Detta med infiniteter är lite speciellt. Så det kan frågas om t3 principiellt verkligen är längre än t1 och t2:

 

2’dt>∞’dt:

 

2’/2>∞’/2; Fp:*

 

2/>1/’; Fp:

 

0>0; t6:

 

t1,t2=t3; Up.

 

Med vilket t1 och t2 kan uteslutas, som kontradiktoriska.

 

Vidare kan det konstateras att också t3 är kontradiktorisk:

 

t3=d[-∞’,∞’]=d(-∞’,∞’); t3.

 

∞’) och -’) definierar finita tal, givet att ∞’ och -’ definierar det minsta positiva respektive negativa infinita talet. Så, e med t3 är både eviga och ändliga. Ändpunkterna ligger både ändligt och oändligt långt borta (från 1).

 

t3 är med det evident kontradiktorisk. Förutsättningen för det är att det kan ses som rationellt att definiera existensen av ett minsta infinit tal, vilket kan diskuteras, se Appendix I. En diskussion vilken dock är kontradiktorisk, rent abstrakt, per se, eftersom detta bevis redan per förutsättning är kontradiktoriskt, eftersom det är definierat med hjälp av de kontradiktoriska begreppen mängd och p (t3/t3’); I enlighet med Up är alltså alla fenomen unika ting, vilka med det givetvis inte annat än kontradiktoriskt kan definieras tillhöra en mängd, eller en klass som det ibland också kallas, såsom då till exempel mängden t3, vilken dessutom består av objekten eller elementen p, vilka per se är kontradiktoriska (de både inkluderar och exkluderar sig själva). Men det är trots allt ”principiellt” frågan om en evident kontradiktion, en matematisk kontradiktion (i vilken underliggande kontradiktioner bortses ifrån, tas för givna, så att säga antas med berått mod, för analysens skull), vilken om den tas ad notam definierar följande:

 

t8) e äger en uppkomst och en fullbordan.

 

Givet t8 är t för e: t=d[1,m], vilket givet t3 är identiskt med t=d(1,m), vilket principiellt betyder att någon exakt punktmässig uppkomst och fullbordan inte existerar, utan att det är approximativt. Vilket förstås är ointuitivt. Så på sätt och vis kan det hävdas vara tur att matematiken är kontradiktorisk, och alltså bör(/ska) tas med en nypa salt.

 

t8 är alltså ett kontradiktoriskt (matematiskt) teorem, vilket givet T1 närmast är evident, eftersom det rekonstaterat, givet T1, åtminstone måste existera en möjlighet för ett e, eftersom e, givet T1, inte kan uppkomma ur Intet. Och den möjligheten definieras av E, vilken alltså är evig, och så följaktligen också de möjligheter E inbegriper, eller definierar. Annars uppkommer e ur Intet, alltså om det inte är E som äger möjligheten för e, är den förutsättning/möjlighet ur vilken e springer. E kan sålunda hävdas existera assimilerat med en mängd av eviga möjligheter ({e*(t3)}), vilka kan bli, eller är, materialiteter (e(t)={me(t’)}). Om e* aldrig materialiseras, så är dessa e* förstås meningslösa, men allmänt kan de likväl inte uteslutas. Utan dessa grundläggande eviga (immateriella) möjligheter (naturlagar) e* i E, kan några motsvarande materialiserade e inte uppkomma.

 

I tidigare version av detta arbete kallades dessa eviga möjligheter mer specifikt för kvasiexistenser, och de utvecklades mer rigoröst. Det känns inte längre nödvändigt, det räcker att konstatera att E existerar med sina inneboende, immanenta och latenta möjligheter (e*) för vilka e som kan skapas i E, även om lite ytterligare sägs om detta i avsnittet: Inledande definitioner, ovan. 

 

Den fortsatta analysen kommer dock att hålla sig till t8 för enskilda e, eftersom t8 är intuitiv; Eviga specifika e, även me, är det oerhört svårt se någon intuitionen i. Dock antas t8 inte utesluta infinita mängder av e, i den meningen att e eventuellt evigt kan uppkomma och fullbordas. För att matematiskt gå in på detta senare:

 

Givet det föregående, gäller att ’dt=2tp, eller med andra ord att antalet tidpunkter i E matematiskt-principiellt är 2. Ett e måste existera åtminstone dt, för att existera empiriskt. Och ett e vilket ständigt uppkommer och fullbordas, måste mellan varje empirisk existens ”icke-existera”, vara möjlighet(/kvasiexistens), åtminstone ett dt, för att inte existera kontinuerligt. Vilket betyder att ett e som mest kan återskapas/uppkomma i vart tredje tp i den totala mängden av tp, nämligen då 2, eller med andra ord x antal gånger:

 

x=2/3:

 

1/x=3/2=(3/’)(1/’)=0(0); t6:

 

1/x=0; Up:

 

x=’; t6.

 

Så, e kan principiellt uppkomma, och fullbordas, ett infinit antal gånger. Eviga e i den mängdteoretiska meningen kan matematiskt alltså inte uteslutas (vilket förstås är gott, givet intuition om just det).

 

En viktigare fråga i sammanhanget är dock om de e vilka eventuellt återskapas kan äga ett minne av tidigare ”reinkarnationer”:

 

I enlighet med Up är alla e unika, så ett e efter ett tidigare e är aldrig samma e. Och givet att e är ”icke-existens”, är kvasiexistens (e*), över åtminstone dt, så krävs att e:s ”minne” kan fortexistera i vakuum, för att sedan då återuppstå i ett återskapat e. Och det kan utan vidare uteslutas: Kvasiexistentiella egenskaper kan ”återfödas”, men aldrig specifika ”minnen” för empiriska e vilka ”återuppstår”, efter att en tid ha varit vakuum/kvasiexistens/möjlighet. Det är platt absurt.

 

—————

* Fp i enlighet med vilken det gäller att x/x=1 och att 1x=x, se avsnittet Matematik, vilket här särskilt nyttjats för att få bort dt.

 

Rörelse över tid

 

Givet t2 är E:s diameter principiellt:

 

∞’dp.

 

Och ett evigt e med t3 äger alltså principiellt 2 antal tidpunkter att röra sig i, vilket principiellt definierar:

 

∞’2h£∞’dp, där h är hastigheten/sträckan e kan röra sig i/under varje tp:

 

h£dp/’:

 

I) hp; t4.

 

Om e rör sig i alla tp får hastigheten för e följaktligen inte vara större än p i (under) varje tp för att e principiellt inte ska kunna röra sig över gränsen för E.

 

Med h=p, så rör sig e sträckan ’p under dt(=’tp), förutsatt att e rör sig i alla tp, eller följaktligen sträckan dp(=’p). Och vidare sträckan ndp under (tiden) ndt (fortsatt förutsatt att e rör sig i alla tp).

 

Om e i detta fall endast rör sig under ett finit antal tp, så rör sig e överhuvudtaget inte (mp<dp; m<’). Utan för att e ska röra sig, så måste e röra sig under ett infinit antal tp, vilket inte är intuitivt. Även om det inte behöver betyda oändlig tid, så är det likafullt inte intuitivt, till exempel att hävda att det tar ett oändligt antal tidpunkter att föra koppen till munnen. Eller att det tar ett oändligt antal tidpunkter för me att stöta till me’, eller å andra sidan att det tar ett oändligt antal tidpunkter för me’ att som stött röra sig, ”hoppa” ett stycke. Eller att det tar ett oändligt antal tidpunkter för me att attraherat röra sig mot me’. Se vidare nedan. Med vilket detta alternativ utesluts, alltså att h=p.  

 

Med h=0, så rör sig e sträckan ’0 under dt, förutsatt att e rör sig i alla tp, eller följaktligen sträckan p(=’0; t6). Och vidare sträckan np under ndt. Och följaktligen kan ändliga e, med n<’, överhuvudtaget inte röra sig. Eviga e vilka rör sig n=’ antal gånger rör sig dp. Vilket direkt gör detta fall absurt (i enlighet med erfarenheten).

 

Med h=dp, så rör sig e sträckan ’dp under dt, förutsatt att e rör sig i alla tp, alltså infinit långt, vilket förstås är absurt, men mer viktigt strider mot I, vilket ger, givet att föregående alternativ är uteslutna:

 

t15) e vilka rör sig (med h=dp), rör sig dp under ett tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, för att sedan eventuellt ånyo röra sig dp, och sedan återigen vila åtminstone dt, etcetera.

 

Att e (när e rör sig) rör sig dp under ett tp, betyder att e ”hoppar”. e rör sig så oerhört fort över dp, att tiden, alltså ett tp, inte hinner bli utsträckt. Utan e förefaller sålunda att momentant ”hoppa”, även om e principiellt rör sig genom alla p i dp. Det går då bara så fort så att tiden inte hinner bli utsträckt. Vilket väl också kan ses som ointuitivt. Men alternativen är alltså att ändliga e överhuvudtaget inte kan röra sig, eller att det tar ett oändligt antal tidpunkter för ett e att röra sig. Detta förstås givet att det inte finns några alternativ mellan 0, p och dp, vilket det rationellt inte gör; Det finns inget att definiera mellan: icke-utsträckning (utan position) (0), icke-utsträckning med position (p) och minsta utsträckning mellan två icke-identiska icke-utsträckningar med position (dp).

 

Detta att e ”vilar”, betyder att e för att fortsätta en rörelse, efter ett dp-hopp, hela tiden måste få ny kraft till det. Vilket repellation utesluten, antingen sker genom att andra e stöter till e, eller attraherar e.

 

Attraktion kan ses som ständigt föreliggande, alltså emanerande från me. Men särskilt me kan i enlighet med t15 ändå inte ständigt hoppa, utan de måste vila mellan varje dp-hopp. Viloperioder vilka i och för sig endast är teoretiska (rent abstrakta), som kortast alltså minsta distanser mellan två tidpunkter (dt).

 

Vad gäller stötar mellan me, är det mer intuitivt att en stöt från ett me stöter iväg me’, sträckan dp, och att me’ ånyo måste stötas för att stöt-hoppa igen. Även om det att me måste hoppa just dp kan förefalla ointuitivt. Vilket dock inte är så kategoriskt, som det kan verka vid en första anblick. För även dp, givet t3, är ett approximativt begrepp, vars gränser/ändpunkter är approximativa, förstås genom att dessa ändpunkter givet t3 både inkluderar och exkluderar sig själva. Ändpunkterna definierar principiellt dp’=[p). Och egentligen räcker det inte med det, eftersom ändpunkterna för dp’ också är approximativa, etcetera, etcetera.

 

De matematiska definitionerna får tas för vad de är. Något torde de förhoppningsvis leda tanken (empiriskt) rätt. Och här då definiera att me hoppar små stycken ”dp”, när de blir stötta eller attraherade (repellation utesluten).*

 

Vad gäller e byggda av me, blir rörelse en komplex rörelse involverande alla meÎe, vilket redan analyserats i avsnittet Rörelse.

 

—————

* Friktion/motstånd av andra e(/me) (genom (mot-)stötar och attraktion), har givetvis betydelse för en vidare rörelse (för ett e). Men även helt utan friktion (och exogen attraktion), så avstannar rekonstaterat en stöt-rörelse allt eftersom. En rörelse måste få ny kraft för att kunna fortsätta, och det sker allmänt genom attraktionen/gravitationen i materiehopar, som Universum, vilket redan berörts vad gäller ljus. Men detsamma gäller principiellt för alla rymdkroppar (e); Deras rörelse drivs av attraktion(/gravitation) och/eller stötar från andra rymdkroppar (e’).