Regelsammanfattning

 

x med identiskt samma egenskaper (x’) är ett unikt x (kungaprincipen):

 

Up) x=[unikt x]; {x’}={x’}, x’Îx:

 

Ip/Kp/Up’ (i enlighet med Ii).

 

x=y i Ii-mening, rent antagandemässigt (≡ som det konventionellt brukar betecknas), eller på annat sätt, vilket inte kan/vill karaktäriseras vara/gälla i enlighet med Ii, särskilt kan vara/gälla i enlighet med stipulerade slutledningsregler utöver den rationella grundens (som då till exempel Lp).

 

((0 ® x)) (uppkomst)(; ((x))=[eventuellt x], även om detta (i enlighet med E-teorin) ytterst gäller för alla x (trivialt även för x=0 ((0 ® 0)=0; Up))).

 

((x ® 0)) (fullbordan, och det gäller förstås också ytterst för alla x (i enlighet med E-teorin)).

 

((x ® yn))(; yn=y1,y2,y3,..).

 

((xn ® y)).

 

Ett utfall åt gången (i enlighet med Up), om (ett och samma) x till exempel kan implicera flera olika y så sker det i olika tp, givet tp-be-greppet (skeenden i olika dimensioner uteslutna).* Om flera olika x kan implicera y, så behöver det dock inte ske i olika tp, men om i samma tp, så är y i olika positioner; Matematiken definierar här att det sker i olika tp, eftersom det matematiskt är fullständigt osannolikt att något skulle kunna ske i samma tp, eftersom det existerar infinit många tp(=p):n, ett i och för sig praktiskt (analytiskt) förhållande/fak-tum (att alla förändringar sker i olika tp), men nu är detta inte matematik, så det är inte uteslutet att fenomen kan ske samtidigt (i samma ”tp”).

 

x ® y som uppfylld eller ouppfylld regel, i det förra fallet gäller x ® y de facto.

 

T1:

 

Up’’/FT.

 

 

Vad gäller (den fysiska) E-teorin är det mest fundamentala (att ha i minne) egentligen att:

 

mx är små ”döda” ting.

 

Vilka med det rationellt inte kan äga många egenskaper, särskilt inte några kalkylerande (”intelligenta”) egenskaper.

 

E-teorin definierar dem (något motvilligt) särskilt äga (”blind”) attraktionsförmåga (för att x={mx} inte ska vara likt lösan sand), i övrigt ser sinnet dem snarast vara något diffust ytterst litet (en liten mer kompakt mängd energi ({mv}) än mv (ren (minsta) volym)), då endast med attraktionsförmåga utöver det (primärt skapade i E-kontraktioner, och primärt fullbordade genom (mv-)sönderfall, det senare vilket förstås definierar mx äga ytterligare en endogen egenskap (utöver attraktionsförmåga), nämligen då egenskapen att kunna sönderfalla, till mv igen (detta så att säga definierande en inneboende klocka (i mx); vilken mx blott måste äga givet T2)).**

 

En not: Att mx ”hoppar” (när de stöts eller attraheras av andra mx) är förstås oerhört fundamentalt, men inte ett rent antagande, som med attraktionsförmågan (hur mycket ”empirin” än kan tyckas tala för denna attraktionsförmåga (så kan den vara en villfarelse, närmast är det rationellt sett)), utan det är en Ii-konklusion, (simpliciter) eftersom ett mx då inte har rört sig (ur p, är kvar i p) om mx inte har ”hoppat” (från p till p’(≠p)).

 

__________

* Givet E-teorin kan det E transcenderande, superpositionellt, definieras existera andra dimensioner, alltså definieras att E innehåller, in-kluderar fler egenskaper än vad E per se definierar. Motsvarande att ett p kan definieras vara fler egenskaper än 0* och position, vilket blott är absurt, ett p är 0* och position, inget annat. Så detta tal om olika dimensioner kan förkastas, det är E som existerar, inget annat.

 

** Särskilt absurt (rationellt sett) är att anta mx kunna sända iväg/ut (materiella) attraktionspartiklar/”agenter” (a). Frågan är då särskilt hur a (om a så absorberas av det attraherade mx, eller inte) ska få det attraherade mx att röra sig mot det mx som sände ut a (om a så att säga blott är en bomb/projektil som sprängs när den kolliderar med ett mx, så föreligger ingen attraktion. Och detta förstås bortsett från frågan hur mx skulle kunna äga motsvarande en raketuppskjutningsplats (för a))? Mer specifikt är frågan hur a, som ”dött” ting, ska kun-na veta detta, veta denna riktning (och sedan då på något sätt få det attraherade mx att röra sig i denna riktning)? Ja, naturligtvis ”vet” a inte denna riktning (liksom inget annat heller), med vilket detta med a direkt faller (mer om detta i det första avsnittet, och i nästa).

 

Även det att mx blott äger attraktionskraft (utan att sända ut a) är då absurt (en kvasiholism), rationellt sett. Men i alla fall, kanske, inte så brutalt absurt som detta med a är. Det är åtminstone inte ett tillkrånglat antagande, som detta med a är.

 

 

Tillägg, rörande den Fundamentala logikens relation till konventionen

 

Så kallat Klassiskt logiskt gäller den så kallade negationen, vilken till exempel Language Proof and Logic på sidan 68 definierar uttryckt i denna texts symboler: Givet vilket x som helst, så existerar det ett x’(=y), vilket är sant, om, och endast om, x är falskt, vilket är en något försåtlig definition, eftersom den i enlighet med inledningen i förordet faktiskt gäller om 0 antas ingå i y:s definitionsområde, domän, i vilket fall då y är 0, eller ett eller flera y(≠0), och något av dessa y:n är förstås sant. Dock visar det sig snart att Klassisk logik antar ”Dub-bla negationens lag”, förstås i strid mot Fundamentallogiken, vilket innebär antagande av N (Negationen):

 

N) x=y; y=x (N gäller symmetriskt):

 

x’=y, y’=x:

 

(y’)’=y, (x’)’=x:

 

x’’=x, y’’=y.

 

Utan N existerar simpliciter inte ”Dubbla negationens lag”, denna (precisa, exakta) koppling mellan x och y, utan det är tillbaka i inled-ningen i förordet, tillbaka i den Fundamentala logiken (se vidare nästa avsnitt).

 

 

”Kvantmekaniken” definierar att partiklar under viss storlek (pa<{mx} som det E-teoretiskt kan uttryckas) rör sig slumpmässigt, motsva-rande den slumpmässighet som mx-rörelser antas äga, särskilt vid stötar, även om attraherade mx också kan antas röra sig mer eller mindre slumpmässigt mot de attraherande mx. En vågfunktion antas för att definiera denna slumpmässighet för pa, ja, pa antas de facto kunna vara en ”våg”, se till exempel den lilla filmen: ”Simulation of a particle wave function”, på https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment, för hur kvantmekanikerna tänker sig detta. E-teorin ser inte mx kunna vara ”vågor”, utan de är blott mx (tills de fullbordas), utan slumpmässigheten för pa beror på att dessa små pa så att säga rör sig vingligt, Fr-rörelsen i pa rör/för inte pa rätlinjigt ”framåt”. Utan för mer rätlinjig rörelse krävs större partiklar än pa.

 

Sedan definierar kvantmekaniken massor av egenskaper för särskilt motsvarande mx (se till exempel: https://en.wikipedia.org/wiki/-Standard_Model), vilka simpliciter är absurda givet dessa små ”döda” entiteter (så där tappar E-teorin kontakten med kvantmekaniken). Särskilt antas mx kunna kommunicera med andra mx i så kallad sammanflätning på ett oerhört intelligent=absurt sätt; E-teorin ser problem redan med ”attraktionskommunikation” (kvantmekanikens begrepp ”växelverkan” inkluderar det oerhört absurda begreppet attraktionspartiklar (a)) och ”stötkommunikation” (mellan mx; Den förra är i alla fall ”blind”, och den senare sker åtminstone när mx (superpositionellt) är tillsammans, i direkt kontakt med varandra), denna ”sammanflätningskommunikation” är på en helt annan mycket grövre absurditetsnivå.

 

 

Albert Einstein (1879-1955) vidare definierar i sina så kallade relativitetsteorier något av det mest mystiska som har skådats, ren mystik, vilket kan skyllas på feltolkning av experiment,* men givet deras uttryck, apparition redan intuitivt borde ha förkastats (även om det finns visst som är rationellt i relativitetsteorierna (även en blind höna kan hitta ett korn)). Och givet E-teorin, eller särskilt T1, så är det en enkel sak att vederlägga relativitetsteorierna, eftersom de antar Universum vara omgivet av Intet, vilket då simpliciter inte kan gälla givet T1; Mer specifikt är Universum enligt Einstein en strängmollusk (”bezugsmolluske”), en ljusorm eller ljusmask vilken (dynamiskt) så att säga ringlar i myllan Intet, tränger ut Intet, en utträngning kallad rumtiden(=Universum). En rumtid vilken förstås simpliciter inte existerar om den inte är omgiven av Intet, ja, om rumtiden inte är omgiven av Intet, utträngande Intet, så existerar förstås E, och ”rumtiden” är feno-men i E, särskilt då mx, och alltså inget speciellt, särskilt inget skapat, eftersom skapad rumtid förstås förutsätter Intet, att rumtid kan ska-pas, uppstå ur Intet, då skapande rumtiden (i/utträngande Intet). Universum som strängmollusk, ja, mer absurt får letas efter. 

 

 

Matematik till sist, finns det (E-teoretiskt) visst värde i, särskilt geometriskt (E-teorin ger evident upphov till tankar rörande geometri), även om matematik redan från början är kontradiktorisk. Tag bara Up’, den principen måste (kontradiktoriskt) överges för möjligheten av matematisk definition, till exempel för definitionen att x+x=2x (vilken per se dock är intuitiv (rationell), i meningen att 2x=x+x, alltså ”två” x), givet Up’ gäller förstås att x+x=x; Konventionellt matematiskt är det antagandet av Extensionalitetsaxiomet som antar existens av superkloner (i strid mot Up’), då för matematiskt ändamål. Eller tag den matematiska definitionen att dp=min[d(p,p’)], eller y=min[d(dp,p); pÏdp, eller v=min[d(y,p)]; pÏy, vilka intuitivt inte är dp, y eller v, intuitivt finns det mindre sträckor, ytor eller volymer än dp, y eller v, förstås kontradiktoriskt. Det går inte att definiera till exempel v (en tetraeder) med ett krav på att varje sträcka i v är dp lång, fullständigt omöjligt (rationellt, bör väl tilläggas, för det finns väl irrationella som inte kan se detta, som just irrationella). Vilket då för-stås måste bortses ifrån om dp, y och v vill kunna definieras, särskilt som beståndsdelar i längre/större sträckor, ytor och volymer. Om dessa större entiteter antas inte kunna uppdelas i mindre entiteter, så kommer matematiken ingen vidare vart. Det går då till exempel inte att definiera en sträcka bestå av 7dp, med vilket det inte går att relatera olika sträckor till varandra, kanske till en annan som är 5dp. Ja, matematik har sina grava konsistensproblem, men kan vara nyttig ändå, bara det kritiska ögat finns med så att säga. Matematik inte tas för givet, särskilt inte ses som något evigt (rationalistiskt) sant, vilket en del har som åsikt, förstås rent nonsens.**

 

__________

* Genom antagandet att ljus inte fångas av gravitation, vilket det rationellt tvärtemot simpliciter gör, vilket betyder att ingen principiell skillnad föreligger mellan att (på Jorden) mäta ljushastighet som att till exempel mäta hastigheten på en boll, vilket i sin tur betyder att ingen skillnad i ljushastighet kan uppmätas från vilket håll (med vilken ”vinkel”) ljus än faller in i (och igenom) en stillastående mätappa-rat (som mäter ljusets hastighet), vilket är precis vad experiment också visar. Men givet Einsteins antagande att ljus inte fångas av gravitationen definierar relativitetsteorierna. Mer specifikt givet detta antagande och att någon variation i ljushastigheten (c) inte kan uppmätas av dessa stillastående mätapparater (”interferometrar”), så gäller fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas ex-istera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E. För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus, med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

 

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

 

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

 

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

 

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).

 

Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något givet giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th²/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c²/h:

 

II) mL=mc²t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.