Den fria viljan

 

I enlighet med E-teorin existerar det slumpmässig rörelse särskilt vad gäller stötar (mellan mx); Stötta mx ”hoppar” någorlunda i det stö-tande mx ”hopp”-riktning (per ad hoc antagande i enlighet med ”empirin”).* Detta vilket betyder att om ett medvetande väljer agerande/-beteende utifrån hur ett mx blir stött helt slumpmässigt, indeterministiskt, väljer ett agerande/beteende. Agerandet/beteendet är alltså inte deterministiskt, det finns ingen orsakskedja till agerandet/beteendet/beslutet, eller närmare bestämt: om en orsakskedja föreligger, så bryts den, när beslutet tas att slumpen får avgöra vidare val (av agerande/beteende), med vilket möjligheten för fri vilja är bevisad; Det är möj-ligt att bryta en orsakskedja, att fritt välja väg (för agerande/beteende, naturligtvis inom möjlighetens ramar för medvetandet, särskilt för-stås för ett mänskligt medvetande, vilket särskilt förstås är begränsat av den fysiska/(E-)materiella kontexten).

 

__________

* Även attraherade mx kan antas ”hoppa” någorlunda i riktning mot de attraherande mx, alltså till viss del röra sig slumpmässigt.

 

 

Ytterligare filosofiska frågor

 

En (stor) filosofisk fråga är vad kunskap, vetenskap, existens/verklighet och rätt och fel (gott och ont) är, ja, det är i enlighet med det fö-regående, särskilt E-teorin, simpliciter språkliga/tankeliga konklusioner grundade på antaget giltiga principer/regler (axiomatiska som te-orematiska(/framlett)),* särskilt antagna i enlighet med ”empirin” (i enlighet med ”empirins” uttolkares tolkning av ”empirin”).

 

Vad ingenting är brukar nämnas som en särskilt stor, viktig filosofisk fråga. Och det är den, snarast den mest fundamentala frågan, om än (rationellt) inte särskilt svår att besvara (när man väl insett vad som är rationellt), för ingenting är då inte ens icke-utsträckning (inte ens 0*), eller identiskt egenskapslöshet, vilket då för till konklusionen av T1, att ingenting eller Intet (överhuvudtaget) inte existerar, vilket då vidare för till konklusionen av E och allt vad E (särskilt implikativt identiskt) definierar. Särskilt vad gäller tid, vilken givet E-teorin kan ges en ”objektiv” definition, genom att definieras av hur länge ”hoppande” mx minst (dt) måste ”vila” mellan varje ”hopp”. Vilket på en och samma gång definierar maximal hastighet för ett ständigt attraherat (eller eventuellt stött) mx: n”h”=d; ”h”≥dp, där d är distansen mx rör sig på ndt tid, där n definierar antalet ”vilor” mx gör över d, ”h” definierar längden på ”hoppen”, och dp definierar minsta distans/-längd/avstånd (en minsta kurva: dp=min[d(p,p’)]). Detta vilket definierar hastigheten för mx=d/ndt; Tid enligt denna definition definieras alltså av ”vilorna” mx måste göra under en rörelse över en distans, ”vilo”-tider vilka identiskt är tiden för den totala rörelsen, eftersom rö-relserna=”hoppen” är momentana, sker på icke-utsträckt tid** (matematik definierar närmast sig själv i och med detta resonemang, denna definition, vilken förstås kan vidareutvecklas, vidaredefinieras, självständigt, vilket för in i den rena matematiken, eller i samklang med E-teorin, primärt då Up. Rationellt är det givet att matematiken bör utvecklas i samklang med E-teorin (särskilt geometriskt), eller mer allmänt i samklang med fenomenen (F), särskilt i samklang med de ”empiriska” fenomenen; Värdet av en matematik vilken definie-rar fenomen vilka inte kan definieras annat än matematiskt (vilka särskilt inte kan ses E-teoretiskt eller ”empiriskt”) kan verkligen ifråga-sättas).***

 

E-teoretiskt är en själ (ett Jag) ett {mx} (ett kluster av mx), varken mer eller mindre, snarast hela kroppen, även om man så vill endast kan se själen vara hjärnan, även om det utan kroppsstimuli till hjärnan nog inte är frågan om mycket till själ, så inte så mycket mer med den frågan, vilken brukar ses som stor inom filosofin, men alltså E-teoretiskt är väldigt trivial.****

 

Etiska/moraliska frågor, eller vilket samhälle som är bäst, värdefrågor (också stora frågor inom filosofin), finner jag inte så intressanta. Det måste generaliseras väldiga för att kunna svara på sådana frågor, särskilt måste det antas att människor vill leva. För vill dom inte det är alla moraliska frågor liksom frågan vilket samhälle som är bäst meningslösa, förutsatt att döden värderas högre än alla andra normer, särskilt eventuell norm (vem som nu än har statuerat den) som statuerar att det är fel att ta livet av sig; Den normen struntas det i, om dö-den värderas högre än den; Att anta människor vilja leva är i och för sig inte ett kontroversiellt antagande, men det antagandet visar under alla omständigheter på att det måste generaliseras. Ett ytterligare oerhört viktigt generaliserande antagande som måste göras i kontexten är om målet är viktigare än vägen (till målet), eller om vägen åtminstone är lika viktig som målet? Och vad ska antas där?

 

__________

* Även axiom kan vara framledda, framresonerade, som till exempel Up, rörande vilken det axiomatiska mer ligger i resonemanget före-gående konklusionen av Up, inbegripande (det axiomatiska) antagandet av begreppet egenskaper (vilket inte är ett särskilt ”axiomatiskt” antagande, eftersom fenomen, ting, vilka är något, platt (evident) är något, de äger ”egenskaper”, vad dessa ”egenskaper” än kallas (det blott är så)).

 

** Om tid definieras vara den faktiska ”tid” ett mx ”vilar” mellan varje ”hopp”, så definieras ett relativt tidsbegrepp (om ett sådant öns-kas, vilket det allmänt dock är svårt att se något värde med), till skillnad från det ”absoluta” tidsbegrepp som definieras om det är den minsta ”vilotiden” som definierar tiden. Och särskilt är det då (mx-)attraktionen(/gravitationen) vilken påverkar ”vilotiderna”, ju högre attrakti-on desto frekventare, kortare ”vilotider”, gäller allmänt, i attraktionsriktningen. Detta vilket särskilt förstås gäller vad gäller ljus (vilket E-teoretiskt förstås är mx, som allt annat (x-)specifikt), allmänt betydande att ljus färdas fortare ju högre attraktion som attraherar det, ljushastigheten (c) som enligt Einstein definierar tiden, c som Einstein dock helt motsatt det föregående allmänt definierade antar vara lägre ju högre attraktion (g) som påverkar det (dc/dg<0), ett antagande vilket givet mx-attraktion är fullständigt obegripligt, ljuset måste med det simpliciter äga en inneboende (jet)motor drivande ljuset när attraktionen släpper sitt grepp om det, så att då c är som högst i rum med minst attraktion och avtagande ju högre attraktion (g) som betingar/attraherar det. Fullständigt absurt, och förstås ytterligare ett argument emot Relativitetsteorierna. Inne på detta, så hävdas det att atomur går långsammare ju högre g som betingar dem verifiera Rela-tivitetsteorierna. Icke, det är intuitivt att så är fallet, eftersom x(={mx}) givetvis påverkas mer av g ju högre g (mx-attraktionen) är, x ”tyngs” av g ju högre g är, vilket intuitivt betyder att x är trögare ju högre g som betingar(/attraherar) x, vilket vad gäller atomur då upp-enbart betyder att de (”maskinellt”) definierar långsammare tid vid högre g än lägre g.

 

*** Ren matematik tar enklast sin utgångspunkt i 1, antalet 1, och superklonar denna 1, ja, ”ur-1” kan abstraheras bort, och endast 1-superkloner antas existera.^ Och sedan är det endast att definiera på, för det första att definiera de naturliga talen, utöver 1: 2=1+1, 3=1+1+1, 4=1+1+1+1, etcetera, vilket lite löst kan skrivas: n=(n-1)+1; n≥1, på vilket direkt (rationellt) generaliserat följer att n-n(=-n+n)

=0, där 0 mer allmänt kan definieras: n±0=n, mer specifikt i enlighet med E-teorin kan definieras vara (idempotent) tomrum, vilket det finns intuition i, att om n exkluderas (givet n, från n) så återstår tomrum. Mängdbegreppet följer ”naturligt” på detta som en definierad ”mängd” av n, särskilt 1: {1}, där 1 om så önskas kan antas korrespondera mot ”element”, ting, även den rena 1:an kan förstås se som ett element (i mängden ifråga). ”Den tomma mängden” är rationellt simpliciter 0. ”Mängdräkning” följer ”naturligt” på detta: x+y-s=union (den unika mängden element), där x och y är mängder och s (”skärningen”) är eventuella element, eventuell mängd, vilka/vilken tillhör både x och y. x-y kan rationellt endast definiera hur många/antalet element vilka skiljer mellan x och y, eventuell skärning har ingen betydelse, och x-y är förstås 0 om x och y äger samma antal element, eller är (Up-identiskt) samma mängd. Etcetera, etcetera.

 

**** Givet E-teorin kan det mycket väl vara så att du är en ”hjärna i en skål” eller en datasimulering (även om jag inte tror teknologin nå-gonsin kommer att bli så sofistikerad, så att en ”hjärna i en skål” eller en datasimulering kan uppleva vad särskilt en människa kan upp-leva), som det talas en del om i filosofin, ja, redan Platon var inne på detta genom sin grottliknelse. Men grundläggande gäller E-Världen (givet E-teorin), så även om du är en hjärna i näringslösning eller en datasimulering, så kan du vara trygg i att E-Världen råder (om du tror på E-teorin), du äger bara fördelen av att vara en hjärna i näringslösning eller då en datasimulering, eller om det är en nackdel.

 

Dessutom är det ingen större skillnad mellan en ”hjärna i skål” och en hjärna i kranium, båda hjärnorna erhåller signaler vilka hjärnan tol-kar, den förra genom signaler från en dator, den senare genom signaler från en omgivning, vilka förmedlas av sinnesorganen till hjärnan, som då tolkar dem. Korrespondensen mellan hur hjärnan tolkar signalerna och vad som verkligen gäller i omgivningen är omöjlig att ex-akt känna till, veta. Att tro på (till exempel) E-teorin hjälper förstås mycket. Ja, allmänt måste man simpliciter tro på något strukturerande, särskilt att F=F, att till exempel trädet är trädet, världen blir väldigt konstig om den tros vara kodad, att F i verkligheten är F’, eller språk-ligt då att x är y, detta vilket då Up ger en mer rigorös innebörd. Utan Up att hålla i handen blir det mer löst, även med ett strikt ”empi-risk” (vetenskapligt) förhållningssätt (endast ”empiriska” fakta kan hållas för sanna!), även det är en mer lös hållning, utan stadgan (det exklusivt rationella) Up ger, särskilt med tanke på detta med korrespondens (är det ”empiriska” x(/F) det empiriska x(/F)?).

 

^ Detta givetvis i strid mot Up/Up’. Dock bör Up-andan leva kvar i matematiken, särskilt holistiska/meridioistiska tendenser motverkas.

 

 

Världens omfattning utifrån mer allmän utgångspunkt

 

E definierar i enlighet med T1 alltså en Värld (V) oändlig i alla riktningar, om T1 (irrationellt) släpps på, så är en första möjlighet förstås:

 

1) V=Intet.

 

Förutsatt 1, så måste förstås ett V≠Intet uppkomma ur Intet, eller snarare ”i” Intet, utträngande Intet:

 

2) V är en utträngning av Intet.

 

En utträngning vilken åtminstone måste vara ett p (eller 0*, 0* sett som icke-utsträckning allena, och alltså inte som E).

 

Förutsatt att tankar existerar, kan det frågas om tankar kan existera i icke-volymer ((”0*”), p, kurvor, ytor)? Mer specifikt då till exempel frågas om en tanke kan existera, inrymmas, i ett p, en icke-utsträckning? Givetvis inte om tanken är en utsträckning, det definierar en ab-surd superpositionalitet. Så frågan är då om en tanke (till exempel på en volym) kan vara en icke-utsträckning? Nej, det blåser så att säga upp icke-utsträckningen till att vara något det inte är, en icke-utsträckning är en icke-utsträckning och ingenting annat (särskilt då inte en tanke på en volym):

 

Tankar är inte p (eller ”0*”).

 

Kurvor och ytor är inte mycket mer än p de heller, kurvor/ytor är kurvor/ytor och ingenting annat:

 

En utträngning är åtminstone (reell) volym givet existens av tankar.

 

V, givet 2, kan allmänt antingen fortsätta att existera, kanske även utvidga sig (expandera), i all framtid, eller så med tiden återgå till, öv-ergå i Intet igen (kollapsa). Eller, kan V det? Givet att V åtminstone är volym, så definierar ett föränderligt V, vilket antingen tränger bort Intet, eller Intet tränger bort, att egenskapslöshet, eller säg icke-utsträckning för enkelhetens skull, kan övergå i att vara utsträckning (vo-lym), eller omvänt. Givet ”hopp”-definitionen, så definieras en absurd superpositionalitet om mv ”hoppar” in i Intet, eller omvänt Intet ”hoppar” in i ett mv, att mv momentant både är mv och Intet. Så givet ”hopp”-definitionen kan ett föränderligt V uteslutas:

 

V är omfångsmässigt konstant givet ”hopp”-definitionen (och alltså ingen 2-utträngning).

 

Lite klurigare blir det om mv/Intet kontinuerligt kan röra sig in i Intet/mv. Ja det senare kan direkt uteslutas, eftersom Intet som just Intet givetvis inte kan röra sig, det är då förstås inte fråga om Intet (egenskapslöshet). Det förra då, att mv kan tränga bort Intet, att Intet kan övergå i att bli utsträckning? För det krävs att Intet äger möjlighet att kunna övergå i att vara utsträckning, att Intet äger egenskapen att kunna bli utsträckning, vilket förstås strider mot att Intet är egenskapslöst:

 

V är omfångsmässigt konstant.

 

Om Intet å andra sidan äger egenskapen att inte kunna bli utsträckning (vilket identiskt definierar Intet vara ogenomträngligt), så strider även det mot att Intet är egenskapslöst:

 

V är kontinuerligt infinit i alla riktningar.

 

Och analysen är i princip tillbaka i E.

 

För att återigen bevisa T2, så gäller t1 givet V:s kontinuitet (annars råder ett (diskontinuerligt) avstånd mellan x) och x] bestående av Intet (förstås per se en absurd superpositionalitet, vilken (topologiskt) utesluter (existerande) avstånd kunna vara Intet)):

 

Följande antas:

 

d(x’,x’’)=d(x’,x)+d(x,x’’)=∞*; d(x’,x),d(x,x’’)<∞*.

 

Givet detta existerar det ett x’’ före vilket d(x’,x’’) är finit, efter vilket d(x’,x’’) är infinit:

 

d(x’,x’’)<∞*; d(x,x’’)<∞*.

 

d(x’,x’’)=∞*; d(x,x’’]<∞*.

 

Vilket givet t1 (och Kp) kontradiktoriskt definierar d(x’,x’’)=d(x’,x’’] både vara finit och infinit i x’’, så åtminstone en delsträcka måste vara infinit, säg d(x,x’’), vilket definierar:

 

d(x’,x)+∞*=∞*.

 

Det kan tyckas att d(x’,x)+∞*>∞* (eller åtminstone ≥), men givet det kontinuerliga synsättet i enlighet med t1, så måste två delsträckor kunna definiera (exakt) ∞*, detta vilket definierar att d(x’,x)=0’, eller mer allmänt att:

 

T2’) ∞*±0’=∞*; 0’=d(x,x’)<∞*.

 

Alltså att finita distanser är 0’ i förhållande till infinita distanser (≥∞*).

 

Existerar det distanser längre än ∞*? Inte finit adderat i enlighet med T2’, utan i så fall infinit adderat:

 

∞*+d; d≥∞*.

 

Vilket definierar det existera distanser mellan ∞* och ∞*+d vilka inte existerar, vilket är absurt givet det kontinuerliga synsättet i enlighet med t1:

 

T2 är giltigt.

 

Och givet T2 är då det rationella att x(≠E), primärt då mx, primärt skapas i E-kontraktioner.

 

Givet T2 är x simpliciter inte eviga (annat än som möjligheter =E), men det kan förstås definieras ändå, om det nu skulle viljas. Särskilt, en tanke jag stött på, är att definiera en evig intermediär ”materia” ur vilken Universum springer, och kan återgå till. Jag förstår inte vitsen med en sådan ”materia”, när E redan finns, för mig är den ”materian” lika mycket materia som vilken materia som helst, och dessutom så strider då dess existens mot T2.

 

Det föregående gav upphov till lite nya tankar rörande Intet:

 

Om Intet äger egenskapen att x kan uppkomma ur det (alltså ur Intet), så är det inte frågan om Intet (om egenskapslöshet):

 

x kan inte uppkomma ur Intet.

 

Om x äger egenskapen att kunna övergå i Intet, så gäller för ett existerande Intet vilket x övergår i, att det måste äga egenskapen att x kan övergå i det, med vilket det förstås inte är frågan om Intet.

 

Om det däremot inte existerar något Intet vilket x övergår i, utan x platt övergår i Intet, x så att säga (genom att bli förintat) skapar Intet, så håller inte resonemanget i föregående stycke, utan T1 måste tas till, plus antagandet att det är överhövan absurt att anta något kunna övergå i, bli något överhuvudtaget inte existerande:

 

T1 är ett nödvändigt antagande för uteslutande av ”Intet-skapelse”.