Att anta principer i en analys inskränker den, analysen får ”lagar” att hålla sig till (även en lag som statuerar att allt är tillåtet inskränker, eftersom tanken då genast undrar varför det måste påpekas, tanken är inte längre fri, utan börjar undra vad för ”lagar” som kan tänkas överskridas om det måste påtalas att de fritt får överskridas). Och för att inskränka världsuppfattningen måste man ha mycket på fötterna. Det oinskränkta tänkandet definierar per se regler, tänkandet är blott konstruerat så, vilket allmänt gör det onödigt/meningslöst att påpeka dessa genom ”lagar”, principer (dessutom är det övermäktigt att påpeka dem alla, se vidare det påföljande). Ett exempel: Oinskränkt, om x antas vara y, x=y, så är x=y per antagande ‒ givet/förutsatt att det som antas är det som antas (x=x), vilket förstås allmänt inskränker, men det alternativa att förutsätta att det som antas handlar om något oavkodbart eller avkodbart annat (x≠x) är blott bara ofruktbart, är inget som inskränker frågeställningen, problematiken kring det som specifikt antas (om det antas) ‒ och det är givet att y=x inte nödvän-digtvis gäller, det behöver inte påpekas, eftersom det oinskränkt är självklart. Men finns (den sålunda inskränkta) uppfattningen (vilken finns, vilket kommer att återkommas till i nästa avsnitt) att x=y (implikativt) identiskt är y=x, att symmetri gäller generellt (alltid), så måste (i sanningens namn) förstås påpekas att detta (rationellt) är fel. Eller, är det till exempel antaget att x>y, så är det självklart (impli-kativt identiskt med) att y>x inte gäller, att y=x inte gäller, etcetera, och det är ett frågetecken kring om x+y kan gälla, gräsplätt gälla, etcetera, det är simpliciter en övermäktig uppgift att sätta upp, definiera alla ”lagar” vilka (implikativt identiskt) följer på ett antagande, vilka är i enlighet med antagandet eller står i strid mot antagandet. Utan det är, måste simpliciter vara, antagandet, antagandena, som är det primära, vilka är i fokus, är det som definitivt, kategoriskt antas, gäller (så länge det antas), sedan får implikationerna av dessa anta-ganden i möjligaste mån (eventuellt) utredas, vilket under alla omständigheter betyder uteslutande av mycket, övermäktigt att reda ut i detalj (utan vad det handlar om, ser, eller åtminstone anar en definierare eller en läsare av en definierare, beroende på erfarenhet).

 

Enkelt uttryckt: Om x antas, så antas implicit samtidigt x’(=icke-x(=y≠x)) vilka är i enlighet med x, och x’ vilka inte är i enlighet med x. Och sedan är vanligtvis det primära i en analys att söka göra de implicita x’ vilka är i enlighet med x explicita, att söka göra de x’ vilka inte är i enlighet med x explicita är (vanligtvis) mer sekundärt.

 

Arbetet börjar i nästa avsnitt med en definition av den rationella, Fundamental logiska grunden, Den rationella grunden, kort och gott, vilket primärt innebär definition av redan nämnda Up och vad Up implicerar. En analys vilken kommer in på frågan hur olika x är (kau-salt) kopplade till varandra, vilka relationer/förhållanden kan det (rationellt) tänkas existera mellan olika x. Allmänt vad gäller detta antas Ii (Implikativ(a) identitet(er)), att sinnet, tanken eventuellt kan se något (implikativt identiskt) följa ur/på något annat. Till exempel om x är antaget, så ser tanken (allmänt) Ii-mässigt att y(≠x) inte kan gälla för x ‒ för fenomenet x (det grundläggande (intensionen)) definierat av (det språkliga) x (extensionen); Det finns ingen mening med att göra teckenmässig distinktion mellan dessa två ”olika” fenomen, efter-som de vid intensional analys hursomhelst sammansmälter; Rent extensional ”analys” av x, utan att ge x någon (intensional) innebörd, är ett blott ytligt (”estetiskt”) betraktande, utan någon tolkning av x (endast innebärande en känsla kanske), med vilket det förstås inte går att lära sig något djupare ur den ‒ utan y är falskt (för x) om x är (antaget) sant (detta mer rigoröst definierat av Kp i nästa avsnitt).

 

Lp-avsnittet vidare definierar en specifik relationsprincip (konventionellt vanligt antagen, till exempel i form av: x=y ® x+z=y+z) för att se vad den leder till (framleder), vad den (analytiskt) innebär. En analys vilken kommer till slutsatsen att Lp inte kan antas generellt, uti-från vilket den generella slutsatsen kan dras att inga principer utöver Den rationella grundens principer (rationellt) kan tas för givna, ge-nerellt kan antas utan vidare. Utan i så fall får de antas efter grundlig analys i specifik kontext de är tänkta att kanske kunna vara giltiga i.

 

Lp-analysen, beroende på val av analyserade problem/frågor i Lp-avsnittet, ger i sig upphov till frågor vad gäller Världen (E), vilka mer specifikt analyseras i E-avsnittet, utan nyttjande av Lp eller någon annan ”högre ordningens” princip, utan endast genom nyttjande av Den rationella grundens principer, särskilt T1, att Intet (överhuvudtaget) inte existerar.

 

Detta att endast Den rationella grundens principer nyttjas, med tillägg av vissa ”empiriska” observationer, är oerhört viktigt, simpliciter eftersom det i enlighet med Lp-avsnittet generellt inte går att lita på några andra (”högre ordningens”) principer, de kan generellt nyttjade så att säga inte uteslutas föra käpprätt åt skogen (om än då kanske kan vara rationella i viss specifik kontext, men alltså inte generellt).

 

Efter E-avsnittet lite kort om vad som gäller om T1 inte gäller, alltså om Intet existerar, kan existera, i vilket fall särskilt Albert Einsteins (1879-1955) så kallade relativitetsteorier (1905-1915) är en ”möjlighet”, vilka lite kort redogörs för, för upplysnings skull.

 

Sist ett Tillägg primärt rörande så kallad Klassisk logik, vilken allmänt uttryckt antar det existera generellt giltiga principer utöver Den rationella grundens. Särskilt antar Klassisk logik en relationsprincip den kallar Negationen (N), vilken (kausalt) binder ihop olika x, på ett väldigt kategoriskt sätt. Fundamental logiskt är Negationen simpliciter falsk, vilket redan antytts (genom avfärdandet av sanningsvärde-tabellanalys, vilken förutsätter en tabell helt olik den rationella ovan), men då mer om Klassisk logik i Tillägget (och i Tillägg II).

 

__________

* Särskilt Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) filosoferade kring denna identitetsfråga, tankar idag särskilt manifesterade i det mate-matiska Extensionalitetsaxiomet. Och Up finns i dessa tankar, rätt framför näsan, men inses inte (tillfullo), utan identiskt antas kunna vara olika i enlighet med dessa tankar, vilket Up utesluter (strikt), varför Up specifikt definieras, Up är inte identiskt Extensionalitetsaxiomet (Extensionalitetsaxiomet är implikativt identiskt Up, Up är så att säga en delmängd i Extensionalitetsaxiomet).

 

 

(Tanke)principer

 

Total intighet=egenskapslöshet råder inte, för om total intighet skulle råda, så skulle till exempel denna text inte kunna läsas:

 

Egenskaper (x’) existerar, åtminstone i detta nu, om till exempel denna text kan läsas (upplevas):

 

x={x’}.

 

{x’} är ett kluster av x’ (egenskaper), vilka karaktäriserar, beskaffar, definierar x, då på så sätt att x (identiskt) är {x’}.

 

Om ”olika” x äger exakt, identiskt samma {x’}, så är det (rationellt) frågan om samma, unika x (ett, och endast ett x):

 

Up) x=y=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îy]:

 

Ip) x=x=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îx].

 

Kp) x≠y; [{x’}Îx]≠[{x’}Îy].

 

Ip och Kp följer implikativt identiskt på Up, Up är implikativt identiskt Ip och Kp:

 

Up=Ip,Kp.

 

Implikativ identitet mer allmänt definierad:

 

Ii) x=x’; x’Îx i intensional, innebördsmässig mening (såsom evident [x egenskaper]=x’Îx).

 

Ii-fenomen/x är som identiteter superpositionaliteter, de existerar på en och samma gång, ”tidmässigt”, men inte nödvändigtvis ”rummäs-sigt”, Ii-x behöver så att säga inte (ses) existera på samma plats, i samma position, ”punkt”, p (icke-utsträckning med position), med vil-ket Ii-x inte är p-superpositionaliteter, vilka både ”tidmässigt” och ”rummässigt” existerar i samma ”p”, vilka definieras:

 

Sx=x(p)+y(p); x,y=[x(={x’}),x’].

 

Sådana här strikta p-superpositionaliteter, alltså att x är flera olika x på en och samma gång i (samma) ”p”, där x då kan vara ett x(={x’}) eller ett x’, en egenskap, är intuitivt allmänt absurda, men givet kommande E-teori så finns det ett rationellt (och stort) undantag, näm-ligen att stabila mx momentant (principiellt under tid≤tp; tp=tid-p) kan existera superpositionellt med andra mx/mv, vilket E-teoretiskt är de enda möjliga p-superpositionaliteterna (vilket inte verifierar Intet-superpositionaliteten nedan, vilken antas definiera/bevisa T1, efter-som E-teorin förutsätter T1).

 

Ii ger närmast direkt vid handen att symmetri, att x=x’ och att x’=x (x’≠x, allmänt är även y≠x, men i det senare fallet är det allmänt (per definition) inte uteslutet att y=x kan gälla, så när analysen vill vara tydlig med att det handlar om icke-x(≠x), så nyttjas x’), inte gäller ge-nerellt, men ett exempel: (x « y)=(x ® y), och (x ® y)≠(x « y), om inte x « y givet(/förutsatt) gäller: (x ® y)=(x « y); (x « y).*

 

Transitivitet i meningen x=y=z gäller i enlighet med Ii, kan konstateras, däremot gäller transitivitet inte om x=y och z=y, alltså x=z gäller generellt inte i det fallet, och detta givetvis eftersom symmetri inte är generellt giltigt, vilket också är fullständigt intuitivt, eftersom olika x (allmänt) mycket väl implikativt identiskt kan definiera (implicera) samma x. Inne på dessa grundläggande principer (vilka finns i kon-ventionen), så kan även reflexivitetsbegreppet nämnas, vilket här (approximativt) motsvaras av Ip.  

 

Vad ett x är implikativt identiskt med kan kräva sitt resonerande, även vad gäller egenskaper, ja, något, x’, som ses följa av x kan också definieras vara en egenskap hos x: x äger egenskapen (att kunna implicera) x’ (x ® x’), så vad som ska ses vara egenskaper hos x kräver (kan kräva) sin diskussion, kanske innebärande att vissa egenskaper ses som direkta (mer kategoriska), andra som indirekta (mindre kate-goriska, mer lösa).

 

Ii-x är mer kategoriska, ”starka” x (fenomen) än (”svagare”) implikations-x, där bindningen, relationen mellan x och y sålunda inte är lika ”stark” (x ® y, x ger y (eller: om x, så y, eller: x implicerar y)). För implikationen gäller allmänt [((x))=[eventuellt x (x eventuellt)]]:

 

Ia) ((x,z,å,..)) ® y; Om flera x ger y i samma moment (”tp”) sker det på olika platser; Up.

 

Flera, kanske väldigt många x kan ge, ”producera” y, eller kanske bara ett (unikt) x i något undantagsfall (om x inte implicerar (något) y, så är det förstås inte frågan om en implikation, eller om x ändå definieras implicera (något/några) y, så är det förstås falsk definition).

 

Ib) x ® ((y,z,å,..)); Hur många y x kan ge i samma moment (”tp”) beror (naturligtvis) på x konstitution.

 

Ett x kan ge, ”producera”, olika, kanske många olika y, eller i undantagsfall bara ett (unikt) y.

 

Ii-x kan (rationellt) svagare definieras som implikations-x:

 

(x=y)=(x ® y).

 

Det omvända gäller däremot inte:

 

(x ® y)≠(x=y).

 

Om det inte är givet att x=y gäller:

 

(x ® y)=(x=y); x=y.

 

Kp (Kontradiktionsprincipen, vilken då Up (Unicitetsprincipen) implikativt identiskt definierar) är analytiskt särskilt nyttig, eftersom Kp definierar att om x är (antas vara) sant, så är alla y(≠x) som ”ersättare” för (fenomenet) x (definierat av x), falska:

 

Alla y är falska; x är sant; Kp.

 

Om x är (antas vara) falskt, så är det antingen att helt förkasta x, förklara x vara fullständigt falskt:

 

x är fullständigt falskt om x=0=[inget x(≠0)] ex post; x≠0 ex ante.

 

Ett fullständigt falskt x är implikativt identiskt med att det inte finns någon ”ersättare” y≠0 till x, y=0:

 

x är (blott) falskt om det existerar åtminstone en ”ersättare” y(≠0) till x (som (per antagande) gör x sant, vilket är det andra falskhets-alternativet (eller-alternativet)):

 

Endast ett (unikt) y kan ersätta x, åt gången; Up.

 

x+y=[unikt x](; Up), där x definierar fenomenet y (språkligt eller icke-språkligt/faktiskt/”empiriskt”/empiriskt; ”Empiri” är uppfattning som uppfattas korrespondera mot empiri, mot något som existerar per se, oberoende av ”empiri” och annan uppfattning) definierar (y så att säga är på plats för att utföra/definiera).

 

Eller: x*+y≠x*+y’, där x* definierar det (grundläggande) fenomen som x falskt och y och y’ sant definierar.

 

Ip (Identitetsprincipen) definierar att x är de egenskaper x äger eller är, med vilket frågan kan ställas om {x’} per se, som funktion av sig självt, kan förändras, bli fler x’ (holism) eller färre x’ (meridioism):

 

x={x’}±q?

 

Om till exempel (meridioistiskt) x={x’}-q så strider det inte mot Ip (om {x’}-q={x’}-q), och kan alltså inte uteslutas som varande en kon-tradiktion i enlighet med Kp, utan vad som gäller rörande detta måste följaktligen undersökas på annat sätt:

 

Om det ”ursprungliga” {x’} är oförändrat, inga x’ exogent ifrån tillförs {x’}, eller fråndras, plockas bort från {x’}, eller x’Î{x’} inte av-söndrar något, delar på sig, så uppkommer q(=x’≠0) ur Intet respektive försvinner i Intet. Mer specifikt kan följande definieras: x=nx’; n≤m, och x=nx’±q; n>m, alltså ytterst ytterligare ett till x tillfogat x’ ger upphov till ±q, q som sålunda måste uppkomma ur Intet (+q), eller försvinna, ”upplösas” i Intet (-q). Med vilket frågan förstås är om det är möjligt? Om Intet existerar, så finns det principiellt möjlig-het för det (just genom Intets existens), men inte om Intet inte existerar, eftersom det är överhövan irrationellt, absurt att anta något kunna uppstå ur något vilket inte existerar, respektive anta något kunna övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar. Så avgörandet hand-lar sålunda primärt om Intets existens, går den existensen att avgöra? Ja, om den p-superpositionalitet som Intet=egenskapslöshet defini-erar antas vara absurd, vilket antas, så kan Intets existens uteslutas:

 

Intet=[egenskapslöshet (egenskapslöst x)]:

 

Egenskapen egenskapslöshetÎ[existerande Intet].

 

För om egenskapen egenskapslöshetÎ[icke-existerande Intet], så existerar förstås inte Intet (givet Ip; (icke-existerande Intet)=(icke-exi-sterande Intet)(; Ip)).