|
Givet detta är det enda rationella att eventuellt tro på tydlig ”empirisk” information, vilket mest handlar om information som direkt tycks komma från empirin, inte är förmedlad genom/av instrument. E-teoretiskt handlar det särskilt viktigt om antagandet att x attraherar varan-dra, håller ihop, ”empiriskt” förefaller det vara så, trots att det rationellt är absurt, ytterst då att mx (blott) kan attrahera varandra (att en osynlig hand kan föra mx mot varandra). Hjärnan står här inför ett dilemma, vilket ska det tros på, det rationella eller det irrationella/ab-surda (några andra alternativ finns inte, givet ett antagande av mx)? Även antagandet att stötta mx ”hoppar” någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktningar är då ett ”empiriskt” antagande, eftersom då stötta mx rationellt ”hoppar” obetingat stokastiskt. Men ”empiriskt” rör sig stötta x mer bestämt (till exempel en biljardboll), otvetydigt så, för att förneka det krävs att hjärnans ”empiriska” uppfattning helt för-kastas, förklaras strikt falsk, vilket nog är att dra det för långt.
Direkt ”empirisk” information är sålunda starkt problematisk, och än mer problematiskt blir det när instrument är inblandade, när ett in-strument (enligt ”empirisk” uppfattning), en ”maskin”, förmedlar (antas förmedla) ”empirisk” information. För evident kan maskinen sär-skilt leverera information blott skapad i maskinen, eventuell empirisk input i/till maskinen (vilket förstås också handlar om (infallande) mx (med en infallsvinkel)) så att säga är borttappad, maskinen kanske helt enkelt struntar i den, maskinen levererar endast den informa-tion den (av ingenjörerna) är programmerad/skapad att leverera. Men även om maskinen faktiskt processar input, infallande mx, så är för-stås frågan om denna process går att lita på, att maskinen inte förvränger den information infallande mx eventuellt ger (om empirin).
Men viktigast är hursomhelst den tolkning som görs av direkt (av (människans) hjärna tolkad vara direkt) som indirekt (av maskiner/in-strument förmedlad, vilken hjärnan då sedan uttolkar vara) ”empirisk” information, all sådan information kan närmast alltid, om inte all-tid, tolkas olika, särskilt om det handlar om subtila experiment, där kanske siffror, plottningar och grafer vilka en maskin printar ut ska tolkas. I det föregående har särskilt två tolkningar av experiment gjorts vilka skiljer sig från konventionell tolkning, den första:
Einstein antar ljus inte fångas/klistras av attraktion(/gravitation), vilket då ger upphov till relativitetsteorierna, givet att på Jordens yta fast förankrade mätinstrument inte kan mäta upp relativ ljushastighet på infallande ljus som instrumentet mäter hastigheten på, vilket de heller inte kan enligt faktiska experiment. E-teoretiskt fångas/klistras ljus av (mx-)attraktion, med vilket sådana här fast förankrade mätinstru-ment simpliciter inte kan uppmäta relativ ljushastighet på infallande ljus, för det måste mätinstrumentet sättas i rörelse.
Den andra:
Kvantfysiker antar små partiklar kunna interferera med sig själva (varför nu det skulle få partiklar att ta olika banor?), för att förklara par-tikelspridning, att små partiklar inte rör sig linjärt (särskilt i ”Dubbelspaltexperimentet”). E-teoretiskt handlar det simpliciter om att små partiklar (bestående av färre mx) rör sig vingligt, icke-linjärt. För mer linjär rörelse måste ”partiklarna” vara större (bestå av fler mx), och det är precis också vad särskilt Dubbelspaltexperimentet visar, direkt tolkat, utan införande av ”interferens”; Detta interferensbegrepp, in-klusive vågbegreppet, torde ha antagits givet ett fortsatt antagande av det klassiska antagandet att partiklar rör sig linjärt, istället för att simpliciter anta att (små) partiklar rör sig icke-linjärt, så krånglade de till det med detta med interferens och partiklar varande vågor. Det måste skiljas mellan attraktionsrörelse och stötrörelse, stötrörelse som det är frågan om i Dubbelspaltexperimentet, partiklarna skjuts(/-stöts) genom spalter mot en skiva bakom spalterna. Attraktionsrörelse däremot ger närmast evident upphov till mer linjär rörelse, mot de attraherande mx. Förstås beroende på hur de attraherande mx rör sig, rör de sig så böjer förstås (rationellt) attraherade mx av åt det håll de attraherande mx rör sig.^
^ Detta är ett bra exempel på att fenomen rationellt närmast ger sig själva, givetvis går det att anta något annat, men det är uppenbart irra-tionellt, åtminstone för mitt sinne, och jag är övertygad om att de flesta ser det så, alltså (med sitt ”inre öga”) ser av mx’ attraherade mx inte kunna röra sig i någon annan riktning än attraktionsriktningen (mot mx’).^^ Detta rationellt intuitiva finns så att säga överallt i E-teo-rin, det finns så att säga en rationell (given) stig att vandra, åtminstone vad gäller det mest grundläggande. Tag till exempel vidare E, gi-vet T1, det finns, givet T1, liksom inget alternativ till antagandet av rymdkontraktioner (eviga mx uteslutna (T2 antaget)), det konventio-nella att punkter, positioner (”virtuella partiklar”) i E kan ”suga upp” rymd, säger (den rationella) intuitionen direkt nej till, det gör enkelt uttryckt positioner till något kategoriskt mer än ren rymd, eller då en punkt (p) om det handlar om det. Även den mest irrationella torde tveka inför att anta ett p kunna vara en ”rymdsugare” (vilket förstås inte hindrat fysikerna från att ändå anta någorlunda motsvarande det, men det kan skyllas på förvirrad, allt för komplicerad, definition, så att de tappat bort sig, inte ser klart). Ja, detta då exempel på rationellt tänkande, vilket då mer eller mindre givet, för till slutsatser (på ”stigen”).
^^ ”Empiriskt” går det endast att indirekt göra antaganden för vad som gäller för eventuella mx, eftersom den mänskliga hjärnan ”empi-riskt” inte har tillgång till yttersta (mx-)mikronivå. Den mänskliga hjärnan ser ”empiriskt” endast ”stora blaffor” till föremål (när den tol-kar infallande mx i kedjan vilken eventuellt startade med infallande mx i ett öga), även vad gäller vad den tror sig se i instrument, den är långt ifrån att ”se” eventuella mx. Och följaktligen handlar det om att utifrån ”blafforna” uttolka vad som måhända gäller för eventuella mx. Med vilket människan aldrig kan vara säker på att det hon (indirekt) antar för mx genom observation av ”blafforna” är giltigt. För sä-kerhet krävs direkt tillgång till mx. Och även om det synbart skulle föreligga, så är det i enlighet med det föregående då hursomhelst blott frågan om hjärnans uppfattning om ”empirin”/empirin. Men ”vinken” kan i alla fall antas vara mer relevant om det skulle handla om ”mx-nivå” än om ”blaff-nivå”.
En ”mx-nivå” vilken då inte är förhanden, och förmodligen aldrig kommer att vara förhanden, eftersom det givet/förutsatt att det handlar om mx, är så att mx måste undersökas, ”dissekeras” med andra mx, annat materiellt är för stort, grovt för att kunna undersöka mx med. Att mx bokstavligen skulle kunna ses är uteslutet, det enda som i så fall kan ses är från mx reflekterade, bortstudsande mx, små ”punk-ter”, för att en bild ska kunna skapas krävs många ”punkter”, vilket ett mx simpliciter inte kan ge upphov till som varande en ”punkt”, vilken då eventuellt andra infallande mx efter en kollision kan studsa bort ifrån, och förstås endast ge ”bilden” av en ”punkt”, om dessa bortstudsande mx kan ”infångas”. Att söka slå sönder mx, genom bombardemang av (andra) mx, i vilket fall då mx (E-teoretiskt) fullbor-das, kräver att mx på något sätt ”ses” försvinna/fullbordas, just eftersom mx fullbordas, alltså blott bara försvinner, övergår till att vara mv (igen), det finns inget (ingen ”energi”)^^^ att (upp)mäta, utan detta försvinnande måste då på något sätt bokstavligen ”ses”. Vad gäl-ler eventuell attraktionskraft (eller annan kraft) gäller det att ”se” mx attrahera andra mx (eller inte), alltså att mx i närheten av varandra rör sig mot varandra, utan att någon annan (exogen) kraft är inblandad, det blott handlar om (eventuell) attraktionskraft. I grupper/kluster av mx (särskilt då i lite större partiklar) är särskilt även stötar involverade, vilka omöjligt går att isolera bort, utan för ett kategoriskt kon-staterande av attraktionskraft hos mx, bör ett (”empiriskt”) bevis av det endast bestå av två mx. Och kanske är enskilda mx attraktions-kraft för svag, så att blott två mx inte rör sig mot varandra, med vilket förstås ingen slutsats kan dras, ja, den direkta slutsatsen skulle för-stås vara att mx är neutrala, en förstås felaktig slutsats om det skulle vara så att mx äger attraktionskraft, men att det krävs mx i grupp för att den ska få genomslag. Detta som sagt endast hypotetiskt, att mx-nivå skulle kunna nås är som sagt närmast uteslutet.
^^^ Ja, mx-”energin” från fullbordade mx flyter så att säga ut i rummet, blir ett med det (mx diffunderar (ut i rummet) kan sägas (och blir med det då ett med rummet)), med vilket ”energin” från de fullbordade mx då principiellt är den (rena) volym mx övergått i att vara, med vilket det hela blir oerhört svårt att mäta på något sätt, utan att gå vidare in på det. Fysiskt mätbart kan utan vidare (ytterst) hävdas handla om (icke-fullbordade) mx, ”energin” är mx, ett {mx}, inte ett {mv} som ”energi” egentligen är (den ”energi” som då kan skapa mx, och mx då återigen övergår i när de fullbordas).
Litteratur
https://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_thought
https://plato.stanford.edu/entries/laws-of-nature/
A natural history of negation, Laurence R. Horn; CSLI Publications (2001)
https://plato.stanford.edu/entries/negation/
Principia Mathematica, A. N. Whitehead och B. Russell (andra upplagan 1927)
Language Proof and Logic, Barker-Plummer, Barwise, Etchemendy; CSLI Publications (andra upplagan 2011)
https://plato.stanford.edu/entries/logic-classical/
Principia Logico-Metaphysica, Edward N. Zalta (2023, pågående arbete): https://mally.stanford.edu/principia.pdf
https://en.wikipedia.org/wiki/Double_negation
https://en.wikipedia.org/wiki/Hypothetical_syllogism#As_a_metatheorem
https://en.wikipedia.org/wiki/Gödel%27s_incompleteness_theorems
https://plato.stanford.edu/entries/logic-intuitionistic/
https://en.wikipedia.org/wiki/Intuitionistic_logic
https://sv.wikipedia.org/wiki/Zermelo–Fraenkels_mängdteori
https://en.wikipedia.org/wiki/Michelson–Morley_experiment
https://en.wikipedia.org/wiki/Double-slit_experiment
https://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_interaction
https://en.wikipedia.org/wiki/Standard_Model
https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_field_theory
https://en.wikipedia.org/wiki/Annihilation
https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_entanglement
https://en.wikipedia.org/wiki/Elementary_particle
Tillägg II
Kontext Intet
Matematiskt finns volymen, planet/ytan, kurvan, punkten (icke-utsträckning med position): p, och icke-utsträckning (utan position): 0*.
Ett existerande p äger allmänt en omgivning, eller så inte. Om inte, så är p omgivet av Intet(=egenskapslöshet), Intet tar direkt vid ”efter” p:
p)=Intet, där p) definierar ett p direkt ”efter” p; Intet omger p.
Existerar det ett avstånd mellan p och p), så existerar Intet inte (där) mellan p och p), eftersom Intet som egenskapslöst givetvis inte är ett avstånd (en kurva), och följaktligen existerar det inte ett avstånd mellan p och p) om p är omgivet av Intet:
p=p); Intet omger p.
Så (även) p är följaktligen Intet om Intet existerar omgivande p.
I analogi kan konstateras:
0*=p); p)=Intet är ett p direkt ”efter” 0*; Intet omger 0*.
Så även 0* är alltså Intet om Intet existerar omgivande 0*.
Så om p eller 0* de facto existerar, så är de inte omgivna av Intet (om p eller 0* de facto inte existerar, råder Intet, så att säga överallt): 0* spänner som positionslöst principiellt direkt ut en infinit volym i alla riktningar (0* existerar så att säga överallt och ingenstans). p gör i princip detsamma, eftersom ett p kan definieras varsomhelst, och är då (som existerande) inte omgivet av Intet, vilket förstås också spän-ner ut en i alla riktningar infinit volym (V; V som då vidare kan konstateras vara =E).
Existerar p eller 0* de facto, och alltså också V? Ja, för evident råder inte Intet (överallt), till exempel denna text skulle inte kunna läsas om Intet råder, och om denna text läses, så kan ett p definieras existera till exempel (någonstans) där pilen pekar ® , ett p vilket förstås inte kan ses, eftersom p är icke-utsträckt, men p kan antas existera där likafullt. Detta utesluter dock inte att Intet kan existera någon gång, om än då inte nu, i skrivande stund (i vilken då Intet inte råder (överallt)):
Om Intet existerar, kan existera, så är det intuitivt absurt att x≠Intet skulle kunna uppkomma ur(/i) ett existerande Intet, men det kan inte kategoriskt uteslutas, just på grund av Intets existens, för det är inte absurt att existens kan leda till (implicera) annan existens. Och det är heller inte absurt att x skulle kunna övergå i Intet, om Intet kan existera, av samma anledning som i föregående sats. Utan Intets eventu-ella existens, eller icke-existens, kan inte bestämmas på grundval av det föregående, utan någon annan argumentation måste följaktligen till för det:
Intet äger (som egenskapslöst) inte egenskapen att x kan uppkomma ur Intet, eller egenskapen att x kan övergå i Intet. Det senare kan di-rekt uteslutas som irrationellt, eftersom Intet (rationellt) inte kan bestämma något för x. Utan x kan allmänt mycket väl övergå i Intet, gi-vet att Intet kan existera, om Intet inte existerar, är det däremot överhövan absurt att anta x kunna övergå i, och med det förstås vara, exi-stera som, detta icke-existerande Intet (en absurd p-superpositionalitet). Det förra är mer klurigt, men Intet äger inte heller egenskapen att x inte kan uppkomma ur Intet, vilket semantiskt öppnar upp för att x kan uppkomma ur Intet. Så allmänt är det helt öppet om x kan upp-komma ur ett existerande Intet, eller inte. Existerar Intet däremot inte, är det däremot givet att x inte kan uppkomma ur Intet, eftersom det är överhövan absurt att anta x kunna uppkomma ur något icke-existerande.
|
