EMPIRISKA FENOMEN

me

 

Som ”uppritat” av 0* (T2) kan E konstateras vara (kontinuerligt) tomrum, eller vakuum:

 

E=vakuum.

 

Ett e≠E=0* är följaktligen åtminstone en punkt:

 

e≥p.

 

p vilka på grund av sina icke-utsträckningar överhuvudtaget inte kan skådas, p kan inte ens abstrakt skådas, för det ”inre ögat”, utan det är ett fullständigt eller rent tankeobjekt, vilket det är absurt hävda empirisk existens av:

 

e≥d(p,p’); d(p,p’)=[kontinuerlig kurva mellan p och p’].

 

d(p,p’) är, består av p i rad och kan därför överhuvudtaget inte heller skådas:

 

e≥y; y=yta.

 

y är plan bestående av p, vilka överhuvudtaget inte kan skådas vinkelrätt mot p-planet. Och kan y överhuvudtaget inte skådas ur den vinkeln, så är det absurt hävda y empiriskt kunna existera, även om y principiellt kan skådas ur andra vinklar; Det är likvärdigt med att hävda y empiriskt både kunna existera och inte existera:

 

e≥v; v=volym.

 

v är utsträckta alla i riktning, så v kan principiellt skådas ur varje vinkel, vilket rationellt allmänt definierar:

 

Empiriska e=v.

 

Givet T2, så är alla eE finita, och alla infinita e=E. För (rekonstaterat) om ett infinit eE, så är det givet T2 finit, vilket särskilt utesluter existens av tidsligt infinita (eviga) e(E):

 

 Ø Alla e(E) äger ett uppkomst- och ett fullbordansmoment.

 

Det kan frågas om det föreligger ett så kallat kategoriskt misstag här? För intuitivt kan det skiljas på rumslig infinitet och tidslig infinitet, det kan tänkas existera tidsligt eviga men rumsligt finita e. Rumsligt infinita e(E) är intuitivt direkt uteslutna givet T2. Vilket inte är lika intuitivt för tidsligt infinita (eviga) e, även om det principiellt är direkt givet: eE är finita, givet T2. Principiellt eftersom tidsbegreppet är assimilerat med rumsbegreppet, allmänt genom T1. Men, mer rigoröst kan följande antas, där e(x) definierar de infinit många moment ett evigt e är i:

 

I) e(1)+e(2)+e(3)+…+e(’)E:

 

e(1)+e(2)+e(3)+…+e(’)+EE+E; Fp:

 

EE; Up’ (e(x)ÎE).

 

Vilket givet Up(/Kp) betyder att ett evigt e (mycket riktigt) är E, och alltså inte ett eE.

 

Samma kontraktion erhålls om ett evigt e ersätts med ett ändligt e:

 

I’) e(1)+e(2)+e(3)+..+e(m)E.

 

Alltså även ett ändligt e är principiellt identiskt med E. Men vad gäller det föreligger en fundamental skillnad gentemot föregående fall, nämligen den att ändliga e per definition är just ändliga, som ”materialiserade” (se vidare nedan): I’ gäller de facto. e:s evighet ligger i att de är eviga möjligheter i E, möjligheter identiska med E, se vidare avsnittet e*.

 

Evigt materialiserade e däremot, är i enlighet med ovan principiellt alltid E, och med det inte något materialiserat, aldrig någonsin, utan de är alltså alltid 0*(=E).

 

Detta är lite subtilt, enklast är att helt enkelt hålla sig till T2, att eE är finita.

 

Givet T1 och T2, så skapas e, ytterst minsta e=me, av att E lokalt (vakuum)kontrakterar. Lokalt, för att T2 inte ska brytas; E (som minsta infinitet) blir vid global kontraktion ett e(E):

 

Ø e skapas genom att E lokalt kontrakterar.

 

Särskilt me består sålunda av komprimerat vakuum, vilket definieras:

 

me={moe|moeÎme}; moe=[minsta vakuummängd]=min(v).

 

Ett me vilket klyvs eller sönderfaller (åtminstone avger ett moe) övergår/upplöses per definition som minsta e till moe, i och med vilket me fullbordas, me övergår till att bli vakuum igen (moeÎme diffunderar (ut i E)).

 

Om me endast fullbordas genom klyvning, så måste två sista me klyva varandra, vilket implicerar ett komplicerat ad hoc villkor för undvikande av möjligheten av eviga me, vilket enkelt undviks genom följande antagande:

 

Ø Alla me sönderfaller med tiden.

 

Vilket inte utesluter att me också kan fullbordas genom klyvning. Men existerar det inga klyvande me, så kan me följaktligen fullbordas under alla omständigheter, under detta villkor.      

 

Det kan vidare frågas om det existerar olika me? För det första är de då skapade av samma material, nämligen då vakuum, eller volym, så samma mängd moe, under samma tryck (i kontraktionen), torde kunna konstateras skapa samma sorts me. För kan under dessa omständigheter olika me skapas, så kan gälla att ett me vilket består av x+1 moe fullbordas när det avsöndrar ett moe, trots att me då består av identiskt många moe som ett stabilt me, vilket alltså består av x moe.

 

Olika tryck-möjligheten återstår då, att varierande tryck på något sätt komprimerar moe(/oe; oe>moe) olika, och med det beskaffar me olika.

 

me antas vara okomplicerade entiteter (inte närmast små datamaskiner), vilka inte kan förändra sin beskaffenhet, sitt ”beteende”, utan de är det de skapats vara i en kontraktion, tills de fullbordas.

 

Erfarenheten säger att me kan ”limma ihop” sig med andra me, och med det kunna bilda större e-enheter. Om me inte skulle kunna limma ihop sig, eller attrahera andra me, så skulle helt enkelt inga större e-enheter existera (annat än i någon väldigt lös mening):

 

Ø me äger attraktionskraft. 

 

Attraktion sker effektivast om me inte på en och samma gång repellerar (stöter ifrån sig andra me), eller för den delen på en och samma gång är neutrala. Krafter vilka givet Up inte kan vara på samma ställe på/i me, utan i så fall existerar på olika ställen på/i me, vilket genast gör me komplicerade/komplexa. Dessutom, om attraktionskraften antas överväga eventuell repellationskraft eller neutralitet, så är det hursomhelst attraktionskraften som gäller, som är den huvudsakliga me-kraften. Utan om attraktionskraft inte vill antas vara allenarådande, så är det enda rationella alternativet att anta det existera olika me, vissa med attraktionskraft, andra med repellationskraft, och ytterligare andra kanske neutrala. Med vilket analysen är tillbaka i frågan om det existerar olika me? Vad finns för nytta med repellerande och neutrala me kan frågas? Ja, ingen på denna abstraktionsnivå, vad det verkar, så följande antas:

 

Ø me äger endast attraktionskraft.

 

Med vilket frågan om det existerar olika me i princip besvarats med ett nej. Eventuellt kan med detta antagande endast mer eller mindre kraftigt attraherande me existera, bestående av olika mängder moe/oe, skapade under olika kontraktionstryck.

 

Som minsta entiteter är det principiellt omöjligt för me att emittera några me, me fullbordas i så fall, alltså sönderfaller i moe (diffunderar):

 

Ø me kan inte emittera me.

 

Utan me emitterar blott sin attraktionskraft, utan ”förmedlande” (eller ”växelverkande”) me. Varje me omges simpliciter av ett (osynligt) attraherande kraftfält, vilket givet erfarenheten kan sträcka sig oerhört långt.   

 

Givet dessa me, är det sålunda dessa vilka vidare bygger allt större e, vilka alltså är mängder av genom attraktionskraften ”hoplimmade” me. Dagens fysik definierar en mängd av minsta partiklar: kvarkar, sex stycken, leptoner, också sex stycken, även gluonerna måste räknas dit, åtta stycken, alltså sammanlagt tjugo stycken. Om detta avsnitt definierar korrekt, så betyder det följaktligen att fysikerna ännu har kvar att upptäcka me, särskilt om det endast existerar en sorts me, vilket det givet det föregående utan tvekan kan hävdas luta åt.

 

Rörelse I

 

Attraktionsrörelse definierar sig själv, som en rörelse mot de attraherande me.

 

Stötrörelse, eller kollisioner mellan me är en annan möjlig rörelse, vilken förutsätter att me inte klyver varandra, särskilt inte att det stötta me fullbordas, då existerar simpliciter ingen stötrörelse. I enlighet med erfarenheten existerar dock stötrörelse, så allmänt kan konstateras att:

 

Ø Det existerar me-kollisioner vilka inte fullbordar me. 

 

Med vilket möjligheten finns för att me kan undgå klyvning/fullbordan (eviga me):

 

Ø Alla me sönderfaller.

 

Vilket inte utesluter att me eventuellt också kan fullbordas genom klyvning, särskilt av flera med me kolliderande me, eller alternativt av ett större(/tyngre) me (med större massa, i meningen bestående av en större mängd moe/oe), om det nu finns sådana.

 

I enlighet med erfarenheten existerar det bestämda stöt-riktningar (bestämd stöt-kausalitet). Vilken rättfram definieras genom att stötande me för över sin rörelseriktning till det me’ vilket me stöter till, det stötta me=me’. För någorlunda bestämd stöt-kausalitet är det tillräckligt att me’ approximativt rör sig i samma riktning som me:

 

R) me för åtminstone approximativt över sin rörelseriktning till me’, när me stöter till me’.

 

Om approximativt, så för R in viss slump i E (då vad gäller e-stötrörelse).