Ja, givet E-teorin faller det sig helt naturligt att (allmänt) anta Up (för alla former av x (alltså generellt)), att till exempel föregående exakt lika kluster av mx är ett och samma kluster av mx om ”de” existerar i (exakt) samma position.

 

Och Up’’ också, och det närmast utan att T1 behöver dras in, det blott (evident) är irrationellt att se ett kluster av mx holistiskt/meridiois-tiskt kunna vara något mer/mindre än detta kluster av mx.

 

Och antas Up’’ gälla i E, så är det blott absurt att mer allmänt anta FT inte vara giltigt, eftersom det är E som är empiriskt viktigt, inte vad tanken icke E-mässigt kan fantisera ihop.

 

Återigen, detta grundläggande är inte svårt, komplicerat (när det väl hittats), det finns helt enkelt inte mycket till alternativ. Att världen skulle vara så oerhört komplicerad är helt enkelt inte sant, det kan endast sinnet som så att säga inte tänkt klart tycka.

 

 

Lite mer om medvetande

 

Uteslutet att medvetande (M) ingenting är (M≠0), så finns allmänt primärt fyra möjligheter (vilka det i litteraturen finns en mängd olika mer specifika begrepp för (slå på begreppet medvetandefilosofi)):

 

1) M={mx}(; mx≠0).

 

2) M=x; x={mx}+q(; mx,q≠0; q≠mx).

 

q kan allmänt antingen (exogent) tillföras x, eller (syntetiskt, kombinatoriskt, endogent) uppstå i x. Det senare vilket förstås strider mot T1 (q uppkommer ur Intet), då givet att det inte handlar om mx (q särskilt inte är något mx sänder ut). Om M inte är en kombination av mx och q, så finns två möjligheter:

 

3) M=q; qÎx.

 

4) M=q; ((qÎx)).

 

I 3 är M då endast q, men mx är en nödvändig förutsättning för q, vilket mx inte är i 4, q kan (eventuellt) existera fritt, obundet till mx i fall 4. q är allmänt antingen ett ”stort” (enhetligt, homogent) q, eller bestående av minsta q (mq, motsvarande mx). Givet E-teorin (I i av-snitt E), så är alla mx exakt lika, det existerar inga q≠mx.* Men om det bortses ifrån (på samma sätt som Fysiken bortser från det, genom att då anta existens av massor av olika sorters ”mx”), så kan med det primärt två olika sorters ”substanser” existera: medvetande-x=q(/-mq) och icke-medvetande-x=mx. Givet dessa två olika ”substanser”, så kan förstås vidare diskuteras kring dessa, särskilt rörande om q måste nedläggas i x={mx} av någon/något för att x ska bli ett M. Givet E-teorin är förstås all sådan diskussion nonsens, det är simpliciter 1 som gäller, M är blott klustret av mx ({mx}). Men om E-teorin inte är förutsatt, särskilt givet att Fysiken öppnar upp för existens av olika ”substanser”, så är det inte särskilt konstigt att en diskussion kring om q existerar kan uppkomma, vilket den uppenbart också gjort, och den frodas rätt bra än idag, i skrivande stund (inte minst (medvetande)filosofiskt), alltså om det föreligger någon fundamental diffe-rens mellan M och mx, om M är något (holistiskt) utöver {mx} (vilket M då inte är i enlighet med E-teorin).

 

__________

* Eller om så önskas är alla mx=q, men givet att det i enlighet med ”empirin” existerar omedvetna x, så är det mer rationellt definiera dessa x bestå av mx än av q (att q=mx), alltså att inte föra in medvetandebegreppet redan på mx-nivå, M uppstår eventuellt senare, är (rö-rlig) interaktion mellan mx (som då består av komprimerat tomrum, vilket det är absurt se något medvetandemässigt i, även om potenti-alen, möjligheten för medvetande finns i mx, i enlighet med T1, men det då eventuellt manifesterat först i viss mx-konstellation).

 

 

Moral

 

Givet T1 finns förstås all (möjlig) moral som möjligheter, om så E är helt tomt, i vilket fall moralen förstås inte äger någon som helst be-tydelse. Vilket den inte heller gör på mx-nivå, eller på omedveten x(={mx})-nivå, i vilket fall mx/x blott är på det sätt mx/x är, utan (själv)reflektion. Utan det är först för någorlunda reflekterande, medvetna x som moral har någon betydelse. Desto mer ju mindre reflek-terande kan hävdas; Den mindre reflekterande tenderar förstås mot den/det helt oreflekterande/omedvetna, med vilket det så att säga ten-derar mot dogmatism/programmering (om x agerar på visst sätt vid vad som kan definieras vara (är) moraliska val). Och följaktligen har moral minst programmatisk/dogmatisk betydelse om alla moraliska möjligheter kan ses. Även om det i detta senare fall verkligen handlar om att välja (mellan moraliska val, kräver en ansträngning). Minst behöver eremiten välja, och mest den i ett socialt sammanhang. För so-ciala sammanhang kan det definieras vad som ses vara bra för det per se, oberoende av dess medlemmar (kollektivet är viktigare än indi-viden), vilket (förstås) utmynnar i moraliska regler som samfundet ser alla individer i det måste följa. Eller tvärtom kan individen defini-eras alltid gå före samhället, den sociala konstruktionen, med vilket förstås andra moraliska regler utfaller än om samhället, den sociala konstruktionen, ses gå före individen.

 

”Empiriska” experiment

 

Åtminstone relativt tydliga ”empiriska” experiment är till exempel att ett äpple håller ihop, att det (eventuellt) finns en kraft vilken håller ihop äpplet. Att äpplen faller mot Jorden, att det (eventuellt) finns en kraft vilken får det att ske. Att av andra biljardbollar stötta biljard-bollar far åt olika håll beroende på hur stötande biljardbollar träffar stötta biljardbollar, att det (eventuellt) finns en kraft vilken bestäm-mer detta. Att x hastighet inte förändras beroende på från vilket håll x far förbi eller igenom en på Jordens yta fast förankrad mätare av x hastighet, givet att x ”körs” med samma (egen)hastighet, att x (eventuellt) är ”fångat/klistrat” av Jordens attraktionskraft. Att små partik-lar vilka skjuts iväg rör sig vingligt, särskilt om de skjuts genom spalter, ”större” partiklar rör sig mer rakt/rätlinjigt (till exempel laserljus är ett ”större” x, består E-teoretiskt av fler mx än ”vanligt” ljus), vilket (eventuellt) bevisar just detta.

 

Rörande ”sammanflätning” skulle ett relativt tydligt ”empiriskt” experiment för sådan vara om det gäller att y en bit från x påverkas om x påverkas, utan att vad det verkar någon ”mx”-interaktion mellan x och y förekommer, eller att y på något sätt är förprogrammerat att bete sig på visst sätt i samklang med x, vilket i vardagligt tal kallas telepati.

 

Givet E-teorin kan ”sammanflätning” simpliciter inte förekomma; mx kan som de (”döda”) och små ting de är inte kommunicera med an-dra mx, varken med oändlig eller ändlig hastighet, utom när de i stötar är superpositionellt positionerade med varandra (och då per anta-gande i enlighet med ”empirin” som stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx). Det senare ger upphov till tanken att ”mx” kan vara superpositionellt positionerade även om de existerar i olika positioner, vilket förstås definierar en helt annan rymd än E-rymden, med vilket särskilt T1 måste förkastas, vilket rationellt simpliciter inte är möjligt.

 

De experiment vilka hävdas bevisa ”sammanflätning” och andra kvantmekaniska fenomen kan på intet sätt hävdas vara tydliga, det hand-lar om ytterst komplicerade anordningar där partiklar (massor på en och samma gång, eller ”enstaka” (efter varandra)) skjuts i olika ba-nor, där banorna/vägarna kan stängas av eller öppnas upp för partiklarna, partiklar vilka även genom delare (instrument i vägen för parti-klarna) brukar kunna delas upp, så att delarna far iväg i olika riktningar (med vilket det E-teoretiskt förstås inte är frågan om mx, efter-som mx (givetvis) inte kan delas (ja, om de delas, så fullbordas de ju, och det handlar det inte om, primärt klyvning, i dessa anordning-ar)). Och sedan detekteras det var ”partiklarna” hamnar genom detektorer, och sedan görs en tolkning av allt detta, av vad som sker i an-ordningen, företrädesvis utifrån något matematiskt beräknat.*

 

Matematiken som ofta ses som något överordnat, neutralt, vilken kan ligga till grund för all sorts verklighet, vanligtvis handlar det Fy-siskt om ”klassisk”, kvantmekanisk och relativistisk(/einsteinsk) verklighet, då enligt olika (matematiska) definitioner (vilka utgår ifrån olika matematiskt formulerade axiom, vilka förutsätter att den grundläggande matematiken, framledningsreglerna är lika giltiga i vilken verklighet det än är frågan om). Vilket rationellt förstås är helt fel, det är verkligheten som är överordnad, matematiken underordnad (ver-kligheten, matematiken är inte neutral), och giltig endast om den kan ses passa till verkligheten.

 

En verklighet som då primärt givet Up och T1 definieras av E-teorin, vill en annan verklighet än E-teorin ses är det först och främst T1 som måste förkastas, vilket rationellt då inte är möjligt. Men kan något tydligt ”empiriskt” experiment bevisa T1:s ogiltighet, så är det rationellt förstås endast att böja sig för det. Ett sådant experiment skulle vara att söka resa till randen av Universum,** Universum kanske inte är så vansinnigt utsträckt i viss riktning, och där se att det tar stopp, att det inte går att komma bortom randen, in i Intet; Är det inte tvärstopp, utan det går att komma förbi ”randen”, är det (förstås) inte frågan om Intet bortom ”randen” (utan om E som fortsätter). I och för sig kan det vara så, eftersom Universum tränger ut Intet om Intet existerar omgivande Universum, att till exempel armen som sträcks in i Intet och tränger bort Intet, tänjer ut rymd. Även om Intet då principiellt kontradiktoriskt äger egenskapen att kunna ut-, bortträngas, precis som Intet kontradiktoriskt äger egenskapen att inte kunna utträngas av en arm om armen inte kan tränga in i, ut Intet. Och om en arm inte kan föras in i, tränga ut, bort Intet, kan då Universum göra det? Ja, det är nog helt enkelt så att T1 är giltigt.

 

__________

* Redan den konventionella tolkningen av Dubbelspaltexperimentet är sålunda E-teoretiskt starkt ifrågasättbar, så ingen större idé att mer specifikt ge sig in på E-teoretiska tolkningar av dessa andra kvantmekaniska experiment, innan det verkligen är visat att det föreligger nå-got icke-E-teoretiskt vad gäller skjutna partiklars färd mellan ”kanon” och yta (vilket eventuellt ligger till grund för tolkningen av dessa andra experiment, och i vilket fall den E-teoretiska tolkningen (om vingliga partiklar) förstås är falsk), vilket helt enkelt betyder att tyd-ligt visa att det inte finns en bana för partiklarna mellan kanon och yta, utan att partiklarna ”hoppar” slumpmässigt mellan kanon och yta (”hopp” definierade av den matematiska vågfunktionen, ”partikeln” är i alla positioner i den matematiska vågfunktionen innan det slump-mässiga utfallet på ytan som det kvantmekaniskt brukar uttryckas), ”hopp” längre än de ytterst korta ”hopp” det E-teoretiskt är frågan om (på den vingliga banan mellan kanon och yta för väldigt små partiklar); Vilket förstås principiellt kan ses om det kan kommas ned på ”mx”-nivå, ”mx” på sin färd kan följas likt en flugas färd kan följas. 

 

** Att det är omöjligt i enlighet med relativitetsteorierna är förstås endast att strunta i, teorier kan, får inte hindra ”empiriska” experiment, försök; Enligt relativitetsteorierna är det ju endast att följa med ljuset i sin (strängmollusk)bana, man är ju en ljusdel, ett ljusflöde i detta större ljusflöde, som då är Universum, så endast om man är i Universums ljusflödes kant mot Intet är det eventuellt möjligt att säga något ”empiriskt” om Intet där bortom Universum/ljusflödets kant/rand.

 

 

”N:s” sanningsvärdetabell igen

 

Vilken då lyder:

 

   x         y

 sant   falskt

falskt   sant

 

Vilken allmänt tolkad, (då) ska tolkas:

 

Om x≥0 (per definition) är sant, så är alla y(≠x) falska (för x).

 

Om x≥0 (per definition) är falskt, så gäller följande möjligheter:

 

x=0 är falskt eller fullständigt falskt: Det existerar åtminstone en ”ersättare” y(≠0) vilken definierar x(≠0, vara) sant; I detta fall definierar fullständigt falskt simpliciter en starkare övertygelse än om x blott ses som falskt.

 

x≠0 är falskt: Det existerar åtminstone en ”ersättare” y≥0 vilken definierar x(≥0, vara) sant; Om y=0 handlar det förstås blott om en ”er-sättare”, och x är fullständigt falskt (ex post; x=0).

 

x≠0 är fullständigt falskt: Det existerar ingen ”ersättare” y≠0 vilken definierar x (vara) sant, utan y(=x)=0 (ex post).

 

Det är sålunda inte helt enkelt att (rationellt) tolka denna tabell. Att tolka den algoritmiskt, som en (generell) enkel regelstruktur, går i viss mån så länge fullständigt falska x inte är med i bilden, det handlar om x,y≥0, där x eller y blott kan vara falska, det alltid existerar (åtminstone) en ”ersättare” (≥0) till ett falskt x(≥0). Men om y=0, utgående ifrån att x(≠0) är falskt, så är x alltså fullständigt falskt och det finns överhuvudtaget ingen mening med att analysera x, analys rörande om x är x eller y är fullständigt meningslös (då eftersom det handlar om ett fullständigt falskt fenomen (x), vilket inget y (annat än då 0) definierar sant), utan för meningsfull analys måste det finnas ”ersättare” ≠0, vilket i princip förklarar Klassisk logiks (N-logiks) antagande av just detta, och vidare reduceringen (från det föregående allmänt giltiga) till (antagandet av, det oerhört inskränkta) N (som då definierar det stå mellan endast två (unika) alternativ, x och y). Men, det (existens av y≠0 givet att x≠0 är falskt) utesluter då att x kan vara fullständigt falska (att x=0 (ex post)), vilket simpliciter (ratio-nellt) inte kan uteslutas (alla torde kunna tänka sig något (x) de ser vara fullständigt falskt, vilket de inte på något sätt kan ses definieras sant (att x sant är y(≠x,0)), kan ”vändas” (genom en ”ersättare” y(≠0) vilken definierar x sant) till något sant).

 

Även det att det kan finnas många ”ersättare”, inte endast en som då enligt N, vederlägger N. I vilket fall det förstås (eventuellt) är att väl-ja en ”ersättare”. En platonistisk/empirisk presupposition i (antagandet av) N kan skönjas i detta, eftersom det givet något platonistiskt el-ler empiriskt existerande x(≠0) finns något (y≠0) som (kategoriskt) definierar x sant. Men inget är då bestämt innan det är bestämt, och dessutom då så kan det vara så att det bestämda x≠0 (särskilt då ett antaget platonistiskt/empiriskt x) visar sig vara fullständigt falskt (ge-nom någon slags revision), och alltså x=y=0, vilket då ytterligare vederlägger N (som definierar detta inte vara möjligt).

 

 

Rörande det mest grundläggande (igen)

 

Det handlar om definition redan från början (det handlar alltid om definition). Vilket särskilt visas av att det finns två vägar att börja, med vilket det definitionsmässigt (förstås) handlar om att välja (definiera vilket alternativ som ska utgås ifrån) redan från början.

 

Vilka är då dessa två alternativ? Ja, å ena sidan finns ett rent abstrakt, vilket börjar i distinktionen Intet=egenskapslöshet och Något≠Intet, vilket vidare kommer till konklusionen, eftersom egenskapen att kunna definiera (per definition) inte existerar i Intet (som egenskaps-löst), att definition eventuellt förekommer i Något (egenskapen att kunna definiera existerar eventuellt i Något, inte i Intet). Särskilt defi-nition av vad Något är för något, men definition föreligger förstås i detta rent abstrakta fall redan innan sådan eventuell definition av Nå-got, då rörande definition av distinktionen mellan Intet och Något; Att denna analys kommer till konklusionen att Något måste föreligga för att något överhuvudtaget ska föreligga förändrar inte att definition föreligger redan innan den konklusionen, att definition föreligger redan från början, är med, är ett vara, redan från början (innan konklusionen att Något måste föreligga för att definition ska kunna före-komma).