Vad gäller för me, efter sin stöt på me’? me äger en rörelseriktning x när me går in i kollisionen med me’, vilken fortsatt torde ha betydelse efter stöten på me’. Om me’ också rör sig i stöt-momentet, så för me’, i enlighet med R, över sin ”rörelseinformation” y till me. I vilket fall me:s vidare rörelse (funktionellt) är bestämd av x och y.

 

Om me’ ”vilar” för me’ inte över något y till me. Men me’ kanske ändå utgör ett ”stötande” motstånd mot me, vilket definierar en rörelseinformation z till me. I vilket fall då me:s vidare rörelse är bestämd av x och z.

 

Givet detta finns det tre aggregerade rörelser att ta hänsyn till i en stötrörelse:

 

För det första rörelsen hos de meÎe vilka primärt/initialt stöts eller attraheras av me’Ïe, me vilka succesivt stöter till andra meÎe. Denna rörelse kallas FR (”framåtrörelse”). Sedan är det den rörelse alla stötande meÎe definierar, efter att ha stött till me’Îe, vilken kallas TR (”trög rörelse”). Och till sist är det rörelsen hos övriga meÎe, vilka endast attraheras av FR och TR.

 

TR definieras ingå i residualen, kallad SR (”styrrörelse”), till FR:

 

e=FR+SR; TRÎSR.

 

FR är den fundamentala rörelsen, vilken (genom att attrahera SR) måste dra med sig SR, för en ”FR-rörelse”. Är FR för stark slits e sönder. FR måste följaktligen vara ”lagom” för att kunna dra med sig SR. SR, som på en och samma gång som FR attraherar SR, attraherar FR. En SR-attraktion vilken bestämmer (styr) riktningen på FR(/e). SR vrider/styr FR åt olika håll beroende på hur SR attraherar FR, beroende på hur SR är beläget i förhållande till FR. Närmare bestämt beroende på hur ”centralpunkten” i SR är belägen i förhållande till centralpunkten i FR.

 

En fråga som måste ställas är: Ute i attraktions(/gravitations)fritt rum, stannar ett (rört) e, särskilt ett me, då någon gång (innan me fullbordas), alltså om me inte hindras av ”friktion”, (mot)attraktion/(mot)stötar från andra me(/e)?

 

Förutsatt att (rörda) me stannar, inte rör sig i ”all oändlighet” utan ”friktion”, så gäller generellt följande:

 

Ett e vilket en gång stöts till, eller i ett extremfall en gång attraheras, av e’, stannar, kommer i vila, när alla successiva stötrörelser mellan meÎe upphör. För att e återigen ska komma i rörelse, så måste e återigen stötas till eller attraheras av e’ (naturligtvis inte nödvändigtvis av samma e’ som tidigare). Ett annat alternativ är att e sätter sig själv i rörelse, vilket principiellt är möjligt, så att säga utan ett det specifikt existerar någon (stöt-)motor i e, förutsatt att alla me attraherar. Vilket beror på hur me attraheras inom e, beror på hur me är formerade inom e.

 

Attraktionsrörelse, kan, förutsatt att alla me attraherar, utan vidare konstateras vara den allra vanligaste rörelsen.

 

Hastigheten för e bestäms givet det föregående av hur många meÎe det är vilka rör sig, antingen genom stötar eller attraktion. Ju fler, desto högre hastighet tenderar e att äga, förstås förutsatt att e inte slits sönder.

 

Om (rörda) me utan ”friktion” rör sig i ”all oändlighet”, tills me fullbordas, så måste det föregående justeras. Eller måste det? För antag ett e ute i ”friktionsfritt” rum vilket initialt inte är i rörelse, men sätts i FR-rörelse (antingen genom en stöt eller en attraktion). Efter att denna FR-rörelse ebbat ut, alla succesiva stötrörelser mellan meÎe upphört, så måste e för att fortsätta en rörelse, fortsätta denna rörelse utan hjälp av FR. Men, per förutsättning finns inget vilket kan driva, röra e ute i ”friktionsfritt” rum. Så vad kommer då rörelsen ifrån?

 

Konklusionen måste bli att särskilt me, tids nog, stannar, ute i ”friktionsfritt” rum:

 

Ø Ett rört (”motorlöst”) e vilket varken attraheras eller stöts av andra e, stannar, tids nog.

 

Detta betyder särskilt att ljus stannar, om det kommer ut i gravitationsfritt rum, förutsatt att det inte hela tiden stöts vidare av nytt, efterkommande ljus (eller kanske av andra e).

 

 Rumrörelse

 

E är alltså ett (minsta) oändligt rum(/vakuum), vilket genom lokala kontraktioner skapar e, ytterst me. e är sålunda skapade av vakuum, och per definition attraherande andra e=e’, vilka givetvis också är skapade av vakuum, med vilket det inte kan uteslutas att e också kan attrahera vakuum, alltså själva rummet, omgivande e. Vilket skapar/definierar en dubbel effekt, motverkande e från att så att säga söka sig bort från e’: e’ kan direkt attrahera e, såväl som då kanske även attrahera, dra in själva rummet, i vilket e befinner sig, mot e’. Detta definierar allmänt uttryckt en expansioner (av e) motverkande, kontrakterande rumrörelse.

 

Å andra sidan kan det väl inte uteslutas att väldiga e-explosioner kan sätta själva rummet i rörelse, likt en tryckvåg. Vilket ställer frågan om sådana rumrörelser, alltså skapade av e, antingen genom attraktion eller explosion, också kan skapa e, ytterst då me? Alltså kan ge upphov till (rums)kontraktioner. Principiellt kan det väl inte uteslutas. Men det torde kräva väldigt kraftiga rumrörelser, allmänt väldiga mängder av e.

 

Det normala, den ständiga möjligheten, kan utan tvekan konstateras vara att det är E som sätter igång kontraktioner, vilka skapar e. Vilket mer specifikt ställer frågan vad det är som ”får” E att sätta igång dessa kontraktioner i rummet/vakuumet? På det kan endast ett principiellt svar ges, nämligen att det ligger i brytningen mellan det oändliga E, och det ändliga. E kan genom sin blotta oändlighet sätta igång lokala(/ändliga) rumrörelser (i E), eller då kontraktioner (i E), vilka alltså kan skapa e, ytterst me.

 

 

T0

 

För att avsluta det specifikt E-teoretiska, fundallogiska, så definieras följande:

 

Satser x tillhöriga en teori X: xÎX, antas inte kunna bevisas/härledas(/framledas) utifrån tillämpliga satser x’ÎX:

 

x|x’ÏX; x,x’ÎX:

 

x|x’+x’+x*ÏX+x’+x*; x*=X-x-x’, Fp:

 

XÏX; Up’.

 

Vilket givet Up(/Kp) ger:

 

T0) x|x’ÎX:

 

x måste alltså kunna bevisas av x’ÎX, för att tillhöra X, förstås givet att x inte obevisat (ad hoc) antas som axiom (hypotes) i X.

 

Vilket annorlunda uttryckt betyder att x inte kan tillhöra X utan att vara axiom i X, eller vara i X (av X; utifrån x’ÎX) bevisade x. Det är givet T0 då kontradiktoriskt, men är även intuitivt absurt: Det är definieraren av X vilken definierar X:

 

X definierar inte sig själv.*

 

Det är platt är absurt (eller då kontradiktoriskt givet T0) att X skulle kunna innehålla några x vilka definieraren inte definierat/definierar tillhöra X, axiomatiskt eller genom bevis (utifrån x’ÎX).

 

Motbevis talas det emellanåt om, vilket simpliciter är att visa/påvisa/konstatera att x strider mot x’ÎX, med vilket x givetvis inte tillhör X, i enlighet med Up(/Kp). Om x inte kan motbevisas av X, så betyder det inte att xÎX. Utan x måste i enlighet med T0 kunna bevisas av X (utifrån x’ÎX) för att tillhöra X, om x nu inte axiomatiskt antas tillhöra X, givetvis förutsatt att x inte strider mot x’ÎX (x kan motbevisas).

 

__________

* Det att X definierar sig själv, särskilt existerar oberoende av definieraren av X, brukar kallas platonism, eller mer allmänt för realism (R), se vidare avsnittet: x och x’.

 

 

Särskilt rörande matematik

 

Givet Up så är matematiken evident kontradiktorisk. Mer specifikt, så gäller evident inte Up’ inom matematiken, till exempel att x+x=x, eller att x-x=x. Matematiken finns dock, och är praktisk många gånger, och om den matematiska definitionen hålls i ”Up:s anda”, så kan den kanske även säga/definiera något fundallogiskt. Just att matematiken är praktisk, med vilket den aldrig kommer att förkastas, trots att den är kontradiktorisk, gör det kanske värt att söka knyta ihop fundallogiken med matematiken. Vilket ansatsvis görs under denna rubrik, vilket på vägen stöter på många kontradiktioner, precis som förväntat givet Up. 

 

 

Särskilt rörande förhållandet mellan 0 och 0*

 

Kurvor eller distanser inkluderande sina ändpunkter definieras:

 

d[p,p’](; p=[0*+position]).

 

Kurvor exkluderande sina ändpunkter definieras:

 

d(p,p’)=d[p,p’]-p-p’.

 

Givet detta antas:

 

d(p,p’)¹d[p,p’]:

 

d(p,p’)+p+p’¹d[p,p’]+p+p’; Fp:

 

d[p,p’]¹d[p,p’]; Up’:

 

t3) d(p,p’)=d[p,p’]; Up.

 

En kontradiktion, vilken sålunda definierar att kurvor både inkluderar och exkluderar sina ändpunkter. En kontradiktion vilken måste förbises, för vidare matematisk definition:

 

I enlighet med t3 gäller att np=np+2p, vilket endast ett infinit antal p (eventuellt) kan uppfylla:

 

np=np+2p; n≥∞’, n=1,2,3,..,(∞’-1),∞’,(∞’+1),(∞’+2),….

 

∞’ är per definition det minsta infinita naturliga talet. Och ∞’-1 följaktligen det största finita naturliga talet: