’").

 

Klassiskt logiskt krånglas det till å det förfärligaste, varför det föregående Klassiskt logiskt helt enkelt inte ses, vilket kan exemplifieras med Jan Łukasiewicz bevis av Dl (då att jämföra med Dl-beviset ovan) på https://en.wikipedia.org/wiki/Double_negation, det förutsätter särskilt följande fyra satser:

 

1) x=(y ® x).

 

2) (x ® (y ® z))=((x ® y) ® (x ® z)).

 

3) (x’ ® y’)=(y ® x).

 

4) x=((x ® y) ® y).

 

1 och 3 följer trivialt direkt ur N:

 

1) N=x,(y ® x), så x=(x ® y).

 

3) Ja, det gäller ju att x’=y och y’=x i enlighet med N, med vilket 3 (”Transpositionen”) trivialt följer.

 

4 förutsätter Tp också, förutom då N:

 

4) x=y=(y ® y)=((x ® y) ® y)(; N=y,(x ® y), så y=(x ® y)).

 

Och så då 2:

 

(x ® y)=(x ® y)(; N=(x ® y)=N; N, så (x ® y)=(x ® y)):

 

(x ® (y ® y))=((x ® y) ® (x ® y)); Tp:

 

2) (x ® (y ® z))=((x ® y) ® (x ® z)); z=y.

 

z, eller vilket annat x som helst (ex ante) ≠x,y, som givet N (ex post, efter antagande av N) förstås är x eller y:

 

z=x,y.

 

Särskilt detta ”göms” eller ses simpliciter inte i N-logik genom att den krånglar till, så att då detta att z=x,y hålls i det fördolda. Med vilket z tros kunna vara något annat än x eller y, vilket förstås definierar något mycket mer komplext, än om det endast handlar om x och y, vilket det då endast gör givet N, N-logik (Klassisk logik) allmäniserar (övertolkar) således på ett försåtligt sätt, för att den inte begriper bättre (förhoppningsvis, annars är det ju frågan om bedrägeri).

 

För att även ta de två ”hypotetiska syllogismerna” på https://en.wikipedia.org/wiki/Hypothetical_syllogism#As_a_metatheorem som Łukasiewicz förutsätter i sitt bevis av Dl, för upplysnings skull:

 

(y ® y)=(((x ® y) ® (x ® y)):

 

HS1) (y ® z)=(((x ® y) ® (x ® z)); z=y.

 

(x ® y)=((x ® y) ® (x ® y)):

 

(x ® y)=((y ® y) ® (x ® y))(; N):

 

HS2) (x ® y)=((y ® z) ® (x ® z)); z=y.

 

Detta Lp-formler, för att även ta två distributiva formler till slut:

 

x=(x Ù x)=(x Ù y)=(x Ù (y Ú y))=(x Ù (y Ú z)); z=y.

 

x=(x Ú x)=((x Ù x) Ú (x Ù x))=((x Ù y) Ú (x Ù y))=((x Ù y) Ú (x Ù z)); z=y.

 

Så:

 

(x Ù (y Ú z))=((x Ù y) Ú (x Ù z)).

 

x=(x Ú x)=(x Ú y)=(x Ú (y Ù y))=(x Ú (y Ù z)); z=y.

 

x=(x Ù x)=((x Ú x) Ù (x Ú x))=((x Ú y) Ù (x Ú y))=((x Ú y) Ù (x Ú z)); z=y.

 

Så:

 

(x Ú (y Ù z))=((x Ú y) Ù (x Ú z)).

 

Allt detta (vilket då följer ur primärt N) förutsätter då Łukasiewicz innan han ens så att säga börjat bevisa Dl, med vilket det hela förstås förefaller vara väldigt komplicerat, och på sitt sätt är det förstås också det, men då självskapad krånglighet, för direkt utgående från N är det sålunda lätt som en plätt att bevisa Dl.

 

Hursomhelst, så visar det föregående att oerhört mycket kan definieras utifrån/givet N, men N är sålunda (rationellt) fullständigt falsk, med vilket dessa framledningar är lika falska, hur mycket de än kan tyckas definiera något vettigt. Utan vill någon av dessa formler nyttjas i logisk analys, så får de argumenteras för per se, varje formel (ex ante) utrönas om den är relevant att anta i någon kontext, eller inte. Att anta dem giltiga på grundval av N är (rationellt) simpliciter inte möjligt, utan de måste då så att säga stå på egna ben, (ex ante) argumenteras för att göra så, vara rationella (intuitiva) i den kontext de eventuellt antas (vara giltiga); En så ”enkel” princip som Lp till exempel är oerhört komplicerad att se (analysera) giltigheten av i specifika kontexter, till exempel om [x+z=y+z]=[x=y], för direkt tolkat är detta uttryck naturligtvis inte giltigt, vänsterledet är de facto inte identiskt med högerledet, om nu inte y=x, i vilket fall relationen trivialt gäller (givet Up/Ip), men vad gäller om y≠x ‒ det mer normala vad gäller detta med x och y. Om y=x, så är det mest meningslöst att definiera ”y”, mest bara förvirrande, om nu då y=x, i vilket fall det då mest rationellt är att hålla sig till x(=y=x), det enda undantaget är vid omskrivning av identiteter, särskilt matematiskt en vanlig metod att komma till slutsatser på, helt enkelt då genom att skriva om identiteter (med hjälp av de principer som antas duga till det) ‒ består [x=y]-relationen i någon mening om z läggs till x respektive y? Är till exempel far+mor=barn+mor identiskt med far=barn? Nej, knappast, utan det måste verkligen analyseras om denna Lp-princip kan ses som giltig/rationell i någon kontext.

 

Avslutningsvis rörande Klassisk logik, så definierar den följande ”Sanningsvärdetabell” i enlighet med N, att jämföra med den rationella tabellen i inledningsavsnittet:

 

    x         y

 sant   falskt

falskt   sant

 

Denna tabell vilken då ska tolkas i enlighet med N, vilken primärt är irrationell på två sätt: N*-perspektivet, att (unikt) x ® (unikt) y, då i strid mot Ia och Ib, och (x,y≠0)-perspektivet, att det alltid finns ett unikt sant y om x är falskt, då i strid mot att det kan finnas fullständigt falska x; Antagande att x,y≠0 kan Klassisk logik hävdas göra enär N är svårmotiverbar om x eller y kan vara 0: x’=0 eller 0’=x; x≠0, för vilket x’(=icke-x) definierar 0, och vilket x definierar (definieras av) 0’(=icke-0)? Sekundärt finns ett ”öga”-perspektiv underliggande N, att ”ögat” hittar, ser det relevanta icke-x bland alla irrelevanta icke-x, vilket Klassiskt logiskt brukar definieras: Om x är en proposition, så är också x’ det, till exempel definierat på sidan 68 i Language Proof and Logic eller sidan 97 i Principia Mathematica (â1.7), vilket blott bara är absurt. Det finns ingen sådan koppling/relation mellan olika x, varken mentalt (handlar i så fall om någon fördom) eller ”platonistiskt”, att det blott (evigt) är så, vilket blott bara är än mer absurt än att det finns en mental koppling mellan olika ord, begrepp, att det i språket skulle finnas evigt givna kopplingar mellan olika ord, begrepp. Vilket inte hindrar särskilt Kurt Gödel (1906-1978), med sina ofullständighetsteorem (stridande mot FT), från att ändå vara platonist, allmänt i meningen att teorier X kan existera motsvarande empiriskt, alltså per se (bortom särskilt människans medvetande), och visst, tänks existens av platonistiska X så är en ganska given tanke att dessa X blott kan definiera (oavgörbara/oberoende) x, utan att de varken kan bevisas eller motbevisas, utan att vara axiom. Men rationellt, återigen (mer rigoröst förstås i enlighet med FT), är detta blott bara nonsens, det är medvetandet som definierar X, inget är bestämt/definierat innan det är bestämt/definierat, se vidare avsnittet Rörande FT i Tillägg II.

 

 

Givet E-teorin är det enda rationella alternativet för 0=[inget x(≠0)] tomrum ({mv}), med vilket det till exempel (superkloniskt, i strid mot Up’) kan definieras att x-x=0, med den evidenta tolkningen att om x exkluderas från sig självt så återstår tomrum. För att 0 inte ska ställa till problem i analys, så är det bästa att anta 0 vara idempotent, så att högerledet i följande exempel fortsatt är 0:

 

∞(x-x)=∞0=0.

 

För om 0 till exempel antas vara p (p som principiell del av tomrum är tomrum), så är ju ∞0=dp, det uppstår ointuitivt något; Och förstås än mer så om 0>p, till exempel en volym, icke idempotent volym, med vilket förstås x0>0; x>1.

 

Med detta är det inne på matematik (igen), vilken det särskilt givet E-teorin är lätt att halka in på, för E-teorin definierar evident en grund för utveckling av matematik, särskilt geometri, och definierar (nyttjar) även vissa matematiska grundbegrepp. Men inte mycket, eftersom detta arbete primärt (förstås) inte är matematik (då skulle det simpliciter inte kunna definiera vad det gör). Mer utvecklad matematik är så att säga en senare fråga, en problematisk fråga, vilket redan varits inne på, särskilt Lp:s otillförlitlighet visar på. Lp som diskretionslöst nyttjas inom matematiken. Till exempel för att bevisa motsvarigheten till Dl inom matematiken, ungefär på följande sätt, givet detta arbete:

 

A) x-x=0:

 

I) -(x-x)=-0; Lp, [-]=[-1]:

 

-x--x=0; -(x-x)=-x--x (distributiv princip), -0=0, vilket gäller givet att 0 är idempotent:

 

--x-x=0; -x--x=--x-x (kommutativ princip):

 

II) --x=x; A(, Up).

 

Eftersom det handlar om manipulering av två superkloner (givetvis i strid mot Up’, men utan antagande av superkloner finns ingen matematik; Matematiken antar specifikt existens av superkloner genom antagandet av Extensionalitetsaxiomet), där då x superkloniskt exkluderas från sig självt, så är antagandet av distributivitet och kommutativitet (intuitivt) inget problem (eftersom (särskilt som) det handlar om summering (av (rent abstrakta) superkloner) till 0), däremot är det på inget sätt intuitivt att exklusion av x-x (-(x-x)) är detsamma som x-x,* vilket det då givet Lp är (för att A ska vara identiskt med I). Inte heller resultatet, II, är intuitivt, intuitivt är exklusion (--x) av en exklusion (-x) helt enkelt ett (tautologiskt, pleonastiskt) dubbelt förkastande (bortkastande) av exklusionen, men primärt då givet Lp, så för det tillbaka till x, precis som om N hade antagits (x=-x).** N som definitivt inte antas generellt giltig inom (ren) matematik, inom vilken det inte är egalt om x är plus eller minus (inom applicerad matematik kan det vara egalt, till exempel för längddifferenser):

 

II går även att bevisa utan Lp (och andra krångligheter), för i enlighet med A (A:s intension) gäller också att:

 

A’) -x+x=0.

 

Så om x=-x, ger det insubstituerat i A:

 

-x--x=0:

 

--x=(+)x; A’.

 

Men hursomhelst är Lp matematiskt oerhört viktig, så inte matematiskt fel att bevisa II med hjälp av Lp, och på sätt och vis tur att Lp givet detta senare bevis av --x=x för till just det, inte för till, bevisar något annat.

 

Ja, Lp för, som redan berörts, till märkliga konklusioner (även om Lp i sin specifika formulering i detta fall förstås för in negering, vilket förstås N också handlar om), om än förstås, vad gäller II, en praktisk konklusion, vars praktiska giltighet helt enkelt får prövas, och i det har II utfallit till belåtenhet, uppenbart, annars skulle II (förstås) inte (matematiskt) nyttjas. Och givet det senare beviset, givet A’, måste det (rationellt) helt enkelt gälla, fullständigt oberoende av Lp.

 

 

Summa summarum, det kanske viktigaste detta arbete lär, är att inget x är givet (bestämt innan det är bestämt), utan det handlar om antaganden, definitioner, tolkning av verkligheten vilken utfaller i antaganden, i första hand i första x, grund-x, ”axiom” (”..” eftersom rationellt verkligt grundläggande ”axiom” snarast är givna, givet sanna, särskilt då Up, men kan de, särskilt då Up, motbevisas, så är de förstås inte givna, men att motbevisa särskilt Up är (rationellt) fullständigt omöjlig, eftersom varje bevis, vilket det än handlar om, måste förutsätta Up (eller motsvarande) simpliciter för att beviset ska vara beviset (x=x; x=beviset), inte vara något annat (x≠x)), och i andra hand särskilt viktigt handlar om Ii-tolkningar/framledningar utifrån dessa grund-x, eller eventuellt handlar om framledningar givet/förutsatt någon antagen framledningsprincip (såsom då till exempel Lp), teorem:

 

grund-x ® teorem.

 

En annan ”empirisk” möjlighet är att grund-x ses, tolkas vara (kausal) grund för något ”empiriskt” uttolkat:

 

e) grund-x ® hypotes.

 

Är en Ii-tolkning (”kontinuerlig logik”) svår att utröna i detta, får det nöjas med det, särskilt (pragmatiskt) om det är en praktisk implikation. Men naturligtvis är det bästa att söka finna en Ii-tolkning, även om det inte alltid går, ta till exempel detta med att stötta mx ”empiriskt” förefaller att röra sig någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktning, vilket det då inte finns någon som helst Ii-tolkning i/för.***

 

Endast e får rationellt lämnas oförklarade, handlar det om rent abstrakt teori, får det rationellt inte lämnas oförklarat, i enlighet med FT.

 

__________ 

* -(x-x)=x-x (implikativt identiskt, precis som -(x-x)=) till exempel, men detta då utan djupare mening än att högerledet finns i vänsterledet), men x-x är givet inte =-(x-x) (precis som x=x’ inte är givet, men då x’=x (eftersom x finns i vänsterledet)).

 

** Givet att x’=-x, vilket utan vidare kan konstateras vara det Klassiska logiker menar N definiera, och det är också intuitivt i ett fall, nämligen om det definieras att x’=E-x, alltså att x’ är Allt exklusive (förutom) x, i vilket fall exklusive x (-x) intuitivt definierar x’: -x=x’=E-x, vilket definierar att E=0’’; x±0’’=x, där 0’’ intuitivt närmast är 0*: 0’’=0*, vilket går att bevisa om Lp förutsätts (vilket är gjort i avsnitt E), men Lp är då otillförlitlig, så det nöjes med detta intuitiva, vilket definierar 0* vara en dualitet, både det största (E, vilket 0* då kan tolkas som, som positionslöst) och det minsta (0’’, vilket 0* evident är, tolkad som icke-utsträckning, endast), vilket inget lägger till x, vilket talar för att 0 ska definieras vara (idempotent) tomrum ≠E, för distinktionens skull.   

 

*** Givet att mx ”hoppar” (med vilket det rationella då är att stötta mx ”hoppar” obetingat stokastiskt), vilket då är det rationella/logiska (kontinuerlig rörelse (p-långa rörelser) är irrationell/ologisk). Om kontinuerlig rörelse likväl (irrationellt) antas, så är det däremot rationellt (intuitivt) att stötta mx’ rör sig beroende på hur stötande mx rör sig in i mx’, kolliderar med mx’. Så i någon mening får alternativen vägas mot varandra, även om grundproblemet kontinuerlig/diskontinuerlig rörelse är mer grundläggande än hur fenomenet krock mellan mx ser ut, är definierat. Och vad gäller det gäller blott att diskontinuerlig rörelse är rationell/logisk, kontinuerlig rörelse inte. ”Empirin” lär aldrig ge en vink här, eftersom det måste ned på yttersta mikronivå för att detta ska kunna ”ses”:

 

Givet E-teorin är det vad gäller ”empirisk” kunskap, när det verkligen gäller empirisk (objektiv) kunskap, (ytterst) infallande mx vilka träffar receptorer vilka sänder signaler (även det ytterst mx förstås) till hjärnan (hos människan, som förstås också ytterst är mx (inklusive hjärnan)). Hjärnan tolkar dessa signaler, och kan aldrig veta, för det första om det verkligen är frågan om (objektivt) infallande mx, eftersom det lika gärna kan vara hjärnan per se som hittar på ett intryck, en tanke, och för det andra kan hjärnan aldrig, om det skulle vara frågan om infallande mx (vilket då per se aldrig går att veta), veta om dessa infallande mx, givet hjärnprocessen och processen mellan receptorer och hjärna, korrekt avbildar, korresponderar mot empiriska objekt. Det kan endast ANTAS att så är fallet, ”empirin” ger endast en vink om vad som empiriskt gäller. De facto är det hjärnan som bestämmer vad som ”empiriskt”/empiriskt gäller, simpliciter eftersom hjärnan i enlighet med det föregående aldrig kan vara säker på om det verkligen handlar om empirisk kunskap.

 

Givet detta är det enda rationella att eventuellt tro på tydlig ”empirisk” information, vilket mest handlar om information som direkt tycks komma från empirin, inte är förmedlad genom/av instrument. E-teoretiskt handlar det särskilt viktigt om antagandet att x attraherar varandra, håller ihop, ”empiriskt” förefaller det vara så, trots att det rationellt är absurt, ytterst då att mx (blott) kan attrahera varandra (att en osynlig hand kan föra mx mot varandra). Hjärnan står här inför ett dilemma, vilket ska det tros på, det rationella eller det irrationella/absurda (några andra alternativ finns inte, givet ett antagande av mx)? Även antagandet att stötta mx ”hoppar” någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktningar är då ett ”empiriskt” antagande, eftersom då stötta mx rationellt ”hoppar” obetingat stokastiskt. Men ”empiriskt” rör sig stötta x mer bestämt (till exempel en biljardboll), otvetydigt så, för att förneka det krävs att hjärnans ”empiriska” uppfattning helt förkastas, förklaras strikt falsk, vilket nog är att dra det för långt.

 

Direkt ”empirisk” information är sålunda starkt problematisk, och än mer problematiskt blir det när instrument är inblandade, när ett instrument (enligt ”empirisk” uppfattning), en ”maskin”, förmedlar (antas förmedla) ”empirisk” information. För evident kan maskinen särskilt leverera information blott skapad i maskinen, eventuell empirisk input i/till maskinen (vilket förstås också handlar om (infallande) mx (med en infallsvinkel)) så att säga är borttappad, maskinen kanske helt enkelt struntar i den, maskinen levererar endast den information den (av ingenjörerna) är programmerad/skapad att leverera. Men även om maskinen faktiskt processar input, infallande mx, så är förstås frågan om denna process går att lita på, att maskinen inte förvränger den information infallande mx eventuellt ger (om empirin).

 

Men viktigast är hursomhelst den tolkning som görs av direkt (av (människans) hjärna tolkad vara direkt) som indirekt (av maskiner/instrument förmedlad, vilken hjärnan då sedan uttolkar vara) ”empirisk” information, all sådan information kan närmast alltid, om inte alltid, tolkas olika, särskilt om det handlar om subtila experiment, där kanske siffror, plottningar och grafer vilka en maskin printar ut ska tolkas. I det föregående har särskilt två tolkningar av experiment gjorts vilka skiljer sig från konventionell tolkning, den första:

 

Einstein antar ljus inte fångas/klistras av attraktion(/gravitation), vilket då ger upphov till relativitetsteorierna, givet att på Jordens yta fast förankrade mätinstrument inte kan mäta upp relativ ljushastighet på infallande ljus som instrumentet mäter hastigheten på, vilket de heller inte kan enligt faktiska experiment. E-teoretiskt fångas/klistras ljus av (mx-)attraktion, med vilket sådana här fast förankrade mätinstrument simpliciter inte kan uppmäta relativ ljushastighet på infallande ljus, för det måste mätinstrumentet sättas i rörelse.

 

Den andra:

 

Kvantfysiker antar små partiklar kunna interferera med sig själva (varför nu det skulle få partiklar att ta olika banor?), för att förklara partikelspridning, att små partiklar inte rör sig linjärt (särskilt i ”Dubbelspaltexperimentet”). E-teoretiskt handlar det simpliciter om att små partiklar (bestående av färre mx) rör sig vingligt, icke-linjärt. För mer linjär rörelse måste ”partiklarna” vara större (bestå av fler mx), och det är precis också vad särskilt Dubbelspaltexperimentet visar, direkt tolkat, utan införande av ”interferens”; Detta interferensbegrepp, inklusive vågbegreppet, torde ha antagits givet ett fortsatt antagande av det klassiska antagandet att partiklar rör sig linjärt, istället för att simpliciter anta att (små) partiklar rör sig icke-linjärt, så krånglade de till det med detta med interferens och partiklar varande vågor. Det måste skiljas mellan attraktionsrörelse och stötrörelse, stötrörelse som det är frågan om i Dubbelspaltexperimentet, partiklarna skjuts(/stöts) genom spalter mot en skiva bakom spalterna. Attraktionsrörelse däremot ger närmast evident upphov till mer linjär rörelse, mot de attraherande mx. Förstås beroende på hur de attraherande mx rör sig, rör de sig så böjer förstås (rationellt) attraherade mx av åt det håll de attraherande mx rör sig.^