FRI

 

Läste filosofi en gång, och skrev en uppsats om FRI (eller fribryteri som jag kallade det då), att ett förverkligat FRI skulle göra det bättre för människorna, en idé som inte godkändes, vilket inte ändrat min inställning, alltså att ett förverkligat FRI skulle göra det bättre för människorna, skulle göra människorna friare.

 

**

 

 

Finns det fri mark, ingen hävdar/inmutat, människan kan gå till och leva på, tillräckligt med fri mark, som det går att försörja sig på, till-räckligt gott, så att människan kan välja mellan att vara kvar i en social situation, ett samhälle (eller kanske gå till ett annat samhälle), el-ler lämna det, för en bit fri mark, så lever människan under den bästa av förutsättningar (människan har alla (mänskligt) möjliga alterna-tiv).

 

En bästa förutsättning som inte råder, all mark är allmänt uttryckt uppdelad mellan stater (all mark är ofri). Med vilket människan förstås har att leva i en stat, människan kan inte gå till fri mark, lämna staten(/staterna) (människan har inte alla möjliga alternativ); Människan lever inte under den bästa förutsättningen.

 

Förutsatt att staterna inte vill frigöra mark, vilket åtminstone kan anas att de inte vill, simpliciter eftersom det inte finns någon fri mark ‒ Ett skäl till att de inte vill frigöra mark, kan, givet nuvarande situation, vara att det skulle kräva en (internationell) kontrollapparat, med allt vad det innebär av kostnader/svårigheter (att komma överens), så att särskilt inte en stats frigjorda mark direkt tas kontroll över av an-nan stat ‒ så är denna sämre förutsättning/situation (förstås) bestående.

 

Men, något någorlunda motsvarande situationen med fri mark kan kanske upprättas/instiftas inom staterna (ett näst bästa alternativ)? Mark avsättas för det, under statens kontroll (FRI)? Alternativt kan staten utge billiga lån att köpa mark för, med marken som säkerhet, marken är statens tills lånet är återbetalat, men för enkelhetens skull förutsätts i det vidare att staten delar ut (av staten ägd) FRI-mark till FRI-personer, FRI-personer erhåller FRI-mark, tills de eventuellt köper, säljer eller till staten blott ger tillbaka erhållen FRI-marken.

 

För att FRI inte ska ge konkurrensfördelar, så är det endast fattiga (vilka inte har råd att köpa tillräckligt med mark att leva på) som kan komma ifråga för FRI. Och FRI-personer måste köpa erhållen FRI-mark om de får råd till det, eller sälja den, eller blott ge tillbaka den till staten.

 

Ekonomisk sett vill staten vid FRI-personers köp/sälj av erhållen FRI-mark (åtminstone) ha värdet av den rena markytan, plus vad som eventuellt ingick utöver den, inklusive värdeförändring (mellan erhållandet av FRI-marken och köp-/säljtillfället), plus eventuell (upplu-pen) ränta/arrende (UR, mellan erhållandet av FRI-marken och köp-/säljtillfället), vilket totalt definierar SK (statens (lägsta) krav vid FRI-personers köp/sälj av erhållen FRI-mark, ett krav staten antas nöja sig med, alltså SK).

 

Finns inget mervärde (värde utöver SK, skapat genom någon (lönsam) verksamhet på erhållen FRI-mark) är det (ekonomiskt sett) inte läge att köpa eller sälja erhållen FRI-mark, men det kanske vill flyttas från erhållen FRI-mark ändå, med vilket erhållen FRI-mark blott överlämnas till staten och flyttlasset går. Eller om erhållen FRI-mark måste köpas, FRI-personen kanske har ett jobb utanför FRI-marken och med det har råd att köpa erhållen FRI-mark, och med det då måste göra det, så får det övervägas om det är värt att betala särskilt UR (om staten har krav på UR) för att få bo kvar, om inte, så blott överlämnas FRI-marken till staten och det flyttas, i vilket fall staten förstås går miste om eventuellt UR, men kategoriskt krav på betalning av förefintlig UR-skuld, skulle orsaka kraftig inlåsningseffekt i FRI-sys-temet, eftersom UR kan vara väldigt högt (särskilt om ränta på ränta), särskilt om FRI-personen bott på erhållen FRI-mark väldigt länge, kanske över generationer; FRI-personer har inget att vinna på att avsäga sig erhållen FRI-mark och bli av med eventuellt UR, och sedan erhålla ny FRI-mark, eftersom de måste köpa erhållen FRI-mark när de får råd, utan det är faktiskt staten som eventuellt skulle vinna på det, genom att den erhåller eventuellt UR när FRI-personer köper erhållen FRI-mark.

 

Finns ett mervärde och det vill flyttas, så säljs FRI-marken, och mervärdet erhålls, och staten erhåller SK, och det flyttas, detta förstås förutsatt att det finns en köpare som finner mervärdet tillräckligt högt för att köpa; Måhända är det staten som köper FRI-marken ifråga, förstås för mervärdet allena (eftersom det då är staten som äger FRI-marken (så länge den är FRI-mark)), i vilket fall det kan konstateras att staten finner FRI-marksverksamheten värd att driva, eftersom det ekonomiskt är oförsvarbart att köpa FRI-marken och sedan direkt lägga ned verksamheten på den (uteslutet att verksamheten ges till någon ny FRI-person, det vore orättvist, en (ohemul) konkurrensför-del), bättre då (för staten) att låta någon privat köpa FRI-marken (vilket någon privat då gör när den ser ett tillräckligt mervärde i verk-samheten (när den ser verksamheten vara tillräckligt lönsam)) och erhålla SK i reda pengar. 

 

Finns ett mervärde och det inte vill flyttas, så köper FRI-personer erhållen FRI-mark vid tillräckligt mervärde, när banker finner mervär-det tillräckligt för att ge FRI-personen ett lån att köpa FRI-marken för.

 

Staten får givet det föregående tillbaka FRI-mark genom att FRI-personer ger tillbaka FRI-mark till staten, eller eventuellt genom att sta-ten köper FRI-mark (av FRI-personer) för ett mervärde (gan­ska evident mindre förekommande, eftersom stater normalt inte driver verk-samheter privata lika gärna/bra kan driva). FRI-marksnettot bestäms givet denna ”tillförsel” av FRI-mark av hur mycket FRI-mark (med tillräckligt mervärde) som köps av FRI-personer, eller av FRI-personer säljs till annan än staten, vilket inte torde vara särskilt mycket, ef-tersom det krävs hög lönsamhet, om staten vill ha UR, för att mervärde ska uppstå, särskilt om lönsamheten uppkommit sent, UR acku-mulerats under lång tid innan dess. Så det torde utan vidare, givet uttag av UR, kunna konstateras att nyinköp av FRI-mark (eller expro-priering av ny mark för FRI) mest är beroende av om efterfrågan på FRI-mark går jämt upp mot den FRI-mark som (av FRI-personer) ges tillbaka till staten, eller inte; Sjunker efterfrågan kan FRI-mark säljas och ett (icke-FRI-)värde realiseras (för staten). (Icke-FRI-)värde för staten kan även realiseras om värdefull FRI-mark säljs och billigare köps (eller exproprieras) in.

 

Att ha UR minskar sålunda köp/sälj-utflöde av FRI-mark, vilket är stabiliserande för FRI-systemet. Med UR handlar det då för staten mest om att se till att efterfrågan på FRI-mark matchar tillbakagivandet av FRI-mark, vilket förstås handlar om att ha optimalt mycket FRI-mark, varken för mycket, eller för lite.

 

Detta ekonomiska är nog så viktigt, men viktigast är ändå FRI: Om FRI-området(/-områdena) skulle öka produktiviteten i staten skulle staterna ekonomiskt vara för FRI, men uppfattningen är förmodligen den motsatta (om frågan skulle ställas till staterna), alltså att produk-tiviteten i FRI-områden skulle vara lägre än i icke-FRI-områden (att FRI-personerna som kollektiv skulle vara mer produktiva som icke-FRI-personer (än som FRI-personer)). Och kanske är det så, men vad spelar det för roll? Är det inte vad som är bäst för människan, vad de (som enskilda personer) vill,* som ska vara staternas ledstjärna?

 

Arv (eller gåva, vilket förstås i princip är samma sak) är inget problem om samma regler gäller för en arvinge (eller gåvotagare) som för initial FRI-person; Om FRI-personer dör utan arvingar (eller FRI-mark inte kan gå i arv), så återgår ganska givet FRI-marken till staten (efter FRI-personers död).

 

En stor FRI-areal kan krävas om många vill bli FRI, kanske krävs särskilt en stor allmänning, alla FRI-personer kan jaga och fiska på (och kanske kollektivt odla på), och kanske hämta material till hus på: Om få vill bli FRI är det lättare att instifta FRI, och vice versa, ja, om alla (i staten) vill bli FRI, så upplöses staten (och FRI), vilket dock knappast skulle förekomma, utan snarare är det ganska få som vill bli FRI, eftersom det kräver sin (arbetsföra) person att bli FRI, ingen dans på rosor precis, att bygga upp ett liv från grunden på FRI-mark.

 

Staten är huvudman för FRI, så den kan blott ta tillbaka FRI-mark och eventuellt ge FRI-personer vilka inte klarar sig på erhållen FRI-mark (annat) bidrag eller omsorg istället (om FRI-personerna ifråga så vill det eller inte). Så något särskilt problem med FRI-personer vil-ka inte klarar sig på erhållen FRI-mark föreligger inte; Ja, överhuvudtaget föreligger inget särskilt problem med FRI-personer, just efter-som staten är huvudman för FRI; FRI-personer måste precis som icke-FRI-personer hålla sig till statens lagar och regler, även om det ganska självklart måste råda ganska fria regler för FRI-personer, särskilt vad gäller nyttjande av mark, för att FRI ska fungera.

 

Bidragstagare och FRI-personer (vars bidrag är den FRI-mark de erhåller, plus kanske ytterligare för att kunna starta ett liv på erhållen FRI-mark (mer bidrag eventuellt endast i tillfälliga krissituationer)) är i princip samma sak, så även FRI-personer bör få allmän sjukvård om bidragstagare får det (staten ifråga har allmän sjukvård), annars gäller förstås privat (sjuk)försäkring för alla.

 

Allmänt kan FRI-områden jämföras med reservat för urbefolkningar, givetvis med den stora skillnaden att FRI-områden är till för alla människor, som vill bo FRI:tt, förstås under fattigdomsvillkoret att de måste köpa erhållen FRI-mark om de kommer över fattigdoms-strecket (har råd att betala SK), eller flytta (i vilket fall de då säljer FRI-marken om mervärdet är tillräckligt stort (för att någon ska vilja köpa FRI-marken ifråga), om inte, så ger de då blott tillbaka FRI-marken till staten).

 

När FRI-personer ska börja beskattas, bestäms ganska givet av skatteuttaget på icke-FRI-områden i staten ifråga, beskattning ska ganska givet vara densamma oberoende av (om FRI- eller icke-FRI-) person. Vad gäller det kan det vara lite klurigt, särskilt om det handlar om helt självförsörjande FRI-personer vilka materiellt lever väldigt gott, men allt detta materiella då självproducerat, det inte finns några reda pengar, utan eventuell skatt följaktli­gen måste tas ut genom försäljning av något, eller helt enkelt genom överräckning av något materi-ellt till staten, till exempel en av den beskattade FRI-personen målad tavla eller skjuten duva.

 

Som med skatter är även tillgången på FRI-mark givetvis en (statens) bedömningsfråga, en tillgång vilken kan behöva revideras, till ex-empel kan en FRI-person behöva mer FRI-mark för att kunna odla tillräckligt. Även tillbakatagande av FRI-mark skulle kunna förekom-ma, om det upptäcks att FRI-personer erhållit mer än tillräckligt med FRI-mark.

 

__________

* En särskilt demokratiskt (majoritets)bestämd (kollektiv) preferens uteslutande FRI, är inte en för människorna bästa preferens, om inte alla ogillar FRI förstås, vilket knappast förekommer, principiellt räcker det med att en vill bli FRI, för att FRI ska inrättas (med vilket då den näst bästa förutsättningen för människan uppnås).

 

 

Frihet

 

Frihet är att kunna leva efter, i enlighet med sina preferenser (PP).

 

Statens preferenser (SP) bestäms i princip av lagboken.

 

Förutsatt en person i en stat, vilket förstås är det allenarådande, eftersom det inte finns någon fri mark, så gäller:

 

Om PP=SP, så är allt gott och väl, personen ifråga upplever högsta möjliga frihet.*

 

Om PP≠SP så upplevs ofrihet, större ju större diskrepans mellan preferenserna.

 

Stater söker allmänt att få PP att konvergera mot SP, allmänt för att undvika upplopp, missnöje, i staten, vilket sker genom allehanda in-tellektuell påverkan, särskilt skola, och givetvis hot om (och) straff om SP inte följs.

 

Välvilliga stater söker få SP att konvergera mot PP, vilket eftersom PP mellan personer kan skilja en hel del, betyder en kompromiss, nämligen antingen ett instiftande av ett SP minimerande missnöjet hos medborgarna, eller ett instiftande av ett SP maximerande belåten-heten hos medborgarna. Dessa två alternativ definierar inte nödvändigtvis samma SP, för ett SP vilket maximerar belåtenhet, kan göra många (X) väldigt belåtna men samtidigt göra många (Y) väldigt missnöjda, inte minimerande missnöjet, som ett annat SP kanske kan göra genom att kraftig minska missnöjet (hos Y) och inte så mycket minska belåtenheten (hos X).**

 

Det allmänt motsatta, att söka konvergera PP mot SP, definierar sålunda inte välvilliga stater (hur mycket de än tror sig göra det av väl-villighet/välvilja, för medborgares bästa, kan väl tilläggas).

 

Föregående distinktion är viktig, om staten så att säga söker gå medborgarna till mötes, eller vill att de ska dansa efter statens pipa (var och en får känna efter vilken sorts stat de föredrar, finns inget givet/kategoriskt svar på det, och stater är allmänt både och, i vilket miss-nöjet, givet hur stark (den repressiva) staten är, styr staten mot att vara mer välvilligt, eller inte).

 

Arbete är allmänt mycket viktigt i stater, för att staten ska producera tillräckligt, i enlighet med SP, särskilt förstås för att staten ska kunna beskatta medborgarna tillräckligt (i enlighet med SP), med vilket det förstås är av vikt att PP överensstämmer med jobbet, annars råder förstås missnöje, vilket allmänt sänker produktiviteten. Så en arbetsrättslig lagstiftning som så långt möjligt går PP tillmötes är viktig för god produktivitet i staten, även om alla ganska självklart inte kan göras nöjda, och där kommer särskilt FRI in, som ett alternativ att över-väga för staten. Inte minst kanske själva FRI-möjligheten kan få vissa att mer uppskatta sitt arbete, göra dem mer produktiva: Nej, ut i vildmarken och bryta ny mark för mitt uppehälle vill jag inte! (Så jag får väl krypa till korset, och mer söka uppskatta mitt arbeta.)

 

__________

* Om kapital/pengar ägs, så ger det frihet, vilket dock inte förändrar konklusionen, att högst frihet upplevs/erhålls om PP=SP, simpliciter eftersom friheten minskar om PP≠SP; Att rika äger större möjlighet (än fattiga) att flytta till annan stat, med enligt dem bättre SP, förändrar inte heller saken; I staten ifråga de lever har de störst frihet om PP=SP, annars lägre frihet.

 

** I litteraturen finns begreppet nytta, vilket snarast associerar till belåtenhet, att nytta=belåtenhet, men så behöver det alls inte vara, nyt-ta=missnöje kan precis lika gärna gälla, till exempel om det serveras fisk istället för som önskat kött; Både fisk och kött ät nyttigt, men önskas kött och fisk erhålles, så föreligger missnöje, inte belåtenhet. Så ett samhälle vilket nyttomaximerar kan vara såväl belåtet som missnöjt, med vilket begreppet är dåligt, eftersom det har oerhörd betydelse om ett samhälle är missnöjt eller belåtet, vilket då nyttobe-greppet inte fångar in.