Så detta avgjorde då inte frågan om Intets existens, utan det får gås tillbaka till argumentationen till T1 för avgörande av Intets existens (ett blotta ad hoc antagande av Intets existens, eller icke,* uteslutet, ett sådant antagande är (givetvis) oseriöst, irrationellt), T1 som då definierar att Intet (överhuvudtaget) inte existerar.

 

__________

* ”Icke” inkluderar (antagandet) att överhuvudtaget inte ta ställning i frågan, vilket då förstås också är oseriöst (slarvigt närmast), vilket är uppenbart givet det föregående, eftersom Intets vara eller inte vara rationellt sålunda har oerhörd betydelse.

 

 

Tänk tomrum istället för Intet, och rörande mx

 

T1 som då vidare för till (den yttersta) konklusionen att 0 ® mx och att mx ® 0, tomrum ({mv}) ger upphov till mx (skapelse), och mx övergår med tiden till tomrum (igen, fullbordan). Det handlar alltså om tomrum/volym, inte Intet. En rationell bör aldrig (givet T1) tala om Intet, utan tänka/tala tomrum, tomhet (i tomrummet). Satsen: Där finns ingenting, ska rationellt följaktligen tolkas som att tomrum rå-der, särskilt där något (x) eventuellt skulle ha kunnat finnas (den eftersökta skiftnyckeln till exempel). Ett tomrum vilket förstås ”empiri-skt” är fyllt av en massa annat (en massa bråte i ett förråd till exempel), om nu kontexten inte är ute i rymden, där förstås detta med tom-rum är mer de facto relevant (om skiftnyckeln inte är där i tomrummet; Ett tomrum som vanligtvis inte är så tomt i Universum, ljus finns till exempel ofta i (Universums) tomrum, men även mycket annat kan förstås också finnas där, vilket det blotta ögat inte kan se, ytterst då mx vilka då (som stabila) flyttar på mv, stöter undan mv; Tänks lite på detta så inses rätt snart att (särskilt) Universum är totalt svart, eller hur det nu ska uttryckas, att det är hjärnan som särskilt sätter ”ljus” på Universum genom sin tolkning av då (ytterst) infallande mx, eller tolkar andra infallande mx som kyla och andra kanske som värme: Ljus, värme, kyla, etcetera är sålunda hjärnans tolkning av på olika sätt infallande mx (i en kedja som då utfaller i hjärnans tolkning). Det kan sålunda finnas ett samband (korrespondens) mellan infallande mx och hjärnans tolkning av detta infall, men det är rätt uppenbart att stor diskrepans kan råda mellan hjärnans tolkning och vad som eg-entligen försiggår, då rörande de infallande mx).

 

mx som då allmänt antingen skapas genom E-kontraktioner, eller genom att {mx} stöter eller attraherar (givet ett antagande av mx-attrak-tion) tomrum (mv), eller genom att tomrum (”virtuella partiklar”) lokalt attraherar (”suger upp/in”) mv: Föreligger det någon skillnad mellan attraktion och att ”suga upp/in”? Nej, ”suga in” (om det inte handlar om attraktion) är för mx identiskt med det absurda (för avan-cerade) att mx äger ”änterhakar” med vilka de kan hala in (”suga in”) varandra, så ”suga in” är följaktligen identiskt med attraktion. Och E-avsnittet utesluter då att E kan ”tända” attraktion i ”virtuella partiklar (”mx”)”, alltså i lokalt tomrum (mv, E kan endast ”tända” E-kon-traktioner):

 

”Virtuella partiklar” (möjliga mx) existerar endast i meningen som definierande ett möjligt utfall av mx i rymdkontraktioner (inte som ”mv-sugare”=mv-attraherare).

 

Nej, tomrum är tomrum, om än innehållande, definierande möjligheten (egenskapen) att kunna bli mx (givet existens av mx/x), och lokalt finit tomrum kan rationellt inte skapa ett dugg så att säga på egen hand. Infinit tomrum, alltså E, äger (egenskapsmässigt) denna infinitet, då till skillnad från finit tomrum, en principiell skillnad vilken åtminstone principiellt öppnar upp möjligheten för E-kontradiktioner, vil-ket då måste (kunna) förekomma givet existens av mx/x givet T2.

 

mx som vidare då i enlighet med ”empirin” förefaller att äga attraktionskraft, för att mer fast kunna hålla ihop, kluster av mx inte blott är likt lösan sand. En attraktionskraft vilken givet att mx, som de små tingestar mx är, inte kan sända ut attraktionspartiklar (a), mx blott äg-er. Och även om mx (absurt) skulle vara stora avancerade tingestar, vilka kan sända ut a, så måste a vara absurt avancerade för att för det första kunna utföra sin uppgift, attrahera/dra i andra mx, och för det andra för att eventuellt kunna hitta tillbaka till det (moder-)mx a är utsänt ifrån. Särskilt det senare kräver oerhört absurt oerhört avancerade a, särskilt om moder-mx har flyttat på sig, och dessutom så full-bordas förstås moder-mx (ganska) raskt om a inte hittar tillbaka till moder-mx, förstås givet att moder-mx inte så att säga fylls på, vilket för in i än mer tillkrånglade diskussioner om mx antas kunna fyllas på (vilket de då inte kan när de väl blivit stabila i enlighet med E-teo-rin). Nej, det fundamentala här, är primärt att mx inte kan sända ut a, som de små tingestar mx är, och sekundärt om mx ändå absurt antas kunna sända ut a, att a för att kunna utföra sin uppgift, oerhört absurt måste vara oerhört avancerade, särskilt om a också antas kunna hitta tillbaka till moder-mx. Det finns simpliciter inga som helst (rationella) argument för existens av a. Utan om mx äger attraktionskraft, så gör mx då blott det (utan utsändande av a, eller något annat).

 

Rationellt är då alla (stabila) mx exakt lika (bestående av samma antal mv, samma ”massa”), vilket förutsatt att mx äger attraktion uteslu-ter att mx kan vara repellerande eller neutrala (varken attrahera eller repellera), ja, växelvis är det tänkbart, alltså att mx kan skifta mellan att vara attraherande, repellerande och neutrala, vilket (förstås) återigen inför att mx är absurt avancerade. Nej, äger mx attraktionskraft, så är det endast attraktionskraft mx äger, och det ständigt, om mx skulle så att säga kunna slå på och slå av attraktionskraften, så defini-eras mx återigen vara absurt avancerade.

 

Rotation(/spinn) är även en tänkbar egenskap för mx, men givetvis inte att mx själv kan få sig att rotera, det inför återigen att mx är absurt avancerade, att de äger en inneboende motor. Nej, om mx roterar, så beror det på att andra mx attraktionskraft (eller stötar) får mx att ro-tera.

 

Sammanfattning:

 

Alla (stabila) mx äger samma massa (består av samma n antal mv).

 

Alla mx äger ständig attraktionskraft (vilken mx blott äger/har (inga a sänds (skjuts) ut (från mx))).

 

Andra mx attraktionskraft (och stötar) kan eventuellt få mx att rotera (mx kan inte rotera av egen kraft).

 

Sedan är en fråga hur mx mer specifikt ser ut som komprimerat tomrum, som ett komprimerat antal mv? En mer eller mindre diffus entitet ligger närmast till hands att (intuitivt) anta. Att mx skulle äga någon matematisk distinkt form förefaller absurt. mv äger ingen faktisk(/empirisk) form som endast principiellt existerande, utan är då snarast en minsta ”energi”-mängd, vilka om de tänks överlagrade (då n stycken) då definierar ett mx.

 

Detta vilket, som redan är konstaterat, kraftigt avviker från vad som konventionellt definieras/antas, där det då kryllar av olika sorters mx. Alla ”mx” (idag då 61 stycken) utom en, Higgsbosonen, är dessutom så att säga tomma skal, utan massa, om inte Higgsbosonen finns i kontexten, intuitivt (i enlighet med E-teorin) är de med det inget annat än tomrum, inget annat än ”virtuella mx”. Detta blott bara konstigt (mystik),* eftersom mx rationellt inte kan bestämma något för andra mx per se (som då Higgsbosonen antas kunna göra), mx kan eventu-ellt endast exogent påverka andra mx, aldrig endogent (per se, mx kan aldrig påverka andra mx ”inre”, utan eventuellt endast attrahera el-ler stöta till andra mx, och eventuellt då få mx att rotera).

 

Alla övriga egenskaper än de föregående (E-teoretiskt definierade) som mx konventionellt antas äga är rationellt ren fantasi, den enda av dessa (många) egenskaper som äger någon rationell intuition är laddning, vilken kan antas vara synonym med attraktionskraft, snarast ”negativ”, eftersom ”positiv” semantiskt är något expanderande (repellerande). Med vilket det då (per definition) kan talas om attrakti-onskraft som negativ laddning. Men mer än detta vad gäller ”laddning” går rationellt inte att definiera, alltså någon annan laddning än ”negativ”, särskilt då ”positiv”, finns inte, rationellt (annat än då eventuellt som irrationella tankar).

 

Världen (E) kan med detta hävdas inte vara särskilt konstig (rationellt), även om (mx-)attraktionskraften och det att stötta mx någorlunda ”hoppar” i stötande mx ”hopp”-riktningar är konstigt, om det nu existerar (i E, annat än då som tanke), men i övrigt får det nog hävdas att E är intuitiv (även det att E kan starta E-kontraktioner i ”stilla” rymd är intuitivt, eftersom det rationellt inte finns något alternativ). Detta (förstås) i skarp kontrast till hur det vanligt brukar låta, vilket kan sammanfattas i: Ju mer man vet, desto mindre förstår man. Men givet

E-teorin är det simpliciter sinnet, särskilt då människans, som krånglar till det, särskilt när det tolkar x={mx} vilka det uppfattar existera per se bortom sinnet. För sinnet kan givetvis definiera, se väldigt mycket mer än vad som rationellt (E-teoretiskt) gäller, särskilt de vilka bejakar det irrationella (inkluderande x vilka är en mix (assimilation) av rationella och irrationell x), de vilka endast söker se till det ratio-nella begränsar medvetet sitt sinne, vad de tillåter sitt sinne att tänka:

 

Sinnet>E.

 

Givet detta kan särskilt rationella ha väldigt svårt att förstå irrationella, särskilt socialt, eftersom rationella (med sitt rationella tänkande) omöjligt kan förstå irrationellt tänkande, beteende, det är blott nonsens för en rationell. Irrationella kan säkerligen ha lika svårt att förstå rationella, men allmänt äger de i alla fall större möjlighet att förstå rationella, eftersom rationalitet innebär att kunna ge en grund för sitt (rationella) tänkande, till exempel då Up, en princip vilken de flesta irrationella torde kunna förstå, även om de inte vill anta den.

 

Irrationella karaktäriseras av att de inte har några problem med att anta x ad hoc, rationella har oerhört svårt för det, även om de ibland kanske är tvungna, när de omöjligt kan se någon vettig/rationell förklaring till visst beteende/tänkande. Utan rationella vill i möjligaste mån ”se” grunden till allt den antar, vilket i denna text då utmynnat i E-teorin, som grundläggande förklaring till Allt; Den rationelle ser det som irrationellt att tänka sig något kunna existera bortom E (särskilt som E är infinit, vilket irrationella i allmänhet förstås inte har något problem med), utan Allt finns då inom E:s ramar, för en rationell, E som då särskilt utesluter holism, viktigt att påpeka, utan x={mx} är alltså inget mer än det (Up’’), något x/E transcenderande (mystik) existerar inte.

 

__________

* Vilket blir än konstigare när det betänkes att ”mx” antas vara punkter, till sin form. Higgsbosonen tillför sålunda massa till en punkt (annan än den i vilken Higgsbosonen huserar), vilket förstås betyder att denna punkt är något mer än blott en punkt. Även mv antas (E-teoretiskt) vara något mer än blott tomt rum, antas särskilt inkludera egenskapen att kunna bli till mx, men att anta att ett (enstaka) p kan vara något mer än ett (enstaka) p är blott för mycket, särskilt med tanke på att p (matematiskt) i enlighet med att dp=∞’p måste vara in-finit många i ett p för att vara mer kompakt än ett enstaka p.^

 

^ Att definiera rummets beståndsdelar vara p, definierar det matematiska rummet. Vilket kan ses som en approximation av E-rummet, som skal, grundläggande struktur, i vilken då primärt punkter, kurvor, ytor och volymer kan definieras, som skal, som så att säga icke-kompakta (matematiska, geometriska, rent abstrakta) former eller figurer. E-teorin tillför kompakthet, vilken mx då definierar som (per definition) varande mer kompakta än mv. mx kompakthet och form är principiellt vad den är i E-rummet, kan mer specifikt endast ”empi-riskt” bestämmas (förstås givet en tro på ”empirisk” erfarenhet); mx form kan inte matematiskt bestämmas, utan då endast eventuellt ”empiriskt” bestämmas, och detta simpliciter eftersom det matematiska rummet inte är identiskt med E-rummet, även om mx (faktiska, men förstås okända) form principiellt matematiskt kan avbildas givet p-begreppet (som är tillräckligt fint för det).

 

Nåväl, kompaktheten definieras i E-rummet då av mx (då definierat vara n stycken hoppressade mv (mv som då är den minsta (rena) vo-lymen i E-rummet, vilken då inte behöver vara identisk med den minsta volymen i det matematiska rummet, vilken då är en tetraeder)). I det matematiska rummet, givet existens av p i det, så måste kompakthet definieras av kompakta p, mer kompakta än ett enstaka p, vilket betyder existens av (superpositionellt) överlagrade p:n, vilket då i enlighet med att dp=∞’p är absurt, vilket (förstås) betyder att det mate-matiska rummet (rationellt) blott är denna icke-kompakta struktur det ovan talades om, blott är ett ”fält” som i varje punkt består av blott ett (icke-kompakt) p (inte består av överlagrade p:n ({p}Ïp), utan då blott består av ett unikt p (pÎp)). p-begreppet måste följaktligen för-kastas om motsvarande E-rummet ”matematiskt” ska kunna definieras. p vilka följaktligen inte existerar de facto i E-rummet (vilket re-dan statuerats/konstaterats), men de kan förstås ändå nyttjas rent abstrakt i något E-teoretiskt sammanhang där de (analytiskt) passar.

 

 

Rörande FT

 

Fundamental logiskt handlar allt om definition, om tänkande blott och bart, inget är bestämt innan det är bestämt, med vilket ”kontinuer-lig logik” är det enda rationella, att varje steg, sekvens i logiken är intuitiv, ”ses”, inses, för om inte så föreligger något som inte är bes-tämt av förnuftet, utan något som principiellt tas för givet, något principiellt ”platonistiskt”, även om det inte behöver vara de facto plato-nistiskt (existera per se), vilket det givet Fundamental logiken givetvis inte är, men att (förnuftsmässigt) inte se varför något är som det är, utan blott ta det för givet, är principiellt detsamma som att platonism råder för detta något.

 

De facto platonism definierar teorier X existera per se oberoende av om X är medvetet eller inte, X existerar empiriskt, kan faktiskt sägas, även om X uppenbart inte existerar likt till exempel ett empiriskt träd (om sådana nu existerar), men principiellt existerar (de facto) platonistiska X hursomhelst på exakt samma sätt som empiriska träd (fullständigt oberoende av (ett) medvetande).

 

Som redan nämnts, är det mer intuitivt att platonistiska X, just på grund av deras motsvarande empiriska existens, skulle kunna innehålla oavgörbara/oberoende x, än att blott tänkta/definierade X skulle kunna göra det. Men antas Up’’ även gälla för (för analysens skull an-taget existerande) platonistiska X, så gäller FT även för platonistiska X. Och FT gäller rationellt även för platonistiska X, precis som Up’’ rationellt gäller för empiriska x. Så platonister (eller för den delen icke-platonister) vilka vill försvara Gödels ofullständighetsteorem har att förklara varför de inte håller Up’’ för sant, eller snarare T1, för även platonister torde finna det överhövan absurt att anta något kunna uppkomma ur eller övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar. Och även om T1 inte antas, utan alltså existens av Intet är en möj-lighet, så uppkommer ju oavgörbara/oberoende x ur Intet, vilket även om Intet existerar faktiskt är absurt (om än inte kategoriskt absurt, som det är om Intet inte existerar). Ja, att försvara existens av oavgörbara/oberoende x är en grannlaga uppgift, vilken platonister simpli-citer inte kan gå i land med. De försök som finns kan jämföras med förklaringen av Fysikens växelverkan, de kan hävdas förvirra sig i myllret av partiklar/satser och se något (holistiskt) mer kunna uppstå i detta myller per se, som en funktion av detta myller. Fullständigt fel, bryts detta ned så landar det (grundläggande) i att det handlar om uppkomst ur Intet (av attraktionskraft i växelverkan (uteslutet att det handlar om en blotta (ren) mx-attraktionskraft, såsom då i E-teorin, och att mx kan sända ut a (attraktionspartiklar), vilka kan dra i mx vil-ka de kommer till; Fysiken utesluter specifikt det förra, är lite inne på det senare, men talar vagt om just växelverkan, om någon mystisk (kraft)interaktion mellan partiklar, den talar inte om ”hakar”, vilket det uttryckligen måste handla om, om det inte handlar om ren attrak-tionskraft, med vilket det hela hamnar i holism) och av existens av oavgörbara/oberoende x i platonismen).

 

Att Gödel formalistiskt kan bevisa existens av oavgörbara/oberoende x beror på N, och är med det betydelselöst, eftersom den formalis-men (byggande på N), Klassisk logik, sålunda simpliciter är fel/irrationell. För redan (antagandet av) N(egationen) definierar principiellt detta med oavgörbara/oberoende x, definierar existensen av x vilka (platonistiskt) obevisbart existerar per se (motsvarande empiriskt), N blott (platonistiskt) gäller (då per antagande av N, det är alltså frågan om platonism per antagande), precis vad som också gäller (antas gälla, eller då Klassiskt logiskt bevisas gälla, förstås förutsatt N) för oavgörbara/oberoende x; Givet N så gäller N för varje z inom X do-män, om så z är bevisbar inom/av X eller inte, x eller y är sant för z, då givet N. Till exempel så gäller (då) att det är obevisbart om mx äger attraktionskraft i E-teorin (”empirin” tas då i E-teorin till hjälp för att svara på denna fråga), en fråga (z) som givetvis ligger inom E-teorins domän/definitionsområde, en fråga vilken om N skulle gälla i E-teorin förstås (platonistiskt) skulle äga ett svar, nämligen då an-tingen x eller y, där x och y närmast förstås definierar de två alternativen att antingen äger mx attraktionskraft eller så inte. Fundamental logiskt handlar det då om definition, rätt och slätt, om särskilt då mx äger attraktionskraft, eller inte, om det ena av detta (empiriskt, ge-nuint, de facto) är sant, och det andra falskt, är betydelselöst, ja, inget som överhuvudtaget kan avgöras, utan då endast kan ANTAS, de-finieras någonting om (i enlighet med tänkandet, erfarenheten, särskilt då ett rationellt tänkande, vilket då (särskilt) detta arbete söker ge en uppfattning om vad det är), och i detta kan då eventuellt ”empirin” (tänkande(t) vilket antas referera till, korrespondera mot, empiri) ge en vink: