Albert Einstein, i sina relativitetsteorier, definierar mer dynamiskt, men nära nog detta med en ”uppblåst bubbla”, utan att mer specifikt gå in på det, det viktiga är att han förutsätter Intets existens (inte definierar den oändliga Värld som existerar om Intet antas icke-existe-ra). Vilket förstås betyder att om Intets existens kan vederläggas, så vederläggs också relativitetsteorierna, och alla andra teorier vilka för-utsätter Intet existens.

 

Kan då Intets existens avgöras?

 

Ja, att något vilket inte ens är icke-utsträckning skulle kunna existera, vara existens, är intuitivt fullständigt absurt, så intuitivt existerar Intet inte.

 

Logiskt gäller att ett existerande Intet måste äga(/ha) egenskapen egenskapslöshet (om Intet inte äger(/har) egenskapen egenskapslöshet, och förstås ingen annan egenskap heller, så är det platt frågan om icke-existens), men som (per definition) egenskapslöst äger(/har) för-stås Intet inte egenskapen egenskapslöshet, vilket per konventionellt (logiskt) synsätt inte kan gälla (det definierar en (absurd) kontradik-tion), utan logiskt existerar Intet inte.

 

För egen del är detta logiska bevis fullt tillräckligt som bevis för att Intet inte existerar (se vidare: varlden.info, även det att ”något” vilket inte ens är icke-utsträckning skulle kunna existera, kunna vara existens, finner jag intuitivt fullständigt uteslutet; Vilket förstås betyder att existens eventuellt åtminstone är icke-utsträckning (utan position, icke-utsträckning med position är förstås en punkt, se vidare varlden.-info)). Logik och rationalitet står dock konventionellt inte särskilt högt i kurs, utan det talas hela tiden om att fenomens existens måste av-göras ”empiriskt”. Så hur skulle då ett sådant avgörande/bevis se ut, som avgör Intets existens, eller icke-existens?

 

Ja, det kan ju, förutsatt att frågan hålls öppen, sökas resas till någon rand för/i ”vår bubblevärld” och det undersökas vad som gäller där, om Intet existerar där bortom randen, eller ”bubblan” fortsätter, det går att komma förbi ”randen”; Logiska argument bortsedda ifrån, som att Intet, som existerande bortom Världens rand, äger egenskapen att existera bortom Världens rand, vilket förstås (kontradiktoriskt) stri-der mot Intets definition.

 

Mikromässigt, om beståndsdelar efter en (sista) klyvning ”går upp i rök”, blott bara försvinner, övergår i att vara Intet, så är Intet bevisat. Men om det är så att dessa beståndsdelar övergår i att vara (rent) rum, de diffunderar ut i redan befintligt rum, blir ett med övrigt rum, så övergår de förstås inte till att vara Intet, utan då till att vara rum (vilket förstås är något egenskapsfyllt, något med egenskaper). En dis-tinktion vilken knappast (någonsin) går att göra, ”se” eller uppfatta, alltså om beståndsdelarna övergår i att vara Intet eller (rent) rum.

 

Tillräckligt med rent rum kan även sökas komprimeras, vilket om inget blir utfallet av det bevisar Intets existens, att rum är Intet (intui-tivt förstås fullständigt absurt, se vidare varlden.info). Eller så kan det sökas ”ses” om något kan uppkomma i/ur Intet (ett ”Intet” vilket de facto inte är något egenskapsfyllt), vilket (rationellt) bevisar Intets existens, eftersom det är fullständigt absurt att något skulle kunna upp-komma i/ur Intet om Intet inte existerar.

 

Inget av dessa ”empiriska” experiment förefaller kunna nå målet, att avgöra om Intet existerar eller inte. Alternativet att lämna frågan öp-pen, går (rationellt) simpliciter inte, eftersom Intets icke-existens då definierar en oändlig (ganska given, se varlden.info) Värld, så önskas annan Värld definieras, särskilt ”bubblevärldar”, så måste simpliciter Intet antas existera.

 

Ställning måste sålunda tas, och för egen del är det (närmast) solklart: Intet existerar inte (och följaktligen existerar den oändliga Värld som definieras i varlden.info, ge och ta lite (eventuellt)). Hur många ”empiriska bevis” det än läggs fram för särskilt ”bubblevärldar”, sär-skilt då Einsteins, så är det att dessa bubblevärldar förutsätter Intets existens så oerhört irrationellt att de blott bara inte går att ta på allvar (tills Intets existens eventuellt bevisas).

 

Den Värld som definieras givet ett antagande av Intets icke-existens är till stor del klassisk (se varlden.info), och människan har i princip känt denna rationella Värld länge, åtminstone sedan Antiken. Det är först under sent 1800-tal och under 1900-talet denna rationella syn (konventionellt) har förkastats till förmån för en irrationell (vilken fortsatt gäller konventionellt), vilken då förutsätter Intet existens. Var-för? Ja, det kan verkligen frågas (så länge det inte är bevisat att Intet existerar, något som då åtminstone förefaller väldigt svårt (alltså att bevisa Intets existens), men det handlar om antaganden och tankevurpor bortom all rim och reson. Vetenskapen ser närmast ett egenvärde i krånglighet (till exempel då detta med ”bubblevärldar”, eller än värre flerdimensionella världar (med fler än tre dimensioner)), och den har fascinerats av hur tanken närmast av sig själv kan löpa, utvecklas när den väl kommit in på ett (teoretiskt/axiomatiskt/formalistiskt) spår, och i det har (den vetenskapliga) tanken tappat förnuftet (rationaliteten), vilket är lätt hänt, särskilt om teorin är komplex, och man så att säga placerar sig mitt i denna teori, istället för att ta några steg åt sidan och tittar på teorin utifrån (se särskilt vidare varlden.info); Och sedan tolkas förstås ”empirin” (tautologiskt) i enlighet med dessa teorier (annars skulle de simpliciter inte antas, om de inte antas korrespondera mot ”empiri”, ”empirin”), med vilket det (förstås) ska mycket till innan ”empirin” så att säga säger ifrån, (går) emot teo-rierna (just på grund av biasen för teorierna ifråga, se vidare varlden.info).

 

 

Kort (logisk/rationell) Världsdefinition (extra/artikel)

 

Logisk/rationell Världsförståelse är närmast omedelbar om utgångspunkt tas i Intet, definierat som egenskapslöshet, att Intet inte ens är icke-utsträckning (eller något annat), givet att något sådant, alltså något vilket inte ens icke-utsträckning (eller något annat), inte kan exi-stera, vara existens, vilket det intuitivt (åtminstone enligt mig) inte kan göra/vara.

 

Dessutom, Intet som existerande måste (rationellt) äga(/ha) egenskapen egenskapslöshet (om inte, ja, då är det simpliciter inte frågan om Intet), och följaktligen äger(/har) Intet (som egenskapslöst) inte (heller) egenskapen egenskapslöshet, vilket intuitivt är ett absurt förhål-lande(/fenomen) (en absurd kontradiktion). Det handlar sålunda om intuition även i detta logiska fall, detta dock på höge abstraktionsnivå än vad som gäller i föregående stycke, där det så att säga direkt tittas på vad det i grunden handlar om, vilket är en bättre intuitiv lösning än detta med att söka formulera en (absurd) kontradiktion, att utifrån detta grundläggande vilket ”ses” (intuitivt) söka avgöra om det kan gälla eller inte, existera eller inte. Kontradiktioner är mer lösa (ad hoc) fenomen/förhållanden, det kanske finns kontradiktioner vilka (åt-minstone i någon mån) är intuitiva, så att (ad hoc) generellt utesluta alla kontradiktioner (som absurda), är att anta för mycket (på för-hand/ex ante). Intet-kontradiktionen kan dock (intuitivt, åtminstone enligt mig) utan vidare konstateras vara absurd (alltså att ett existe-rande Intet både äger(/har) och inte äger(/har) egenskapen egenskapslöshet).

 

Och följaktligen (Intet uteslutet kunna existera) existerar åtminstone icke-utsträckning (utan position), vilket om en sådan antas existera direkt ”målar upp” en infinit Värld (icke-utsträckningen existerar så att säga utan position överallt och ingenstans). Ett antagande av exi-stens av icke-utsträckning är dock (intuitivt) i sig problematiskt (vad är en icke-utsträckning?), så bättre är att utgå ifrån det att Intet (rati-onellt, åtminstone enligt mig då) inte existerar, med vilket Intet förstås varken existerar före, efter, inom eller bortom Världen, utan följaktligen är Världen infinit (i alla riktningar).

 

För att logiskt kategoriskt komma vidare måste det avgöras hur infinit Världen är:

 

Anta V’>V, där V är en minsta (i alla riktningar infinit (utifrån alla positioner i V)) Värld, men precis som V’, i de riktningar V’ fortsätter infinit, så fortsätter även V infinit i de riktningarna, med vilket V’=V (om V’<V, så är V’ finit, eftersom V är en minsta infinitet, vilket förstås strider mot presumtionen att V’ är infinit (V’>V, vilket då (logiskt) utfaller i att V’=V)):

 

Världen=V.

 

Givet detta och att alla (eventuella) x≠V tillhör V (xÎV), så är alla dessa x<V (annars är de ju =V), alltså finita. Med vilket alla x(≠V) måste äga en uppkomst och en fullbordan (annars är de infinita och =V). Särskilt måste V emellanåt vara helt tomt på x, annars är x=[alla x] infinit, alltså =V, vilket då inte kan gälla för x≠V. Utifrån ett sådant (rent V-)tomläge, finns rationellt/logiskt endast en förklaring till uppkomst av x, nämligen att V kan kontraktera (lokalt, inte totalt, det definierar (kontradiktoriskt) att V inte är en minsta infinitet), kom-primera tomrum, vars utfall då är x, särskilt minsta x: mx. mx vilka följaktligen består av komprimerat tomrum.

 

Det kan tänkas att detta tomläge är mer kompakt, inte är rent rum, en kompakthet vilken i så fall måste vara homogen, odelbar, för om den är delbar, likt pepparkaka, så definieras x≠V, vilka sålunda är finita existenser (annars är de ju =V). Intuitionen (åtminstone min, och i någon mån ”empirin”) vill ha det till att V i dessa tomlägen är rent rum, inte något mer kompakt, åtminstone inte något mycket kompakt, och längre går det inte att komma i den diskussionen. Och hursomhelst gäller principiellt samma sak om V så är rent tomrum eller något mer kompakt vad gäller mx, de består (komprimerat) antingen av detta rena tomrum eller av detta mer kompakta. Och här antas det då handla om (rent) tomrum.

 

Minsta tomrum definieras mv, rent abstrakt/principiellt, eftersom mv förstås inte är eviga x≠V, utan följaktligen något ad hoc definierat, för ändamålet att definiera mx, och viss intuition finns det också i existens av mv, alltså av minsta volymer(/tomrum), eller ”energier”, och det kan konstateras att samma antal (ihop)komprimerade mv rationellt definierar (exakt) samma mx (att samma antal mv kan definie-ra olika mx är irrationellt, alltså att samma mängd tomrum, komprimerat, skulle kunna definiera olika sorters mx, med olika egenskaper). Så om det existerar olika sorters mx består de följaktligen av olika antal (komprimerade) mv, vilket dock (rationellt) kan uteslutas, inte existerar, se vidare det påföljande.

 

Fullbordan då? Ja, för att vara försäkrad om att inget mx är evigt(/infinit, alltså (kontradiktoriskt) =V), så måste mx kunna sönderfalla, avsöndra mv (ytterst). Givet vilket, och att mx fullbordas vid sönderfall (mx blir (rent) tomrum (mv) igen) – mx inte blir absorptiva (eller fortsatt är stabila, för då är det ju inte frågan om mx (minsta stabila x)), för då föreligger en evighetsmöjlighet för mx, att mx genom ab-sorption kan återskapa sig själva, göra sig stabila igen, förstås i strid mot att mx är finita (detta vilket (implikativt identiskt) implicerar att mx eventuellt endast är absorptiva i ett inledningsskede (vid sin skapelse), när de väl är stabila, n antal mv, så fullbordas de vid sönder-fall, antingen direkt eller efter viss (kort) tid) – betyder att alla mx är exakt lika, för annars kan samma antal mv i ena fallet innebära full-bordan i det andra innebära fortsatt stabilitet, vilket (då) är irrationellt (att samma antal mv definierar olika fenomen): Om samma antal mv kan definiera olika fenomen, så kan till exempel gälla ett större mx vilket består av n+1 antal mv fullbordas vid avsöndring av ett mv, medan ett mindre mx bestående av n antal mv (fortsatt) är stabilt, vilket då är irrationellt.

 

Alla mx är sålunda exakt lika, och skapas då särskilt i V-kontraktioner, det kan även finnas andra sorters kontraktioner i V, rum-/rymdrö-relser skapade av mx i V (genom att (stabila, icke-(mv-)absorberande) mx stöter undan mv, eller att mx attraherar(/repellerar) mv, se vi-dare nedan), och mx fullbordas genom klyvning (genom att klyvas av andra mx, se vidare nedan) eller sönderfall.

 

Ytterligare egenskaper för mx?

 

Ja, först och främst kan konstateras att mx är mer kompakta volymer, eftersom icke-utsträckningar (utan positioner), punkter (icke-ut-sträckningar med position), kurvor, ytor och rena volymer principiellt redan existerar i det tomma rummet. Så för distinktionens skull är mx mer kompakta volymer (än ren volym).

 

Stötar mellan mx är vidare en möjlighet, om mx inte fullbordar/klyver varandra när de krockar: Eftersom mx då är exakt lika är den enda rationella möjligheten att mx fullbordar varandra om de klyver det mx de krockar med, vilket vidare betyder att klyvning endast kan ske om flera mx samtidigt ”hoppar”, se vidare nedan, in i ett mx, vilket av rent sannolikhetsskäl betyder att klyvning(sfullbordan) av mx är ovanligt, om ens förekommande. Det kan konstateras att stötar mellan x, och följaktligen mellan mxÎx, förekommer ”empiriskt”, med vilket (”empiriskt”) kan konstateras att stötar mellan mx förekommer/existerar (mx klyver inte varandra när de krockar (om det får tros på ”empirin”), i alla fall då inte om endast två mx är inblandade i en krock). 

 

En annan möjlighet är att mx attraherar varandra, vilket blott endast sker (om attraktion existerar), eftersom mx då (som minsta x) full-bordas om de söker sända ut något (”attraktionspartiklar”, det är detsamma som avsöndring av något, och alltså detsamma som sönder-fall/fullbordan); Hakar (på mx, vilka kan haka i andra mx hakar(/krokar), för mer fast sammanhållning) är ytterligare en tanke, men det torde definiera väldigt ömtåliga mx, vilka (förstås) skulle fullbordas om en hake bryts av, så knappast troligt.

 

Dessutom, om mx rör sig, så måste de ”hoppa” fram, för annars är de kvar i samma position, på samma plats, utan mx måste följaktligen ”hoppa” ett stycke, utan att vara i detta stycke, denna distans, för att komma till, vara i en ny position, på en ny plats, ha rört sig. Ointui-tivt, men så är det blott (logiskt/rationellt), annars är mx som sagt var kvar i samma position.

 

Rotation är vidare en ganska given egenskap, orsakad av att andra mx stöter till eller attraherar mx, att mx skulle kunna rotera av egen kraft är rationellt fullständigt uteslutet, det definierar så att säga en motor i mx, vilken då driver mx rotation, vilket är fullständigt absurt givet de små tingestar mx torde vara (särskilt i enlighet med ”empirin”).

 

Givet att mx är små ”döda” tingestar (mer kompakta volymer, då bestående av komprimerade mv), så är det även uteslutet att mx kan växla mellan attraktion, repellation eller neutralitet (det gör (rationellt) mx alldeles för avancerade), utan mx äger en av dessa egenskaper, och attraktion är det som ligger närmast till hands att anta givet ”empirin” som tycks definiera att mx kan hålla ihop mer fast, alltså attra-hera varandra, särskilt på stora avstånd från varandra; Konventionellt finns ett antagande att ”mx” kan kommunicera med varandra på (stora) avstånd från varandra (”Sammanflätning”), givetvis fullständigt irrationellt i enlighet med denna text (varlden.info): Kommunika-tion mellan mx förekommer i enlighet med varlden.info endast om mx kan röra sig mer bestämt efter att något annat mx=mx’ stött till mx. En kommunikation vilken i så fall sker när mx och mx’ existerar (p-superpositionellt) överlagrade för ett kort ögonblick när mx’ ”hoppat” in i mx, och mx’ kommunicerar till mx i vilken riktning mx (någorlunda) ska ”hoppa”, se vidare varlden.info. Och i enlighet med ”empirin” verkar det existera mer bestämd rörelse, och följaktligen också sådan här kommunikation mellan mx’ och mx, hur absurd den än är för ett rationellt sinne. 

 

Med detta torde alla (rationella) egenskaper ett mx kan äga vara definierade.

 

mx vilka sedan förstås bygger vad allt de nu kan bygga, allt från det minsta till det största (i V). Och särskilt kan de förstås ”empiriskt” bygga ”människor”, vilka till exempel skriver sådana här texter, tankar vilka förstås grundläggande är mx (i ”hjärnan”), och lika mycket är mx som text på en datorskärm eller ett papper, precis som datorskärmen och pappret förstås också är mx, precis som allt annat, vilket inte är V(/mv), utan då mx, särskilt då skapade av V per se (i V-kontraktioner).

 

Värt att tillägga, eftersom det konventionellt finns mycket ”forskning” om det, är att ”hjärnholism”, att medvetandet, jag-/själskänslan, skulle vara något mer än ett blotta kluster av mx, evident direkt utesluts av denna mx-definition. Nej, medvetandet, för att använda det ut-trycket, är simpliciter mx i rörelse, eftersom tankar är rörliga, om mx är (tillräckligt) orörliga så är också tankarna orörliga, och det existe-rar helt enkelt inga tankar, utan för det måste ”hjärnholism” tas till, som tillförande något ytterligare utöver de orörliga mx, kanske om-svävande dessa orörliga mx, och detta då på något sätt så att det (holistiskt) definierar tankar. Något omsvävande (eller annat) som givet mx-definitionen förstås inte finns, utan det är förstås frågan om mv (om det inte är frågan om mx), alltså frågan om tomrum, och inget an-nat; Allt mer specifikt, atomer, molekyler till planeter och universa, består då ytterst av mx, vilka mer fast håller ihop genom en attrakti-onskraft (mx blott äger). Detta vilket alltid ska ligga i bakhuvudet när fenomen mer specifikt tittas på, definieras. Särskilt när mentala fenomen analyseras, vilka då (ytterst) är mx i rörelse, vilket då grundläggande är ”hopp” och (mx-)attraktion, men på ett högre plan kan vara (är) en process byggd av mx. Bilar kan till exempel i enlighet med ”empirin” byggas, förstås byggda av mx (ytterst), och som varande bilar definierade vara ”maskiner”, då byggda av mx (ytterst). Och detsamma gäller i princip för ”hjärnprocesser” eller ”mentala fenomen”, de är också ”maskiner” (ytterst) byggda av mx. Den enda skillnaden är att den ena (mx-)processen ses vara (är) mer avancerad än den andra.