Primärt givet Up och T1 är Världen sålunda ett gränslöst (tom)rum eller vakuum, i vilket det eventuellt existerar unika ting(estar), i meningen att inget ting är identiskt med något annat. Det existerar blott ett exemplar av varje ting. Och det så om det är frågan om ett minsta (odelbart) ting (me), eller om ett (definierat) större ting, bestående av en mängd me:

 

I) me=[unikt me].

 

II) {me}=[unikt x(={me})].

 

Med detta är det viktigaste sagt rörande den rationella Världen. Ytterligare specificering av Världens (rationella) fenomen (logik) följer närmast av sig själv utifrån detta (särskilt att me kan attrahera varandra, och stöta till varandra).

 

Genuina empiriker vägrar se någon sanning i detta, vilket sålunda primärt äger sin grund i Ip (utifrån vilken Up och T1 följer), blott utifrån det rationella konstaterandet av Ip (som ett nödvändigt antagande för giltig analys). Utan de vill i så fall särskilt se Ip manifesterat i deras ”empiriska” observationer, att de (”empiriska”) fenomen de observerar alltid är de fenomen de observerar, åtminstone under ideala förhållanden, eventuella missperceptioner bortrensade. Nu är det dock (rationellt) så, att hur exemplariskt kontrollerat ett experiment eller en undersökning än är, så måste Ip förutsättas för de fenomen som undersöks. Annars är det simpliciter möjligt att de inte är vad de (experimentellt) tillsynes är, att xx (att de, resultaten, allmänt är osäkra, eller mer specifikt är osäkra (x=/x), eller platt falska (x=x’)). Utan det måste följaktligen antas att x=x, för att så också ska gälla, att resultatet är säkert/giltigt (resultatet=resultatet). Med vilket experiment vilka söker bevisa eller motbevisa Ip, antingen är tautologiska, eller kontradiktoriska: Ett resultat x(=x) att Ip gäller (x=x) är tautologiskt, och ett resultat x(=x) att Ip inte gäller (xx; x är osäkert (x=/x) eller falskt (x=x’)) är kontradiktoriskt, det senare med vilket resultatet Ip-principiellt inte kan tros på:

 

Detta vilket (återigen, särskilt i enlighet med S (sidan 5) i Fundallogik) visar på att all kunskap är rationalistisk, och vidare ställer frågan om Ip, och allt vad som (rationellt) följer ur (impliceras av) Ip, bergfast ska tros på. Eller om det kan ruckas på, grundläggande Ip inte antas gälla, alltså trots att Ip grundläggande alltid förutsätts vid giltig (rationell) analys, således kontradiktoriskt, förutsatt giltig analys. Endast ”empirin” kan (rationellt) ge vägledning vad gäller detta. Särskilt vad gäller Ip/Up gäller det i så fall att ”empiriskt” konstatera fenomen vilka avviker från vad I och II stipulerar, vilket särskilt kan handla om ”holism”, att x är mer än den ursprungliga eller genuina mängd me x är eller består av, vilket kan definieras: x>{me}. Holism har grundligt behandlats i Fundallogik, och även behandlats i det tidigare här, men eftersom många människor tror på holism, särskilt under sin idag mer populära benämning emergentism, kan den kanske vara värd att behandla lite ytterligare:

 

Om det grundläggande ett x består av (”me”) kallas (första ordningens) predikat, så innebär holism sålunda att predikaten tillhopa, x, är något ytterligare (”mer”) än ”predikaten tillhopa” (x>{”me”}). x som vanligt kallas ett andra ordningens predikat, om x (grundläggande) består av första ordningens predikat, och n ordningens predikat om x åtminstone består av ett n-1 ordningens predikat, och i övrigt består av lägre ordningens predikat (n-2, n-3, etcetera, ned till de grundläggande (första ordningens) predikaten). Hursomhelst, är det fundamentala, under holism, att högre ordningens predikat är något annat än ”hopen”, eller något utöver ”hopen” av lägre ordningens predikat det högre ordningens predikatet (grundläggande) består av, detta då särskilt i strid mot II; ”Hopen” ({”me”}) eftersom det inte är uteslutet den inom sig äger viss kausalitet, betingad av vilka egenskaper ”me” äger. Vid holism tillkommer funktionalitet, vilken definieras av ”hopen” ({”me”}) per se, vilken inte äger sin förklaring blott utifrån ”me”, vilket kan definieras: ¦({”me”}(,”me”))¦(”me”).

 

Om predikat är sandkorn, är det väl knappast någon som ser (det andra ordningens) predikatet en sandhög, vara något annat än summan (mängden) av predikaten=sandkornen, vilka sandhögen består av?

 

När det kommer till mer avancerade predikat, som ord, eller satsdelar, är det däremot inte ovanligt att satsdelarna definierar något ytterligare, eller snarare något annat än den blotta hopen av satsdelar:

 

Jag bor i Sverige.

 

Definierar något annat än:

 

jag,bor,i,Sverige.

 

Eller tydligare om ”ordhopen” rörs om:

 

i, jag,Sverige,bor.

 

x är i detta fall en komplex abstrakt tolkning av predikaten (satsdelarna), särskilt givet att de står i viss ordning. Sådan ”holism” eller (”irrationell”) abstraktion för bortom det fundallogiska, vilket mer tenderar åt att vara en ”fysisk” logik:

 

För att återgå till sandhögen, så är den i enlighet med II sandkornen (sandhögen består av). Eller en skog är träden (vilka skogen består av), eller lövverket är löven (vilka lövverket består av). Sandhögen, skogen eller lövverket är inget annat än summan/mängden av sandkornen, träden eller löven. Fokusskifte från sandkorn/träd/löv till sandhög/skog/löv, eller vice versa, förändrar på intet sätt sandkornen/träden/löven.

 

Holismen däremot definierar att något emanerar ur sandkornen/träden/löven när de ses vara sandhög/skog/lövverk, givet att detta något inte tillkommer exogent (ifrån), vilket det förstås kan göra, särskilt genom en betraktares öga, ett ”öga” vilket kan lägga till vad det behagar (till ett x), men det är ett flagrant irrelevant/irrationellt fall i sammanhanhanget. ”Rationellt” handlar holism om att något endogent (”inifrån” x) tillkommer ett x.

 

Sandhögen/skogen/lövverket är sålunda i det ”rationella” holistiska fallet något utöver den blotta summan/mängden av sandkorn/träd/löv. Detta något vilket emanerar ur Intet givet att sandkornen/träden/löven inte på något sätt förändras (”tappas på energi”, se avsnittet: T1 ånyo och x={x’}, i Fundallogik) när de ses som sandhög/skog/lövverk, relativt när de ses som sandkorn/träd/löv. Att sandkornen/träden/löven skulle förändras av ett blotta fokusskifte från sandkornen/träden/löven till sandhögen/skogen/lövverket, eller vice versa, är blott absurt. Så det holistiska (q) tillkommer sandhögen/skogen/lövverket ur Intet, är UIx, och omvänt (meridioistiskt) är TIx (-q) när fokus skiftar från sandhögen/skogen/lövverket till sandkornen/träden/löven. Detta förstås irrationellt i enlighet med T1, II är det rationella, fundallogiska, giltigt för alla fundallogiska eller ekvivalent rationella fenomen.

 

Fenomen vilka bryter mot II, särskilt mer avancerat språkliga, är simpliciter irrationella. Även om de kan vara ”rationella” i sitt språkliga sammanhang, i till exempel ett samtal, eller i en poesibok.

 

Uniciteten är fundallogiskt också viktig: För att det ska vara frågan om till exempel samma sandhög, så måste de enskilda sandkornen, givet att de är lika många, annars är det direkt frågan om olika sandhögar, vara strukturerade/positionerade på exakt samma ställe, annars är det frågan om olika sandhögar, alltså om sandhögarnas sandkorn inte är positionerade på exakt samma ställen, eller då om sandhögarna innehåller olika många sandkorn.

 

Detta definierar att satsdelarnas positioner i en sats är viktiga för satsens betydelse. Vilket ofta är fallet, men många gånger inte: Betydelsen går fram även under olika formuleringar. Olika {x} ® ((den unika) uttolkningen) y, detta vilket då inte gäller fundallogiskt; Olika {x} definierar olika y, ett (unikt) y för varje (olik) x-struktur (givet Up).

 

Det mer abstrakta (”irrationella”) språket (över fundallogisk nivå) tillåter sig så att säga att mer hoppa till konklusioner/tolkningar, utan att mellanledet är rigoröst (fundallogiskt) utanalyserat, ett kardinalexempel är 1.7, vilket givet ett x, direkt eller omedelbart definierar x’ genom det blotta tillfogandet av ’ till x, sanslöst irrationellt generellt sett. Språket (över)tolkas kunna ge upphov till rationella, de mer grundläggande tankarna, överskridande (transcenderande) tankar, vilka (holistiskt) är något annat (ytterligare) utöver de mer grundläggande tankarna (per se), det mer grundläggande (per se).

 

Detta vilket i sin förlängning kan leda till uppfattningen att Me (medvetandet) (holistiskt) är något mer än de celler (ytterst me) vilka Me består av. Detta då (irrationellt) sprunget ur Intet i enlighet med det föregående, givet att cellerna inte påverkas när fokus skiftar från de individuella cellerna till Me, som summan/mängden av dessa celler, vilket det blott är absurt att de skulle göra, alltså skulle påverkas/förändras blott av sådant fokusskifte.

 

Och dessutom, om nu ”qualia” (q), förmågan att känna, uppfatta, uppleva saker, särskilt sitt eget vara, i strid mot T1(/II) kan existera (uppkomma/emanera ur (oförändrad) cellmassan, utan således ur Intet), så är frågan vad q är, givet att q inte är cellmassa, processer i denna cellmassa. Något måste q rationellt vara, annars är q simpliciter Intet, och Intet ”är” givetvis ingenting. Det inre ögat ser någon slags (eterisk) (kvasi)massa emanera/emergera ur cellmassan. Så varför inte helt enkelt se det som samma massa (ursprungsmassan)? Om den ena massan kan definiera vissa fenomen, så kan den andra massan likaväl definieras kunna definiera dessa fenomen.

 

Nej, medvetandeholism(/-emergentism) är platt absurt, och givetvis stående i strid mot T1, precis som all annan holism, vilket i enlighet med det föregående förstås inte utesluter ”holism” på det rent språkliga (icke-fundallogiska) planet, på vilket den förstås inte gör någon ”skada”, i en poesibok till exempel: Det är när den tolkas bokstavligt, som ett verkligt (”fysiskt”) förekommande fenomen den är skadlig, ett skadligt idékomplex, vilket för bort tanken från det rationella.

 

Avslutningsvis:

 

A) Ett icke-medvetande (Me’) kan inte anta Ip:

 

B) Endast ett Me (medvetande) kan anta Ip; A=A:

 

B’) Endast ett Me kan anta Ip; Ip:

 

Ip antas ® Me existerar; B’.

 

Me är med detta så att säga är den tredje sidan av ett antagande av Ip, Kp (xx’) den andra. En logisk ”treenighet”: Ip är ”Fadern”, Kp är ”Sonen” och medvetandet ”Den Helige Ande”.

 

__________

* Timothy Williamson i Knowledge and its Limits (Oxford University Press, 2000) är ett exempel på en mer modern cartesiansk tänkare, särskilt i meningen att människan enligt Williamson kan ta miste rörande omständigheternas identitet, så att hon i ena fallet tänker si och i andra så, trots att omständigheterna är identiska (me-strukturerna är identiska); Anti-luminosity kallar Williamson det. Detta vilket rationellt då inte gäller.

 

 

E (Världen)

 

Fem första rationalistiska x:

 

0=[icke-utsträckning (utan position)].

 

p=[icke-utsträckning med position (punkt)].

 

d(p,p’)=[kontinuerlig kurva (mellan p och p’, linjär eller icke-linjär)]=k.

 

d(k,p)=[kontinuerlig yta (mellan k och p(Ïk))]=y.

 

d(y,p)=[kontinuerlig volym (mellan y och p(Ïy))]=v.

 

y och v är lite speciellt definierade, formmässigt, betydelselöst i sammanhanget.

 

Intet kan rekonstaterat definieras:

 

Intet=0-[0:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0+[0:s icke-utsträckning]’; IEp:

 

Intet=0+E0; [0:s icke-utsträckning]=0:

 

Intet=E:

 

T1’) Intet existerar inte; Kp, EIntet.

 

E är inte Intet, givet att E (Världen) inte är Intet, men ur Intet kan rationellt inget komma:

 

UIp) Inget kan uppkomma ur Intet.

 

Och evident existerar det något, E är något, vilket givet UIp konfirmerar T1’:

 

EIntet (aldrig någonsin); UIp:

 

T1) Intet existerar inte; T1’.

 

Denna argumentation för Intets icke-existens är lite annorlunda än i Fundallogik, förutsätter särskilt UIp, en princip vilken rationellt svårligen kan förnekas. Men för större vederhäftighet kanske mer direkta bevis av Intets icke-existens är att föredra, ett är framlagt i avsnittet: Inledande definitioner, ovan, ett annat är det i Fundallogik vilket specifikt utgår från Intets egenskapslöshet, vilket kan tas igen, eftersom detta är så oerhört fundamentalt: