Vilken (E-teoretiskt) som högerimplikation är falsk, ett enda mx kan inte implicera ett mer komplicerat x (¦(mx’), om mx kan implicera ett mer komplicerat x, så definierar det givetvis holism), däremot kan vänsterimplikationen gälla, vilken å ena sidan kan tolkas definiera att mer komplicerade x kan avsöndra mx. Vilket dock inte är något givet, för det kan vara så att mx inte kan existera så att säga mol alle-na. Utan mx kanske alltid existerar i (mx-)kluster, i alla fall om det existerar flera mx i närheten av varandra. Detta förstås mer fysik än filosofi, så inget som vidare behöver fördjupas här. Å andra sidan kan tolkas definiera att mer komplicerade x kan skapa mx, vilket för in i en diskussion om det kan existera ”gudsmaskiner” (¦(mx’)), vilka då kan skapa mx (av vakuum givetvis, givet T1). Ja, inte evigt, i en-lighet med T2’’’, men finit är det kanske inte omöjligt, även det mer en fysisk fråga än en filosofisk (givet T2’’’ ska väl sägas).^^^

 

** Begreppet 0 som inte behöver utvecklas här, även om två definitioner av 0 framläggs i denna skrift, nämligen att ∞*±0=∞* och i Ap-pendix II att 0 är 0*, icke-utsträckning utan position, förstås till skillnad från det egenskapsmässigt större objektet punkt, icke-utsträck-ning med position, det senare vilket definierar att 0=E, vilket då definierar att ∞*±E=∞*, vilket givet T2 och Up’ konsistent definierar att E=E. En annan mer sträng definition av 0 är: x±0=x; xE ® x±E=x ® E=x, se vidare Appendix II för tolkning av detta senare.  

 

^ Na-logik definierar allmänt vanligtvis svagare med ® eller «, inte (starkare, superpositionellt) med =, simpliciter för att den krånglar till, särskilt inte direkt utgår ifrån Na i sin definition(/framledning). Utan som ”axiom” särskilt brukar sätta upp x=(y ® x), Transpositi-onen (eventuellt i någon vidare formulering) och någon (Na-logisk) Lp- eller Dp-formel.

 

^^ En Na-logisk princip vilken kan hävdas härröra från att Motsägelselagen definierar ordningen mellan x och y likgiltig (om inte x och y gäller, så gäller inte heller y och x ((x Ù y)’=(y Ù x)’), och omvänt om x och y gäller, så gäller även y och x, om än detta senare då i strid mot Motsägelselagen (om x och y ingår i en Na-relation, eller mer allmänt definierar en superpositionalitet)). Na-logiskt finns även en princip kallad implikationskommutativitet (”The Law of Permutation”), vilken direkt kan vara svår att se, men direkt gäller att (x « y)=(x ® y), och dessutom att (x « y)=[y=(x ® y)] ® (y ® (x ® y)), så:

 

(x ® y)=(y ® (x ® y)):

 

(x ® (y ® y))=(y ® (x ® y)):

 

(x ® (y ® z))=(y ® (x ® z)); y=z(; Na).

 

^^^ Tänkbart är att ett material så tätt (ytterst bestående av mx givetvis), att mv, åtminstone inte tillräckligt, kan komma igenom det, i vil-ket fall en kompressionskammare kan skapas av detta material, i vilken simpliciter vakuum kan komprimeras, med utfallet mx.

 

 

 

Appendix I

Albert Einsteins relativitetsteorier (1905-1915)

 

Om en boll (på Jorden) med samma kraft (från samma avstånd) kastas förbi ett mätinstrument (MI), så uppmäts ingen skillnad i bollens has-tighet förbi (eller genom) MI beroende på från vilket håll bollen kastas förbi MI. Detta förutsatt att MI är stilla, att MI inte rör sig mot eller bort från bollen, MI kanske sitter på en påle nedstucken i marken, eller kanske hålls av någon som står (helt) stilla, och då med MI mäter ha-stigheten på bollen som kastas förbi denne. Detta är evident, håller alla med om, rätt upp och ned, inga konstigheter. Och det gäller eftersom bollen så att säga är fullständigt klistrad i Jordens attraktionsfält, g-fält (vilket givet E-teorin emanerar ur alla mx som bygger/strukturerar/-konstruerar Jorden).

 

Experiment* visar att fotoner(/ljus/ljuspartiklar) vilka ”kastas” förbi ett (på Jorden) stilla MI, precis som föregående boll, äger precis samma hastighet fullständigt oberoende av från vilket håll fotonerna ”kastas” förbi MI. Vilket då motsvarande vad som gäller för bollen kan förkla-ras av att fotonerna (oberoende av varifrån de kommer, särskilt förstås från Solen) är fullständigt klistrade i Jordens g-fält. Vilket rationellt är den raka och enkla förklaringen till resultatet för experimenten ifråga.

 

Om det antas att fotoner inte fullständigt klistras av Jordens g-fält, måste icke-variationen uppmätt av nämnda experiment förklaras på annat sätt: Förutsatt att fotonerna överhuvudtaget inte är klistrade av Jordens g-fält, så gäller följande förklaringsalternativ:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (alltså pastorn precis som rymdraketen eller planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (pastorn, rymdraketen och planeten är ljus).

 

Einstein, hur han än såg på detta med om fotonerna överhuvudtaget inte är klistrade av Jordens g-fält eller delvis är klistrade av Jordens

g-fält (han kan definitivt inte ha sett fotonerna vara fullständigt klistrade av Jordens g-fält, för då tänkte han fullständigt irrationellt i en-lighet med det föregående), utgick från alternativ 4 i sin definition av sina så kallade relativitetsteorier (den speciella respektive allmänna relativitetsteorin). Och förutsatte Intets existens (alltså i strid mot T1, ett fundallogiskt teorem Einstein dock, givetvis, inte kände till), vilket ger lite olika möjligheter. En är att ljuset ur Intet börjar sprida sig, tränga ut Intet (Big-Bang-teorin). Universum så att säga är en ljusmask (strängmollusk, se vidare nedan) vilken börjar ringla fram ur Intet, och skapa (tränga ut) gångar i det; Intet är ”myllan” i(/ur) vilken Univer-sum springer, och i vilken Universum tränger ut gångar (i princip som masken i jorden). Dessa gångar definierar det Einstein kallar rumti-den, en rumtid vilken givetvis inte existerar, förutsatt T1. Utan blott är flammande ljus i E, sett som fenomen i E.

 

Vad ska mer sägas? Ja, om relativa rörelser ändå definieras, illusoriskt, eftersom Allt alltså är ljus vilket med c rör sig i ljusets riktning (4), så definierar Einstein att tiden dras ut, går långsammare, om x (fiktivt) rör sig fortare än c (h|x>c, där h definierar x fiktiva hastighet), vilket Einstein kallar tidsdilatation, omvänt kan kallas tidskontraktion (om h|x<c), ett begrepp vilket Einstein dock inte begagnar (Einstein defi-nierar detta relativt, mellan x, vill inte definiera h|x>c, trots att det alltså är frågan om rent fiktiv definition givet 4).

 

Mer rigoröst, så definierar Einstein att t’=th/c, vilket då definierar att t’ (den fiktiva tiden) ökar, blir längre (större) om h (den fiktiva rö-relsen) ökar (och vice versa), t definierar den faktiska tiden, och c då den faktiska rörelsen (givet 4). Rent teoretiskt, är det faktiskt mer rationellt att definiera t’=tc/h, alltså att t’ (den fiktiva tiden) går fortare (minskar) om h ökar, för att x inte ska komma fram före sig själv.

 

Det är särskilt givet T1(/T2) inte särskilt fruktbart att vidare utveckla Einsteins teorier. Så inte heller med tanke på 4, eftersom något mer absurt än 4 faktiskt får letas efter. Inga observationer i världen kan ändra på det (givet den ”empiri” undertecknad upplever). Utan till ex-empel det att ljus böjer av invid himlakroppar ska rationellt primärt (se avsnittet: Uppkomst/fullbordan av x, och egenskaper för mx (utan krav på fullständighet)) tolkas som att ljuset attraheras av attraktionsfältet kring dessa himlakroppar, i enlighet med E-teorin, inte tolkas som observation av rumtidens krökning. Saker i mörker, vilket existerar i enlighet med ”empirin”, till exempel pastorn i jordkällaren med lampan släckt, är det givet 4 dessutom svårt att förklara, mörkt ljus?

 

Men, för att ändå utveckla lite (mer utvecklas i boken Fundallogik), mest kanske för att visa på hur det mest absurda, genom formelspråk, ändå kan förefalla att definiera något vettigt (hur formelspråk kan lura kanske även det mest rationella sinne, vilket även Na-logiken mås-te hävdas vara ett exempel på):

 

Givet Einsteins definition att t’c=th, så gäller att:

 

T=t’c2/h; T=tc.

 

Där T simpliciter är en ljusstråle, eller geodet som det kallas, en bana:

 

mT=mt’c2/h.

 

mT (”impulsen”) definierar det Einstein kallar ”bezugsmolluske”, en strängmollusk, en massa (m, vilken givet 4 är mer eller mindre kompakt ljus, förutsatt att det går att göra (existerar) distinktion mellan m) längs sin bana (T):**

 

mTh/t’=mc2:

 

E=mc2; E=mhhT/t’h=ph; p=mh, t’h=T.

 

p definierar den ”klassiska” rörelsemängden, vilken sålunda ”relativistiskt” varierar beroende på h. Hursomhelst, definierar E energi, och en världsberömd formel är med detta definierad; Vilken även kan skrivas p=γmc2; γ=1/h, för att mer motsvara hur det ”relativistiskt” de-finieras. Detta vilket alltså är fullständigt nonsens, särskilt givet T1; Att x={mx} är en ”energi” är ganska givet, särskilt när det ses till en fullbordan av mx, eller skapelse, men ljushastigheten per se har inte det minsta med det att göra.

 

__________

* Se till exempel (särskilt tabellen i slutet): https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment

 

Önskas relativt c=c* explicit uppmätas är kanske ett möjligt experiment en roterande arm vars ytterände, med ett MI, roterar in i en ljus-stråle (lämpligen kanske en laserstråle). Ett MI med två sensorer, S1 och S2, med ett avstånd mellan S1 och S2. S1 registrerar tidpunkten när armen/MI roterar in i ljusstrålen, och ljusstrålen (”avklippt” när armen roterar ur ljusstrålen) börjar fara genom MI, och S2 registrerar tidpunkten när (den ”avklippta”) ljusstrålen börjar lämna MI. En tidsskillnad vilken definierar hastigheten c* för ljuset. Ett c*, vilket om MI(/armen) genom sin attraktionskraft inte påverkar ljusstrålens hastighet c, vilket knappast är fallet varierar enligt följande:

 

c*=c±h, där h definierar den hastighet med vilken MI roterar in i ljusstrålen, och c då definierar ljusets hastighet i ljusstrålen;

 

c+h uppmäts (hypotetiskt) när armen roterar mot ljusstrålens färdriktning, och c-h när armen roterar med i ljusstrålens färdriktning; Och om c*c uppmäts, så vederläggs förstås Einstein explicit, inte endast implicit genom att c* inte uppmäts av stilla(stående) MI, som då i nämnda experiment, förutsatt att fotoner är fullständigt klistrade i Jordens g-fält.

 

** Strikt matematiskt existerar hela strängmollusken/ljusmasken (mT) i ett och samma nu, alltså från eventuellt uppkomst-t över alla mellan-t till eventuellt fullbordans-t (vilket relativitetsteorierna (strikt) också ser vara giltigt i empirin), evident i strid mot den ”empiri-ska” erfarenheten, som upplever ett t, vilket sedan övergår i ett annat t, vilket vidare övergår i ytterligare ett annat t, etcetera. Nuet är ett mt, inte ett mT, som då relativitetsteorierna (strikt) definierar nuet vara.

 

Med mt-begreppet kan särskilt analysen i avsnittet Rörelse ses ur lite annan vinkel. För minsta t består då (givet T2/E-kontinuiteten/ho-mogeniteten i enlighet med T1/t1) av ett infinit antal tp. Vilket om m rör sig utsträckt (en utsträckt sträcka) i varje tpÎt förstås betyder att m rör sig infinit långt över minsta t(>tp), vilket är absurt. Utan om m rör sig (finit) utsträckt i varje tp, så måste m röra sig i ett finit antal tp under(/i) ett t, vilket betyder att det mellan dessa tp i vilka m rör sig existerar t:n i vilka m inte rör sig, utan i vilka m ”vilar”, vilket de-finierar att m ”hoppar” en sträcka under tp alltså momentant, på icke-utsträckt tid, vilket helt enkelt betyder att m så att säga hoppar öv-er att vara i vissa p, hoppar över att vara i åtminstone dp, i en rörelse under tp m ”vilar” sedan t, för att sedan eventuellt återigen ”hop-pa” (åtminstone dp) under ett tp, etcetera. Alternativt detta senare kan m antas ”röra” sig icke-utsträckt i varje tp , vilket definierar att m vilka rör sig, rör sig dp under dt, definierande att alla m vilka rör sig rör sig lika fort, vilket är absurt i enlighet med den ”empiriska” erfa-renheten. Detta senare vilket ändras om icke-utsträckthet definieras kunna definiera icke-utsträcktheter av olika magnitud, motsvarande att utsträcktheter kan (definieras) vara av olika magnitud, särskilt då längd, vilket det rationella sinnet starkt vänder sig emot. Med vilket ”hopp”-alternativet (t2) är det enda kvarvarande, även om då också det förefaller irrationellt för det rationella sinnet.

 

 

Appendix II

Analys med Lp

 

Antag:

 

E>,<*:

 

E+E+*>,<*+E+*; Lp:

 

*+E>,<*+E; Up’ och att höger-* i båda leden är ren abstraktion (i analogi med analysen i fotnot * i avsnittet: Elementära principer):

 

I) E=∞*; Kp.

 

Antag vidare att:

 

d[p,p’)≠d[p,p’]; d[p,p’),d[p,p’]ÎE:

 

d[p,p’)+p’≠d[p,p’]+p’; Lp:

 

d[p,p’]≠d[p,p’]; Up’:

 

II) d[p,p’)=d[p,p’]; Kp.

 

Antag än vidare att det existerar en gräns p’ vilken inte tillhör E, vilken inte existerar i E:

 

d[p,p’]ÏE, utan:

 

d[p,p’)ÎE:

 

d[p,p’]ÎE; II:

 

III) E är (homogent) kontinuerlig (det existerar inga gränser i E, E är gränslös); Kp.

 

E-analysen kan alltså avsevärt förenklas under villkor av Lp. Men, eftersom Lp (fundallogiskt/E-teoretiskt) inte är en generellt giltig prin-cip, så är den krångligare (om än mer intuitiva) analysen utan Lp nödvändig.