Uppkomst/fullbordan av x, och egenskaper för mx (utan krav på fullständighet)

 

Evident existerar det x (till exempel Åke som går där), ett finit antal x i enlighet med T2, vilket betyder att det existerar tider i vilka E är helt tomt (är en tom rymd (gränslös volym)). Eventuella ”vågor” i E är de facto inte E (utan x≠E), så E måste vara ett helt ”stilla” tomt rum gång efter annan, vilket ställer frågan vad det är som kan få E att ”röra” sig (kan få ”E” att skapa ”vågor” i E), och skapa x? Ja, E självt naturligtvis, uppenbart så, simpliciter eftersom det existerar x. Principiellt kan det hävdas ha med brytningen mellan infinit och finit att göra: Det infinita kan blott förorsaka (finit) rörelse i E (principiellt motsvarande att ett x inte rör sig om det rör sig över ett finit antal p med en hastighet om ett p i varje tp, men rör sig, om det rör sig över ett infinit antal p med samma hastighet, alltså med ett p i varje tp). Kontrakterande rörelse, mot en punkt, i vilken x uppstår/skapas, primärt minsta x:

 

mx=[{mv}Îmx].

 

Om mx inte är en volym, så är mx antingen en yta, en kurva eller en punkt. Punkter existerar (principiellt) redan i ett tomt E, vilket vidare utesluter att mx är kurvor eller plan, utan mx är en volym, en mer kompakt volym, en volym vilken äger mer densitet än en ren volym.

 

Givet Up är (i analogi med ovan rörande mv) mx bestående av exakt samma mängd mv exakt lika. Vilket betyder att olika sorters mx en-dast kan skapas om E-kontraktioner kan skapa mx bestående av olika mängder mv; Om E-kontraktioner endast kan skapa mx av en sort, så är alla mx exakt lika. Vilket betyder att om sönderfall existerar (mx kan avsöndra mv), så blir större mx med tiden exakt lika med mx bestående av färre mv.

 

Om ett mx klyver och fullbordar det mx det ”hoppar” in i, så existerar ingen stötrörelse (mellan dessa två mx). Så givet att mx kan stöta till varandra, när de ”hoppar” in i varandra, föranledande att inblandade mx vidare ”hoppar” på något sätt, så kan endast flera mx (eller eventuellt ”tyngre” mx (principiellt bestående av fler mv)) eventuellt klyva ett (”lättare”) mx, vilket betyder att om det endast existerar två exakt lika mx, så kan de inte fullbordas om de inte själva kan fullborda sig, förutsatt att E inte på något sätt kan fullborda mx (utan då endast kan skapa mx), vilket givet att E emellanåt är tomt, betyder att:

 

mx kan fullborda sig själva genom sönderfall (återgång till (ren) volym); mx (endogent) sönderfaller

 

Givet att mx så att säga inte kan absorbera mer volym, så stöter mx undan volym, vilket på så sätt definierar rumrörelse (volymundan-trängning). Alltså att själva rummet eventuellt kan röra sig (särskilt när mx rör sig), och det då inte endast i E-kontraktioner skapade av E som helhet (per se, särskilt från ett ”stilla” läge). En annan eventuell möjlighet för rymdrörelse är om mx kan attrahera andra mx. För mx är ju skapade/bestående av volym, tomrum, vakuum, med vilket det är irrationellt anta mx inte också kunna attrahera vakuum.

 

Att det existerar stötrörelse, respektive attraktionsrörelse, konfirmerar ”empirin”: Åke kan puffa till Märta, och Åke och Märta håller ihop, faller inte ihop som lösan sand. Ett ihophållande vilket förstås eventuellt kan ske med ”krokar”, men några ”krokar” står inte att finna mellan planeterna och stjärnorna vilka håller ihop, utan där är det i enlighet med ”empirin” en attraktionskraft vilken håller ihop massorna. En attraktionskraft vilken givet denna (E-)teori måste emanera ur mx.

 

Givet stötrörelse och attraktion kan sålunda rumrörelse antingen ske genom att mx stöter undan rum/volym, eller genom att mx attraherar rum/volym. Eller då kanske ske genom att E per se skapar sådan rymdrörelse. Måhända är det endast sådan senare rymdrörelse vilken kan skapa mx, men, kanske även rymd-/rumrörelse skapad av stötar och/eller attraktion, givetvis tillräckligt kraftig sådan.

 

Den Värld vilken (E-teoretiskt) definieras av det föregående är väldigt annorlunda än den Värld vilken i skrivande stund anses giltig (är vedertagen), nämligen den einsteinska, se vidare Appendix I.

 

 

Up’’

 

Ett x givet föregående avsnitt består av mx, är ett kluster av mx:

 

x={mx}.

 

x består blott av mx, givet att (ytterligare) mx inte exogent ifrån tillförs x, särskilt genom någon E-kontraktion (i allmän mening), eller mx fråndras x:

 

x≠{mx}±q.

 

Utan:

 

x={mx}.

 

Vilket mer allmänt definierar (i enlighet med E-teorin):

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q.

 

Up’’ är en reduktionistisk princip, vilken för det första utesluter holism: +q; att det ur det ursprungliga klustret ({x’}) kan emanera nya/-fler egenskaper (q), vilka principiellt uppkommer ur Intet, givet att {x’} är oförändrat och att inget exogent ifrån tillförts x, vilket rekon-staterat strider mot T1, eftersom det är (oerhört) absurt att anta något kunna uppkomma ur något icke-existerande, förutom att det per se är (oerhört) absurt att anta något kunna uppkomma ur (ett existerande) Intet, och för det andra utesluter meridioism: -q; att det ursprung-liga klustret kan reduceras på egenskaper, vilka principiellt försvinner i Intet, vilket strider mot T1, eftersom det är (oerhört) absurt att an-ta något kunna övergå i något (överhuvudtaget) icke-existerande (något mindre absurt, eller kanske inte alls absurt, är att anta något kun-na övergå i (ett existerande) Intet, men nu existerar då inte Intet, så det är följaktligen inget som vidare behöver reflekteras över).

 

 

Några andra principer att eventuellt beakta

 

Lp) [x’~y’]=[x~y], där ~ definierar tillämpligt relationstecken.

 

Lp (Lika fördelningsprincipen) definierar att ett förhållande, en relation inte förändras om argumenten/variablerna förändras lika, vilket särskilt givet E-teorin betyder att x mx i relation till y mx, allt annat lika, inte förändras om z mx (på exakt samma vis) läggs till x(-struk-turen (bestående av mx)) respektive y(-strukturen). Om y=x (bortsett från position (eller dimension, men givet det föregående existerar endast E-dimensionen, inga andra, med vilket förstås denna tanke att det skulle kunna existera olika dimensioner kan strykas)) torde rela-tionen bestå (i enlighet med Up), men knappast om y≠x, även om det kan vara möjligt, en ”empirisk” fråga:

 

Giltigheten av Lp är primärt en ”empirisk” fråga.

 

Även om Lp kan definieras giltig i enlighet med Up’’ för rena abstraktioner, som kurvor, ytor, volymer, vikter, temperaturer, densiteter, tryck, och annat abstrakt, som pengavärde eller känslo(skalor), vilket ett tal definieras för, talrelationer vilka då inte förändras om de för-ändras under villkor av Lp; Relationen mellan 1,5>1 till exempel förändras i enlighet med Lp inte om till exempel 0,25 adderas på bägge sidor (men märk väl, detta under villkor av Up’’, gäller särskilt holism behöver relationen inte bestå).

 

En annan övervägbar princip är följande distributiva princip:

 

Dp) (x~y)’=(x’~y’).

 

Att en total förändring fördelas lika över ingående variabler (vilka tillsammans i enlighet med Up’’ definierar totalen), vilket förstås kan göras, om än med ’/2 över variablerna, givet två variabler, i ett absolut fall, relativt (procentuellt) håller Dp streck, i enlighet med Up’’, men, det är givetvis ett väldigt partikulärt fall. Dp kan definitivt inte antas generellt giltig:

 

Giltigheten av Dp är en (väldigt) partikulär fråga.

 

Antas både Lp och Dp, så gäller:

 

(x~y)’=(x~y).

 

Alltså att en total förändring inte förändrar (den ursprungliga) relationen, vilket intuitivt endast kan gälla oerhört partikulärt, om x~y re-lationen så att säga (”inflationsmässigt”) blåses upp (x och y förändras lika (och alla äger kunskap/information om att så är fallet)) eller (”deflationsmässigt”) imploderar/krymper, och det alls inte självklart; Även om vi båda blir lika mycket rikare (relativt eller absolut), så behöver inte det betyda att vår relation är oförändrad, såsom då (x~y)’=(x~y) definierar den vara.

 

Symmetri är en annan princip som kan övervägas:

 

(x~y)=(y~x).

 

Vilken absolut inte kan antas generellt giltig, inte ens i identitetsfallet, utan symmetri ges snarast giltighet i själva definition i den specifi-ka kontexten. Lp är ett exempel på ett symmetriskt förhållande, en symmetrisk relation, eftersom ’ kan definiera en positiv såväl som en negativ förändring, vilket om ’ definierar en positiv förändring betyder att den raka Lp-definitionen definierar en negativ förändring (att

’/förändringen tas bort), den symmetriskt omvända relationen ((x~y)=(x’~y’)) en positiv förändring (att ’/förändringen läggs till). Men tag till exempel x=(y ® x), vilket generellt sett definitivt inte gäller symmetriskt omvänt ((y ® x)=x), för även om regeln y ® x gäller, så behöver inte y gälla, och följaktligen gäller inte heller x, i alla fall inte med y som grund, utan om x gäller, men inte y, så är det förstås z eller kanske å, som implicerar x. Detta senare, vilket visar på att y i x=(y ® x) måste specificeras bättre, om y ska tolkas definiera en-dast ett y, eller flera? Vilket förstås har oerhörd betydelse, om det är endast ett y vilket kan implicera x, eller flera, till exempel då också z och å. Om y inte mer specifikt definieras är x=(y ® x) mest förvirrande, än mer så om det även är oklart om x definierar ett eller flera x. E-teoretiskt innebär symmetri att det är likgiltigt på vilken ”sida” ett {mx} är i förhållande till ett annat: {mx}’, vilket närmast självklart inte är likgiltigt. Måhända kan det gälla om endast dessa två x existerar, men existerar det fler x i omgivningen till dessa två x, så har det betydelse (särskilt givet attraktion) i vilken ordning x är, har det betydelse hur x är strukturerade.

 

Givet att olika mx består av samma antal mv, mx så att säga äger samma egenvikt, så är det rationellt att definiera mx vara identiska, bor-tsett från deras positioner:

 

mx(p)=mx(p’), där p kan antas definiera rumsposition såväl som tidsposition (såväl som dimensionsposition).

 

Detta då i strid mot Up, för positionen är givetvis en de facto-egenskap, vilken endast kan abstraheras bort. Detta definierande en materi-ell identitet mellan olika mx, särskilt definierande att deras egenvikter är identiska bortsett från dessa egenvikters positioner. Dessa mx eller egenvikter är principiellt superkloner när deras positioner bortses ifrån, abstraheras bort. En definition av superkloner vilken rätt-fram kan föranleda en matematisk definition, särskilt givet Up’’ (för särskilt icke-holistisk matematik). En matematisk definition i vilken positionen för objekten(/subjekten) är likgiltig, till exempel då för mx, mx sett som ett matematiskt (positionslöst) objekt.

 

E-teoretiskt kan materiell identitet (rationellt) även antas vad gäller densitet, för mx-strukturer vilka är lika täta/otäta. Eller vad gäller temperatur, en temperatur beroende av en mx-strukturs struktur och rörelse, en temperatur vilken då eventuellt kan vara identisk med en annan mx-strukturs struktur och rörelse. Eller vad gäller tryck, vilket förstås också handlar om hur tät en mx-struktur är: Densitet förelig-ger när en mx-struktur så att säga är i viloläge eller jämvikt, tryck när det så att säga finns för många eller för få mx i mx-strukturen ifråga och den så att säga strävar mot jämvikt; I ”för många fallet” är det en stöt-rörelse vilken tenderar att expandera mx-strukturen, givet att endast (mx-)attraktionskraft existerar (inte (mx-)repellationskraft), och i ”för få fallet” är det attraktionen vilken tenderar att kontraktera mx-strukturen. Och sådant tryck kan då eventuellt (E-teoretiskt) vara identiskt med något annat tryck.

 

Den allmänna princip som fångar detta är Intensionsprincipen:

 

Inp) x=y; x’Îx,y; x’>0, x=x|x’, y=y|x’.

 

Som definierar att x och y, i x’-aspekten(/aspekterna), kan definieras identiska, allt annat, x och y emellan särskiljande, bortsett ifrån, sär-skilt positioner (rumsliga som tidsliga (som dimensionella)). Och som förutsätter att x och y åtminstone äger en gemensam egenskap, säg då vikt, dessa vikters positioner bortsedda ifrån, i vilket fall vikt x eventuellt kan vara identisk med vikt y, vilket de givetvis inte är om de existerar i olika positioner, utan deras positioner måste abstraheras bort, för att identitet mellan vikt x och vikt y ska kunna föreligga, des-sa ”två” fenomen ska vara identiskt detsamma (unika) fenomen.

 

Inp är Up om x’ definierar alla x’Îx,y, i övrigt är Inp fullständigt en fråga om definition, om det är rationellt att se x och y kunna vara id-entiska.

 

E-teoretiskt kan vidare, förutom det föregående sagda, sägas att materiellt identiska mx-strukturer, på grundval av ren sannolikhetskalkyl (simpliciter eftersom normala x består av så ofantligt många mx att ”upprepning”, eller ”superkloner”, av denna mx-struktur är fullstän-digt osannolikt), i det närmaste helt kan uteslutas, alltså att x och y (som mx-strukturer) skulle kunna vara identiska, bortsett från deras positioner (x och y superklonat skulle kunna vara identiska, se vidare nedan, diskussionen rörande Na). Även vad gäller det rena, rent ab-strakta, utsträckthetsbegreppet, primärt rörande kurvor, ytor och volymer, så är det rationellt att definiera identiteter i enlighet med Inp. Till exempel kan alla andra egenskaper (särskilt Åkes och Märtas position) än egenskapen längd (enligt någon definition, d(p,p’) säger inte mycket, att Åke till exempel är d(p,p’) lång och Märta d(p,p’’) lång, utan vad längd är måste specificeras närmare för att ha någon praktisk betydelse) abstraheras bort från Åke och Märta, och denna (definierade) längdegenskap hos Åke respektive Märta jämföras.

 

Något som många finner viktigt är att se en människa kunna vara densamma över tid, vilket hon strikt E-teoretiskt inte är, men det är (för-stås) bara att definiera, om det känns viktigt:

 

x(tp)=x(tp’); x=människa (x(tp)x(tp’); Up).

 

Det ”inre ögat” ser det normalt handla om positionellt olika x, eller eventuellt då Up, när Inp betraktas, och det är det vanliga, att det han-dlar om positionellt olika x vilka eventuellt i någon aspekt (x’) antas vara identiska, x’ vilka kan ses vara ett antal superkloner av (ur-)x’, då fördelade över de olika x:en, om positionerna för x’ bortses ifrån. Varje x kan alltså ses äga en superklon av x’, en superklon (x’) som då varje x (som äger x’, superklonmässigt) delar med varandra. Ett superklonfenomen som i bästa fall endast är avhängigt ett bortseende