Appendix I

Lite om x-rörelse

 

Givet II, så ”hoppar” då mx, minst dp mellan varje viloperiod, vilka som minst då är tp.* Och detta oberoende av om mx stöts eller (mx-)attraheras.

 

Attraktion är ”naturligt” (rationellt) definierad av från vilket håll attraktionen kommer, viket kan betyda attraktion från olika håll, och kanske att mx (eller ett x={mx}) så att säga fastnat i ett läge där de olika attraktionerna tar ut varandra.

 

Om stötta mx antas hoppa i samma riktning som det stötande mx hoppade, den ”riktningsinformationen” förs över till det stötta mx från det stötande mx. Och det stötande mx efter sin stöt antas hoppa obetingat stokastiskt (i vilken riktning som helst). Så definierar det när x stöter ihop tre rörelser:

 

För det första en framåtrörelse (Fr) i x, definierad av alla succesiva stötar mellan stötande och stötta mx i x, initialt initierad av alla de mx i x vilka stöts till av det/de ”stötande” x mx (inom ” eftersom det är en ganska öppen fråga vilket x som är det ”stötande” respektive ”stöt-ta”). För det andra en trög rörelse (Tr), definierad av alla stötande mx i x vilka efter sina stötar hoppar obetingat stokastiskt. För det tredje en residual styrrörelse (Sr) definierad av alla mx i x vilka inte är iblandade i några stötar, Tr antas ingå i Sr:

 

x=Fr+Sr; TrÎSr.

 

Utan att djupare gå in i det så vrider Sr Fr åt olika håll, genom attraktionen mellan Sr och Fr, vilket bestämmer x färdriktning. Och sär-skilt måste Fr vara tillräckligt kraftig för att x överhuvudtaget ska rubbas. Är Fr för stark slits x förstås sönder.

 

Om det inte existerar någon attraktion (eller x’ vilka stöter till x), så ebbar Fr till slut ut och x stannar. Vilket är särskilt tydligt för mx vil-ka inte attraheras, är attraherade, de hoppar blott åtminstone dp, om de stöts till en gång, och stannar sedan då där i den positionen.

 

Detta i diametral motsats mot vad som konventionellt antas, där ”mx” färdas vidare i all oändlighet efter en stöt (förstås givet ”fri” rymd). Vilket implicit, i enlighet med E-teorin, primärt innebär att mx kan färdas genom ett infinit antal positioner och att alla mx rör sig lika fort (förutsatt att tp inte kan variera i magnitud, i icke-utsträckning, vilket är ett väl abstrakt antagande), vilket även strider mot relativitetsteo-rierna (se nästa appendix) i vilka motsvarande mx (ljuset) kan variera i hastighet beroende på hur kompakt packat ljuset är, eller mer all-mänt uttryckt beroende på gravitation(/massa), även om relativitetsteorierna antar mx äga konstant hastighet vid konstant gravitation (g), detta då i enlighet med detta att olika mx rör sig lika fort, men eftersom relativitetsteorierna antar g kunna variera, så kan följaktligen mx röra sig olika fort (bestämt av olika g), vilket strider mot att mx i detta irrationella fall i enlighet med E-teorin rör sig lika fort oberoende av g, det rationella är givetvis II, att mx inte kan vara i ett infinit antal positioner, utan att mx då hoppar (fram), vilket förstås per se ute-sluter att mx skulle kunna färdas länge än H (åtminstone dp), om mx inte återigen stöts till eller attraheras.

 

Detta är klurigt, för det finns något ointuitivt i att rörelse hos x till största del beror på x självt, på hur mxÎx rör sig, vilket särskilt betyder att x bestående av färre mx allmänt kan röra sig kortare än x bestående av fler mx. Men, antag det konventionella att mx av en stöt kan röra sig infinit långt, denna stöt tillför då rörelse till mx, så att mx följaktligen består av något mer än blott mx, mx=mx+e, där e definie-rar den rörelse (den ”energi”) mx erhåller när mx stöts till. Om e är finit (e tar slut efter ett tag), så är det hela i princip tillbaka i att mx hoppar, att mx någon gång stannar, om mx inte återigen stöts till eller attraheras. Utan e måste antas vara infinit, vilket konventionellt fö-ljaktligen antas, vilket både intuitivt och givetvis i enlighet med E-teorin är irrationellt (II). Alltså att minsta stöt ger mx oändlig energi.

 

Givet det föregående kan konstateras att fotoner inte är mx, utan ett kluster av mx, annars skulle en ”fotonkanon” inte kunna skjuta några fotoner, utan fotonen=mx, om den ens kan komma utanför kanonen, skulle utanför kanonen direkt börja attraheras mot marken, ”falla” mot marken, särskilt skulle den inte kunna skjutas genom några spalter/springor i en skiva. Utan för det krävs då att fotonen är ett kluster av mx. Och givet det, och att fotonen inte är ett större mer fast/stabilt kluster av mx, så torde det vara omöjligt att kunna skjuta en foton i samma riktning (utan tillräckligt långt ”eldrör”, om ens det räcker, för att få Fr i fotoner att gå i någorlunda samma riktning (lite motsva-rande att skjuta ett fågeldun kanske)), avskjutningsmekanismen torde (närmast) alltid träffa fotonen (vilken per se dessutom mx-struktu-rellt torde se lite olika ut från foton till foton, som ett mindre stabilt bygge) på olika sätt, så att då fotonen får olika Fr-banor, med vilket ett skuggmönster skulle byggas upp på en skiva bakom spalterna, om en foton, en efter den andra, skulle skjutas mot spalterna. Och det är också vad som kan observeras i det så kallade Dubbelspaltexperimentet, i vilket skuggmönstret kallas interferensmönster.**

 

Inne på detta kan det även sägas något om fotonen (eller andra partiklar) som ”våg”. Ja, hur fotonen ser ut på en färd genom rymden be-ror (E-teoretiskt) på många saker, särskilt på hur den attraheras i vakuum (efter att en stöt-rörelse stött iväg ljuset från ljuskällan och den Fr-rörelsen ebbat ut), en attraktion vilken torde vara relativt jämnt fördelad över fotonen och på så sätt kunna smeta ut fotonen, göra den mer avlång, vertikalt relativt färdriktningen, vilket på sitt sätt definierar fotonen vara en ”våg”. En sådan ”våg” torde dock vara för liten, för att kunna fara genom flera spalter samtidigt, och om den kan fara genom flera spalter samtidigt, så skulle den styckas, och träffa ski-van bakom spalterna på flera (olika) ställen, vilket inte sker i Dubbelspaltexperimentet.

 

Nej, ”våg”-begreppet gäller snarare hur fotoner (och andra partiklar) i grupp rör sig, särskilt genom att bli attraherade (i vilket förstås äv-en (mx-)stötar kan förekomma, särskilt genom att i färdriktningen bakomvarande fotoner krockar med framförvarande fotoner).

 

__________

* tp, momentan ”vila”, är förstås inte mycket till vila, men det är dock principiellt frågan om vila, relativt om x rör sig i tp.

 

** Vilket antyder något mer komplicerat, en synonym till interferens är samverkan, vad då för samverkan i kontexten? Alltså rörande en foton vilken färdas mellan en fotonkanon och en skiva. Ja, mikrofysikerna komplicerar. De förutsätter nämligen att fotonen (borde) färdas spikrakt, och att det följaktligen inte kan uppstå något ”interferensmönster”, men de antar inte det alternativ förnuftet direkt ser, nämligen att fotonens bana kan variera, nej, de antar något annat för att förklara ”interferensmönstrets” uppkomst, något de tillfullo inte utvecklar, med vilket detta vad det nu är de antar inte kan tas på allvar, innan de särskilt ”empiriskt” visar vad det är de (i strid mot Up) antar, de så att säga på en filmremsa visar detta. En ”filmremsa”, på vilken det tydligt syns hur fotonen (eller vilken partikel det nu är frågan om) ”be-ter” sig, på sin färd mellan fotonkanonen och skivan. Alternativt, om detta kanske inte går, kan de redogöra för denna färd intuitivt/analy-tiskt, genom ord, eller genom att rita det (kanske genom att ge det en dataanimerad illustration),^ förstås visande hur de tänker sig det he-la (den matematik som definierar detta, definierar inte vad den definierar i denna grundläggande empiriska mening, utan definierar blott ett utfall, alltså utan att förklara hur detta utfall kommer sig, hur det empiriskt (tänkt) ser ut).

 

^ Att hävda detta vara ogörligt är trams, ”empiriskt” kanske det är omöjligt, eftersom en ”kamera” kanske aldrig kan nå så långt, men rita går alltid, det är bara att rita det, fotonen som superklonar sig till en våg till exempel, eller kanske bara omformas till en våg, vilken innan den träffar skivan återigen drar ihop sig till en partikel, rita och förklara, inte svårare än så; Skulle problematiken ifråga ligga bortom mä-nsklig fattningsförmåga, skulle den överhuvudtaget inte vara förhanden, inte ens kunna ställas upp som lösaste hypotes.

 

 

Appendix II

Albert Einsteins relativitetsteorier (1905-1915)

 

Givet E-teorin, så attraheras(/kröks) ljuset, fotoner, precis som alla andra x(={mx}). Och eftersom fotoner är små, så är de alldeles säkert fullständigt attraherade (fångade) av Jordens attraktionsfält, g-fält, nära Jodens yta. I meningen (fullständigt) ”klistrade” vid Jorden, i Jor-dens g-fält, precis som om de vore ett med Jorden, precis som gäller för människor, djur, bilar eller bollar, etcetera, de är (fullständigt) ”klistrade” i Jordens i g-fält, annars skulle de förstås ”falla av” Jorden. En boll är en bra jämförelse, kastas den med samma kraft förbi ett stillastående mätinstrument (MI), så uppmäter MI samma hastighet på bollen oberoende av från vilket håll bollen kastas förbi (eller gen-om) MI. Och det beror då på att bollen är (fullständigt) ”klistrad” i Jordens g-fält. Om bollen inte hade varit (fullständigt) ”klistrad” i Jor-dens g-fält hade Jordens rörelse kunnat avläsas i MI:s mätningar av bollens hastighet (MI hade rört sig med i Jordens rörelse, vilket bol-len inte hade gjort som inte ”klistrad” i Jordens g-fält). Men nu är då bollen (fullständigt) ”klistrad” i Jorden g-fält, med vilket relativ has-tighet för bollen endast kan uppmätas om MI sätts i rörelse, MI kanske sätts på ett räls, i vilket fall gäller:

 

h*=h±h’.

 

Där h* är bollens relativa hastighet, h bollens (egen)hastighet och h’ är MI:s (egen)hastighet (på rälset) i förhållande till bollen. Om bol-len kastas vinklat mot MI är beräkningen komplicerad, kastas bollen i rälsets riktning, enklare, i det fallet är h’ helt enkelt den hastighet med vilken MI färdas längs rälset. Så om bollen kastas med i MI:s färdriktning mäter MI upp h*=h-h’, om bollen kastas mot MI:s färd-riktning mäter MI upp h*=h+h’.

 

Givet att också fotoner är (fullständigt) ”klistrade” i Jordens g-fält, så gäller precis detsamma för dem, som för föregående boll, särskilt kan ett stillastående MI inte uppmäta någon variation i ljusets relativa hastighet (c*) beroende på från vilket håll fotonen kommer faran-de. Och det är också vad som uppmäts i experiment.*

 

Fysiken är motsägelsefull i sin diskussion, utan att gå vidare in på det, men kontentan av denna diskussion är att ljus inte klistras av g-fält, särskilt inte av Jordens g-fält, vilket betyder att c*-variation existerar, särskilt beroende på från vilket håll solljus faller in i MI, ett stillastående MI (på laboratorieplatsen på Jorden). Givet vilket det att c inte varierar uppmätt av MI, implicerar:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (alltså pastorn precis som rymdraketen eller planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (pastorn, rymdraketen och planeten är ljus).

 

Einstein valde alternativ 4. Och förutsatte Intets existens (alltså i strid mot T1, ett fundallogiskt teorem Einstein dock, givetvis, inte kände till), vilket ger lite olika möjligheter. En är att ljuset ur Intet börjar sprida sig, tränga ut Intet (Big-Bang-teorin). Universum så att säga är en ljusmask vilken börjar ringla fram ur Intet, och skapa (tränga ut) gångar i det; Intet är ”myllan” i(/ur) vilken Universum springer, och i vil-ken Universum tränger ut gångar (i princip som masken i jorden). Dessa gångar definierar det Einstein kallar rumtiden, en rumtid vilken gi-vetvis inte existerar, förutsatt T1. Utan blott är flammande ljus i E, sett som fenomen i E.

 

Vad ska mer sägas? Ja, om relativa rörelser ändå definieras, illusoriskt, eftersom Allt alltså är ljus vilket med c rör sig i ljusets riktning (4), så definierar Einstein att tiden dras ut, går långsammare, om x (fiktivt) rör sig fortare än c (h|x>c, där h definierar x fiktiva hastighet), vilket Einstein kallar tidsdilatation, omvänt kan kallas tidskontraktion (om h|x<c), ett begrepp vilket Einstein dock inte begagnar (Einstein defi-nierar detta relativt, mellan x, vill inte definiera h|x>c, trots att det alltså är frågan om rent fiktiv definition givet 4).

 

Mer rigoröst, så definierar Einstein att t’=th/c, vilket då definierar att t’ (den fiktiva tiden) ökar, blir längre (större) om h (den fiktiva rö-relsen) ökar (och vice versa), t definierar den faktiska tiden, och c då den faktiska rörelsen (givet 4). Rent teoretiskt, är det faktiskt mer rationellt att definiera t’=tc/h, alltså att t’ (den fiktiva tiden) går fortare (minskar) om h ökar, för att x inte ska komma fram före sig själv.

 

Det är särskilt givet T1 inte särskilt fruktbart att vidare utveckla Einsteins teorier. Så inte heller med tanke på 4, eftersom något mer ab-surt än 4 faktiskt får letas efter. Inga observationer i världen kan ändra på det (givet den ”empiri” undertecknad upplever). Utan till exem-pel det att ljus böjer av invid himlakroppar ska rationellt primärt (se avsnittet Rumrörelse) tolkas som att ljuset attraheras av attraktions-fältet kring dessa himlakroppar, i enlighet med E-teorin, inte tolkas som observation av rumtidens krökning. Saker i mörker, vilket existe-rar i enlighet med ”empirin”, till exempel pastorn i jordkällaren med lampan släckt, är det givet 4 dessutom svårt att förklara, mörkt ljus?

 

Men, för att ändå utveckla lite (mer utvecklas i Fundallogik), mest kanske för att visa på hur det mest absurda, genom formelspråk, ändå kan förefalla att definiera något vettigt (hur formelspråk kan lura kanske även det mest rationella sinne):

 

Givet Einsteins definition att t’c=th, så gäller att:

 

T=t’c2/h; T=tc.

 

Där T simpliciter är en ljusstråle, eller geodet som det kallas, en bana:

 

mT=mt’c2/h.

 

mT (”impulsen”) definierar det Einstein kallar ”bezugsmolluske”, en strängmollusk, en massa (m, vilken givet 4 är mer eller mindre kompakt ljus, förutsatt att det går att göra (existerar) distinktion mellan m) längs sin bana (T):

 

mTh/t’=mc2:

 

E=mc2; E=mhhT/t’h=ph; p=mh, t’h=T.

 

p definierar den ”klassiska” rörelsemängden, vilken sålunda ”relativistiskt” varierar beroende på h. Hursomhelst, definierar E energi, och en världsberömd formel är med detta definierad; Vilken även kan skrivas p=γmc2; γ=1/h, för att mer motsvara hur det ”relativistiskt” de-finieras. Detta vilket alltså är fullständigt nonsens, särskilt givet T1; Att x={mx} är en ”energi” är ganska givet, särskilt när det ses till en fullbordan av mx, eller skapelse, men ljushastigheten per se har inte det minsta med det att göra.

 

__________

* Se till exempel (särskilt tabellen i slutet): https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment

 

Önskas relativt c=c* explicit uppmätas är kanske ett möjligt experiment en roterande arm vars ytterände, med ett MI, roterar in i en ljus-stråle (lämpligen kanske en laserstråle). Ett MI med två sensorer, S1 och S2, med ett avstånd mellan S1 och S2. S1 registrerar tidpunkten när armen/MI roterar in i ljusstrålen, och ljusstrålen (”avklippt” när armen roterar ur ljusstrålen) börjar fara genom MI, och S2 registrerar tidpunkten när (den ”avklippta”) ljusstrålen börjar lämna MI. En tidsskillnad vilken definierar hastigheten c* för ljuset. Ett c*, vilket om MI(/armen) genom sin attraktionskraft inte påverkar ljusstrålens hastighet c, vilket knappast är fallet^ varierar enligt följande:

 

c*=c±h, där h definierar den hastighet med vilken MI roterar in i ljusstrålen, och c då definierar ljusets hastighet i ljusstrålen;

 

c+h uppmäts (hypotetiskt) när armen roterar mot ljusstrålens färdriktning, och c-h när armen roterar med i ljusstrålens färdriktning.