|
II kan skrivas om:
mhhL/t’h=mc2:
III) ph=mc2; p=mh, t’h=L:
dm/dh>0.
Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.
Och III kan vidare välkänt skrivas:
E=mc2; E=ph.
Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kom-pakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c vara en funktion av g:
c=c(g); dc/dg<0.
Ja, sedan går det förstås att specificera än vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det med att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), så måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte särskilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.
** ”Dubbla negationens lag” nämnd, så kan tilläggas att matematiken också antar att ”dubbel negation” för tillbaka till x. Matematiken antar dock inte N, även om det finns vissa relationer där x=-x, till exempel för differenser: x=y-z, för vilka det är egalt om x är plus eller minus, till exempel för längder. Men för till exempel pengar är det inte egalt om en differens är plus eller minus. Nej, matematiken antar den dubbla negationsregeln under andra villkor (än N), särskilt under villkor av Lp, för följande kan konstateras:
Matematiskt gäller (per definition, om än intuitivt, vilket redan berörts):
A) x-x=0:
I) -(x-x)=-0; Lp, [-]=[-1]:
-x--x=0; -(x-x)=-x--x (distributiv princip), -0=0, vilket gäller givet att 0 är idempotent:
--x-x=0; -x--x=--x-x (kommutativ princip):
II) --x=x; A(, Up).
Eftersom det handlar om manipulering av två superkloner, där x då superkloniskt exkluderas från sig självt, så är antagandet av distributi-vitet och kommutativitet inget problem, däremot är det på inget sätt intuitivt att exklusion av x-x (-(x-x)) är detsamma som x-x,^ vilket det då givet Lp är (för att A ska vara identiskt med I). Inte heller resultatet, II, är intuitivt, intuitivt är exklusion (--x) av en exklusion (-x) helt enkelt ett (tautologiskt, pleonastiskt) dubbelt förkastande (bortkastande) av exklusionen, men primärt då givet Lp, så för det tillbaka till x, precis som om N hade antagits (x=-x).
Ja, Lp för, som redan berörts till märkliga konklusioner (även om Lp i sin specifika formulering i detta fall förstås för in negering, vilket förstås N också handlar om), om än förstås, vad gäller II, en praktisk konklusion, vars praktiska giltighet helt enkelt får prövas, och i det har II utfallit till belåtenhet, uppenbart, annars skulle II (förstås) inte nyttjas.
^ -(x-x)=x-x (implikativt identiskt), men x-x är givet inte =-(x-x).
Ytterligare
Klassisk logik, och rörande den oerhörda vikten av definition
Givet N, så gäller (implikativt identiskt) att N=(x « y)=(x ® y)=y=(y Ú y)=(y Ú x’), alltså att (x ® y)=(y Ú x’) (en oerhört fundamental princip inom Klassisk logik, den ses definiera implikation), vilket förstås är falskt om det är z ® y, i vilket fall då y råder, inte x’ (x’ tol-kas Klassiskt logiskt falskt som ≠y), som (x ® y)=(y Ú x’) definierar x’ göra om x (de facto) inte ger y.
Redan detta visar på mycken Klassisk logik, eller N-logik, som den Klassiska logiken också kan kallas på grundval av sitt mest funda-mentala axiom, nämligen N. Ett gäng grundläggande N-logiska satser (för upplysnings skull):
N=(x ® y),(y ® x),x,y.
(x ® y),(y ® x),x,y=N(; N).
Vilket särskilt definierar:
(x ® y)=(x ® y),(y ® x),x,y.
(y ® x)=(x ® y),(y ® x),x,y.
x=(x ® y),(y ® x),x(,y) (x=y är förstås N igen).
y=(x ® y),(y ® x)(,x),y.
Detta väldigt nyttiga relationer vid vidare N-logisk definition. N-logiken som motsvarande också antar Up’, dock symmetriskt giltig (re-dan nyttjat (y=(y Ú y))), Up’ gäller endast som den är definierad (Up’ utesluter existens av superkloner, definierar inte tvärtom existens av dem, som då N-logiken definierar). Up’ som symmetriskt giltig kan kallas Tautologiprincipen.
N:s intension är att (x Ù y)’ gäller, att ”Motsägelselagen” gäller, att x och y inte gäller (samtidigt), att x Ú y gäller (uteslutande eller (Ú); uteslutande att ÙÎÚ)), att ”Lagen om det uteslutna tredje” gäller, att (antingen) x eller y gäller, vilket tillhopa definierar att (x Ù y)’=(x Ú y)=(y’ Ú x’), en ”De Morgan lag”. Den andra ”De Morgan lagen” (givet föregående definierade N-logiska regler, särskilt N per se (x=y och omvänt)):
y=y:
x’=(y Ù y):
(x Ú x)’=(x’ Ù x):
(x Ú y)’=(x’ Ù y’)(=(y Ù x), vilket förstås strider mot ”Motsägelselagen”, prekärt i någon mening för N-logiken, men, hela N-logiken är så oerhört absurd, så inte så mycket att haka upp sig på).
Lätt som en plätt alltså, att definiera N-logik, vilket förstås beror på att det endast handlar om manipulation med två x ‒ vilket om en ”tre-dje” variabel införs förstås betyder att z=x,y, vilket är nyttigt att ha klart för sig när till exempel Lp-principer vill bevisas, ett exempel: x=y ® (x Ù x)=(y Ù y) ® (x Ù x)=(y Ù x) ® (x Ù z)=(y Ù z); z=x ‒ vilka implikativt identiskt pekar ut varandra. I verkligheten kan det handla om många x, i vilket fall N-logiken förstås inte duger. Och verkligheten pekar allmänt definitivt inte implikativt identiskt ut icke-x (givet x), det (N) är så verklighetsfrämmande som något kan vara.
Allmänt gäller (rationellt) att ett x antingen är sant, eller inte sant, vilket kan definieras:
I) x Ú x.
x, alltså att x inte är sant, kan allmänt betyda många saker, att x är falskt, att x är möjligt, att x är sannolikt (med någon sannolikhetsgrad), att x både är sant och falskt, kanske vägt: asant+(1-a)falskt; aÎ[0,1], att x ”är” ingenting (varken sant eller falskt eller något annat), etce-tera, men särskilt gäller då att x implikativt identiskt inte är att x är falskt (så att då x Ú x (I) definierar att x antingen är sant eller falskt), vilket nog många direkt tvärtemot skulle hävda vara fallet, sålunda falskt.
Mer fundamentalt gäller (rekonstaterat) om x gäller att x antingen ingenting är, att x platt är falskt (x=0), eller så finns det ett eller flera y(≠x,0), vilket/vilka så att säga kan ersätta x (ett y åt gången givet Up), och göra x sant (x=yn).
Klassisk logik däremot antar då att x=y, alltså att x är ett, och endast, ett y(=x’), fullt i enlighet med N (x=y), men givetvis fullständigt i strid mot det föregående allmänt giltiga. Och detta då definierande den så kallade Lagen om det uteslutna tredje (x Ú y(=x)). Att andra y, än just det unika/specifika ”y”, skulle kunna vara aktuella (som ersättare till x), eller att y skulle kunna vara 0 (i meningen överhuvudtaget inte existerande), finns inte i det Klassiskt logiska sinnet, i alla fall inte i enlighet med hur de de facto definierar, ser I, alltså då som identiskt med x Ú y (i enlighet med N), där då x respektive y definierar något unikt/specifikt, en proposition som de säger (om x är en proposition (definierande ett sakförhållande), så är också y(=icke-x) det; Vilket rent språkligt kan vara praktiskt om det finns en konven-tion (ömsesidig överenskommelse), vilken definierar det ena och det andra (x och y). Men så kan det naturligtvis inte vetenskapligt ses på framforskandet av x eller y, det måste så att säga penetrera x per se, även om alla icke-x i det kan ha sin betydelse, de pekar dock defini-tivt inte kategoriskt på x; Det sker endast om alla möjliga x är (”väldefinierat”) utdefinierade, och alla icke-x kan uteslutas (som falska)).
Allmänt vad gäller detta med sant/falskt, så har Klassiska logiker (Kl) rätt i att alla y, inklusive 0, är falska, om x(≠0) antas vara sant, även om Kl då (underliggande) menar att det (i enlighet med N) är ett unikt y som är falskt. Och omvänt rätt i att något y, inklusive 0, är sant, om x(≠0) är falskt, även om Kl då menar att det (i enlighet med N) är ett specifikt/unikt y som (givet) är sant (utan antagande av N handlar det förstås om att (intuitivt) bestämma y). Så hursomhelst, givet deras underliggande antagande (N), så har Kl allmänt fel (inte generellt fel, eftersom det finns utdefinierade fall i vilka det endast står mellan två alternativ, såsom då i enlighet med N) .
Om särskilt 0 antas ingå i N (i N:s definitionsområde, domän), alltså att 0 är implikativt identiskt med något specifikt/unikt x, och omvänt x(≠0) är implikativt identiskt med 0, så kan det senare givetvis inte gälla för alla x (N skulle då simpliciter definiera att x=0, eller då att x Ú 0 gäller (Lagen om det uteslutna tredje som den ser ut i detta x=0-fall)), utan det är följaktligen något specifikt x, vars icke-x=0, vilket specifikt x? Ja, det avgör förstås en definition (om det avgörs), precis som en definition avgör vilket x(≠0) som ska vara =icke-0, precis som en definition avgör vilket x som helst i N, om icke-x är y (eller y’(≠x)) och om icke-y är x (eller x’(≠y)), även om det för Kl räcker att definiera en av dessa relationer, på grund av Kl:s symmetriantagande (så kallad Intuitionistisk logik antar inte att symmetri givet gäller: x=y, men y=x gäller inte nödvändigtvis, sålunda en strängare syn än Kl:s, vilken förstås har sina implikationer, men förstås inte en syn lika sträng som Fundamentallogikens, som då helt förkastar N). Kl förutsätter alltså genom N att det föreligger en underliggande definition, avgörande ingående specifika x och y, i ett specifikt x=y-fall (N-fall). En definition en definierare (rationellt) givetvis står för, vilket Kl dock inte vill vidkännas, utan Kl hävdar detta (i enlighet med sin definition, även om deras munnar kanske inte säger det) vara (så kallat) platonistiskt evigt givet, alltså varje N-relation, x=y-relation. Man kan (rationellt) inte göra annat än att ta sig för pannan.
För rationellt gäller förstås inte N, det finns på inget sätt några givna icke-x=y (inte ens (E-x)’, utan det är en definition att (E-x)’=x (om det definieras)), utan om x=x,y är sant, så är x simpliciter det (per antagande), och om x antas vara falskt, så är det att (eventuellt) söka finna någon ersättare y till x, en ersättare vilken då allmänt antingen är ett eller flera y, eller 0, y är alltså på inget sätt något givet, såsom då i enlighet med (det totalabsurda) N.
Antas x(≠0) vara sant, så är då y falskt, det falskt att x är ett eller flera y, eller 0, vilket omvänt, om x antas vara falskt, då definierar y va-ra sant, det vara sant att y är ett eller flera y, eller 0, vilket förstås inte säger mer än det allmänna (inte triviala, för hade det varit trivialt hade N aldrig definierats) , inte definierar något specifikt (mer än det allmänna), med vilket denna sant/falskt-distinktion förstås inte äger något värde, utöver det att y är ett eller flera y, eller 0, om x är falskt, vilket särskilt gör så kallade sanningsvärdetabeller till något mest obestämt, och följaktligen till något mest utan värde, förutom då detta att y är ett eller flera y, eller 0, om x är falskt; Sanningsvärde-tabeller vilka givet N förstås definierar något bestämt, varje sant/falskt x definierar i det fallet förstås ett x i en N-relation, det allmänna (rationella) fallet:
x≠0 y=yn,0 sant falskt falskt sant
N-fallet (x och y alltså är de specifika/unika x och y i N(=[x=y]; y=x)):
x y sant falskt falskt sant
Kl-texter söker ge en bild av denna senare tabell som något med en mycket mer generell innebörd än vad den faktiskt (i enlighet med N) definierar, N finns där i bakgrunden, är definierad, men ses, eller behandlas i alla fall, närmast som ett onödigt bihang, övertolkningen är fantastisk/oerhörd. För det är då N som ger/definierar den fantastiska precision som denna senare tabell definierar, en precision vilken alls inte är generellt giltig, men Kl vill få det till, särskilt genom oerhört invecklade bevis av ”Dubbla negationens lag”,* vilka vill ge intryck-et av mycket större allmängiltighet än att det blott är N som (direkt) definierar den, vilket det då är. För utan (antagande av) N så finns simpliciter inte denna precision (utan det är tillbaka till den första tabellen, vilken i princip inte säger ett skvatt), vilken så att säga kopplar x och y till varandra, icke-x=y och icke-y=x, utan det är alltså N, som definierar denna koppling (att x implikativt identiskt är y och att y implikativt identiskt är x), det finns alls ingenting i ”naturen” som definierar detta, vilket Kl vill (åtminstone tycks vilja) påskina:
|
