Världen

T1 och andra principer

 

Intet definieras:

 

I) Intet=[egenskapslöst x].

 

Ett existerande Intet äger (åtminstone) egenskapen x*=egenskapslöshet. För om Intet inte äger en enda egenskap (ett enda x’), alltså inte ens x*, så är Intet (givet Up: Intet=Intet) simpliciter ingenting (icke-existens):

 

A) Ett existerande Intet äger x*.

 

I enlighet med I är ett existerande Intet dock helt egenskapslöst:

 

A’) Ett existerande Intet äger inte x*.

 

A och A’ strider mot varandra (AA’), vilket givet Up(/Kp) ger:

 

T1) Intet existerar inte.

 

Givet T1 kan följande direkt konstateras:

 

EIntet; E=Världen.

 

Vidare definieras E bestå av e och en omgivning till e (vilken inte är e):

 

E=e+Ee; Ee=E-e.

 

Ee kan uttryckas: e:s externalitet, eller: det externa till e (i E).

 

e’(=icke-e) är Ee och e bortom E, de senare vilka alltså inte tillhör E, utan sålunda tillhör E’(=icke-E):

 

e’=Ee+E’.

 

E antas inkludera alla e (fenomen (i E (Världen))):

 

II) E=[alla e].

 

Alternativet att anta E inte bestå av alla e, ställer frågan varför vissa e ska uteslutas från Världen? Det finns simpliciter inga rationella skäl till det, varför följaktligen II antas.

 

Givet T1 är E’ inte Intet, och inte heller något e, eftersom E inkluderar alla e, givet II:

 

III) e’=Ee+0*; 0*=E’e,Intet.

 

0* är principiellt ett fenomen mellan Intet och e, vilket kommer att ges mer rigorös definition i det vidare.

 

0*, som icke-e, tillför eller adderar inget till e’:

 

IV) e’=Ee:

 

e’’=Ee’; Fp.

 

Ee’=e+E’=e+0*=e, vilket givet att e’’=Ee’ ger:

 

Dl’) e’’=e.

 

Följande antas:

 

E¹0*:

 

E+E¹0*+E; Fp.

 

Vilket givet Up(/Up’), på vänsterled, och att 0* inte tillför/adderar något till E:

 

E¹E.

 

Vilket givet Up ger:

 

t1) E=0*:

 

E=E’; III.

 

Tolkning följer.

 

I enlighet med ovan gäller:

 

e=E-Ee:

 

e’=(E-Ee)’; Fp:

 

e’=E’-Ee’; Dp;

 

Dp) (E-Ee)’=E’-Ee’.

 

Dp är en distributiv princip.*

 

Förutsatt Dp gäller alltså att e’=E’-Ee’:

 

e’=-Ee’; t1.

 

Ee’=e (IV och Dl’), så:

 

IEp) e’=-e.

 

Vilket är intuitivt primärt givet t1: e’=Ee, och -e=0*-e=E-e=Ee.

 

e’’=-e’; IEp, Fp:

 

e=-e’; Dl’:

 

e=--e; IEp:

 

Dl) --e=e.**

 

Vilket definierar den så kallade dubbla negationens lag.

 

—————

* Dp definierar alltså att:

 

(E-Ee)’=E’-Ee’.

 

Vilket kan utvecklas, först vänsterledet:

 

E-Ee=e insubstituerat i (E-Ee)’ ger: (e)’=e’, och e’=Ee (IV), så (E-Ee)’=Ee.

 

För Ee gäller vidare:

 

Ee=E-e=0*-e=-e; t1.

 

Sedan högerledet:

 

E’=0* och -Ee’=-e (IV och Dl’), så E’-Ee’=-e.

 

Vilket konkluderar att identitet mellan vänster- och högerled gäller.

 

** Den givet Up evidenta symmetrin: [e=e’]=[e’=e]; e och e’ ÄR e, begagnas evident här, kan tilläggas. Även transitivitet (e=e’, e’=e’’: e=e’’), och självklart även reflexivitet (e=e), är evidenser i E-teorin.