Det andra z:at i högerled är per föregående definition rent abstrakt (det första z:at i högerled eventuellt icke-rent abstrakt). På grund av detta så är det rationellt att unifiera z i positionen för det första z:at i högerled:

 

y+zz+y.

 

z i vänsterled är rent abstrakt, per föregående definition. På grund av detta så är det rationellt att symmetriskt (se vidare avsnittet: Några andra principer att eventuellt beakta) vända på vänsterledsuttrycket:

 

z+y≠z+y.

 

En kontradiktion, vilken (givet Kp) utesluter olika x från att äga ens en gemensam egenskap, ytterst inte ens ett mx (se vidare det kom-mande) gemensamt. Vilket vad gäller mx i viss mån förefaller rationellt: Åkes mx är Åkes, och Märtas mx är Märtas, de kan inte dela på mx, vilket dock direkt ställer frågan hur det ska ses på siamesiska tvillingar, är de ett eller olika? Detta med vilket det lite diskursivt sär-skilt fundamentalt är visat att Lp inte kan antas generellt giltig, utan (eventuellt) måste övervägas från fall till fall; Om Lp nyttjas rent ab-strakt är det blott att anta att Lp är giltig, men är Lp då giltig i verkligheten? Om Lp inte rent abstrakt nyttjas, måste först och främst defi-nieras vad det innebär/betyder, särskilt förstås rörande Lp, och det hela är förstås mer komplext redan från början, än rent abstrakt analys: Detta vilket lite osökt visar på det kanske mest fundamentala med detta arbete: Verkligheten måste definieras, antas till exempel Lp, mås-te det fundallogiskt i kontext av Up rigoröst visas på vilket sätt Lp har med (Up-)verkligheten att skaffa. Mer allmänt måste även Up mo-tiveras (som ovan är gjort), och än mer allmänt, om Up inte antas, måste det som då alternativt antas motiveras, detta något är för medvet-andet inte något givet, även om det kan vara det, vilket medvetandet dock aldrig kan veta någonting om, det känner endast sitt medvetan-de (och myllret av fenomen i det), om det så korresponderar mot en objektiv verklighet (vilket det alltså kan göra, men ovetbart om) eller inte (detta vilket brukar kallas kunskapsteoretisk solipsism). 

 

** Litteraturen är rörig rörande Up, ibland tycks den se Up, ibland inte, men mest inte, i meningen att den ser x=y vara (två) olika x trots att de då äger exakt (identiskt) samma egenskaper, mer modernt kallas axiomet som berör detta Extensionalitetsaxiomet, och det ser defi-nitivt x och y vara olika, trots att de då består av identiskt samma egenskaper. Explicit är det svårt att se att Up utesluter allmänt uttryckt icke-reduktionism (holism (+q) och/eller meridiosism (-q)), men det gör Up, vilket blir explicit när åtminstone T1 framleds från Up, se vidare det påföljande. Icke-reduktionism som definierar att (olika) x med identiskt samma ursprungliga egenskaper (med samma predikat som det brukar heta i litteraturen): {x’}Î{x’}±q=x, kan vara olika, äga olika q. Vilket givet T1 kan uteslutas, T1 som då kan framledas från Up (se vidare nästa avsnitt), för om särskilt (holistiska) +q uppkommer, så uppkommer +q ur det enligt T1 icke-existerande Intet, gi-vet att de ursprungliga egenskaper ({x’}) är oförändrade, och att inga x exogent ifrån tillförs x, ett fenomen det är (oerhört) absurt anta kunna förekomma, alltså att något kan uppkomma ur (eller, vad gäller meridioistiska x, övergå i) något icke-existerande. Up’’, i avsnittet Up’’, utesluter icke-reduktionism utan att T1 explicit behöver tas till, men T1 ligger naturligtvis implicit (givet Up) i hela E-teorin (pri-märt, i huvudsak, byggande på Up), vilken för fram till konstaterandet av Up’’.

 

Konventionellt brukar inget problem föreligga med antagandet att samma x äger identiska egenskaper, inklusive eventuell qualia (q; x={x’}±q={x’}±q=y, vilket brukar kallas Leibniz lag (vilken givet det föregående förstås ställer frågan om den ska tolkas i enlighet med Up eller inte? Vars vanliga svar då har varit inte, då i strid mot Up). Det omvända däremot, vilket redan berörts, att om x och y äger identiska egenskaper, så är x och y identiska, har det åtminstone alltsedan nämnda Gottfried Wilhelm Leibniz dagar förekommit en holistisk kritik emot (hävdande att x och y kan äga olika +q trots att de äger samma {x’}, meridioistiska differenser (-q) kan förstås också hävdas, men det är åtminstone inte ett vanligt hävdande), en princip Leibniz kallar principum identitatis indescernibilium. En kritik vilken då detta ar-bete vederlägger; Leibniz två ”lagar” ska rationellt simpliciter ersättas med Up’’(/Up).

 

*** Superpositionalitet:

 

Ip’’) x(p)=x(p)+{y(p)|x(p)=y(p)}.

 

I meningen att x(p) direkt/omedelbart implicerar y(p), en omedelbarhet definierad av =, ett alternativt tecken kunde vara Þ,^ men = är mer behändigt, och det är de facto frågan om en identitet givet denna omedelbarhet, att y(p) direkt följer på x(p), en omedelbarhet vilken understryks av att Ip’’ definieras med p, att det hela (superpositionellt) gäller i samma position, punkt, att det verkligen handlar om iden-titet, existerande i samma position (Up=Up+Ip,Kp,Up’,Ip’’,..(; Ip’), till exempel); Det vilket existerar i olika positioner är aldrig identiskt (det kan vara hur lika som helst, den blotta positionsåtskillnaden gör det olika, se särskilt vidare påföljande fotnot), se särskilt vidare Inp i avsnittet: Några andra principer att eventuellt beakta.

 

Direkt tolkat strider superpositionalitet mot Kp, så det gäller lite att hålla tungan rätt i mun vad gäller om det handlar om superpositiona-litet i enlighet med Ip’’ eller en kontradiktion i enlighet med Kp. Det handlar helt enkelt om tolkning, som vad gäller allt fundallogiskt kan allmänt sägas. Se särskilt vidare nästa avsnitt för exempel på vad som fundallogiskt ses som en kontradiktion, inte en superpositio-nalitet:

 

Alla kontradiktioner är superpositionaliteter, men alla superpositionaliteter är inte kontradiktioner (en icke-symmetri; x|Kp=x|Ip’’, men x|Ip’’=x|Kp behöver inte nödvändigtvis gälla).

 

**** Mer specifikt utesluter Up’(/Up) existensen av superklonade x, på (så att säga) Up-nivå; Superklonade x är mer uttryckligt, enklast uttryckt, ur ett (ur-)x ”emanerande” x, vilka lämnar (ur-)x oförändrat (vilket definierar superklonerna irrationellt (holistiskt) uppkomma ur Intet, det icke-existerande Intet, givet T1, se nästa avsnitt, vilket rekonstaterat är oerhört absurt, alltså att anta något kunna uppkomma ur något vilket inte existerar), superkloner vilka givet Up, annars är det frågan om olika x, om de till exempel de facto existerar i olika positioner; Superkloner existerar i enlighet med Up i samma position som ur-x, även om de definierat existerar i olika positioner (se vi-dare påföljande mening) är fullständigt identiska med (ur-)x hur de än är konstituerade(/definierade) ((exakt) lika eller olika ur-x):

 

x=x,x,x,...

 

Där vänster-x definierar (ur-)x och höger-x sålunda superklonerna (”emanerande” ur (ur-)x) =(ur-)x, även om de per definition =/(ur-)x. Superkloner vilka då (förstås) är kontradiktoriska fenomen givet Up, men, de är frekvent antagna existenser i vetenskapen, särskilt i ma-tematiken, där till exempel talet 5 (eller x) kan mångfaldigas hur många gånger som helst. Fysiken definierar partiklar även kunna vara vågor, vilket direkt tolkat definierar ett superklonfenomen. En annan tolkning är att det är frågan om ett superpositionellt fenomen, vilket så att säga emellanåt kan separera (se vidare det kommande rörande mx). Ytterligare en annan tolkning är att partikeln helt enkelt kan än-dra form, särskilt under rörelse, från partikel kan smetas ut till våg, för att sedan återgå till partikel igen. Nu for det iväg lite,^^ i sig kan-ske en nyttig lektion om att vilka principer som antas har väldig betydelse för en världsuppfattning (särskilt givetvis när ”empirin” inte når att ”se” fenomenet ifråga, ja, även om ”empirin” ”ser”, så behöver den inte se rätt, vilket rationaliteten eventuellt kan ”se” och kor-rigera, i vilket fall då teorin (rationaliteten) mer litar på rationaliteten än ”empirin”).

 

***** Utdefinierat, för Na-logiken antar väldigt mycket implicit (inte explicit, utdefinierat, definierat, vilket det för, för långt att närmare gå in på här), särskilt som redan berörts Up, och den inser dessutom inte att i princip allt den definierar, särskilt ”axiomatiskt”, redan är definierat i och med antagandet av Na, se särskilt vidare fotnot * i avsnittet: Några andra principer att eventuellt beakta.

 

^ Om identiteten är symmetrisk som det heter, den går åt båda håll, den kan vändas på, se vidare avsnittet: Några andra principer att even-tuellt beakta, där begreppet symmetri närmare definieras, så kan följaktligen tecknet Û användas. Detta vilket måste påtalas om = nytt-jas, det måste uttryckligen definieras att både x=y och y=x gäller, alltså att x Þ y och y Þ x, i vilket fall då Û kan nyttjas: x Û y, vilket då även kan definieras x=y om det är visat att x=y och y=x. Vilket snarast talar för =, så att det verkligen analyseras ut att symmetri gäl-ler, vilket alls inte är en vanlig relation, tvärtom, se vidare avsnittet: Några andra principer att eventuellt beakta:

 

[=]=[Þ] normalt, [=]=[Û] om x=y och y=x.

 

Konventionellt är det vanliga, om inte allenarådande, att = nyttjas identiskt med Û, vilket primärt matematiken torde kunna skyllas för (Extensionalitetsaxiomet spökar i bakgrunden). För Na-logiken har ett märkligt förhållande till identitet, vilket för, för långt att gå in på här, men allmänt kan sägas att den inte ser identitetens fundamentala betydelse, utan definierar en märklig framledd identitet, vilken de facto tautologiskt redan är förutsatt, primärt genom Ip’.

 

^^ In i så kallad kvantmekanik. Fundallogiskt är det svårt se hur mx superpositionellt skulle kunna existera mer än momentant (se vidare det kommande), utan det får i så fall ”empirisk” observation ge svar på, om det kan (antas) föreligga/existera. Fundallogiken definierar även, genom attraktionen (se vidare det kommande), att mx kan påverka andra mx på väldigt långa avstånd, osannolikt varandra, på en och samma gång, om attraktionskraften sänds ut intervallvis, är attraktionskraften däremot ständig ”påslagen” (åt alla håll), så påverkar mx varandra (på en och samma gång), ett fenomen som finns definierat i kvantmekaniken. Ett annat fenomen kvantmekaniken definierar är att partiklar kan rotera åt olika håll, samtidigt. Fundallogiskt kan inte ett mx rotera åt olika håll, det definierar en kontradiktion (i strid mot Kp/Ip): [RÎmx]=[R’Îmx], där R definierar rotation åt ett håll och R’ rotation åt ett annat håll för mx. Däremot kan fundallogiskt särskilt två mx tänkas rotera kring varandra, med R respektive R’ för respektive mx. En rotation driven av attraktionen respektive mx äg-er, vilken också håller ihop de två mx:en (kommer mx för nära varandra, stöts de ut i sin bana igen).^^^ Det kan även antas att mx ”hop-par” (se vidare det kommande) lite slumpmässigt efter att ha blivit stött av (särskilt) ett annat mx, om än inte obetingat stokastiskt, utan åtminstone någorlunda i riktning av det stötande mx ”hopp”-riktning, annars skulle ingen mer bestämd rörelse existera, vilket någorlunda överensstämmer med vad kvantmekaniken definierar (att en partikel endast med viss sannolikhet är i viss position). Så fundallogiken ute-sluter följaktligen inte helt existensen av kvantmekaniska fenomen, men sådana dock mer en ”empirisk” fråga än en (fundal)logisk.

 

^^^ Tre mx cirkulerande runt varandra skulle förr eller senare krocka med varandra (det hela inte vara stabilt), men ett tredje mx (eller eventuellt någon större partikel bestående av åtminstone två mx) kan antas cirkulera runt dessa två mx ifråga, vilka kan definieras utgöra en partikel, en enhet, runt vilken då det tredje mx:et cirkulerar. Detta vilket förstås vidare kan utvecklas.

 

 

T1

 

Antag:

 

Intet=[egenskapslöst x]:

 

[egenskapen egenskapslöshet (x)]ÎIntet.

 

Per definition av Intet (som egenskapslöst) gäller dock:

 

[egenskapen egenskapslöshet (x)]ÏIntet.

 

Så, [xÎIntet]=[xÏIntet] om Intet existerar, i strid mot Kp(/Ip):

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte.

 

För att understryka T1, antas Intet (kunna) existera:

 

Intet=existens:

 

egenskapslöshet=existens ® icke-existens=[åtminstone en egenskap] (en kontradiktion):

 

Intet=icke-existens; Kp.

 

Vilket verifierar T1.

 

T2

 

Givet T1 existerar det för det första alltid någonting, säg x, och vidare en omgivning till x, särskilt en distans mellan x och något annat x=x’ i x omgivning:

 

d[x,x’]; [, ] inkluderar x respektive x’.

 

Givet T1 existerar det ingen gräns ”bortom” vilken Intet råder:

 

d[x,Intet)ÏE=Världen; ) exkluderar Intet(/x).

 

Utan:

 

d[x,x’]ÎE.

 

Givet T1 kan vidare distanser definieras utifrån x’:

 

d[x,x’’]=d[x,x’]+d[x’,x’’].

 

För att inte räkna dubbelt med x’ så gäller intuitivt:

 

d[x,x’’]=d[x,x’]+d(x’,x’’].

 

Där då (x’ direkt tar vid efter x’], det existerar inget avstånd mellan x’] och (x’, utan:

 

t1) x’]=(x’.

 

För om inte, så existerar det ett avstånd mellan x’] och (x’, bestående av Intet, vilket förstås strider mot T1.

 

Givet t1 är det egalt att skriva med ] eller ), vilket intuitivt/explicit kan tyckas definiera ”gap” i distanser, till exempel om d[x,x’’] skrivs:

 

d(x,x’’)=d(x,x’)+d(x’,x’’).