Mer rigoröst:

 

Ip) x=x, x är säkra, (kategoriskt) giltiga(/sanna).

 

Ip’) xx, x är (allmänt) osäkra:

 

Ip’.1) x=/x, x är (kategoriskt) osäkra, icke-kategoriskt giltiga/ogiltiga (osäkert giltiga/ogiltiga).

 

Ip’.2) x=x’, x är (kategoriskt) ogiltiga(/falska).

 

Att förutsätta Ip’, att definiera Ip’-fenomen, är alltså (allmänt) att definiera osäkra x, vilket förstås kan göras av den som så önskar, särskilt av mer skeptiskt lagda. Men mindre skeptiskt lagda önskar säker analys, och föredrar med det Ip, i alla fall rent rationalistiskt, eftersom det inte existerar något som helst värde i att redan från början ifrågasätta sina egna tankar, utan följaktligen förutsätta att det ”Jag” tänker är det ”Jag” tänker, alltså förutsätta Ip. Tankar vilka givetvis kan revideras, men Ip föreligger där då som en förutsättning för att det som tänks också är det som tänks, för den som förutsätter det, alltså förutsätter Ip. Ip som (an)tagen ad notam då definierar en världsbild, Ip-fenomen. Vilken måhända inte överensstämmer, korresponderar, mot en ”empirisk” världsbild, vilken således definierar Ip’-fenomen, vilka sålunda förutsätter Ip för att vara säkra ”empiriska” fenomen. Ip är återigen med i bilden, alltså som förutsättning för Ip’-fenomenens (kategoriska) giltighet. Detta med vilket då Ip enligt ovan hävdas äga supremati över Ip’, att Ip-världen/fenomenen primärt bör utvecklas, och att endast övertygande ”empiriskt” verifierade Ip’-fenomen rationellt kan övervägas. Inte minst för att ”empiriska” fenomen de facto är rationalistiska fenomen, blott är tankar (särskilt i enlighet med S i Fundallogik). Och för att tankar kategoriskt ska kunna hävdas äga korrespondens (mot ”empiriska” objekt), så måste de simpliciter vara väldigt övertygande. Särskilt som den ”vardagliga” ”empiriska” erfarenheten på intet sätt inbegriper erfarenheten av Ip’-fenomen; Allt är vad det är, från partikeln i mikroskopet till stjärnan i teleskopet, de lyder i enlighet med den ”vardagliga” erfarenheten under Ip, de ”klonar” sig inte, de är inte superpositionella, de är inte holistiska, de är inte meridioistiska, alltså inte Ip’-fenomen, utan följaktligen, i enlighet med detta och givet E-teorin, (reduktionistiska) me-fenomen (me-strukturer).

 

 

Begrepp(/symboler) i Fundallogik

 

Blott uppradande av de begrepp vilka nyttjas i Fundallogik ger mycken (fundallogisk) information.

 

För det första Intet, alltså egenskapslöst fenomen:

 

Intet=[egenskapslöst fenomen].

 

Vilket alltså givet T1 (överhuvudtaget) inte existerar, vilket definierar Intet (som ”symbol”) vara ett ”tomt” tecken (Intet=0), det existerar överhuvudtaget ingenting korresponderande mot ”Intet”, eller då ekvivalent ”egenskapslöst fenomen”, Intet (referenten) äger ingen (existerande) intension eller innebörd (referens), vilket kan tyckas motsägelsefullt, intensionen ”egenskapslöst fenomen” existerar uppenbart. Ja, men bevisligen som ett kontradiktoriskt fenomen (T1), som ett Ip’-fenomen, och det är som sådant det förkastas, inte är en intension till Intet, för en rationell. En irrationell (förkastande T1) kan framhärda med att ”egenskapslöst fenomen” är en ”rationell” intension till Intet, alltså anta Intet (kunna) existera, anta (begreppet) Intet (kunna) korrespondera mot (ett existerande) ”egenskapslöst fenomen”=Intet.

 

Givet detta (T1) kan förstås ”egenskapslöshet” inte existera någonstans, vilket blott det ”blåser upp” det oändliga rummet för det inre ögat, men mer specifikt till exempel mellan två punkter (p och p’; p=[icke-utsträckning med position]). Utan åtminstone en kontinuerlig räcka/rad av punkter måste existera mellan p och p’. Kontinuerlig, för annars existerar det diskontinuiteter, eller avbrott, i räckan/raden av p, ekvivalent definierande egenskapslöshet, vilket det då givet T1 inte gör. Utan det existerar följaktligen kurvor (kontinuerliga räckor/rader av p) mellan alla p. Och dessa kurvor äger så att säga inte ett sista p, ett avbrott efter vilket egenskapslöshet råder, utan kurvor kan principiellt fortsätta i all oändlighet.

 

En oändlighet vilken kanske bäst beskrivs av (begreppet) 0=0* (0*=[icke-utsträckning (utan position)]). Det inre ögat ser så att säga 0(=0*) med ”oändlig” hastighet irra runt, utan att någonsin hitta en position, och detta givetvis inte begränsat, så att säga instängt i en sfär, med vilket förstås Intet (egenskapslöshet) är definierat existerande omgivande denna sfär, vilket det då inte får göra givet T1.

 

0 i sitt obegränsade ”irrande” definierar (intuitivt) ett minsta oändligt ”rum”, vilket mer rigoröst visas i Fundallogik (T2).

Givet T2 och i intuitiv enlighet med definitionen av 0(=0*), så existerar det inga infiniteter större (eller mindre) än E=0.

 

0 är alltså både 0* och E(=*), till vilket kan läggas att 0 matematiskt definierat också är m/’(=0; t4). 0 rymmer således oerhört mycket (existentiell) information. Även om Intet är det existentiellt mest betydelsefulla begreppet (genom sin icke-existens), så ger 0 mycket komplementär upplysning. Och detta också om 0 i enlighet med det föregående också definieras definiera (finit) tomrum, särskilt kanske för nyttjande vid matematisk definition (x±0=x; 0=tomrum<E, eller så kan då 0 kontradiktoriskt definieras vara 0*’=0*|[0*’E], vilket förstås också ger en ”bild”/definition av 0).

 

Och givet detta av Intet och 0(=0*) definierade oändliga tomrum(/vakuum), är det sedan, åtminstone principiellt, en enkel sak att definiera Världens (E:s) innehåll. Nämligen (givet Fundallogik) primärt att alla x(E) ytterst äger sin uppkomst i vakuumkontraktioner och sin fullbordan i sönderfall till vakuum igen. Vakuumkontraktioner skapar de ”predikat” vilka kanske per se är vad som föreligger, eller så är de del av, ”byggstenar” i något ”predikaten” är del av, ”bygger”.

 

Dessa ”predikat” är givet E antingen exakt lika, rationellt voluminösa, enheter: me, eller så är de olika, äger olika egenskaper, särskilt kanske olika volym: me=me1,me2,m3,…

 

Givet ”empirin” kan det konstateras att det mesta, åtminstone det som är lite större, kan delas upp i mindre entiteter (kan slås sönder). Finns det ens något av större magnitud vilket inte kan delas? Ja, det skulle vara någon tanke i så fall, en tanke vilken (givet fundallogiken) sålunda antingen är ett, och endast ett me, eller så är den en mängd me, en me-struktur. me- strukturer kan åtminstone principiellt alltid sönderdelas i sina beståndsdelar, nämligen då me, detta ytterst vid fullbordan, om det inte skett förr. En tanke vilken endast är ett me, om än ett stort me, är inte annat än me, en (stor) volym vilken består av, vars material är komprimerad volym, vilket rationellt omöjligt, per se, kan hävdas definiera en tanke, utan per se blott definierar komprimerat vakuum i form av en volym (ett homogent ting, om än kanske med någon immanent egenskap utöver att vara homogen (odelbar) volym, kanske särskilt attraktionskraft):

 

Tankar är me-strukturer.

 

Givet detta, är mer specifikt frågan hur stora me kan vara, eller om de å andra sidan så att säga alla är små. Och särskilt är frågan om me kan äga andra olika egenskaper än olika volym, givetvis bortsett från de olika positioner olika me äger (i E). Om inte, så råder homogen atomism (som det kallats i Fundallogik), vilken särskilt är förutsättning för Fp:s giltighet, och vilken alltså definierar alla me vara exakt lika (bortsett från deras olika positioner). Vilket betyder att me det minsta som ”empiriskt” kan uppdagas. Om inte homogen atomism råder, så råder i allmän mening heterogen atomism, under vilken särskilt vissa me eventuellt kan vara väldigt stora. En ”empirisk” fråga ytterst, under alla omständigheter, även om det (fundallogiskt) rationellt starkt lutar åt att alla me är exakt lika (och endast äger en inneboende, eller immanent kraft, nämligen attraktion (olika me kan attrahera varandra), detta evident till skillnad från hur det konventionellt definieras, vid senaste räkningen ägde motsvarande me mer än 38 olika egenskaper),* se särskilt avsnitt me i Fundallogik.

 

__________

* Se till exempel engelska Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Elementary_particle)

 

Rummet

 

Fundallogiken/E-teorin definierar alltså ”rummet” vara oändligt i alla riktningar, vara en oändlig ”sfär”, principiellt särskilt definierat av 0*. Utan att strikt hålla på fundallogiken, så kan det frågas hur alternativa ”rum”/universa skulle kunna se ut. Einsteins universum till exempel, vilket behandlas i Fundallogik (i kontrast mot E(-universumet)), är allmänt, eller enkelt uttryckt, en ”sfär” på alla sidor omgiven av Intet. Alltså ett begränsat/finit universum, och det är ju möjligt att tänka sig, om än förstås en irrationell tanke i enlighet med fundallogiken (T1).

 

Förutsatt rumslighet, föreligger (allmänt) simpliciter två möjligheter, antingen ett finit eller ett infinit (rumsligt) universum. Detta kan laboreras lite med, särskilt kan infinita universa antas äga möjlighet till olika kardinalitet. Eller universa antas kunna existera överlappande varandra (eller särskilda från varandra), vilket för in i frågan om universa kan existera i olika dimensioner, kanske fullständigt överlappande varandra, men ändå strikt dimensionellt åtskilda, det ena universumet kan så att säga inte se in i det andra. Det senare förefaller närmast föra in i det icke-rumsliga, att rumslighet inte existerar annat än som (abstrakt) definition. Att rum blott är en tanke vilken inte korresponderar mot empiriskt rum.

 

Detta senare vilket ställer frågan vad det medvetande vilket tänker ”rum”, ett ”rum” vilket empiriskt alltså inte existerar (om ”rum” blott är en tanke), äger för utsträckning. Ja, naturligtvis ingen utsträckning alls, för utsträckning kräver ”rum” för att kunna ”utsträckas”, och av icke-utsträckningarna 0* och p, kan 0* direkt uteslutas, eftersom 0* per se definierar rum, nämligen då E. Återstår då p, vilka ofta anses måste definieras i relation till något i ett ”rum”, eller åtminstone i en utsträckning, till exempel före p’, men efter p, i en kurva d[p,p’], förutsatt att p’ ses som det sista och p ses som det första p:et i denna kurva. Men det går givetvis att bortse från det, och definiera att punkter, p, kan existera per se, utan att behöva relateras till något för sin position(-s ”stillhet”, detta då till skillnad från 0* som då principiellt rör sig, inte ”hittar” någon position). Med vilket medvetanden i icke-rumslighet kan konstateras vara punkter, med fixa positioner, vilka inte är relaterbara till något, för då är genast åtminstone (kurv)utsträckning (eller riktning, till det relaterade föremålet) definierad. Punkter vilka principiellt är omgivna av Intet (och alltså inte är relaterbara till varandra), eftersom det då per förutsättning handlar om icke-rumslighet. Och visst går det att definiera punkter vara medvetanden (existerande i Intet), men är det rationellt? På något sätt förefaller då medvetande vara inverterad ”rumslighet”, ”uppblåst” i det icke-rumsliga. För att platt se ett medvetande vara ett p, är absurt, hur kan en hel tankevärld ”rymmas” i en punkt (en icke-utsträckning eller icke-utsträckthet)? Nej, det är absurt/irrationellt.

 

Allt kan förvisso antas, men att se medvetanden vara punkter, är av det mer svårtuggade slaget. Även tanken att det skulle existera olika dimensioner, särskilt parallella med ”vår”, är svårtuggad. Dock inte lika mycket, för även om det rent ”materiellt” förefaller märkligt om olika materialiteter kan existera varandra överlappande, så är det tankemässigt inte svårt att tänka sig existensen av fenomen bortom människans varseblivningsförmåga, vilka med det kan ses existera i en annan dimension, men förstås lika gärna kan ses existera i ”vår”, om än då omöjliga att varsebliva (i Fundallogik antas eventuella andra dimensioner åtminstone vara betydelselösa för E).

 

 

Tingen

 

Tingen är sålunda i enlighet med T2  ytterst skapade i vakuum-/rumskontraktioner, och ytterst fullbordas de genom sönderfall till vakuum igen (antingen genom (exogen) klyvning eller (endogent) eget sönderfall). Detta i ett infinit universum, i vilket det allmänt, givet att det är infinit, även kan existera eviga ting, om än då inte rationellt givet T2. Detsamma kan antas gälla i ett finit universum (med en uppkomst och en fullbordan), evident exklusive tanken på eviga ting. I ett finit universum kan särskilt tingen, ytterst, skapas i själva skapandet av universumet, på en och samma gång som universumet skapas, ur Intet, annars är det givetvis inte frågan om skapelse av ett universum, utan om skapelse i ett redan existerande universum.

 

Ovan nämnda Einsteins universum är ett exempel på det senare, i den väldigt speciella meningen att det är ljus som ur Intet börjar sprida sig (en punkt ”öppnar” sig i Intet, och ljuset börjar stråla ut, ”spänna ut” Intet, se Fundallogik). Rent rationellt, tankemässigt, är den tanken väldigt fantasifull, knappast ens en irrationell skulle rent tankemässigt kunna komma på den idén. Men den har sina ”empiriska” förklaringar, se Fundallogik.

 

Om tingen ytterst skapas i vakuumkontraktioner, så är deras beskaffenhet givetvis komprimerat vakuum, särskilt de minsta beståndsdelarna (me) är komprimerat vakuum, det existerar inget alternativ, de är (komprimerat) vakuum. Skapas tingen (givetvis irrationellt; T1) ur Intet, eller om de (också irrationellt; T2) inte äger någon uppkomst, så kan deras beskaffenhet principiellt vara annan. Eller närmare bestämt, för att tings beskaffenhet ska vara annan än komprimerat vakuum, så måste de antingen vara skapade ur Intet, eller sakna uppkomst (de får (ytterst) inte vara skapade i vakuumkontraktioner). Denna konklusion är noterbar, och antyder den mänskliga hjärnans inblandning, att den vill (åtminstone har velat) att tingen ska vara något annat än komprimerat vakuum.

 

För särskilt skapelse ur Intet, är i princip ekvivalent med ur hjärnans irrgångar, eftersom det platt är absurt att något skulle kunna skapas ur Intet, särskilt om Intet inte existerar, såsom då T1 stipulerar. Eventuella me utan uppkomst är lite mer problematiska, men kan sålunda fundallogiskt uteslutas (T2). Alternativt detta kan ”Gud” antas skapa och sprida me, kanske inte om me saknar skapelse, men på något sätt kan väl me i det fallet ändå ses som ”Guds” skapelse om ”Gud” också saknar uppkomst. Hursomhelst, är detta senare ”Gud” inblandat, närmast evident sprunget ur hjärnans irrgångar.

 

 

Rationalism kontra empirism

 

Primärt givet Up och T1 är Världen sålunda ett gränslöst (tom)rum eller vakuum, i vilket det eventuellt existerar unika tingestar, i meningen att inget ting är identiskt med något annat. Det existerar blott ett exemplar av varje ting. Och det så om det är frågan om ett minsta (odelbart) ting (me), eller om ett (definierat) större ting, bestående av en mängd me:

 

I) me=[unikt me].

 

II) {me}=[unikt x(={me})].

 

Med detta är det viktigaste sagt rörande den rationella Världen. Ytterligare specificering av Världens (rationella) fenomen (logik) följer närmast av sig själv utifrån detta (särskilt att me kan attrahera varandra, och stöta till varandra).

 

Genuina empiriker vägrar se någon sanning i detta, vilket sålunda primärt äger sin grund i Ip (utifrån vilken Up och T1 följer), blott utifrån det rationella konstaterandet av Ip (som ett nödvändigt antagande för giltig analys). Utan de vill i så fall särskilt se Ip manifesterat i deras ”empiriska” observationer, att de (”empiriska”) fenomen de observerar alltid är de fenomen de observerar, åtminstone under ideala förhållanden, eventuella missperceptioner bortrensade. Nu är det dock (rationellt) så, att hur exemplariskt kontrollerat ett experiment eller en undersökning än är, så måste Ip förutsättas för de fenomen som undersöks. Annars är det simpliciter möjligt att de inte är vad de (experimentellt) tillsynes är, att xx (att de, resultaten, allmänt är osäkra, eller mer specifikt är osäkra (x=/x), eller platt falska (x=x’)). Utan det måste följaktligen antas att x=x, för att så också ska gälla, att resultatet är säkert/giltigt (resultatet=resultatet). Med vilket experiment vilka söker bevisa eller motbevisa Ip, antingen är tautologiska, eller kontradiktoriska: Ett resultat x(=x) att Ip gäller (x=x) är tautologiskt, och ett resultat x(=x) att Ip inte gäller (xx; x är osäkert (x=/x) eller falskt (x=x’)) är kontradiktoriskt, det senare med vilket resultatet Ip-principiellt inte kan tros på: