E

 

Givet T1 är sålunda möjligheter, möjliga x(ÎE), eviga, alltid existerande. Möjliga x vilka även kan kallas ”virtuella x” (”x”). Hur, givet T2, går det till när ”x” övergår i att vara x, blir (till) x, när x skapas? Givetvis förutsatt att x kan existera (”x” inte endast är ”x”, eller kan-ske inte ens det (i vilket fall x inte ens (överhuvudtaget) kan tänkas, för tänks x så existerar x, åtminstone rent abstrakt (blott tänkt), vilket parentetiskt sagt inte utesluter att det kan existera ”x” vilka aldrig tänks (av någon), och vilka heller aldrig manifesteras som x={mx} (se vidare nedan), som existenser per se, vilka inte är tankar eller ”x”)), vilket x evident kan, E (sedd på med ”empiriska” ögon) är inte total tomhet, blott och bart rent rum (i alla fall inte i skrivande stund).

 

Ja, först och främst kan konstateras att E emellanåt är helt tomt på x, för om det alltid (någonstans i E) existerar x i E, så är x=[alla x] ett infinit fenomen i strid mot T2:

 

E är emellanåt helt tomt på x.

 

Även ett mellanting mellan rent (”stilla”) rum och x i mer faktisk betydelse är x, vilka kan kallas rumrörelse:

 

E är emellanåt helt ”stilla”, rent rum (icke helt ”stilla” rum, rumrörelse, är x).

 

E måste givet detta kunna skapa rumrörelse (i E), för att E inte fortsatt ska vara ”stilla”, men mer än detta (att vara en ”primus motor” på detta sätt) antas E inte kunna ”göra”(/vara) det är avancerat nog, är faktiskt (holistiskt) skapande ur Intet, även om det att E är infinit in-tuitivt har betydelse, att något infinit, så att säga genom en minsta rystning, inte ens marginell i förhållande till infiniteten, men väldig i förhållande till det finita, kan ge upphov till något finit, är åtminstone i någon mån intuitivt det tenderar absurt mot att göra E till något ”intelligent”:

 

E kan skapa rumrörelse (och endast rumrörelse).

 

Intuitivt komprimerande rumrörelser, E-kontraktioner, vilka (eventuellt) då får ”x” att bli x, mer specifikt antas:

 

mv=min[volym] (mv är minsta volymer):

 

E=∞’mv; ∞’=min[infinit naturligt tal].

 

mv är rent abstrakt definition givet T2, alltså inga eviga x, utan vad som ytterst existerar är blott det homogena, kontinuerliga E, men hursomhelst, givet mv, så gäller i E-kontraktioner (och andra rymdkontraktioner, se vidare nedan) att mv ”hoppar” (se vidare nedan) in i varandra och skapar ett åtminstone någorlunda stabilt x, vilket antingen är (fortsatt) absorptivt (absorberande mv), eller stabilt, i mening-en inte absorptivt (inte absorberande mv).* Stabila x stöter undan mv i sin väg, absorptiva x absorberar mv i sin väg. Om x ständigt är absorptiva, så tenderar det mot eviga x, att absorption kan motverka avsöndring (att x avsöndrar mv) eller klyvning av x (att andra x ”hoppar” in i x och klyver x, se vidare det kommande), alltså att absorption kan få x att (evigt) fortexistera. Givet T2 får förstås ingen sådan möjlighet existera, så:

 

x tenderar mot stabilitet (mot att vara icke-absorptiva), om de inte är stabila redan vid sin skapelse (i rymdkontraktioner).

 

Stabila x som avsöndrar mv och efter det blir absorptiva, tenderar med det (förstås) att återigen bli stabila, med vilket återigen möjlighet för eviga x föreligger:

 

Stabila x vilka avsöndrar mv fullbordas (återgår till att vara rum (mv, igen)), blir inte absorptiva x, vilket förstås betyder att x eventuellt endast kan vara absorptiva i ett inledningsskede:

 

I) Stabila x består av samma (n) antal mv, av samma mängd/volym rum(/”energi”), och fullbordas alltså när de avsöndrar mv (eller kly-vs), och följaktligen är stabila x minsta x=mx (mx=min[x], vilket (noterbart) framleder sig självt i sammanhanget).

 

För annars, i strid mot Up’’’, så kan samma antal mv (i mx) i ena fallet vara stabilt, i andra fallet innebära fullbordan; Up definierar att identiskt är identiskt, inte att väldigt lika måste vara väldigt lika, med det kan antas gälla, så att säga i enlighet med Up:s anda:

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy].

 

Och om mx består av samma antal mv, så är mx definitivt väldigt lika, då bortsett från position (alltså trots att de är olika (existerar i olika positioner)).

 

Detta vilket förstås betyder att stabilitet inträder när mx uppnår n antal mv, antingen direkt i rymdkontraktionen, eller efter viss tids ab-sorption.

 

Stabila mx är sålunda minsta x vilka fullbordas om de klyvs eller avsöndrar mv (detta direkt/omedelbart eller efter viss (kort) tid av insta-bilitet). Avsöndra mv vilket mx måste kunna göra, för att inte möjlighet för eviga mx ska föreligga:

 

Alla stabila mx kan avsöndra mv (mv faller så att säga bort från, av mx) och fullbordas direkt (eller nära nog direkt) när de avsöndrar mv eller klyvs (av andra mx).

 

Vilka egenskaper äger (stabila) mx? Ja, för att mer fast hålla samman i kluster av mx (x={mx}), klustret av mx inte är likt lösan sand, så måste mx kunna attrahera varandra, vilket givet att mx (och a) fullbordas om mx söker sända ut något (aÎmx) betyder att mx i så fall blott bara äger attraktionskraft, mx äger så att säga en osynlig hand som för andra mx mot mx, vilket är ointuitivt, en ointuitiv kvasiholis-tisk kraft. Detta det absurda uteslutet att mx så att säga äger änterhakar de kan kasta mot varandra och hala in varandra med, eller att de kan sända ut a (i strid mot I), det senare vilket blott bara är absurt, att mx skulle vara så avancerade att de kan sända ut satelliter (a) vilka kan greppa tag i andra mx och dra dem mot (moder-)mx, nej, definitivt inte:

 

mx är ”döda” inte särskilt avancerade tingestar/entiteter (vilka särskilt inte äger ”hakar” eller ”änterhakar”, eller kan sända ut a).

 

Särskilt magnetism tycks dock implicera att mx äger (denna ointuitiva blotta, rena) attraktionskraft, för utan attraktionskraft måste mx (ytterst, i magnetfält) stötas (se vidare nedan) runt i sin ”cirkulära” bana, vilket platt förefaller absurt/omöjligt. Med (mx-)attraktions-kraft, så förklaras magnetism så att säga av att svansen attraherar huvudet, med vilket förstås magnetfält kan cirkulera. Även rörelse i en-lighet med ”empirin” är svår att förklara utan (mx-)attraktionskraft (se vidare nedan). Och att x är ”fixerade”, till exempel människan vid Jorden, är också svårförklarligt utan attraktionskraft, för utan attraktionskraft är det endast stötrörelser (se vidare nedan) som kan ”fix-era” x, så att säga hålla, föra x på plats.

 

Givet att mx äger attraktion(skraft), så kan mx givet I(/Up’’’) eventuellt endast växla mellan att vara attraherande, repellerande eller neu-trala (varken vara attraherande eller repellerande), vilket kan uteslutas givet att mx är ”döda” ting (det är för avancerat för dem):

 

mx äger (ständig) attraktionskraft (och endast attraktionskraft, med vilket repellation (förstås) är stötrörelse (se vidare nedan)).

 

Om mx-attraktionskraften sänds ut med infinit hastighet, så är mx med denna sin attraktionskraft =E i enlighet med T2 (Allt infinit är i enlighet med T2 identiskt (med) E), förstås kontradiktoriskt, och med finit hastighet är frågan hur mx-attraktionskraften kan ”veta” i vil-ken riktning den ska attrahera, förstås mot mx, vilken den ganska självklart inte kan ”veta” (som det ”döda” fenomen mx är, inkluderande dess eventuella attraktionskraft):

 

Om mx äger attraktionskraft så äger (alla; I) mx ett sig omgivande mot mx attraherande finit attraktionsfält.**

 

En attraktion vilket principiellt även kan attrahera själva rummet, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som ju består av mv, så kan mx även attrahera själva rummet, som ju också består av mv, med vilket rumrörelse förorsakad av mx är definierad, vilken eventuellt kan bli mx-skapande; mx-attraktion tenderar så att säga att gröta ihop rymd kring x, vilket kan hävdas tala emot att mx äger attraktion, utan att gå vidare in på det.

 

En annan form av rymdrörelse, vilken även den eventuellt kan bli mx-skapande, är skapad av stabila mx som, redan nämnt, stöter undan mv, detta särskilt förstås när mx ”hoppar” (se vidare det direkt påföljande), eller mer allmänt uttryckt rör sig.

 

Om mx är kvar i samma position, så har mx (förstås) inte rört sig, utan mx måste ”hoppa” ett stycke, en distans, utan att vara i denna distans, vid rörelse (kontinuerlig rörelse existerar inte, ointuitivt, men så är det då rationellt blott):***

 

mx ”hoppar” (vid rörelse).

 

Givet detta, och förutsatt att det är frågan om stabila mx vilka inte klyver varandra, så blott uppkommer (superpositionellt) ett ”hoppan-de”, ”stötande” mx i (ett ”stött”) mx’, med vilket mx’ så att säga inte kan veta varifrån mx kommer, vilket om mx dyker upp helt täckan-de mx’, vilket principiellt är fallet om mx och mx’ (till omfånget) är minsta volymer, eller om mx ”centralpunkt” dyker upp i mx’ ”cen-tralpunkt”, betyder att mx’ måste ”hoppa” obetingat stokastiskt (helt slumpmässigt, åt vilket håll som helst), vilket strider mot den ”empi-riska” uppfattningen att x kan röra sig i bestämda riktningar (med vilket även mxÎx måste kunna göra det). Om mx och mx’ inte är min-sta volymer, och mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, så ”flippas” mx’ åt något håll beroende på hur mx dyker upp i mx’, vilket inte heller definierar bestämd rörelse (utan även det kan definieras definiera obetingat stokastisk stötrörelse, även om mx’, i enlighet med Up’’’, ”hoppar” åt exakt samma håll om stötande mx dyker upp på exakt (identiskt) samma sätt/ställe i mx’, då givet att mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt” och att mx och mx’ inte är minsta volymer). Utan för (mer) bestämd rörelse måste ett ad hoc antagande tas till, nämligen att mx överlämnar riktningsinformation till (kommunicerar med) mx’, att åtminstone någorlunda ”hoppa” i viss riktning, vilket definitivt inte är intuitivt (snarast så ointuitivt något kan vara), men, ska ”empirin” tros på så:

 

Ett stött mx ”hoppar” åtminstone någorlunda i ett stötande mx ”hopp”-riktning (genom att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx, detta då i enlighet med ”empirin”); Hur stötande mx ”hoppar”, om alls, efter en stöt, definieras inte specifikt, men nära till hands ligger att anta att de ”hoppar” obetingat stokastiskt, att det stötta, initialt ”vilande”, mx också ”stöter” till det stötande mx, men som ”vilande” förstås inte kan överlämna någon riktningsinformation, med vilket obetingat stokastiska ”hopp” är det enda (rationella) alterna-tivet, då för de stötande mx efter sina stötar på stötta mx.

 

Enskilda, inte (av andra mx) attraherade mx (vilket knappas är särskilt vanligt, men för analysens skull så förutsätts det här i alla fall), måste hela tiden stötas vidare för att fortsätta röra sig. Vilket betyder att stötta mx, utan hjälp av exogen attraktion, måste tillhöra ett x(={mx}), särskilt ett lite större x, för att kunna röra sig lite längre (och mer linjärt) på egen hand,**** i vilket fall initialt stötta eller attra-herade mxÎx startar en (succesiv) stötrörelse (Fr) i x, vilken om den är tillräckligt kraftig drar med sig (genom Fr:s attraktionskraft) öv-riga, icke-stötta mxÎx. Dessa övriga mx vilka för det första, om de dras med av Fr, tenderar att initiera nya stötrörelser, vilka så att säga håller igång Fr, och för det andra genom sin attraktionskraft (på Fr) påverkar, styr Fr:s riktning. Om Fr är för stark slits x sönder, lämnar Fr x (även om Fr förstås också är x), kanske med sig dragandes vissa delar av övriga, icke-stötta mxÎx.

 

T1 är det fundamentala teoremet i föregående Världssyn, E-teorin, i enlighet med vilken Intet så att säga inte ens är 0*=[icke-utsträckning (utan position)], vilket intuitivt (åtminstone) är E(=∞*), och alltså inte är Intet: 0* existerar som positionslöst så att säga överallt och ing-enstans, då definierande (åtminstone) E, vilket på sitt sätt konfirmerar T1 (och det måste hävdas vara intuitivt att Intet sett som inte ens varande icke-utsträckning (per se) inte är existens); E0* ® E+E0*+E; Lp ® EE; 0*ÎE, Up’ ® E=0*; Kp. Men Lp är då inte tillför-litlig, så detta bevis får då tas med en nypa salt (även om resultatet är intuitivt, allt tidigare beaktat, särskilt rörande T2 i Lp-avsnittet).

 

Tilläggas kan att mx är volymer (även om inget sagts om mx form i det föregående, så torde volym redan föresväva tanken), principiellt eftersom punkter, kurvor och ytor redan existerar i det tomma rummet, så mx kan av rent distinktionsskäl uteslutas vara detta, dessa med detta rent abstrakta (matematiska) begrepp, utan mx är då mer kompakta volymer, än mv, eller mer allmänt uttryckt, än tomrum, ren vo-lym, vilket givet E existerar, i områden helt tomma på mx (omgivande mx), med vilket ren volym inte är ett rent abstrakt begrepp, ren volym vilket givetvis också är ett matematiskt begrepp. Dock får det matematiska volymbegreppet inte ses som direkt relevant också i E: mv kan vara >, < eller = matematikens minsta volym, som är en tetraeder (min[d(y,p)]; pÏy; y=min[d(dp,p)]; pÏdp; dp=min[d(p,p’)]), ja, mv, eller då motsvarande mv (”utskuret” i den homogena rymden), eftersom mv då inte är något specifikt (evigt) existerande (givet T2), är knappast något så specifikt och distinkt som en tetraeder.

 

__________

* Med detta kan i princip en kolv i cylinder i vakuum (rent rum) ”empiriskt” bevisa detta. En kolv som när den skjuts mot botten av cy-lindern skapar (ytterst) mx, och vilken givet att rum är något, vilket det måste vara för att kunna skapa mx, inte kan dras ur en tillräckligt lång cylinder. Detta förutsätter dock att det finns något material som inte (tillräckligt) släpper igenom rum (mv), vilket det knappast torde finnas, det kräver ju att mx i materialet är oerhört tätt packade, troligen så tätt packade att det handlar om en explosion (en stötrörelse pri-märt (omfattande många mx)) snarare än ett tätt packat material. Men skulle det finnas ett sådant tätt material och mx inte skapas när kol-ven (med tillräcklig kraft) förs mot botten av cylindern, eller kolven (med tillräcklig kraft) kan dras ur cylindern (givet att rum inte kan tänjas hur långt som helst, vilket det särskilt i enlighet med T2 inte kan, och mer allmänt är det också intuitivt), så bevisar det Intets exi-stens. I det senare fallet finns två möjligheter (givet föregående parentes), antingen existerar rum överhuvudtaget inte, utan ”rum” är (in-tuitivt förstås absurt) Intet, eller så existerar rum men det kan slitas sönder (över tänjningsgränsen) och Intet på så sätt uppstå mellan de isärdragna rumsdelarna, dessa ”mellanrum” vilka intuitivt också är rum, men principiellt är de inte det om rummet kan slitas sönder.      

 

** mx är så att säga en jättelik partikel, eftersom attraktion i enlighet med ”empirin” kan nå långt (särskilt när den kallas gravitation), med mx i centrum, vilket för in tanken på att attraktionsfältet kring mx är förtjockad (attraherande) rymd, vilket dock inte är ett nytt spe-cifikt antagande vilket tillför något, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som då består av mv, så kan mx principiellt också attrahera mv (rymd). Nej, det centrala är mx attraktion, vilken mv inte kan äga, för om mv äger attraktion, så existerar det ständigt attraktion, i alla positioner i E, vilket (rekonstaterat) definierar eviga specifika fenomen (i alla positioner i E), i strid mot T2. Så mv äger givet T1 inom sig, immanent, latent, endast möjligheten för attraktion, vilken övergår i reell attraktionskraft i mx (om mx äger attraktionskraft) eller ev-entuellt tidigare, i ”förtjockad” rymd (vilken består av överlagrade mv, vilka inte är mx (initiala absorptiva mx, eller då stabila mx)). mv äger alltså inte någon (egen) reell attraktionskraft. Och enskilda mx äger knappast, ja, kan utan vidare uteslutas äga tillräcklig attraktions-kraft för att förtjocka rymd, även om mx attraktionskraft (i enlighet med ”empirin”) når långt. Utan det är eventuellt mx i mängd, i x, som kan förtjocka rymd (om nu mx äger attraktionskraft).

 

*** Identiskt med detta konstaterande är p-lång rörelse ingen rörelse, utan rörelse är åtminstone dp-lång; dp=min[d(p,p’)]. Åtminstone dp-långa rörelser i vilka mx då inte är (existerar) i d(p,p’) i ett ”hopp” mellan p och p’. För att ändå mer specifikt analysera p-lång rörelse (kontinuerlig rörelse), så måste det särskilt vetas hur många p:n ett dp består av:

 

En utsträckning antas vara icke-utsträckt så länge den består av som mest n^ antal p, där n^p är ett finit antal p:

 

A) np=p; n≤n^<∞’.

 

Tillägg av m, ett finit, antal p, till n^p, antas definiera dp, en minsta utsträckning:

 

B) n^p+mp=dp; m<∞’:

 

p+mp=dp; A:

 

(1+m)p=(n^+m)p; B.

 

Vilket definierar en kontradiktion om n^>1, vilket gäller, vilket givet Kp definierar att:

 

t2) ∞’p=dp:

 

np=p; n<∞’.

 

I enlighet med T2 är ∞’=∞*, vilket förstås kontradiktoriskt definierar dp vara E, så detta handlar om rent abstrakt (matematisk) definition, om än kanske med viss rationalitet(/intuition). Nåväl, givet detta matematiska, så rör sig ett mx(/x) vilket (kontinuerligt) rör sig genom alla pÎdp sålunda infinit många gånger, vilket simpliciter är absurt, alltså att ett mx är i ett infinit antal positioner under minsta rörelse. Dessutom är då varje rörelse genom varje p i/genom dp p-lång, för om varje rörelse genom varje p i/genom dp är åtminstone dp-lång, så är minsta rörelse infinit lång, vilket förstås är absurt. En p-lång rörelse vilken då är en icke-utsträckt rörelse, och med det förstås inte är någon rörelse. Om det (p-långa rörelser) ändå antas vara rörelser, så måste varje p-lång rörelse genom varje p i/genom dp ta tp-tid (en tidpunkt), för om varje rörelse genom varje p i/genom dp tar åtminstone dt-tid (dt=∞’tp), så tar minsta rörelse infinit lång tid, förstås ab-surt. Vilket betyder att varje dp-rörelse tar dt tid, och varje ndp-rörelse tar ndt tid, alla mx(/x) rör sig lika fort, vilket (särskilt för x) strider mot den ”empiriska” erfarenheten (om än delvis är i enlighet med Einsteins relativitetsteorier (se nästa avsnitt), ”delvis” eftersom hastig-heten (för alla x vilka rör sig) är konstant i enlighet med denna matematik, den kan inte variera beroende av/på gravitationsområde (g-område), såsom enligt relativitetsteorierna (där hastigheten(=ljushastigheten (c)) är högre ju lägre g och vice versa (lägre ju högre g))). Och det strider definitivt emot E-teorin, där rörelse då beror på hur ofta mx ”hoppar”, vilket förstås beror på hur ofta mx blir stött eller (hur mycket mx blir) attraherat.

 

Ja, detta gav då inga argument för kontinuerlig rörelse, p-långa rörelser är simpliciter inga rörelser (kontinuerlig rörelse existerar inte, utan rörelse (initierad av stötar eller attraktion (eller av E i E-kontraktioner)) sker då (diskontinuerligt) per ”hopp”, åtminstone dp långa, förstås både vad gäller stötrörelse och attraktionsrörelse; Att stötar mellan mx endast förorsakar ”hopp” är mer intuitivt än att mx måste ”vila” (åtminstone dt)^ mellan varje ”hopp” om mx ständigt attraheras, men, så måste det då rationellt vara).

 

**** Enstaka stötta mx ”hoppar” då, i enlighet med ”empirin”, åtminstone någorlunda i samma riktning som stötande mx ”hoppar”, med vilket förstås mx rörelse inte behöver vara linjär, antag att mx rörelser inte är linjära. Utan att det krävs att mx mer tillhör en grupp av mx, vilka som grupp (åtminstone någorlunda, tillräckligt) rör sig tillsammans, för att det ska vara frågan om mer linjär rörelse; Enstaka mx vilka stöts nära till exempel Jordens yta, ”faller”, attraheras direkt mot Jordens yta, utanför en partikelkanon kanske. Detta vilket verifi-eras av ”empiriska” experiment, mindre partiklar (bestående av färre mx) sprids ganska brett när de särskilt skjuts genom spalter (de bil-dar ett interferensmönster som det heter, ett skuggmönster, där väggen mellan de öppna spalterna (genom vilka partiklarna far, de som tar sig igenom spalterna) ger upphov till skuggor, partier vilka färre partiklar träffar (vilket om det handlar om (motsvarande) ljus kan sägas vara mörkare), på en skiva bakom spalterna). Större partiklar (bestående av fler mx) rör sig mer linjärt (ger inte upphov till detta skugg-mönster, om tillräckligt stora).

 

^ Varje mx-”hopp”, och varje ”vila” kortare än dt tid, tar i enlighet med t2 max tp tid, antag att ett mx ”hoppar” två gånger, där vart och ett av ”hoppen” tar tp tid, och är d(p’,p] respektive d[p,p’’) långa, och att mx ”vilar” tp tid mellan ”hoppen” (i p), vilket definierar, där tp då definierar tiden för det första ”hoppet”, tp’ tiden för ”vilan”, och tp’’ tiden för det andra ”hoppet”:

 

tp+tp’+tp’’=tp; t2.

 

En tp-”vila” är med detta ingen ”vila”, utan det hela handlar om ett momentant ”hopp” mellan p’ och p’’, alltså d(p’,p’’) långt:

 

”Vilor” måste vara åtminstone dt-långa.