E’≠E:

 

E’+E≠E+E; Lp:

 

E≠E; Up’; E’ÎE; T2:

 

E’=E; Kp:

 

0*’=0*.

 

E’ (icke-E) lägger (adderar) i enlighet med detta inget till E (läggs något (icke-E) till E, så adderar det inget till E), vilket för att verkligen gälla (0*0’ (se T2’’)), definierar:

 

A) x±0*=x.*

 

Vilket definierar 0* vara en dualitet, vilket talar för att 0 ska definieras vara (idempotent) tomrum (E), för distinktionens skull.  

 

Nåväl, givet A, antag vidare:

 

x’=E-x:

 

x’=0*-x:

 

IEp) x’=-x (icke-x är identiskt exklusive x, vilket är intuitivt):

 

x’’=-x’; Lp:

 

Dl) x’’=x; x=E-x’=0*-x’=-x’.

 

-x’=x:

 

Dl’) --x=x; IEp.

 

Dl respektive Dl’ definierar en väldigt inskränkt form av ”Dubbla negationens lag”.

 

Antag vidare:

 

x=p-[p:s position]:

 

x=p+p’; IEp, p=[p:s position]:

 

x=E=0*.

 

Exklusion av p:s position från p definierar som förväntat 0*=[icke-utsträckning (utan position)].

 

Vidare, om 0*:s icke-utsträckning exkluderas från 0*, så kan Intet förväntas definieras:

 

Intet=0*-[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*’; IEp, 0*=[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*=0*; Up’.

 

Nej, Intet utföll sålunda inte, utan analysen återvände så att säga (tautologiskt) till utgångspunkten, nämligen då 0*, analysen har så att säga nått botten med 0*, 0* är det principiellt minsta (sett som icke-utsträckning allena):

 

T1 är giltigt.

 

__________

* Eller mer allmänt så tillför 0=0*=E aldrig något till en analys, hur 0 så att säga än behandlas, så är det fortsatt endast frågan om 0:

 

x0=0, 0x=0, 0/x=0, x/0=0 (0/0=0), x0=0, 0x=0, etcetera.

 

Om 0 definieras vara tomrum E, så bör det förstås i enlighet med detta vara idempotent (hur det/0 än ”behandlas”, så är det fortsatt 0).

 

 

 

Albert Einsteins relativitetsteorier (1905-1915)

 

Eftersom den Värld E-teorin definierar diametralt skiljer sig från den i dagsläget vedertagna, nämligen den einsteinska, så kan det vara värt att något mer ingående se på den einsteinska Världsbilden:

 

Om en boll (på Jorden) med samma kraft (från samma avstånd) kastas förbi ett mätinstrument (MI), så uppmäts ingen skillnad i bollens has-tighet förbi (eller genom) MI beroende på från vilket håll bollen kastas förbi MI. Detta förutsatt att MI är stilla, att MI inte rör sig mot eller bort från bollen, MI kanske sitter på en påle nedstucken i marken, eller kanske hålls av någon som står (helt) stilla, och då med MI mäter ha-stigheten på bollen som kastas förbi denne. Detta är evident, håller alla med om, rätt upp och ned, inga konstigheter. Och det gäller eftersom bollen så att säga är fullständigt klistrad i Jordens attraktionsfält, g-fält (vilket givet E-teorin emanerar ur alla mx som bygger/strukturerar/-konstruerar Jorden).

 

Experiment* visar att fotoner(/ljus/ljuspartiklar) vilka ”kastas” förbi ett (på Jorden) stilla MI, precis som föregående boll, äger precis samma hastighet fullständigt oberoende av från vilket håll fotonerna ”kastas” förbi MI. Vilket då motsvarande vad som gäller för bollen kan förkla-ras av att fotonerna (oberoende av varifrån de kommer, särskilt förstås från Solen) är fullständigt klistrade i Jordens g-fält. Vilket rationellt är den raka och enkla förklaringen till resultatet för experimenten ifråga.

 

Om det antas att fotoner inte fullständigt klistras av Jordens g-fält, måste icke-variationen uppmätt av nämnda experiment förklaras på annat sätt: Förutsatt att fotonerna överhuvudtaget inte är klistrade av Jordens g-fält, så gäller följande förklaringsalternativ:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna) rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (alltså pastorn precis som rymdraketen eller planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (pastorn, rymdraketen och planeten är ljus).

 

Einstein, hur han än såg på detta med om fotonerna överhuvudtaget inte är klistrade av Jordens g-fält eller delvis är klistrade av Jordens

g-fält (han kan definitivt inte ha sett fotonerna vara fullständigt klistrade av Jordens g-fält, för då tänkte han fullständigt irrationellt i en-lighet med det föregående), utgick från alternativ 4 i sin definition av sina så kallade relativitetsteorier (den speciella respektive allmänna relativitetsteorin). Och förutsatte Intets existens (alltså i strid mot T1, ett fundallogiskt teorem Einstein dock, givetvis, inte kände till), vilket ger lite olika möjligheter. En är att ljuset ur Intet börjar sprida sig, tränga ut Intet (Big-Bang-teorin). Universum så att säga är en ljusmask (strängmollusk, se vidare nedan) vilken börjar ringla fram ur Intet, och skapa (tränga ut) gångar i det; Intet är ”myllan” i(/ur) vilken Univer-sum springer, och i vilken Universum tränger ut gångar (i princip som masken i jorden). Dessa gångar definierar det Einstein kallar rumtid-en, en rumtid vilken givetvis inte existerar, förutsatt T1. Utan blott är flammande ljus i E, sett som fenomen i E.

 

Vad ska mer sägas? Ja, om relativa rörelser ändå definieras, illusoriskt, eftersom Allt alltså är ljus vilket med c rör sig i ljusets riktning (4), så definierar Einstein att tiden dras ut, går långsammare, om x (fiktivt) rör sig fortare än c (h|x>c, där h definierar x fiktiva hastighet), vilket Einstein kallar tidsdilatation, omvänt kan kallas tidskontraktion (om h|x<c), ett begrepp vilket Einstein dock inte begagnar (Einstein defi-nierar detta relativt, mellan x, vill inte definiera h|x>c, trots att det alltså är frågan om rent fiktiv definition givet 4).

 

Mer rigoröst, så definierar Einstein att t’=th/c, vilket då definierar att t’ (den fiktiva tiden) ökar, blir längre (större) om h (den fiktiva rö-relsen) ökar (och vice versa), t definierar den faktiska tiden, och c då den faktiska rörelsen (givet 4). Rent teoretiskt, är det faktiskt mer rationellt att definiera t’=tc/h, alltså att t’ (den fiktiva tiden) går fortare (minskar) om h ökar, för att x inte ska komma fram före sig själv.

 

Det är särskilt givet T1(/T2) inte särskilt fruktbart att vidare utveckla Einsteins teorier. Så inte heller med tanke på 4, eftersom något mer absurt än 4 faktiskt får letas efter. Inga observationer i världen kan ändra på det (givet den ”empiri” undertecknad upplever).

 

Men, för att ändå utveckla lite (mer utvecklas i Fundallogik), mest kanske för att visa på hur det mest absurda, genom formelspråk, ändå kan förefalla att definiera något vettigt (hur formelspråk kan lura kanske även det mest rationella sinne, vilket även N-logiken måste häv-das vara ett exempel på, se vidare nästa avsnitt):

 

Givet Einsteins definition att t’c=th, så gäller att:

 

T=t’c2/h; T=tc.

 

Där T simpliciter är en ljusstråle, eller geodet som det kallas, en bana:

 

mT=mt’c2/h.

 

mT (”impulsen”) definierar det Einstein kallar ”bezugsmolluske”, en strängmollusk, en massa (m, vilken givet 4 är mer eller mindre kompakt ljus, förutsatt att det går att göra (existerar) distinktion mellan m) längs sin bana (T):**

 

mTh/t’=mc2:

 

E=mc2; E=mhhT/t’h=ph; p=mh, t’h=T.

 

p definierar den ”klassiska” rörelsemängden, vilken sålunda ”relativistiskt” varierar beroende på h. Hursomhelst, definierar E energi, och en världsberömd formel är med detta definierad; Vilken även kan skrivas p=γmc2; γ=1/h, för att mer motsvara hur det ”relativistiskt” de-finieras. Detta vilket alltså är fullständigt nonsens, särskilt givet T1; Att x={mx} är en ”energi” är ganska givet, särskilt när det ses till en fullbordan av mx, eller skapelse, men ljushastigheten per se har inte det minsta med det att göra.

 

__________

* Se till exempel (särskilt tabellen i slutet): https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment

 

Önskas relativt c=c* explicit uppmätas är kanske ett möjligt experiment en roterande arm vars ytterände, med ett MI, roterar in i en ljus-stråle (lämpligen kanske en laserstråle). Ett MI med två sensorer, S1 och S2, med ett avstånd mellan S1 och S2. S1 registrerar tidpunkten när armen/MI roterar in i ljusstrålen, och ljusstrålen (”avklippt” när armen roterar ur ljusstrålen) börjar fara genom MI, och S2 registrerar tidpunkten när (den ”avklippta”) ljusstrålen börjar lämna MI. En tidsskillnad vilken definierar hastigheten c* för ljuset. Ett c*, vilket om MI(/armen) genom sin attraktionskraft inte påverkar ljusstrålens hastighet c, vilket knappast är fallet varierar enligt följande:

 

c*=c±h, där h definierar den hastighet med vilken MI roterar in i ljusstrålen, och c då definierar ljusets hastighet i ljusstrålen;

 

c+h uppmäts (hypotetiskt) när armen roterar mot ljusstrålens färdriktning, och c-h när armen roterar med i ljusstrålens färdriktning; Och om c*c uppmäts, så vederläggs förstås Einstein explicit, inte endast implicit genom att c* inte uppmäts av stilla(stående) MI, som då i nämnda experiment, förutsatt att fotoner är fullständigt klistrade i Jordens g-fält.

 

** Strikt matematiskt existerar (dynamiskt) hela strängmollusken/ljusmasken (mT) i ett och samma nu, alltså från eventuellt uppkomst-t över alla mellan-t till eventuellt fullbordans-t (vilket relativitetsteorierna (strikt) också ser vara giltigt i empirin), evident i strid mot den ”empiriska” erfarenheten, vilken upplever ett t, vilket sedan övergår i ett annat t, vilket vidare övergår i ytterligare ett annat t, etcetera. Nuet är ett mt, inte ett mT, som då relativitetsteorierna (strikt) vill få det till, definierar nuet vara.