Tilläggas kan att mx är volymer (även om inget sagts om mx form i det föregående, så torde volym redan föresväva tanken), principiellt eftersom punkter, kurvor och ytor redan existerar i det tomma rummet, så mx kan av rent distinktionsskäl uteslutas vara detta, dessa med detta rent abstrakta (matematiska) begrepp, utan mx är då mer kompakta volymer, än mv, eller mer allmänt uttryckt, än tomrum, ren vo-lym, vilket givet E existerar, i områden helt tomma på mx (omgivande mx), med vilket ren volym inte är ett rent abstrakt begrepp, ren volym vilket givetvis också är ett matematiskt begrepp. Dock får det matematiska volymbegreppet inte ses som direkt relevant också i E: mv kan vara >, < eller = matematikens minsta volym, som är en tetraeder (min[d(y,p)]; pÏy; y=min[d(dp,p)]; pÏdp; dp=min[d(p,p’)]), ja, mv, eller då motsvarande mv (”utskuret” i den homogena rymden), eftersom mv då inte är något specifikt (evigt) existerande (givet T2), är knappast något så specifikt och distinkt som en tetraeder.

 

__________

* Med detta kan i princip en kolv i cylinder i vakuum (rent rum) ”empiriskt” bevisa detta. En kolv som när den skjuts mot botten av cy-lindern skapar (ytterst) mx, och vilken givet att rum är något, vilket det måste vara för att kunna skapa mx, inte kan dras ur en tillräckligt lång cylinder. Detta förutsätter dock att det finns något material som inte (tillräckligt) släpper igenom rum (mv), vilket det knappast torde finnas, det kräver ju att mx i materialet är oerhört tätt packade, troligen så tätt packade att det handlar om en explosion (en stötrörelse pri-märt (omfattande många mx)) snarare än ett tätt packat material. Men skulle det finnas ett sådant tätt material och mx inte skapas när kol-ven (med tillräcklig kraft) förs mot botten av cylindern, eller kolven (med tillräcklig kraft) kan dras ur cylindern (givet att rum inte kan tänjas hur långt som helst, vilket det särskilt i enlighet med T2 inte kan, och mer allmänt är det också intuitivt), så bevisar det Intets exi-stens. I det senare fallet finns två möjligheter (givet föregående parentes), antingen existerar rum överhuvudtaget inte, utan ”rum” är (in-tuitivt förstås absurt) Intet, eller så existerar rum men det kan slitas sönder (över tänjningsgränsen) och Intet på så sätt uppstå mellan de isärdragna rumsdelarna, dessa ”mellanrum” vilka intuitivt också är rum, men principiellt är de inte det om rummet kan slitas sönder.      

 

** mx är så att säga en jättelik partikel, eftersom attraktion i enlighet med ”empirin” kan nå långt (särskilt när den kallas gravitation), med mx i centrum, vilket för in tanken på att attraktionsfältet kring mx är förtjockad (attraherande) rymd, vilket dock inte är ett nytt spe-cifikt antagande vilket tillför något, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som då består av mv, så kan mx principiellt också attrahera mv (rymd). Nej, det centrala är mx attraktion, vilken mv inte kan äga, för om mv äger attraktion, så existerar det ständigt attraktion, i alla positioner i E, vilket (rekonstaterat) definierar eviga specifika fenomen (i alla positioner i E), i strid mot T2. Så mv äger givet T1 inom sig, immanent, latent, endast möjligheten för attraktion, vilken övergår i reell attraktionskraft i mx (om mx äger attraktionskraft) eller ev-entuellt tidigare, i ”förtjockad” rymd (vilken består av överlagrade mv, vilka inte är mx (initiala absorptiva mx, eller då stabila mx)). mv äger alltså inte någon (egen) reell attraktionskraft. Och enskilda mx äger knappast, ja, kan utan vidare uteslutas äga tillräcklig attraktions-kraft för att förtjocka rymd, även om mx attraktionskraft (i enlighet med ”empirin”) når långt. Utan det är eventuellt mx i mängd, i x, som kan förtjocka rymd (om nu mx äger attraktionskraft).

 

*** Identiskt med detta konstaterande är p-lång rörelse ingen rörelse, utan rörelse är åtminstone dp-lång; dp=min[d(p,p’)]. Åtminstone dp-långa rörelser i vilka mx då inte är (existerar) i d(p,p’) i ett ”hopp” mellan p och p’. För att ändå mer specifikt analysera p-lång rörelse (kontinuerlig rörelse), så måste det särskilt vetas hur många p:n ett dp består av:

 

En utsträckning antas vara icke-utsträckt så länge den består av som mest n^ antal p, där n^p är ett finit antal p:

 

A) np=p; n≤n^<∞’.

 

Tillägg av m, ett finit, antal p, till n^p, antas definiera dp, en minsta utsträckning:

 

B) n^p+mp=dp; m<∞’:

 

p+mp=dp; A:

 

(1+m)p=(n^+m)p; B.

 

Vilket definierar en kontradiktion om n^>1, vilket gäller, vilket givet Kp definierar att:

 

t2) ∞’p=dp:

 

np=p; n<∞’.

 

I enlighet med T2 är ∞’=∞*, vilket förstås kontradiktoriskt definierar dp vara E, så detta handlar om rent abstrakt (matematisk) definition, om än kanske med viss rationalitet(/intuition). Nåväl, givet detta matematiska, så rör sig ett mx(/x) vilket (kontinuerligt) rör sig genom alla pÎdp sålunda infinit många gånger, vilket simpliciter är absurt, alltså att ett mx är i ett infinit antal positioner under minsta rörelse. Dessutom är då varje rörelse genom varje p i/genom dp p-lång, för om varje rörelse genom varje p i/genom dp är åtminstone dp-lång, så är minsta rörelse infinit lång, vilket förstås är absurt. En p-lång rörelse vilken då är en icke-utsträckt rörelse, och med det förstås inte är någon rörelse. Om det (p-långa rörelser) ändå antas vara rörelser, så måste varje p-lång rörelse genom varje p i/genom dp ta (icke-utsträc-kt) tp-tid (en tidpunkt), för om varje rörelse genom varje p i/genom dp tar åtminstone (utsträckt) dt-tid (dt=∞’tp), så tar minsta rörelse in-finit lång tid, förstås absurt. Vilket betyder att varje dp-rörelse tar dt tid, och varje ndp-rörelse tar ndt tid, alla mx(/x) rör sig lika fort, vil-ket (särskilt för x) strider mot den ”empiriska” erfarenheten (om än delvis är i enlighet med Einsteins relativitetsteorier (se nästa avsnitt), ”delvis” eftersom hastigheten (för alla x vilka rör sig) är konstant i enlighet med denna matematik, den kan inte variera beroende av/på gravitationsområde (g-område), såsom enligt relativitetsteorierna (där hastigheten(=ljushastigheten (c)) är högre ju lägre g och vice versa (lägre ju högre g))). Och det strider definitivt emot E-teorin, där rörelse då beror på hur ofta mx ”hoppar”, vilket förstås beror på hur ofta mx blir stött eller (hur mycket mx blir) attraherat.

 

Ja, detta gav då inga argument för kontinuerlig rörelse, p-långa rörelser är simpliciter inga rörelser (kontinuerlig rörelse existerar inte, utan rörelse (initierad av stötar eller attraktion (eller av E i E-kontraktioner)) sker då (diskontinuerligt) per ”hopp”, åtminstone dp långa, förstås både vad gäller stötrörelse och attraktionsrörelse; Att stötar mellan mx endast förorsakar ”hopp” är mer intuitivt än att mx måste ”vila” (åtminstone dt)^ mellan varje ”hopp” om mx ständigt attraheras, men, så måste det då rationellt vara).

 

**** Enstaka stötta mx ”hoppar” då, i enlighet med ”empirin”, åtminstone någorlunda i samma riktning som stötande mx ”hoppar”, med vilket förstås mx rörelse inte behöver vara linjär, antag att mx rörelser inte är linjära. Utan att det krävs att mx mer tillhör en grupp av mx, vilka som grupp (åtminstone någorlunda, tillräckligt) rör sig tillsammans, för att det ska vara frågan om mer linjär rörelse; Enstaka mx vilka stöts nära till exempel Jordens yta, ”faller”, attraheras direkt mot Jordens yta, utanför en partikelkanon kanske. Detta vilket verifi-eras av ”empiriska” experiment, mindre partiklar (bestående av färre mx) sprids ganska brett när de särskilt skjuts genom spalter (de bil-dar ett interferensmönster som det heter, ett skuggmönster, där väggen mellan de öppna spalterna (genom vilka partiklarna far, de som tar sig igenom spalterna) ger upphov till skuggor, partier vilka färre partiklar träffar (vilket om det handlar om (motsvarande) ljus kan sägas vara mörkare), på en skiva bakom spalterna). Större partiklar (bestående av fler mx) rör sig mer linjärt (ger inte upphov till detta skugg-mönster, om tillräckligt stora).

 

^ Varje mx-”hopp”, och varje ”vila” kortare än dt tid, tar i enlighet med t2 max tp tid, antag att ett mx ”hoppar” två gånger, där vart och ett av ”hoppen” tar tp tid, och är d(p’,p] respektive d[p,p’’) långa, och att mx ”vilar” tp tid mellan ”hoppen” (i p), vilket definierar, där tp då definierar tiden för det första ”hoppet”, tp’ tiden för ”vilan”, och tp’’ tiden för det andra ”hoppet”:

 

tp+tp’+tp’’=tp; t2.

 

En tp-”vila” är med detta ingen ”vila”, utan det hela handlar om ett momentant ”hopp” mellan p’ och p’’, alltså d(p’,p’’) långt:

 

”Vilor” måste vara åtminstone dt-långa.

 

 

 

Inte antagande av T1

 

Om Intet antas kunna existera (T1 inte antas), så öppnar sig ett antal existentiella möjligheter, särskilt för Einsteins kosmologi, se vidare nedan, vilka inte specifikt behöver gås in på (med undantag då för Einsteins teorier, vilka gås in på endast eftersom de konventionellt tros på), utan analysen kan hålla sig till det grundläggande vad gäller detta, nämligen att d(p,p’) inte existerar, att Intet existerar mellan p och p’ om blott dessa två p:n antas existera. Vilket intuitivt är fullständigt absurt: om p och p’ existerar i olika positioner (i samma dimension) så existerar intuitivt blott ett avstånd (rum) mellan p och p’. Men det gör det förstås principiellt inte om det (i en princip) antas inte göra  det (T1 inte antas):

 

p,p’; p,p’ÎE, d(p,p’)ÏE:

 

p]≠p).

 

Det senare är intuitivt, för intuitivt råder ett avstånd redan mellan p] och p), alltså mellan p och ett på p direkt följande p(≠p), alltså att p]≠p), men det gäller då inte om kontinuitet gäller/råder, i vilket fall då p]=p), det inte råder ett avstånd mellan p] och p), vilket är intuitivt, eftersom ett avstånd förstås (intuitivt) råder mellan p] och p) om p]≠p) (kontradikterande kontinuiteten), och dessutom gäller det då i enlighet med Lp (t1). Så de som vill anta detta att p]≠p) måste följaktligen förkasta Lp, vilket närmast utplånar möjligheten för matematisk definition (eftersom Lp är en oerhört fundamental princip i matematiken). Ja, detta är inte lätt, även om T1 antas är det svårsmält att p]=p), men på samma gång inte, det handlar ju om kontinuitet, att det inte får råda ett mellanrum (bestående av Intet) mellan p och närmast efterföljande p, utan då att p]=p). Detta matematiska visar på att matematiken har konsistensproblem, särskilt då om den antar p]≠p). Den Fundamentala logiken (teorin i föregående avsnitt) hamnar allmänt inte i denna matematiska problematik eftersom den blott antar kontinuitet råda, primärt i enlighet med T1, ser p som ren abstraktion, något blott tänkt, vilket som begrepp kan äga sitt värde, men lika gärna inte äger något värde.

 

Albert Einsteins (1879-1955) kosmologi då vidare, definierad i de så kallade relativitetsteorier (1905-1915), är något av det mest mystis-ka som har skådats, ren mystik,* vilket kan skyllas på feltolkning av experiment, se vidare nästa stycke, men givet deras uttryck, appariti-on redan intuitivt borde ha förkastats (även om det finns visst som är rationellt i relativitetsteorierna (även i den mest irrationella teori kan det finnas ett korn av rationalitet)). Och givet E-teorin, eller särskilt T1, så är det en enkel sak att vederlägga relativitetsteorierna, efter-som de antar Universum vara omgivet av Intet, vilket då simpliciter inte kan gälla givet T1; Mer specifikt är Universum enligt Einstein en strängmollusk (”bezugsmolluske”), en ljusorm eller ljusmask vilken (dynamiskt) så att säga ringlar i myllan Intet, tränger ut Intet, en ut-trängning kallad rumtiden(=Universum). En rumtid vilken förstås simpliciter inte existerar om den inte är omgiven av Intet, ja, om rum-tiden inte är omgiven av Intet, utträngande Intet, så existerar förstås E, och ”rumtiden” är fenomen i E, särskilt då mx, och alltså inget speciellt, särskilt inget skapat, eftersom skapad rumtid förstås förutsätter Intet, att rumtid kan skapas, uppstå ur/i Intet, då skapande rum-tiden (i/utträngande Intet). Universum som strängmollusk, ja, mer absurt får letas efter.

 

Einstein antar att ljus inte fångas av gravitation (eller åtminstone inte fullständigt), vilket det rationellt tvärtemot simpliciter gör. Det sen-are vilket betyder att ingen principiell skillnad föreligger mellan att (på Jorden) mäta ljushastighet som att till exempel mäta hastigheten på en boll, vilket i sin tur betyder att ingen skillnad i ljushastighet kan uppmätas från vilket håll (med vilken ”vinkel”) ljus än faller in i (och genom) en stillastående mätapparat (som mäter ljusets hastighet), vilket är precis vad experiment också visar. Men givet Einsteins antagande att ljus inte fångas av gravitation definierar relativitetsteorierna. Mer specifikt givet detta einsteinska antagande och att någon variation i ljushastigheten (c) inte kan uppmätas av dessa stillastående mätapparater (”interferometrar”), så gäller fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna)** rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas existera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E. För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus (enligt Ein-stein), med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

 

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

 

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

 

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

 

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).

 

Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th²/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c²/h:

 

II) mL=mc²t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.