Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th²/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c²/h:

 

II) mL=mc²t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.

 

II kan skrivas om:

 

mhhL/t’h=mc²:

 

III) ph=mc²; p=mh, t’h=L:

 

dm/dh>0.

 

Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.

 

Och III kan vidare välkänt skrivas:

 

E=mc²; E=ph.

 

Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kompakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare (ljusknippen) desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c vara en funktion av g:

 

c=c(g); dc/dg<0.

 

Ja, sedan går det förstås att specificera/definiera vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet, men alltså (rationellt) inte), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte särskilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.

 

 

Tillägg II

 

För att även nämna något om dagens konventionella mikrofysik, så antar den väldigt mycket vad gäller ”mx”, för att nämna några saker som är oerhört märkliga(/irrationella) givet E-teorin:

 

Partikel-våg-dualiteten, att ”mx” på något sätt också skulle vara en våg, förutom att vara partikel, vilket för det inre ögat snarast framkallar en superpositionalitet, givetvis absurt givet E-teorin. Det att små partiklar sprids när de ”skjuts” (enligt ”empiriska” experiment), vilket denna ”våg” konventionellt antas för, för att förklara denna spridning, förklaras E-teoretiskt av att dessa små x, bestående av ett antal mx, äger vingliga banor, den i x endogena stötrörelsen (efter att x lämnat ”kanonen”, stötts iväg av kanonen) för inte x vektoriellt, linjärt framåt, utan då vingligt, icke-linjärt, framåt, så att x vilka skjuts efter varandra tar olika banor (det behövs simpliciter inget antagande av en ”våg” för att förklara denna spridning); Om det endast är ett mx som skjuts/stöts ut ur kanonen, så ”faller”/attraheras det direkt mot Jorden (genom att ”hoppa” mot marken, då genom att Jordens mx attraherar mx ifråga; Parentetiskt kan sägas att detta ”hoppande” förklarar varför olika stora x ”faller” lika fort mot marken om det inte finns någon atmosfär, den hastigheten bestäms simpliciter av hur stark attraktionen är (från marken/”planeten”), vilken förstås bestämmer hur ofta mxÎx ”hoppar”, fullständigt oberoende av vilket x mx tillhör (givet annan eventuell attraktion som påverkar x ifråga)), utan det måste då vara flera, tillräckligt med mx i ett x för att x ska kunna göra en stötrörelse ”framåt”, så att x då inte direkt ”faller” mot marken.

 

mx äger E-teoretiskt ingen ”motor”, så att mx skulle kunna rotera eller spinna (som ”Standardmodellen” definierar; Dessutom definierar denna modell elementarpartiklarna vara p-formade, med vilket det förstås handlar om ren abstraktion (dessutom blott absurt att icke-utsträckningar, då p:n, skulle kunna rotera/spinna, eller överhuvudtaget kunna äga några fler egenskaper än att vara ett p (allena)), eftersom punkter (principiellt) redan existerar i det tomma rummet, så för distinktionens skull måste mx vara (mer kompakta) volymer, annars är det simpliciter frågan om ren abstraktion (ja, distinktionsmässigt och intuitivt är 0*, p och vidare kurvor (p:n på rad) och ytor/plan (p:n som definierar en yta) ren abstraktion, endast volymer existerar de facto), vilket då inte existerar de facto, utan endast som tanke), eller (”Strängteoretiskt”) vibrera, eller på annat sätt kunna röra sig själv är blott absurt.

 

Redan nämnt är det också fullständigt absurt att mx på avstånd från varandra skulle kunna ”kommunicera” med varandra (överlappande varandra, då vid ”hopp” in i varandra, är det åtminstone inte lika absurt), särskilt genom att sända ut något, vilket förstås ytterst är mx, ja, det betyder förstås att mx måste sända ut sig själv, vilket mx givetvis inte kan (som ”motorlöst”); Sänder mx ut något <mx är det frågan om (avsöndrade) mv, och mx fullbordas.

 

Dessutom antas konventionellt (idag), fullständigt absurt, ”mx” kunna äga massor av olika egenskaper, och vara olika, särskilt antas vissa ”mx” inte äga massa, E-teoretiskt äger alla mx massa, nämligen då de n antal mv mx består av. Dessutom antas fullständigt absurt ett ”mx” (”Higgsbosonen”) kunna ge andra partiklar massa, vilket E-principiellt då definierar ett ”mx” som åker runt och pumpar in mv i andra mx, ja, som masslösa, alltså som mv, så pumpar detta ”mx” in mv i ett mv. Det senare vilket för in på en annan tanke i ”Standardmodellen” att mv, eller då p:n, själva kan pumpa upp sig med mv, så att säga kan suga in mv, fullständigt absurt. Det finns absurditet redan i att E kan skapa, förorsaka E-kontraktioner (även om det rationellt sett inte finns något alternativ till skapelse av mx om E är helt tomt (på mx)), men än mer absurt är att E skulle kunna skapa, sätta igång dessa ”dammsugar-mv”, eller virtuella partiklar som de kallas, vilka om de då ”dammsuger” (mv) gör sig själva till ”mx”. 

 

Etcetera, överdefinition är legio inom dagens mikro-Fysik.

 

 

Tillägg III

 

Så kallad Klassisk logik definierar fundamentalt följande (Negationen):

 

N) x=y, y=x; y sant om x falskt, och vice versa.

 

Att x implikativt identiskt definierar, eller lösare uttryckt implicerar y (men det handlar likafullt om kategorisk implikation, x implicerar y, och inget annat, och vice versa), och vice versa. y respektive x som brukar kallas icke-x respektive icke-y. Och y antas då vara sant om x är falskt, och vice versa. Det vilket även definieras av ”Lagen om det uteslutna tredje”: x Ú y, i meningen att antingen är x eller så är y(=icke-x) sant, det finns inget tredje, fjärde eller femte, etcetera alternativ, utan det handlar då blott om dessa två unika x, x och y, till exempel regn (x) eller icke-regn (y, eller x’/Øx som y också kan definieras), vilket är ett vanligt exempel på ett (unikt) x och y par.

 

Primärt givet N (sekundärt givet en tautologisk princip att till exempel x=(x Ú x) eller att x=(x Ù x) (Ù=och)) kan oerhört många (Klassiskt logiska) formler framledas, vilka förstås endast är giltiga om det i det specifika fallet endast handlar om två (unika) x, det står emellan (i enlighet med N), annars är de falska.

 

För N gäller evident inte generellt (rationellt sett), särskilt som N utesluter möjligheten att det rör sig om något fullständigt falskt, vilket givet N definierar (givet att 0=[fullständigt falskt], till exempel då definierar x=0 att x är fullständigt falskt):

 

0=0, 0=0.

 

I vilket fall förstås N-logik, N-logikens formler, överhuvudtaget inte gäller, dessa definierar blott 0.

 

N-logikens formler gäller inte heller om det till exempel finns fler än ett y som sant kan ersätta x (för ”x”) om x är falskt, utan N-logikens formler gäller då om det endast finns ett (unikt) y som sant kan ersätta (ett falskt) x, förstås oerhört inskränkt och konstruerat (ett marginellt särfall).

 

Om x är sant, ja, då är självklart särskilt det N-logiskt unika konstruerade(/konstlade) icke-x=y falskt, liksom förstås alla andra y som lika mycket är icke-x som det konstlat antagna: Icke-x är rationellt Alla andra x än x, vilket givet E kan definieras: E=x+y → y=E-x, alltså en oerhörd mängd av x, och alltså inte bara ett unikt N-logiskt x.

 

Om y i E definitionen ses som mängden av alla x≠x, så gäller att icke-y=x, den så kallade Dubbla negationens lag gäller, men ses y som vilket x som helst ≠x, så gäller definitivt inte ”Dubbla negationens lag”. En ”lag” som självklart gäller givet ett antagande av det oerhört inskränkande N: icke-y=x och icke-x är då =y, så icke-icke-x=x, den ”lagen” är så att säga definierad redan i och med antagandet av N, att x (kategoriskt) implicerar y, pekar på y, och att y (kategoriskt) pekar tillbaka på x. Men återigen, att icke-x skulle peka på visst (unikt) x(=y) annat än x är blott konstlat, handlar väl mest om kutym, språklig tradition om icke-x gör det, anses göra det. Vilket inte har något som helst med rationell verklighet (vetenskap) att skaffa, ja, förutom då om y (definierat) är mängden(/klustret) av Alla x≠x (av Alla icke-x).