Ett bättre sätt att övertyga om Klassisk logiks irrationalitet är förmodligen att visa på detta att de Klassiskt logiskt framledda formlerna helt enkelt inte håller, är irrationella, allmänt sett. Istället för att direkt börja med vederläggning av N, som jag framhärdat med under lång tid, vilket folk helt enkelt inte verkar kunna förstå/inse, vad då N, tycks de vilja säga, Klassisk logik är inte bara N! Jo, det är den då, i princip. Men detta med framledda formler då, där särskilt ”implikationsdefinitionen” ((x ® y)=(y Ú x’)) närmast övertydligt visar på Klassisk logiks irrationalitet, kan tyckas, undrar verkligen hur lång tid det ska ta innan denna irrationalitet allmänt inses?

 

** Till exempel: (x ® y)=x=(x Ù x)=(x Ù y’), vilket är kontradiktoriskt i Klassisk logisk mening (y’x (övertolkat)), men inte allmänt, för allmänt kan till exempel gälla att (x ® y)o=(x((® z)) Ù y’((® å))); y’ kan vara =x, eftersom det allmänt (sålunda) inte är uteslutet att x kan ge (”producera”) flera olika y, vilket om det sker i samma moment förstås förutsätter ett mer komplext (”större”) x.

 

Eller: (x ® y)=x=(x Ù x)=(x Ù y)(; N), i enlighet med N gäller ju Klassiskt logiskt tolkat att (x Ù y)’ (Motsägelselagen), även om det Klassiskt logiskt faktiskt inte är kontradiktoriskt, utan just bara visar på N, att x och y superpositionellt gäller (om x är en proposition, så är även y det (vilka båda (platonistiskt) existerar på en och samma gång)), men det är ändå inte en formel Klassisk logik definierar.

 

Kontradiktionsproblematik föreligger Klassiskt logiskt även vad gäller ”De Morgans lagar”: Den första definieras av villkoret i N att (x Ú y)(=(y’ Ú x’))=(x Ù y)’ (att ”Lagen om det uteslutna tredje” identiskt är Motsägelselagen (och vice versa)), den andra: y=y ® x’=(x’ Ù y) ® (x Ú x)’=(x’ Ù x) ® (x Ú y)’=(x’ Ù y’)(=(y Ù x)), kontradikterar Klassiskt logiskt tolkat den första lagen, men är intuitiv, intuitivt tol-kad (om x och y gäller (symmetriskt (omvänt) tolkad), så gäller intuitivt förstås inte x eller y, men x och y kan då inte gälla i enlighet med Motsägelselagen),^ varför den Klassiskt logiskt ändå antas/formuleras.

 

*** Särskilt ”bevisar” Zalta kring begreppet egenskap, vilket är ett begrepp så grundläggande att det överhuvudtaget inte kan bevisas nå-gonting om, det blott föreligger eller är, vad än ”egenskap” kallas, ges för beteckning, ord. För antingen råder Intet, i vilket ingenting rå-der, Intet definierat vara just ingenting, och följaktligen råder heller inga egenskaper i Intet, Intet är egenskapslöst, egenskapslöshet som det då definierats. Eller så råder inte Intet, och följaktligen råder också egenskaper, vad de nu än kallas, x kanske, x vilka förstås inte rå-der i Intet definierat som x-löshet, utan x råder då förstås i icke-Intet, eller identiskt i icke x-löshet, i det icke x-lösa. x, särskilt då kallade egenskaper, vilka givet att de inte existerar i Intet, med nödvändighet existerar om Intet inte råder, annars råder ju Intet:

 

Egenskapsbegreppet är fullständigt givet, givet att någotIntet råder (egenskaper (vad de än kallas) är simpliciter det vilket existerar om Intet inte råder).

 

Tilläggas kan att Zalta lägger ned oerhörd möda på att definiera ett artificiellt språk som han (och många med honom) menar är nödvän-digt för att passa till N-logiken. Nej, det är inte det minsta nödvändigt, det duger med vilket språk som helst, det viktiga är blott att det lyder den definierade logiken, särskilt då N-logiken, dess alla formler, vilka är (det N-logiska) (x-)språket i grundläggande mening. Vilket förstås gör språket, vilket det nu än är frågan om, ”artificiellt”, om det lyder definierade logiska (x-)regler, men det är inte konstigare än att lära sig grammatiken för ett språk (vilket som helst).

 

Snarast visar detta artificiella språk på det som redan N visar på, nämligen att det handlar om att subjektivt styra tanken, vad gäller N då till y=x’ (givet x), ett y vilket Fundamental logiskt då inte existerar (ex ante), men N-logik då (platonistiskt) vill få oss att tro att det gör. Det artificiella språket gör principiellt detsamma, genom sin strikta konstruktion, styr tänkandet mot visst (N-logiskt) mål. I och för sig styr även den Fundamentala logiken mot visst (Fundamental logiskt) mål, men detta i alla fall i enlighet med rationellt tänkande, särskilt då Up. Och mot ett mer allmänt mål än den oerhörda inskränkthet som N-logiken står för, definierar. Även om det givet E-teorin (vilken då är en följd av särskilt Up) inte handlar om total oinskränkthet, eftersom E-teorin också definierar oerhört specifikt, om än väldigt myc-ket friare än vad N-logikens formelsamling definierar, det är till exempel att återigen bara titta på N-logikens ”implikationsdefinition”: (x ® y)=(y Ú x’), vilken då utesluter det allmänt giltiga att till exempel z kan implicera y och att x kan implicera å, eller blott bara föreligga (inte implicera något): (x ® y)o=((z ® )y Ù x(( ® å))).

 

Eller ta alla axiom som Principia Logico-Metaphysica definierar i kapitel 8, i princip att jämföra med Up i Fundamental logiken. En när-mast komisk jämförelse. Att Up gäller i Världen torde alla rationella kunna vara eniga om, men Zaltas myller av axiom? Ett myller vilket dessutom, faktiskt (Zalta är inte i närheten av att definiera något motsvarande E), definierar Världen (”E”) mer löst än vad (primärt) Up gör. Och ett myller som då de facto äger sin urgrund i det irrationella N (eftersom Zalta då definierar/förutsätter Klassisk logik), vilket förstås allmänt gör alla dessa Zaltas axiom värdelösa, vilket han och alla andra som inte känner till att N är urgrunden för Klassisk logik förstås inte vet, som just ovetande av detta. Men allmänt borde de mer argumentera (ha argumenterat) för sina axiom, inte allmänt mer eller mindre (ad hoc) bara ta dem för givna (och detta bör förstås inte endast gälla för Klassiska logiker, utan för alla logiker). Det kanske till och med skulle ha fått dem att inse att N (och Tp) är urgrunden för Klassisk logik, med vilket förstås detta arbete inte hade behövt nämna Klassisk logik (den hade redan varit förkastad, eller kanske aldrig definierad/uppfunnen), ja, detta arbete hade kanske redan varit gjort, och jag hade kunnat fokusera på annat.

 

^ Denna andra De Morgan lag visar parentetiskt sagt tydligt på vikten av tolkning, för allmänt om x eller y inte gäller, så är det endast en möjlighet att x och y gäller, likaväl kan något eller några (andra) z0 gälla (som möjligheter), liksom ingenting gälla (z=0), men givet N, alltså att det endast handlar om x och y, så är förstås den enda möjligheten att det är x och y som gäller (x Ù y; (x Ú y)’; N, då bortsett från Motsägelselagen ((x Ù y)’)).

 

 

Lite mer om Fundamental logikens innebörd

 

Det att inget är bestämt innan det är bestämt, betyder så att säga att sinnet/tanken är instängd i sin erfarenhet/tanke, sitt sinne, omöjligt kan komma utanför det. Detta med vilket tanken/sinnet som enda möjlighet för mer fast kunskap har att hitta tankar vilka det mer tror på än andra. Och Fundamental logiken hittar då en mer fast tanke i primärt Up. Många hävdar det mer fasta existera i den ”empiriska” erfarenheten. Till exempel av en palm. Men, antas inte Up gälla (eller någon annan (approximativt) motsvarande princip vilken definierar att x=x, att palm=palm),* så är det inte säkert att palmen är palmen, alltså om det inte är förutsatt att x=x, utan det då är möjligt att xx. Så (särskilt) Up är en nödvändig förutsättning för att palmen är palmen (eller mer allmänt då att x=x).

 

En del vill hävda att palmen är palmen bortom alla (eventuella) principer, men evident gäller att upplevelsen av en palm inte är identisk med en palm bortom sinnesupplevelsen:

 

xy; x är upplevelsen av y, och y det som (per se) existerar bortom upplevelsen (upplevt som x).

 

Om y=x, så är y då sinnesupplevelsen (av y), vilket inte gäller om y existerar per se.

 

Om x=y, så är x (sinnesupplevelsen av y) då y, det som existerar per se, vilket förstås inte gäller om y existerar per se.

 

Om y inte existerar per se, följer direkt att y=x, givet vilket det också gäller att x=y.

 

Det existerar ett avstånd mellan x och y, om y existerar per se. Ett avstånd vilket gör det omöjligt för sinnet som upplever x att avgöra om x har något som helst med något per se existerande y att göra. Sinnet kan endast ANTA något rörande ett förhållande mellan x och y, om x mer eller mindre väl korresponderar mot y, eller inte alls, y=x förstås uteslutet, alltså att x fullständigt korresponderar mot y, x exakt definierar, ”avbildar” y, vilket förstås kräver att y är x, vilket y som existens per se (x) givetvis inte är.

 

Så, det handlar alltså om antaganden rörande ”empiriska” x, och lika mycket handlar det om antaganden rörande icke-”empiriska” x, det senare vilket definitivt är evident. Icke-”empiriska” x har dock den fördelen att de är ett med x, de är x, denna ”närhet”, detta icke-avstånd, gör icke-”empiriska” x mer ”hemtama”, mer tillförlitliga, vilket blir särskilt tydligt när tanken hittar ett x som Up, vilket (den rationella) tanken inte ser något alternativ till, en kan faktiskt sägas oerhörd känsla att hitta ett sådant x, vilket (rationellt) inte kan ifrågasättas, det är så nära ett objektivt faktum som det överhuvudtaget går att komma. ”Empiriska” x står sig slätt i jämförelse.

 

Ja, dessa x vilka (rationellt) inte kan ifrågasättas (x*) kan nära nog jämföras med platonistiska x, alltså evigt sanna icke-”empiriska” x, men förstås utan evighetsstämpeln, existerande per se evigt (alltid) giltiga, utan det är blott frågan om antaganden, om än då oifrågasät-tbara för ett rationellt sinne, ett mänskligt rationellt sinne ska sägas, för ett annat ”rationellt” sinne, än då människans, kanske inte ser x* som rationella, ja, det kan kanske även finnas mänskliga sinnen vilka inte ser x* som rationella, särskilt då Up; Det skulle verkligen vara intressant att höra en motivering av hur x med exakt (identiskt) samma egenskaper kan vara olika.

 

Det handlar alltså (rationellt) om antaganden, det existerar varken (givna, eviga) platonistiska x eller givna (eviga) ”empiriska” x, förstås korresponderande mot empiriska x, för korresponderar ”empiriska” x inte (fullständigt korrekt) mot empiriska x, så är det förstås frågan om rent abstrakta (blott tänkta) tankar; Om xx, så är xx (i enlighet med Ip/Up), hur mycket det än vill hävdas att (särskilt) approximite-ter är (approximativa) sanningar, så är de simpliciter inga (objektiva) sanningar, utan då något rent abstrakt (blott tänkt).

 

Att E definierar existens av eviga möjligheter (vilket kan tolkas platonistiskt)** givet T1 förändrar ingenting av det i föregående stycke sagda, eftersom E bygger på antaganden (rationella, eller inte), särskilt då T1, och alltså inte på något kategoriskt (evigt) givet, med vilket förstås också E är ett antagande, inte något kategoriskt (evigt) givet.

 

__________

* Up definierar Ip (x=x) på ett väldigt kategoriskt sätt, särskilt egenskapsbegreppet gäller underliggande. ”Ip” kan särskilt definieras sva-gare, mindre kategorisk, att x=x utan att det specificeras mer än så (så att x=x då inte är så specifikt definierat som i Ip). En starkare (än mer kategorisk) definition av ”Ip” är till exempel att utgå ifrån E-teorin, alltså särskilt definiera att x=x; x={mx}(mx) (för mv kan mot-svarande definieras, och för E (rekonstaterat): E=E; E=’mv).

 

** Även om allt möjligt givet E, existerande som eviga möjligheter i E (givet T1), ett med E, manifesterade som mx eller inte, är eviga möjligheter, ”idéer”, i E, vilket förstås gör till exempel idén att Jorden är rund lika evig som att Jorden är platt, att det förra är en rationell idé och det senare en irrationell idé i enlighet med ”empirin” (i vidare mening, till exempel skådat av en astronaut som åkt runt Jorden, en som levt på en och samma plats hela sitt liv kan kanske ha svårare att omfamna den idén, utan får då eventuellt tro astronauten om de skulle träffas) har inte minsta betydelse vad gäller evighetsstämpeln, givet att dessa tankar finns, vilket förstås utgör bevis för att de finns, vilket givet E(/T1, förstås) direkt också definierar deras evighetsstatus; Att något x aldrig kommer att tänkas eller manifesteras som mx andra än definierande en tanke utesluter inte att x existerar som möjlighet kan väl tilläggas.

 

 

Rörande N igen

 

Givet N är då icke-x ett unikt specifikt x(=y), inte =0, och detta då alltid, vilket då inte gäller allmänt:

 

Allmänt definierar icke-x blott att x inte gäller, eller snarare att x inte är i fokus, utan att det är icke-x som är i fokus, även om x kan, eller snarare finns där i bakgrunden, genom x i icke-x, och icke-x definierar inget specifikt, innan icke-x eventuellt definieras definiera något specifikt, direkt (såsom då till exempel N gör), eller indirekt, genom en kontext:

 

Definieras en kontext, kan icke-x eventuellt mer specifikt åtminstone börja ge sig självt, till exempel, rekonstaterat, om E och xÎE defini-eras, i vilket icke-x närmast definierar E-x, men icke-x definierar allmänt naturligtvis även alla specifika icke-x=yÎE, y som även kan vara kluster(/mängder) av y, liksom även eventuella xÏE, liksom 0 (eller Intet) om x0.

 

Eller ta icke-sant (x), i enlighet med N, så menas falskt (x) med icke-sant, vilket allmänt naturligtvis inte behöver gälla, närmast kan icke-sant betyda avgörbart/oavgörbart (x), sannolikt(/osannolikt) (x, med någon sannolikhet), möjligt/omöjligt (x), etcetera, förutom förstås allt annat som inte är sant som begrepp/ord, såsom mögel (mögelsant som begrepp, och följaktligen gäller att icke-sant=mögel (tolkat) på det sättet), Sverige eller E; Icke-sant=falskt är en (irrationell) definition, vilket ytterligare sänker Klassisk logik, särskilt i dess san-ningsvärdetabellform.

 

Grundläggande matematik givet E

 

Hus byggs från grunden, och samma ska (bör) gälla för logik, att söka hitta axiom(/grund) som passar till något (som ses som) resultat(/-teorem) är allmänt irrationellt. Så om (rationella) axiom inte för till något (önskat) resultat, så är allmänt det enda alternativet till att inte förkasta dessa ”resultat” att anta dem ad hoc, som axiom helt enkelt. Grunden är alltså viktigast, teori är åtminstone lika lös som sin grund. ”Allmänt” för det kan finnas undantag, när det kan vara rationellt att anpassa axiomen till ”resultat”, ett exempel på det är det ”em-piriska” antagandet att mx äger attraktionskraft, givet konsekvenserna av att inte anta det (vilket i förstone är det mest rationella). 

 

 

Den geometriska grunden

 

Alla kontinuerliga geometriska former (där så att säga pennan inte lyfts) definieras av kurvan (om p’=p, definieras antingen (ett) p, eller att kurvan slutar i p, i det p kurvan började ”ritas”):

 

d(p,p’); p)=p]; p]=p) (givet E:s kontinuitet/homogenitet; Kurvor existerar principiellt mellan alla p som inte är identiska, inte Intet, det går så att säga att rita ett streck mellan p och p’; p’≠p):

 

Minsta kurva/sträcka:

 

dp=min[d(p,p’)]

 

Minsta yta (triangel):

 

y=min[d(dp,p)]; pÏdp.

 

Minsta volym (tetraeder):

 

v=min[d(y,p)]; pÏy.

 

Det matematiska E:

 

E=∞’v.

 

Det Fundamental logiska E:

 

E=∞’mv; mv>,<,=v.

 

Givet resonemanget i avsnittet Lp är ∞’v=∞’mv, vilket kan tyckas ointuitivt om mvv, men så är det (rationellt) blott. Vilket har konse-kvenser för hur det rationellt ska räknas med infiniteter, och rationellt ska även hänsyn tas till t2:

 

∞’p=dp:

 

np=p; n<∞’.

 

Ja, det rationellt bästa är simpliciter att söka undvika all infinitetskalkyl.