xsten. Om x också är en sten (x=sten), så kan x’ utan motsägelse också definieras vara en sten, men en annan sten än x. Att definiera x’=x=[(samma) sten] är dock en motsägelse (kontradiktion), vilket förvisso inte utesluter irrationella från att likväl kunna definiera det. Eller så kan x’ simpliciter låta bli att definieras (x’=0(; t4)), om nu x är definierat, eller inte. Om inte, så är förstås en definition att x’=sten, en primär-, eller förstahandsdefinition. Om x är definierat, så är x’=sten(; x inte är den sten x’ definierar), en sekundär-, eller andrahandsdefinition. Summa summarum finns ingen som helst intuition i 1.7, alltså att den blotta definitionen av x definierar något specifikt x’, det är simpliciter absurt/irrationellt. Utan intuitivt är x’ Alla x vilka inte är x, vilket allmänt är allt från inget x till massor av x. Det senare vilket Ee(=e’; III) definierar ovan för empiriska x.*

 

I enlighet med T0 måste alltså Allt definieras (antingen axiomatiskt eller bevismässigt), vilket definierar så kallad (kunskapsteoretisk) solipsism, vilken också är intuitiv, eftersom ett medvetande: M, intuitivt omöjligt kan veta något mer än vad M:s (sinnes)erfarenhet, nämligen då M, definierar för M. Om det existerar något bortom M kan M överhuvudtaget inte veta någonting om, utan endast anta något om. Till exempel kan M anta att den stol=x M erfar (xÎM) också är en stol=o bortom M, alltså i M’ (oÎM’; M’=icke-M). Vilket mer specifikt ställer frågan vad för sorts ”objekt” o är i M’? Så kallade naiva realister och externalister antar x och o i princip vara samma sak. Mer de facto realistiskt sinnade personer är mer kritiska, och i enlighet med T0 (solipsistiskt, eller fundallogiskt, eller med andra ord verkligt realistiskt) är det sålunda omöjligt att veta vad o är i M’, om något. Det är rentav omöjligt att veta om M’ existerar (om M’ inte existerar, så råder så kallad metafysisk solipsism). Utan det kan följaktligen endast antas att x korresponderar, som det heter, mot något o (eller mer allmänt, antas/definieras att M’ existerar), vilket givetvis inkluderar definition av hur denna korrespondens (mellan x och o) är konstituerad, om då alls existerande. Om x mer exakt korresponderar mot o, eller kanske fullständigt förvrängt korresponderar mot o, eller då inte alls, det inte existerar några o korresponderande mot x.

 

E-teorin ovan är ett exempel på definition av sådan korrespondens, eller snarare definition av E. Detta utan att frågan om ”sinnenas” överensstämmelse med E berörs. E-teorin är rent ”rationalistisk” så långt. I påföljande avsnitt däremot träds utöver det rent rationalistiska: vissa x antas äga korrespondens mot o, till exempel antas att e (i E) kan attrahera.

 

Detta att det är människan (eller den tänkande varelsen i allmänhet) vilken definierar teori gör det i någon mån likgiltigt vad som definieras, det är platt frågan om (mänsklig) definition. Men distinktionen T0 gör är ändå fundamentalt viktig. T0 vilken sålunda definierar att det är axiomen och de ytterst från dessa axiom bevisade(/framledda) satserna, vilka tillhör teorin i fråga, och inga andra satser. Konventionell teori(/logik) menar förvisso i grundläggande mening detsamma. Men givet 1.7 kan ”bevisas” ”bevisas” eftersom 1.7 omedelbart definierar det att det existerar (icke-axiomatiska) satser x i teori vilka teorin ifråga inte kan bevisa, men vilka likafullt tillhör teorin: den ”platonistiska” aspekten, då definierad av 1.7 (då i strid mot T0). Den som utförde detta ”bevis” var Kurt Gödel (19061978), sammanfattat i de två ofullständighetsteoremen (1931).

 

Och det ligger förstås en avgörande distinktion i att hävda sig logiskt(/objektivt) hävda det, bevisa det, utifrån oifrågasättbara satser(/axiom), gentemot att blott (ad hoc) anta det. Det senare vilket dock är fallet, då genom det oerhört irrationella (ad hoc) antagandet av 1.7. Gödels bevis är blott ett luftslott, det fundamentala hävdandet är 1.7. Vilket då alls inte är oifrågasättbart, utan tvärtom är ett hävdande absurt över alla gränser.

 

Detta visar per se hur oerhört viktiga de första, grundläggande antagandena (axiomen) är: Antas det ena utfaller si, antas det andra utfaller så. Antas 1.7 är utfallet en platonistisk/”realistisk” värld, i vilken det holistiskt existerar (icke-axiomatiska) x betingade av X, men inte bevisbara av X. Antas inte 1.7 är utfallet, givet Ip/Up, en solipsistisk värld, i vilken alla x (tillhöriga X) är bevisbara av X, om de då inte antas som axiom i X.**

 

__________

* I konventionell(/klassisk) logik antas ”Lagen om det uteslutna tredje (LoT)”, vilken givet 1.7 är en evident princip: För existerar endast x och x’ i enlighet med 1.7, där x’ (och x) då är något specifikt definierat. så är det självklart så att antingen x eller x’ gäller. Mer realistiskt, i enlighet med T0, är då x’, givet en definition av x, Allt vilket inte är x, vilket inkluderar ingenting, vilket i enlighet med det kommande kan definieras 0, så (ex ante) innan x’ mer specifikt är definierat (av den som definierar x’), så är x’=0,x’; x’¹0,x. Mer uttryckligt kan LoT uttryckas:

 

xÏX ® x’ÎX.

 

Om x’=0,x’, så är denna implikation (ex ante) i enlighet med T0, alltså särskilt om x’ också inkluderar 0 (ingenting). LoT däremot inkluderar inte 0, och dessutom så definierar LoT att x’ är något specifikt x’ ex ante (utan att någon (mänsklig) definierare behöver definiera x’), vilket x’ då inte är i enlighet med T0, utan x’ måste specifikt definieras (av någon (mänsklig) definierare) i enlighet med T0 (och även i enlighet med intuitionen), då för att vara något specifikt x’ (ex post). Annars är givetvis x’ fortsatt blott Alla x(=x’) vilka inte är x, inkluderande ingenting. 

 

** För att allmänt definiera de alternativ som finns:

 

1) M(=definieraren) definierar x och x’, särskilt om x’ är (alltså definieras/antas vara) något specifikt/unikt x(/fenomen) (annars är x’ alla x(=x’) vilka inte är x).

 

2) M definierar x, med vilket omedelbart ett specifikt x’ är definierat (M definierar med x implicit x’).

 

3) M definierar eventuellt inte x (och x’), utan M upptäcker eventuellt (redan definierade/existerande) x (och x’), och nedtecknar eventuellt dem endast (definitionsmässigt).

 

1 är T0-alternativet. 2 är det konventionella 1.7-alternativet. Och 3 är ett explicit ”realistiskt” alternativ. Det finns ingen större mening med att utveckla 2/3 vidare (mer än vad som redan sagts rörande 2), eftersom de givet T0 är irrationella.

 

 

EMPIRISKA FENOMEN

 

me

 

Som ”uppritat” av 0* (T2) kan E konstateras vara (kontinuerligt) tomrum, eller vakuum:

 

E=vakuum.

 

Ett e≠E=0* är följaktligen åtminstone en punkt:

 

e≥p.

 

p vilka på grund av sina icke-utsträckningar överhuvudtaget inte kan skådas, p kan inte ens abstrakt skådas, för det ”inre ögat”, utan det är ett fullständigt eller rent tankeobjekt, vilket det är absurt hävda empirisk existens av:

 

e≥d(p,p’); d(p,p’)=[kontinuerlig kurva mellan p och p’].

 

d(p,p’) är, består av p i rad och kan därför överhuvudtaget inte heller skådas:

 

e≥y; y=yta.

 

y är plan bestående av p, vilka överhuvudtaget inte kan skådas vinkelrätt mot p-planet. Och kan y överhuvudtaget inte skådas ur den vinkeln, så är det absurt hävda y empiriskt kunna existera, även om y principiellt kan skådas ur andra vinklar; Det är likvärdigt med att hävda y empiriskt både kunna existera och inte existera:

 

e≥v; v=volym.

 

v är utsträckta alla i riktning, så v kan principiellt skådas ur varje vinkel, vilket rationellt allmänt definierar:

 

Empiriska e=v.

 

Givet T2, så är alla e≠E finita, och alla infinita e=E. För (rekonstaterat) om ett infinit e≠E, så är det givet T2 finit, vilket särskilt utesluter existens av tidsligt infinita (eviga) e(≠E):

 

Ø Alla e(≠E) äger ett uppkomst- och ett fullbordansmoment.

 

Det kan frågas om det föreligger ett så kallat kategoriskt misstag här? För intuitivt kan det skiljas på rumslig infinitet och tidslig infinitet, det kan tänkas existera tidsligt eviga men rumsligt finita e. Rumsligt infinita e(≠E) är intuitivt direkt uteslutna givet T2. Vilket inte är lika intuitivt för tidsligt infinita (eviga) e, även om det principiellt är direkt givet: e≠E är finita, givet T2 (om e inte är E, så är de e<(/)E). Tidsbegreppet är så att säga assimilerat med rumsbegreppet. Mer rigoröst kan följande antas, där e(x) definierar de infinit många moment ett evigt e är i:

 

I) e(1)+e(2)+e(3)+…+e(∞’)≠E:

 

e(1)+e(2)+e(3)+…+e(∞’)+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’ (e(x)ÎE).

 

Vilket givet Up(/Kp) betyder att ett evigt e (mycket riktigt) är E, och alltså inte är ett e≠(/<)E:

 

II) Eviga e=0*(/E)

 

Samma kontradiktion erhålls om ett evigt e ersätts med ett ändligt e:

 

I’) e(1)+e(2)+e(3)+..+e(m)≠E; m är ett finit tal.

 

Vilket principiellt betyder att även ändliga e är identiska med E, alltså eviga. Detta dock som möjligheter, givet en definition av e som ändliga ”materialiteter” (se vidare nedan) i enlighet med I’, se vidare avsnittet e*.

 

Evigt materialiserade e däremot, är i enlighet med II alltså 0*, och med det inte materialiserade:

 

Det existerar inte några evigt materialiserade e (utan eventuellt endast ändligt materialiserade e).

 

Givet T1 och T2, så skapas e, ytterst minsta e=me, av att E lokalt (vakuum)kontrakterar. Lokalt, för att T2 inte ska brytas; E (som minsta infinitet) blir vid global kontraktion ett e(≠E):

 

Ø e skapas genom att E lokalt kontrakterar.

 

Särskilt me består sålunda av komprimerat vakuum, vilket definieras:

 

me={moe|moeÎme}; moe=[minsta vakuummängd]=min(v).

 

Ett me vilket klyvs eller sönderfaller (åtminstone avger/avsöndrar ett moe) övergår/upplöses per definition som minsta e till moe, i och med vilket me fullbordas, me övergår till att bli vakuum igen (moeÎme diffunderar (ut i E)).

 

Om me endast fullbordas genom klyvning, så måste två sista me klyva varandra, vilket implicerar ett komplicerat ad hoc villkor för undvikande av möjligheten av eviga me, vilket enkelt undviks genom följande antagande:

 

Ø Alla me sönderfaller med tiden.

 

Vilket inte utesluter att me också kan fullbordas genom klyvning. Men existerar det inga klyvande me, så kan me följaktligen fullbordas under alla omständigheter, under detta villkor.      

 

Det kan vidare frågas om det existerar olika me? För det första är me då skapade av samma material, nämligen då vakuum, eller volym, så samma mängd moe, under samma tryck (i kontraktionen), torde kunna konstateras skapa samma sorts me. För kan under dessa omständigheter olika me skapas, så kan gälla att ett me vilket består av x+1 moe fullbordas när det avsöndrar ett moe, trots att me då består av identiskt många moe som ett stabilt me, vilket alltså består av x moe.

 

Olika tryck-möjligheten återstår då, att varierande tryck på något sätt komprimerar moe(/oe; oe>moe) olika, och med det beskaffar me olika.

 

me antas för det vidare vara okomplicerade entiteter (inte närmast små datamaskiner), vilka inte kan förändra sin beskaffenhet, sitt ”beteende”, utan de antas vara det de skapats vara i en kontraktion, tills de fullbordas.

 

Erfarenheten säger att me kan ”limma ihop” sig med andra me, och med det kan bilda större e-enheter. Om me inte kan limma ihop sig, eller attrahera andra me, så kan simpliciter inga större e-enheter existera (annat än i någon väldigt lös mening):

 

Ø me äger attraktionskraft. 

 

Attraktion sker effektivast om me inte på en och samma gång repellerar (stöter ifrån sig andra me), eller för den delen på en och samma gång är neutrala. Krafter vilka givet Up inte kan vara på samma ställe på/i me, utan i så fall existerar på olika ställen på/i me, vilket genast gör me komplicerade/komplexa. Dessutom, om attraktionskraften antas överväga eventuell repellationskraft eller neutralitet, så är det hursomhelst attraktionskraften som gäller, som är den huvudsakliga me-kraften. Utan om attraktionskraft inte vill antas vara allenarådande, så är det enda rationella alternativet att anta det existera olika me, vissa med attraktionskraft, andra med repellationskraft, och ytterligare andra kanske neutrala. Med vilket analysen är tillbaka i frågan om det existerar olika me? Vad finns för nytta med repellerande och neutrala me kan frågas? Ja, ingen på denna abstraktionsnivå, vad det verkar, så följande antas:

 

Ø me äger endast attraktionskraft.

 

Med vilket frågan om det existerar olika me i princip besvarats med ett nej. Eventuellt kan med detta antagande endast mer eller mindre kraftigt attraherande me existera, bestående av olika mängder moe/oe, skapade under olika kontraktionstryck.