det dock hävdas vara mer tilltalande med mer utdragna förlopp, än alltså med momentana förlopp (under ”tp”, en tidpunkt (=p), eller under ”0”, se särskilt vidare avsnittet: Rörelse II).

 

Sedan är det svårt undvika se e, byggda av (varandra attraherande) me, som mängder av me. Även om det då mer strikt handlar om ett antal var för sig unika me, vilka attraherar varandra, samt vilka emellanåt stöter till varandra. Detta klart för sig, kan det inte hävdas vara något större problem med att kalla en {me} vilken bygger e, för just en mängd, även om me då strikt sett blott är ett antal disparata/separata/unika me.

 

Men vaksamhet fordras, för när x ses eller definieras vara en mängd av x’: {x’}, så ligger den holistiska tanken nära att {x’} (”första ordningens predikat”) supervenierar/transcenderar över i x (”andra ordningens predikat”), att x är något mer än x’, sina beståndsdelar. Vilket då inte gäller i enlighet med Up/Ip och T3, utan x är (”reduktionistiskt”) sina beståndsdelar (x’), inget annat (varken något mer, eller något mindre).

 

 

T3

 

En mängd i vilken x och x’ ingår definieras:

 

M[x,x’].

 

Exklusion av x och x’ definierar:

 

M(x,x’)=M[x,x’]-x-x’.

 

Vidare antas:

 

M(x,x’)≠M[x,x’]:

 

M(x,x’)+x+x’≠M[x,x’]+x+x’; Fp:

 

M[x,x’]≠M[x,x’]; Up’:

 

T3) M(x,x’)=M[x,x’]; Up.

 

Mängder alltså både inkluderar och exkluderar x (sina element). En kontradiktion med vilket mängdbegreppet givetvis ska förkastas, vilket givetvis beror på Up, vilken direkt tolkad direkt utesluter existens av mängder, eftersom Up alltså endast definierar existens av unika föremål (”x”). Men mängdbegreppet är väldigt svårt att undvika, närmast oundvikligt, och dessutom praktiskt, med vilket det ändå får tolereras, med omdöme, se vidare föregående avsnitt.

 

Den mer specifika tolkningen av T3 är att när ett x väl är definierat, så är det outeslutbart. Det kan definieras att x inte tillhör en mängd, men blott det att x är definierat definierar x som existerande, ”som en del av x-mängden”.

 

 

Russells paradox

 

Logiskt/rationellt är det ologiskt/irrationellt att en mängd M är delmängd i sig själv:

 

M=M(M,M’]:

 

M(M,M’]=M[M,M’]; T3.

 

M är alltså delmängd i sig själv, vilket är Russells paradox. Om än i en mycket mer generell mening än i Bertrand Russells mening (eftersom det föregående gäller för vilken mängd som helst). Russell och andra har sökt rädda mängdteorin (från inkonsistenser), vilket givet T3 förstås är omöjligt.

 

 

Rörelse II

 

E är sålunda homogen/kontinuerlig (det existerar inte några ”mellanrum/hålrum” mellan moe/oe, bestående av Intet), med vilket det förstås existerar (kontinuerligt) rum mellan två positioner/lägen: en ”rumsträcka”.

 

Det kan frågas hur många lägen det existerar i en sådan finit (rum)sträcka, ett infinit, eller ett finit antal lägen?

 

Om ett infinit antal lägen och ett e vilket rör sig över dessa lägen måste röra sig genom alla dessa lägen, så är e då i ett oändligt antal lägen i sin rörelse från a till b: e är ett oändligt antal skepnader/former (e(p)), en i varje läge/p:*

 

e={e(p)|{p}≥∞’}.

 

Vilket definierar e som evig, e är ett infinit antal moment, vilket strider mot T2 (att alla e(≠E) är finita):

 

e={e(p)|{p}<∞’}.

 

Detta betyder särskilt att e inte kan ”vila” i alla pÎdp, utan eventuellt endast i ett finit antal pÎdp. e måste så att säga hoppa mellan dessa till antalet finita p, i det infinita antalet av pÎdp. Vilket eftersom dp per definition är en minsta sträcka betyder att e i en rörelse måste ”hoppa” åtminstone dp:

 

e vilka rör sig hoppar S≥dp; S=mdp.

 

e är alltså inte i något pÎS, vilket förefaller absurt. Men alternativet är således att e är ett infinit antal moment (även över mikroskopiska sträckor), vilket också förefaller absurt, och dessutom då strider mot T2.

 

Det finns två möjligheter rörande e:s hopp över S: Antingen hoppar e momentant, på icke-utsträckt tid, över S. Eller så hoppar e på utsträckt tid över S. I det senare fallet är det principiellt möjligt att observera e över/i ett S-hopp. Men eftersom e inte existerar i några positioner över/i ett S-hopp, så skulle det motsvara att till exempel se handen försvinna i en rörelse från a till b, alltså mellan a och b, vilket kan uteslutas som absurt:

 

e hoppar momentant (diskret/diskontinuerligt) över S.

 

Detta definierar inte bort det underliggande (såsom parentesen definierar) att e inte är i S, men hoppet sker så fort, på icke-utsträckt tid, att det, denna icke-existens (under S), under alla omständigheter inte kan observeras.

 

Icke-utsträckt tid definieras närmast av tidpunkter: tp=p, även om 0-begreppet principiellt också kan begagnas. Skillnaden är att 0-begreppet matematiskt(/principiellt) definierar en ∞’ gånger snabbare (momentan) rörelse än om den sker på tp tid, eftersom tp=∞’0.

 

Det föreligger dock en fara med att definiera momentanitet med tp(/0)-begreppet, vilket föregående stycke redan antyder, nämligen i den meningen att det kan tolkas som att e de facto far genom alla pÎS. För om det till exempel antas att e hoppar dp under ett tp, så kan det matematiskt tolkas som att e rör sig på 0 tid genom varje pÎdp, eftersom då ∞’0=tp och ∞’p=dp. Alltså tolkas som att e de facto rör sig genom alla pÎdp, med en hastighet av/på 0 tid genom(/över) varje p, vilket då definierar en så snabb rörelse att tiden över dp inte hinner att bli utsträckt, alltså eftersom ∞’0=tp. Där ∞’ då är alla de ”hopp” e gör under tp, vilka är p-långa, och vilka sammantaget förstås definierar den sträcka e rör sig under tp, nämligen då dp=∞’p.

 

Men, givet det föregående, får det alltså inte tolkas på det viset, utan e rör sig inte över S i ett S-hopp.

 

Med denna reservation, så antas:

 

I) e hoppar S under tp (tp under vilket e alltså inte är i S).

 

Givet I kan vidare konstateras att e inte kan röra sig (hoppa) i varje tp, för då rör sig e matematiskt sträckan ∞’S under dt(=dp), vilket, givet T2, matematiskt är ≥E:s diameter, vilken matematiskt, givet T2, alltså är ∞’dp. Att något skulle kunna röra sig så svindlande långt som ∞’S under dt (under kortaste utsträckta tid) är simpliciter absurt, vilket definierar:

 

II) e (vilka rör sig) rör sig, hoppar S(dp) under ett tp, ”vilar” sedan åtminstone ett dt, för att sedan eventuellt ånyo röra sig (hoppa) S, för att sedan ånyo vila åtminstone dt, etcetera.

 

Tid med detta å ena sidan definierad som (tp-)momentanitet, vid stöt- eller attraktionsrörelse, särskilt vad gäller me-hopp, när me stöts eller attraheras, se vidare nedan. Och å andra sidan definierad som den stund (dt) särskilt ett me ”vilar” efter en stöt eller attraktion, tills me eventuellt ånyo stöts till eller attraheras, eller fullbordas.

 

Ständig attraktion (eller för den delen ständigt stötande me) kan principiellt inte påverka detta, utan me måste simpliciter principiellt ”vila” mellan varje eventuellt hopp, vilket leder till konklusionen att me sänder ut sin attraktionskraft pulsvis, och att det inte existerar ett oändligt antal me (i enlighet med T2). Det senare eftersom ett oändligt antal me principiellt är detsamma som möjligheten av ständig attraktion (eller ständigt stötande me). 

 

II implicerar särskilt att e tids nog stannar, kommer i vila, förutsatt att inga e’ attraherar eller stöter till e, vilket är i enlighet med konklusionen i avsnittet: Rörelse I.

 

II förändrar dessutom rörelse-definitionen i avsnittet: Rörelse I, särskilt rörande me. För givet II hoppar me in i varandra, i vilket ett stötande me kan antas ”tappa minnet” av sin rörelseriktning, vilket förutsatt att me’ (det stötta me) inte ger me någon ”rörelseinformation” (me’ är i ”vila”, när me hoppar in i me’), betyder att me måste hoppa obetingat stokastiskt efter sin stöt på me’, förutsatt att me antas hoppa efter sin stöt på me’ (vilket förefaller rimligt, förutsatt att me’ utgör ett ”stötande motstånd” mot me). Detta gör primärt, utan att gå närmare in på det det blir för mycket ren fysisk TR till en än mer ”trög” rörelse, och inför dessutom mer kategorisk slump i stötrörelser (förutsatt att det inte är väldigt många me vilka hoppar obetingat stokastiskt (på en och samma gång), i vilket fall dessa hopp tenderar att neutralisera, ta ut varandra, och den totala e-rörelsen (bestämd av de hoppande me och me’) tenderar att bli mer deterministisk).

 

__________

* Det kan dessutom konstateras vara ointuitivt (utan att ta till T2) att det existerar ett infinit antal lägen/positioner i sträckor, särskilt i minsta sträckor. En minsta rumslig sträcka definieras:

 

dmoe=min[d(moe,moe’)]; moe=min(v).^

 

Hur många lägen finns det för ett me i denna minsta lilla ”tub” dmoe? Åtminstone två kan direkt konstateras, nämligen änd-lägena. Och hur många existerar det då ytterligare däremellan? Ett finit, eller ett infinit antal? Matematiskt existerar det fortsatt ett infinit antal, eftersom en (kontinuerlig) sträcka S kan definieras mellan tubens ändar, i betydelsen att me kan vila i varje pÎS. Vilket ytterligare nedbrutet betyder att me kan vila i varje pÎdp, förutsatt att det inte existerar en ”stolpe” i varje ände av dp, i vilket fall me eventuellt endast kan klämma sig in mellan dessa stolpar. Men utan stolpar, i hur många lägen kan me då placera sig på dp? Matematiken säger då ett infinit antal, alltså från kanske ett läge, med stolpar, till ett infinit antal lägen (p:n) utan stolpar. Är detta senare verkligen intuitivt? Nej, det kan det verkligen inte hävdas vara, alltså att det skulle existera ett infinit antal lägen i minsta, mikroskopiska sträckor, om de så ses som dmoe eller dp. Mer intuitivt är att det finns några, till exempel ändlägena och ett mellan ändlägena, men definitivt inte ett infinit antal.

 

Givet att det existerar ett finit antal lägen i minsta sträckor, så existerar det även ett finit antal lägen i alla finita sträckor (S). Vilket till exempel implicerar att en fotboll endast kan skjutas i ett mål på ett finit antal sätt.

 

Vidare ställer det frågan om ett e vilket rör sig över S måste röra sig genom alla (existerande) lägen, vilket förefaller rimligt. Det motsvarar ett kontinuitetsantagande, men då för lägen >p.

 

Vilket vidare ställer frågan vad som ska ses som lägen: dp, dy=min(y), moe, eller något större? Abstrakt kan alltid S definieras mellan särskilt me, varför dp-begreppet förefaller rimligt. Vilket givet föregående stycke definierar att alla S-hopp (i II) är dp-hopp (”mätt” från mitten av ett första dp till mitten av nästa dp=dp’, direkt (kontinuerligt) följande på dp), vilket mer specifikt definierar att ett me vilket hoppar över S gör det m-1 gånger.

 

^ Matematiskt är moe en minsta tetraeder: moe=min(p,dy); pÏdy, dy=min(p,dp); pÏdp.

 

 

e*

 

Det mer specifika i världen(/Världen) (E) består alltså (givet Up) av e byggda av me. Det kan frågas vad me kan bygga? Vilket definierar de möjligheter, för e: e*, vilka existerar i E.

 

Givet T1 varken uppkommer eller övergår e* i Intet. Utan de är simpliciter genuint eviga immanenser i E, ett med E:

 

e*=E.

 

e* vilka givet det föregående förstås grundläggande materialiseras genom (vakuum)kontraktioner, vilka per se är e* innan de uppstår, och fortsatt är en möjlighet efter manifestation (givet T1), även om ytterligare kontraktioner aldrig skulle inträffa. Endast om någon kontraktion aldrig inträffat, så är det möjligt att den möjligheten inte existerar. Men nu existerar det de facto e, till exempel dessa rader, så kontraktioner kan konstateras existera, vara ett e*, även om då någon ytterligare kontraktion aldrig skulle förekomma. Vilket dock förfaller absurt, varför skulle E upphöra med att kontraktera när E äger den (genuint) eviga möjligheten?

 

Vilket motsvarar frågan varför E inte skulle skapa ett medvetande: M(={me}), igen, ett som bevisligen redan är skapat, till exempel egos? När nu möjligheten (e*) för M bevisligen finns, varför då inte skapa M igen, någon gång? Alltså samma me-konstellation igen, om än i en annan tid.