|
Sedan tillkommer E-teoretiskt även ”hopp”-egenskapen (giltig för både attraherade som stötta mx), och ”stöt”-egenskapen, att mx kan ”stöta” till varandra genom att ”hoppa” in i varandra (”hopp” förorsakade av attraktion eller stötar), och ”info”-egenskapen, att stötande mx överlämnar information till stötta mx rörande i vilken riktning de (stötta mx) ska ”hoppa”; För de stötande mx gäller allmänt att de antingen stannar kvar i stöt-positionen, eller obetingat stokastiskt ”hoppar” efter en stöt (på ett stött mx; Ett stötande mx kan också ses bli stött av det stötta mx, även om det stötta mx initialt var stilla, inte ”hoppade”. Det stötta mx kan per se, som blott varande ett mx, ses ut-göra ett motstånd, som då stöter till det stötande mx som ”hoppar” in i det stötta mx).
Ytterligare egenskaper? Ja, repellation (repulsion) kanske, om stöt-rörelse inte förefaller vara tillräckligt för det fenomenet. Men då upp-kommer, eftersom alla (stabila) mx består av samma antal mv, med vilket (förstås) alla mx äger (exakt) samma egenskaper (i enlighet med Up:s anda), ett komplexitetsproblem, hur mx ”intelligent” kan växla mellan attraktion och repulsion? Rationellt synes det omöjligt, lika omöjligt som att mx till exempel skulle kunna rotera av egen (endogen) kraft, eller kan sända ut a, eller utöver ”info”-egenskapen kan ”kommunicera” med andra mx (i ”sammanflätning” då till exempel). Och detta att mx äger exakt samma egenskaper utesluter förstås möjligheten av olika mx, av olika sorters elementarpartiklar, vilket bara det gör konventionell mikrofysik (vilken i skrivande stund antar existens av 61 elementarpartiklar (https://en.wikipedia.org/wiki/Elementary_particle)) till något oerhört irrationellt:
mx när/om de skulle klyvas ger inget utslag i ett mätinstrument, eftersom de fullbordas. Måhända kan de ge lite (mätbart) utslag om det under en kort stund existerar icke-stabila rester av mx, mx inte omedelbart/momentant fullbordas, vilket dock knappast torde vara fallet, på grund av mx minimala storlek, utan mx torde då momentant fullbordas vid klyvning (såväl som när mx avsöndrar mv, givet tp-begrep-pet då under en tid ≤tp). Detta vilket (förstås) betyder att uppmätning av olika ”energinivåer” vid klyvning av partiklar (särskilt förstås i partikelacceleratorer) betyder att det är frågan om klyvning av olika sorters (större) partiklar (än mx), bestående av olika antal mx. I vilket fall de olika ”energinivåerna” förstås är mätning på grundval av det (icke-fullbordade) material som sprids efter att partikeln klyvts.
Allmänt rörande verkligheten avslutningsvis
Måhända existerar det en empiri det går att äga kunskap om oberoende av vad som antas rörande denna empiri, särskilt om den antas exi-stera eller inte, men, antas den existera, så kan det likafullt vara så att den inte existerar, med vilket antagandet förstås är fel:
Ett antagande av att x empiriskt gäller bevisar inte kategoriskt att x gäller (ingen kan kategoriskt veta vad som empiriskt gäller):
Ett antagande av att x inte gäller bevisar lika lite att x kategoriskt gäller (även om x då kan gälla, oberoende av om x antas gälla, eller inte).
Så egentligen spelar det ingen roll om x antas gälla eller inte, vad gäller x empiriska existens. Vilket kan nyttjas i analys av x, ibland kan-ske det bästa, kanske mest motiverande, är att anta x existera, ibland kanske det bästa är att anta x inte existera, kontexten får avgöra.
Eventuell empiri är med detta inte så viktig, viktigare är ”empirin”, alltså vad som uppfattas vara empiri, tolkningen av ”empirin”, vilken kräver en tolkningsgrund, vilken definierar hur tanken ska tänka kring, tolka ”empiriska” observationer. En i detta arbete rationell tolk-ningsgrund, det ”empiriska” kommer mer i andra hand, stöttande det rationalistiska, vilket kan exemplifieras med det avslutande i föregående avsnitt: Det kommer troligen aldrig att kunna ”ses så djupt”, varken med ”syn” eller ”känsel”. Instruments avkännare är allde-les för grova för det, i förhållande till mx. Även med en rent hypotetisk avkännare av mx-storlek, skulle det så att säga vara att undersöka ett äpple med ett annat äpple, och om avkännaren är större än ett ”äpple” till exempel en ”pumpa”, så blir det förstås ännu svårare, om inte omöjligt. Utan det kommer alltid snarare att handla om indirekta sätt att söka ”se” mx, särskilt då genom att söka krossa dem, och på något sätt söka mäta och tolka krossresterna, förstås inte särskilt subtilt, och med det förstås oerhört svårt; Givet att mx fullbordas om de klyvs, så blir det klurigt, hur veta att instrument verkligen ”mäter” rätt, när det ingenting mäter, vilket de då ”gör” om de ”mäter” rätt om det handlar om mx vilka (momentant, vid klyvning) fullbordas.
Ett vanligt mer praktiskt och enkelt sätt att söka tolka mx egenskaper är (förstås) att se hur de beter sig i grupp, i ett x (förstås genom att anta att x består av mx), till exempel genom att observera två magneter, vars beteende å ena sidan kan tolkas som att mx (på ett ”intelli-gent” sätt) kan växla mellan att vara attraherande och repellerande. Men givet att mx endast är attraherande måste tolkas som en stötrörel-se, att partiklar cirkulerar i magneterna, då så att magneterna håller ihop om de placeras så att de båda magneternas partikelströmmar (”medströms”) löper i varandra, och att magneterna stöter bort varandra om partikelströmmarna (”motströms”) möter varandra.
Mer normalt föreligger åtminstone inte så kraftiga partikelströmmar som i magneter (endast givet mx-attraktion), utan x förefaller mer normalt att inte ens attrahera (kakan och koppen vid min sida till exempel, de beter sig inte som magneter relativt varandra), om de inte är väldigt stora (vi ramlar inte av Jorden till exempel), men de flesta x förefaller i alla fall att hålla ihop mer än vad de skulle göra om mx inte attraherade, med vilket antagandet förstås följer att mx attraherar, givet vilket direkt följer att större mer kompakta x attraherar mer än mindre (lika kompakta) x.
Detta då vad gäller (antaget) föreliggande mx, skapelse och fullbordan av mx är svårare. Ja, kan instrument ”mäta” upp 0 vid klyvning av mx, så föreligger förstås ett bevis för fullbordan, särskilt förstås givet antagandet (om än ett oerhört rationellt antagande, så är det fortsatt frågan om ett antagande, inget kategoriskt givet) att mx håller sig till en och samma dimension (”vår”), inte kan träda in i en annan. Men något sådant lär vi aldrig se, som redan antytts, precis som vi aldrig i ett experiment lär se komprimerat rum utfalla i mx. Utan hur särskilt skapelse av mx går till kommer det troligen alltid att endast rent rationalistiskt kunna resoneras ikring (såsom är gjort i det föregående, särskilt viktigt genom antagande av T1), vilket inte är det sämsta, rationalistiskt tänkande är hursomhelst, som redan berörts, i högsta grad inblandat, alltid, ja, utan det, på grundval av ren ”empiri”, kan knappas något slutas till (särskilt inte om det som observeras inte antas vara det som observeras, även om det då ändå kan vara det, men den motsättningen i sinnet gör hursomhelst inget gott för förståelsen av observationen).
T1 nämnt, så kan allmänt två sätt ses att ”empiriskt” söka bevisa T1. Det ena är att resa till en rand till Universum, en rand fullständigt omöjlig att överskrida, det är som att gå in i en vägg, fast då i det tomma rummet, om randen sökes överskridas. En vägg bortom vilken, om det ska vara Intet som råder där, inte ens rum råder, hur nu det skulle kunna vara möjligt (ja, givet T1 är det förstås inte möjligt). Om randen skulle kunna överskridas, och det som överskrider (direkt) förintas, så är det inte frågan om Intet, eftersom det bortom randen då äger egenskapen att förinta, med vilket det förstås inte är frågan om Intet, som ju är egenskapslöst. Utan randen måste följaktligen vara ogenomtränglig, om det är frågan om Intet på andra sidan randen. Ett Intet vilket dessutom inte äger (egenskapen) en rand mot denna rand, då är det ju heller inte frågan om ett egenskapslöst Intet. Ja, Intets existens medför stora intellektuella svårigheter, förstås lätta att bli av med genom ett antagande av T1. Och dessutom kan en resa till en ”Universums rand” (rationellt) helt uteslutas vara praktiskt möjlig.
Alternativet då? Ja, som redan varits inne på kan rum sökas skjutas undan, eller sökas tänjas över sin bristningsgräns (särskilt i en kam-mare då, vilken inte släpper igenom rum), inget vilket heller förefaller praktiskt möjligt att försöka sig på.
Tankeexperimentellt existerar dock Intet, definierat som ”något” vilket överhuvudtaget inte kan tänkas, med vilket det dock är ett full-ständigt meningslöst begrepp, om det inte antas innebära eventuell existens av något, men då alltså eventuell existens av något vilket överhuvudtaget inte kan tänkas (men alltså ändå kan existera, vara existens), i vilket fall det hursomhelst inte är frågan om Intet (utan om något empiriskt (eventuellt existerande bortom tanken/erfarenheten)).
Så, nej, T1 kan (knappast) inte ”empiriskt” bevisas, utan får godtas (eller inte godtas) på rent rationalistiska grunder.
Särskilt detta senare visar på den oerhörda vikten av rationalitet, rent tänkande i eventuella försök att förstå världen, att tro att en verklig-het bortom tänkandet i sig talar till en, (direkt) ger en verkligheten är simpliciter fel. Som bäst ger ”empirin” en vink om denna bortom-tankeliga verklighet. En vink omöjlig att veta om den är kategoriskt giltig, eller inte. Utan den får antas vara giltig, eller inte. Vilket sär-skilt när den strider mot vad tanken (rationellt) egentligen vill ha det till gör det hela väldigt prekärt, som detta med att mx rationellt ”hoppar”, medan den ”empiriska” vinken är att det gör mx inte alls, vad ska tros på? Det är enkelt att se att mx (rationellt) måste ”hoppa”, simpliciter då eftersom mx inte har rört sig om mx är kvar i samma position, men själv känner jag ändå en tvekan inför detta faktum. Och det finns då fler sådana här brytpunkter mellan ”empiri” och (rationell) rationalitet, till exempel vad gäller ”hopp”-riktningar. Ibland und-rar jag rentav om inte Världen är icke-materiell, inte är materiell. Men då finns T1 där, som obevekligt definierar verkligheten vara mate-riell ((T2-)rumslig, som för en tillbaka till verkligheten kan man väl säga). Att ifrågasätta T1, alltså öppna upp för Intets existens, ser jag som komplett omöjligt, fullständigt irrationellt, vilket då dessutom innebär att den icke-materiella verkligheten (en icke-materiell verklig-het) existerar i Intet, att massor av egenskaper (alla de vi upplever) existerar i det egenskapslösa, mer (superpositionellt) kontradiktoriskt kan inget vara. Så, nej, verkligheten är materiell (i vilken Intet eventuellt endast är insprängt (inkluderande omgivande, som då till exem-pel i Einsteins kosmologi), om T1 inte antas), det går rationellt inte att bestrida. Med vilket dessa mer specifika ”irrationaliteter” simplici-ter får levas med, det får erkännas att allt inte går att vettigt förklara.
Till sist, inget säger att E är det som verkligen gäller, men rationellt är det E som gäller. Det enda som skulle kunna rucka på det är ett motbevis av T1, vilket jag då ser som (närmast) omöjligt; Utan om ”kammarexperiment” skulle gå att genomföra (vilket jag då ser som (närmast) uteslutet), så är jag övertygad om de skulle bevisa att rum inte kan slitas sönder (så att då Intet uppstår mellan rumsdelarna), att det kategoriskt skulle ta stopp vid viss rumstänjning, och att mx kan skapas genom att rum komprimeras tillräckligt mycket (förstås genom att mx utfaller i sådan rumskompression; Utfaller inte några mx i sådan rumskontraktion, så bevisar det att rum (kontradiktoriskt) är Intet, ett resultat som fullständigt skulle gå emot allt vad E-teorin definierar).
Givet T1 är det endast marginella saker, rörande mx, som givet förefintlig, föregående E-teori kan justeras. Ja, en stor sak vore förstås att acceptera tanken att komprimerat rum inte kan skapa mx, med vilket mx måste vara eviga (givet existens av mx), givet att mx inte kan komma in i E från annan dimension (vilket för den delen inte tar bort grundproblematiken, om mx är ändliga eller eviga, och om ändliga, hur skapas de? sett över alla dimensioner). Även om det faktiskt är en rätt marginell sak det också. Hursomhelst är det enligt min åsikt i alla fall mest intuitivt med ändliga mx, vilka skapas och fullbordas, vilket då gäller i enlighet med T2(/T1). Och sedan gäller det då att definiera egenskaper för mx, och där är jag då ganska oenig med dagens konventionella syn på mx, definierande oerhört komplexa mx (och en absurd ”växelverkan”), jag ser inte en chans för existens av så ”intelligenta” mx, utan ser då mer frugalt på saken; ”Empiriska” experiment måste tydligt motbevisa rationalistiskt rationella fenomen, om de senare (rationellt) ska överges. Till exempel: Om det (”em-piriskt”) kan ses att mx rör sig kontinuerligt (mellan olika positioner, alltså på mx-nivå), så är ”hopp” uteslutna. Om det kan ses att mx kan rotera av sig självt, så är det uteslutet att mx inte kan det. Om det kan ses att mx kan sända ut a, så är det uteslutet att mx inte kan det. Om det kan ses att mx kan ”kommunicera” med andra mx, utan att sända ut a, så är det uteslutet att mx inte kan det (detta vilket inte ens människan kan, men vilket då mx kan enligt fysikerna). Om det kan ses att det finns olika sorters mx, ungefär som det går att se de olika frukterna och grönsakerna på grönsaksavdelningen (det finns knappt 61 olika sorters grönsaker på en grönsaksavdelning, men 61 olika mx ska det då finnas enligt fysikerna, och fler vill de ha det till), så är det uteslutet att mx endast är en sort. Om det kan ses att mx inte (blott) attraherar varandra (alltså på mx-nivå, utblick över särskilt två mx (”beteende” gentemot varandra)), så är det uteslutet att mx kan attrahera varandra. Etcetera.
Sammanfattning av den allmänna verkligheten
Erfarenhet består av ”empirisk” erfarenhet (ee), vilken uppfattas korrespondera mot, motsvara empiri≠erfarenhet, och övrig erfarenhet (öe), vilken kan äga empirisk grund, men hursomhelst inte uppfattas göra det, eftersom det då förstås är frågan om ”empirisk” erfarenhet:
e=ee+öe
Med e sökes särskilt (eventuellt) empiri bestämmas, vilket görs genom antaganden grundade på e:
Detta är ett empiriskt faktum/antagande x grundat på e (”säger” e när e antar ett (säkert eller osäkert) empiriskt faktum (vad e nu antar)).
De x e bestämmer/antar inte vara empiriska, kan likafullt vara det:
x kan vara ett empiriskt x (korrespondera mot ett empiriskt x) även om e inte uppfattar det, inte antar x vara ett empiriskt faktum.
I det senare fallet vet då e inte om att e har ett empiriskt x för handen, och i det förra fallet antar e att e har ett empiriskt x för handen, vilket generellt betyder att:
Empiriska x är antaget empiriska x (och inget annat).
Empiriska x är alltså antaganden, tankar (rörande empiri), vilket förstås tankar vilka (uppfattat) inte rör empiri också är:
Allt är tankar (tankar vilka genom rationellt resonerande kan komma fram till särskilt E).
Referenser
https://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_thought (denna text är upplysande rörande (i skrivande stund) konventionellt tänkande)
https://plato.stanford.edu/entries/laws-of-nature/
A natural history of negation, Laurence R. Horn; CSLI Publications (2001)
https://plato.stanford.edu/entries/negation/
Principia Mathematica, A. N. Whitehead och B. Russell (andra upplagan 1927)
Language Proof and Logic, Barker-Plummer, Barwise, Etchemendy; CSLI Publications (andra upplagan 2011)
https://plato.stanford.edu/entries/logic-classical/
Principia Logico-Metaphysica, Edward N. Zalta (2023, pågående arbete): https://mally.stanford.edu/principia.pdf
https://plato.stanford.edu/entries/logic-intuitionistic/
https://en.wikipedia.org/wiki/Intuitionistic_logic
https://sv.wikipedia.org/wiki/Zermelo–Fraenkels_mängdteori
https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment
https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment
https://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_interaction
https://en.wikipedia.org/wiki/Standard_Model
https://en.wikipedia.org/wiki/Double_negation
https://en.wikipedia.org/wiki/Hypothetical_syllogism#As_a_metatheorem
|
