Inte antagande av T1

 

Om Intet antas kunna existera (T1 inte antas), så öppnar sig ett antal existentiella möjligheter, särskilt för Einsteins kosmologi, se vidare nedan, vilka inte specifikt behöver gås in på (med undantag då för Einsteins teorier, vilka gås in på endast eftersom de konventionellt tros på), utan analysen kan hålla sig till det grundläggande vad gäller detta, nämligen att d(p,p’) inte existerar, att Intet existerar mellan p och p’ om blott dessa två p:n antas existera. Vilket intuitivt är fullständigt absurt: om p och p’ existerar i olika positioner (i samma dimension) så existerar intuitivt blott ett avstånd (rum) mellan p och p’. Men det gör det förstås principiellt inte om det (i en princip) antas inte göra  det (T1 inte antas):

 

p,p’; p,p’ÎE, d(p,p’)ÏE:

 

p]≠p).

 

Det senare är intuitivt, för intuitivt råder ett avstånd redan mellan p] och p), alltså mellan p och ett på p direkt följande p(≠p), alltså att p]≠p), men det gäller då inte om kontinuitet gäller/råder, i vilket fall då p]=p), det inte råder ett avstånd mellan p] och p), vilket är intuitivt, eftersom ett avstånd förstås (intuitivt) råder mellan p] och p) om p]≠p) (kontradikterande kontinuiteten), och dessutom gäller det då i enlighet med Lp (t1). Så de som vill anta detta att p]≠p) måste följaktligen förkasta Lp, vilket närmast utplånar möjligheten för matematisk definition (eftersom Lp är en oerhört fundamental princip i matematiken). Ja, detta är inte lätt, även om T1 antas är det svårsmält att p]=p), men på samma gång inte, det handlar ju om kontinuitet, att det inte får råda ett mellanrum (bestående av Intet) mellan p och närmast efterföljande p, utan då att p]=p). Detta matematiska visar på att matematiken har konsistensproblem, särskilt då om den antar p]≠p). Den Fundamentala logiken (teorin i föregående avsnitt) hamnar allmänt inte i denna matematiska problematik eftersom den blott antar kontinuitet råda, primärt i enlighet med T1, ser p som ren abstraktion, något blott tänkt, vilket som begrepp kan äga sitt värde, men lika gärna inte äger något värde.

 

Albert Einsteins (1879-1955) kosmologi då vidare, definierad i de så kallade relativitetsteorier (1905-1915), är något av det mest mystis-ka som har skådats, ren mystik,* vilket kan skyllas på feltolkning av experiment, se vidare nästa stycke, men givet deras uttryck, appariti-on redan intuitivt borde ha förkastats (även om det finns visst som är rationellt i relativitetsteorierna (även i den mest irrationella teori kan det finnas ett korn av rationalitet)). Och givet E-teorin, eller särskilt T1, så är det en enkel sak att vederlägga relativitetsteorierna, efter-som de antar Universum vara omgivet av Intet, vilket då simpliciter inte kan gälla givet T1; Mer specifikt är Universum enligt Einstein en strängmollusk (”bezugsmolluske”), en ljusorm eller ljusmask vilken (dynamiskt) så att säga ringlar i myllan Intet, tränger ut Intet, en ut-trängning kallad rumtiden(=Universum). En rumtid vilken förstås simpliciter inte existerar om den inte är omgiven av Intet, ja, om rum-tiden inte är omgiven av Intet, utträngande Intet, så existerar förstås E, och ”rumtiden” är fenomen i E, särskilt då mx, och alltså inget speciellt, särskilt inget skapat, eftersom skapad rumtid förstås förutsätter Intet, att rumtid kan skapas, uppstå ur/i Intet, då skapande rum-tiden (i/utträngande Intet). Universum som strängmollusk, ja, mer absurt får letas efter.

 

Einstein antar att ljus inte fångas av gravitation (eller åtminstone inte fullständigt), vilket det rationellt tvärtemot simpliciter gör. Det sen-are vilket betyder att ingen principiell skillnad föreligger mellan att (på Jorden) mäta ljushastighet som att till exempel mäta hastigheten på en boll, vilket i sin tur betyder att ingen skillnad i ljushastighet kan uppmätas från vilket håll (med vilken ”vinkel”) ljus än faller in i (och genom) en stillastående mätapparat (som mäter ljusets hastighet), vilket är precis vad experiment också visar. Men givet Einsteins antagande att ljus inte fångas av gravitation definierar relativitetsteorierna. Mer specifikt givet detta einsteinska antagande och att någon variation i ljushastigheten (c) inte kan uppmätas av dessa stillastående mätapparater (”interferometrar”), så gäller fyra möjligheter:

 

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

 

2) Endast ljuset(/fotonerna)** rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

 

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

 

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

 

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas existera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E. För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus, med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

 

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

 

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

 

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

 

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).

 

Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

 

l=th2/c; l=t’h.

 

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’2/c):

 

dl/dh’>0.

 

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

 

Givet I kan vidare definieras:

 

L=t’c2/h:

 

II) mL=mc2t’/h.

 

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.

 

II kan skrivas om:

 

mhhL/t’h=mc2:

 

III) ph=mc2; p=mh, t’h=L:

 

dm/dh>0.

 

Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.

 

Och III kan vidare välkänt skrivas:

 

E=mc2; E=ph.

 

Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kom-pakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare (ljusknippen) desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c vara en funktion av g:

 

c=c(g); dc/dg<0.

 

Ja, sedan går det förstås att specificera/definiera vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet, men alltså (rationellt) inte), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), så måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte sär-skilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.

 

__________

* Kvantmekaniken brukar hävdas vara konstig, men i jämförelse med relativitetsteorierna är den ett under av klarhet, den överdefinierar dock (kan utan vidare rationellt konstateras), särskilt vad gäller antalet mx, E-teorin ser då en sorts mx, kvantmekaniken ser i dagsläget 61 olika sorters mx (se den sista referensen). Och kvantmekaniken definierar lite märkligt ibland, särskilt vad gäller små partiklars vingliga färd: För att definiera denna vinglighet definierar kvantmekanikerna en ”vågfunktion”, vilken de vill få till att själva partikeln skulle vara en våg (så kallad våg/partikel-dualitet), nja, visst kan partiklar bestående av många mx eventuellt smetas ut till en ”våg”, men de partiklar det är frågan om är väldigt små, med vilket det följaktligen endast kan vara frågan om små ”vågor” i så fall. Ses partiklarna={mx} vara ”vågor” inte bestående, konstituerade av {mx}, så är det förstås frågan om mv (E-teoretiskt), partiklarna har alltså fullbordats, vilket de i kontexten inte har. Ses partiklarna vara ”vågor” på något icke-materiellt sätt (icke-mx(mv) sätt; Särskilt då ett mx kan förvandlas till detta icke-mx=”våg”), så har kvantmekaniken hamnat i mystiken tillsammans med relativitetsteorierna.

 

Kvantmekaniken vill även se ”virtuella partiklar” endogent kunna attrahera (”suga upp”) mv, nej, inte i enlighet med E-avsnittet. Detta antar de i kontext av ett antagande av att x+(-x)=0 (”annihilation”), mest bara ett konstigt antagande: E-teoretiskt kan mx eventuellt ”annihilera”, klyva och fullborda varandra, om många/flera mx ”hoppar” ihop. Två mx kan inte ”annihilera”, klyva varandra, då skulle ingen stötrörelse existera (kontradikterande ”empirin”), utan mx-klyvning (”annihilation”) kräver följaktligen att flera mx ”hoppar” ihop, på samma plats, i samma position (”p”). Och även om två mx skulle kunna klyva varandra, så beror den möjligheten på mx (egen)tyngd (antal mv mx består av) och kompakthet (hur centrerat mx ({mv}(=mx)) är kring en position), den möjligheten beror helt enkelt på mx ”brutala kraft”, inte på något mystiskt plus eller minus (x och anti-x). Och givet att mx är exakt lika (vilket de då rationellt är), så kan det endast handla om klyvning (och fullbordan), eller inte, av bägge mx. Och förutsatt att stötrörelse är möjlig, så klyver då två mx vilka ”hoppar” in i varandra inte varandra, utan de stöter då till varandra.

 

Ett annat svåraccepterbart antagande kvantmekaniken gör, är att partiklar, förutom ”kommunikation” mellan stötande och stötta mx (när de superpositionellt är varandra överlagrade), även kan ”kommunicera” med varandra på avstånd ifrån varandra (”sammanflätning”), och detta momentant (principiellt på tidtp), vilket betyder med oändlig hastighet, vilket givet T2 simpliciter inte är möjligt (det definierar dessa partiklar vara E). Om det handlar om ändlig hastighet, så handlar det om utsända a, med vilket det E-teoretiskt måste handla om stora (mycket avancerade) ”partiklar”, att mx skulle kunna ”kommunicera” med andra mx på avstånd från varandra kan E-teoretiskt utan vidare uteslutas (eftersom mx E-teoretiskt är ”döda” entiteter).

 

** Att tala om ”fotoner”, partiklar är egentligen fel, det handlar mer om en homogen ”korv”, mer kompakt i mer ljusa områden, och min-dre kompakt i mindre ljusa områden, och Intet där inget ljus ”flödar”. Fysikerna talar därför om fält snarare än partiklar, även om de ock-så nyttjar partikelbegreppet, partiklar vilka antas vara punkter (till sin form), med vilket de på ett sätt undviker att det hela är kontradikto-riskt, men ”fälten” består med detta blott av punkter, varierande kompakthet existerar inte, vilket så att säga kräver att p kan existera (su-perpositionellt) överlagrade, motsvarande hur mv i E-teorin antas kunna existera överlagrade och definiera mx, vilket matematiskt simpli-citer inte är möjligt, eller snarare absurt, eftersom kompaktare p i enlighet med att dp=’p följaktligen kräver att ett infinit antal p måste vara överlagrade för att ett mer kompakt p ska vara definierat, vilket i förlängningen betyder att kompaktare områden i strängmollusken måste bestå av oändligt många överlagrade ljusstrålar, vilket förstås blott är absurt.