”Empirin” ja. Något som direkt kan konstateras rörande den, dess fenomen, är att de, x, måste äga egenskaper (eller vad nu ”egenskaper”, x’, kallas för) för att vara något:

 

x={x’} (x är ett kluster av x’ (egenskaper); x(≠Intet) är ett egenskapsfyllt fenomen).

 

Det egenskapslösa fenomenet, vilket inte är något, kan kallas Intet:

 

Intet=[egenskapslöst fenomen].

 

Intet kan även tänkas vara ett fenomen bortom egenskapsbegreppet, vilket varken äger eller inte äger egenskaper. Vilket definitivt, intui-tivt, kategoriskt definierar Intet. Men Intet definierat som egenskapslöst fenomen, alltså som inte ägandes några x’, är intuitivt också In-tet. En definition vilken definierar ett existerande Intet äga egenskapen egenskapslöshet trots att Intet per definition (som egenskapslöst) inte äger några egenskaper; Intet både äger och inte äger egenskapen egenskapslöshet, på en och samma gång. Vilket ställer frågan om det är möjligt? Rationellt tenderar det starkt åt ett nej, vilket om ett nej antas vara fallet, förstås implicerar att Intet (definierat som egen-skapslöst fenomen) inte existerar, vilket ganska kategoriskt definierar viss Värld. Om ett ja tvärtom antas vara fallet, så definierar det för-stås att Intet kan existera, vilket (uppenbart) definierar fler Världsmöjligheter (särskilt en där Intet omger Universum, något som förstås inte kan råda om Intet inte existerar).

 

Rent analytiska överväganden har med detta oerhörd betydelse för en Världsuppfattning. Vilket understryks av följande, givet att egen-skapsbegreppet är det enda rationella, vilket utesluter möjligheten av existensen av ett Intet bortom egenskapsbegreppet, definierar Intet endast kunna vara egenskapslöst:

 

Antag följande:

 

Intet=existens:

 

egenskapslöshet=existens ® icke-existens=[åtminstone en egenskap]:

 

Intet=icke-existens; Kp.

 

Detta gäller då förutsatt Kp, återigen ett rent analytiskt övervägande, antagande, vilket då för till konklusionen att Intet inte existerar. 

 

För att komma bort från detta rent analytiska, måste Intet ”empiriskt” slutas till kunna existera, eller inte. Ett tänkbart experiment (invers-experimentet till experimentet att komprimera rum, redovisat i underavsnittet x i avsnittet: Den rationella Världen) är att stänga in rum i en kammare/cylinder med en kolv, en cylinder så tät att den inte släpper igenom rum (eller åtminstone inte tillräckligt släpper igenom rum, om det nu finns något så tätt material). Och sedan dra i kolven (helt tätt slutande mot cylindern, inte genomsläppande något rum), och med det då tänja ut rummet. Om Kolven omöjligt går att dra (i), kanske efter visst drag, viss tänjning av rummet, så bevisar det att Intet inte kan uppstå i rummet (förutsatt att kolven har dragits med tillräcklig kraft). Om kolven däremot kan dras hur långt som helst, gi-vet att rum inte kan tänjas hur långt som helst (vilket det som finitet inte kan), så bevisar det Intets existens, att rummet kan slitas itu, så att Intet uppstår mellan rumsdelarna. Ett Intet vilket i någon mening trots allt är rum, så länge cylindern består, inte kollapsar, vilket stri-der mot definitionen av Intet som egenskapslöst, vilken definierar Intet inte ens vara en punkt (icke-utsträckt position).*

 

Hursomhelst, givet denna definition av Intet som inte ens varande en punkt, så kollapsar ”utrymmet” = Intet efter flyttat rum direkt till In-tet, vilket ekvivalent kan ses som att annat rum direkt fyller ut detta ”utrymme”/”tomrum” efter det flyttade rummet, vilket förefaller rati-onellt, och definierar Intet inte kunna existera i/bortom rum, och att kolven i föregående experiment (förväntat) inte kan dras hur långt som helst (utan att cylindern kollapsar).

 

Utan den enda rationella möjligheten för existens av Intet förefaller vara att det överhuvudtaget inte existerar rum, att själva ”rummet” är Intet. Ett Intet vilket intuitionen (det inre ögat) trots allt ser en omgivning till, vilket principiellt (per definition) dock inte behöver gälla. Men, om Världen är Intet, platt ingenting (egenskapslöshet), hur kan då något nu existera? För det är oerhört irrationellt anta något kunna uppkomma ur absolut ingenting (Intet). Detta med vilket, givet att det nu existerar något (med egenskaper), det (rationellt) kan konstate-ras att Intet överhuvudtaget inte existerar (varken i/bortom rum eller som solitär existens).

 

Detta vilket implicerar att Världen är infinit(/oändlig), att det inte existerar några gränser bortom vilka Intet råder. Och alldeles särskilt betyder det att det alltid finns rum vilket kan ”fylla upp” efter flyttat rum, om det nu inte är instängt i kammare vilka inte släpper igenom rum (såsom då i föregående experiment).

 

Givet detta infinita rum, avslutningsvis, är det naturliga att det (primärt) är det vilket skapar ytterst mx, och detta då genom E-kontraktio-ner. Vilka så att säga överlagrar mv, vilket till slut utfaller i mx. Givet detta, så måste mx vilka inte längre absorberar mv, stöta undan mv på en färd genom rummet, annars, om mx fortsatt är absorbativa (absorberar mv), så absorberar de förstås ytterligare mv (rum). Alterna-tivt kan det tänkas att ”icke-absorbativa” mx fritt kan röra sig genom rummet, utan att stöta undan rum, eller då absorbera rum. Rummet (som utsträckning, volym) finns dock de facto, vilket simpliciter betyder att det (detta egenskapsfyllda (rummet)) måste ta vägen någon-stans, när ett icke-absorbativt mx föreligger, kanske kommer farande. Rummet måste antingen stötas undan eller absorberas av mx, givet att det finns: mx+mv=mx+mv (i enlighet med Up), mx+mvmx. Om mv tolkas vara 0, så att alltså mx+0=mx per definition, så måste det uttrycket i enlighet med det föregående tolkas giltigt för icke-absorbativa mx, i meningen att mx stöter undan mv=0. Alternativet att tolka mv (rum) vara Intet, är för det första direkt kontradiktoriskt, eftersom rum(/volym) äger egenskaper. Om rum ändå tolkas vara Intet, så är det tillbaka i frågan vart ”Intet” tar vägen när särskilt ett mx ”placerar sig” över det (”Intet” är helt enkelt rum)? Och tolkas mx vara om-givet av Intet, det egenskapslösa Intet, så rör sig ett mx vilket rör sig genom detta Intet vilket inte ens är en punkt genom detta Intet som en volym, eftersom mx de facto är en volym, vilket definierar ”Intet” vara volym, eller åtminstone möjlig volym. Möjlig volym, möjligt rum, antingen är rum, eller så uppkommer det ur Intet, det senare vilket då är oerhört irrationellt:

 

Möjligt rum är rum.

 

Utan endast ”omöjligt” rum är inte rum, vilket betyder att det existerar en skarp gräns mellan rum och eventuellt icke-rum/Intet, över vil-ken särskilt mx inte kan träda. En skarp gräns vilken då gränsar till rum, vilket betyder att den, denna gräns, är utsträckt, vilket betyder att Intet, bortom denna gräns, inte är Intet, utan något utsträckt (längs rummets gräns), något utsträckt vilket vidare definierar något utsträckt, etcetera, etcetera. Detta mer allmänt motsvarande t1, och definierande att rum så att säga fortsätter efter rum, att det inte existerar någon skarp gräns efter vilken Intet existerar: Rum fortsätter kontinuerligt; Så, givet rum, fortsätter det kontinuerligt. Det enda alternativet är att rum överhuvudtaget inte existerar, utan då platt Intet existerar, ett fall vilket då, eftersom det är oerhört absurt att anta något uppkomma ur Intet, givet att det existerar något (vilket det uppenbart gör), kan uteslutas. Utan något existerar, vilket i enlighet med det föregående i det-ta stycke succesivt definierar en fortsättning i all oändlighet (om detta något så bara är en punkt), definierande rum.

 

__________

* Alternativt att söka tänja rum, kan då rum sökas komprimeras, vilket om det inte går, kolven fritt kan föras mot botten av cylindern (gi-vet att rum inte kan sippra ut från cylinderkammaren), så bevisar det att Intet existerar, som rum. Vilket för det första är kontradiktoriskt (per definition), att något egenskapsfyllt, då rum, kan vara Intet, något egenskapslöst. Och för det andra gör uppkomsten av särskilt mx (rationellt) oförklarlig, om de alltså inte är skapade av rum. Vad är de då skapade av, var kommer de då ifrån? Nej, rationellt är det givet att rum är något, vilket kan komprimeras, och skapa mx. Och att då kolven inte kan gå i botten.

 

 

Logiska regler

 

Detta med logiska regler (formalism) är väldigt komplicerat, förutsatt att det är den empiriska/”empiriska” verkligheten som vill skildras/-definieras, vilket det förstås rationellt är. Detta simpliciter eftersom logiska regler direkt definierar hur det ska tänkas, argumenteras, dras slutsatser (framledas) rörande verkligheten. Som visats i huvudanalysen är inte ens Lp tillförlitlig i rationell (verklighets)analys. Lp som särskilt i matematisk analys är en givet giltig princip (om än i mer specifikt definierade meningar än det allmänt definierade Lp). Bara det gör, rationellt (givet den logiska grunden), matematik tvivelaktig (ur verklighetsperspektiv).

 

Andra principer som rationellt inte direkt kan antas (generellt) giltiga är symmetri (x⁓y=y⁓x, där ⁓ definierar tillämpligt relationstecken (konnektiv)), vilket redan berörts, och distributivitet ((x⁓y)’=x’⁓y’, allmänt definierad). Associativitet ((x⁓y)⁓z=x⁓(y⁓z)) vidare, är ett rent abstrakt antagande redan från början, vilket redan som det kan ifrågasättas som generellt giltigt ((Per+Ulla)+Sten=Per+(Ulla+Sten) är till exempel knappast giltigt), och vilket principiellt för in i mängdteori, se vidare nedan. Transitivitet är dock en princip som rationellt gäller, alltså att x=z om x=y och y=z, evident/trivialt så, det är blott att substituera in z för y i x=y, eftersom y då är z. Även en annuler-ingsprincip gäller rationellt, att y=z om x⁓y=x⁓z, vilket simpliciter gäller i enlighet med Up.

 

Up som vidare direkt gör det Zermelo-Fraenkelska Extensionalitetsaxiomet irrationellt, vilket definieras av Up om x och y tolkas vara olika, alltså att de inte är ett och detsamma unika x, som då Up definierar x och y vara. Up som med detta förstås definierar olika x aldrig kunna vara identiska, utan olika x kan endast rent abstrakt definieras vara identiska, särskilt måste förstås de olika positionerna (eller dim-ensionerna, om x och y nu skulle antas existera i olika dimensioner) för x och y bortses ifrån:

 

x=y; {x’}|x-p|x={x’}|y-p|y.

 

Särskilt givet Up och E-teorin är inte ens samma mängd mv (rymd) i olika x identiska, positionen skiljer. Utan för identitet i detta fall må-ste alltså positionen bortses ifrån, definieras bort. 

 

Identitetsbegreppet kan ytterligare försvagas genom bortseende från ytterligare x och y särskiljande egenskaper, vilket kan definieras (de-finierande Intensionsprincipen, där X definierar förgående x och X’=y):

 

Inp) X=X’; X-{x}=X’-{x’}; {x}ÎX|[{x}ÏX’], {x’}ÎX’|[{x’}ÏX].

 

Där då ett x respektive ett x’ är positionen för X respektive X’, ja, mer rigoröst handlar det förstås om att bortse från positionen för alla egenskaper (x respektive x’) tillhörande X respektive X’, för att X och X’ (rationellt) åtminstone ska tendera åt att kunna ses vara iden-tiska.

 

Det eventuellt identiska x och y emellan, allt annat särskiljande bortabstraherat, särskilt då position, kan ses som en kärna i respektive x. En kärna vilken x kan ses äga (per se), eller definieras äga (ad hoc). Det senare fallet ekvivalent med att superkloner distribueras till x (av en definierare). Ett exempel på det är att matematiskt distribuera superkloner av talet 1 till olika x, och på det sättet definiera ett x vara 1 objekt eller antalet 1.

 

Vad gäller de övriga Zermelo-Fraenkelska axiomen är det i stort inget problem med dem (de är intuitiva), även om det handlar om ren ab-straktion att para ihop olika x i mängder, att se olika x höra ihop i en mängd (se vidare nedan). Detta med stort undantag för Regularitets-axiomet (förutom då Extensionalitetsaxiomet), vilket kan definieras:

 

xÎX|[xÇX=0]; x≠0.

 

Alltså att det existerar x(≠0) vilka tillhör X men vilka existerar separat från X, definierat av att skärningen (Ç) mellan x och X är 0. Vilket definierar x både tillhöra och inte tillhöra X, vilket strider mot förnuftet (är ointuitivt). Mer rigoröst, givet att det handlar om ren abstrak-tion, kan X definieras vara en funktion av x, vilket givet Up’ ger:

 

xÎx|[xÇx=0]; x≠0:

 

x|[x=0]; x≠0:

 

x=0; x≠0.

 

Vilket förstås definierar en kontradiktion i enlighet med Kp.

 

Regularitetsaxiomet motsvarar i någon mån t1, men rationellt på en alldeles för generaliserande nivå. Det är mer rationellt att anta kontra-diktioner specifikt, när det behövs, för att föra analys vidare (om man nu vill föra analys vidare, väl medveten om att den är kontradikto-risk, vilande på kontradiktorisk grund).

 

Kontentan av det föregående är simpliciter att formalism i mer vid mening, radande upp ett antal axiom (utöver den rationella grundens axiom), är något högst osäkert, det går inte (verklighetsmässigt) att lita på den rätt upp och ned, utan tanken måste hela tiden vara med och tolka (definiera), är detta rationellt, förnuftigt, eller inte? Det axiomatiska såväl som det (ytterst från axiomen) framledda. Detta för-stås på grundnivå, grundforskningsmässigt, när något definieras. När något (analytiskt) är etablerat, och förefaller fungera, överensstäm-ma med verkligheten, ge rätt (praktiska) resultat, för det man nu vill att analysen ska lösa/förenkla, så kan förstås det analytiskt definiera-de algoritmiskt nyttjas utan större eftertanke, i vetskap (hopp) om att det fungerar, är tillförlitligt.

 

Reflexivitet är vidare ett begrepp som finns i litteraturen, att x relaterar till sig självt. Givet Up, relaterar x inte till sig självt, x är platt x, detta då definierat av Up eller Ip. x kan, givet Up, eventuellt endast relatera till annat.* Relationer vilka ytterst givet E-teorin primärt är definierade av E-kontraktioner, stötar mellan mx och attraktion mellan mx. Mer allmänt kan följande relation definieras i enlighet med E-teorin:

 

x ® y eller y=(x ® y).

 

Definierande att y alltid äger en orsak, ytterst en E-kontraktion. Men detta ex ante aldrig definierande något givet, till skillnad från hur konventionell logik definierar. Med vilket uppsättande av dessa relationer formalistiskt sett är meningslösa. De definierar blott den all-männa kunskapen, i enlighet med E-teorin, att allt äger en orsak (x), men obestämt vilken (förutom att det ytterst då handlar om E-kontra-ktioner, stötar mellan mx och attraktion mellan mx), om y så är för handen eller inte, innan den eventuellt har analyserats fram (ex post).

 

Det kan kanske vara värt att rekapitulera: Enligt E-teorin, byggande på den rationella grunden, är då Världen lite löst ett infinit rum i vil-ket det ytterst förekommer E-kontraktioner vilka skapar mx. Dessa mx vilka i kluster definierar x. mx vilka kan påverka, relatera till, va-randra, genom att stöta till och attrahera andra mx.

 

Detta är (den Värdsliga, rationella) grunden, vilken rationell logik har att ta sin utgångspunkt i, annars, om utgångspunkten är någon an-nan, ja, då är det förstås inte rationell logik som definieras. Ja, den rationella logiken inte bara tar sin utgångspunkt i den E-teoretiska grunden, den är ju förutsättning för denna Världssyn, manifesterad, definierad i den rationella grunden, primärt då Up.