Givet detta antas:

 

E>∞*; ∞*=min(∞):

 

E+E>∞*+E; Fp:

 

E>x+E; Up’, där x=E-∞* är det vilket eventuellt faller utanför E, vilket givet II hursomhelst tillhör E:

 

E>E; Up’:

 

t2) E=∞*; Up.

 

E är alltså en minsta gränslöshet, varav följer att alla rationella=empiriska e<E måste äga gränser, annars är de förstås (kontradiktoriskt) åtminstone minsta gränslösheter, eller då åtminstone E:*

 

t2’) Empiriska e är till sitt omfång finita(/ändliga); e<E.

 

—————

* Genom att förekomma analysen, kan följande, matematiskt, konstateras:

 

E kan givet t2 definieras bestå av ett minsta infinit(/oändligt) antal minsta volymer v:

 

E=’v; ’ är det minsta infinita naturliga talet (se vidare det kommande, särskilt Appendix I).

 

I enlighet med Fp gäller:

 

mE=’e; e=mv, m<’.

 

m är ett finit(/ändligt) naturligt tal(; e<E):

 

m=’e/E:

 

e/E=0; t6.

 

Ett e(E) är alltså 0 i relation till E. Vilket i övermått (matematiskt) konstaterar e:s omfångsmässiga finitet.

 

 

EMPIRISKA FENOMEN

 

Inledande definitioner

 

Det att E=0* (t1), att E är en icke-utsträckning utan position, ger direkt vid handen att E per se är (rent) tomrum, inte något mer kompakt. Utan det mer kompakta är i så fall e. Vilka givet t2’ alltså är finita till omfånget. Vidare kan konstateras i enlighet med t2/t2’:

 

Ø Det kan endast existera ett finit antal e i varje moment.

 

Om E ses existera över ett, och endast ett, moment, är följaktligen antalet e finit över detta (allomfattande) moment. Vilket om e är ändliga, de äger en uppkomst och en fullbordan, betyder att det existerar ett första och ett sista e, före och efter vilket E endast är tomrum(/vakuum). Vilket förefaller absurt, förutsatt att E kan skapa e, se vidare nedan.

 

Alternativt kan e vara eviga, i meningen varken äga en uppkomst eller en fullbordan; e kan så att säga existera parallellt med E:

 

Givet T1 måste det åtminstone existera möjligheter(/kvasiexistenser) e* för e. e* vilka är ”materialiserade” i e (e*=e), eller vilka kan materialiseras i e (e* e). E är den grund i vilken e* existerar (assimilerat med E), givet att e* inte kan uppkomma ur Intet, givet T1. E äger en immanent och latent {e*} vilken inte kan skådas i vakuumet, men den existerar där likafullt. Om e* nu inte är materialiserade e, evigt, eller inte:

 

Ø e* är eviga.

 

Fundallogiskt går det inte att komma längre, utan något måste antas rörande e, deras eventuella evighet. Matematiskt kan mer sägas, se vidare det kommande. Men alltså inte fundallogiskt. Varför följande (fundallogiskt) antas:

 

Ø Det existerar (ändliga/finita) e vilka äger uppkomst och fullbordan.  

 

Finita e existerar över ett finit antal utsträckta moment, annars existerar de över ett infinit utsträckt moment, och är eviga. Och detta gäller även för en mängd av e={e’}, existerar den över ett finit antal moment, så existerar det ett första och ett sista e, vilket rekonstaterat är absurt, givet att E är evig. Varför skulle E helt plötsligt upphöra med att skapa e, om E äger den möjligheten? Utan följande antas:

 

Ø E skapar (och fullbordar) ständigt e.

 

Och givet detta måste det existera ett infinit antal moment. För om antalet moment är finit, så existerar det alltså ett första och sista e, vilket då strider mot att E ständigt skapar e:

 

 Ø Det existerar ett infinit antal  moment.

 

 

me

 

Givet finita e och t2,  uppkommer e intuitivt genom att E lokalt kontrakterar. Lokalt, för att t2 inte ska brytas, E genom global kontraktion bli ett e:

 

Ø e skapas genom lokal kontraktion i E.

 

E definieras i enlighet med t2 bestå av minsta volymer moe:

 

E=∞’moe.

 

Och följaktligen är det moe vilka assimileras, eller fusionerar, pressas ihop, i kontraktioner, och skapar e, särskilt minsta e=me:

 

me={moe|moeÎme}.

 

Dessa me antas också vara volymer, eftersom 0* (endast sett som icke-utsträckning), p (punkter; icke-utsträckta positioner), k(urvor)(/distanser mellan p och p)=d(p,p’) och y(tor), en sorts vilken kan definieras y=d(p’’,k); p’’Ïk, är icke-utsträckta, åtminstone i viss riktning, eller ur visst perspektiv, viss vinkel. Icke-utsträckthet är omöjligt att skåda (ens med det starkaste mikroskop), och är med det endast en abstrakt definition (ett tankefenomen), inget vilket rationellt existerar empiriskt. Volymer däremot kan principiellt skådas ur alla riktningar, ur alla vinklar. En sorts vilken kan definieras v=d(p’’’,y); p’’’Ïy.

 

Min(v)=min[d(p’’’,dy)]; dy=min[d(p’’,dp)]; dp=min[d(p,p’)], är tetraedrar. Att me skulle vara sådana ”skarpskurna” entiteter är nog uteslutet.

 

Per definition av me, som minsta e, övergår de till moe om de klyvs eller sönderfaller, när de ”fullbordas”:

 

Antag att ett stabilt me (komprimerat) består av x moe. Och ett annat stabilt me’ av x+1 moe. me’ fullbordas, per definition som minsta e, när ett moe avsöndras, och me’ följaktligen består av x moe. Alltså av exakt samma mängd moe som me, vilket alltså är stabilt, består av. Vilket definierar en absurditet, varav följer att:

 

Ø me är alla lika, de består av samma mängd (hoppressad) moe, och äger alla exakt samma egenskaper.

 

Samma beskaffenhet antas alltså inte kunna äga olika egenskaper, vara olika fenomen. Sådana fenomen är inte identiska, om de äger olika position (i E), så det gäller inte strikt i enlighet med Up, men nära nog.

 

I enlighet med erfarenheten måste me kunna attrahera, ”limma ihop” sig med andra me för att kunna bilda större (aggregerade) e, och det sker effektivast om me inte på en och samma gång också repellerar (stöter ifrån sig andra me), eller för den delen också är neutrala. Krafter vilka givet Up inte kan sitta på samma ställe på me, utan då i så fall på olika ställen på me, vilket genast gör me komplexa/komplicerade, vilket me antas inte vara:

 

Ø me äger endast attraktionskraft.

 

Och detta eftersom det är väldigt ointuitivt att me, som minsta beståndsdelar, skulle vara närmast små datamaskiner, vilka kan skifta från den ena egenskapen till den andra.

 

Endast attraktionskraft definierad, kan konstateras att frånstötande magnetfält måste vara en stöt-rörelse, ytterst me vilka ”fysiskt” stöter bort andra me, se vidare nedan.

 

Som minsta entiteter är det principiellt omöjligt för me att emittera några ”me”, me fullbordas i så fall, alltså sönderfaller i (en mängd, separata) moe (vilka förenar sig, ”smälter ihop”, med E (som ren volym)):

 

Ø me kan inte emittera me.

 

Utan me emitterar blott sin attraktionskraft, utan ”förmedlande” (eller ”växelverkande”) ”me”. Varje me omges så att säga av ett osynligt attraherande kraftfält, vilket givet erfarenheten kan sträcka sig oerhört långt.

Rent abstrakt går det förstås att definiera att me momentant, under maximalt en (icke-utsträckt) tidpunkt (tp), sänder ut sin attraktionskraft i form av ett me, vilket är ekvivalent med att me sänder ut me med oändlig hastighet, alltså under en tidrymd tp, om me ska nå någonstans. Detta då givetvis för att me inte ska fullbordas, tappa sin energi, mer än då principiellt under maximalt ett tp, under icke utsträckt tid. Ett me vilket kan definieras skapa en tunnel i E, för att hitta tillbaka till me. För hur skulle me annars kunna hitta tillbaka till me? Med ett ”snöre” kanske? Vilket me är fäst vid, och med vilket me kan hala in me. Vilket närmast självklart definierar något helt annat än minsta e=me.

 

Nåväl, detta då rent abstrakt, det kan ekvivalent lika väl talas om ett me osynligt omgivande attraherande kraftfält, vilket blott verkar, vilket inte är några me vika me sänder ut med oändlig hastighet, ut och tillbaka till me.

 

Givet dessa me, är det givetvis dessa vilka vidare bygger allt större e, vilka alltså är mängder av ”hoplimmade” me. Dagens fysik definierar en mängd av minsta partiklar: kvarkar, sex stycken, leptoner , också sex stycken, även gluonerna måste räknas dit, åtta stycken, alltså tjugo stycken. Rationellt existerar alltså en, och endast en sorts me, vilket följaktligen betyder, om fysiken är på rätt väg, och världen är rationell, att de ännu har kvar att upptäcka me.