något sätt sannolika termer. Eventuellt är de E-teoretiska definitionerna fel, men inget annat, vilket hursomhelst övergripande/generellt inte kan kontrolleras/slutas till,* annat än genom att anta något i enlighet med Ip’ giltigt, och så står vi där på varsin sida och söker övertyga varandra: Ip är generellt giltig! Nej, Ip’ kan gälla! ”Kan”, eftersom en som hävdar Ip’ giltig definitivt inte kan hävda Ip’ generellt giltig, för om så är fallet är Allt obegripligt, se vidare nästa avsnitt. Om detta ändå görs, alltså Ip’ hävdas generellt giltig, ja, då är den som hävdar detta ingen som överhuvudtaget kan tas på allvar, rationellt sett. En sådan person är E-teoretiskt lika irrationell som en person vilken hävdar det vara möjligt att något kan uppkomma ur något icke-existerande.

 

Detta senare förde osökt in på vad rationalitet är, vilket lite kan utvecklas avslutningsvis:

 

En som hävdar Ip’ generellt giltig är de facto irrationell, hon gör ”våld” på de definierade principerna (se vidare nästa avsnitt). I fallet med att något kan uppkomma ur icke-existens, så måste dock ”E-teoretiskt” läggas till: E-teorin hävdar det vara irrationellt att något kan uppkomma ur icke-existens. Och detta eftersom det att hävda det vara rationellt att något kan uppkomma ur icke-existens, inte direkt står i strid mot Up(/Ip),** utan det är platt irrationellt, E-teoretiskt, oerhört irrationellt. Någon annan kan tycka det vara rationellt, med vilket ”E-teorin” blott kan vädja till förnuftet. Ett förnuft vilket den andre då inte finner förnuftigt(/rationellt).

 

__________

* ”Övergripande”, eftersom det kan föreligga specifika fel i den E-teoretisk definitionen i enlighet med Up(/Ip), särskilt ren feldefinition, rena analytiska missgrepp, men alldeles särskilt fel i förhållande till ”empirisk” erfarenhet, vilket särskilt rör avsnittet: Empiriska fenomen. Förstås givet att ”empirisk” erfarenhet tas på allvar.

 

** Indirekt kan det dock stå i strid mot Up, till exempel i holism-fallet, i vilket x^ ses som något icke-materiellt (men ändå är något), {x’} ses som något ”materiellt”. Alternativt kan x^ ses som till exempel nya hjärnceller vilka skapas ur icke-existens, inte som normalt genom celldelning, eller genom tillförsel utifrån, i vilket fall Up inte bryts, utan det E-teoretiskt då är frågan om ett irrationellt cellskapande (ur icke-existens).

 

 

Grunden

Ip(/Kp)

 

 

Att ingenting existerar, till exempel inte denna text, kan direkt uteslutas:

 

x existerar; x=fenomen(/något).

 

Vidare kan två möjligheter, vad gäller x, reflekteras över:

 

Ip) x=x.

 

Ip’) x≠x.

 

Om Ip’ gäller, x alltså inte är x, så är x följaktligen något annat än x, eventuellt ingenting, vilket definierar:

 

Ip’) x=x’; x’=icke-x, där x’ antingen är något, eller ”är” ingenting.

 

Om Ip’ även gäller för x’, så är x’ följaktligen x’’:

 

x’=x’’; x’’=icke-x’, där x’’ antingen är något, eller ”är” ingenting.

 

Gäller Ip’ vidare för x’’’, x’’’’, etcetera, i all oändlighet (oändligt regressivt), så är analysen grundlös, eller så kan den oändliga regressen ses som själva grunden, vilken omvänt (progressivt) då utmynnar i x, eller så att säga det senaste x, för vilket Ip kan antas, och x med det kan utgöra grund för vidare analys, åtminstone tillsvidare.

 

För det kan konstateras att Ip utgångsmässigt måste antas. För om det per förutsättning gäller att x är något annat än x, alltså Ip’ gäller, så är analys vilken ändå utförs på grundval av x meningslös, eftersom det ju egentligen är något annat än x som gäller, är giltigt, med vilket förstås all vidare analys på grundval av x bygger på ogiltig grund:

 

Ip måste utgångsmässigt antas.

 

Med vilket då antas att x är x, att x inte är något annat än x, utan att x, åtminstone preliminärt, är giltig grund, en giltig grundval utifrån vilken meningsfull eller, åtminstone preliminärt, giltig teori kan framledas(/härledas), just för att x, åtminstone preliminärt, är giltig grund, inte ogiltig grund.

 

Ip definierar mer allmänt uttryckt att en definierare måste tro på sina definitioner, åtminstone i definitionsstunden; Ip utesluter inte att definieraren eventuellt i framtiden reviderar sina teorier, se vidare nedan. En definierare vilken inte tror på sina definitioner/teorier, inte ens i definitionsstunden, definierar, åtminstone inför sig själv, meningslös teori, är mest en självplågare (även om detta teoretiskt kan ändras, om definieraren i framtiden ändrar sig, och börjar tro på sina tidigare teorier, vilka hon då inte trodde på i definitionsstunden).

 

För att utveckla ytterligare kan ett medvetande (M), med tankar (x), definieras:

 

xÎM; x=tanke/tankar, M=medvetande.

 

Ett M är antingen Allt som existerar (metafysisk solipsism):

 

MS) M=E; E=Allt.

 

Eller så existerar det en omgivning till M, vilken eventuellt innehåller objekt (realism):

 

oÎM’; o=objekt(/något/ting (i M’)), M’=icke-M:

 

R) M+M’=E.

 

Detta definierar M’ skilt från M. Men grundläggande kan även M, det subjektiva, vara något ”objektivt”, något tingsligt (i E), precis som o, se till exempel vidare det kommande.

 

I MS korresponderar alla x mot andra x, men Ip är inte givet. För M kan eventuellt tänka fel, till exempel rörande ett matteproblem, i vilket fall x=x’, det rätta svaret, x≠x, det vilket M tänker, nämligen då x=x(≠x’).

 

I R kan x mer eller mindre väl korrespondera mot (avspegla) o, alltså objekt, ting eller vad nu föremål, företeelser i M’ kallas. Eller med andra ord kan M tänka mer eller mindre fel rörande o(/M’).

 

Fundamentalt kan dock konstateras att M alltid tänker x, om x så är fel, eller inte (x alltså är korrekt), eller x är mer eller mindre fel (x alltså är mer eller mindre korrekt). Med vilket följande kan slutas till:

 

KT) Ip (x=x) är det enda rationella att utgå ifrån.

 

Ip’ (xx) gäller sedan rationellt endast i meningen att M kan (känna sig) ha fel, och i det kan (känna sig) behöva revidera x:

 

M kan eventuellt byta ut x=x mot x’=x’; KT.

 

Givet Ip (Identitetsprincipen), gäller evident Kontradiktionsprincipen:

 

Kp) x≠x’.

 

Utan x=x (Ip).

 

Up

 

Två olika fenomen: x och y, med identiska egenskaper: {x’}, antas:

 

x={x’}, y={x’}.

 

Givet Ip, så är {x’}={x’}, med vilket det kan konstateras att x=y. Eller med andra ord att x och y med identiskt samma egenskaper, är ett och detsamma, unika x:

 

Up) x=[unikt x].

 

Om det inte skiljer i en enda egenskap mellan x, så är det alltså frågan om ett och detsamma (unika) x. Vilket vidare betyder att om det skiljer i åtminstone en egenskap mellan x, så är det frågan om olika x.

 

Givet Up (Unicitetsprincipen), så följer direkt att Ip och Kp gäller i Up-mening:

 

Ip) x=x; Up.

 

Kp) x≠x’; Up.

 

Up’, Inp och Fp

 

På Up följer direkt Unifieringsprincipen:

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Up’ tillämpas särskilt nedan i beviset av Fp, vilket tydliggör Up’:s funktion.

 

Up definierar sålunda att alla x är unika, vilket måste slackas på för analytisk möjlighet:

 

Inp) X=X’; {x}-({x’}-{x})={x’}-({x}-{x’}); xÎX, x’ÎX’.

 

Inp (Intensionsprincipen) definierar att X och X’ (eller teckenmässigt, vanligtvis: x och x’) kan sättas identiska om deras särskiljande egenskaper bortses ifrån.

 

Med Inp kan det till exempel antas/definieras att x=x. Blott givet Up gäller blott ”x”, med vilket det kan konstateras att Up mer är en existentiell referens än en analytiskt begagnelig (praktisk) princip; Under intensionen att x=x definierar samma x (på ömse sidor om ”=”), så måste särskilt det att x (i enlighet med Up) existerar i samma position bortses ifrån, för att då x ska kunna definieras existera i två olika positioner, på ömse sidor om ”=”: x har i strid mot Up tvåfaldigats/dubblerats. Vidare definierar Inp möjligheten av så kallad substitution, att till exempel x kan sättas identiskt med y (x=y), om x och y i enlighet med Inp äger samma intension. Vilket för tillbaka till x=x, om y antas vara x. Alltså att x kan sättas identiskt med x, om det med x (intensionalt) menas samma x.

 

Ett förhållande mellan x och x’ definieras:     

 

x~x’; [~]=[~,=, ≠, ’, +, -, <, >,..].