tp=’0’ kan, i analogi med dp-definitionen, definieras, alltså att tp kan delas infinit, vilket betyder:

 

mxÎdp under tp om mx är 0’ i varje pÎdp:

 

mx rör sig infinit långt om mx rör sig i varje tpÎdt:

 

mx rör sig under tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, för att sedan eventuellt röra sig under tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, etcetera.

 

I detta fall, till skillnad från II-fallet, så rör sig mx sålunda (kontinuerligt) genom alla pÎdp.

 

Det går alltså att laborera med det hela, även om II alltså är det rationella fallet, i vilket då mx inte är i några p i ett hopp. Men är det så mycket mer rationellt att till exempel en hand är i ett infinit antal lägen vid minsta handviftning (se vidare avsnittet Infinitet)?

 

__________

* ∞’ är en kontradiktorisk, men särskilt för distinktion mellan sträckor (d(p,p’)) nödvändig definition:

 

n^=∞’-1, där n^ definierar det största finita naturliga talet:

 

n^mv=(∞’-1)mv; Fp:

 

n^mv=∞’mv-mv; Dp (se avsnittet: Mer logik):

 

n^mv=E-mv; T2:

 

n^mv=E; Up’ (mvÎE, ett mv som så att säga inte kan raderas: mv-mv=mv; Up’).

 

En kontradiktion, eftersom n^mv är finit. Men (/n^) måste alltså definieras i alla fall, om distinktion önskas.

 

 

Tiden

 

Ett x antas göra en rörelse, en ”loop”, från en utgångspunkt p tillbaka till samma p:

 

x(p) ® x(p’) ® x(p).

 

Är tiden då densamma i p, om x(p) är identiskt detsamma i p? Nej, inte om x har varit i några p’ under ”loopen”, mellan p-positionen, och det principiellt även om rörelsen skulle vara momentan (ske på icke-utsträckt ”tid”): Blott det att x är i olika positioner, definierar x exi-stera viss tid (om än då kanske momentan tid) i dessa olika positioner:

 

x(p,tp) ® x(p’,tp’) ® x(p,tp’’), för att använda föregående tp-begrepp.

 

Vid sidan av detta x-skeende antas ett annat x föreligga oförändrat i positionen p*:

 

x’=x(p*); x(p,tp) ® x(p’,tp’) ® x(p,tp’’):

 

x(p*,tp)=x(p*,tp’’):

 

x(p*,tp)x(p*,tp’’); Kp.

 

Detta med vilket även ett (materiellt) helt oföränderligt x undergår tidsförändring, tiden blott fortskrider med viss ”hastighet”. En hastig-het bestämd av E (givet T1), snarast en konstant hastighet, även om en slumpmässigt variabel hastighet principiellt är möjlig, utan att E behöver ses som ett medvetande, vilket bestämmer denna hastighet, vilket simpliciter är en absurd syn.*

 

Detta definierar icke-rekursivitet, att inget x någonsin är detsamma:

 

x ® x’ ® x’’; xx’,x’’, x’x’’.

 

Utan åtminstone tid skiljer alla x åt.**

 

__________   

* E är, för om E icke-är, så råder Intet, vilket alltså inte existerar. Tiden är definierad av detta är, om E så blott är volym, så undergår denna volym tidsförändring, genom detta varande, vilket principiellt definierar en tidshastighet, vilken givet att alla mv äger identiska egenskaper (bortsett från position), definierar tiden äga samma hastighet i varje mv. Om tidshastigheten är variabel, så vet så att säga varje mv det, definierar varje mv denna variabla tidshastighet. Vilket kan hävdas ge mv onödigt mycket egenskaper. Men även om tids-hastigheten är konstant, så måste varje mv definiera denna konstanta hastighet. För om E antas definiera den, inte mv, så definieras (ir-rationell) holism, i strid mot Up’’, se vidare nästa avsnitt. Utan tidshastigheten måste alltså vara definierad i varje mv. Med vilket ett argument för konstant tidshastighet är att variabel tidshastighet ger varje mv onödigt mycket egenskaper. mv vilka hursomhelst äger väl-digt mycket egenskaper, nämligen då alla för att kunna definiera/skapa alla x(={mx}) vilka kan existera i E. Så dessa eventuella egen-skaper vilka definierar variabel tidshastighet gör kanske varken från eller till. Även om det förefaller lite märkligt att alla mv som på en given signal kan öka eller minska tidshastigheten. Men, det kanske egentligen är lika märkligt att alla mv kan hålla tidshastigheten kon-stant? Kanske inte ändå, tidshastigheten (konstant) blott är, kanske är det mest rationella (principiellt definierat av: ...+dt+dt+dt+..., där dt definierar en (absolut) kortaste tid).

 

** Antag:

 

E’≠E:

 

E’+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; E’ÎE, Up’; T2:

 

E’=E=0*; Kp, T2:

 

0*’=0*.

 

E’ÎE, eftersom något mer än E inte existerar i enlighet med T2, vilket eftersom då E’=0* kan tolkas såsom att E’=0* inget lägger eller adderar till E. 0* kan helt enkelt tolkas som just ”0”, samtidigt som 0* förstås också definierar E i enlighet med T2:

 

x+0*=x.

 

Givet detta, så kan det vidare i enlighet med T2 definieras gälla att:

 

E=x+x’, eller:

 

x’=E-x:

 

x’=0*-x; T2:

 

IEp) x’=-x (icke-x är identiskt exklusive x):

 

x’’=-x’; Fp:

 

Dl) x’’=x; E-x’=0*-x’=-x’=x:

 

-x’=x:

 

Dl’) --x=x; IEp.

 

”Dubbla negationens lag” i två formuleringar (Dl och Dl’), strikt stridande mot icke-rekursiviteten, men det får ändå anses vara frågan ra-tionell definition. Och märk väl att x’=-x=E-x, alltså att x’=-x är Allt vilket inte är x (Alla x vilka inte är x), detta i diametral motsats till konventionen som definierar x’ definiera ett unikt, partikulärt x: x’=E-(E-x), vilket definierar att x « x’(=y), ett x,y-par.

 

Givet det föregående är ett indirekt bevis av T1 möjligt, följande definieras:

 

x=p-[p:s position]:

 

x=p+p’; IEp, p=[p:s position]:

 

x=E=0*.

 

Exkluderas p:s position från p, så definieras alltså 0*, som kan förväntas (0* då i den specifika meningen att vara en icke-utsträckning ex-kluderad sin position).

 

I analogi kan Intet förväntas definieras om 0*:s icke-utsträckning exkluderas från 0*:

 

Intet=0*-[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*’; IEp, 0*=[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*=0*; Up’.

 

Nej, Intet utföll sålunda inte, utan analysen återvänder så att säga (tautologiskt) till utgångspunkten, nämligen då 0*, analysen har så att säga nått botten med 0*, 0* är det principiellt minsta, alltså icke-utsträckning (sett som blott det, bortsett från att 0* dualt definierar E: En dualitet vilken gör 0* lätt förvirrande, varför det är bättre att definiera ”0” på annat sätt, entydigt) är det principiellt minsta, vilket implicit utesluter existensen av Intet, verifierar T1, eftersom Intet som egenskapslöshet principiellt är något (ett fenomen) mindre än 0*.