Antag mer allmänt:

 

x≠E:

 

x+E≠E+E; Lp:

 

E≠E; Up’(; xÎE):

 

x=E; Kp.

 

Vilket kan förefalla kontradiktoriskt, men faktiskt är intuitivt, givet T1, i enlighet med vilket alla (existerande) x(≠E) åtminstone måste existera som (eviga) möjligheter (inte ens en möjlighet kan (rationellt) uppkomma ur(/i) det icke-existerande Intet, eller för den delen för-svinna i, övergå i att vara det icke-existerande Intet), med vilket frågan särskilt är hur x, vilka inte endast är möjligheter i E, kan skapas, vilket återkommes till i nästa avsnitt.

 

Antag vidare:

 

x≠x’:

 

x+E≠x’+E; Lp:

 

E≠E; Up’(; x,x’ÎE):

 

x=x’; Kp.

 

Vilket särskilt gäller för rationella superpositionaliteter, men inte generellt, så här för Lp kategoriskt fel (och inget litet fel heller); Sam-ma konklusion erhålls om x+x’ i enlighet med Lp, istället för E, läggs till på ömse sidor om ≠.

 

Ett annat fall då Lp för fel:

 

Antag att y och z kan vara olika även om de äger ett kluster ({x}) av gemensamma egenskaper:

 

y={x}’+{x}≠z={x}’’+{x}:

 

{x}’+{x}+{x}’+{x}’’≠{x}’’+{x}+{x}’+{x}’’; Lp:

 

{x}+{x}’+{x}’’≠{x}+{x}’+{x}’’; Up’.

 

Vilket givet Kp då definierar att y och z inte är olika, men nog kan x enligt erfarenheten vara olika trots att de äger ett kluster gemensam-ma egenskaper, tänker särskilt på siamesiska tvillingar.

 

Särskilt de två senare exemplen raserar förtroendet för Lp, kanske duger Lp i viss kontext, i vilken det följaktligen, innan Lp nyttjas (ex ante), rigoröst måste utredas om Lp kan nyttjas, är rationell och ger rationella resultat (i sin kontext), generellt kan Lp (ex ante) definitivt inte antas giltig, och detsamma måste (ex ante) konstateras gälla för andra principer utöver dem i föregående avsnitt, alltså Den rationella grundens principer:

 

Principer utöver Den rationella grundens kan inte tas för givna (utan eventuellt antas efter ex ante analys i viss kontext).

 

Ett bevis av FT (Fullständighetsteoremet) med hjälp av Lp visar ytterligare på problematiken analysen här är inne på, där X definierar en teori (bestående av satser x):

 

x*|xÏX per framledning, utifrån xÎX, men (oavgörbara) x*ÎX likafullt:

 

x*|x+x+x’ÏX+x+x’; Lp, X=x*+x+x’:

 

XÏX; Up’:

 

FT) x*|xÎX; Kp.

 

x* måste sålunda tillhöra X per framledning, om nu inte x* är antagna som axiom (oavgörbara x existerar inte).

 

Istället för resonemanget i föregående avsnitt kan alltså FT slutas till med hjälp av Lp. Dock är detta senare FT-resultat intuitivt omöjligt att förklara (per se), det enda som kan sägas är att Lp för till, bevisar FT, alltså det rent abstrakta (blott tänkta) tillägget av x+x’ på bägge sidor om Ï, jaha? Resonemanget/bevisföringen i föregående avsnitt förklarar varför FT gäller, vilket självklart är väldigt mycket mer till-fredställande än detta senare Lp-bevis av FT: Argumentation, argumentation, argumentation, ”kontinuerlig logik”, som det uttrycktes i föregående avsnitt, är (rationellt) A och O.

 

__________

* xÎx; x≠x, är simpliciter absurt, att x som större eller mindre än sig självt (x>/<x) kan tillhöra sig självt (även holistiskt/meridioistiskt, är x={x’}±q={x’}±q, alltså varken större eller mindre än sig självt, att holistiska/meridioistiska x är större/mindre än det ursprungliga {x’} har inte med saken att göra, det viktiga är vad x är, nämligen då {x’}±q (holistiskt/meridioistiskt)).

 

 

E

 

Givet T1 är sålunda möjligheter, möjliga x(ÎE), eviga, alltid existerande. Möjliga x vilka även kan kallas ”virtuella x” (”x”). Hur, givet T2, går det till när ”x” övergår i att vara (faktiska, realiserade) x, blir (till) x, när x skapas? Givetvis förutsatt att x kan existera, vilket x evident kan, E (sedd på med ”empiriska” ögon) är inte total tomhet, blott och bart rent rum (i alla fall inte i skrivande stund); Överhu-vudtaget inte existerande ”x” kan inte tänkas, för om ”x” tänks, så existerar ”x” (åtminstone rent abstrakt (blott tänkt)), och de kan givet-vis (som icke-existenser) inte realiseras (som x). Om ”x” aldrig tänks (inte av någon), så kan ”x” existera ändå, och kanske realiseras nå-gon gång, men förstås utan att x kan uppfattas/tänkas, för då tänks ju x/”x”. ”x” (eller x) vilka tänks men vilka aldrig (kan) realiseras som x vilka inte är tankar eller (icke-tankeliga) ”x” är rena abstraktioner (något blott tänkt); Tankar, och icke-tankeligt vilket inte är (rena) ”x”, är {mx}, rena ”x” är faktiskt tomrum ({mv}), men då innehållande, ägandes möjligheten ”x”, se vidare det kommande.

 

Ja, först och främst kan konstateras att E emellanåt är helt tomt på x, för om det alltid (någonstans i E) existerar x i E, så är x=[alla x] ett infinit fenomen i strid mot T2:

 

E är emellanåt helt tomt på x.

 

Även ett mellanting mellan rent (”stilla”) rum och x i mer faktisk betydelse är x, vilka kan kallas rumrörelse:*

 

E är emellanåt helt ”stilla”, rent rum (icke helt ”stilla” rum, rumrörelse, är x).

 

E måste givet detta kunna skapa rumrörelse (i E), för att E inte fortsatt ska vara ”stilla”, men mer än detta (att vara en ”primus motor” på detta sätt) antas E inte kunna ”göra”(/vara) ‒ det är avancerat nog, är faktiskt (holistiskt) skapande ur Intet, även om det att E är infinit in-tuitivt har betydelse, att något infinit, så att säga genom en minsta rystning, inte ens marginell i förhållande till infiniteten, men väldig i förhållande till det finita, kan ge upphov till något finit, är åtminstone i någon mån intuitivt ‒ det tenderar absurt mot att göra E till något ”intelligent”:

 

E kan skapa rumrörelse (och endast rumrörelse).

 

Intuitivt komprimerande rumrörelser, E-kontraktioner, vilka (eventuellt) då får ”x” att bli x, mer specifikt antas:

 

mv=min[volym] (mv är minsta volymer):

 

E=∞’mv; ∞’=min[infinit naturligt tal].

 

mv är rent abstrakt definition givet T2, alltså inga eviga x, utan vad som ytterst existerar är blott det homogena, kontinuerliga E, men hursomhelst, givet mv, så gäller i E-kontraktioner (och andra rymdkontraktioner, se vidare nedan) att mv ”hoppar” (se vidare nedan) in i varandra och skapar ett åtminstone någorlunda stabilt x, vilket antingen är (fortsatt) absorptivt (absorberande mv), eller stabilt, i mening-en inte absorptivt (inte absorberande mv).** Stabila x stöter undan mv i sin väg, absorptiva x absorberar mv i sin väg. Om x ständigt är absorptiva, så tenderar det mot eviga x, att absorption kan motverka avsöndring (att x avsöndrar mv) eller klyvning av x (att andra x ”hoppar” in i x och klyver x, se vidare det kommande), alltså att absorption kan få x att (evigt) fortexistera. Givet T2 får förstås ingen sådan möjlighet existera, så:

 

x tenderar mot stabilitet (mot att vara icke-absorptiva), om de inte är stabila redan vid sin skapelse (i rymdkontraktioner).

 

Stabila x som avsöndrar mv och efter det blir absorptiva, tenderar med det (förstås) att återigen bli stabila, med vilket återigen möjlighet för eviga x föreligger:

 

Stabila x vilka avsöndrar mv fullbordas (återgår till att vara rum (mv, igen)), blir inte absorptiva x, vilket förstås betyder att x eventuellt endast kan vara absorptiva i ett inledningsskede:

 

I) Stabila x består av samma (n) antal mv, av samma mängd/volym rum(/”energi”), och fullbordas alltså när de avsöndrar mv (eller kly-vs), och följaktligen är stabila x minsta x=mx (mx=min[x], vilket (noterbart) framleder sig självt i sammanhanget).

 

För annars, i strid mot Up’’’, så kan samma antal mv (i mx) i ena fallet vara stabilt, i andra fallet innebära fullbordan; Up definierar att id-entiskt är identiskt, inte att väldigt lika måste vara väldigt lika, med det kan antas gälla, så att säga i enlighet med Up:s anda:

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy].

 

Och om mx består av samma antal mv, så är mx definitivt väldigt lika, då bortsett från position (alltså trots att de är olika (existerar i olika positioner)).

 

Detta vilket förstås betyder att stabilitet inträder när mx uppnår n antal mv, antingen direkt i rymdkontraktionen, eller efter viss tids ab-sorption.

 

Stabila mx är sålunda minsta x vilka fullbordas om de klyvs eller avsöndrar mv (detta direkt/omedelbart eller efter viss (kort) tid av insta-bilitet). Avsöndra mv vilket mx måste kunna göra, för att inte möjlighet för eviga mx ska föreligga:

 

Alla stabila mx kan avsöndra mv (mv faller så att säga bort från, av mx) och fullbordas direkt (eller nära nog direkt) när de avsöndrar mv eller klyvs (av andra mx).

 

Vilka egenskaper äger (stabila) mx? Ja, för att mer fast hålla samman i kluster av mx (x={mx}), klustret av mx inte är likt lösan sand, så måste mx kunna attrahera varandra, vilket givet att mx (och a) fullbordas om mx söker sända ut något (aÎmx) betyder att mx i så fall blott bara äger attraktionskraft, mx äger så att säga en osynlig hand som för andra mx mot mx, vilket är ointuitivt, en ointuitiv kvasiholis-tisk kraft. Detta det absurda uteslutet att mx så att säga äger änterhakar de kan kasta mot varandra och hala in varandra med, eller att de kan sända ut a (i strid mot I), det senare vilket blott bara är absurt, att mx skulle vara så avancerade att de kan sända ut satelliter (a) vilka kan greppa tag i andra mx och dra dem mot (moder-)mx, nej, definitivt inte:

 

mx är ”döda” inte särskilt avancerade tingestar/entiteter (vilka särskilt inte äger ”hakar” eller ”änterhakar”, eller kan sända ut a).

 

Särskilt magnetism tycks dock implicera att mx äger (denna ointuitiva blotta, rena) attraktionskraft, för utan attraktionskraft måste mx (ytterst, i magnetfält) stötas (se vidare nedan) runt i sin ”cirkulära” bana, vilket platt förefaller absurt/omöjligt. Med (mx-)attraktions-kraft, så förklaras magnetism så att säga av att svansen attraherar huvudet, med vilket förstås magnetfält kan cirkulera. Även rörelse i en-lighet med ”empirin” är svår att förklara utan (mx-)attraktionskraft (se vidare nedan). Och att x är ”fixerade”, till exempel människan vid Jorden, är också svårförklarligt utan attraktionskraft, för utan attraktionskraft är det endast stötrörelser (se vidare nedan) som kan ”fix-era” x, så att säga hålla, föra x på plats.

 

Givet att mx äger attraktion(skraft), så kan mx givet I(/Up’’’) eventuellt endast växla mellan att vara attraherande, repellerande eller neu-trala (varken vara attraherande eller repellerande), vilket kan uteslutas givet att mx är ”döda” ting (det är för avancerat för dem):

 

mx äger (ständig) attraktionskraft (och endast attraktionskraft, med vilket repellation (förstås) är stötrörelse (se vidare nedan)).

 

Om mx-attraktionskraften sänds ut med infinit hastighet, så är mx med denna sin attraktionskraft =E i enlighet med T2 (Allt infinit är i enlighet med T2 identiskt (med) E), förstås kontradiktoriskt, och med finit hastighet är frågan hur mx-attraktionskraften kan ”veta” i vil-ken riktning den ska attrahera, förstås mot mx, vilken den ganska självklart inte kan ”veta” (som det ”döda” fenomen mx är, inkluderande dess eventuella attraktionskraft):

 

Om mx äger attraktionskraft så äger (alla; I) mx ett sig omgivande mot mx attraherande finit attraktionsfält.***

 

En attraktion vilket principiellt även kan attrahera själva rummet, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som ju består av mv, så kan mx även attrahera själva rummet, som ju också består av mv, med vilket rumrörelse förorsakad av mx är definierad, vilken eventuellt kan bli mx-skapande; mx-attraktion tenderar så att säga att gröta ihop rymd kring x, vilket kan hävdas tala emot att mx äger attraktion, utan att gå vidare in på det.

 

En annan form av rymdrörelse, vilken även den eventuellt kan bli mx-skapande, är skapad av stabila mx som, redan nämnt, stöter undan mv, detta särskilt förstås när mx ”hoppar” (se vidare det direkt påföljande), eller mer allmänt uttryckt rör sig.