Appendix II

 

Utfallsmöjligheter

 

Givet ändliga me, vilka ständigt äger möjlighet uppkomma (fullbordas), så existerar det ett infinit antal moment, oändliga möjligheter. För om det endast existerar ett finit antal moment, så gör det förstås det (givet Up), det existerar ett första och ett sista moment.

 

Detta då över tid, vad gäller i ett moment? Hur många möjligheter/lägen finns det till exempel för ett me mellan två me’, så att säga mellan två stolpar? Matematiskt, givet p, finns det ett infinit antal. Antas att det måste existera ett minsta avstånd (dp) mellan varje p/läge, så finns det endast ett finit antal möjligheter.

 

Men finns det inte positioner/lägen i ett dp? dp är ju utsträckt, dp är ett litet avstånd, en liten sträcka/distans. Ja, dp består principiellt av ett infinit (’) antal p (t4). Men matematiken är förstås kontradiktorisk. Ska det då konkluderas att det endast existerar ett finit antal möjligheter? Det tar intuitivt emot, givet T1, att E är homogen/kontinuerlig (Intet inte existerar interfolierat med E; det finns inga ”mellanrum” mellan moe, bestående av Intet). Intuitivt existerar det positioner i en sträcka/distans hur liten den än är, kanske till och med ett oändligt antal, mer rigoröst:

 

Ett dp är per definition som en minsta stäcka inte delbar, men intuitivt är dp möjlig att dela, primärt i två dp (2dp’=dp). Delas dp vidare, finns intuitivt två möjligheter: dp kan delas i all oändlighet, vilket är ekvivalent med att dp består av ett infinit antal p; det existerar alltid ett pÎdp i vilket dp kan delas i två delar. Eller så blir dp allt mindre tills alla delningar ytterst kommer till ett dp vilket består av 2 p: dp=2p, och en ytterligare delning då kvarlämnar två p. dp=2p? Dessa p kan inte vara identiska, för då gäller att p=dp, en kontradiktion. Och om de är olika, så existerar det ett avstånd dem emellan, de definierar ett dp, vilket intuitivt kan delas i två dp, etcetera.

 

Konklusionen blir att dp kan delas infinit, ekvivalent med att dp består av ett infinit antal p. Vilket primärt strider mot definitionen av dp. Och dessutom är p-begreppet kontradiktoriskt (t3). Analysen drunknar i kontradiktioner. Vilket givetvis beror på att matematiken är kontradiktorisk. p, dp, mängder, allt vilket definieras med matematiska begrepp existerar inte rationellt/empiriskt. Fundallogiskt kommer dock en analys i princip inte längre än till E, me och e vilka byggs av me. För mer specifika resultat, till exempel vad gäller ändlighet, existensen av eviga me(/e), är den kontradiktoriska matematiken nödvändig. Men den är alltså kontradiktorisk, vilket implicerar att allt vilket matematiskt antas/definieras utöver vad fundallogiken(; Up) kan visa är ad hoc. Hur intuitiva dessa antaganden än kan förefalla vara. Ovan hävdas till exempel implicit att eviga specifika me är absurda. Att t8 är rationell. Vad säger det? Jo, i princip endast subjektiv intuition. Det finns säkert andra vilka finner det högst intuitivt.

 

Någonstans lutar det fundallogiskt åt att det inte existerar ett oändligt antal positioner/platser, särskilt mellan två me. Vilket betyder att det endast existerar ett ändligt antal möjligheter, i ett moment. Intuitivt tar det dock starkt emot att anta detta. Frågan får helt enkelt lämnas öppen.

 

 

Appendix III

Empirisk ”matematik”

 

Givet E-teorin är empiriska punkter minsta volymer:

 

ep=v; v=min(V); V=volym.

 

v:s specifika beskaffenhet (form) lämnas öppen.

 

Den empiriska kurvan:

 

eK=d[v,v’]:

 

Min(eK)=v.

 

eK definieras av en rad av v, mellan och inklusive v och v’. Och ett minsta eK är alltså ett v.

 

Den empiriska ytan:

 

eY=d[eK,v’’]; v’’ÏeK:

 

Min(eY)=v.

 

eY definieras av räta rader av v från eK till v’’. Och ett minsta eY är alltså också ett v.

 

Den empiriska volymen:      

 

eV=d[eY,v’’’]; v’’’ÏeY:

 

Min(eV)=v.

 

eV definieras av räta rader av v från eY till v’’’.

 

Detta definierar den grundläggande geometrin i den empiriska världen. Vilken i princip endast duger till att räkna ”bollar”(=v) med. Även om det givetvis går att få en uppfattning om hur en lång en kurva bestående av till exempel 5v är om ”längden” på v är känd (inräknat eventuella mellanrum mellan v, vilka existerar givet t2(/T1), alltså inte är något vilket kan räknas bort (såsom görs inom topologin)). Ja, denna ”längd” kan ju till exempel definieras som (normeras till) 1. Eller givet till exempel metersystemet, till någon annan siffra, då beroende på bredden på v definierad med metersystemet. Med vilket längder, ytor och volymer kan sättas en siffra på, och det på så sätt kan erhållas en uppfattning om storlek, särskilt, eller egentligen endast (givet t2), relativt sett, mellan olika e.

 

Men längre går inte att komma utan abstraktion tillbaka till p-matematiken, vad gäller till exempel att beräkna vinklar (trigonometri) och annan abstrakt (beräknande) geometri.

 

Och aritmetiskt går det empiriskt inte heller att komma särskilt långt utan abstraktion tillbaka till p-begreppet. Även om det givetvis bakomliggande varje tal, refererande till talet (eller vice versa), i empirisk anda, kan tänkas existera v, istället för då p, givet t6, eller något annat abstrakt, till exempel antal, mängder. Eller så kan det förstås antas att talen inte refererar till någonting, alltså rent abstrakt aritmetisk talteori. Talen ses som existenser per se, inte som något ad hoc, definierade för ändamålet att beskriva mer fundamentala empiriska förhållanden.