Förutsatt att stöt-rörelse (mellan mx) existerar, så är mx relativt icke-absorberande.

 

Om mx kan stöta till varandra, så definierar det vidare stöt-rörelse för x(={mx}), definierad av hur mx stöter till och attraherar (se vidare nedan) varandra, se vidare Appendix. Om mx inte kan stöta till varandra är ”stöt-rörelse” attraktionsrörelse, i enlighet med nedan, att x så att säga drar med sig x’ efter att ha farit igenom eller (tillräckligt nära) förbi x’. Stöt- eller knuff-rörelse existerar inte. Vilket det dock gör ”empiriskt” (krockande x, kan (”empiriskt”) efter krocken särskilt fara i nya riktningar), med vilket kan konstateras (antas) att:

 

mx kan stöta till varandra:

 

mx är relativt icke-absorberande.

 

För existensen av mer sammanhållna x={mx}, så måste mx antingen kunna haka i varandra, eller äga en på avstånd (blott) attraherande kraft (attraktionsförmåga).

 

Även om mx är relativt icke-absorberande, så är det ointuitivt se mx äga krokar och hakar, för att kunna bli (fast)krokade av andra mx eller/och för att haka tag i andra mx, och detta då exakt lika konstruerat på varje mx (givet Ha). Och dessutom måste mx givet detta träffa varandra på rätt sätt, så att de kan kroka i varandra, en hake så att säga kan falla i en ögla.

 

Nej, attraktion förefaller mer rimligt, att mx så att säga äger sugkraft (vilken inte ”suger in” annat än det attraherade mx(=mx’)), vilken givet ”empirin” kan sträcka sig oerhört långt, med vilket tvivel genast infinner sig, för hur kan något så litet (ett mx) kanske äga kraft nog att sträcka sig över hela Universum(E), åtminstone över ett solsystem? Alternativet till (attraherande) mx (partiklar) är att Universum är ett kraftfält, så att säga bestående av (ihophakade) långa trådar, eller snarare är en homogen helhet, vilket definitivt inte är intuitivt.

 

Givet att mx är minsta x (att mx diffunderar om mx delas), så är mx attraktion principiellt Intet: mx attraktionskraft är irrationell holism. Att hitta något vettigt alternativt till detta är dock svårt, det kan antas att mx är större x, vilka kan sända iväg attraktionskraft (genom att dela sig), men frågan inställer sig genast: hur kan sådan ”attraktionskraft” (ak) överhuvudtaget attrahera? Om ak blott attraherarar är det hela tillbaka i pur attraktion, och mx kan lika gärna antas äga denna pura attraktion, utan det måste för det första (återigen) handla om krokar och hakar, att ak kan haka fast vid det mx=mx’ ak attraherar, och ak sedan på något förunderligt sätt kunna hitta tillbaka till det mx som sänt ut ak, med sig då dragandes mx’, eller ak åtminstone under ett ögonblick kunna dra med sig mx’ åt rätt håll. Nej, det hela blir alldeles för avancerat (särskilt som det då handlar om mx), vilket för tillbaka till den pura attraktionsmöjligheten. Eller så måste mx och mx’ då på något sätt antas vara en (homogen) enhet, alla mx attraherande varandra ingå i någon slags helhet, vilken i alla fall ur ”em-piriskt” perspektiv inte kan skönjas, till exempel mellan Jorden och Månen, attraktionen dessa himlakroppar emellan så att säga gå gen-om rör kopplade mellan Jorden och Månen. Några sådana ”rör” (eller ”snören” mellan Jorden och Månen) kan i alla fall ”empiriskt” inte skönjas. Nej, pur attraktion förefaller mest rimligt, hur holistiskt irrationellt det än är.

 

Givet att mx äger attraktion, skulle det omvända, repellationskraft (att mx ”blåser bort” andra mx) motverka mx attraktionskraft, vilket vore irrationellt av ”naturen”, med vilket repellation rationellt måste förklaras på annat sätt, allmänt förklaras vara en stötrörelse, att det repellerande x sänder ut ytterst mx, vilka söker stöta bort y vilka närmar sig x, primärt genom att dessa från x utsända mx krockar med mx tillhöriga y, eller alternativt lägger sig bakom y och på det sättet söker attrahera bort y (från x).

 

Fullbordan, givet mx, och att stötrörelse existerar, kan genom klyvning endast ske om flera mx, på en och samma gång, rör sig in i ett mx, och genom det då klyver mx. För om ett mx klyver ett annat mx, kan ingen stötrörelse existera, utan mx fullbordas istället för att röra sig, om mx rör sig in i varandra. För att alla mx ska kunna fullbordas givet detta, så måste de alla kunna fullborda sig själva, äga endogen ful-lbordanskraft, i betydelsen att de rätt vad det är kan fullbordas (och så någon gång också gör, givet att alla xE är finita (T2)):

 

mx ® 0^.

 

En fullbordan som så att säga omvandlar mx till ett moln av ren volym, vilket sprider sig i E och blir ett med E (”molnet” efter ett full-bordat mx diffunderar (ut i E)).

 

Avslutningsvis i detta avsnitt något om den komplicerade frågan rörande rörelse:

 

Antag mx kunna vara i ett infinit antal positioner, utan att vara E:

 

mx={mx(p)|{p}≥∞’}≠E; ∞’=[minsta naturligt infinit tal]:*

 

{mx(p)|{p}≥∞’}+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

II) {mx(p)|{p}<∞’}; Kp.

 

mx kan alltså endast vara i ett finit antal positioner.

 

För att en rörelse ska föreligga mellan p och p’, så får pp’, utan det måste existera åtminstone ett p mellan p och p’, även i en minsta rö-relse, från p föregående p’ till p’:

 

d[p,p’)≠d[p,p’], där ) definierar p’ som exkluderat, och ] definierar p’ som inkluderat:

 

d[p,p’)+p’≠d[p,p’]+p’; Fp:

 

d[p,p’]≠d[p,p’]; Up’:

 

III) d[p,p’)=d[p,p’]; Kp.

 

Nehej, det gjorde det således inte, utan p)=p], exklusive p är identiskt med inklusive p, strikt en kontradiktion, vilken för tillbaka till II, utesluter kurvbegreppet (i rörelse), definierar det som kontradiktoriskt, vilket simpliciter definierar att mx vid rörelse (diskontinuerligt) ”hoppar” åtminstone dp=d(p] (en minsta sträcka), utan att vara i denna sträcka, vilket är ointuitivt, men givet II sålunda det rationella.

 

För att ändå definiera vidare utifrån III, så definieras (i enlighet med III):

 

n=n+1; n=[naturligt tal, där varje n representerar ett p].

 

Vilket definieras vara konsistent om n är infinit:

 

n=n+1; n≥∞’:

 

dp=’p.

 

Om mx, i strid mot II, antas röra sig genom varje p, får mx inte ”dröja” i varje p:

 

mxÎdp under >’dt om mx är dt i varje pÎdp; dt=[minsta utsträckt tid].

 

mx är alltså infinit(/oändlig) tid i dp i detta fall (ekvivalent rör sig inte), antag mx röra sig fortare, säg är tp i varje p:

 

mxÎdp under dt=’tp om mx är tp i varje pÎdp; tp=[icke-utsträckt tid]:

 

mxÎndp under ndt.

 

Om tp ses kunna variera i ”icke-utsträckning”, så varierar också dt, vilket betyder att mx kan äga variabel hastighet, vilket mx inte kan om tp=p. Det senare vilket ligger närmare Ha-definitionen, att alla mx är identiska bortsett från position, med vilket förstås deras hastig-hetsegenskaper också är identiska. Vilket dock strider mot ”empirin”, i vilka x(={mx}) kan äga olika hastigheter (bortsett från Einsteins tolkning av ”empirin”, se vidare avsnittet: Albert Einsteins relativitetsteorier (19051915)). Olika hastigheter, vilket är givet, givet dis-kontinuerlig rörelse: Max hastighet äger mx så att säga när de hoppar så frekvent de kan; mx hoppar åtminstone dp, ”vilar” dt, hoppar åtminstone dp, vilar dt, hoppar åtminstone dp, etcetera; En rörelse vilken givet det föregående drivs av attraktion och stötar, primärt att-raktion, för utan attraktion stannar all rörelse (utan attraktion skulle allt falla sönder, även ”rörare”, som människan (om nu inte ”krokar och hakar” håller ihop lokala företeelser, vilka hursomhelst endast kan vara lokala, inte (knappast) kan förklara kosmologiska fenomen), vilka sålunda inte skulle kunna ”röra”):

 

E-teoretiskt äger (xE-)rörelse sin yttersta grund i (mx-)attraktion.

 

tp=’0’ kan, i analogi med dp-definitionen, definieras, alltså att tp kan delas infinit, vilket betyder:

 

mxÎdp under tp om mx är 0’ i varje pÎdp:

 

mx rör sig infinit långt om mx rör sig i varje tpÎdt:

 

mx rör sig under tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, för att sedan eventuellt röra sig under tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, etcetera.

 

I detta fall, till skillnad från II-fallet, så rör sig mx sålunda (kontinuerligt) genom alla pÎdp.

 

Det går alltså att laborera med det hela, även om II alltså är det rationella fallet, i vilket då mx inte är i några p i ett hopp. Men är det så mycket mer rationellt att till exempel en hand är i ett infinit antal lägen vid minsta handviftning (se vidare avsnittet Infinitet)?

 

__________

* ∞’ är en kontradiktorisk, men särskilt för distinktion mellan sträckor (d(p,p’)) nödvändig definition:

 

n^=∞’-1, där n^ definierar det största finita naturliga talet:

 

n^mv=(∞’-1)mv; Fp:

 

n^mv=∞’mv-mv; Dp (se avsnittet Rekursivitet):

 

n^mv=E-mv; T2:

 

n^mv=E; Up’ (mvÎE, ett mv som så att säga inte kan raderas: mv-mv=mv; Up’).

 

En kontradiktion, eftersom n^mv är finit. Men (/n^) måste alltså definieras i alla fall, om distinktion önskas.

 

 

Rumrörelse

 

E-teoretiskt är det inte uteslutet att mx-attraktion även kan attrahera själva rummet. För mx är alltså komprimerat vakuum, med vilket mx principiellt även torde kunna attrahera rent vakuum. Men för att det ska ske, måste det förmodligen föreligga mycket (mx-)attraktion, för annars vore attraherat rum, rumrörelse, ett väldigt vanligt fenomen, vilket ”empirin” inte ger några belägg för (definierar).

 

Men det definierar hursomhelst ytterligare en principiell möjlighet för skapelse av mx, då kontraktioner i E skapade av (mx-)attraktion, de andra möjligheterna, givet föregående avsnitt, är givetvis holistiskt skapade E-kontraktioner, eller kontraktioner tillkomna genom att-raktion mellan E-”atomer”, eller genom ständigt förekommande ”vågor” i E, se vidare nedan.

 

Kontraktioner vilka skapar kompression mot en position, ur vilken rummet inte kan fly, utan då istället komprimeras till mx, mx skapas.

 

Ytterligare en principiell möjlighet för kontraktion föreligger, för givet att mx inte kan absorbera mer rymd, så måste det v, den volym mx upptar, trängas undan, annars gäller i position för mx att mx=mx+v, i strid mot Kp. En undanträngning vilken skapar rörelse i själva rummet/rymden när x(={mx}) rör sig. En rymdrörelse vilken dock normalt torde vara av marginell betydelse (i enlighet med ”empirin”), allmänt torde det vara rymdrörelse skapad av mx-attraktion, och förstås E-kontraktioner, allmänt i meningen att det är E som skapar dessa kontraktioner, vilka kan vara av mer än marginell betydelse.

 

Men detta att rymd/rum trängs undan av x(={mx}) kan ha sin betydelse, för det betyder att rum hela tiden måste kunna fylla upp efter x. Så betänk en cylinder i vakuum med en kolv tätt slutande mot cylinderns innerväggar. Om rum fritt kan flöda, så kan kolven fritt röra sig, fram och tillbaka. Om rum inte fritt kan flöda, så kan kolven inte röra sig, mer än vad rummet kan expandera bakom kolven i kolvens rik-tning utan att hål av Intet skapas i detta rum (vilket förstås inte får skapas givet T1). Nu är dock rum i enlighet med ”empirin” något väl-digt ”tunt”, vilket torde kunna flöda mellan de tätaste mx-strukturer. Cylinderns hölje torde i princip behöva vara kompakt packat med mx, för att rum inte tillräckligt ska kunna flöda mellan mx, och något sådant material står knappas att finna. Men om det skulle finnas, så skulle det principiellt vara möjligt att artificiellt skapa mx, nämligen genom att tillåta inflöde av rum bakom kolven, men inte framför kolven, i vilket fall rummet framför kolven skulle komprimeras och mx utfalla vid tillräcklig kompression.

 

E bortsett från mxÎE är alltså (”empiriskt”) något väldig ”tunt”, vars densitet (E-teoretiskt) kan öka vid (kontrakterande) rymd-/rumrö-relse, vid ”våg-rörelse” i E, vilket evigt kan antas förkomma, med vilket holistiskt initierade E-kontraktionerna kan uteslutas, men är det så mycket mer intuitivt med evig rymdrörelse, än (den eviga) möjligheten att E per se (holistiskt) kan skapa rörelse i E?

 

Rymd- eller rumrörelse kan alltså E-teoretiskt ske på fem sätt: Antingen holistiskt initierad (av E), initierad av E-”atomer”, initierad av evig ”vågrörelse” i E, initierad av att mx attraherar rymd, initierad av att mx stöter bort, undantränger rymd. Eftersom x är finita till anta-let (i stunden, som över tid, i enlighet med II), så är det principiellt E, om inte evig ”vågrörelse” förekommer, och om E-”atomerna” är i jämvikt, som åtminstone en första gång initierat skapelse av mx genom en E-kontraktion (eller flera, på en och samma gång), vilket givet I vidare betyder att (holistiska) E-kontraktioner är en evig möjlighet, vilken så att säga försäkrar E:s fortlevnad, särskilt om alla mx skulle fullbordas, vara fullbordade, och E-”atomerna” vara i jämvikt, så kan då E genom en eller flera E-kontraktioner återigen skapa mx.