Grunden

 

Ip(/Kp) och primära t

 

Följande definieras:

 

Ip) t=t; t=tanke.

 

Ip’) t≠t.

 

Gäller Ip, så gäller Ip, i enlighet med Ip:

 

Ip=Ip; Ip.

 

Gäller Ip’, så gäller inte Ip’, i enlighet med Ip’:

 

Ip’≠Ip’; Ip’.

 

Tre möjligheter följer på det senare:

 

1) Ip’=Ip.

 

2) Ip’≠Ip,Ip’.

 

3) Ip’=Ip’.

 

I 1 är Ip’ alltså Ip:

 

Ip gäller; 1.

 

I 3 är Ip’ trots allt Ip’, vilket förutsätter Ip:

 

3) Ip’=Ip’; Ip.

 

Vilket betyder att Ip mer fundamentalt än Ip’ gäller:

 

Ip är den fundamentala principen; 3.

 

I 2 är Ip’ varken Ip eller Ip’. Något tredje alternativ Ip^, så att säga bortom både Ip och Ip’, finns rationellt inte att definiera, vilket (utan att förekomma analysen (T1)) kan definieras:

 

Ip^=Intet.

 

Givet detta handlar 2 om att både Ip och Ip’ kan gälla:

 

2) Ip och Ip’ kan gälla.

 

Rationellt kan Ip och Ip’ uteslutas från att gälla på en och samma gång (eller rationellt betyder det simpliciter att Ip’ gäller), för samma t:

 

I) Antingen gäller Ip, eller så gäller Ip’ (för t):

 

Ip=Ip; Ip.

 

Ip’≠Ip’; Ip’.

 

Det senare vilket givet I betyder att Ip gäller, och sammantaget att:

 

Ip gäller; 2.

 

Ip gäller sålunda, rationellt sett, i 1 och 2, och fundamentalt i 3, eller med andra ord åtminstone fundamentalt, och det för alla t (givet 1–3):

 

KT) Ip gäller fundamentalt för alla t.

 

Tolkningen av KT, är att t möjligen, eventuellt är något annat t=t’(=icke-t). t(=t) finns där för handen, men kan kännas behöva revideras, vilket kan definieras:    

 

Ip’’) t@t’; Ip.

 

Hursomhelst är t, rationellt, i enlighet med Ip, det primära, det medvetandet M har att utgå ifrån i ett (eventuellt) kunskapssökande. Om t eventuellt är något annat t=t’, är en sekundär fråga, erfarenheten, sökandet, analysen med grund i t får (söka) besvara:

 

M börjar ett kunskapssökande i t(=t), och reviderar/ersätter eventuellt t, när M så finner det påkallat (eller om det sker obemärkt), med t’(=t’):*

 

Ip är fundamentet för kunskap; KT, Ip’’.

 

I enlighet med Ip (Identitetsprincipen) gäller avslutningsvis i detta avsnitt:

 

Kp) t≠t’.

 

Kp (Kontradiktionsprincipen) är evident givet Ip, eftersom t=t; Ip: t≠t’; t’≠t, Ip.

 

__________

* Här kan det frågas om t kontinuerligt eller diskontinuerligt/diskret (hoppvis) övergår i t’? I enlighet med den vidare analysen, primärt i avdelningen: Empiriska fenomen, handlar det på grund(/mikro)nivå om ”hoppande” partiklar vilka definierar t. Så i den meningen handlar det om ”diskreta” övergångar. En analys vilken är matematisk, på sitt sätt dock intuitiv, trots kontradiktorisk matematik (se vidare primärt avdelningen Matematik).

 

Mer allmänt matematiskt kan det också enkelt visas att övergångarna måste vara diskreta:

 

Antag att t gäller i (tidpunkt) p och t’ i (tidpunkt) p’. Vidare gäller matematiskt i enlighet med t3 att (p]=dp, där dp definierar en liten (tids)sträcka, vilken i enlighet med t4 består av ett oändligt antal p ((tid)punkter). En sträcka i vilken p(Îdp) inte kan skiljas från p’(Îdp), vilket ekvivalent betyder att t|p inte kan skiljas från t’|p’. Alltså, för, eller i tillräckligt korta tidsintervall kan t|p inte skiljas från t’|p’, vilket om tt’ definierar en kontradiktion. Utan t måste följaktligen, för att denna kontradiktion ska uteslutas, gälla/råda under åtminstone dp, för att sedan skifta/förändras/transformeras (diskret ”hoppa”) till (att vara) t’(t).

 

Men matematiken är alltså kontradiktorisk, vilket om (den faktiska) världen inte är kontradiktorisk, betyder att detta matematiska inte behöver gälla i världen. Utan följaktligen kontinuerlig förändring kan råda i världen. Även om det principiellt inte behöver skilja så väldigt mycket, för det första eftersom dp-förändringar är minsta förändringar (dp=min[d(p,p’)]), alltså per definition oerhört små, om än inte oändligt (infinitesmalt) små, som vid matematisk kontinuerlig förändring, och för det andra eftersom förändringar, om de så är diskreta eller kontinuerliga, intuitivt måste vara något.

 

Matematiskt kan en minsta (positiv) diskret t förändring definieras: t+dt. Med denna definition blir det tydligt att matematik fungerar dåligt för t. För t förändras intuitivt inte på detta sätt, ”dt” läggs inte till, eller dras ifrån t, utan t transformeras per se, amorft, organiskt, endogent. Även om det underliggande intuitivt mycket väl kan handla om ”hoppande” partiklar. Det ”ser” ju inte t(/M), t(/M) ”ser” endast de ”organiska” t.

 

Mer konkret, ser M kanske degen ”kontinuerligt” jäsa, eller ballongen blåsas upp. Exempel på diskret förändring är ett t vilket hoppar från analys av åns förorening till kvällens middag.

 

 

Up

 

Givet KT, så gäller sålunda (fundamentalt) Ip för varje x(=t):

 

x=x.

 

Läggs ett x till x, definieras, givet Ip:

 

x+x2=x+x2.

 

Läggs ytterligare ett x till, definieras:

 

x+x2+x3=x+x2+x3:

.

.

x+x2+x3+..+xn=x+x2+x3+..+xn:

 

{x}={x}.

 

Givet detta definieras att x’={x}, eller med bytt distinktionstecken:

 

x={x’}; {x’}={x’}:

 

Ip) x=x; {x’}={x’}.

 

x’ definierar rättfram x egenskaper/(bestånds)delar/beskaffenhet(s delar)/omständigheter, etcetera. Och Ip definierar sålunda att x är x om x alla egenskaper är x egenskaper. x består simpliciter av sina beståndsdelar, varken fler eller färre.*

 

Två olika fenomen: x och y, med identiska egenskaper antas:

 

x={x’}, y={x’}; x≠y.

 

Vilket strider mot Ip. Utan x och y är sålunda i enlighet med Ip ett och detsamma x:

 

Up) x=[unikt x].

 

Givet Up, följer direkt att Ip och Kp gäller i Up-mening:

 

Ip) x=x; Up.