Det enda rationella för kunskap är att anta Up generellt giltig:

 

E-teorin är allmänt rationellt giltig (vilket inte utesluter diskussion av vissa aspekter (av E-teorin)).

 

Detta är förstås ren (språklig) abstraktion, vilken kan tyckas vara utan värde, det går precis lika bra att anta, kan tyckas (kanske i enlighet med någon ”empirisk” observation), att följande gäller:

 

x*=[Up kan gälla, men lika väl inte gälla (kanske enligt någon sannolikhetsfördelning: x=αUp+(1-α)(Up gäller inte); αÎ(0,1))].

 

Dock måste (språkligt, den mer allmänna) principen (än Up) att x=x antas, annars kan ju x≠x (språkligt) gälla (eller specifikt då, så behöver x* inte vara x* (x*≠x*)), vilket förstås också kan struntas i, det hävdas att detta med (generella) principer är nonsens, det är simpliciter vad som (språkligt) antas som gäller (till exempel då x*), oberoende av (meta)principer som att x=x (som då definierar att x*=x*). I det fallet måste det förstås övertygas på annat sätt än genom hänvisning till principer, särskilt då Up, det måste gås på den direkta specifika problematiken, vilket allmänt betyder att ställa upp alla alternativ och sedan sluta sig till något eller några av dem, eller kanske alla, vilket givet detta arbete först och främst betyder att diskutera egenskapsbegreppet och Intet - Något problematiken. Den irrationelle som särskilt inte vill acceptera T1, utan då vill se Intet åtminstone kunna existera, kan förstås göra det (hur irrationellt det än är för en rationell), men det ligger fortsatt innanför Intet - Något problematiken, den irrationelle och rationelle är fortsatt så att säga någorlunda på samma spelplan om det inte handlar om så mycket mer än just en skillnad i syn på T1, även om det givetvis har väldiga implikationer för hur Världen kan se ut, vilket särskilt (förstås) skillnaden mellan relativitetsteorierna (som inte antar T1 giltig) och E-teorin (som antar T1 giltig) manifesterar. Detta vilket helt förändras om den irrationelle börjar hävda att det kan finnas fenomen bortom denna Intet - Något problematik, den irrationelle kanske accepterar T2 empiriskt, men vill hävda det finnas något (icke-empiriskt) bortom E, då ser definitivt den rationelle den irrationelle som just irrationell.

 

För att ta detta senare ad notam, så kanske en förutsättningslös framledning av E kan vara på sin plats, där principerna antas allt eftersom:

 

 

E förutsättningslöst

 

En första definition (som simpliciter antas gälla):

 

I) Intet=[egenskapslöshet]:

 

Ett existerande Intet äger egenskapen x*=egenskapslöshet, x* som Intet inte äger givet I:

 

Ett existerande Intet både äger och inte äger x* (på en och samma gång):

 

T1 giltigt; Intet kan inte både äga och inte äga x*.

 

Och T1 är förstås inte giltigt om Intet kan äga och inte äga x* (Intet äger och inte äger x*). Var och en har här att besluta vad den finner rätt, men det rationella antas vara:

 

R1) Att Intet inte både kan äga och inte äga x*.

 

Givet T1 följer direkt:

 

E är homogent kontinuerlig, infinit fortgående i alla riktningar (det existerar inga gränser efter vilka Intet tar vid).

 

Allmänt gäller att E’>E=min[E]=∞* kan äga gränser efter vilka Intet tar vid, men i de riktningar i vilka E’ fortsätter i all oändlighet, så gör E det med, med vilket E eventuellt kan tyckas vara större än E’, alltså att E’<∞*, men i så fall är E’ per definition finit, eftersom E=∞* är en minsta infinitet, vilket E’ då per definition inte är. Så följande gäller:

 

E’=E:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.

 

För att köpa T2 måste förstås föregående (logiska) resonemang köpas, köpas att det måste hållas till det som definieras, att det är ”förbjudet” att (kontradiktoriskt) gå emot det, att både anta något och inte anta det:

 

R2) Det som antas ((vara) sant), antas (vara sant): Det är kontradiktoriskt (falskt) att definiera x’ giltigt för x om x är antaget (sant).

 

Och köps det, ja, då gäller simpliciter T2 (givet T1); R2 är ett mer allmänt antagande än Kp (som då förutsätter Up).

 

Och givet T2 är det då sedan ”endast” att definiera vidare, i vilket särskilt då Up’’’ (E-teoretiskt) antas, att lika (olika) x också är lika, särskilt att ett kluster av mx i (det rena) rummet positionerat på exakt samma sätt som ett annat kluster av mx är exakt lika, då bortsett från position.

 

Ja, givet E-teorin faller det sig helt naturligt att (allmänt) anta Up (för alla former av x (alltså generellt)), att till exempel föregående exakt lika kluster av mx är ett och samma kluster av mx om ”de” existerar i (exakt) samma position.

 

Och Up’’ också, och det närmast utan att T1 behöver dras in, det blott (evident) är irrationellt att se ett kluster av mx holistiskt/meridioistiskt kunna vara något mer/mindre än detta kluster av mx.

 

Och antas Up’’ gälla i E, så är det blott absurt att mer allmänt anta FT inte vara giltigt, eftersom det är E som är empiriskt viktigt, inte vad tanken icke E-mässigt kan fantisera ihop.

 

Återigen, detta grundläggande är inte svårt, komplicerat (när det väl hittats), det finns helt enkelt inte mycket till alternativ. Att världen skulle vara så oerhört komplicerad är helt enkelt inte sant, det kan endast sinnet som så att säga inte tänkt klart tycka.

 

 

Lite mer om medvetande

 

Uteslutet att medvetande (M) ingenting är (M≠0), så finns allmänt primärt fyra möjligheter (vilka det i litteraturen finns en mängd olika mer specifika begrepp för (slå på begreppet medvetandefilosofi)):

 

1) M={mx}(; mx≠0).

 

2) M=x; x={mx}+q(; mx,q≠0; q≠mx).

 

q kan allmänt antingen (exogent) tillföras x, eller (syntetiskt, kombinatoriskt, endogent) uppstå i x. Det senare vilket förstås strider mot T1 (q uppkommer ur Intet), då givet att det inte handlar om mx (q särskilt inte är något mx sänder ut). Om M inte är en kombination av mx och q, så finns två möjligheter:

 

3) M=q; qÎx.

 

4) M=q; ((qÎx)).

 

I 3 är M då endast q, men mx är en nödvändig förutsättning för q, vilket mx inte är i 4, q kan (eventuellt) existera fritt, obundet till mx i fall 4. q är allmänt antingen ett ”stort” (enhetligt, homogent) q, eller bestående av minsta q (mq, motsvarande mx). Givet E-teorin (I i avsnitt E), så är alla mx exakt lika, det existerar inga q≠mx.* Men om det bortses ifrån (på samma sätt som Fysiken bortser från det, genom att då anta existens av massor av olika sorters ”mx”), så kan med det primärt två olika sorters ”substanser” existera: medvetande-x=q(/mq) och icke-medvetande-x=mx. Givet dessa två olika ”substanser”, så kan förstås vidare diskuteras kring dessa, särskilt rörande om q måste nedläggas i x={mx} av någon/något för att x ska bli ett M. Givet E-teorin är förstås all sådan diskussion nonsens, det är simpliciter 1 som gäller, M är blott klustret av mx ({mx}). Men om E-teorin inte är förutsatt, särskilt givet att Fysiken öppnar upp för existens av olika ”substanser”, så är det inte särskilt konstigt att en diskussion kring om q existerar kan uppkomma, vilket den uppenbart också gjort, och den frodas rätt bra än idag, i skrivande stund (inte minst (medvetande)filosofiskt), alltså om det föreligger någon fundamental differens mellan M och mx, om M är något (holistiskt) utöver {mx} (vilket M då inte är i enlighet med E-teorin).

 

__________

* Eller om så önskas är alla mx=q, men givet att det i enlighet med ”empirin” existerar omedvetna x, så är det mer rationellt definiera dessa x bestå av mx än av q (att q=mx), alltså att inte föra in medvetandebegreppet redan på mx-nivå, M uppstår eventuellt senare, är (rörlig) interaktion mellan mx (som då består av komprimerat tomrum, vilket det är absurt se något medvetandemässigt i, även om potentialen, möjligheten för medvetande finns i mx, i enlighet med T1, men det då eventuellt manifesterat först i viss mx-konstellation).

 

 

Moral

 

Givet T1 finns förstås all (möjlig) moral som möjligheter, om så E är helt tomt, i vilket fall moralen förstås inte äger någon som helst betydelse. Vilket den inte heller gör på mx-nivå, eller på omedveten x(={mx})-nivå, i vilket fall mx/x blott är på det sätt mx/x är, utan (själv)reflektion. Utan det är först för någorlunda reflekterande, medvetna x som moral har någon betydelse. Desto mer ju mindre reflekterande kan hävdas; Den mindre reflekterande tenderar förstås mot den/det helt oreflekterande/omedvetna, med vilket det så att säga tenderar mot dogmatism/programmering (om x agerar på visst sätt vid vad som kan definieras vara (är) moraliska val). Och följaktligen har moral minst programmatisk/dogmatisk betydelse om alla moraliska möjligheter kan ses. Även om det i detta senare fall verkligen handlar om att välja (mellan moraliska val, kräver en ansträngning). Minst behöver eremiten välja, och mest den i ett socialt sammanhang. För sociala sammanhang kan det definieras vad som ses vara bra för det per se, oberoende av dess medlemmar (kollektivet är viktigare än individen), vilket (förstås) utmynnar i moraliska regler som samfundet ser alla individer i det måste följa. Eller tvärtom kan individen definieras alltid gå före samhället, den sociala konstruktionen, med vilket förstås andra moraliska regler utfaller än om samhället, den sociala konstruktionen, ses gå före individen.

 

”Empiriska” experiment

 

Åtminstone relativt tydliga ”empiriska” experiment är till exempel att ett äpple håller ihop, att det (eventuellt) finns en kraft vilken håller ihop äpplet. Att äpplen faller mot Jorden, att det (eventuellt) finns en kraft vilken får det att ske. Att av andra biljardbollar stötta biljardbollar far åt olika håll beroende på hur stötande biljardbollar träffar stötta biljardbollar, att det (eventuellt) finns en kraft vilken bestämmer detta. Att x hastighet inte förändras beroende på från vilket håll x far förbi eller igenom en på Jordens yta fast förankrad mätare av x hastighet, givet att x ”körs” med samma (egen)hastighet, att x (eventuellt) är ”fångat/klistrat” av Jordens attraktionskraft. Att små partiklar vilka skjuts iväg rör sig vingligt, särskilt om de skjuts genom spalter, ”större” partiklar rör sig mer rakt/rätlinjigt (till exempel laserljus är ett ”större” x, består E-teoretiskt av fler mx än ”vanligt” ljus), vilket (eventuellt) bevisar just detta.

 

Rörande ”sammanflätning” skulle ett relativt tydligt ”empiriskt” experiment för sådan vara om det gäller att y en bit från x påverkas om x påverkas, utan att vad det verkar någon ”mx”-interaktion mellan x och y förekommer, eller att y på något sätt är förprogrammerat att bete sig på visst sätt i samklang med x, vilket i vardagligt tal kallas telepati.

 

Givet E-teorin kan ”sammanflätning” simpliciter inte förekomma; mx kan som de (”döda”) och små ting de är inte kommunicera med andra mx, varken med oändlig eller ändlig hastighet, utom när de i stötar är superpositionellt positionerade med varandra (och då per antagande i enlighet med ”empirin” som stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx). Det senare ger upphov till tanken att ”mx” kan vara superpositionellt positionerade även om de existerar i olika positioner, vilket förstås definierar en helt annan rymd än E-rymden, med vilket särskilt T1 måste förkastas, vilket rationellt simpliciter inte är möjligt.

 

De experiment vilka hävdas bevisa ”sammanflätning” och andra kvantmekaniska fenomen kan på intet sätt hävdas vara tydliga, det handlar om ytterst komplicerade anordningar där partiklar (massor på en och samma gång, eller ”enstaka” (efter varandra)) skjuts i olika banor, där banorna/vägarna kan stängas av eller öppnas upp för partiklarna, partiklar vilka även genom delare (instrument i vägen för partiklarna) brukar kunna delas upp, så att delarna far iväg i olika riktningar (med vilket det E-teoretiskt förstås inte är frågan om mx, eftersom mx (givetvis) inte kan delas (ja, om de delas, så fullbordas de ju, och det handlar det inte om, primärt klyvning, i dessa anordningar)). Och sedan detekteras det var ”partiklarna” hamnar genom detektorer, och sedan görs en tolkning av allt detta, av vad som sker i anordningen, företrädesvis utifrån något matematiskt beräknat.*

 

Matematiken som ofta ses som något överordnat, neutralt, vilken kan ligga till grund för all sorts verklighet, vanligtvis handlar det Fysiskt om ”klassisk”, kvantmekanisk och relativistisk(/einsteinsk) verklighet, då enligt olika (matematiska) definitioner (vilka utgår ifrån olika matematiskt formulerade axiom, vilka förutsätter att den grundläggande matematiken, framledningsreglerna är lika giltiga i vilken verklighet det än är frågan om). Vilket rationellt förstås är helt fel, det är verkligheten som är överordnad, matematiken underordnad (verkligheten, matematiken är inte neutral), och giltig endast om den kan ses passa till verkligheten.

 

En verklighet som då primärt givet Up och T1 definieras av E-teorin, vill en annan verklighet än E-teorin ses är det först och främst T1 som måste förkastas, vilket rationellt då inte är möjligt. Men kan något tydligt ”empiriskt” experiment bevisa T1:s ogiltighet, så är det rationellt förstås endast att böja sig för det. Ett sådant experiment skulle vara att söka resa till randen av Universum,** Universum kanske inte är så vansinnigt utsträckt i viss riktning, och där se att det tar stopp, att det inte går att komma bortom randen, in i Intet; Är det inte tvärstopp, utan det går att komma förbi ”randen”, är det (förstås) inte frågan om Intet bortom ”randen” (utan om E som fortsätter). I och för sig kan det vara så, eftersom Universum tränger ut Intet om Intet existerar omgivande Universum, att till exempel armen som sträcks in i Intet och tränger bort Intet, tänjer ut rymd. Även om Intet då principiellt kontradiktoriskt äger egenskapen att kunna ut-, bortträngas, precis som Intet kontradiktoriskt äger egenskapen att inte kunna utträngas av en arm om armen inte kan tränga in i, ut Intet. Och om en arm inte kan föras in i, tränga ut, bort Intet, kan då Universum göra det? Ja, det är nog helt enkelt så att T1 är giltigt.

 

__________

* Redan den konventionella tolkningen av Dubbelspaltexperimentet är sålunda E-teoretiskt starkt ifrågasättbar, så ingen större idé att mer specifikt ge sig in på E-teoretiska tolkningar av dessa andra kvantmekaniska experiment, innan det verkligen är visat att det föreligger något icke-E-teoretiskt vad gäller skjutna partiklars färd mellan ”kanon” och yta (vilket eventuellt ligger till grund för tolkningen av dessa andra experiment, och i vilket fall den E-teoretiska tolkningen (om vingliga partiklar) förstås är falsk), vilket helt enkelt betyder att tydligt visa att det inte finns en bana för partiklarna mellan kanon och yta, utan att partiklarna ”hoppar” slumpmässigt mellan kanon och yta (”hopp” definierade av den matematiska vågfunktionen, ”partikeln” är i alla positioner i den matematiska vågfunktionen innan det slumpmässiga utfallet på ytan som det kvantmekaniskt brukar uttryckas), ”hopp” längre än de ytterst korta ”hopp” det E-teoretiskt är frågan om (på den vingliga banan mellan kanon och yta för väldigt små partiklar); Vilket förstås principiellt kan ses om det kan kommas ned på ”mx”-nivå, ”mx” på sin färd kan följas likt en flugas färd kan följas.