Rörelse

 

Följande antas:

 

meme’:

 

me+me’me’+me’; Fp:

 

me+me’me’; Up’:

 

Mt) me>me’; Up.

 

Mt definierar alltså att me måste vara strikt större än me’, vilket direkt tolkat, i enlighet med föregående avsnitt, alltså inte gäller; alla me är likadana. Utan Mt måste ses som ett indirekt hjälp- eller tolkningsteorem.

 

Så sett, definierar Mt att ett me måste röras av en större massa, eller energi. Vilket givet att me äger samma ”massa”, vilken i enlighet med det föregående definieras av antalet moeÎme, betyder att både me och me’ måste röra sig, ”hoppa” (ett begrepp vilket mer specifikt ges sin förklaring genom t15 i avsnittet: Rörelse över tid), när me stöter till me’, givet att de inte fusionerar. Och vid attraktion måste me attraheras av en större ”energi” än me, följaktligen av attraktion från flera me’, för att attraherat röra sig, mot me’.

 

Attraktionsrörelse definierar sålunda närmast sig själv, som en vektoriell rörelse mot de attraherande me, mot den

{me}2me vilken attraherar specifikt me’.

 

Mt definierar även att det krävs flera me vilka stöter till, kolliderar, med ett me’, för att me eventuellt ska kunna klyva och fullborda me’. Vilket för möjligheten av total fullbordan, av alla me, definierar att det generellt existerar sönderfall, genom vilket me då kan fullbordas (annars återstår alltid åtminstone två me):

 

Ø Alla me sönderfaller/fullbordas med tiden (förutsatt möjligheten av total fullbordan (av alla e)).

 

Vilket inte utesluter att me eventuellt också kan fullbordas genom klyvning (av flera med me kolliderande me’).

 

I enlighet med erfarenheten existerar det bestämda stöt-riktningar (bestämd stöt-kausalitet):

 

För att inte krångla till, antas stötande me föra över sin rörelseriktning till det me’ me stöter till, det stötta me=me’. me’ behöver inte nödvändigtvis hoppa i exakt samma riktning som den ur vilken me stöter till me’. Utan det räcker, för någorlunda bestämd kausalitet, att me’ approximativt hoppar i samma riktning som me, vilket för in viss slump i E. me däremot antas, i stöt-ögonblicket, ”glömma” sin rörelseriktning, och kan med det, givet det föregående, endast hoppa obetingat stokastiskt efter sin stöt på me’, vilket för in mer avgörande slump i E:

 

OS) me hoppar obetingat stokastiskt efter att ha stött till me’.

 

OS utesluter fullständig determinism. Men alltså genom antagande av slump. Vilket kan förefalla otillfredsställande vad gäller diskussionen om fri vilja, för att säga något om detta:

 

E-teorin definierar att medvetande (hjärnan) identiskt är partiklar, ytterst me. Det principiellt viktiga givet OS är att OS öppnar upp en möjlighetsmängd, {”p”}, för me att kunna hoppa till (se vidare Appendix II). Ett medvetande, en {me}, kan givet en sådan möjlighetsmängd, med en me-process (i {me}), stöta till meÎ{me} i någon riktning. En stöt vilken startar en (me-)rörelse, vilken, för att ta ett exempel, (från medvetandet/hjärnan) fortplantar sig till en hand (en {me} det också förstås) vilken greppar ett glas (vilket också är en {me}).

 

Både vid attraktion och stöt-rörelse gäller att e genom sin inre verkande (endogena) attraktionskraft tenderar dra med sig meÎe vilka inte attraheras eller stöts till av utifrån verkande (exogena) me’(/e’). Allmänt finns, givet att stötande me (efter sin stöt) hoppar OS, tre aggregerade rörelser att ta hänsyn till i e:

 

För det första rörelsen hos de meÎe vilka primärt stöts eller attraheras av me’Ïe, me vilka succesivt stöter till andra meÎe, denna rörelse kallas för FR. Sedan den OS-rörelse vilka alla stötande meÎe definierar efter att ha stött till me’Îe, vilken kallas MR. Och till sist en rörelse hos övriga me’’Îe, vilka endast attraheras av FR och MR. MR är en trög rörelse vilken kan definieras ingå i residualen, kallad R, till FR: e=FR+R; MRÎR. För det är FR vilken är den fundamentala rörelsen, vilken måste dra med sig R för att e ska komma i rörelse. Är FR för stark slits e sönder. Utan FR måste så att säga vara lagom för att kunna dra med sig R. R vilken attraherar FR på samma gång som FR attraherar R. Och det är denna R-attraktion vilken bestämmer riktningen på FR/e. R vrider så att säga FR åt olika håll beroende på hur R attraherar FR.

 

Vartenda meÎe är alltså inblandat i en rörelse för e, väldigt komplext.

 

Ett e vilket en gång stöts till av e’ stannar, kommer i vila, när alla successiva stötrörelser mellan meÎe till slut upphör. För att e återigen ska komma i rörelse måste e följaktligen återigen stötas till av e’ (självklart inte nödvändigtvis samma e’ som initialt), eller attraheras av e’.

 

Detsamma gäller principiellt för en attraktionsrörelse, att e attraherar e’, om e så att säga endast attraherar e’ en gång, vilket förstås mer är undantag än regel, givet att alla me attraherar.

 

Hastigheten för e bestäms evident av hur många meÎe det är vilka stöthoppar eller exogent attraheras. Ju fler, desto högre hastighet tenderar e att uppnå, om e inte slits sönder.

 

En konsekvens av att me attraherar är att e kan sätta sig själva i rörelse, beroende på hur me attraheras inom e.

 

Ljuset kan beröras: I enlighet med det föregående gäller allmänt att det initialt stöts ut från ljusalstraren, för att snart övergå i en attraktionsrörelse. Det är helt enkelt omgivande gravitation (me-attraktion), vilken primärt driver ljuset. Finns ingen ljuset omgivande gravitation, ja, då stannar ljuset, om det inte hela tiden kommer nytt ljus och stöter ”gammalt” ljus framför sig.

 

Ljushastigheten är följaktligen variabel, även om det inte torde fordras särskilt mycket gravitation för att snabbt få upp ljuset i sin maxhastighet; när (ljus-)me så att säga hoppar så frekvent de kan. 

 

Avslutningsvis kan konstateras att me evident finns (hur de nu än mer specifikt ser ut), och att de håller ihop, de löses inte direkt upp till moe/vakuum igen. För i så fall skulle allt vara lika obeständigt, en människa kunna ”vaporiseras” inför ens ögon. Utan det måste helt enkelt finns en energi i me=me, vilken för det första håller ihop me per se (de moe vilka me består av), vilken kan kallas stark mikrokraft (lite i enlighet med konventionen). Och vilken för det andra momentant (på ”tiden”tp) attraherar andra me, vilken kan kallas svag mikrokraft, även om den principiellt inte är så svag, eftersom den principiellt kan hålla ihop allt från mikro-e till makro-e. Och vilken för det tredje bestämmer när me ska återgå till moe/vakuum igen, förutsatt att me äger egenskapen att fullbordas, se vidare avsnittet Ändlighet. Det måste så att säga finnas en klocka i me vilken bestämmer när me ska fullbordas (sönderfalla i moe). Eller om det ska ses som att me med tiden blir utmattade, deras energi mattas? Om me definieras avge energi (moe) är det senare en rationell syn. Men då är det principiellt inte frågan om minsta partiklar längre, vilket strider mot definitionen av me. Så ”klocksynen” är den rationella, givet mer beständiga me.

 

Mer rigoröst: Om me (ständigt) avger energi, partiklar, särskilt moe, alltså ”vakuumpartiklar”, eller ren energi som det kan ses som, särskilt förstås för att attrahera, så måste me från början innehålla stora mängder energi (partiklar) för att vara någorlunda beständiga. Och det är följaktligen inte längre frågan om minsta, mer beständiga, partiklar, utan då frågan om större, obeständiga, partiklar, vilka ständigt pågående upplöser sig själva.

 

 

Rumrörelse

 

E är sålunda ett (minsta) oändligt rum(/vakuum), vilket genom lokal(a) kontraktion(er) skapar e, ytterst me. e är alltså skapade av vakuum, och attraherande andra e, vilka givetvis också är skapade av vakuum, med vilket e principiellt inte kan uteslutas från att också kunna attrahera vakuum, alltså rum per se. Så förutom att attrahera andra e kan e(={me}) principiellt inte uteslutas från att också kunna attrahera själva rummet. Vilket så att säga gör det mer problematiskt för e’ vilka färdas bort från e att komma bort från e. Om e alltså förutom att eventuellt direkt kunna attrahera e’ också så att säga kan dra in själva rummet i vilket e’ färdas mot sig, vilket sålunda definierar en expansioner (av e) motverkande (imploderande/kontrakterande) rumrörelse (ungefär den effekt ”mörk materia” anses ha på Universum, vilken gravitationellt antas motverka (kontraktera) Universums expansion).

 

Kan sådana rumskontraktioner, alltså skapade av e, också skapa e, ytterst då me? Ja, allmänt sett är det principiellt inte uteslutet. Men E per se måste principiellt också äga den möjligheten, annars kan det så att säga bara ta slut någon gång,  i något moment då alla e är fullbordade, varefter E för evigt endast är tomrum(/vakuum), se vidare nästa avsnitt.

 

Ändlighet

 

I enlighet med det föregående är det givet att om det existerar me vilka uppkommer och fullbordas, så äger alla me den egenskapen (me är precis likadana). Och om det finns eviga me, så är omvänt alla me eviga (alla me är precis likadana), åtminstone potentiellt så, eftersom fullbordan genom klyvning, också i enlighet med det föregående, fortsatt finns som möjlighet. Detta för intuitivt närmast till konstaterandet att alla me är finita.

 

För att ytterligare analysera detta kan matematiken tas till hjälp, vilket dock minst sagt är problematiskt, vilket kommer att visa sig allt eftersom. Vilket per se är upplysande, varför påföljande analys kan hävdas ha ett dualt värde: Å ena sidan ett matematiskt, och å andra ett ontologiskt. En analys vilken förutsätter analysen i avsnittet Matematik, i vilket då till exempel t6 definieras:

 

Ett e definieras vara en mängd av skepnader, former eller tillstånd, ett (fenomen) i varje tp (tidpunkt/moment):

 

e={e(tp); e(tp)¹E}; tp=p, t6.

 

Möjliga tidskurvor för eviga e:

 

t1=d[1,∞’]; uppkomst men ingen fullbordan.

 

t2=d[-∞’,1]; ingen uppkomst men en fullbordan (är det då frågan om eviga e?).

 

t3=d[-∞’,∞’]; varken uppkomst eller fullbordan.

 

Utan definition av (tid)punkten 0, följer punkten 1 på punkten -1. Annars gäller per definition ”framåt”: 1,2,3,...’, och ”bakåt”: -1,-2,-3,...-’. t1, t2 och t3 ska ses som kontinuerligt utsträckta (kontinuerlighet eller kontinuitet brukar definieras: lim(p)=p’; pp’), med ”uppkomst” i vänsterpunkten, och ”fullbordan” i högerpunkten. Den senare vilken då till exempel för t1 ligger infinit långt borta från punkten 1, vilket underliggande definierar enorma infinita mängder med tp(=p), för den kontinuerliga utsträcktheten. Givet detta kan ”minsta” t1-t3 definieras:

 

t1=’dt; dt=dp(=min[d(p,p’)])=’p=’tp; t4.

 

t2=’dt.

 

t3=2’dt.