Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th²/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c²/h:

 

II) mL=mc²t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.

 

II kan skrivas om:

 

mhhL/t’h=mc²:

 

III) ph=mc²; p=mh, t’h=L:

 

dm/dh>0.

 

Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.

 

Och III kan vidare välkänt skrivas:

 

E=mc²; E=ph.

 

Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kompakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare (ljusknippen) desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c vara en funktion av g:

 

c=c(g); dc/dg<0.

 

Ja, sedan går det förstås att specificera/definiera vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet, men alltså (rationellt) inte), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte särskilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.

 

 

Tillägg II

 

För att även nämna något om dagens konventionella mikrofysik, så antar den väldigt mycket vad gäller ”mx”, för att nämna några saker som är oerhört märkliga(/irrationella) givet E-teorin:

 

Partikel-våg-dualiteten, att ”mx” på något sätt också skulle vara en våg, förutom att vara partikel, vilket för det inre ögat snarast framkallar en superpositionalitet, givetvis absurt givet E-teorin. Det att små partiklar sprids när de ”skjuts” (enligt ”empiriska” experiment), vilket denna ”våg” konventionellt antas för, för att förklara denna spridning, förklaras E-teoretiskt av att dessa små x, bestående av ett antal mx, äger vingliga banor, den i x endogena stötrörelsen (efter att x lämnat ”kanonen”, stötts iväg av kanonen) för inte x vektoriellt, linjärt framåt, utan då vingligt, icke-linjärt, framåt, så att x vilka skjuts efter varandra tar olika banor (det behövs simpliciter inget antagande av en ”våg” för att förklara denna spridning); Om det endast är ett mx som skjuts/stöts ut ur kanonen, så ”faller”/attraheras det direkt mot Jorden (genom att ”hoppa” mot marken, då genom att Jordens mx attraherar mx ifråga; Parentetiskt kan sägas att detta ”hoppande” förklarar varför olika stora x ”faller” lika fort mot marken om det inte finns någon atmosfär, den hastigheten bestäms simpliciter av hur stark attraktionen är (från marken/”planeten”), vilken förstås bestämmer hur ofta mxÎx ”hoppar”, fullständigt oberoende av vilket x mx tillhör (givet annan eventuell attraktion som påverkar x ifråga)), utan det måste då vara flera, tillräckligt med mx i ett x för att x ska kunna göra en stötrörelse ”framåt”, så att x då inte direkt ”faller” mot marken.

 

mx äger E-teoretiskt ingen ”motor”, så att mx skulle kunna rotera eller spinna (som ”Standardmodellen” definierar; Dessutom definierar denna modell elementarpartiklarna vara p-formade, med vilket det förstås handlar om ren abstraktion (dessutom blott absurt att icke-utsträckningar, då p:n, skulle kunna rotera/spinna, eller överhuvudtaget kunna äga några fler egenskaper än att vara ett p (allena)), eftersom punkter (principiellt) redan existerar i det tomma rummet, så för distinktionens skull måste mx vara (mer kompakta) volymer, annars är det simpliciter frågan om ren abstraktion (ja, distinktionsmässigt och intuitivt är 0*, p och vidare kurvor (p:n på rad) och ytor/plan (p:n som definierar en yta) ren abstraktion, endast volymer existerar de facto), vilket då inte existerar de facto, utan endast som tanke), eller (”Strängteoretiskt”) vibrera, eller på annat sätt kunna röra sig själv är blott absurt.

 

Redan nämnt är det också fullständigt absurt att mx på avstånd från varandra skulle kunna ”kommunicera” med varandra (överlappande varandra, då vid ”hopp” in i varandra, är det åtminstone inte lika absurt), särskilt genom att sända ut något, vilket förstås ytterst är mx, ja, det betyder förstås att mx måste sända ut sig själv, vilket mx givetvis inte kan (som ”motorlöst”); Sänder mx ut något <mx är det frågan om (avsöndrade) mv, och mx fullbordas.

 

Dessutom antas konventionellt (idag), fullständigt absurt, ”mx” kunna äga massor av olika egenskaper, och vara olika, särskilt antas vissa ”mx” inte äga massa, E-teoretiskt äger alla mx massa, nämligen då de n antal mv mx består av. Dessutom antas fullständigt absurt ett ”mx” (”Higgsbosonen”) kunna ge andra partiklar massa, vilket E-principiellt då definierar ett ”mx” som åker runt och pumpar in mv i andra mx, ja, som masslösa, alltså som mv, så pumpar detta ”mx” in mv i ett mv. Det senare vilket för in på en annan tanke i ”Standardmodellen” att mv, eller då p:n, själva kan pumpa upp sig med mv, så att säga kan suga in mv, fullständigt absurt. Det finns absurditet redan i att E kan skapa, förorsaka E-kontraktioner (även om det rationellt sett inte finns något alternativ till skapelse av mx om E är helt tomt (på mx)), men än mer absurt är att E skulle kunna skapa, sätta igång dessa ”dammsugar-mv”, eller virtuella partiklar som de kallas, vilka om de då ”dammsuger” (mv) gör sig själva till ”mx”. 

 

Etcetera, överdefinition är legio inom dagens mikro-Fysik.

 

 

Tillägg III

 

Så kallad Klassisk logik definierar fundamentalt följande (Negationen):

 

N) x=y, y=x; y sant om x falskt, och vice versa.

 

Att x implikativt identiskt definierar, eller lösare uttryckt implicerar y (men det handlar likafullt om kategorisk implikation, x implicerar y, och inget annat, och vice versa), och vice versa. y respektive x som brukar kallas icke-x respektive icke-y. Och y antas då vara sant om x är falskt, och vice versa. Det vilket även definieras av ”Lagen om det uteslutna tredje”: x Ú y, i meningen att antingen är x eller så är y(=icke-x) sant, det finns inget tredje, fjärde eller femte, etcetera alternativ, utan det handlar då blott om dessa två unika x, x och y, till exempel regn (x) eller icke-regn (y, eller x’/Øx som y också kan definieras), vilket är ett vanligt exempel på ett (unikt) x och y par.

 

Primärt givet N (sekundärt givet en tautologisk princip att till exempel x=(x Ú x) eller att x=(x Ù x) (Ù=och)) kan oerhört många (Klassiskt logiska) formler framledas, vilka förstås endast är giltiga om det i det specifika fallet endast handlar om två (unika) x, det står emellan (i enlighet med N), annars är de falska.

 

För N gäller evident inte generellt (rationellt sett), särskilt som N utesluter möjligheten att det rör sig om något fullständigt falskt, vilket givet N definierar (givet att 0=[fullständigt falskt], till exempel då definierar x=0 att x är fullständigt falskt):

 

0=0, 0=0.

 

I vilket fall förstås N-logik, N-logikens formler, överhuvudtaget inte gäller, dessa definierar blott 0.

 

N-logikens formler gäller inte heller om det till exempel finns fler än ett y som sant kan ersätta x (för ”x”) om x är falskt, utan N-logikens formler gäller då om det endast finns ett (unikt) y som sant kan ersätta (ett falskt) x, förstås oerhört inskränkt och konstruerat (ett marginellt särfall).

 

Om x är sant, ja, då är självklart särskilt det N-logiskt unika konstruerade(/konstlade) icke-x=y falskt, liksom förstås alla andra y som lika mycket är icke-x som det konstlat antagna: Icke-x är rationellt Alla andra x än x, vilket givet E kan definieras: E=x+y → y=E-x, alltså en oerhörd mängd av x, och alltså inte bara ett unikt N-logiskt x.

 

Om y i E definitionen ses som mängden av alla x≠x, så gäller att icke-y=x, den så kallade Dubbla negationens lag gäller, men ses y som vilket x som helst ≠x, så gäller definitivt inte ”Dubbla negationens lag”. En ”lag” som självklart gäller givet ett antagande av det oerhört inskränkande N: icke-y=x och icke-x är då =y, så icke-icke-x=x, den ”lagen” är så att säga definierad redan i och med antagandet av N, att x (kategoriskt) implicerar y, pekar på y, och att y (kategoriskt) pekar tillbaka på x. Men återigen, att icke-x skulle peka på visst (unikt) x(=y) annat än x är blott konstlat, handlar väl mest om kutym, språklig tradition om icke-x gör det, anses göra det. Vilket inte har något som helst med rationell verklighet (vetenskap) att skaffa, ja, förutom då om y (definierat) är mängden(/klustret) av Alla x≠x (av Alla icke-x).

 

 

 

Avslutande reflektion

 

Värt att understryka är att tänkandets logik – alltså tänkandets logik, inte någon objektiv värdslig (fast, kategorisk, absolut) logik – finns med redan från början i en världsdefinition (en tänkandets (rationella) grund), vilket är särskilt tydligt när en världsdefinition tar sin början i begreppet Intet (absolut ingenting, egenskapslöshet), för att repetera:

 

Om Intet (överhuvudtaget) inte existerar, så definieras omedelbart ett infinit rum (E), eftersom Intet som icke-existens förstås varken existerar före, efter, i eller vid sidan av (bortom) E (eller mer ”allmänt” före, efter, i eller vid sidan av (bortom) något (egenskapsfyllt, (något) med egenskaper)), det existerar ingen gräns (inga gränser) efter vilken (vilka) Intet tar vid, och Intet, som icke-existens, kan förstås inte existera som det enda existerande (det allena existerande, eller då alternativt existera på samma gång som egenskapsfyllt existerar (existera blandat med egenskapsfylld existens)). Utan något, då E, existerar alltid, och detta då utan att på något sätt gränsa till Intet (någonstans (inkluderande vid något tillfälle)):

 

Intet existerar varken före, efter, i eller bortom (vid sidan av) E.

 

Detta då om Intet inte existerar, vilket då vidare förstås ställer frågan om det gäller (eller inte)? En fråga som då avgjorts (eller det åtminstone argumenterats fram en slutsats om) i det tidigare (statuerat i teorem T1). Ett avgörande vilket här inte ska upprepas, utan här vill endast den tänkandets logik, grund som nyttjas i detta argumenterande, särskilt då i föregående argumentation rörande E, påpekas, en logik vilken förstås förutsätts vara giltig i världen, för annars gäller förstås inte särskilt föregående argumentation (rörande E). En logik som då handlar om (rent) tänkande, det rena tänkandet är en del av världen, ja, är världen. En logik vilken kan sägas vara subtil till sin form, även om den är högst påtaglig, ja, närmast självklar (för en rationell), men att formalistiskt så att säga fastnagla den är omöjligt, den (tankemässigt) blott är ((den rationella) tanken blott ser den (att det är si eller så)): Tanken ser till exempel att E existerar om Intet inte existerar, Intet då inte kan existera före, efter, i eller bortom E, tanken (rationellt) blott ser detta, varför (den rationella) tanken ser detta går inte att förklara, den blott gör det. Ett seende/tänkande vilket då särskilt ser, definierar E, Världen.

 

Mer allmänt ser tanken i detta E-fall att om Intet inte råder, så måste något (≠Intet) råda. Ja, i detta E-fall torde det inte ens behöva talas om att det är den rationella tanken som ser det, alla tänkande varelser/fenomen torde se det, irrationella som rationella (vilket inom parentes sagt torde utgöra en stark grund med vilken irrationella torde kunna övertygas om vad som är rationellt i detta fall, nämligen då rörande Världen, E).

 

Givet E ser (den rationella) tanken vidare att om mx (minsta beståndsdelar) kan skapas, så måste det vara E som skapar mx om E initialt är helt tomt på mx, genom att kontraktera (E då, lokalt, givet T2). Detta givet att Intet inte existerar och mx därmed inte kan uppkomma ur Intet (eftersom det är oerhört absurt/irrationellt att anta något kunna uppkomma ur något icke-existerande). Och givet att mx inte kan komma någonstans exogent (bortom E) ifrån, vilket givet E blott skulle vara ett oerhört absurt/irrationellt antagande, alltså ett antagande av att mx kan komma exogent ifrån, in i (det i alla riktningar infinita) E. Den rationella tanken ser blott detta, ser inget alternativ.

 

Sedan blir det mer komplicerat, rörande mx mer specifika egenskaper, men den rationella tanken kan då efter lite klurande komma till slutsatser rörande detta (slutsatser redogjorda för i det föregående), vilka när de väl är för handen faktiskt är starka konklusioner, svåra att ifrågasätta. Särskilt detta att mx ”hoppar” är en oerhört stark konklusion, det rationella sinnet omöjligt kan ifrågasätta. Endast ”empirin” skulle kunna vederlägga den slutsatsen (förstås givet en tro på ”empiri”, då till konklusionen att mx rör sig kontinuerligt från plats till plats), men det är simpliciter omöjligt för ”empirin” att komma ned på den mikronivån (vilket redogjorts för i huvudanalysen), för att då bokstavligen se om mx ”hoppar” (eller inte).

 

Detta argumenterande förande till konklusioner, denna logik, är då simpliciter en del av världen, en stor del av världen, den är en slags naturlag i världen, förutsatt att den definierar världen rätt, vilket den förstås förutsätts/antas göra, med vilket den då är en del av världen, annars skulle den ju definiera något annat, inte definiera, vara världen (den värld som ses).

 

Och så är det med all logik som förutsätts definiera världen (sant), den är (del av) världen (antas till exempel särskilt matematiken definiera värdsliga fenomen korrekt, så är förstås matematiken per förutsättning/antagande en slags naturlag i världen). Även de vilka hävdar ”empirin” var det viktigaste i en världsdefinition, måste logiskt, tankemässigt strukturera denna ”empiriska” information, med vilket det hela förstås är tillbaka i logik som stor del av världen, som definierare av världen, som varande världen. En ”empirisk” information vilken i sig förstås är tanke, sinneserfarenhet, hur den nu än är erhållen, särskilt förstås om den är mer indirekt, logiskt elaborerat uttolkad, men även ”direkt” ”empirisk” information kräver sin logiska uttolkning, vilket kanske inte alltid är så medvetet (ja, i skrivande stund är det inte alls särskilt medvetet, utan folk tror sig ha direkt och säker tillgång till ”empirisk” information som empirisk information – alltså som information om något objektivt existerande (bortom tanken) – utan att på något sätt mer elaborerat behöva nyttja sin tanke),* alltså de logiska (tanke)regler vilka förutsätta i en uttolkning för att erhålla ”empirisk” information.**

 

__________

* Direkt och säker tillgång till den ”empiriska” informationen per se har de förstås alltid, men om den ”empiriska” informationen har något med en empiri att göra är förstås en helt annan sak/fråga, se vidare nästa fotnot.

 

** Detta kanske enklast insett genom att det som antas, i kontexten då ”empirisk” information/observation, måste antas vara det som antas, annars behöver det förstås inte vara det, utan det måste alltså antas att det som antas är det som antas (en identitetsprincip (en ren tankeprincip)), för att det kategoriskt ska var det. Vilket då visar på, bevisar, att Allt handlar om tanke (se särskilt vidare avsnittet: Lite mer om Fundamental logikens innebörd).

 

Detta vilket i och för sig (rationellt) egentligen är evident, eftersom det enda som ägs tillgång till är sinneserfarenhet(/tanke), det kan endast antas att sinneserfarenheten korresponderar mot en empiri, att till exempel trädet som uppfattas korresponderar mot, refererar till något bortomtankeligt; E-teoretiskt korresponderar en tanke (till exempel då på ett träd), OM den korresponderar mot något, då mot ett mx-kluster, och detta då genom att mx på något sätt (stöt- och attraktionsmässigt) sänds ut från mx-klustret ifråga vilka på något sätt (i grunden stöt- och attraktionsmässigt) sedan initierar tanken (också det ett (annat) mx-kluster förstås) på mx-klustret ifråga.

 

 

 

En annan början

 

Inledning

 

Evident ägs (sinnes)erfarenhet, tanke, och egentligen lika evident är att det är oavgörbart om erfarenheten, tanken korresponderar mot eller refererar till något bortomtankeligt, mot eller till en empiri bortom erfarenheten, tanken. Vilket särskilt gäller den ”empiriska” erfarenheten, vilken tanken mer eller mindre kategoriskt tror refererar till, korresponderar mot en empiri, alltså till/mot något bortomtankeligt (objektivt). En tro som då kan vara allt från obefintlig till kategorisk. Men även om den är kategorisk är det fortsatt blott frågan om en tro, en tanke:

 

Allt är tanke/erfarenhet.

 

Mer rigoröst måste det för kategoriskhet antas att det som antas är det som antas (en identitetsprincip), annars behöver det simpliciter inte vara det, vilket bevisar att Allt är tanke:*

 

Det ”empiriskt” upplevda, givet att det antas vara det som upplevs, är det upplevda, men om det korresponderar mot en empiri är en öppen fråga, det (sålunda) endast kan antas något om. Det existerar så att säga ett avstånd mellan ”empiri” och eventuell empiri (dessa fenomen är inte identiska):

 

”empiri”≠((empiri)).

 

Om inte, så gäller då (evident) antingen att:

 

empiri=”empiri”.

 

Eller att:

 

”empiri”=empiri.

 

I det första fallet är det simpliciter frågan om ”empiri”, om ren, blotta tanke, alltså om det inte råder ett avstånd mellan erfarenhet och (empiriskt) objekt, utan då objektet=tanken (objektet är identiskt med tanken). Det omvända, det andra fallet, att tanken=objektet (att tanken är identisk med objektet), gäller inte om objektet existerar per se, bortom tanken (objektet inte är tanken), och om objektet inte existerar per se (bortom tanken), så är det förstås frågan om en blotta tanke (om tanken tänker den (tänker/erfar objektet), objektet=tanken).

 

Ett avstånd(=icke-identitet) måste sålunda råda mellan tanke och objekt om det ska vara frågan om ett (empiriskt) objekt, ett avstånd som förstås gör det omöjligt för tanken att kategoriskt vara säker rörande objektet, utan tanken kan endast anta det ena eller andra rörande korrespondens mellan tanke och objekt:

 

Allt är tanke, särskilt då rörande objekt, empiri.    

 

Givet att Allt är tanke är en (eventuell) fråga vilka tankar som mer ska tros på än andra. Ja, ”empiriska” tankar/erfarenheter, om de är övertygande, är ganska evident en kandidat. Men vad gäller dem så finns det då inget som givet säger att de korresponderar mot, motsvaras av ett empiriskt fenomen, med vilket ”empiriska” fenomen som objektiviteter (empiriska fenomen) helt enkelt är väldigt osäkra. Per se är ”empiriska” fenomen förstås säkra  ̶  det som upplevs det upplevs, förstås givet att antagande av att det upplevda är det upplevda, ett antagande vilket vanligtvis dock inte tänks på, eller tas hänsyn till, utan upplevs något, till exempel ett träd, så upplevs ett träd, utan tanke på att det bakomliggande den upplevelsen finns ett antagande om att så är fallet, alltså att trädet är trädet  ̶  men inte som objektiviteter (refererande till något objektivt giltigt, då empiriska fenomen) Vissa rent tankemässiga fenomen däremot, vilka eventuellt trots allt kan (antas) korrespondera mot empiriska fenomen, se vidare det kommande, vilka sålunda (uppfattat) endast refererar till sig själva (även om de då eventuellt kan (antas) korrespondera mot empiri) är rent tankemässigt väldigt mycket mer säkra (än ”empiriska” fenomen (som objektiva/kategoriska)). För att ta ett väldigt fundamentalt exempel, så är rationellt ”olika” fenomen vilka äger exakt samma egenskaper ett och samma unika fenomen, alltså inte olika fenomen, utan endast ett (unikt) fenomen. Vilket definierar Unicitetsprincipen, vilken kommer att återkommas till, och vilken om den antas gälla empiriskt har ofantlig empirisk betydelse (vilket kommer att återkommas till).

 

Det föregående (förstås) en språklig logik/argumentation, och allmänt finns en språklig logik svår att motsäga, det finns så att säga en rationell (rationalistisk) stig att finna i allt det språkliga, rationellt svår att förneka, nu känner jag denna stig eftersom jag forskat på detta länge, så följande exempel (vilket sedan spinns vidare på) på detta rationella (på ett ”avsnitt av den rationella "stigen"” i allt det språkliga) är högst medvetet framlagt:

 

Om till exempel Intet (absolut ingenting, egenskapslöshet) inte råder, så råder något (≠Intet), tanken/intellektet (oförklarligt, förmodligen genetiskt, eller kanske inlärt) blott ser att så är fallet. Och vidare i denna tankegång ser intellektet att om Intet överhuvudtaget inte existerar (särskilt inte då som det allena existerande), så existerar Intet varken före, efter, i, eller vid sidan av, bortom något ≠Intet, ett något vilket kan kallas E, E vilket givet detta, att Intet inte existerar (varken före, efter, i eller bortom E), förstås är infinit (i alla riktningar, både tidsligt och rumsligt):

 

E=Världen är infinit givet att Intet inte existerar.

 

En oerhörd, rent tankemässig, (rationell) konklusion. Så om Intet kan uteslutas från att existera, så existerar alltså E (denna vidare argumentering exemplifierar förstås ytterligare detta med ”stigen”, att tanken/intellektet (oförklarligt) blott ser att si eller så är fallet, rationellt, för givetvis går det föregående framlagda likafullt att förneka, ett förnekande vilket dock på intet sätt är rationellt (rationellt)). Kan då Intets existens uteslutas?

 

__________

* Antas till exempel (naivistiskt, eller ”realistiskt”) att ”empirisk” erfarenhet kategoriskt korresponderar mot empiri, så antas förstås det, förutom då att det antas att detta som antas (att ”empirisk” erfarenhet kategoriskt korresponderar mot empiri) också antas (att [att ”empirisk” erfarenhet kategoriskt korresponderar mot empiri]=[att ”empirisk” erfarenhet kategoriskt korresponderar mot empiri]).

 

Intet

 

Intet (som egenskapslöshet) är inte ens icke-utsträckning (eller något annat), om ens icke-utsträckning kan existera annat än som ren abstraktion, som något blott tänkt. Intet kan förvisso också existera som ren abstraktion, men är det rationellt? Nej, att något vilket inte ens är icke-utsträckning skulle kunna vara (empirisk) existens är blott absurt (med vilket det förstås också är absurt att anta existens av Intet rent abstrakt, då definieras ju något annat än empiri, empirin som, om sådan existerar (vilket det då kategoriskt gör om Intet inte existerar), är det väsentliga; Om ingen empiri existerar, så behöver ju ingen hänsyn tas till ”den”, ”den” är oväsentlig):

 

T1) Intet(=egenskapslöshet) existerar (överhuvudtaget) inte.

 

Intet är dessutom ett superpositionellt fenomen om det existerar, eftersom det som existerande äger egenskapen egenskapslöshet (annars skulle det (Intet) platt inte existera), men per definition då inte gör det. Så om denna superpositionalitet ses som absurd (att ett existerande Intet både äger och inte äger egenskapen egenskapslöshet), så utesluter det existensen av Intet. Detta rent abstrakta logiska att superpositionella (kontradiktoriska) fenomen är absurda är dock just ren abstraktion (något blott tänkt) och med det möjligtvis falskt empiriskt. Så bättre för uteslutande av Intet är inledande direkta argumentation (rörande Intet som sådant, som fenomen per se).

 

Att ”empiriskt” söka se om Intet existerar (eller inte) handlar särskilt om att se om (”empiriska”) fenomen kan uppkomma ur eller övergå i Intet, eller om det finns gränser efter vilka Intet råder. Rum/rymd är rationellt inte Intet, rum vilket existerar ”empiriskt”, med vilket en möjlighet att söka bevisa Intets existens är att söka komprimera rum, vilket om rum inte är Intet inte går att komprimera hur mycket som helst, det tar antingen stopp vid visst tryck, eller så skapas något (vid kompression av rum), om inte så föreligger ett bevis av att rum kontradiktoriskt är Intet, att världen är irrationell (eftersom rum rationellt inte är Intet). Förmodligen ett fullständigt ogörligt experiment, av allehanda orsaker, och även andra tänkbara ”empiriska” experiment för bevis av Intets existens är förmodligen fullständigt ogörliga, särskilt på grund av svårigheten att se om ett utfall är rum eller Intet, eller om en förutsättning är rum eller Intet. Detta subtila gås inte vidare in på här, rationellt existerar simpliciter inte Intet, och det förutsätts i det vidare, alltså T1.

 

 

Efter detta är definition av E på sin plats, och sedan eventuellt definition av ytterligare mer allmän (generell) logik, i enlighet med E, vilket då primärt handlar om Up, och FT är också väldigt viktigt/fundamentalt. Avsnittet Lp i huvudtexten kan egentligen strykas, eftersom det givet E-definitionen är givet att det inte finns särskilt många giltiga logiska principer, Lp-avsnittet är dock upplysande i sig, så värt att ha kvar (särskilt som Lp av många idag ses som fullständigt självklar, självklart giltig i verkligheten/empirin/vetenskapen). Det föregående vänder då på huvudanalysen, E-teorin först, sedan de mer allmänna principerna, givet E-teorin, vilket, som jag ser det nu är en bättre, mer pedagogisk, disposition. Världen först, sedan de mer allmänna principerna. Jag var så inne på att principerna var det allra mest fundamentala på den tiden, och det är de fortsatt, men först och främst de mer specifika i/ur E/Intet-perspektivet, i andra hand de mer allmänna. Även om det, som redan konstaterats, inte har någon större betydelse hur det börjas, med de mer allmänna principerna eller med E och de specifika principer vilka förutsätts i E-definitionen, slutsatserna blir ändå desamma, rationellt. Pedagogiskt hade det dock, som sagt, varit bättre att börja med E-teorin, vilket dessutom är mer i enlighet med intuitionen: Världen först, sedan eventuellt definition av mer allmänna principer vilka ses vara i enlighet med, giltiga i Världen.

 

Sedan, då givet särskilt E-teorin, hade det kanske varit på sin plats med relatering till konventionell teori (dagens), såsom i huvudtexten (även om huvudtexten, särskilt vad gäller Klassisk logik, skulle ha kunnat vara lite mer samlad), men den relateringen är faktiskt inte nödvändig, om än kanske upplysande (särskilt för dem vilka inte (riktigt) vet vad som konventionellt definieras, tänker särskilt på de fullständigt vanvettiga relativitetsteorierna), för E-teorin i sig utesluter evident mycket av detta konventionella, förstås givet en kännedom om detta konventionella.