x{x’}; xÎ{x’}, Up’.

 

Vilket för in på holism/meridioism:

 

x={x’}±q.

 

Där q definierar de holistiskt/meridioistiskt tillkommande/försvinnande egenskaperna, till/försvinnande från det ”ursprungliga” klustret av egenskaper, nämligen då {x’}. q vilka simpliciter uppkommer ur/försvinner i Intet, givet att {x’} är oförändrat, och förstås givet att inget exogent ifrån, tillförs x, detta förstås i strid mot T1:

 

Up’’ (den ”reduktionistiska” principen) är den enda rationella; Holism/meridioism är irrationellt.

 

Givet Up’’ är det uteslutet att xÎ{x’}, att x är en ”delmängd” av sig själv (<x), eller att x är ett element tillhörigt x (<x), vilket inte är ute-slutet om holism gäller, om x ses som {x’}, då är x del av ett större sig självt, vilket då inbegriper q.

 

Givet T1 gäller, där 0* äger en egenskap, p två:

 

Intet<0*<p; 0*=[icke-utsträckning (utan position)], p=[icke-utsträckning med position (punkt)].

 

0* är alltså en icke-utsträckning, utan position, en positionslöshet vilken definierar utsträckning, antag inte:

 

0*≠d(p,p’)=[en kurva mellan p och p’ (en utsträckning, bestående av p:n kontinuerligt (lim p=p’; p®p’) i rad]:

 

0*+d(p,p’)≠d(p,p’)+d(p,p’); Fp:

 

0*+d(p,p’)≠d(p,p’); Up’:

 

d(p,p’)≠d(p,p’), givet att 0* är en icke-utsträckning, vilken följaktligen inte lägger (adderar) något till d(p,p’) (en utsträckning):

 

0*=utsträckning; Kp.

 

Givet detta antas:

 

0*<*=[minsta infinita utsträckning]:

 

0*+*<*+*; Fp:

 

0*+*<*; Up’:

 

0*≥∞*; Kp (*=* i enlighet med Kp(/Ip), då kan inte (0*+)*<*, i enlighet med Kp(/Ip)).

 

Givet detta antag:

 

0*>*:

 

0*+0*+*>*+0*+*; Fp:

 

0*+*>0*+*; Up’ (här är det evident likgiltigt var ∞* unifieras, se avsnittet: Ip’’ och T0):

 

A) 0*=*; Kp.

 

Om * äger en (yttre eller inre) gräns, så existerar åtminstone 0* bortom denna gräns, givet T1:

 

* ® *+0*.

 

Och:

 

*+0*>*:

 

*+*>*; A:

 

*>*; Up’:

 

* är (kontinuerligt/homogent) gränslös; Kp.

 

Antag:

 

E>0*:

 

E+E>0*+E; Fp:

 

E>0*+E; Up’:

 

E0*; Kp:

 

E=0*; (E)<0* definierar det icke-existerande Intet (givet T1):

 

E=*; A:

 

T2) E=0*=*.

 

Antag:

 

x≠E:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; xÎE, Up’:

 

I) x=E; Kp.

 

I:s intension kommer att klargöras i det vidare.

 

Och I förutsätter då att xÎE, om xÏE, givet T2, så definierar det existens av x i en annan dimension än E, ”bortom” E, vilket för tankarna till sådant som parallella världar eller en gudsdimension, vilket allt utesluts som absurt:

 

xÎE.

 

Givet I och T2 så är per definition definierade x≠E(; xÎE) finita x, eftersom E är en minsta infinitet. Mer rigoröst, antag inte:

 

x≠E; x=[infinit x(ÎE)]:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

II) x=[finit x]; Kp.

 

Givet T2 (att E är en gränslös kontinuerlighet/homogenitet) är frågan hur x(≠E) kan uppkomma? Ett evident svar (givet T1), förutsatt att det inte existerar några andra dimensioner än E, är att det är E som skapar x, (intuitivt) genom att (lokalt; T2) kontraktera:

 

E skapar (kan eventuellt skapa) mx, minsta beståndsdelar, minsta x, genom att kontraktera (komprimera rymd):

 

E ® mx.

 

mx vilka följaktligen är komprimerat tomrum/vakuum/volym/rymd:

 

mx=[{mv}Îmx]; mv=[minsta volym].

 

Om E, genom E-kontraktioner, kan skapa mx, så är det frågan om holism, alltså ett irrationellt fenomen. Det är initieringen av E-kontra-ktioner som är holistisk, att E blott givet (tomt) vakuum kan sätta igång vakuum-/rymdrörelser, ur vilka då mx eventuellt kan uppkomma, skapas. Alternativt, för att slippa denna holistiska initiering, kan det evigt antas förekomma ”vågor” i E:

 

E-kontraktioner äger principiellt infinit ”energi” att tillgå, så ”energi” finns, i överflöd. Det är inte ”energi” som fattas, utan det är själva initieringen av E-kontraktioner vilka (holistiskt) springer ur Intet (är ur-Intet-x). E-kontraktioner (om de antas) måste antas kunna ”själv-antända”, vilket i och för sig kanske inte är helt irrationellt givet ”energi” i överflöd (i infinit mängd). Även om det ”empiriskt” är svårt se vakuum (ute i rymden) kunna göra någonting egentligen, vilket förstås kan bero på människans myopiska perspektiv, ur E-perspektiv är det människan finner stort närmast obefintligt. Delas E upp i ett finit antal ”atomer” är dessa ur mänskligt perspektiv jättelika, men ur E-perspektiv pyttesmå, en ”atommassa” vilken i analogi med ett {mx} kan antas äga egenskaper, särskilt då möjligheten till ”självantänd-ning”, eller mer specifikt då möjligheten till att kunna börja röra på sig, skapa rörelse i E. Ja, nedan antas mx äga attraktion, dessa E-”at-omer” kan i analogi antas äga attraktion, och genom det kunna förorsaka rörelse i E. Särskilt måste det kunna ske utifrån ett läge då E-”atomerna” så att säga är jämnt fördelad, i vilket fall attraktionen mellan E-”atomerna” tar ut varann, i ett jämviktsläge, annars förblir förstås E i detta jämviktsläge, E är stilla, vilket för evig möjlighet av E-kontraktioner för till konklusionen att ”vågor” evigt måste före-komma i E, eller då att E holistiskt kan skapa ”vågor” i E, vilka ultimat leder till E-kontraktioner, se vidare nästa avsnitt.

 

Som volym är mxmv till omfång, och mer kompakt än mv (eller en (okomprimerad) volym v>mv). Om mx inte är en volym är mx an-tingen en punkt (p), en kurva (k=d(p,p’)), eller en yta, till exempel y=d(k,p’’); p’’Ïk. p, k och y är (homogent) ett med E, endast något per se, om det definieras vara det, om sinnet så att säga (för sitt inre öga) ritar upp detta i rymden:

 

mx är mer kompakt volym (än v(mv); mx äger mer densitet än v).

 

mv antas äga exakt samma egenskaper (bortsett från position), vilket givet I betyder alla egenskaper för att kunna definiera/skapa alla de (materiella) x(E) vilka kan förekomma i E (fler egenskaper än vad som är nödvändigt/tillräckligt för detta, är det redundant definiera mv äga). Och vilket vidare, i enlighet med Up’’, betyder att samma {mv} äger samma egenskaper, inte olika egenskaper, vilket till exempel betyder att ett likadant {mv} inte i ena fallet kan definiera ett stabilt mx, i andra fallet ett instabilt mx, vilket fullbordas, mer rigoröst, an-tag mx endast bestå av ett mv mer än mx’:

 

mx=[({mv}+mv)Îmx]; mx’=[{mv}Îmx’]:

 

mx-mv={mv}=0^ (här bortses ifrån Up’, mv ska tolkas tas bort från, fråndras (avsöndras från) mx).

 

Ett likadant {mv} är alltså vad gäller mx instabilt, vad gäller mx’ stabilt, vilket kontradikterar att mv, och med det även {mv} (i enlighet med Up’’), äger exakt likadana egenskaper:

 

Homogen atomism råder, alla mx är exakt likadana (äger identiskt samma egenskaper, bortsett från position):

 

Ha) x=¦(x’(/mx)).

 

En Ha-giltighet vilken då vilar på antagandet att mv äger exakt likadana egenskaper (bortsett från position), vilket måste hävdas vara ett rationellt antagande.

 

Givet Ha kan Fp bevisas giltig på Ha-nivå, antag inte (x antas vara x’ i Ha):

 

[x~y]≠[x~y]:

 

[x(x)~y(x)]≠[x~y(x)]:

 

[x~x]≠[x~x]; Up’:

 

Fp) [x~y]=[x~y]; Kp.

 

Ha är allmänt nyttig för att se om formler grundläggande, på Ha-nivå är konsistenta. Det är analogt endast att göra som med Fp ovan, allt-så att definiera alla variabler i en formel/funktion vara en funktion av samma grundläggande entitet (x kanske, som i detta Fp-fall).

 

Vilka vidare egenskaper kan mx tänkas äga?

 

Existerar stöt-rörelse, mx kan knuffa till varandra, så får mx inte fusionera, när de rör sig in i varandra: