De experiment vilka hävdas bevisa ”sammanflätning” och andra kvantmekaniska fenomen kan på intet sätt hävdas vara tydliga, det hand-lar om ytterst komplicerade anordningar där partiklar (massor på en och samma gång, eller ”enstaka” (efter varandra)) skjuts i olika ba-nor, där banorna/vägarna kan stängas av eller öppnas upp för partiklarna, partiklar vilka även genom delare (instrument i vägen för parti-klarna) brukar kunna delas upp, så att delarna far iväg i olika riktningar (med vilket det E-teoretiskt förstås inte är frågan om mx, efter-som mx (givetvis) inte kan delas (ja, om de delas, så fullbordas de ju, och det handlar det inte om, primärt klyvning, i dessa anordning-ar)). Och sedan detekteras det var ”partiklarna” hamnar genom detektorer, och sedan görs en tolkning av allt detta, av vad som sker i an-ordningen, företrädesvis utifrån något matematiskt beräknat.*

 

Matematiken som ofta ses som något överordnat, neutralt, vilken kan ligga till grund för all sorts verklighet, vanligtvis handlar det Fy-siskt om ”klassisk”, kvantmekanisk och relativistisk(/einsteinsk) verklighet, då enligt olika (matematiska) definitioner (vilka utgår ifrån olika matematiskt formulerade axiom, vilka förutsätter att den grundläggande matematiken, framledningsreglerna är lika giltiga i vilken verklighet det än är frågan om). Vilket rationellt förstås är helt fel, det är verkligheten som är överordnad, matematiken underordnad (verkligheten, matematiken är inte neutral), och giltig endast om den kan ses passa till verkligheten.

 

En verklighet som då primärt givet Up och T1 definieras av E-teorin, vill en annan verklighet än E-teorin ses är det först och främst T1 som måste förkastas, vilket rationellt då inte är möjligt. Men kan något tydligt ”empiriskt” experiment bevisa T1:s ogiltighet, så är det rationellt förstås endast att böja sig för det. Ett sådant experiment skulle vara att söka resa till randen av Universum,** Universum kanske inte är så vansinnigt utsträckt i viss riktning, och där se att det tar stopp, att det inte går att komma bortom randen, in i Intet; Är det inte tvärstopp, utan det går att komma förbi ”randen”, är det (förstås) inte frågan om Intet bortom ”randen” (utan om E som fortsätter). I och för sig kan det vara så, eftersom Universum tränger ut Intet om Intet existerar omgivande Universum, att till exempel armen som sträcks in i Intet och tränger bort Intet, tänjer ut rymd. Även om Intet då principiellt kontradiktoriskt äger egenskapen att kunna ut-, bortträngas, precis som Intet kontradiktoriskt äger egenskapen att inte kunna utträngas av en arm om armen inte kan tränga in i, ut Intet. Och om en arm inte kan föras in i, tränga ut, bort Intet, kan då Universum göra det? Ja, det är nog helt enkelt så att T1 är giltigt.

 

__________

* Redan den konventionella tolkningen av Dubbelspaltexperimentet är sålunda E-teoretiskt starkt ifrågasättbar, så ingen större idé att mer specifikt ge sig in på E-teoretiska tolkningar av dessa andra kvantmekaniska experiment, innan det verkligen är visat att det föreligger nå-got icke-E-teoretiskt vad gäller skjutna partiklars färd mellan ”kanon” och yta (vilket eventuellt ligger till grund för tolkningen av dessa senare experiment, och i vilket fall den E-teoretiska tolkningen (om vingliga partiklar) förstås är falsk), vilket helt enkelt betyder att tyd-ligt visa att det inte finns en bana för partiklarna mellan kanon och yta, utan att partiklarna ”hoppar” slumpmässigt mellan kanon och yta (”hopp” definierade av den matematiska vågfunktionen, ”partikeln” är i alla positioner i den matematiska vågfunktionen innan det slump-mässiga utfallet på ytan som det kvantmekaniskt brukar uttryckas), ”hopp” längre än de ytterst korta ”hopp” det E-teoretiskt är frågan om (på den vingliga banan mellan kanon och yta för väldigt små partiklar); Vilket förstås principiellt kan ses om det kan kommas ned på ”mx”-nivå, ”mx” på sin färd kan följas likt en flugas färd kan följas. 

 

** Att det är omöjligt i enlighet med relativitetsteorierna är förstås endast att strunta i, teorier kan, får inte hindra ”empiriska” experiment, försök; Enligt relativitetsteorierna är det ju endast att följa med ljuset i sin (strängmollusk)bana, man är ju en ljusdel, ett ljusflöde i detta större ljusflöde, som då är Universum, så endast om man är i Universums ljusflödes kant mot Intet är det eventuellt möjligt att säga något ”empiriskt” om Intet där bortom Universum/ljusflödets kant/rand.

 

 

”N:s” sanningsvärdetabell igen

 

Vilken då lyder:

 

   x         y

 sant   falskt

falskt   sant

 

Vilken allmänt tolkad, (då) ska tolkas:

 

Om x0 (per definition) är sant, så är alla y(x) falska (för x).

 

Om x0 (per definition) är falskt, så gäller följande möjligheter:

 

x=0 är falskt eller fullständigt falskt: Det existerar åtminstone en ”ersättare” y(0) vilken definierar x(0, vara) sant; I detta fall definierar fullständigt falskt simpliciter en starkare övertygelse än om x blott ses som falskt.

 

x0 är falskt: Det existerar åtminstone en ”ersättare” y0 vilken definierar x(0, vara) sant; Om y=0 handlar det förstås blott om en ”er-sättare”, och x är fullständigt falskt (ex post; x=0).

 

x0 är fullständigt falskt: Det existerar ingen ”ersättare” y0 vilken definierar x (vara) sant, utan y(=x)=0 (ex post).

 

Det är sålunda inte helt enkelt att (rationellt) tolka denna tabell. Att tolka den algoritmiskt, som en (generell) enkel regelstruktur, går i viss mån så länge fullständigt falska x inte är med i bilden, det handlar om x,y0, där x eller y blott kan vara falska, det alltid existerar (åtminstone) en ”ersättare” (0) till ett falskt x(0). Men om y=0, utgående ifrån att x(0) är falskt, så är x alltså fullständigt falskt och det finns överhuvudtaget ingen mening med att analysera x, analys rörande om x är x eller y är fullständigt meningslös (då eftersom det handlar om ett fullständigt falskt fenomen (x), vilket inget y (annat än då 0) definierar sant), utan för meningsfull analys måste det finnas ”ersättare” 0, vilket i princip förklarar Klassisk logiks (N-logiks) antagande av just detta, och vidare reduceringen (från det föregående allmänt giltiga) till (antagandet av, det oerhört inskränkta) N (som då definierar det stå mellan endast två (unika) alternativ, x och y). Men, det (existens av y0 givet att x0 är falskt) utesluter då att x kan vara fullständigt falska (att x=0 (ex post)), vilket simpliciter (rationellt) inte kan uteslutas (alla torde kunna tänka sig något (x) de ser vara fullständigt falskt, vilket de inte på något sätt kan ses definieras sant (att x sant är y(x,0)), kan ”vändas” (genom en ”ersättare” y(0) vilken definierar x sant) till något sant).

 

Även det att det kan finnas många ”ersättare”, inte endast en som då enligt N, vederlägger N. I vilket fall det förstås (eventuellt) är att väl-ja en ”ersättare”. En platonistisk/empirisk presupposition i (antagandet av) N kan skönjas i detta, eftersom det givet något platonistiskt el-ler empiriskt existerande x(0) finns något (y0) som (kategoriskt) definierar x sant. Men inget är då bestämt innan det är bestämt, och dessutom då så kan det vara så att det bestämda x0 (särskilt då ett antaget platonistiskt/empiriskt x) visar sig vara fullständigt falskt (ge-nom någon slags revision), och alltså x=y=0, vilket då ytterligare vederlägger N (som definierar detta inte vara möjligt).

 

 

Rörande det mest grundläggande (igen)

 

Det handlar om definition redan från början (det handlar alltid om definition). Vilket särskilt visas av att det finns två vägar att börja, med vilket det definitionsmässigt (förstås) handlar om att välja (definiera vilket alternativ som ska utgås ifrån) redan från början.

 

Vilka är då dessa två alternativ? Ja, å ena sidan finns ett rent abstrakt, vilket börjar i distinktionen Intet=egenskapslöshet och NågotIntet, vilket vidare kommer till konklusionen, eftersom egenskapen att kunna definiera (per definition) inte existerar i Intet (som egenskaps-löst), att definition eventuellt förekommer i Något (egenskapen att kunna definiera existerar eventuellt i Något, inte i Intet). Särskilt defi-nition av vad Något är för något, men definition föreligger förstås i detta rent abstrakta fall redan innan sådan eventuell definition av Nå-got, då rörande definition av distinktionen mellan Intet och Något; Att denna analys kommer till konklusionen att Något måste föreligga för att något överhuvudtaget ska föreligga förändrar inte att definition föreligger redan innan den konklusionen, att definition föreligger redan från början, är med, är ett vara, redan från början (innan konklusionen att Något måste föreligga för att definition ska kunna före-komma).

 

Å andra sidan finns ett ”empiriskt” alternativ, vilket utgår från ”sinnesbubblan”, tar den för given (den/det är evident blott något enligt detta alternativ), till exempel den del av bokhylla och öppna dörr som svagt mörkt grått kan skönjas i det övrigt kompakt mörka när det liggs i sängen innan det ska sovas. Definition handlar i det fallet förstås särskilt om att definiera ord som skönja, mörker, bokhylla, dörr, säng, sova, etcetera. Att blott ta det ”skönjda”, vilket förstås är Något i enlighet med föregående rent abstrakta fall (hade det varit Intet, hade platt Intet rått, och ingenting skönjts, särskilt inte mörker (Intet definierat som egenskapslöst, och följaktligen inte ägande egenska-pen mörker, eller någon annan egenskap)), för givet, ger ingen större vägledning i en förståelse av det skönjda, utan för det måste det definieras, det skönjda specifikt definieras vara det ena eller andra.

 

Och som sagt, redan föregående endera av dessa två alternativ föreligger ett definitionsval, en definition, nämligen då vilket av dessa två val/alternativ som ska tas som, definieras vara utgångspunkt? Någonstans kan det tyckas att det ”empiriska” alternativet är det mest rati-onella att utgå ifrån, börja i, alltså att det finns en ”sinnesbubbla”, tankar (en sinnessfär), att börja analysera/definiera utifrån. Men redan det är då en definition, det går precis lika bra att börja definiera utan det ”sinnesbubbleantagandet”, att börja i det rent abstrakta med Intet Något distinktionen (vilket är mer av ett ”gudsperspektiv” än det ”empiriska” sinnesbubbleperspektivet, även om dessa två perspektiv förr eller senare sammansmälter, genom att de behandlar samma frågor, samma frågor kommer förr eller senare upp i båda alternativen), även om den utgångspunkten då kommer fram till att Något måste föreligga för att något ska kunna definieras, ett Något vilket allmänt dock inte behöver vara en ”sinnesbubbla” i föregående mer specifika mening (som varande en tankesfär).

 

Hursomhelst föreligger något, inte Intet, enligt båda dessa alternativ, om det är möjligt att definiera (särskilt då dessa två alternativ). En definition som särskilt kan ställa sig frågan om det finns eviga (platonistiska) fenomen? Ja, det handlar förstås om definition. Givet E-teorin finns det eviga möjligheter, vilket förstås betyder att en tanke eventuellt kan tas upp igen, rörande p (punkter) till exempel, men tänks inga p:n existerar heller inga p:n, eftersom p:n inte är ett empiriskt fenomen i enlighet med E-teorin, med vilket p inte är ett evigt fenomen i platonistisk mening (endast E är det (T2)), men E-teorin är förstås definition. Det kan (förstås, i strid mot E-teorin) alternativt definieras att p:n är platonistiska (eviga) fenomen, empiriska eller icke-empiriska, blott bara (ad hoc) antas att så är fallet, eller efter nå-gon form av argumentation. Men förstås, återigen, definition. Det handlar alltid om definition:

 

Handlar det om, existerar det blott bara något givet x, bortom (all form av) definition, medvetenhet, så gör det (förstås) det (särskilt givet Ip, men förutsätts Ip, så är det förstås frågan om definition, med grund i det definierade Ip, inte frågan om något givet x), och x kan ha betydelse (särskilt för en individ, tänker särskilt på någon sjukdom), men är x inte definierat (ytterst genom definitionen/antagandet att det existerar givna eviga x, men det går inte att definiera ett enda sådant x), så är x förstås det (inte definierat), inte något medvetet, inte något definierat, med vilket x simpliciter är omedvetet, odefinierat, med vilket x är fullständigt meningslöst (tills x kanske börjar upple-vas (då kanske genom en sjukdom), och x med det förstås kan ges åtminstone en inledande definition, kanske bara x, men det är förstås ändå frågan om en definition, om än rudimentär). Om x likafullt, som fullständigt omedvetna, odefinierade, vill ses äga betydelse, vara meningsfulla, så är det återigen inne på någon form av definition (av x), till exempel då att x existerar, men det går inte att definiera ett enda x (mer specifikt), vilket specifikt är en fullständigt meningslös definition, då rörande (alltid) fullständigt omedvetna x. Om den inte förekommer i en förefintlig definition, men då är det ju redan frågan om en definition (om en definition i en definition):

 

Att allmänt vilja ge fullständigt omedvetna, odefinierade x (vilka inte på något sätt är mer specifikt definierade, annat än kanske allmänt definierat existerande, men utan någon som helst specifik definition) betydelse är fullständigt meningslöst.

 

Allmänt är endast mer specifikt definierade x, om än endast rudimentärt definierade x, meningsfulla x.

 

Dessa två satser är förstås definition, precis som det är definition att (i strid mot dessa två satser) definiera fullständigt omedvetna, odefi-nierade x vara meningsfulla x (det är att definiera existens av en empiri, eller platonistiska x, utan att specifikt definiera den/dem):

 

Allt är definition.