E-Världen kontra konventionell Värld

(i skrivande stund)

 

Konventionellt ses Einsteins Värld som rådande, en dynamisk rumtid-Värld omgiven av Intet (rumtiden är ett i Intet utträngt utrymme) ‒ för annars definierar rumtiden inget särskilt, utan är simpliciter ett knippe partiklar i E ‒ vilket förstås strider mot T1. Så, givet T1 existe-rar inte Einsteins Värld.*

 

Kvantmekaniken antas å andra sidan, på mikronivå, konventionellt gälla. Den definierar särskilt att partiklar, särskilt att mx, kan övergå i något ((relativt) stort) den kallar våg,** för att sedan återigen kunna bli till (liten) partikel igen, särskilt då mx, vilket kallas våg-partikel-dualitet. Innan ett explicit, direkt (”empiriskt”) bevis av det finns, så går det (rationellt) simpliciter inte att tro på (de indirekt ”bevis” på ”vågen” som finns är (rationellt) omöjliga att tro på, de är blott konstiga;*** Partiklar kan ”empiriskt” observeras, men inga ”vågor”. Men kan partiklar observeras, så kan också ”vågor” observeras, särskilt som ”våg”-fenomenet per antagande är mycket större än partik-eln). Utan, särskilt då mx, vilka förstås definierar x(={mx)}, är mx, och endast mx, tills de eventuellt fullbordas. Och givet det, så gäller heller ingen kvantmekanik, annan än den som definieras av E-teorin, särskilt att stötta mx ”hoppar” slumpmässigt inom visst riktnings-område.****

 

Underliggande (definierande) konventionellt ”rationellt” tänkande finns primärt den så kallade Klassiska logiken, vilken primärt definie-rar, antar ”Negationen”, att om x är en sats/proposition (definierande ett unikt sakförhållande), så är även y=x’=icke-x det (alltså en sats/-proposition som definierar ett unikt sakförhållande), på så sätt att x är sant om y är falskt, och vice versa, alltså att y är sant om x är falskt (se till exempel: Language Proof and Logic, sidan 68, nederst), vilket kan definieras:

 

A) x=(x Ú y). (Ú=[(uteslutande) eller; Antingen gäller x, eller så y; x och y gäller inte samtidigt].)

 

Att jämföra med:

 

B) x=(0 Ú x Ú y Ú z ..).

 

Som avsnittet: Den rationella grunden, definierar (generellt) giltigt, allmänt uttryckt: x är antingen 0 (inget x), x eller något annat x(≠x,0). Underliggande vilket då ligger att antalet möjliga x, givet att x≠0, är ett, flera eller kanske alla x, där ett x då eventuellt definierar, antas definiera F, ett x vilket allmänt är ett (generaliserande) allmänbegrepp eller ett specifikt, (icke-generaliserande) partikulärt x, utan att gå närmare in på det här, det definierar sig bäst i den specifika kontexten.

 

Detta räcker för att vederlägga Klassisk logik (alltså konstaterandet att A inte är (generellt) giltigt).*****

 

__________

* Albert Einstein (1879-1955) hade idén att ljus inte attraheras, fångas, ”klistras” av attraktionsfält (g-fält) runt massor(={mx}), vilket gi-vet interferometerexperiment (se till exempel: https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment) vilka (givet denna på Jord-ytan fast förankrade interferometermätanordning) visar att Jordens rörelser inte kan avläsas i mätningar av ljusets hastighet (c, vilket är i enlighet med att ljus fullständigt fångas, ”klistras” av Jordens g-fält, precis som till exempel en på Jorden kastad boll är fångad, ”klistrad” av/i Jordens g-fält, men Einstein antar alltså tvärtom att ljus inte fångas, ”klistras” av/i Jordens g-fält) implicerar fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera Einsteins så kallade relativitetsteorier, förutsatt Intets existens (om In-tet inte antas existera är rumtiden blott ”flammande” ljus i E).

 

** Se till exempel den lilla filmen: ”Simulation of a particle wave function”, på: https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment.

 

*** Den rationella förklaringen av Dubbelspaltexperimentet, se till exempel referensen i föregående fotnot (och även den svenska versi-onen av denna webbsida), är att Fr-rörelsen i de små partiklar(={mx}) det är frågan om inte för partiklarna särskilt rätlinjigt mot ytan ba-kom spalterna, vilket betyder att skuggan av mellanrummet mellan spalterna förskjuts beroende på hur vingligt partiklarna färdas (de par-tiklar vilka kommer genom spalterna), viss betydelse har även spaltkantträffarna, vilka sprider partiklarna än mer. Och ju bredare spalter desto större spridning är möjlig, med vilket skuggpartierna blir mindre, för att helt försvinna om spalterna tas bort. Och det är precis vad som gäller i enlighet med referensen, vilken även verifierar vinglighetens slumpmässighet, enär flest partiklar träffar mitten av träffytan, lika många partiklar går åt ytterkanterna av träffytan men har då en mycket större träffyta att träffa, med vilket det förstås är färre parti-kelträffar per ytenhet utåt kanterna än in mot mitten av träffytan; Ju större partiklar desto mindre vinglighet, vilket verifieras av att ”inter-ferens-mönstret” försvinner över viss partikelstorhet; Sätt detektorer upp för att avgöra genom vilken spalt partiklarna far, så försvinner eller degenereras interferensmönstret, vilket (rationellt) simpliciter betyder att detektorerna stör/förändrar partiklarnas banor; snarast gör så att partiklarna rör sig som om det inte finns några spalter, det särskilt om detektorerna sitter i spalterna.

 

Måhända är detta fel, men innan jag kan tro på våg-partikeldualitet vill jag som sagt se ett direkt, explicit (”empiriskt”) bevis av ”vågen”.

 

**** Attraktionen (mellan mx) definierar en slags ”sammanflätning” (mellan mx, att mx attraktionsmässigt kan påverka varandra, kanske på väldiga avstånd från varandra), men alls inte så komplex som kvantmekaniken definierar möjlig. Attraktions-”kommunikation” före-ligger om attraktion från något mx träffar ett annat mx, ett mx är inom ett annat mx attraktionsområde. Kvantmekanisk sammanflätnings-

”kommunikation” är riktad mot specifik partikel, allmänt på följande vis: Nu gör jag så, säger partikel ett, ok, då gör jag si, säger partikel två. En omedelbar, momentan ”kommunikation” (vilken sker på icke utsträckt tid), så att partiklarna gör vad de gör exakt samtidigt. En sådan avancerad ”kommunikation” är simpliciter absurd, och detta även om partiklarna antas kunna sända ut a (informationspartiklar) med oändlig hastighet, eftersom det kräver absurt avancerade a för att de ska hitta rätt mottagare/partikel. Redan attraktions-”kommuni-kationen” ligger väldigt nära absurditet, denna kvantmekaniska ”kommunikation” för långt in i det absurda.

 

***** Att söka rädda den Klassiska logiken genom att (frångå den (ovan) givna, konkreta definitionen av A, mer allmänt) söka tolka A som B (genom att definiera y=(0 Ú y Ú z Ú å ..)) går inte. För det första eftersom x=0 definierar att det inte finns något sant x, alla x är fal-ska (för det falska F), med vilket förstås A som då definierar att antingen x eller y är sant är nonsens. För det andra definierar då A att det bestämt står mellan endast x och y, vilket är lika mycket nonsens det om y är många (y=(y Ú z Ú å ..)), det bortser helt enkelt från det fak-tum att y är många, utväljer på något förunderligt sätt endast ett y bland alla möjliga y. Nej, det står obestämt mellan x och y om y är må-nga, och det hela är mer obestämt ju fler y det är frågan om, mindre obestämt ju färre y det är frågan om, för att bli bestämt om det endast är frågan om två x (ja, mest bestämt är det förstås om det endast är frågan om ett x, eller inget x), x eller y, som då i enlighet med den konkreta definitionen av A, vilken uppenbart kan tyckas absurd, alltså att det för varje F endast står mellan två unika alternativ, x eller y. Att det ses som en rationell generell sanning av många, särskilt av dem vilka håller på med logik, ”logikerna”, är ett stort mysterium. Visst kan det i ned-/hård-/”väl”definierade fall endast stå mellan två alternativ, exempelvis mellan en empirisk (E-)Värld och en icke-empirisk (”tankeknippe”-)Värld, men definitivt inte mer allmänt, särskilt då inte om F är falskt, i vilket fall det då inte finns något sant x. Men ”logikerna” antar glatt att det gör det visst det, antingen x eller y är sant för detta falska F, vilket är falskt även om x och y definierar alternativen att F antingen är sant eller falskt, och detta då eftersom F är falskt, detta dessutom konstruerat, eftersom intensionen med A mer allmänt är att x och y, givet, implikativt identiskt, åt bägge håll, x=y och y=x, ska definiera mer specifika fenomen, för att ta ett vanligt exempel: x=[det regnar], y=icke-[det regnar], där y i enlighet med intensionen med A, implikativt identiskt givet x, menas definiera att det inte regnar (och ”att det inte regnar” implikativt identiskt definierar ”att det regnar”), vilket för den delen inte är särskilt specifikt, vad innebär det egentligen? Snöar det, är det sandstorm, är det sol, stilla eller blåsigt, orkan kanske, dimmigt, etcetera? För att hålla det i kontext av väder, allmänt kan y till exempel definiera en vas, icke-x=vas är allmänt precis lika rationellt som icke-x=[det regnar inte]. Nej, A är allmänt fullständigt irrationellt, implikativ identitet existerar inte på det sättet, alltså så att (A-relationellt) x implikativt identiskt pekar ut y, och y implikativt identiskt pekar ut x; Än mer irrationellt är det att anta att x och y platonistiskt är (kausalt) kopplade till varandra, fullständigt oberoende av definition (av något medvetande), det blott evigt är så att x=y (och y=x). Redan med detta är Gödels ofullständighetsteorem i princip definierade (vilka utgår från premissen att x=y (och y=x), eller då Negationen):^ Det finns sanna x oberoende av definition, nämligen då allmänt (det platonistiska) x och y paret (x=y (och y=x)), mer specifikt y, givet x (eller vice versa), givetvis fullständigt nonsens (FT behöver inte ens nämnas i kontexten, men motbevisar givetvis detta nonsens).

 

^ Intuitionistisk logik antar en svagare version av Negationen, nämligen att x=y är platonistiskt givet (y är nödvändigt sant om x är fal-skt), men inte att y=x är platonistiskt givet, att x nödvändigtvis är sant om y är falskt, förstås i motsats till Klassisk logik som antar x nöd-vändigt vara sant om y är falskt.