Detta med vilket det då principiellt (irrationellt/kontradiktoriskt) existerar allt mindre 0:or, och 0/0 kan definiera något, vilket vidare principiellt betyder att följande kan definiera något:

 

[lim x]/[lim x’]

 x®0    x’®0

 

I enlighet med IIX gäller att 0=Intet, Intet som är identiskt med ”Den tomma mängden” (fotnot ** i avsnittet: Grundläggande mängdteori, ovan), och följaktligen är 0=”Den tomma mängden”. Trevlig konklusion, om det inte vore för att det är frågan om ett kontradiktoriskt förhållande (givet T1).  

 

Avslutningsvis, potensen 0x är i enlighet med IIX 0 hur många gånger 0 än multipliceras med sig själv; Givet t4 är 0x=0 för alla finita x(0), men =p för x=’, vilket följaktligen ad hoc måste bortdefinieras om 0x=0 önskas även för infinita x.

 

x0 är mer svårutredd (x upphöjt till tomrum, icke-utsträckning, eller då 0 i enlighet med IIX): x1=x, x2=xx, x3=xxx, .., x0=0 tycks passa in i detta mönster, särskilt som det mer intuitiva x0=x så att säga redan är upptaget, det (i enlighet med Up) är kontradiktoriskt definiera att x0=x1. Men konventionellt definieras ju att x0=1, vilket också definieras av 11, så x0=11, vilket är en kontradiktion om x=1 (0=1 (vad gäller exponenterna)).**

 

Matematiken är i och för sig full av kontradiktioner, vilket inte gör det mindre problematiskt, men en kontradiktion till gör varken från eller till. Utan det är praktiken (”empirin”) som får avgöra lämpligheten hos matematiska definitioner. Och i den har förstås definitionen av x0=1 befunnits lämplig.

 

__________

* Inverst dessa ”infinitesmala kardinaliteter”, kan infinita kardinaliteter (V, irrationellt) definieras, för att ta det stegvis:

 

p=’0*.

 

dp=∞’p (minsta (kontinuerlig) distans/kurva).

 

dy=’dp (yta (definierad av ”pinnarna” dp)).

 

dv=’dy (volym).

 

V=’dv (infinit volym):

 

V’=’V:

 

V’’=’V’:

.

.

.

 

Se särskilt vidare avsnitt E i det kommande.

 

** Om 0 i detta fall tolkas: x multiplicerat med sig själv ingen (0) gång, så är x fortsatt den intuitiva lösningen, och den intuitiva tolkningen av x1 (x multiplicerat med sig själv en gång) blir xx, etcetera, så det var en icke-hållbar tolkning.

 

 

Ip’-fenomen i vetenskapen

 

”Dubbelspaltexperimentet”* tolkas konventionellt som att det sker något med en partikel mellan två partikelstadier, eftersom partiklar vilka, en efter en, skjuts av en partikelkanon, genom spalter, inte träffar samma ställe hela tiden (på en skiva bakom spalterna), utan allteftersom bygger upp ett spridningsmönster, kallat ett ”interferensmönster”.

 

Rationellt är den omedelbara förklaringen att partikelkanonen sprider skotten och/eller att partiklarna inte färdas rätlinjigt, utan ”svänger” i sin bana, vilket ett mätinstrument, vilket mäter genom vilken spalt partikeln far (endast en säger dessa mätningar), påverkar, manifesterat i förändrat ”interferensmönster”, det karaktäristiska spalt-/gittermönstret uppstår inte.**

 

Ett gitter vilket helt enkelt definierar skuggan av spalterna, vilken då är tydlig utan mätapparat, otydlig/diffus med mätapparat, vilket (rationellt) tyder på att mätapparaten bryter partiklarnas banor (om de så ”svänger” eller inte). 

 

En annan möjlighet är att partikeln övergår till att vara en amorfitet, ”våg”, mellan partikelstadierna. Partikeln så att säga smetas ut på sin färd genom rymden. Vilket gör det intuitivt att partikeln som amorfitet samlar ihop sig till en partikel vilken träffar på olika ställen. Men lika gärna kan träffa ytan som amorfitet kan tyckas, bli en utsprid fläck på ytan. För frågan är hur sådan amorfitet kan veta, att nu ska den samla ihop sig till partikel igen, för nu ska jag träffa, kollidera med en yta? Nej, det förefaller platt absurt.

 

Men detta amorfa, är trots allt i någon mening vad fysikerna syftar åt, när de hävdar att partikeln interfererar med sig själv, färdas genom flera (olika) spalter samtidigt. För, för det krävs givetvis (rationellt) att partikeln antingen sprider ut sig, som en ”våg”, vilken ”sköljer” genom flera spalter (med vilket ”våg”interferens kan ses uppstå på andra sidan spalterna), eller att den delar på sig, särskilt superklonar sig.

 

Utan superkloning räcker knappast me i partikeln till för att då definiera detta större, ”amorfa”, emellan partikelstadierna. Så det kan nog utan vidare konstateras handla om superkloning. Definitivt så, om det handlar om ”odelbara” partiklar, kanske me.

 

Dessutom kvarstår problematiken med hur partikeln som (eventuellt superklonad) amorfitet, särskilt då som ”våg”, kan samla ihop sig igen, till en partikel igen, precis innan den träffar en yta. Partikeln/amorfiteten måste givet det, om inte vara medveten, så i alla fall vara en oerhört känslig maskin/apparat, som kan känna av när det är dags att samla ihop sig till partikel igen. Vilket platt är absurt.

 

Nej, detta måste helt enkelt, mer vederhäftigt ”empiriskt” verifieras, innan en rationell kan tro på det. Särskilt måste det visas att partiklar kan dela på sig, smeta ut sig. Att hävda det vara ogörligt, eftersom partiklar ser, märker om de observeras, och då inte delar, smetar ut sig, är platt absurt, ja, nonsens (återför till att partikeln/amorfiteten är ett medvetande eller en oerhört känslig apparat). Det (be)visar blott att det handlar om hjärnans irrgångar. Utan innan ögat eller (trovärdiga) mätinstrument kan påvisa att ett x, med största (principiella) sannolikhet superklonat, kan dela på sig eller som utbredd ”våg”, amorfitet, kan fara genom flera (olika) spalter samtidigt, så kan en rationell simpliciter inte tro på det.

 

Kvantmekaniken definierar vidare till exempel att partiklar kan äga ”spinn” åt olika håll samtidigt, vilket är ett superpositionellt fenomen, och att de kan vara på olika platser samtidigt, vilket snarast definierar superkloning (fysikerna kallar det vågfunktionalitet, detta vilket ”Dubbelspaltexperiment” utgör grund för), med sannolikheter för att partikeln ska kunna observeras på någon av dessa platser.***

 

Ett Ip’-fenomen som diskuterats en hel del är ”filosofisk zombie”, vilket definierar kroppar kunna vara ”identiska”, men vissa äga medvetande, andra inte (med vilket holism, rörande medvetandefenomen, vill hävdas vara möjlig). För det första är dessa kroppar aldrig identiska, för i så fall, så är det i enlighet med Up frågan om samma kropp, men i enlighet med Inp,**** så kan kroppars olika positioner (abstrakt) bortses ifrån (i detta fall en rationell abstraktion, ett rationellt antagande), och följande antas gälla givet E-teorin:

 

I) {me}={me}’; {me}:s och {me}’:s position bortses ifrån, i övrigt är de båda me-strukturerna (”kropparna”) identiska.

 

{me} antas äga medvetande: Me, {me}’ inte:

 

{me}+Me={me}’+Me; Fp:

 

II) {me}={me}’+Me; Up’:

 

{me}{me}’; Kp.

 

Me unifieras med {me}, i enlighet med Up’, eftersom {me} per definition äger Me (Me som i enlighet med E-teorin förstås är en mängd me). Me unifieras däremot inte med {me}’, eftersom den me-strukturen sålunda (per definition) inte äger Me (medvetande), vilket sålunda definierar II, vilket definierar en kontradiktion, givet I.

 

Vilket konkluderar att några ”filosofiska zombies” inte existerar.

 

Se vidare nästa avsnitt för mer rörande detta specifika fenomen medvetande (Me).

 

Mer generellt kan holism, eller emergentism, som det kanske mer vanligt kallas idag, definieras, där Em (q) definierar de grundläggande egenskaperna ({x’}) emergerande egenskaper (de ”vunna” egenskaperna på ”högre (”aggregerad”) nivå”):

 

Em=x-{x’}:

 

Em+{x’}=x-{x’}+{x’}; Fp:

 

x=x-{x’}(=Em); Up’.

 

En kontradiktion, vilken (rekonstaterat) utesluter existens av emergentism/holism.

 

Meridiosim definieras, där Mer definierar de förlorade egenskaperna (på ”högre nivå”, -q):

 

Mer={x’}-x:

 

Mer+{x’}={x’}-x+{x’}; Fp:

 

x={x’}-x(=Mer); Up’.

 

En kontradiktion, vilken (rekonstaterat) utesluter existens av meridiosim.

 

Endast ”empiriska” observationer kan sålunda rationellt ändra på detta, hur nu sådana skulle se ut? Se vidare nästa avsnitt.

 

Externalismen, den naiva realismen, eller faktiskt empirismen/vetenskapligheten i allmän mening antar i princip, eller de facto superkloning, eller om de mer vill se det som superposition. Hursomhelst antar de ofta att x=x’, att erfarenheten, x, identiskt är vad som observeras: x’, eller svagare att x identiskt korresponderar mot x’. I det senare fallet sätts inte strikt identitet mellan x och x’, som i det förra fallet, vilket platt är kontradiktoriskt givet E-teorin, simpliciter eftersom x och x’ är två separata me-mängder, vilka aldrig är identiska. Det senare fallet är dock inte mindre problematiskt, eftersom det är frågan om två olika me-mängder, för hur veta att det föreligger tillförlitlig korrespondens mellan x och x’? Det måste simpliciter antas vara fallet, om så önskas vara fallet, även om det kan underbyggas med argument, särskilt med argumentet att det är absurt att ”våra sinnen” lurar oss? Men är det så absurt det? Särskilt med tanke på alla märkvärdiga teorier som florerar, rörande Ip’-fenomen.

 

”Gödelsk” teori kan väl återigen också nämnas, vilken alltså holistiskt (eller superklonat) antar x kunna uppkomma i en teori X(={x}).

 

Och sedan får inte heller all kosmologisk teori vilken förutsätter existens av Intet glömmas (vilken definierar Universum äga gränser), särskilt Einsteins så kallade relativitetsteorier, vilka just förutsätter Intet existera bortom ”sfären” Universum(/rumtiden). Detta givetvis i strid mot T1; Einsteins teorier om Universum faller direkt givet T1, simpliciter eftersom rum och tid redan existerar, när Einstein definierar sitt ljusuniversum, det är givet T1 blott ett (vindlande) ljusfenomen i Kosmos, varken definierande rum eller tid (se vidare Fundallogik). Eller tag topologiska (geometriska) teorier vilka antar Intet existera mellan särskilt punkter, givetvis också kontradiktoriskt (givet T1).

 

__________

* Se till exempel: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dubbelspaltsexperimentet

 

** Fundallogik ifrågasätter onödigt, ja, irrelevant, sidan 57 att partikelkanonen endast skjuter en partikel i taget.

 

*** Se till exempel: https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_superposition

 

**** Inp, Intensionsprincipen, definierar att x kan definieras identiskt med x’ om x och x’ alla särskiljande egenskaper bortabstraheras:

 

Inp) X=X’; X-{x}=X’-{x’}; {x}ÎX|[{x}ÏX’], {x’}ÎX’|[{x’}ÏX].

 

Inp är en oerhört nyttig princip, utan vilken analys inte kommer längre än till Up (se vidare Fundallogik).