1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna)** rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas existera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E. För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus (enligt Ein-stein), med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

 

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

 

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

 

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

 

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).

 

Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th²/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c²/h:

 

II) mL=mc²t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.

 

II kan skrivas om:

 

mhhL/t’h=mc²:

 

III) ph=mc²; p=mh, t’h=L:

 

dm/dh>0.

 

Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.

 

Och III kan vidare välkänt skrivas:

 

E=mc²; E=ph.

 

Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kom-pakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare (ljusknippen) desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c va-ra en funktion av g:

 

c=c(g); dc/dg<0.

 

Ja, sedan går det förstås att specificera/definiera vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet, men alltså (rationellt) inte), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), så måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte sär-skilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier va-ra vederlagda.

 

__________

* Kvantmekaniken brukar hävdas vara konstig, men i jämförelse med relativitetsteorierna är den ett under av klarhet, den överdefinierar dock (kan utan vidare rationellt konstateras), särskilt vad gäller antalet mx, E-teorin ser då en sorts mx, kvantmekaniken ser i dagsläget 61 olika sorters mx (se den sista referensen). Och kvantmekaniken definierar lite märkligt ibland, särskilt vad gäller små partiklars vingliga färd: För att definiera denna vinglighet definierar kvantmekanikerna en ”vågfunktion”, vilken de vill få till att själva partikeln skulle vara en våg (så kallad våg/partikel-dualitet), nja, visst kan partiklar bestående av många mx eventuellt smetas ut till en ”våg”, men de partiklar det är frågan om är väldigt små, med vilket det följaktligen endast kan vara frågan om små ”vågor” i så fall. Ses partiklarna={mx} vara ”vågor” inte bestående, konstituerade av {mx}, så är det förstås frågan om mv (E-teoretiskt), partiklarna har alltså fullbordats, vilket de i kontexten inte har. Ses partiklarna vara ”vågor” på något icke-materiellt sätt (icke-mx(≠mv) sätt; Särskilt då ett mx kan förvandlas till detta icke-mx=”våg”), så har kvantmekaniken hamnat i mystiken tillsammans med relativitetsteorierna.^

 

Kvantmekaniken vill även se ”virtuella partiklar” endogent kunna attrahera (”suga upp”) mv, nej, inte i enlighet med E-avsnittet. Detta antar de i kontext av ett antagande av att x+(-x)=0 (”annihilation”), mest bara ett konstigt antagande: E-teoretiskt kan mx eventuellt ”an-nihilera”, klyva och fullborda varandra, om många/flera mx ”hoppar” ihop. Två mx kan inte ”annihilera”, klyva varandra, då skulle ingen stötrörelse existera (kontradikterande ”empirin”), utan mx-klyvning (”annihilation”) kräver följaktligen att flera mx ”hoppar” ihop, på samma plats, i samma position (”p”). Och även om två mx skulle kunna klyva varandra, så beror den möjligheten på mx (egen)tyngd (an-tal mv mx består av) och kompakthet (hur centrerat mx ({mv}(=mx)) är kring en position), den möjligheten beror helt enkelt på mx ”bru-tala kraft”, inte på något mystiskt plus eller minus (x och anti-x). Och givet att mx är exakt lika (vilket de då rationellt är), så kan det en-dast handla om klyvning (och fullbordan), eller inte, av bägge mx. Och förutsatt att stötrörelse är möjlig, så klyver då två mx vilka ”hop-par” in i varandra inte varandra, utan de stöter då till varandra.

 

Ett annat svåraccepterbart antagande kvantmekaniken gör, är att partiklar, förutom ”kommunikation” mellan stötande och stötta mx (när de superpositionellt är varandra överlagrade), även kan ”kommunicera” med varandra på avstånd ifrån varandra (”sammanflätning”), och detta momentant (principiellt på tid≤tp), vilket betyder med oändlig hastighet, vilket givet T2 simpliciter inte är möjligt (det definierar dessa partiklar vara E). Om det handlar om ändlig hastighet, så handlar det om utsända a, med vilket det E-teoretiskt måste handla om stora (mycket avancerade) ”partiklar”, att mx skulle kunna ”kommunicera” med andra mx på avstånd från varandra kan E-teoretiskt utan vidare uteslutas (eftersom mx E-teoretiskt är ”döda” entiteter).

 

** Att tala om ”fotoner”, partiklar är egentligen fel, det handlar mer om en homogen ”korv”, mer kompakt i mer ljusa områden, och min-dre kompakt i mindre ljusa områden, och Intet där inget ljus ”flödar”. Fysikerna talar därför om fält snarare än partiklar, även om de ock-så nyttjar partikelbegreppet, partiklar vilka antas vara punkter (till sin form), med vilket de på ett sätt undviker att det hela är kontradikto-riskt, men ”fälten” består med detta blott av punkter, varierande kompakthet existerar inte, vilket så att säga kräver att p kan existera (su-perpositionellt) överlagrade, motsvarande hur mv i E-teorin antas kunna existera överlagrade och definiera mx, vilket matematiskt simpli-citer inte är möjligt, eller snarare absurt, eftersom kompaktare p i enlighet med t2 följaktligen kräver att ett infinit antal p måste vara över-lagrade för att ett mer kompakt p ska vara definierat, vilket i förlängningen betyder att kompaktare områden i strängmollusken måste bes-tå av oändligt många överlagrade ljusstrålar, vilket förstås blott är absurt.

 

^ Motsvarande gäller förstås också för mx, vilka ”utsmetade” förstås principiellt är ytterst små ”vågor”, ja, givet att mx ”hoppar” (och Up’’’), är de helt enkelt inga ”vågor”, utan oförändrat mx, hur mx nu ser ut, i sina (eventuella) olika positioner. Och dessutom då så kan enstaka mx inte röra sig, utan för det krävs då att mx existerar i grupp med andra mx, så att en Fr-rörelse kan bildas, utan enstaka mx at-traheras då eventuellt endast mot något, till exempel då mot Jorden om de skulle komma utanför en mx-kanon.

 

 

Tillägg

 

Så kallad Klassisk logik antar väldigt inskränkt, i strid mot Ia och Ib:

 

N*) x ® y.

 

Alltså att ett unikt x implicerar ett unikt y, vilket (implikativt identiskt) även kan skrivas:

 

N*’) (x ® y)=(y Ú x’),(x Ú y’).

 

Detta i enlighet med ett antagande Klassisk logik gör, kallat Negationen, vilket/vilken alla underliggande antaganden Klassisk logik gör definierar:

 

N) x=y(=x’=y); y=x(=y’=x); x,y≠0, (x Ú y)=(x Ù y)’:

 

z=x,y.

 

N implicerar N* och N*’, om än i mer strikt(/inskränkt) mening än vad N* och N*’ definierar, implikativt identiskt gäller givet N [eller inkluderande lite ytterligare Klassiskt logiskt fundamentalt: T) N=(x « y),(x ® y),(y ® x),x,y=N(; N)]:

 

N=(x ® y):

 

”N*”) x ® y.

 

Att det Klassiskt logiskt handlar om större strikthet visas av (det Klassiskt logiska) beviset av "N*’":

 

"N*’") (x ® y)=y,x=(y Ú y),(x Ú x)=(y Ú x’),(x Ú y’); N(/T), Tp;

 

Tp) x=¦(x); ¦(x)=x.

 

Tp är en tautologisk princip Klassisk logik antar, vilken då särskilt definierar att y=(y Ú y); Tp är inte identisk med Up’; Tp definierar (möjlig) existens av superkloner, Up’ utesluter existens av superkloner.

 

Klassiskt logiskt övertolkas "N*’" definiera N*’, N*’ i vilken det inte är givet att x’=y och att y’=x, vilket då gäller i enlighet med N. Så-dan övertolkning (vilken är legio inom Klassisk logik) är inte det stora problemet med Klassisk logik, utan det är antagandet av motsva-rande det oerhört inskränkta N*, då kontradikterande Ia och Ib, och då definierat genom N. N som Klassisk logik mer rigoröst kan kon-stateras anta genom att Klassisk logik antar den så kallade Dubbla negationens lag (Dl), eftersom N är en nödvändig förutsättning för (gil-tigheten av) Dl (förutsatt att Dl inte antas ad hoc (att anta Dl ad hoc är oseriöst)), vilket följande bevis av Dl visar givet N, för givet N gäl-ler då att:

 

x’=y och att y’=x (båda uttrycken symmetriskt giltiga, alltså också omvänt giltiga):

 

(y’)’=y, (x’)’=x (x=y’ substitueras in i x’=y, och y=x’ substitueras in i y’=x):

 

Dl) x’’=x, y’’=y.

 

Det är alltså (antagandet av) N som föranleder Dl (bevismässigt).

 

Det föregående räcker för att vederlägga Klassisk logik, och för den delen så kallad Intuitionistisk logik, vilken svagare än Klassisk logik definierar följande vad gäller N:

 

N’) x=y; ((y=x)).

 

Alltså att x implikativt identiskt är (implicerar) y, men att y inte nödvändigtvis implikativt identiskt är (implicerar) x, det omvända kan också definieras, vilket det inte finns något (konventionellt) namn för:

 

N’’) ((x=y)); y=x.

 

Givet Ia och Ib är både N’ och N’’, förutom då N, falska, någon bindning, relation mellan olika x på det sätt N/N’/N’’ definierar finns simpliciter inte (annat än som falskt x i hjärnvindlingarna), ett exempel: