x

 

Givet T2 kan E antas bestå av ∞’ antal minsta volymer, mv, vilket direkt implicerar att minsta x, mx, eventuellt kan skapas genom att E (lokalt; T2) kontrakterar, så att:

 

mx={mv|mvÎmx}.

 

Givet T2 är E emellanåt helt tomt på mx: alla x är finita, så även klustret ”alla x”, så E-kontraktioner är en evig möjlighet, givet att det ex-isterar mx, särskilt x={mx}, vilket det evident gör (i enlighet med ”empirin”).

 

mx är en volym, en mer kompakt volym, än ren volym, särskilt då mv, eftersom alternativen, punkten, kurvan, planet/ytan och den rena volymen principiellt existerar redan i det tomma rummet, så för distinktion måste mx vara mer kompakta volymer.

 

Om stöt-rörelse existerar, mx inte ständigt klyver varandra, och på så sätt fullbordar varandra, när de ”hoppar” (i enlighet med föregående avsnitt) in i varandra, så finns möjligheten att ett antal mx kan kvarligga vilka inte kan fullborda/klyva varandra, mx vilka på det sättet kan vara eviga, vilket strider mot T2, så:

 

mx kan fullborda sig själva, genom att sönderfalla, till mv (igen).

 

mx vilka inte kan absorbera mer mv, stöter undan mv, vid rörelse, vilket definierar en annan form av rymd-/rumrörelse än genom E-kon-traktioner. Ytterligare en annan form av rumrörelse definieras av mx om de kan attrahera mv, vilket de principiellt kan om de kan attra-hera andra mx, eftersom dessa mx består av mv, med vilket det är absurt anta mx inte kunna attrahera (rena) mv.* Och att mx kan attrahe-ra andra mx är ett evident faktum, annars skulle alla x(={mx}) vara likt lösan sand. Om nu inte mx-”krokar” håller ihop x, vilket förstås kan vara fallet, men inte endast. För mx-”krokar” kan inte förklara attraktion mellan mx på (lite) avstånd från varandra:

 

mx kan attrahera varandra (på avstånd från varandra, utan sammanbindande/sammanhållande mx-”krokar”).

 

En möjlighet givet att mv kan stötas undan, är att stänga in rum i en kammare genom vars väggar inga mv kan sippra, eller i alla fall inte tillräckligt kan sippra (igenom), och sedan komprimera detta rum (med en kolv). Utfallet av det är mx, vid tillräcklig (kompressions)-kraft, precis som utfallet är mx vid E-kontraktioner. Även om det kanske är omöjligt att uppnå tillräcklig kraft (då motsvarande den i E-kontraktioner), eller det för den delen kanske inte finns ett tillräckligt kompakt material, vilket inte tillräckligt inte släpper igenom mv; Det kan frågas hur E-kontraktioner motsvarande kan komprimera rum. Det enkla svaret är de kan det, måste kunna det, annars skulle helt enkelt inga mx/x existera (givet denna E-teori). Det mer specifika svaret ligger väl i att det är frågan om oerhört stora/väldiga fenomen (om än lokala; T2), inbegripande väldiga krafter.

 

Pressas ett kluster av mx samman, så tenderar en stötrörelse att expandera detta kluster av mx igen, till ett normalt (jämvikts)densitets-läge. Och expanderas ett kluster av mx på något sätt, så tenderar attraktionskraften hos mx att föra ihop detta kluster av mx igen.

 

mx ”hoppar” alltså (t2), vilket betyder att ett ”hoppande” mx blott (superpositionellt) dyker upp i ett mx’ (om mx gör det), och att mx på så sätt stöter till mx’. Det principiellt mest rimliga är att det stötta mx’ ”hoppar” obetingat stokastiskt efter en stöt. Och detta eftersom en centralpunkt i mx så att säga kan dyka upp var som helst i mx’ (särskilt i en kant), och med det stöter mx’ åt vilket håll som helst, eller om mx dyker upp helt täckande mx’, vilket principiellt sker om mx är minsta volymer, i vilket fall mx’ (och/eller mx, givet icke-absorbativit-et, att mx och mx’ inte kan fusionera) som enda möjlighet, utan annat antagande, har att ”hoppa” obetingat stokastiskt. Detta strider dock mot den ”empiriska” uppfattningen att det existerar mer bestämda rörelseriktningar, så mx måste i enlighet med ”empirin” ”överlämna” åtminstone en approximativ rörelseriktningsinformation, betingad av mx rörelse-/”hopp”-riktning, till mx’. Detta vilket parentetiskt sagt talar för en kontinuerlig rörelse, att mx inte ”hoppar” in i mx’, utan i en kontinuerlig rörelse åker in i mx’, och på så sätt styr den riktning mx’ tar som stött av mx. Vilket för tillbaka till att en rörelse är i ett infinit antal positioner i minsta rörelse, vilket blott bara är absurt, och då strikt i enlighet med T2 betyder att x:et som rör sig är E:

 

Ett mx vilket ”hoppar” in i ett mx’ överlämnar information till mx’ rörande i vilken riktning mx’ ska ”hoppa”.

 

x={mx} är givet det föregående endast det. x kan endast förändras, annat än strukturellt (omformning av mx-klustret), om mx exogent ifrån tillförs x, särskilt genom en mx-skapelse (en rumskontraktion (motsvarande eller varande en E-kontraktion)), eller mx fråndras x, särskilt genom en fullbordan av mx. Vilket verifierar Up’’; Antas Up’’ inte gälla, så frångås den E-teoretiska grunden.

 

Vad gäller superklonade mx (ett unikt mx mångfaldigat), så kan det givetvis inte förekomma i enlighet med denna E-teori, utan det exi-sterar olika mx, från varandra separata mx, om det existerar några mx.

 

Vad gäller superpositionella mx (varandra överlagrade mx, i samma position, ”punkt”), så existerar det, E-teoretiskt, mest rimligt, endast momentant när mx i enlighet med ovan ”hoppar” in i varandra, och stöter till varandra; Detta hur mx stöter till varandra, hur det ”stötta” och det ”stötande” mx ”hoppar” efter en stöt, och vad det innebär för en vidare rörelse, särskilt i ett kluster av mx, kan givetvis utvecklas vidare, vilket dock blir för mycket ren fysik, så det lämnas här därhän (se vidare avsnittet: Lite mer om E-teoretiska x).

 

__________

* Detta definierar att själva rummet kan attraheras, ”krökas”, runt attraherande objekt, en (rum-)”ström” vilken måhända även kan påver-ka, stöta med sig, x-objekt vilka befinner sig i ”strömmen”, så att dessa x då påverkas på två sätt av ett dem attraherande objekt.   

 

 

Slutord

 

Det föregående definierar en Värld väsensskild från dagens konventionella Världssyn, nämligen den Einsteinska,* och den E-teoretiska Världen ska väl mest ses som en rationell referens, även om den (för en rationell) måste hävdas framstå som högst intuitiv. Det enda som verkligen förbryllar är rörelsebegreppet, det är då ointuitivt om en rörelse så ses gå genom alla positioner eller inte. Det rationella, E-teo-retiska, är då det senare, att mx ”hoppar” (t2). Är det verkliga svaret att det inte existerar någon rörelse? Nej, det existerar uppenbart rör-else, till exempel en arms rörelse, den rörelsen kan knappast vara en hallucination. Kunde det fås till att kontinuerlig rörelse går genom ett finit antal positioner, skulle problemet vara löst. Men det förefaller platt inte vara möjligt. För, tag ett finit antal utspridda positioner. Mel-lan dem kan iterativt nya positioner definieras, vilka kortar ned avstånden mellan positionerna, tills ytterst minsta avstånd, dp, råder mel-lan positionerna. Ytterligare definition av en position i dessa dp, definierar att dp=p för att sträckan mellan alla positioner ska vara kon-tinuerlig, och sträckan bestå av ett finit antal positioner. Utsträckta positioner? Intuitionen säger nej, en utsträckning består intuitivt åt-minstone av fler positioner än en, särskilt en position i mitten, mellan ändpositionerna på sträckan. En utsträckt position innebär vidare att något när det kommer ned i det minsta, endast kan placeras på ett sätt, hur det än placeras. En osynlig hand styr så att säga till exempel vasen i rätt position. Vilket ställer frågan varför en position dp är där den är, varför är den inte till exempel halva dp lite förskjutet till höger? Ett halvt dp vilket dessutom inte existerar, per definition av dp som en minsta sträcka. Men dp kan intuitivt flyttas på (intuitivt ett halvt dp, även om det då per definition av dp inte är möjligt), vilket betyder att dp-lägena kan vara olika beroende på hur ett första dp är beläget, utifrån vilket alla andra dp är bestämda. Nej, det enda rimliga förefaller vara att en kontinuerlig sträcka definierar ett infinit antal positioner (och att särskilt ett dp kan börja i vilken som helst av dessa positioner; Särskilt då i något av de ∞’ antal positioner ett dp, i en-lighet med t1, består av), vilket då rationellt (E-teoretiskt) för till att mx måste ”hoppa” (t2).

 

__________         

* Vilken simpliciter inte råder, givet T1/T2, eftersom denna einsteinska syn definierar ett avgränsat (finit) Universum, om än expande-rande (åtminstone i dagsläget enligt denna syn), vilket betyder att denna syn definierar Intet existera bortom Universum, Universum spän-ner så att säga ut ett utrymme (”rumtiden”) i Intet enligt denna syn, ett utrymme då omgivet av Intet, vilket självklart inte kan gälla, givet T1/T2 (se vidare avsnittet: Albert Einsteins relativitetsteorier (1905-1915)).

 

 

 

Tillägg av Lp, primärt

 

Lp (lika fördelningsprincipen) definieras:

 

Lp) [x’~y’]=[x~y], där ~ definierar tillämpligt relationstecken.

 

Lp definierar att ett förhållande, en relation (mellan x och y) inte förändras om argumenten/variablerna förändras lika (definierat av ’). Vilket givet E-teorin till exempel betyder att en relation mellan två mx inte förändras om ett mx ”läggs till” respektive mx. Men givet att mx äger attraktion, så förändras särskilt relationen mellan de två initiala mx genom den attraktionspåverkan de utsätts för av de ”tillagda” mx. Så Lp gäller E-teoretiskt inte givet att mx äger attraktionskraft (fallet då mx ”tas bort” från en relation mellan mx kan behandlas på liknande sätt, och fallet då mx inte äger attraktionskraft är inte mycket att reflektera över, eftersom det inte gäller i enlighet med ”empi-rin”); Även mer abstrakt, finns det ens något fall då Lp är rationellt? Förändras inte alltid en relation om något i enlighet med Lp läggs till eller dras ifrån denna relation? Även säg 100 cm, 100=100 (givet Ip), om säg x cm läggs till eller dras ifrån denna relation: 100±x=100±x, är inte den ursprungliga relationen (100=100) då förändrad? Ja, det är den evident, även om identitet (i enlighet med Up’’) för själva ut-trycket kan hävdas bestå, så är det de facto frågan om en förändrad relation, med vilket frågan genast inställer sig om en analys utan vi-dare kan gå från den ena relationen till den andra i enlighet med Lp? Nej, ganska självklart inte, utan intuitionen måste vara med och tol-ka de resultat vilka följer på antaganden av principer, vilket kan exemplifieras med just Lp, givet den rationella grunden (primärt då Up). Lp som givet denna grund kraftigt förenklar analys, och många gånger inte för fel, men andra gånger gör det, antag till exempel:

 

E≠∞*:

 

E+E+*≠∞*+E+*; Lp.

 

Ett tillägg på detta sätt är självfallet ren abstraktion (något blott tänkt), med vilket manipulation av detta uttryck också handlar om ren ab-straktion, och rent abstrakt är det per se inget problem med att anta något, men om det har med verkligheten (bortom det rent abstrakta) att skaffa ligger förstås bortom all möjlig bedömning. Hursomhelst, antas för det vidare, då rent abstrakt:

 

Termer kan i enlighet med Up’ unifieras till platser (i vilka det unifierbara befinner sig) i satser efter behag:

 

E+*E+*; Up’:

 

E=∞*; Kp.

 

Nära nog T2 på en gång, men utan bevis av kontinuitet, så för det antag vidare att:

 

d[p,p’)≠d[p,p’]; d[p,p’),d[p,p’]ÎE:

 

d[p,p’)+p’≠d[p,p’]+p’; Lp:

 

d[p,p’]≠d[p,p’]; Up’:

 

t1) d[p,p’)=d[p,p’]; Kp.

 

t1 som vidare mer rigoröst bevisar att E är gränslös, till exempel genom följande antagande:

 

d[p,p’)ÎE:

 

d[p,p’]ÎE; t1.

 

En gräns (p’) antaget inte tillhörig E, tillhör alltså E, med vilket T2 är bevisat.

 

Även T1 kan lätt bevisas med hjälp av Lp:

 

För Intet gäller per definition:

 

xÏIntet; x=[åtminstone en egenskap]:

 

x+xÏIntet+x; Lp:

 

xÏx; Up’:

 

T1 giltigt; Kp (definitionen av Intet för till en kontradiktion, vilket i enlighet med Kp betyder att Intet inte kan existera).

 

Och detta givetvis också givet att Intet som egenskapslöshet inte tillför x något, utan att Intet+x=x, motsvarande att 0+x=x, men förstås i än strängare mening, eftersom 0 principiellt är något (med egenskap(er)), vilket Intet alltså inte är (per definition).

 

Även Up’’ kan mer direkt/metodologiskt analyseras givet Lp, antag:

 

x{x’}:

 

x+x{x’}+x; Lp:

 

1) xx; {x’}Îx, Up’:

 

Up’’ giltig.

 

2) x{x’}+x; {x’}Ïx, xÏ{x’}, Up’:

 

Irrelevant fall, att x och {x’} skulle kunna existera (fullständigt) oberoende av varandra, och ändå definiera något relevant/rationellt.

 

3) x{x’}; xÎ{x’}, Up’: