Och omvänt om h<c går följdenligt den hypotetiska tiden per definition fortare: ”tidskontraktion” (Einstein talar endast om tidsdilatation). Så om det till exempel tar 12 sekunder för löparen att med h nå målet, och det fortsatt tar 10 sekunder med c, så måste följaktligen 12 dras ihop, krympas (kontrakteras) till 10 sekunder.

 

Rent teoretiskt går det dessutom, för att krångla till saker och ting ytterligare, att tänka sig att tiden går fortare ju fortare en löpare springer, och vice versa, förstås också för att löparen så att säga inte ska komma fram före, eller efter, sig själv, detta i konträr motsats till föregående einsteinska definition. Men faktiskt mer intuitivt/rationellt.***

 

Hursomhelst är dessa SR-definitioner illusoriska, alltså eftersom allt enligt AR rör sig med c i ljusets riktning, och alla löpare följaktligen egentligen kommer i mål samtidigt (om de överhuvudtaget kan ses som löpare, som rent ljus?), de springer lika fort, och dessutom alltså alltid i samma riktning. Så varför överhuvudtaget definiera SR? De vilka tror på AR måste med det på något sätt ändå tro dessa illusioner, hjärnspöken (SR) vara reella?

 

Och hur kan de vilka tror på AR överhuvudtaget tro på empiriska observationer? Empirin, med särskilt relativa rörelser, är ju en hallucination enlig AR. Hur kunna finna kunskap i en hallucination? Ok, AR kan vara fel, och empirin faktiskt kunna ge icke-hallucinatorisk vägledning. Men tror de det, så är de förstås inte lojala mot AR.

 

Ljusormen är tiden och rummet. Tidens hastighet är definierad av c, och (tid-)rummet av ljusormens utbredning. Med denna definition, denna ringlande ljusorm, går det evident att ”leka”. Till exempel kan ormen/masken tänkas ringla in i sig själv, vilket definierar tidsresor genom så kallade maskhål. (Även om denna konkret dynamiska syn återigen strider mot definitionen av ljusormen som en gång föra alla, statiskt, given?)

 

AR antar att ljusormen är omgiven av Intet. Ett nödvändigt antagande. För om ljusormen inte är omgiven av Intet, är den endast ett (dansande, vindlande) ljussken, varken definierande rum eller tid (som vara), det existerar redan. Det alltså kontradiktoriska Intet (T1), vilket följaktligen lägger en irrationell aspekt till AR (förutom allt annat absurt).

 

Detta torde räcka för att visa på hur absurt AR är. Världen, inför människan, är evident inte en ljusorm, ett ljussken, allena. Utan en verklighet med olika ting, vilka kan röra sig i olika riktningar, både per se, och relativt varandra. Ljuset snarare lyser över ting, än är dem. Men enligt AR är dessa ting alltså blott ljus. Att allt i grunden är partiklar är knappast fel, men dessa partiklar kan evident bygga olika ting, inte endast ljus. Och sedan då detta att inga relativa rörelser existerar. Nej, förnuftet säger kategoriskt nej till AR. Det är obegripligt hur någon överhuvudtaget kan tro på AR. Men i all komplex AR-matematik kanske förnuftet tappas bort. Forskare tror hellre på matematiska formler än sitt förnuft.

 

__________

* Den Einsteinska Relativitetsprincipen; A. Pflüger; Hugo Gebers förlag; 1920.

 

** Tiden som en fjärde dimension, är rigoröst fel, om tiden äger ”rumslig” frihet (den kan ”ringla”), då är det frågan om sex dimensioner. Fem om tiden endast kan röra sig i ”planet”. Om endast fyra dimensioner är tiden linjär.

 

*** Rationellt gäller att tc=t’h (R), där h alltså är den fiktiva (hallucinatoriska) hastigheten, löparna upplever sig springa, c ljushastigheten, t normtid, eller normativ tid, och t’ den fiktiva tid, löparna upplever sig få, i mål. tc är en konstant k vid given sträcka vid givet g (c varierar negativt med g, enligt Einstein, se vidare Appendix nedan): k=t’h.  Så t’ måste följaktligen gå fortare (bli lägre/mindre) om h ökar, och vice versa. Men av någon anledning definierar Einstein tvärtom, nämligen att t’c=th (SR), och följaktligen att t’ måste gå långsammare, bli längre (t’ bli högre/större) om h ökar, vid given sträcka vid givet g (t och c är konstanter). Det kan anas handla om att Einstein följde Hendrik Lorentz definitioner. Lorentz som var först med att definiera tidsdilatation. Eller mer specifikt anas vara definierat i enlighet med att t med nödvändighet går långsammare (t blir högre) om c avtar, vid given sträcka. I enlighet med vilket det kan tyckas rimligt att anta att t’ går långsammare om h ökar. Så att t’ inte kan förefalla motverka t, förefaller gå fortare än t, se vidare Appendix. Men rationellt är det inte, teoretiskt mer korrekt är att t’ går fortare om h ökar (R), för att rörelse inte ska komma fram före sig själv (förutsatt AR).

 

 

Appendix

 Kortfattad mer formell definition av relativitetsteorierna

 

Relativitetsteorierna (AR) definierar att Universum (u) är ljus:

 

I) u={p}; p=foton (fotoner antas alltså approximativt vara punkter (p)).

 

Ett p rör sig med c (ljushastigheten) över sin ljusbana/geodet (kurva) T=d(p,p’):

 

II) T=tc.

 

t är den tid det tar för p att med c röra sig över T (”ljusstrålen”).

 

AR definierar att c är en negativ funktion av g (gravitationen); ju högre g desto lägre c, och vice versa:

 

III) c=c(g); c’(g)<0:

 

Ø T=tc(g); II:

 

IV) dt/dg>0.

 

Tiden går alltså långsammare (blir längre) ju högre g som betingar den, och vice versa.

 

AR definierar vidare att g är en positiv funktion av massa (m):

 

Ø g=g(m); g’(m)>0.

 

m vilket i enlighet med I så att säga är mer eller mindre kompakt ljus.

 

dT/dg<0, vilket principiellt betyder att T kortas av, dras mer rätvinkligt mot m med högre g, vilket definierar u:s så kallade krökning. Ett T definierar en så kallad fältlinje i u, och alla T definierar följaktligen alla fältlinjer i u, u:s fält:

 

Ø u={T}.

 

Det är denna definition fysikerna tänker på när de menar att rummet (rum-tiden) kröks nära stora massor. De menar alltså inte att det är ljuset (fotonerna) vilket attraheras av attraktion, utan att det är själva rummet vilket kröks, vilket i och för sig är ljus, men i en helt annan mening än vad fundallogiken definierar. De menar alltså att när de ser ljus kröka sig nära stora massor, så ser de själva rummet krökas, inte endast fotoner vilka attraheras av g-fält, rummet opåverkat.

 

u kan i enlighet med denna definition definieras vara en funktion av T: u=u(T); u’(T)>0, vilket sålunda betyder att u ”expanderar” om T blir längre.

 

Detta gäller generellt, den så kallade allmänna relativitetsteorin. Människan uppfattar dock relativa rörelser, vilket alltså inte finns i u, utan det är sålunda synvillor, hallucinationer. Einstein tar dock inte detta ad notam, utan väljer av någon outgrundlig anledning att definiera teori i enlighet med dessa illusioner, den så kallade speciella relativitetsteorin, vilken Einstein väljer att definiera på följande sätt:

 

SR) t’=t(h/c); t’=fiktivt t (för m), h=fiktiv hastighet (för m):

 

Ø dt’/dh>0; g=konstant; III (Einstein förutsätter ett konstant ”g-område” i definitionen av SR).

 

Egentligen gäller alltså normgivet att t’=t och att h=c, men för att få resultat i enlighet med människans (empiriska) uppfattning definieras SR, alltså att t’ ökar, den fiktiva tiden går långsammare, när h (den fiktiva hastigheten) ökar.

 

Såsom redan konstaterats i ***-fotnoten ovan är det mer rationellt att definiera:

 

R) t’=t(c/h):

 

Ø dt’/dh<0; g=konstant.

 

Alltså att t’, den fiktiva tiden, minskar, går fortare om h, den fiktiva hastigheten, ökar. För att m så att säga inte ska komma fram före sig själv. Men Einstein definierar alltså tvärtom, att t’ går långsammare om h ökar. Att m så att säga måste dröja i sin bana för att inte komma fram före sig själv, vilket definierar den så kallade tidsdilatationen (och omvänt, ”tidskontraktion”). Såsom sägs i ***-fotnoten kan detta anas bero på att Einstein fann det rimligt att anta att den fiktiva tiden (t’) går långsammare än den normerade tiden (t) när h ökar i förhållande till c. Så att den fiktiva tiden så att säga inte motverkar den normerade tiden, så att det fiktivt kanske finns tid när det normerat inte gör det, såsom principiellt i svarta hål. Men å andra sidan går den fiktiva tiden fortare än den normerade tiden enligt SR när h avtar i förhållande till c, vilket betyder att det fiktivt trots allt kan finnas tid trots att det normerat kanske inte gör det. Detta går i och för sig att villkora, så att h=0 när c=0. Och att h följaktligen endast kan variera när c>0. Men t’ (och h) är under alla omständigheter en fiktiv definition, och alltså reellt betydelselös, så det går precis lika bra att definiera det mer rationella R. Dock anas här att Einstein i någon mening ser t’ (och h) som reellt, med vilket han blandar reellt och fiktivt, och söker ge det fiktiva t’ (och h) relativt det normerat reella (t och c) en enligt honom mer passande definition.

 

Hursomhelst, givet SR, så kan det villkoret skrivas:

 

V) T=t’c²/h.

 

Definieras m över T definieras det som Einstein kallar bezugsmollusken (strängmollusker). En strängmollusk är sålunda ett fenomen definierat över tid, över en tidbana (T). Ett helt liv exempelvis (eller u) i en och samma definition, från begynnelse, till fullbordan. Ur tanken att strängmollusker (ljusmaskar) eventuellt rör sig in och ut ur sig själva kommer begrepp som maskhål (wormholes eller loopholes på engelska), alltså helt enkelt “hål” vilka för in i eller ut ur strängmollusker. Hål genom vilka strängmolluskerna kommer till olika rum-tider av sig själva:

 

VI) I=mt’c²/h; I=mT:

 

Ø m=Ih/ t’c²:

 

Ø dm/dh>0.

 

Massan ökar(/minskar) sålunda vid ökad(/minskad) (fiktiv/relativ) hastighet, vilket definierar den så kallade massa-effekten.

 

I=mT, strängmollusken, definierar den fysikaliska så kallade impulsen vid konstant kraft, alltså en energimängd.

 

VI kan skrivas:

 

Ø ml=Ih²/c²; l=t’h.

 

Initialt för två m antas att ml=m’l’ l=m’l’/m:

 

VII) (dl/dm)(dm/dh)<0; VI.

 

Alltså, l=m (m:s fiktiva strängmollusk) förkortas om h ökar, vilket definierar den så kallade längdkontraktionen, vilken brukar uttryckas såsom att m förkortas i förhållande till m’ om m börjar röra sig, eller rör sig, i förhållande till m’.

 

VI kan avslutningsvis omskrivas till följande världsberömda formel:

 

VIII) E=mc²; E=I*h; I*=mh(; T=t’h).

 

I* är fysikaliskt en rörelsemängd, alltså energi, vilket följaktligen definierar E som en energimängd, vilken alltså är massan gånger ljushastigheten i kvadrat.

 

Men, all denna SR-definition är alltså fiktiv, har inte det minsta med den einsteinska verkligheten (AR) att skaffa. Så allt är egentligen mycket märkligt.