E

 

Givet T2 är E emellanåt helt tomt på mer specifika x vilka inte är rent rum (vilka så att säga inte är ett med E), eftersom x=[alla x](≠E) är ett infinit fenomen om det alltid existerar x (någonstans i E), vilket (förstås) strider mot T2, vilket betyder att E (givet att E är Allt) per se kan skapa ytterst minsta x=mx, intuitivt genom att komprimera rum, E-kontraktioner, komprimerande rumrörelse, eventuellt ”initierade” av E i helt ”stilla” rymd; Ständig rumrörelse i E är detsamma som evig existens av x(≠E), så E måste vara helt ”stilla” emellanåt givet T2, och E följaktligen kunna starta en rumrörelse i (denna) ”stilla” rymd (givet (möjlig) existens av x/mx), vilket ligger väldigt nära, om inte är ett antagande av uppkomst ur Intet, men så måste det helt enkelt vara givet T2 (givet (möjlig) existens av x/mx).

 

En komprimerande rumrörelse vilken eventuellt kanske kan starta i en position (på en plats) för att sedan växa till sig och till slut då kan-ske bli en komprimerande rumrörelse, skapande mx, ytterst. Att positioner (”virtuella partiklar”) i E så att säga kan suga upp rum (”ener-gi”) och skapa mx är inte rationellt, att den rena möjligheten för mx så att säga kan vara en (endogent) skapande (rymd-”uppsugande”) maskin, nej, mer rationellt är allt att E-kontraktioner eller andra rymdkontraktioner (skapade av mx-attraktion eller mx-rörelse, se vidare nedan) mer är av exogen art.

 

Nåväl, givet det föregående, så kan mx definieras:

 

mx={mv}; mvÎmx, mv=min(volym):

 

E=∞’mv; ∞’=min(infinit naturligt tal).

 

En rent abstrakt definition, eftersom det givet T2 givetvis inte existerar några eviga mv, utan ytterst blott då det kontinuerliga, homogena E. Det är dock likafullt en nyttig, och får väl hävdas intuitiv och rationell definition.

 

mx skapas allmänt uttryckt (i rymdkontraktioner) genom att mv samlas på samma plats, vilket när tillräckligt många mv samlats på sam-ma plats (givet (existens)möjlighet för x/mx), på denna plats skapar ett åtminstone någorlunda stabilt mx, vilket antingen är (fortsatt) ab-sorbativt (absorberande mv), eller stabilt, i meningen inte absorbativt (inte absorberande mv). Stabila mx stöter undan mv i sin väg, ab-sorbativa mx absorberar mv i sin väg. Om mx ständigt är absorbativa, så tenderar det mot eviga mx, att absorption kan motverka avsönd-ring (att mx avsöndrar mv) eller klyvning av mx (att andra mx ”hoppar” in i mx och klyver mx, se vidare det kommande), att absorption kan få mx att fortexistera. Givet T2 får ingen sådan möjlighet existera, så:

 

mx tenderar mot stabilitet (mot att vara icke-absorbativa), om de inte är stabila redan vid sin skapelse (i rymdkontraktioner).

 

Stabila mx som avsöndrar mv och efter det blir absorbativa, tenderar med det (förstås) att återigen bli stabila, med vilket återigen möjlig-het för eviga mx föreligger:

 

Stabila mx vilka avsöndrar mv fullbordas, blir inte absorbativa mx; mx kan eventuellt endast vara absorbativa i ett inledningsskede:

 

I) Stabila mx består av samma (n) antal mv (av samma mängd/volym rum(/”energi”), och fullbordas alltså när de avsöndrar mv (eller klyvs), stabila mx är sålunda minsta stabila mx (stabilt mx=min[stabilt mx])).

 

För annars, i strid mot Up’’’, så kan samma antal mv (i mx) i ena fallet vara stabilt, i andra fallet innebära fullbordan; Up definierar att id-entiskt är identiskt, inte att väldigt lika måste vara väldigt lika, med det kan antas gälla, så att säga i enlighet med Up:s anda:

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’]=[{z}Îy’], x’Îx, y’Îy.

 

Och om mx består av samma antal mv, så är mx definitivt väldigt lika, då bortsett från position (alltså trots att de är olika (existerar i olika positioner)).

 

Detta vilket förstås betyder att stabilitet inträder när mx uppnår n antal mv, antingen direkt i rymdkontraktionen, eller efter viss tids ab-sorption.

 

Stabila mx är sålunda minsta stabila mx vilka fullbordas om de klyvs eller avsöndrar mv (direkt/omedelbart eller efter viss (kort) tid av instabilitet). Avsöndra mv vilket mx måste kunna göra, för att inte möjlighet för eviga mx ska föreligga:

 

Alla stabila mx kan avsöndra mv och fullbordas direkt (eller nära nog direkt) när de avsöndrar mv eller klyvs (av andra mx).

 

Detta ger direkt vid handen att mx blott kan attrahera, om mx (särskilt) kan attrahera ‒ De andra evidenta alternativen är repellation och neutralitet, men det fokuseras på attraktion(skraft), eftersom det är sådan som ”empiriskt” förefaller mest relevant, repellation och neutra-litet motverkar attraktion, varför (den eventuella) empirin vore irrationell om den konstituerade mx med sådan attraktionen motverkande kraft, om det är attraktion empirin ”vill” ha, vilket det då förefaller att vara; Givet att endast attraktion förekommer, så är repellation stöt-rörelse, se vidare det kommande ‒ eftersom mx då direkt fullbordas om mx söker sända ut något. En attraktionskraft som rationellt kan ifrågasättas,* men kan mx i x(={mx}) mer fast hålla samman, x inte är likt lösan sand, så existerar blott sådan här kvasiholistisk attrakti-onskraft.

 

Om sådan attraktionskraft sänds ut med infinit hastighet, så är mx med denna sin attraktionskraft =E i enlighet med T2, förstås kontradik-toriskt, och med finit hastighet är frågan hur attraktionskraften kan ”veta” i vilken riktning den ska attrahera, förstås mot mx, vilken den ganska självklart inte kan ”veta” (som det ”döda” fenomen det är):

 

Om mx äger attraktionskraft så äger (alla; I) mx ett sig omgivande mot mx attraherande finit attraktionsfält.**

 

En attraktion vilket principiellt även kan attrahera själva rummet, eftersom om mx kan attrahera mx, som ju består av mv, så kan mx även attrahera själva rummet, som ju också består av mv, med vilket rumrörelse förorsakad av mx är definierad, vilken eventuellt kan bli mx-skapande; mx-attraktion tenderar så att säga att gröta ihop rymd kring x, vilket kan hävdas tala emot att mx äger attraktion, utan att gå vi-dare in på det.

 

En annan form av rymdrörelse, vilken även den eventuellt kan bli mx-skapande, är skapad av stabila mx som, redan nämnts, stöter undan mv, detta särskilt förstås när mx ”hoppar” (se vidare det direkt påföljande), eller mer allmänt uttryckt rör sig.

 

Om mx är kvar i samma position, så har mx (förstås) inte rört sig, utan mx måste ”hoppa” ett stycke, en distans, utan att vara i denna distans, vid rörelse:***

 

mx ”hoppar” (vid rörelse).

 

Givet detta, och förutsatt att det är frågan om stabila mx vilka inte klyver varandra, så blott uppkommer (superpositionellt) ett ”hoppan-de”, ”stötande” mx blott i (ett ”stött”) mx’, med vilket mx’ så att säga inte kan veta varifrån mx kommer, vilket om mx dyker upp helt täckande mx’, vilket principiellt är fallet om mx och mx’ (till omfånget) är minsta volymer, eller om mx ”centralpunkt” dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, betyder att mx’ måste ”hoppa” obetingat stokastiskt (helt slumpmässigt, åt vilket håll som helst), vilket strider mot den ”empiriska” uppfattningen att x kan röra sig i bestämda riktningar (med vilket även mxÎx måste kunna göra det). Om mx och mx’ inte är minsta volymer, och mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, så ”flippas” mx’ åt något håll beroende på hur mx dyker upp i mx’, vilket inte heller definierar bestämd rörelse (utan även det kan definieras definiera obetingat stokastisk stötrörelse, även om mx’, i enlighet med Up’’’, ”hoppar” åt exakt samma håll om stötande mx dyker upp på exakt (identiskt) samma sätt/ställe i mx’, då givet att mx inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt” och att mx och mx’ inte är minsta volymer). Utan för (mer) bestämd rörelse måste ett ad hoc antagan-de tas till, nämligen att mx överlämnar riktningsinformation till (kommunicerar med) mx’, att åtminstone någorlunda ”hoppa” i viss rikt-ning, vilket definitivt inte är intuitivt (snarast så ointuitivt något kan vara), men ska ”empirin” tros på så:

 

Ett stött mx ”hoppar” åtminstone någorlunda i ett stötande mx ”hopp”-riktning (genom att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx, detta då i enlighet med ”empirin”); Hur stötande mx ”hoppar”, om alls, efter en stöt, definieras inte specifikt, men nära till hands ligger att anta att de ”hoppar” obetingat stokastiskt (att det stötta (initialt ”vilande”) mx också ”stöter” till det stötande mx).

 

Enskilda, inte (av andra mx) attraherade mx (vilket knappas är särskilt vanligt, men för analysens skull så förutsätts det här i alla fall), måste hela tiden stötas vidare för att fortsätta röra sig. Vilket betyder att stötta mx, utan hjälp av exogen attraktion, måste tillhöra ett x(={mx}), särskilt ett lite större x, för att kunna röra sig lite längre (och mer linjärt),**** i vilket fall initialt stötta eller attraherade mxÎx startar en (succesiv) stötrörelse (Fr) i x, vilken om den är tillräckligt kraftig drar med sig (genom Fr:s attraktionskraft) övriga, icke-stötta mxÎx. Dessa övriga mx vilka för det första, om de dras med av Fr, tenderar att initiera nya stötrörelser, vilka så att säga håller igång Fr, och för det andra genom sin attraktionskraft (på Fr) påverkar, styr Fr:s riktning. Om Fr är för stark slits x sönder, lämnar Fr x (även om Fr förstås också är x), kanske med sig dragandes vissa delar av övriga, icke-stötta mxÎx.

 

T1 är det fundamentala teoremet i föregående Världssyn, E-teorin, i enlighet med vilken Intet så att säga inte ens är 0*=[icke-utsträckning (utan position)], vilket intuitivt (åtminstone) är E(=∞*), och alltså inte är Intet: 0* existerar som positionslöst så att säga överallt och ing-enstans, då definierande (åtminstone) E, vilket på sitt sätt konfirmerar T1 (och det måste hävdas vara intuitivt att Intet sett som inte ens varande icke-utsträckning (per se) inte är existens).

 

Tilläggas kan att mx är volymer, principiellt eftersom punkter, kurvor och ytor redan existerar i det tomma rummet, så mx kan av rent di-stinktionsskäl uteslutas vara detta, dessa med detta rent abstrakta (matematiska) begrepp, utan mx är då mer kompakta volymer, än mv, eller mer allmänt uttryckt, än tomrum, ren volym, vilket givet E existerar, i områden helt tomma på mx, med vilket ren volym inte är ett rent abstrakt begrepp, vilket givetvis också är ett matematiskt begrepp. Dock får det matematiska volymbegreppet inte ses som direkt re-levant också i E: mv kan vara >, < eller = matematikens minsta volym, som är en tetraeder (min[d(y,p)]; pÏy; y=min[d(dp,p)]; pÏdp; dp=min[d(p,p’)]), ja, mv, eller då motsvarande mv, eftersom mv inte är något specifikt (evigt) existerande (givet T2), är knappast något så specifikt och distinkt som en tetraeder.

 

__________

* En så att säga osynlig hand som för mx mot (andra) mx? Om mx irrationellt antas kunna vara större, och inte fullbordas om de sänder ut något materiellt, a(={mv}), så är en sak att de snabbt fullbordas likafullt (som de små entiteter de trots allt är i enlighet med ”empirin”), om de så att säga inte fylls på (med mv). Men mer problematiskt är särskilt hur a när de hittar något mx att så att säga dra i ska kunna veta åt vilket håll de ska dra? Ja, rationellt kan de helt enkelt inte veta detta, som de små ”döda” ting de rationellt är. Dessutom är en stor fråga hur mx gör när de sänder ut a, hur de kan göra det? Avsöndra mv är en sak, de så att säga bara lossnar från mx, men dessa a måste mer el-ler mindre skjutas ut av mx, hur kan mx som dessa små tingestar de är göra något så avancerat? Nej, detta med a (så kallad växelverkan) kan utan vidare uteslutas, vilket förstås för tillbaka till att mx blott attraherar (med sin ”osynliga hand”), om mx attraherar.

 

** mx är så att säga en jättelik partikel, eftersom attraktion i enlighet med ”empirin” kan nå långt (särskilt när den kallas gravitation), med mx i centrum, vilket för in tanken på att attraktionsfältet kring mx är förtjockad rymd, vilket dock inte är ett nytt specifikt antagande vilket tillför något, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som då består av mv, så kan mx principiellt också attrahera mv. Nej, det cen-trala är mx attraktion, vilken mv inte kan äga, för om mv äger attraktion, så existerar det ständigt attraktion, i alla positioner i E, vilket de-finierar eviga specifika fenomen (i alla positioner i E), i strid mot T2. Så mv äger givet T1 inom sig, immanent, latent, endast möjligheten för attraktion, vilken övergår i reell attraktionskraft i mx (om mx äger attraktionskraft) eller eventuellt tidigare, i ”förtjockad” rymd (vil-ken består av överlagrade mv, vilka inte är mx (initiala absorbativa mx, eller då stabila mx)). mv äger alltså inte någon (egen) reell attrak-tionskraft.

 

*** Identiskt med detta konstaterande är p-lång rörelse ingen rörelse, utan rörelse är åtminstone dp-lång; dp=min[d(p,p’)]. Åtminstone dp-långa rörelser i vilka mx då inte är (existerar) i d(p,p’) i ett ”hopp” mellan p och p’. För att ändå mer specifikt analysera p-lång rörelse (kontinuerlig rörelse), så måste det särskilt vetas hur många p:n ett dp består av:

 

En utsträckning antas vara icke-utsträckt så länge den består av som mest n^ antal p, där n^p är ett finit antal p:

 

A) np=p; n≤n^<∞’.

 

Tillägg av m, ett finit, antal p, till n^p, antas definiera dp, en minsta utsträckning:

 

B) n^p+mp=dp; m<∞’:

 

p+mp=dp; A:

 

(1+m)p=(n^+m)p; B.

 

Vilket definierar en kontradiktion om n^>1, vilket gäller, vilket givet Kp definierar att:

 

∞’p=dp:

 

np=p; n<∞’.

 

I enlighet med T2 är ∞’=∞*, vilket förstås kontradiktoriskt definierar dp  vara E, så detta handlar om rent abstrakt definition, om än kan-ske med viss rationalitet(/intuition). Nåväl, givet detta matematiska, så rör sig ett mx(/x) vilket (kontinuerligt) rör sig genom alla pÎdp sålunda infinit många gånger, vilket simpliciter är absurt, alltså att ett mx är i ett infinit antal positioner under minsta rörelse. Dessutom är då varje rörelse genom varje p i/genom dp p-lång, för om varje rörelse genom varje p i/genom dp är åtminstone dp-lång, så är minsta rö-relse infinit lång, vilket förstås är absurt. En p-lång rörelse vilken då är en icke-utsträckt rörelse, och med det förstås inte är någon rörelse. Om det (p-långa rörelser) ändå antas vara rörelser, så måste varje p-lång rörelse genom varje p i/genom dp ta tp-tid (en tidpunkt), för om varje rörelse genom varje p i/genom dp tar åtminstone dt-tid (dt=∞’tp), så tar minsta rörelse infinit lång tid, förstås absurt. Vilket betyder att varje dp-rörelse tar dt tid, och varje ndp-rörelse tar ndt tid, alla mx(/x) rör sig lika fort, vilket (särskilt för x) strider mot den ”empiri-ska” erfarenheten (om än delvis är i enlighet med Einsteins relativitetsteorier (se nästa avsnitt), ”delvis” eftersom hastigheten (för alla x vilka rör sig) är konstant i enlighet med denna matematik, den kan inte variera beroende av/på gravitationsområde (g-område), såsom i enlighet med relativitetsteorierna (där hastigheten(=ljushastigheten (c)) är högre ju lägre g och vice versa: lägre ju högre g)). Och det strider definitivt emot E-teorin, där rörelse då beror på hur ofta mx ”hoppar”, vilket förstås beror på hur ofta mx blir stött eller (hur myc-ket mx blir) attraherat.

 

Ja, detta gav då inga argument för kontinuerlig rörelse, p-långa rörelser är simpliciter inga rörelser (kontinuerlig rörelse existerar inte, utan rörelse (initierad av stötar eller attraktion (eller av E i E-kontraktioner)) sker då (diskontinuerligt) per ”hopp”, åtminstone dp långa).

 

**** Enstaka stötta mx ”hoppar” då, i enlighet med ”empirin”, någorlunda i samma riktning som stötande mx ”hoppar”, med vilket för-stås mx rörelse inte är linjär. Utan för det krävs då att mx mer tillhör en grupp av mx, vilka som grupp (åtminstone någorlunda, tillräck-ligt) rör sig tillsammans; Enstaka mx vilka stöts nära till exempel Jordens yta, ”faller”, attraheras direkt mot Jordens yta, utanför en par-tikelkanon kanske. Detta vilket verifieras av ”empiriska” experiment, mindre partiklar (bestående av färre mx) sprids ganska brett när de särskilt skjuts genom spalter (de bildar ett interferensmönster som det heter, ett skuggmönster, där väggen mellan de öppna spalterna (ge-nom vilka partiklarna far, de som tar sig igenom spalterna) ger upphov till skuggor, mörkare partier, på en skiva bakom spalterna). Större partiklar (bestående av fler mx) rör sig mer linjärt (ger inte upphov till detta skuggmönster).