Den rationella Världen

 

Grunden

 

Givet T1 existerar det inga (inre eller yttre) gränser bortom vilka Intet existerar. Det existerar så att säga inga håligheter, inom eller bort-om E=Världen, bestående av Intet. Detta vilket dessutom är intuitivt, dessa ”håligheter” är för det inre ögat likafullt rum/volym, eller pun-kter, kurvor eller plan/ytor. T1 definierar simpliciter att E är kontinuerlig(/homogen) och infinit (i alla riktningar).

 

Av analytiska skäl är det viktigt att avgöra hur infinit E är, så över till det:

 

En kontinuerlig sträcka/distans mellan x’ och x’’, d(x’,x’’), äger inga avsnitt i sträckan vilka inte tillhör sträckan:

 

t1) x]/x)=(x/[x; d(x’,x’’)=d(x’,x]+d(x,x’’)=d(x’,x)+d[x,x’’), ]/[ definierar att x är inkluderat, )/( att x är exkluderat.

 

(x respektive [x tar direkt, kontinuerligt, vid efter x] respektive x) (det existerar inget avstånd (en diskontinuitet) mellan x]/x) och (x/[x). Sålunda definierande ett superpositionellt fenomen, vilket evident är kontradiktoriskt åtminstone för x=volymer, att x kan vara inklude-rade och exkluderade (på en och samma gång), existera inkluderat och exkluderat (på en och samma gång), kanske mindre kontradikto-riskt för p (punkter), på grund av deras icke-utsträckthet, men hursomhelst ett faktum givet kontinuitet (i enlighet med T1).

 

Givet t1 antas båda sträckorna i högerled av d(x’,x’’) vara finita, och tillsammans definiera en minsta infinitet *:

 

d(x’,x)+d(x,x’’)=∞*; d(x’,x),d(x,x’’)<∞*.

 

Givet detta existerar det ett x’’ före vilket d(x’,x’’) är finit, efter vilket d(x’,x’’) är infinit:

 

d(x’,x’’)<∞*; d(x,x’’)<∞*.

 

d(x’,x’’)=∞*; d(x,x’’]<∞*.

 

Vilket givet t1 kontradiktoriskt definierar d(x’,x’’)=d(x’,x’’] både vara finit och infinit i x’’, vilket strider mot Kp, så åtminstone en del-sträcka måste vara infinit, säg den förra, vilket definierar:

 

d(x’,x)+∞*=∞*.

 

Det kan tyckas att d(x’,x)+∞*>∞* (eller åtminstone ), men givet det kontinuerliga synsättet i enlighet med T1/t1, så måste två delsträc-kor kunna definiera (exakt) *, detta vilket definierar att d(x’,x)=0’, eller mer allmänt att:

 

T2’) ∞*±0’=∞*; 0’=d(x,x’)<∞*.

 

Alltså att finita distanser är 0’ i förhållande till infinita distanser (≥∞*).

 

Parentetiskt, givet T2’, kan 0 definieras:

 

d(x,x’)±0=d(x,x’).

 

Vilket vidare ställer frågan vad 0 mer specifikt ska ses vara, givet T1? Se primärt vidare avsnittet: 0 och indirekt bevis av T1.

 

Existerar det distanser längre än ∞*? Inte finit adderat i enlighet med T2’, utan i så fall infinit adderat:

 

∞*+d; d≥∞*.

 

Vilket definierar det existera distanser mellan ∞* och ∞*+d vilka inte existerar, vilket är absurt givet det kontinuerliga synsättet i enlighet med T1/t1:

 

T2’’) ∞* är den enda (i E existerande) infiniteten:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.

 

Att anta det existera xÏE (existerande i en annan dimension än E) är möjligt, men rent spekulativt, och utesluts i detta arbete.

 

T2 som då definierar att E är en minsta infinitet, och att alla xE är finita, och det både tidsmässigt som kurv-, plan-/yt- eller volymmäs-sigt, simpliciter eftersom det inte kan existera några infinita x(/<)E eftersom E är en minsta infinitet.

 

Tiden och rörelse

 

Givet T2 äger alla x(≠E) en uppkomst och en fullbordan, mellan vilket tid kan definieras:

 

t=d(tp,tp’); tp=tidpunkt (icke-utsträckt position):

 

dt=Min[d(tp,tp’)] (en minsta tidsutdräkt).

 

Givet t1 gäller:

 

d(tp,tp’)=d(tp,tp’].

 

I enlighet med vilket definieras:

 

n=n+1, där n definierar ett naturligt tal; n=1,2,3,…, och varje n antas motsvara ett tp.

 

Vilket antas gälla om n≥∞’, där ∞’ definierar det minsta infinita n (för finita n gäller det definitivt inte):

 

n=n+1; n≥∞’:

 

dt=∞’tp.

 

Mer rigoröst antas en tidsutdräkt vara icke-utsträckt så länge den består av som mest n^ antal tp, där n^tp är ett finit antal tp:

 

A) ntp=tp; n≤n^<∞’.

 

Tillägg av m, ett finit, antal tp, till n^tp, antas definiera dt, alltså en minsta tidsutdräkt:

 

B) n^tp+mtp=dt; m<∞’:

 

tp+mtp=dt; A:

 

(1+m)tp=(n^+m)tp; B:

 

∞’tp=dt; n^>1 (vilket evident gäller):

 

ntp=tp; n<∞’.

 

Antagandet (B) att ett finit (n^+m) antal tp definierar en utsträckt tidsutdräkt (tidskurva), leder sålunda till en kontradiktion (en absurd superpositionalitet), vilket i enlighet med Kp betyder att det är ett infinit antal tp vilka definierar en utsträckt tidsutdräkt.

 

Givet T2 är detta rent abstrakt (blott tänkt) definition, för i enlighet med T2 är ∞’=∞*, vilket definierar dt vara E: dt=∞*tp=∞*=E, men rationell sådan får hävdas, vilket det kommande mer ingående får upplysa om.

 

Givet definitionen av dt, så rör sig ett x vilket rör sig i varje tpÎdt ett infinit antal gånger under dt, är x i ett infinit antal situationer under dt, vilket simpliciter är absurt, ja, givet T2 definierar det simpliciter att x är E:

 

t2’) Ett x rör sig i ett finit antal tp(=ntp; n<’), och ”vilar” åtminstone tp(=ntp; n<’) mellan varje rörelse.

 

En kontinuerlig rörelse under ntp är alltså ekvivalent en rörelse under tp, med vilket det utan vidare kan antas att:

 

x rör sig under ett tp.

 

På samma sätt är en kontinuerlig ”vila” under ntp ekvivalent en ”vila” under tp, vilket i ett extremfall definierar att x kontinuerligt rör sig under ett tp, därefter vilar under ett tp, därefter rör sig under ett tp, därefter vilar under ett tp, därefter rör sig under ett tp, etcetera. Detta under ett finit (n) antal tp i enlighet med t2’, vilket då definierar en momentan växelvis rörelse/”vila”, under ett tp, eftersom då ntp=tp, vilket ekvivalent helt enkelt kan antas vara en rörelse:

 

t2’’) x rör sig alltid under ett tp, och ”vilar” alltid åtminstone dt (mellan två tp i vilka x rör sig).

 

För rörelse måste det existera ett avstånd mellan en initial position och en efterföljande, annars är det simpliciter frågan om samma posi-tion och ingen rörelse föreligger:

 

t2) dp≤h(x(tp))<∞*; {tp}<∞*; t2’’.

 

h(x(tp)) definierar den rörelse x gör under tp, vilken då åtminstone är dp, en minsta utsträckning.

 

Om positioner är dp, så ”hoppar” x mellan dp, särskilt mellan ett föregående dp precis innan ett efterföljande dp (det senare vilket konti-nuerligt följer på det förra), detta principiellt utan att vara i några positioner (p, punkter) i ”hoppet”, simpliciter eftersom det inte existerar några p, givet att dp är positioner.

 

Om positioner är p (icke-utsträckta positioner), vilket i enlighet med det föregående definierar att dp=’p, så är frågan om x kan vara i ett infinit antal positioner (p), vilket x i enlighet med det föregående inte kan, eftersom det är detsamma som att x är i ett infinit antal situati-oner, vilket är absurt under vilken tidsutdräkt som helst givet ändliga x, och dessutom så strider det mot T2, definierar x vara E. Detta vil-ket återigen definierar att x ”hoppar”, att x åtminstone måste ”hoppa” (hoppa över att vara i) en minsta sträcka dp, och detta då eftersom x inte kan vara i alla pÎdp (dp=’p), utan följaktligen endast kan vara i ett finit antal pÎdp”, vilket principiellt definierar det existera åt-minstone ett minsta avstånd dp mellan varje pΔdp” över vilket x åtminstone måste ”hoppa” vid rörelse.

 

x är sålunda inte i några pÎh(x(tp)), vilket förstås är väldigt ointuitivt, x existerar helt enkelt inte under ett ”hopp”. Alternativet att x (som ändligt) kan röra sig ett infinit antal gånger, vara i ett i ett infinit antal positioner är dock minst lika ointuitivt det, och då varande i strid mot T2 (definierande x vara E). Dessutom måste en rörelse, om den (i strid mot T2) kan röra sig genom ett infinit antal positioner, vara icke-utsträckt genom varje p, för om den är utsträckt genom varje p, så är minsta rörelse infinit, om x rör sig dp genom varje pÎdp så rör sig x ’dp när x rör sig dp, vilket är absurt, ja, kontradiktoriskt. Icke-utsträckt rörelse, om än endast genom p, vilket knappast kan hävdas definiera rörelse. Dessutom, om x antas ”röra” sig p i varje tp, så rör sig x dp under dt, givet föregående definitioner, vilket definierar att alla x vilka rör sig, rör sig lika fort, vilket förefaller strida mot den ”empiriska” erfarenheten, som förefaller definiera att x kan röra sig olika fort (att Siv kan gå fortare än Stig till exempel). För att ändra på det, måste icke-utsträckthet antas kunna variera (motsvarande hur utsträcktheter kan variera i utsträckning), vilket förefaller föra in i abstraktion långt bortom vad som kan anses rationellt.

 

Detta att dp består av ett infinit antal p är per se, intuitivt, absurt, och det strider även mot T2, på samma sätt som för tp, i enlighet med det föregående. Dock är p-begreppet åtminstone i viss mån intuitivt. Det är mer intuitivt att ett dp definierar ett antal positioner (till exem-pel i ändarna och i mitten) än att dp definierar en position. Och hursomhelst definierar då även dp-positioner att x måste ”hoppa”, så vad gäller det råder då ingen skillnad (givet att x inte kan vara i ett infinit antal positioner/situationer) om positioner så antas vara (åtmin-stone) dp eller p. p får ses som ett praktiskt rent abstrakt begrepp, med viss intuition.

 

x

 

Givet T2 kan E antas bestå av ∞’ antal minsta volymer, mv, vilket direkt (givet T1) implicerar att minsta x, mx, eventuellt kan skapas ge-nom att E (lokalt; T2) kontrakterar, så att:

 

mx={mv|mvÎmx}.

 

Givet T2 är E emellanåt helt tomt på mx: alla x är finita, så även klustret ”alla x”, så E-kontraktioner (givet T1) är en evig möjlighet, gi-vet att det existerar mx, särskilt x={mx}, vilket det förefaller att göra i enlighet med ”empirin”.

 

mx är en volym, en mer kompakt volym, än ren volym, särskilt då mv, eftersom alternativen, punkten, kurvan, planet/ytan och den rena volymen principiellt existerar redan i det tomma rummet, så för distinktion måste mx vara mer kompakta volymer.

 

Om mx kan ”kroka” i varandra, så kan det förklara mx-sammanhållning när mx är (nära) intill varandra, men givetvis inte mx-samman-hållning när mx är en bit ifrån varandra, det senare vilket förefaller vara ett ”empiriskt” faktum:

 

mx kan (blott) attrahera varandra.

 

Givet att mx kan attrahera varandra behövs inga (mx sammanbindande/sammanhållande) mx-”krokar”, men det kan givetvis definieras ändå, om så önskas, ”empirin” kanske ger fog för det.

 

Ett attraherat mx rör sig rimligen (linjärt) i riktning mot det attraherande mx, vilket om attraktion kommer från flera håll (från flera mx, vilket förstås är det mest ”naturliga”, att det existerar många mx i en kontext) förstås komplicerar saken.

 

Särskilt om mx inte alltid fullbordar(/klyver) varandra, när de i enlighet med t2 ”hoppar” in i varandra, utan de kan ”stöta” till varandra, så finns möjligheten att ett antal mx kan kvarligga vilka inte kan fullbordas, mx vilka på det sättet kan vara eviga, vilket strider mot T2, så om stötar mellan mx förekommer, vilket det ”empiriskt” förefaller att göra, så måste mx, givet T2, kunna fullborda sig själva:

 

mx kan fullborda sig själva, genom att sönderfalla, till mv (igen).

 

E-kontraktioner definierar sålunda (komprimerande) rum- eller rymdrörelse. mx vilka inte kan absorbera mer mv, stöter undan mv, vilket följaktligen också definierar rum-/rymdrörelse. Givet att mx kan attrahera andra mx, kan mx också attrahera mv, eftersom mx och mv är samma ”material, vilket definierar ytterligare en form av rum-/rymdrörelse. Att själva rummet kan attraheras, ”krökas”, av mx, en krök-ning vilken eventuellt för med sig mx i det krökta rummet. Detta med vilket mx attraktionsmässigt evident kan påverkas på två sätt, för det första genom direkt attraktion från andra mx, för det andra genom att andra mx kröker rummet i vilket mx befinner sig och att mx på det sättet förs med i det kröka rummet.

 

Givet att mv kan stötas undan (av icke-absorbativa mx), så kan rum stängas in i en kammare/cylinder genom vars väggar inga mv kan sippra, eller i alla fall inte tillräckligt kan sippra (igenom), och detta rum sedan komprimeras (med en kolv). Utfallet av det är mx, vid till-räcklig (kompressions)kraft, precis som utfallet är mx vid E-kontraktioner (se vidare avsnittet: Den empiriska grunden återigen).

 

Pressas ett kluster av mx samman, så tenderar en stötrörelse att expandera detta kluster av mx igen, till ett normalt (jämvikts)densitets-läge. Och expanderas ett kluster av mx på något sätt, så tenderar attraktionskraften hos mx att föra ihop detta kluster av mx igen.

 

mx ”hoppar” alltså (t2), vilket betyder att ett ”hoppande” mx eventuellt blott (superpositionellt) dyker upp i ett mx’. Förutsatt att mx inte klyver mx’, eller vice versa, eller att mx och mx’ inte klyver varandra, eller att mx och mx’ inte fusionerar, så definieras en stöt föreligga, kanske mest rimligt på så sätt att mx stöter till mx’, på så sätt att mx’ ”hoppar” beroende på hur mx stöter till mx’, och att mx (”efter” sin stöt på mx’) ”hoppar” obetingat stokastiskt (eller kanske blir kvar i sin stötposition).

 

Mest rimligt är att ett stött mx’ ”hoppar” obetingat stokastiskt vid en stöt (från mx), eftersom en ”centralpunkt” i mx så att säga kan dyka upp var som helst i mx’ (särskilt i en kant), med vilket mx’ ”hoppar” åt vilket håll som helst, då beroende på var mx ”centralpunkt” dyker upp, uppkommer i mx’. Eller om mx uppkommer helt täckande mx’, vilket principiellt sker om mx är minsta volymer, i vilket fall mx’ blott måste ”hoppa” obetingat stokastiskt. Detta att stötta mx ”hoppar” obetingat stokastiskt strider mot den ”empiriska” uppfattningen att det existerar mer bestämda rörelseriktningar, vilket tvingar till följande ytterst problematiska ad hoc antagande (vilket kommer att åter-kommas till i det sista avsnittet):

 

Ett stötande mx överlämnar rörelseinformation till det stötta mx’, förstås rörande i vilken riktning mx’ ska ”hoppa”.

 

Vad gäller x={mx}, så är x blott det. x kan endast strukturellt förändras, mxÎx flyttas om, förutsatt att inga mx tillförs x exogent ifrån, särskilt genom rumskontraktioner (skapande mx), eller några mx fråndras x, särskilt genom fullbordan av mx. Vilket verifierar Up’’; An-tas Up’’ inte gälla (alltså holism och/eller meridioism antas kunna förekomma), så frångås den E-teoretiska grunden.

 

Vad gäller superklonade mx (ett unikt mx mångfaldigat (superklonat)), så kan det givetvis inte förekomma, utan det existerar allmänt en-dast olika mx, från varandra separata mx (i olika positioner), om det existerar några mx förstås.

 

Vad gäller superpositionella mx (varandra överlagrade mx, i samma position, ”punkt”), så existerar det E-teoretiskt mest rimligt endast momentant när (icke-absorbativa) mx ”hoppar” in i varandra, och på något sätt stöter till eller klyver, kanske fullbordar, varandra.

 

Det föregående definierar en Värld väsensskild från dagens konventionella Världssyn, nämligen den Einsteinska, vilken simpliciter inte råder, givet T1/T2, eftersom denna einsteinska syn definierar ett avgränsat (finit) Universum, om än expanderande (åtminstone i dagslä-get enligt denna syn), vilket betyder att denna syn definierar Intet existera bortom, omge Universum, Universum spänner så att säga ut ett utrymme (”rumtiden”) i Intet enligt denna syn, ett utrymme då omgivet av Intet, vilket självklart inte kan gälla, givet T1/T2 (se vidare Appendix I). Utan givet T1/T2 råder förstås E-Världen, kompletterad med ”empiriska” överväganden.