me

 

Givet T2 är det E som (lokalt; annars kontradikteras T2) kontrakterar, och (komprimerat) skapar x, vilka givet Av, ytterst, som minsta beståndsdelar: me, allesammans är exakt likadana (bestående av komprimerat vakuum).

 

Och det är då förstås dessa me vilka bygger allt vidare:

 

x={me}(; x≠E).

 

Vilka egenskaper äger me (vidare)?

.

.

.

 

E, implikation, ekvivalens, korrespondensteori

 

Givet E-teorin, och givet att erfarenheten är ett x i E, erfarenheten inte är E (metafysisk solipsism inte antas föreligga), så kan det existera x*(=[empiriska x]) i x omgivning, x* vilka givetvis är {me}. Givet Ip(/Kp) så gäller att {me}={me}(/{me}≠{me}’), vidare för implikation och ekvivalens:

 

{me} ®,¬ {me}’.

 

{me} « {me}’.

 

Givet E-teorin handlar implikation och ekvivalens (primärt) om attraktion (mellan me) och stötar (mellan me), och det kan konstateras att implikation existerar, åtminstone partikulärt, sannolikt aldrig upprepat (åtminstone inte för större {me}), att samma implikation kan upprepa sig flera gånger, samma {me} (attraktions- och stötvis) kan implicera samma {me}’, utan det får i så fall generaliserat antas vara möjligt, eller eventuellt definieras föreligga inom visst spektrum, inom viss variation (i enlighet med ”empirin”).

 

Detta kan särskilt antas föreligga om {me} eller {me}’ ses som x*, alltså i korrespondensteori, hur x (erfarenheten) korresponderar mot x*, i vilken ”riktning” det hela nu analyseras (x ® x*, x ¬ x*).

 

Existens av ekvivalens, är givet att det är frågan om relation mellan {me} svårare att se möjlighet av. Att {me} kan implicera {me}’ är i enlighet med det föregående givet, men att {me}’ samtidigt med det implicerar {me}, är eventuellt endast möjligt i något undantagsfall, måhända i attraktionsfall, att {me} kan attrahera {me}’ samtidigt som {me}’ attraherar {me}, vilket då definierar ekvivalens. Men det är alls inte givet att attraktionen, i alla fall i faktisk mening (i meningen att x(={me}) de facto rör (flyttar) x’(={me}’), inte endast attraherar, utan att röra (flytta) x’), går åt båda hållen.

 

Den konventionella logiken antar dock rekonstaterat utan att blinka, existens av ekvivalenser, genom 1.7. Vilket applicerat i en x och x* kontext, betyder att x « x*, vilket förefaller väldigt ointuitivt, att samma tanke x alltid är ekvivalent med (korresponderar mot) något x*, eller omvänt, samma x* alltid ger upphov till samma tanke x hos erfarenheten (om exakt samma me-struktur föreligger, så råder exakt samma struktur, men att det ska föreligga är högst osannolikt, givet att det är (ofantliga) {me} det handlar om).

 

Så sammanfattningsvis gäller 1.7 endast i undantagsfall, särskilt då kanske i attraktionsfall (mellan {me}), med vilket 1.7 generellt sett är att anta alldeles för mycket, allmänt är att anta existens av fenomen bortom all rim och reson. Antaganden av ekvivalensfenomen måste helt enkelt starkt motiveras (vilket givetvis även implikation och identitetsfenomen (eller kanske bättre unicitetsfenomen) måste göras, men dessa senare fenomen vilar i alla fall allmänt på tryggare grund).

 

1.7 som då särskilt definierar Fixpunktssatsen givet Av: x « ¦(x)(=x(x)’=x’), vilket i enlighet med Up’ endast gäller om ¦(x)=x, vars tolkning är att x alla funktionella egenskaper ägs eller bärs av x, eller E-teoretiskt då av me, vilket också är fallet (per fundallogisk definition), med vilket det åtminstone teoretiskt är möjligt att {me} « {me}’, givet att me(Î{me})=me(Î{me}’) (förstås bortsett från särskilt position), särskilt då kanske för attraktionsfenomen.

 

 

Rörelse (återigen; eftersom rörelsefrågan är så fundamental(/intressant))

 

Antag, där [ definierar inklusive p, ( exklusive p; p=[icke-utsträckning med position (punkt)]:

 

d[p,p’]d[p,p’):

 

d[p,p’]+p’d[p,p’)+p’; Fp:

 

d[p,p’]d[p,p’]; Up’ (p’+p’=p’):

 

d[p,p’]=d[p,p’); Kp:*

 

np=(n-1)p (definition); n=[naturligt tal]:

 

n=n-1; Fp:

 

n≥∞’=[minsta infinita naturliga tal]:

 

dp=’p:

 

dp-p=p:

 

I) d(p,p’)dp.

 

dp är en minsta kontinuerlig sträcka/distans, och den inkluderar alltså ett (minsta) infinit antal p, vilket också är intuitivt, eftersom det mellan två punkter (p och p’), (intuitivt) alltid existerar ett avstånd dem emellan (i vilket (åtminstone) ett p kan definieras), om p och p’ är skilda från varandra (pp’), givetvis givet att de (p och p’) är icke-utsträckta, detta vilket I definierar.

 

Ett utsträckt x täcker förstås sin utsträckning, och det också genom en rörelse, från p till p’ (p associerat med ett läge för x, p’ med ett annat läge för x, ett stycke ifrån p), med vilket det dock inte går att frånkomma frågan om x rör sig genom alla p mellan p och p’?

 

Mellan p och p’ existerar det alltså ett infinit antal p, så om x dröjer lite tid i varje p, så tar det infinit tid för x att röra sig minsta sträcka, vilket utesluter rörelse (särskilt som alla x(E) existerar finit tid), utan för att hinna igenom alla p i en sträcka på finit tid, så måste x röra sig genom varje p på icke-utsträckt tid, åtminstone på tp=p tid, antag på tp tid, givet vilket det tar ’tp=dt=dp tid, för x att röra sig över dp. Men, i detta fall rör sig alltså x genom ett infinit antal positioner, är x då inte evigt, eller =E? Antag inte:

 

{x(p)|{p}≥∞’}E; {x(p)|{p}≥∞’}ÎE:

 

{x(p)|{p}≥∞’}+EE+E; Fp:

 

EE; Up’:

 

{x(p)|{p}<∞’}; Kp.

 

Detta med vilket x måste ”hoppa” mellan ett finit antal p över en sträcka, utan att vara i några p mellan dessa p. Detta senare är verkligen ointuitivt, alltså att x i ena stunden är i p, för att i andra vara i p’, utan att ha varit i några p däremellan.

 

Alternativet är att trots allt anta x kunna vara i ett infinit antal positioner, särskilt då kunna röra sig dp på dt tid, vilket betyder sträckan ndp på tiden ndt, vilket betyder att alla x (vilka rör sig) rör sig lika fort, vilket strider mot den ”empiriska” erfarenheten, förutom att det per se är absurt, alltså att minsta rörelse rör sig genom ett oändligt antal positioner.

 

I detta senare fall rör sig alltså x genom varje p på tp tid, om långsammare, om x på utsträckt tid, rör sig genom varje p, så rör sig x alltså i enlighet med ovan inte alls, och om fortare, om x rör sig åtminstone dp under varje tp, så rör sig x infinit långt om x rör sig under utsträckt tid (under alla tpÎtdt), vilket är absurt, och för tillbaka till att x måste ”hoppa” (endast rör sig i (och under) ett finit antal tp).

 

Detta är verkligen knepigt, och får en att lite tvivla på förnuftet. Ja, det kan faktiskt frågas om rörelse överhuvudtaget existerar?

 

__________

* Vilket definierar en kontradiktion, p’ är, superpositionellt, både inkluderat och exkluderat, med vilket kurvbegreppet strikt ska uteslutas, ja, alla (kontinuerliga, utsträckta) fenomen vilka definieras utifrån grundbegreppet p ska strikt uteslutas (p-kurvan, p-ytan, p-volymen), vilket för till konklusionen att me är volymer, per se, endast kontradiktoriskt definierat av (en) p(-volym). p per se, skilda från varandra, är inte kontradiktoriska fenomen, utan det är när de antas definiera kontinuerliga utsträcktheter de definierar kontradiktoriska fenomen. När de som mängder definierar fenomen. Mängdbegreppet vilket är kontradiktoriskt, vilket är evident givet Up (T3 i Fundallogik): Mängder, sedda som fenomen per se, sedda som något utöver sina unika Up-beståndsdelar, sedda åtminstone som mängder (X(={x})), är definitioner i strid mot Up. Mängdbegreppet vilket dock, ja, omöjligt går att undvika, simpliciter eftersom det är mycket lättare att tala om X, än att hela tiden behöva tala om alla x (ifråga), istället för ett förenklat (generaliserat, sammantaget) definierat/kallat X, definierat bestående av alla x (ifråga). Men, mängdbegreppet är alltså kontradiktoriskt, vilket betyder att det måste nyttjas med stor diskretion.^

 

Givet detta följer direkt att x måste ”hoppa” mellan p, eller snarare mellan me-lägen (med avstånd mellan varje me-läge). Men givet att E är kontinuerlig, så existerar det likafullt positioner mellan två me-lägen, med vilket avsnittets diskussion inte är irrelevant.

 

^ Up måste givetvis särskilt antas gälla även för antagna mängder (för så nära konsistens med Up som möjligt), vilket betyder att {x} definierar ett unikt X, för annat X=X’ måste {x} ändras. Detta vilket PM antar gälla genom ”Axiom of reducibility”, för som PM skriver sidan 57: ”we cannot, without the help of an axiom, be sure that x[=X] and y[=X’] are identical if they have the same predicates [x].” Och det axiomet är då Axiom of reducibility. Ett förstås redundant axiom givet Up; X och X’ är ett och detsamma, unika, X, om de äger (identiskt) samma predikat/egenskaper, givet Up: Up kan implicit tyckas definiera mängder, Up som underliggande definierar att x äger, eller är, ett antal egenskaper, x är de facto dessa egenskaper, x är dessa egenskaper. Detta förvisso per definition, precis som mängder definieras att vara vissa x, men denna grundläggande definition: att x åtminstone är en egenskap, ska (även om den är definierad med hjälp av mängdtecknet ({})) skiljas från mängddefinition: en mängd är per (abstrakt, ”högre ordningens”) definition ett antal Up-x. Dessa Up-x vilka då per grundläggande definition är ett antal egenskaper, vilket betyder att mängders Up-x, eller element, grundläggande är egenskaper, elementbegreppet (x) är identiskt med egenskapsbegreppet (x’):

 

X={x}={x’}; x={x’}:

 

Detta vilket vidare betyder att den tomma mängden (den elementlösa mängden) identiskt är Intet (det egenskapslösa fenomenet, eller ”mängden”), det sålunda icke-existerande Intet (T1), med vilket förstås den tomma mängden inte heller existerar. Vilket har sin mängdteoretiska/matematiska betydelse, ja, givet mängders inkonsistens, är det mest rationella att söka definiera matematik, åtminstone så mycket som möjligt, utan mängdbegreppet, mer definiera utifrån det rena Up-x begreppet.

 

 

Två ytterligare ”paradoxer”

 

En är, att x, förutsatt att x inte så att säga kan kasta ut änterhakar, för att dra in andra x (mot sig), blott har att attrahera andra x=x’, för att kunna dra in x’ (mot sig). Detta måste särskilt gälla för minsta x (me), eftersom de fullbordas om de delar på sig, eller avsöndrar en del av sig själva. Alternativt äger de ingen attraktion, endast mekanisk ”attraktion” existerar, x måsta (mekaniskt) kunna haka i varandra för att kunna hålla samman, vilket särskilt definierar me som något väldigt robust, och vidare definierar långa ”linor” mellan x, vilka kan trassla ihop sig, eller slitas av, vid mer komplicerade rörelser. Så, nej, mekanisk ”attraktion” kan uteslutas.

 

Och kvar är då denna mystiska blotta attraktion mellan x, särskilt mellan me, ja, ytterst (funktionellt) definierad av me: me når bortom sig, trots att me inte är mer än me. me är så att säga upphovet till vågor (i E) långt bortom sig själva, med riktning mot me. Med vilket me snarare bör ses som (vittfamnande) kraftfält, än som partiklar. Men hur kan något så litet, definiera något så stort? För dessa kraftfält, sträcker sig evident oerhört långt, även om de så att säga möjligen överlappar varandra, för att särskilt kunna hålla samman till exempel ett universum; Ett enda me:s kraftfält torde näppeligen kunna sträcka sig över ett helt universum.

 

En annan ”paradox” är att E kan starta (lokala) kontraktioner i sig själv, eventuellt skapande (ytterst) me. Hur kan det rena tomrummet, det rena vakuumet, skapa något (rörelse)? Att det måste vara så givet T2 (den teoretiska förklaringen), gör det inte mer intuitivt.

 

En del ser väl även det att E är infinit som en paradox, men det är intuitivt måste hävdas, särskilt med tanke på T1.

 

Så, sammantaget tre ”paradoxer”: Rörelseparadoxen (i föregående avsnitt), vilken definitivt är en paradox, stridande mot förnuftet, hur det hela än ses. Attraktionsparadoxen (me-attraktionen), teoretiskt (ganska) given, men ändå svår för förnuftet att greppa, precis som Kontraktionsparadoxen (kontraktioner i E, skapade av E per se) är svår för förnuftet att greppa.