Som minsta entiteter är det principiellt omöjligt för me att emittera några me, me fullbordas i så fall, alltså sönderfaller i moe (diffunderar):

 

Ø me kan inte emittera me.

 

Utan me emitterar blott sin attraktionskraft, utan ”förmedlande” (eller ”växelverkande”) me. Varje me omges simpliciter av ett (osynligt) attraherande kraftfält, vilket givet erfarenheten kan sträcka sig oerhört långt (se vidare avsnittet: Rörelse II, för matematisk nyansering av detta).

 

Givet dessa me, är det sålunda dessa vilka vidare bygger allt större e, vilka alltså är mängder av genom attraktionskraften ”hoplimmade” me.

 

Dagens fysik däremot definierar mängder av minsta partiklar (elementarpartiklar), primärt framhåller den tolv fermioner, sex kvarkar och sex leptoner, och lika många antifermioner, vilket då definierar tjugofyra partiklar. Vidare definierar den sex bosoner, varav gluonerna räknas som åtta stycken, och W-bosonen som två. Vilket sammantaget ger trettioåtta partiklar. Sedan tillkommer en drös partiklar, vilka mer ses som ”hypotetiska”. Om detta avsnitt definierar korrekt, så betyder det följaktligen att fysiken ännu har kvar att upptäcka me, särskilt om det endast existerar en sorts me, vilket det givet det föregående utan tvekan kan hävdas tendera åt.

 

Tilläggas kan att det fundallogiskt finns oerhörda problem med fysikens partikeldefinitioner. Partiklarna äger alla möjliga egenskaper/krafter, är verkligen närmast små datamaskiner, om än med en slumpaspekt. Hur nu så små tingestar kan vara så komplexa? Det förefaller mycket mer intuitivt att minsta partiklar endast äger en egenskap, nämligen då attraktion (för att då kunna hålla ihop, definiera större (mer sammanhållna) entiteter). Och att komplexiteten kan öka ju fler me e ifråga består av.

 

Kanske är det simpliciter så att fysiken inte definierar elementarpartiklar, i meningen me, utan idag definierar på en e-nivå långt över me-nivå? Bara det att fysikerna definieras så oerhört många olika ”elementarpartiklar” tycks tyda på det. Det förefaller mer som att de definierar en partikel för varje egenskap de tycker sig se i ”verkligheten” en ”limpartikel” till exempel (gluonen) (kvarkar definieras sända ut gluoner, men då är ju kvarken i enlighet med det föregående inte en minsta partikel, utan någon mer komplicerad mekanism, och en principiellt delbar partikel, då genom att den antas kunna sända/”skjuta” ut gluoner, alltså antas kunna dela/splittra sig?) än försöker förklara dessa egenskaper utifrån mer grundläggande entiteter. Och någonstans i det hela förefaller de, vilket redan antytts, och den föregående E-teoretiska definitionen givetvis implicerar, också tolka fel, då utifrån ett fundallogiskt perspektiv. Det är dock en fråga vilken denna text inte fördjupar sig vidare i (annat än implicit).

 

 

Rörelse I

 

Attraktionsrörelse definierar sig själv, som en rörelse mot de attraherande me.

 

Stötrörelse, eller kollisioner mellan me är en annan möjlig rörelse, vilken förutsätter att me inte klyver varandra, särskilt inte att det stötta me fullbordas, då existerar simpliciter ingen stötrörelse. I enlighet med erfarenheten existerar dock stötrörelse, så allmänt kan konstateras att:

 

Ø Det existerar me-kollisioner vilka inte fullbordar me. 

 

Med vilket möjligheten finns för att me kan undgå klyvning/fullbordan (eviga me):

 

Ø Alla me sönderfaller.

 

Vilket inte utesluter att me eventuellt också kan fullbordas genom klyvning, särskilt av flera med me kolliderande me, eller alternativt av ett större(/tyngre) me (med större massa, i meningen bestående av en större mängd moe/oe), om det nu finns sådana.

 

I enlighet med erfarenheten existerar det bestämda stöt-riktningar (bestämd stöt-kausalitet). Vilken rättfram definieras genom att stötande me för över sin rörelseriktning till det me’ vilket me stöter till, det stötta me=me’. För någorlunda bestämd stöt-kausalitet är det tillräckligt att me’ approximativt rör sig i samma riktning som me:

 

Rö) me för åtminstone approximativt över sin rörelseriktning till me’, när me stöter till me’.

 

Om approximativt, så för Rö in viss slump i E (då vad gäller e-stötrörelse).

 

Vad gäller för me, efter sin stöt på me’? me äger en rörelseriktning x när me går in i kollisionen med me’, vilken fortsatt torde ha betydelse efter stöten på me’. Om me’ också rör sig i stöt-momentet, så för me’, i enlighet med Rö, över sin ”rörelseinformation” y till me. I vilket fall me:s vidare rörelse (funktionellt) är bestämd av x och y.

 

Om me’ ”vilar” för me’ inte över något y till me. Men me’ kanske ändå utgör ett ”stötande” motstånd mot me, vilket definierar en rörelseinformation z till me. I vilket fall då me:s vidare rörelse är bestämd av x och z.

 

Givet detta finns det tre aggregerade rörelser att ta hänsyn till i en stötrörelse:

 

För det första rörelsen hos de meÎe vilka primärt/initialt stöts eller attraheras av me’Ïe, me vilka succesivt stöter till andra meÎe. Denna rörelse kallas FR (”framåtrörelse”). Sedan är det den rörelse alla stötande meÎe definierar, efter att ha stött till me’Îe, vilken kallas TR (”trög rörelse”). Och till sist är det rörelsen hos övriga meÎe, vilka endast attraheras av FR och TR.

 

TR definieras ingå i residualen, kallad SR (”styrrörelse”), till FR:

 

e=FR+SR; TRÎSR.

 

FR är den fundamentala rörelsen, vilken (genom att attrahera SR) måste dra med sig SR, för en ”FR-rörelse”. Är FR för stark slits e sönder. FR måste följaktligen vara ”lagom” för att kunna dra med sig SR. SR, som på en och samma gång som FR attraherar SR, attraherar FR. En SR-attraktion vilken bestämmer (styr) riktningen på FR(/e). SR vrider/styr FR åt olika håll beroende på hur SR attraherar FR, beroende på hur SR är beläget i förhållande till FR. Närmare bestämt beroende på hur ”centralpunkten” i SR är belägen i förhållande till centralpunkten i FR.

 

En fråga som måste ställas är: Ute i attraktions(/gravitations)fritt rum, stannar ett (rört) e, särskilt ett me, då någon gång (innan me fullbordas), alltså om me inte hindras av ”friktion”, (mot)attraktion/(mot)stötar från andra me(/e)?

 

Förutsatt att (rörda) me stannar, inte rör sig i ”all oändlighet” utan ”friktion”, så gäller generellt följande:

 

Ett e vilket en gång stöts till, eller i ett extremfall en gång attraheras, av e’, stannar, kommer i vila, när alla successiva stötrörelser mellan meÎe upphör. För att e återigen ska komma i rörelse, så måste e återigen stötas till eller attraheras av e’ (naturligtvis inte nödvändigtvis av samma e’ som tidigare). Ett annat alternativ är att e sätter sig själv i rörelse, vilket principiellt är möjligt, så att säga utan ett det specifikt existerar någon (stöt-)motor i e, förutsatt att alla me attraherar. Vilket beror på hur me attraheras inom e, beror på hur me är formerade inom e.

 

Attraktionsrörelse, kan, förutsatt att alla me attraherar, utan vidare konstateras vara den allra vanligaste rörelsen.

 

Hastigheten för e bestäms givet det föregående av hur många meÎe det är vilka rör sig, antingen genom stötar eller attraktion. Ju fler, desto högre hastighet tenderar e att äga, förstås förutsatt att e inte slits sönder.

 

Om (rörda) me utan ”friktion” rör sig i ”all oändlighet”, tills me fullbordas, så måste det föregående justeras. Eller måste det? För antag ett e ute i ”friktionsfritt” rum vilket initialt inte är i rörelse, men sätts i FR-rörelse (antingen genom en stöt eller en attraktion). Efter att denna FR-rörelse ebbat ut, alla succesiva stötrörelser mellan meÎe upphört, så måste e för att fortsätta en rörelse, fortsätta denna rörelse utan hjälp av FR. Men, per förutsättning finns inget vilket kan driva, röra e ute i ”friktionsfritt” rum. Så vad kommer då rörelsen ifrån?

 

Konklusionen måste bli att särskilt me, tids nog, stannar, ute i ”friktionsfritt” rum:


Ø Ett rört (”motorlöst”) e vilket varken attraheras eller stöts av andra e, stannar, tids nog.

 

Detta betyder särskilt att ljus stannar, om det kommer ut i gravitationsfritt rum, förutsatt att det inte hela tiden stöts vidare av nytt, efterkommande ljus (eller kanske av andra e).

 

 

Rumrörelse

 

E är alltså ett (minsta) oändligt rum(/vakuum), vilket genom lokala kontraktioner skapar e, ytterst me. e är sålunda skapade av vakuum, och per definition attraherande andra e=e’, vilka givetvis också är skapade av vakuum, med vilket det inte kan uteslutas att e också kan attrahera vakuum, alltså själva rummet, omgivande e. Vilket skapar/definierar en dubbel effekt, motverkande e från att så att säga söka sig bort från e’: e’ kan direkt attrahera e, såväl som då kanske även attrahera, dra in själva rummet, i vilket e befinner sig, mot e’. Detta definierar allmänt uttryckt en expansioner (av e) motverkande, kontrakterande rumrörelse.

 

Å andra sidan kan det väl inte uteslutas att väldiga e-explosioner kan sätta själva rummet i rörelse, likt en tryckvåg. Vilket ställer frågan om sådana rumrörelser, alltså skapade av e, antingen genom attraktion eller explosion, också kan skapa e, ytterst då me? Alltså kan ge upphov till (rums)kontraktioner. Principiellt kan det väl inte uteslutas. Men det torde kräva väldigt kraftiga rumrörelser, allmänt väldiga mängder av e.

 

Det normala, den ständiga möjligheten, kan utan tvekan konstateras vara att det är E som sätter igång kontraktioner, vilka skapar e. Vilket mer specifikt ställer frågan vad det är som ”får” E att sätta igång dessa kontraktioner i rummet/vakuumet? På det kan endast ett principiellt svar ges, nämligen att det ligger i brytningen mellan det oändliga E, och det ändliga. E kan genom sin blotta oändlighet sätta igång lokala(/ändliga) rumrörelser (i E), eller då kontraktioner (i E), vilka alltså kan skapa e, ytterst me.

 

 

Särskilt rörande matematik

 

Matematiken är evident kontradiktorisk givet Up. Mer specifikt, så gäller evident inte Up’ inom matematiken, till exempel att x+x=x, eller att x-x=x. Matematiken finns dock, och är praktisk många gånger, och om den matematiska definitionen hålls i ”Up:s anda”, så kan den kanske även säga/definiera något fundallogiskt. Just att matematiken är praktisk, med vilket den aldrig kommer att förkastas, trots att den är kontradiktorisk, gör det kanske värt att söka knyta ihop fundallogiken med matematiken. Vilket ansatsvis görs under denna rubrik, vilket på vägen stöter på många kontradiktioner, precis som förväntat givet Up. 

 

 

Särskilt rörande förhållandet mellan 0 och 0*

 

Kurvor eller distanser inkluderande sina ändpunkter definieras:

 

d[p,p’](; p=[0*+position]).

 

Kurvor exkluderande sina ändpunkter definieras:

 

d(p,p’)=d[p,p’]-p-p’.

 

Givet detta antas:

 

d(p,p’)¹d[p,p’]:

 

d(p,p’)+p+p’¹d[p,p’]+p+p’; Fp:

 

d[p,p’]¹d[p,p’]; Up’:

 

t3) d(p,p’)=d[p,p’]; Up.


En kontradiktion, vilken sålunda definierar att kurvor både inkluderar och exkluderar sina ändpunkter. En kontradiktion vilken måste förbises, för vidare matematisk definition:

 

I enlighet med t3 gäller att np=np+2p, vilket ett infinit antal p antas kunna uppfylla:

 

np=np+2p; n≥∞’, n=1,2,3,..,(∞’-1),∞’,(∞’+1),(∞’+2),….

 

∞’ är per definition det minsta infinita naturliga talet. Och ∞’-1 följaktligen det största finita naturliga talet:

 

Max(m)=∞’-1; m=1,2,3,..,(∞’-1):

 

Max(m)+1=∞’. 

 

∞’ är en kontradiktorisk definition, vilket visas i nästa avsnitt. För matematiskt ändamål (alltså ad hoc) antas ∞’ i