x(={mx}) tränger sålunda undan det ”tunna” rummet, vilket då ger upphov till ”vågrörelse” i rymden, särskilt kanske vid väldiga explo-sioner, vilka tränger undan mycket rymd (mx inblandade i explosionerna tränger undan rymd). Relativitetsteorierna (se avsnittet: Albert Einsteins relativitetsteorier (1905-1915)), med sin rumtid, definierar x(=[(mer kompakt) ljus]) vara ett (sammanvävt) med rumtiden, med vilket x är ett med en ”vågrörelse” eller ”förvrängning” i rumtiden, x tränger inte undan rymden (såsom då i E-teorin), utan är då ett med den; Dras rymden isär, eller ihop, eller ”förvrängs” på annat sätt, så sker detsamma ett för ett med ”x” i rumtiden. En simmare böljar så att säga med i vattnets vågor, hela simmarens kropp är ett med vattnets rörelse, simmaren är i princip blott en tänkt uppritad figur i vatt-net, som skulle dela sig med vattnet om det började strömma i olika riktningar. Detta förstås komplett nonsens givet E-teorin. I E-teorin tränger x(={mx}) undan rymd, x är inte ett med denna rymd, som då relativitetsteoriernas ljus-x, vilket inte utesluter att även E-teoretiska x kan slitas itu vid kraftiga (lokala; T2) E-rörelser, särskilt kanske om något x skulle råka hamna mitt i en E-kontraktion.

 

 

Infinitet

 

E är givet E-teorin det enda infinita i E-teorin, E som givet T2 kan definieras:

 

E=∞’mv.

 

Ja, möjligheterna, vilka då är ett med E, i enlighet med I, är förstås också infinita (infinit existerande, men de är givetvis inga x={mx}, annat än som (finit) eventuellt (materiellt) manifesterade i x={mx}).

 

mv är (homogent) ett med E, särskiljer sig från den övriga rymden endast om sinnet/tanken definierar mv, mv är rent abstrakta objekt, ja, egentligen då subjekt. Med vilket det då endast tänkt existerar ett infinit antal mv. Det som objektivt existerar (givet E-teorin) är E, och eventuella mx, skapade i rymdkontraktioner (alltså genom (kontrakterande/komprimerande) ”vågor” i E).

 

Givet detta rörande mv är särskilt alla geometriska figurer/former vilka kan definieras av mv också rent abstrakta objekt, precis som de (geometriska) figurer vilka särskilt kan definieras tillhöra mv, vilket särskilt är punkten (p), kurvan (d(p,p’)) och ytan(/planet) (y), ett minsta y som kan definieras:

 

dy=min[d(dp,p)]; pÏdp:

 

mv=min[d(dy,p)]; pÏdy.

 

Infinitet är ett med detta, till exempel består en kvadrat med sidorna dp av ∞’2 antal p och en kub med sidorna dp av ∞’3 antal p (givet definitionen av dp). Men detta alltså ren abstraktion, inget som konstituerar E (E-teoretiskt).

 

Ett aber är att E:s kontinuitet(/homogenitet) mer specifikt endast kan definieras med hjälp av p, vilket förstås för in det rent abstrakta p-begreppet i E-verkligheten, och med det också möjligheten av existens av infiniteter (infinita {p}). Vilket särskilt ställer frågan om x är i ett infinit antal p (positioner) över en rörelse, eller om x kan placeras i ett infinit antal p mellan två p? I enlighet med II gäller varken det förra eller det senare. Dock förefaller det intuitivt, vilket redan berörts, särskilt, helt orimligt att x kan hoppa över, att vara i positioner mellan två positioner (p och p’), principiellt icke-existera i dessa positioner mellan p och p’:

 

x existerar i p, icke-existerar i H=d(p,p’)≥dp, existerar i p’.

 

Hur kort dp än är, så existerar det givet kontinuitet en sträcka/distans mellan de två p vilka definierar dp:

 

p       p’, mellanrummet definierande dp.

 

Mellanrummet (dp) åtminstone innehållande ett p (annars är p=p’):

 

p  p’’ p’.

 

Med vilket x helt plötsligt har att hoppa över 2dp (eftersom dp inte kan delas som varande en kortaste sträcka), om x per förutsättning är i p och p’ (x hoppar dp). Med vilket p’’ kan konstateras icke-existera: dp≠2dp; Kp, och att x verkligen inte är i H.* Vilket även om H är väldigt kort, som kortast då dp, fortsatt är ointuitivt. ”Empirisk” ses det mesta på väldiga avstånd, så detta ”hoppande” över H, ytterst hos mx uppfattas inte. Men skulle ett observerande instrument kunna komma ned till mx-nivå, så skulle det om mx ”hoppar” kanske kunna se att mx inte är, inte existerar i H. Detta särskilt om tiden är utsträckt, under tiden mx ”är” i H, förstås givet att instrumentet hinner registre-ra punkter/positioner i H när mx ”är” i H (instrumentet så att säga är tillräckligt snabbt), men mx som ”hoppande” alltså inte är i H, med vilket det förstås är tomt på instrumentets så att säga filmremsa under tiden när mx ”är” i H, mx dyker upp på ”filmremsan” först igen när mx är i p’ (efter att ha varit i p). Alternativt kan en vägg sättas upp avskärande H, vilken mx skulle ”hoppa igenom” om mx ”hoppar”; vil-ket vidare definierar att kollisioner mellan mx endast kan ske om mx så att säga prickar varandra i p’ efter ett eventuellt hopp från respek-tive p, de kan inte ”pricka” varandra i själva ”hoppet”/”hoppen” (i något p’’). Om mx skulle kollidera med väggen (eller mx kunna regis-treras över(/i) H) skulle det bevisa att mx kontinuerligt är i alla p över H, bevisa existens av infinitet, och till exempel bevisa att en fotboll principiellt kan skjutas i ett mål på ett oändligt antal sätt (men inte praktiskt, eftersom antalet försök är finit givet II).

 

__________

* Detta kan även tolkas som att det de facto inte existerar några p mellan de två p som definierar dp, eftersom existens av sådant/sådana p följaktligen definierar att dp2dp, vilket då strider mot Kp. Alltså tolkas vara ett argument för att rymden är diskontinuerlig, ”hålig”, likt en grynpipig ost, vilket dock särskilt T1 utesluter. Och vilket dessutom är minst lika ointuitivt som att mx hoppar över (att vara i) existe-rande rymd, alltså att mx ”hoppar” över ”hål” bestående av Intet i rymden:

 

p¬H®p’.

 

I det förra (rationella) fallet (i enlighet med II) existerar H, men x är inte i H i en rörelse mellan p och p’. I det senare fallet existerar inte H, och x är (följaktligen) inte heller i H i en rörelse mellan p och p’. 

 

 

Tiden

 

Tid är i enlighet med det föregående den stund x(={mx}) är i en eller flera positioner:

 

x=x(p,t); t=t|ptp.

 

x är i p tiden t, och i p’ tiden t’: t’=t|p’.

 

Tiden är med detta evident annan i t’’ än i t, om x gör en ”loop”, från ett utgångs-p tillbaka till samma p:

 

x(p,t) ® x(p’,t’) ® x(p,t’’).

 

Och detta även om x(p,t) och x(p,t’’) är materiellt (strukturellt) identiska, kanske till och med är exakt/identiskt samma {mx} i båda mo-menten (t och t’’): x(p,t)x(p,t’’). Detta senare vilket särskilt kan gälla om det handlar om ett x vilket inte rör sig, vilket existerar fixt i samma position, tiden sålunda blott fortgår för detta x, även om det då materiellt/strukturellt är oförändrat.

 

En ”tidshastighet” är med detta definierad, vilken definierar icke-rekursivitet, att inget x någonsin är detsamma:

 

Ir) x ® x’ ® x’’; xx’,x’’, x’x’’.

 

Utan åtminstone tid skiljer följaktligen alla x åt, vilket direkt definierar så kallad dubbel negation ogiltig, se vidare nästa avsnitt.

 

Hur är denna tidshastighet bestämd? E kan inte överordnat, som helhet (överordnat), skilt från sina delar, ytterst mv, bestämma den, det definierar holism. Utan tidshastighetens bestämning måste principiellt ligga definierad i varje mv, vilket givet Ha mest rationellt defini-erar att mv blott definierar viss tidshastighet: …+dt+dt+dt+…, där dt då definierar en minsta utsträckt tid, lika för varje mv, annars måste alla mv som på en given signal kunna variera tidshastigheten, för att alla mv ska äga identiska egenskaper (bortsett från position; Ha), en koordinering, vilken blott förefaller absurd, och med det då utesluts (föreligga).

 

 

Rationell dubbel negation

 

Antag:

 

E’≠E:

 

E’+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; E’ÎE, Up’; T2:

 

E’=E=0*; Kp, T2:

 

0*’=0*.

 

E’ÎE, eftersom något mer än E inte existerar i enlighet med T2, vilket eftersom då E’=0* kan tolkas såsom att E’=0* inget lägger eller adderar till E. 0* kan helt enkelt tolkas som just ”0”, samtidigt som 0* förstås också definierar E, i enlighet med T2:

 

x+0*=x.

 

Givet detta, så kan det vidare i enlighet med T2 definieras gälla att:

 

E=x+x’, eller:

 

x’=E-x:

 

x’=0*-x; T2:

 

IEp) x’=-x (icke-x är identiskt exklusive x):

 

x’’=-x’; Fp:

 

Dl) x’’=x; E-x’=0*-x’=-x’=x:

 

-x’=x:

 

Dl’) --x=x; IEp.

 

Dl och Dl’ definierar ”dubbel negation”, strikt i strid mot icke-rekursiviteten, men det får ändå anses vara frågan om rationell definition. Och märk att x’=-x=E-x, alltså att x’=-x är Allt vilket inte är x, x’ är Alla x vilka inte är x, detta i diametral motsats till den i Inledningen omtalade Na-logiken, vilken definierar att x’ definierar ett unikt, partikulärt x: x’=E-(E-x), vilket definierar att x « x’(=y), ett x,y-par.

 

Givet det föregående är ett indirekt bevis av T1 möjligt, följande definieras:

 

x=p-[p:s position]:

 

x=p+p’; IEp, p=[p:s position]:

 

x=E=0*.

 

Exkluderas p:s position från p, så definieras alltså 0*, som kan förväntas (0* då i den specifika meningen att vara en icke-utsträckning (en punkt) exkluderad sin position).

 

I analogi kan Intet förväntas definieras om 0*:s icke-utsträckning exkluderas från 0*:

 

Intet=0*-[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*’; IEp, 0*=[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*=0*; Up’.

 

Nej, Intet utföll sålunda inte, utan analysen återvänder så att säga (tautologiskt) till utgångspunkten, nämligen då 0*, analysen har så att säga nått botten med 0*, 0* är det principiellt minsta, alltså icke-utsträckning sett som blott det, bortsett från att 0* dualt definierar E: En dualitet vilken gör 0* lätt förvirrande, varför det är bättre att definiera ”0” på annat sätt, entydigt, se vidare avsnittet: Lite matematisk grundläggande definition är det principiellt minsta, vilket implicit utesluter existensen av Intet, verifierar T1, eftersom Intet som egen-skapslöshet principiellt är något (ett fenomen) mindre än 0*.