Rörande E igen

 

Givet T1, så råder då evident åtminstone ett i alla riktningar (utifrån alla positioner) infinit tomt rum, Intet existerar inte bortom (eller för den delen hitom) någon gräns, varken tidslig eller rumslig. Ett kontinuerligt rum (E). En kontinuerlighet vilken innebär att ett minsta sådant här infinit rum är identiskt lika stort som ett antaget större rum, simpliciter eftersom det mindre rummet precis som det större fortsätter i all oändlighet, så E=∞* (T2). Rent abstrakt går det att så att säga anta E vara en ask i en större ask, vilken är i en större ask, etcetera, vilket givet föregående mening då ”kollapsar” till att endast en ask råder, nämligen då E=∞*, givet att det hela antas existera i samma dimension, i samma rum. Antas inte det, utan askarna antas existera i olika dimensioner/rum, ja, då definieras förstås något annat än blott E, något rent abstrakt, ad hoc, vilket rationellt sett (åtminstone enligt mig) simpliciter definierar för mycket, E=∞* räcker.

 

Och givet att blott E=∞* existerar, så är det närmast givet, evident att det måste vara E som lokalt, givet T2, kontrakterar och skapar (ytterst) mx. Detta särskilt om E blott är tomrum, en tredimensionalitet allena, E inte är något mer kompakt, för det är fullständigt absurt anta rent lokalt/finit tomrum (ren finit tredimensionalitet (v*)) vara något som kan skapa något. Ja, det definierar simpliciter v* vara något mer än finit lokalt tomrum, något som givet T2 då inte kan vara eviga existenser, vilket rationellt definierar att det är E som skapar, sätter igång dessa lokala v* (om det så är frågan om v* eller något mer kompakt: ”v*”, som hela E homogent består av, och ”v*” då är en del av), vilket rationellt utan vidare kan uteslutas, att E så att säga skulle äga en så lokal förmåga. Även förmågan att kunna sätta igång kontraktioner i E kan rationellt ifrågasättas, men förefaller i alla fall mer rimlig än att kunna sätta igång v* (till vad de nu antas kunna göra, särskilt kunna suga in rymd, och på det sättet skapa mx). Och något måste förstås antas rörande detta, givet T2 (att alla x≠E är finita). Och mest rimligt då (enligt mig då) är att E kan skapa kontraktioner i E (E-kontraktioner), och det allena.

 

  

Kommentar

 

Mycket av, om inte allt av det som sägs i detta arbete kommer aldrig att ”empiriskt” kunna avgöras, ”empirin” är simpliciter en för liten del av erfarenheten för att vara till någon större nytta, ontologiskt, om ”empirin” ens går att lita på, eftersom ”empiri” då endast är ”hjärnans” uppfattning (om ”empiri”, vad det är (till innehåll och omfång)). Utan det rationella tänkandet, om någon värdslig förståelse vill uppnås, är simpliciter nödvändigt för värdslig förståelse/kunskap. Den som läst (och begripit) detta arbete torde inse det, om inte innan. Ta bara de två föregående avsnitten, hur oerhört mycket värdslig grundläggande kunskap det finns i blott de två korta avsnitten. Grundläggande kunskap nödvändig för att förstå världen mer specifikt. Utan denna grundläggande kunskap kan man till exempel hamna i relativitetsteorierna, alltså i en väsensfrämmande värld gentemot E-världen. Strunt samma om E-världen eller relativitetsteoriernas värld råder, det är ändå den vardagliga myopiska världen som är det viktiga, kanske en del säger. Ja, om man bara lever i detta vardagliga så är det så, men så tenderar det inte att vara om man grundar sin världssyn på mer grundläggande tänkande, eftersom det tenderar styra hur man tänker och ser även på den vardagliga världen, en E-teoretiker tenderar se annorlunda på den vardagliga världen än vad relativitetsteoretikern gör. Med vilket det förstås tenderar att vara viktigt vilken teori man grundar sin världsuppfattning på. Och jag vill förstås att man ska grunda sin världsuppfattning på E-teorin, det enda rationella (enligt min uppfattning).

 

 

Ytterligare kommentar

 

Givet T1, T2 och att E=∞* allena, så definierar sig då det mesta närmast av sig självt, särskilt då skapelse och fullbordan av mx, genom särskilt E-kontraktioner, och kanske även genom andra rymdkontraktioner skapade av mx (genom stötar och/eller attraktion), och att mx eventuellt är instabila och absorptiva endast i ett inledningsskede, sedan stabila, för att sedan någon gång sönderfalla till mv igen. En god grund att stå på. När sedan mx egenskaper mer specifikt vill definieras, där grundläggande ”hopp”-egenskapen är (rationellt) given, vilken då för till konklusionen att stötande mx måste överlämna riktningsinformation till (av de stötande mx) stötta mx, eftersom de stötta mx givet ”hopp”-egenskapen inte kan ”veta” varifrån stötande mx kommer, vilket då är ointuitivt, hur kan mx kommunicera med varandra? ”Hopp”-egenskapen är dock (rationellt) oifrågasättbar, så rationellt måste det blott vara så givet den ”empiriska” observationen att x (och implicit då även mxÎx) kan röra sig i mer bestämda riktningar. Eller så är den ”empiriska” observationen fel, vilket givet att stötta mx vilka ”hoppar” obetingat stokastiskt inte kan föra ett x ”framåt” (inte kan skapa en Fr-rörelse), snarast rör sig det stötta x överhuvudtaget inte, eftersom alla stötta mxÎx obetingat stokastiskt ”hoppande” tar ut (neutraliserar) varandras ”hopp”/rörelse (ett mxÎx vilket ”hoppar” ”norrut” ”neutraliseras” av ett mxÎx vilket ”hoppar” ”söderut”, ett mxÎx vilket ”hoppar” ”västerut” ”neutraliseras” av ett mxÎx vilket ”hoppar” ”österut”, etcetera), vilket ”empiriskt” förstås inte gäller, så den ”empiriska” observationen att det existerar mer bestämda rörelser får nog hållas fast vid, och följaktligen får också antagandet att stötande mx överför riktningsinformation till (av de stötande mx) stötta mx hållas fast vid.

 

Rationellt går det sålunda att resonera sig fram till vad som gäller rörande det föregående, och detsamma går rörande mx-attraktionen, hur ointuitiv också den nu är, men ”empirin” går knappast att förneka rörande att det finns attraktion heller, att mxÎx håller ihop x mer fast (genom mx-attraktion, mx är inte neutrala, eller (varandra) repellerande), med vilket det (rationellt) blott är så att mx-attraktion existerar (detta vilket då särskilt analyseras i E-avsnittet).

 

Rationellt går det sålunda (E-teoretiskt) att resonera sig fram till vad som gäller, värt att betona, rationellt är mycket givet, världen är (allmänt) inte något (mystiskt) ogenomskådbart, kanske kaotiskt, det gäller att (famlande) hitta något mer fast att hålla i, utan då något ganska klart (okonstlat, omystiskt) givet, vilket åtminstone enligt mig är välgörande.

 

Redan när jag började med detta arbete hade jag en känsla av att så var fallet, att Världen inte är så komplicerad och outgrundlig som en del vill ha den till, men jag hade (förstås) inte verktygen till att underbygga den känslan (eftersom det blott och bart handlade om en känsla). Nu har jag det (rationellt sett), särskilt då Up. Det har alltså visat sig att min känsla var korrekt (även om visst outgrundligt, om än rationella egenskaper, kvarligger, ”hopp”-egenskapen, överföringen av riktningsinformation mellan mx vid stötar och attraktionsegenskapen (vilken även kan antas inkludera egenskapen att mv kan hålla ihop i mx)). Och det handlar inte om självuppfyllelse, något tautologiskt, att jag bevisar, argumenterar för det jag förutsätter, särskilt (förstås) på grund av Up, en till sin prägel objektiv princip, ingen rationell kan förneka att ”olika” x med exakt (identiskt) samma egenskaper är ett och samma, unika, x (fenomen). Att detta historiskt inte har insetts förändrar inte rationaliteten i detta, utan den villfarelsen beror på grunt eller slarvigt tänkande, förmodligen beroende på att begreppet olika hållits fast vid, det inte insetts att olika i detta fall inte betyder olika x, utan samma, unika, x, varför då olika i definitionen av Up skrivs ”olika” (simpliciter då eftersom det inte handlar om olika x, utan om ett unikt x).

 

 

Måhända förtydligande reflektion

 

x och y(=icke-x) i N (x=y) är grundläggande (per N-antagande) reciprokt (var och en unikt) bestämda (oberoende av om så att säga det specifika N är förhanden(varande) för en som observerar N (en observant)), x=y (x är implikativt identiskt y) och y=x (y är implikativt identiskt x), x och y är simpliciter (oberoende) bestämda (oberoende av en observant): Om x och y (överhuvudtaget) är obestämda är N simpliciter inte definierad. Om antingen x eller y är bestämd, y eller x obestämd, så är det en definition ur observantens perspektiv, som då inte känner y eller x, y och x som i enlighet med N grundläggande är bestämda, annars är det då inte frågan om N.

 

 

 

 

Lönsamhetsprincipen

Grundprincip för samhället (för de som vill leva) , motsvarande Up, som då (rationellt) är grundprincip för/i Världen

 

Verksamhet/produktion måste alltid, åtminstone över tid, täcka sina kostnader, särskilt reinvesteringar för att hålla produktionen intakt. Det gäller såväl eremiten som det multinationella företaget. Eremiten svälter ihjäl om den inte producerar tillräckligt (lönsamt), till exempel inte jagar, odlar eller plockar bär tillräckligt (lönsamt), det multinationella företaget går i konkurs om det inte är lönsamt. Lönsamhet kännetecknar all livsduglig produktion/verksamhet, är den inte lönsam (intäkterna ≥ kostnaderna (vilket för eremiten i princip betyder att åtminstone få in lika många kalorier som hon förbrukar), åtminstone på sikt (över tid)) är den dömd till undergång. Lönsamhet är grundförutsättning, grundprincip för mänsklig existens (rationellt närmast lika given som Up). Ingen individ, inget samhälle (grupp av individer) kan gå emot denna grundprincip, alltså lönsamhetskravet/-principen, om de inte vill gå under (dö) vill säga.

 

Och allmänt kan utan vidare konstateras att individer och samhällen inte vill gå under (de vill leva, inte dö), med vilket följaktligen lönsamhetsprincipen allmänt är ett rättesnöre. Givet vilket det allmänt vidare kan konstateras att olönsamma, vilka ytterst inte har mat för dagen, är farligare än lönsamma, vilka ytterst har mat för dagen; En mätt är (allmänt sett) mindre farlig än en hungrig:

 

 Allmänt är olönsamma mer farliga för sin omgivning än lönsamma:

 

Lönsamma tenderar att sätta upp (försvarade) gränser mot olönsamma (olönsamma tenderar inte att sätta upp gränser mot lönsamma, simpliciter eftersom de av nöd tenderar att vara expansiva (tenderar att söka sig utåt, bort), tenderar mer att vilja ha mer än att försvara det (otillräckliga) de redan har).

 

Särskilt tenderar lönsamma att sätta upp gränser mot olönsamma i yttre mening, så att säga utanför tomtgränsen, eller samhällsgränsen, även om lönsamma kanske (reglerat) släpper in ”olönsamma” vid behov. Olönsamma i inre mening finns det allmänt en högre tendens än för olönsamma i yttre mening att söka få lönsamma (särskilt om de olönsamma inte utan vidare kan deporteras långt bort, se vidare nästa avsnitt), simpliciter eftersom de (potentiellt farliga) olönsamma är närmare (finns närmare i omgivningen), vilket ganska självklart kan tendera mot införandet av allehanda insatser, särskilt (penga)bidrag (till de olönsamma).

 

 

Lönsamhetsprincipen och staten

 

Förutsatt att lönsamhetsprincipen är ett rättesnöre bör förstås särskilt samhällen/staten inte gå emot den, utan söka arbeta för och underlätta för lönsamhet att utvecklas, inklusive stävja mot olönsamhet verkande beteende, vilket särskilt kan betyda att instifta för lönsamhet lönsamma institutioner, som finansieringsinstitut (vilka ger lån eller investerar i, förstås förväntat, lönsam verksamhet), och andra lönsamma institut som kan hjälpa till att utveckla lönsamheten, kanske särskilt infrastrukturella institut vilka kan utveckla (särskilt den fysiska) infrastrukturen, göra det lätt för producenter och konsumenter att hitta varandra, och lätt för producenterna att leverera (till konsumenterna), vilket förstås ökar lönsamheten.

 

Institutioner främjande lönsamhet ska förutsatt lönsamhetsprincipen bäst vara lönsamma per se (som självständiga objekt/aktörer), men behöver inte nödvändigtvis vara det, om de tillräckligt mycket främjar lönsamhet, i vilket fall det kan vara lönsamt att skattefinansiera dem, alltså om de inte är lönsamma per se, men då är (tillräckligt) lönsamma för samhället i stort.

 

Om människor inte frivilligt ger staten resurser, eller avgifter/priser inte räcker för att finansiera statens (statlig) verksamhet, så måste staten beskatta människor, skatt som förstås kan tas av deras verksamhet och eventuella besparingar. Statlig verksamhet som då allmänt, givet lönsamhetsprincipen, handlar om att utveckla lönsamhet, särskilt det egna samhällets lönsamhet. Att utveckla andra samhällens lönsamhet är ur lönsamhetsperspektiv (förstås) lönsamt om det också höjer det egna samhällets lönsamhet (eller åtminstone inte sänker den). Att utveckla lönsamhet inkluderar då att stävja mot olönsamhet verkande beteende, vilket särskilt förstås handlar om rättsväsende, polis och militär. Att utveckla lönsamhet handlar alldeles särskilt om att hålla människor friska och arbetsföra, så att de kan producera gott/­mycket, alltså är lönsamma, vilket förstås särskilt handlar om sjukvård (och friskvård), att göra sjuka människor friska, så att de kan producera gott/mycket (igen).

 

Ja, allmänt kan hävdas att lönsamhetsperspektivet innebär att söka hålla människor åtminstone indifferenta/likgiltiga, förutsatt att sådana människor producerar bättre än sura eller arga människor, vilket nog utan vidare kan konstateras vara ett faktum. Men är det så mycket ett mål i sig för stater, alltså att åtminstone göra människor likgiltiga (utifrån ett sämre läge)? Ja, kanske det målet finns där underliggande, om inte särskilt uttalat får nog sägas, alltså att ett mål för staten är att åtminstone göra människorna den styr över likgiltiga (utifrån ett sämre läge, i alla fall en majoritet, särskilt om det handlar om en valdemokrati (valfläsk brukar det talas om, vilket i och för sig kanske mer handlar om att söka göra människor glada, vilket förstås kräver lite mer än att göra dem likgiltiga (utifrån ett sämre utgångsläge))).

 

 

Mer elaborerad lönsamhetsprincip

 

Lönsamhetskriteriet är ett bredare, svagare begrepp än (det Ekonomiska) vinstmaximering (vilket särskilt företag antas trakta efter, men vilket (förstås) enskilda (individer/människor) likaväl kan antas trakta efter, om det ses vara relevant), att människan söker få ut största möjliga (positiva) marginal mellan intäkter och kostnader (över tid). Lönsamhetskriteriet definierar endast att intäkterna (över tid) ska täcka kostnaderna, vilket kan betyda mycket högre kostnader och mycket lägre intäkter än under vinstmaximeringskriteriet, bara intäkterna täcker kostnaderna så (över tid).

 

Allt mänskligt beteende kan mer allmänt lönsamhetsprincipmässigt beskrivas av en kostnads/intäkts-analys,* att människan väger intäkter (något som önskas) mot kostnader (något som skys) för varje handlingsalternativ (hon ser), och att hon väljer det (handlings)alternativ vilket (hon ser) ger högst (förväntad) nettointäkt, eller lägst (förväntad) nettokostnad (om alla alternativ hamnar på minus).**

 

Om till exempel självmord (a) ses vara en nettointäkt (N_a>0), så kan det kategoriskt undvikas om det finns någon annan handlingsväg (b) som ses (förväntas) ge en högre nettointäkt (N_b>N_a).

 

Om självmord ses vara en nettokostnad (N_a<0), så begås inte självmord om inte denna nettokostnad är lägst, alla andra handlingsalternativ (b; N_b<0) äger högre (förväntad) nettokostnad (N_b<N_a).

 

Och principen är förstås densamma för vilket fenomen det än är frågan om, människan väger intäkter och kostnader för olika alternativ och väljer det alternativ som ger högst netto.^^^

 

Detta då på individnivå, rörande individpreferenser, samhällspreferenserna består förstås (på något sätt definierade) av individpreferenser (till exempel som ett genomsnitt, eller en elits), men givet lönsamhetskriteriet är de per se faktiskt inte så viktiga, i alla fall på sikt, det är föregående utvecklade lönsamhetsprincip som under alla omständigheter får genomslag (givet att lönsamhetsprincipen är ett rättesnöre, vilket den allmänt då är), åtminstone på sikt, då närmast oberoende av individ-/samhällspreferenser i strid mot lönsamhetsprincipen, de får helt enkelt, åtminstone på sikt, vika för lönsamhetsprincipen (en liknelse är att unga som vill se en ideologi vilken åtminstone tenderar att strida mot lönsamhetsprincipen på äldre dar ofta ändrar sig och mer strikt vill se en ideologi i enlighet med lönsamhetsprincipen). 

 

__________

* Under förutsättning av att människan gör det hon vill, vilket hon alltid gör, även om hon så agerar (hävdas agera) ”mot sin vilja”, och det simpliciter eftersom de facto beteendet är viljan,^ åtminstone i stunden, för de facto beteendet/handlingen; viljan före eller efter de facto stunden är inte nödvändigtvis densamma som i de facto stunden, men det som skedde i de facto stunden var (de facto) viljan i den stunden, simpliciter eftersom det som (misstagslöst) gjordes gjordes:

 

• [det som gjordes/görs]=viljan, viljan=[det som gjordes/görs]; viljan=[viljan i den stund som något gjordes/görs].^^

 

** N_a=I_a-K_a; I_a=[intäkter alternativ a], K_a=[kostnader alternativ a]; a=1,2,3,..:

 

Max(N_a) utförs.^^^

 

^ Ett de facto beteende med en avsikt/vilja, om avsikten/viljan inte uppfylls (i de facto beteendet), utan något annat sker än avsikten/viljan, är det frågan om ett misstag/missgrepp.

 

^^ Och det så även under påverkan av drog/sjukdom, även om viljan under påverkan av drog/sjukdom kan vara annorlunda än viljan under icke-drogpåverkan/icke-sjukdom.

 

^^^ Om Max(N_a) är flera (alltså med samma (identiska) värde), avgör (principiellt, om inget ytterligare antas) lotten vilket alternativ (a) som väljs, vilket också gäller om Max(N_a)=0, det är likgiltigt/indifferent vilket alternativ som väljs, och det så om Max(N_a)=0 är flera, eller endast ett alternativ (a), det senare fallet i vilket det står mellan att göra a eller att inte göra a (vilket principiellt då får avgöras av lotten), där att inte göra a närmast betyder/definierar att fortsätta som tidigare (i gamla spår).