Särskilt de två senare exemplen raserar förtroendet för Lp, kanske duger Lp i viss kontext, i vilken det följaktligen, innan Lp nyttjas (ex ante), rigoröst måste utredas om Lp kan nyttjas, är rationell och ger rationella resultat (i sin kontext), generellt kan Lp (ex ante) definitivt inte antas giltig, och detsamma måste (ex ante) konstateras gälla för andra principer utöver dem i föregående avsnitt, alltså Den rationella grundens principer:

 

Principer utöver Den rationella grundens kan inte tas för givna (utan eventuellt antas efter ex ante analys i viss kontext).

 

Ett bevis av FT (Fullständighetsteoremet) med hjälp av Lp visar ytterligare på problematiken analysen här är inne på, där X definierar en teori (bestående av satser x):

 

x*|xÏX per framledning, utifrån xÎX, men (oavgörbara) x*ÎX likafullt:

 

x*|x+x+x’ÏX+x+x’; Lp, X=x*+x+x’:

 

XÏX; Up’:

 

FT) x*|xÎX; Kp.

 

x* måste sålunda tillhöra X per framledning, om nu inte x* är antagna som axiom (oavgörbara x existerar inte).

 

Istället för resonemanget i föregående avsnitt kan alltså FT slutas till med hjälp av Lp. Dock är detta senare FT-resultat intuitivt omöjligt att förklara (per se), det enda som kan sägas är att Lp för till, bevisar FT, alltså det rent abstrakta (blott tänkta) tillägget av x+x’ på bägge sidor om Ï, jaha? Resonemanget/bevisföringen i föregående avsnitt förklarar varför FT gäller, vilket självklart är väldigt mycket mer till-fredställande än detta senare Lp-bevis av FT: Argumentation, argumentation, argumentation, ”kontinuerlig logik”, som det uttrycktes i föregående avsnitt, är (rationellt) A och O.

 

__________

* xÎx; x≠x, är simpliciter absurt, att x som större eller mindre än sig självt (x>/<x) kan tillhöra sig självt (även holistiskt/meridioistiskt, är x={x’}±q={x’}±q, alltså varken större eller mindre än sig självt, att holistiska/meridioistiska x är större/mindre än det ursprungliga {x’} har inte med saken att göra, det viktiga är vad x är, nämligen då {x’}±q) (holistiskt/meridioistiskt)).

 

 

E

 

Givet T1 är sålunda möjligheter, möjliga x(ÎE), eviga, alltid existerande. Möjliga x vilka även kan kallas ”virtuella x” (”x”). Hur, givet T2, går det till när ”x” övergår i att vara (faktiska, realiserade) x, blir (till) x, när x skapas? Givetvis förutsatt att x kan existera , vilket x evident kan, E (sedd på med ”empiriska” ögon) är inte total tomhet, blott och bart rent rum (i alla fall inte i skrivande stund); Överhuvud-taget inte existerande ”x” kan inte tänkas, för om ”x” tänks, så existerar ”x” (åtminstone rent abstrakt (blott tänkt)), och de kan givetvis (som icke-existenser) inte realiseras (som x). Om ”x” aldrig tänks (inte av någon), så kan ”x” existera ändå, och kanske realiseras någon gång, men förstås utan att x kan uppfattas/tänkas, för då tänks ju x/”x”. ”x” (eller x) vilka tänks men vilka aldrig (kan) realiseras som x vilka inte är tankar eller (icke-tankeliga) ”x” är rena abstraktioner (något blott tänkt); Tankar, och icke-tankeligt vilket inte är (rena) ”x”, är {mx}, rena ”x” är faktiskt tomrum ({mv}), men då innehållande, ägandes möjligheten ”x”, se vidare det kommande.

 

Ja, först och främst kan konstateras att E emellanåt är helt tomt på x, för om det alltid (någonstans i E) existerar x i E, så är x=[alla x] ett infinit fenomen i strid mot T2:

 

E är emellanåt helt tomt på x.

 

Även ett mellanting mellan rent (”stilla”) rum och x i mer faktisk betydelse är x, vilka kan kallas rumrörelse:

 

E är emellanåt helt ”stilla”, rent rum (icke helt ”stilla” rum, rumrörelse, är x).

 

E måste givet detta kunna skapa rumrörelse (i E), för att E inte fortsatt ska vara ”stilla”, men mer än detta (att vara en ”primus motor” på detta sätt) antas E inte kunna ”göra”(/vara) ‒ det är avancerat nog, är faktiskt (holistiskt) skapande ur Intet, även om det att E är infinit in-tuitivt har betydelse, att något infinit, så att säga genom en minsta rystning, inte ens marginell i förhållande till infiniteten, men väldig i förhållande till det finita, kan ge upphov till något finit, är åtminstone i någon mån intuitivt ‒ det tenderar absurt mot att göra E till något ”intelligent”:

 

E kan skapa rumrörelse (och endast rumrörelse).

 

Intuitivt komprimerande rumrörelser, E-kontraktioner, vilka (eventuellt) då får ”x” att bli x, mer specifikt antas:

 

mv=min[volym] (mv är minsta volymer):

 

E=∞’mv; ∞’=min[infinit naturligt tal].

 

mv är rent abstrakt definition givet T2, alltså inga eviga x, utan vad som ytterst existerar är blott det homogena, kontinuerliga E, men hursomhelst, givet mv, så gäller i E-kontraktioner (och andra rymdkontraktioner, se vidare nedan) att mv ”hoppar” (se vidare nedan) in i varandra och skapar ett åtminstone någorlunda stabilt x, vilket antingen är (fortsatt) absorptivt (absorberande mv), eller stabilt, i mening-en inte absorptivt (inte absorberande mv).* Stabila x stöter undan mv i sin väg, absorptiva x absorberar mv i sin väg. Om x ständigt är absorptiva, så tenderar det mot eviga x, att absorption kan motverka avsöndring (att x avsöndrar mv) eller klyvning av x (att andra x ”hoppar” in i x och klyver x, se vidare det kommande), alltså att absorption kan få x att (evigt) fortexistera. Givet T2 får förstås ingen sådan möjlighet existera, så:

 

x tenderar mot stabilitet (mot att vara icke-absorptiva), om de inte är stabila redan vid sin skapelse (i rymdkontraktioner).

 

Stabila x som avsöndrar mv och efter det blir absorptiva, tenderar med det (förstås) att återigen bli stabila, med vilket återigen möjlighet för eviga x föreligger:

 

Stabila x vilka avsöndrar mv fullbordas (återgår till att vara rum (mv, igen)), blir inte absorptiva x, vilket förstås betyder att x eventuellt endast kan vara absorptiva i ett inledningsskede:

 

I) Stabila x består av samma (n) antal mv, av samma mängd/volym rum(/”energi”), och fullbordas alltså när de avsöndrar mv (eller kly-vs), och följaktligen är stabila x minsta x=mx (mx=min[x], vilket (noterbart) framleder sig självt i sammanhanget).

 

För annars, i strid mot Up’’’, så kan samma antal mv (i mx) i ena fallet vara stabilt, i andra fallet innebära fullbordan; Up definierar att id-entiskt är identiskt, inte att väldigt lika måste vara väldigt lika, med det kan antas gälla, så att säga i enlighet med Up:s anda:

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy].

 

Och om mx består av samma antal mv, så är mx definitivt väldigt lika, då bortsett från position (alltså trots att de är olika (existerar i olika positioner)).

 

Detta vilket förstås betyder att stabilitet inträder när mx uppnår n antal mv, antingen direkt i rymdkontraktionen, eller efter viss tids ab-sorption.

 

Stabila mx är sålunda minsta x vilka fullbordas om de klyvs eller avsöndrar mv (detta direkt/omedelbart eller efter viss (kort) tid av insta-bilitet). Avsöndra mv vilket mx måste kunna göra, för att inte möjlighet för eviga mx ska föreligga:

 

Alla stabila mx kan avsöndra mv (mv faller så att säga bort från, av mx) och fullbordas direkt (eller nära nog direkt) när de avsöndrar mv eller klyvs (av andra mx).

 

Vilka egenskaper äger (stabila) mx? Ja, för att mer fast hålla samman i kluster av mx (x={mx}), klustret av mx inte är likt lösan sand, så måste mx kunna attrahera varandra, vilket givet att mx (och a) fullbordas om mx söker sända ut något (aÎmx) betyder att mx i så fall blott bara äger attraktionskraft, mx äger så att säga en osynlig hand som för andra mx mot mx, vilket är ointuitivt, en ointuitiv kvasiholis-tisk kraft. Detta det absurda uteslutet att mx så att säga äger änterhakar de kan kasta mot varandra och hala in varandra med, eller att de kan sända ut a (i strid mot I), det senare vilket blott bara är absurt, att mx skulle vara så avancerade att de kan sända ut satelliter (a) vilka kan greppa tag i andra mx och dra dem mot (moder-)mx, nej, definitivt inte:

 

mx är ”döda” inte särskilt avancerade tingestar/entiteter (vilka särskilt inte äger ”hakar” eller ”änterhakar”, eller kan sända ut a).

 

Särskilt magnetism tycks dock implicera att mx äger (denna ointuitiva blotta, rena) attraktionskraft, för utan attraktionskraft måste mx (ytterst, i magnetfält) stötas (se vidare nedan) runt i sin ”cirkulära” bana, vilket platt förefaller absurt/omöjligt. Med (mx-)attraktions-kraft, så förklaras magnetism så att säga av att svansen attraherar huvudet, med vilket förstås magnetfält kan cirkulera. Även rörelse i en-lighet med ”empirin” är svår att förklara utan (mx-)attraktionskraft (se vidare nedan). Och att x är ”fixerade”, till exempel människan vid Jorden, är också svårförklarligt utan attraktionskraft, för utan attraktionskraft är det endast stötrörelser (se vidare nedan) som kan ”fix-era” x, så att säga hålla, föra x på plats.

 

Givet att mx äger attraktion(skraft), så kan mx givet I(/Up’’’) eventuellt endast växla mellan att vara attraherande, repellerande eller neu-trala (varken vara attraherande eller repellerande), vilket kan uteslutas givet att mx är ”döda” ting (det är för avancerat för dem):

 

mx äger (ständig) attraktionskraft (och endast attraktionskraft, med vilket repellation (förstås) är stötrörelse (se vidare nedan)).

 

Om mx-attraktionskraften sänds ut med infinit hastighet, så är mx med denna sin attraktionskraft =E i enlighet med T2 (Allt infinit är i enlighet med T2 identiskt (med) E), förstås kontradiktoriskt, och med finit hastighet är frågan hur mx-attraktionskraften kan ”veta” i vil-ken riktning den ska attrahera, förstås mot mx, vilken den ganska självklart inte kan ”veta” (som det ”döda” fenomen mx är, inkluderande dess eventuella attraktionskraft):

 

Om mx äger attraktionskraft så äger (alla; I) mx ett sig omgivande mot mx attraherande finit attraktionsfält.**

 

En attraktion vilket principiellt även kan attrahera själva rummet, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som ju består av mv, så kan mx även attrahera själva rummet, som ju också består av mv, med vilket rumrörelse förorsakad av mx är definierad, vilken eventuellt kan bli mx-skapande; mx-attraktion tenderar så att säga att gröta ihop rymd kring x, vilket kan hävdas tala emot att mx äger attraktion, utan att gå vidare in på det.

 

En annan form av rymdrörelse, vilken även den eventuellt kan bli mx-skapande, är skapad av stabila mx som, redan nämnt, stöter undan mv, detta särskilt förstås när mx ”hoppar” (se vidare det direkt påföljande), eller mer allmänt uttryckt rör sig.

 

Om mx är kvar i samma position, så har mx (förstås) inte rört sig, utan mx måste ”hoppa” ett stycke, en distans, utan att vara i denna distans, vid rörelse (kontinuerlig rörelse existerar inte, ointuitivt, men så är det då rationellt blott):***

 

mx ”hoppar” (vid rörelse).

 

Givet detta, och förutsatt att det är frågan om stabila mx vilka inte klyver varandra, så blott uppkommer (superpositionellt) ett ”hoppan-de”, ”stötande” mx i (ett ”stött”) mx’, med vilket mx’ så att säga inte kan veta varifrån mx kommer, vilket om mx dyker upp helt täckan-de mx’, vilket principiellt är fallet om mx och mx’ (till omfånget) är minsta volymer, eller om mx ”centralpunkt” dyker upp i mx’ ”cen-tralpunkt”, betyder att mx’ måste ”hoppa” obetingat stokastiskt (helt slumpmässigt, åt vilket håll som helst), vilket strider mot den ”empi-riska” uppfattningen att x kan röra sig i bestämda riktningar (med vilket även mxÎx måste kunna göra det). Om mx och mx’ inte är min-sta volymer, och mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, så ”flippas” mx’ åt något håll beroende på hur mx dyker upp i mx’, vilket inte heller definierar bestämd rörelse (utan även det kan definieras definiera obetingat stokastisk stötrörelse, även om mx’, i enlighet med Up’’’, ”hoppar” åt exakt samma håll om stötande mx dyker upp på exakt (identiskt) samma sätt/ställe i mx’, då givet att mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt” och att mx och mx’ inte är minsta volymer). Utan för (mer) bestämd rörelse måste ett ad hoc antagande tas till, nämligen att mx överlämnar riktningsinformation till (kommunicerar med) mx’, att åtminstone någorlunda ”hoppa” i viss riktning, vilket definitivt inte är intuitivt (snarast så ointuitivt något kan vara), men, ska ”empirin” tros på så:

 

Ett stött mx ”hoppar” åtminstone någorlunda i ett stötande mx ”hopp”-riktning (genom att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx, detta då i enlighet med ”empirin”); Hur stötande mx ”hoppar”, om alls, efter en stöt, definieras inte specifikt, men nära till hands ligger att anta att de ”hoppar” obetingat stokastiskt, att det stötta, initialt ”vilande”, mx också ”stöter” till det stötande mx, men som ”vilande” förstås inte kan överlämna någon riktningsinformation, med vilket obetingat stokastiska ”hopp” är det enda (rationella) alterna-tivet, då för de stötande mx efter sina stötar på stötta mx.

 

Enskilda, inte (av andra mx) attraherade mx (vilket knappas är särskilt vanligt, men för analysens skull så förutsätts det här i alla fall), måste hela tiden stötas vidare för att fortsätta röra sig. Vilket betyder att stötta mx, utan hjälp av exogen attraktion, måste tillhöra ett x(={mx}), särskilt ett lite större x, för att kunna röra sig lite längre (och mer linjärt) på egen hand,**** i vilket fall initialt stötta eller attra-herade mxÎx startar en (succesiv) stötrörelse (Fr) i x, vilken om den är tillräckligt kraftig drar med sig (genom Fr:s attraktionskraft) öv-riga, icke-stötta mxÎx. Dessa övriga mx vilka för det första, om de dras med av Fr, tenderar att initiera nya stötrörelser, vilka så att säga håller igång Fr, och för det andra genom sin attraktionskraft (på Fr) påverkar, styr Fr:s riktning. Om Fr är för stark slits x sönder, lämnar Fr x (även om Fr förstås också är x), kanske med sig dragandes vissa delar av övriga, icke-stötta mxÎx.

 

T1 är det fundamentala teoremet i föregående Världssyn, E-teorin, i enlighet med vilken Intet så att säga inte ens är 0*=[icke-utsträckning (utan position)], vilket intuitivt (åtminstone) är E(=∞*), och alltså inte är Intet: 0* existerar som positionslöst så att säga överallt och ing-enstans, då definierande (åtminstone) E, vilket på sitt sätt konfirmerar T1 (och det måste hävdas vara intuitivt att Intet sett som inte ens varande icke-utsträckning (per se) inte är existens); E≠0* ® E+E≠0*+E; Lp ® E≠E; 0*ÎE, Up’ ® E=0*; Kp. Men Lp är då inte tillför-litlig, så detta bevis får då tas med en nypa salt (även om resultatet är intuitivt, allt tidigare beaktat, särskilt rörande T2 i Lp-avsnittet).