E-Världen kontra konventionell Värld

(i skrivande stund)

 

Konventionellt ses Einsteins Värld som rådande, en dynamisk rumtid-Värld omgiven av Intet (rumtiden är ett i Intet utträngt utrymme) ‒ för annars definierar rumtiden inget särskilt, utan är simpliciter ett knippe partiklar i E ‒ vilket förstås strider mot T1. Så, givet T1 existe-rar inte Einsteins Värld.*

 

Kvantmekaniken antas å andra sidan, på mikronivå, konventionellt gälla. Den definierar särskilt att partiklar, särskilt att mx, kan övergå i något ((relativt) stort) den kallar våg,** för att sedan återigen kunna bli till (liten) partikel igen, särskilt då mx, vilket kallas våg-partikel-dualitet. Innan ett explicit, direkt (”empiriskt”) bevis av det finns, så går det (rationellt) simpliciter inte att tro på (de indirekt ”bevis” på ”vågen” som finns är (rationellt) omöjliga att tro på, de är blott konstiga;*** Partiklar kan ”empiriskt” observeras, men inga ”vågor”. Men kan partiklar observeras, så kan också ”vågor” observeras, särskilt som ”våg”-fenomenet per antagande är mycket större än partik-eln). Utan, särskilt då mx, vilka förstås definierar x(={mx)}, är mx, och endast mx, tills de eventuellt fullbordas. Och givet det, så gäller heller ingen kvantmekanik, annan än den som definieras av E-teorin, särskilt att stötta mx ”hoppar” slumpmässigt inom visst riktnings-område.****

 

Underliggande (definierande) konventionellt ”rationellt” tänkande finns primärt den så kallade Klassiska logiken, vilken primärt definie-rar, antar ”Negationen”, att om x är en sats/proposition (definierande ett unikt sakförhållande), så är även y=x’=icke-x det (alltså en sats/-proposition som definierar ett unikt sakförhållande), på så sätt att x är sant om y är falskt, och vice versa, alltså att y är sant om x är falskt (se till exempel: Language Proof and Logic, sidan 68, nederst). Var får de det ifrån? Allmänt, innan x är bestämt vara x, innan x antas vara x (x=x), gäller att x antingen är x (x=x), eller att x är y (x=y), där y antingen är 0 (inget x) eller y≠x. Men Klassisk logik antar det alltså givet stå mellan endast två alternativ, de menar i Ii-mening att x implikativt identiskt (implicerar) y och vice versa, att y implikativt identiskt (implicerar) x (x=y, symmetriskt giltigt). Detta är simpliciter nonsens, se vidare tillägget.

 

__________

* Albert Einstein (1879-1955) hade idén att ljus inte attraheras, fångas, ”klistras” av attraktionsfält (g-fält) runt massor(={mx}), vilket gi-vet interferometerexperiment (se till exempel: https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment) vilka (givet denna på Jord-ytan fast förankrade interferometermätanordning) visar att Jordens rörelser inte kan avläsas i mätningar av ljusets hastighet (c, vilket är i enlighet med att ljus fullständigt fångas, ”klistras” av Jordens g-fält, precis som till exempel en på Jorden kastad boll är fångad, ”klistrad” av/i Jordens g-fält, men Einstein antar alltså tvärtom att ljus inte fångas, ”klistras” av/i Jordens g-fält) implicerar fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera Einsteins så kallade relativitetsteorier, förutsatt Intets existens (om In-tet inte antas existera är rumtiden blott ”flammande” ljus i E, se vidare tillägget för lite mer rigoröst om Einsteins teorier).

 

** Se till exempel den lilla filmen: ”Simulation of a particle wave function”, på: https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment.

 

*** Den rationella förklaringen av Dubbelspaltexperimentet, se till exempel referensen i föregående fotnot (och även den svenska versi-onen av denna webbsida), är att Fr-rörelsen i de små partiklar(={mx}) det är frågan om inte för partiklarna särskilt rätlinjigt mot ytan ba-kom spalterna, vilket betyder att skuggan av mellanrummet (mellanväggen) mellan spalterna förskjuts beroende på hur vingligt partiklar-na färdas (de partiklar vilka kommer genom spalterna; Tänk två partiklar, en partikel genom varje spalt, bägge partiklarna vinklar av med samma vinkel efter spaltpasseringen (sett över partiklarnas hela färd, efter spaltpasseringen): ju större vinkel desto längre ut träffar parti-kelparet ytan bakom spalterna, och mellanrummet mellan partikelträffarna definierar då skuggan av mellanrummet (mellanväggen) mel-lan spalterna, och vice versa), viss betydelse har även spaltkantträffarna, vilka sprider partiklarna än mer. Och ju bredare spalter desto större spridning är möjlig, med vilket skuggpartierna blir mindre, för att helt försvinna om spalterna (skivan med spalterna helt) tas bort. Och det är precis vad som gäller i enlighet med referensen, vilken även verifierar vinglighetens slumpmässighet, enär flest partiklar träf-far mitten av träffytan, lika många partiklar går åt ytterkanterna av träffytan men har då en mycket större träffyta att träffa, med vilket det förstås är färre partikelträffar per ytenhet utåt kanterna än in mot mitten av träffytan; Ju större partiklar desto mindre vinglighet, vilket verifieras av att ”interferensmönstret” försvinner över viss partikelstorhet; Sätt detektorer upp för att avgöra genom vilken spalt partik-larna far, så försvinner eller degenereras interferensmönstret, vilket (rationellt) simpliciter betyder att detektorerna stör/förändrar partik-larnas banor; snarast gör så att partiklarna rör sig som om det inte finns några spalter, det särskilt om detektorerna sitter i spalterna.

 

Måhända är detta fel, men innan jag kan tro på våg-partikeldualitet vill jag som sagt se ett direkt, explicit (”empiriskt”) bevis av ”vågen”.

 

**** Attraktionen (mellan mx) definierar en slags ”sammanflätning” (mellan mx, att mx attraktionsmässigt kan påverka varandra, kanske på väldiga avstånd från varandra), men alls inte så komplex som kvantmekaniken definierar möjlig. Attraktions-”kommunikation” före-ligger om attraktion från något mx träffar ett annat mx, ett mx är inom ett annat mx attraktionsområde. Kvantmekanisk sammanflätnings-

”kommunikation” är riktad mot specifik partikel, allmänt på följande vis: Nu gör jag så, säger partikel ett, ok, då gör jag si, säger partikel två. En omedelbar, momentan ”kommunikation” (vilken sker på icke utsträckt tid), så att partiklarna gör vad de gör exakt samtidigt. En sådan avancerad ”kommunikation” är simpliciter absurd, och detta även om partiklarna antas kunna sända ut a (informationspartiklar) med oändlig hastighet, eftersom det kräver absurt avancerade a för att de ska hitta rätt mottagare/partikel. Redan attraktions-”kommuni-kationen” ligger väldigt nära absurditet, denna kvantmekaniska ”kommunikation” för långt in i det absurda.