Den rationella Världen

Lite allmänt, för att det inte ska bli ren (teoretisk) fysik

 

Givet T1 existerar det inga gränser i E=Världen efter vilka Intet tar vid:

 

E är homogent kontinuerlig, infinit fortgående i alla riktningar.

 

Särskilt ett minsta E=* fortsätter med detta i all oändlighet i alla riktningar, E’>E behöver ex ante inte nödvändigtvis fortsätta i all oänd-lighet i alla riktningar, men i de riktningar som E’ gör det, så gör E det med, med vilket det är konstaterat att E’=E (eftersom E’<E inte kan gälla; Det definierar E’ vara finit (i strid mot att E’>E), givet att E är en minsta infinitet):

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.

 

E är en enhet vilken inte kan uppdelas i x, eftersom det definierar tidsmässigt infinita x(=E; T2; x är finita som strikt mindre (E; xÎE (xÏE är simpliciter absurda)) än E, den minsta infiniteten), i strid mot T2. Ses E vara något mer kompakt, till exempel pepparkaka, så kan det de facto delas, med vilket det givet att E är homogent kontinuerlig kan konstateras att E ytterst är rent rum, ren volym, med vilket E principiellt kan definieras:

 

E=’mv; ’=[minsta infinita naturliga tal], mv=[minsta volym].

 

Detta då strikt i strid mot T2 (det existerar inga eviga mv, utan blott det homogent kontinuerliga E existerar (ytterst)), men likafullt en nyttig (rationell) definition, särskilt när minsta x, mx, ska definieras, vilka givet T2 måste kunna uppkomma i E-kontraktioner(/kompres-sioner), eftersom E åtminstone någon gång är helt tomt på x, för om inte så är x=[alla x] ett evigt x(=E), i strid mot T2; Finita E-kontrak-tioner, eftersom hela E i enlighet med T2 inte kan kontrahera (det gör E finit, som <E):*

 

mx={mv}; mvÎmx.

 

mx vilka sålunda alltid äger möjlighet att uppkomma i E-kontraktioner (givet att det existerar, kan existera mx/x). E som förstås alltid ex-isterar givet T1; E har varken uppkommit ur Intet, eller kommer att övergå i Intet.

 

mx kan antingen fullbordas, återgå till ”mv” igen, genom att klyvas, genom att andra mx ”hoppar” (se vidare nedan) in i mx (och klyver och fullbordar mx), eller genom endogent sönderfall. Det senare vilket alltid måste föreligga som möjlighet, för att det inte ska föreligga möjlighet för eviga mx:

 

mx kan endogent sönderfalla.

 

mx vilka är minsta mer kompakta volymer, principiellt för att 0*, p, kurvan, planet/ytan och den rena volymen redan existerar i det rena rummet; Egenskapsmässigt kommer då 0* först, är ”minst”, sedan kommer p, sedan kurvan, vilken kan definieras: d(p,p’), en minsta kur-va vilken kan definieras dp (vilket är ett minsta linjärt streck, om än givetvis utan tjocklek/diameter som bestående av p:n (på kontinuerlig rad)), sedan kommer ytan, en minsta yta: y=min[d(dp,p)]; pÏdp, sedan kommer volymen, en minsta volym: v=min[d(y,p)]; pÏy.

 

mv och definitivt inte mx (då mer kompakta än ren volym) behöver (omfångsmässigt) inte nödvändigtvis vara sådana här tetraeder (v), även om det vad gäller mv principiellt inte spelar någon roll, eftersom både mv och v är rena abstraktioner (något blott tänkt), detta även om ∞’mv intuitivt är strikt större än (>) ∞’v om mv>v, vilket principiellt inte har någon betydelse, är mv>v så är det så, är ∞’mv en minsta infinitet, Lp är inte antagen (se avsnittet om Lp), så detta att ∞’v<∞’mv kan (matematiskt) inte heller bevisas, genom strykning av ∞’ på bägge sidor om < (matematiken specificerar här mer än vad som är rationellt).

 

Och sedan kan det läggas till ytterligare egenskaper (särskilt rörande mx), särskilt inte geometriska egenskaper som dessa föregående, utan till exempel röd eller snäll; Egenskapsbegreppet är som antytts lite löst, det kan särskilt finnas frågetecken kring, vara (lite) obe-stämt, om ett x’ ska ses tillhöra x som egenskap, eller vara ett x’ vilket x implikativt identiskt definierar, utan att x’ är egenskap hos x, detta då särskilt, eftersom det (naturligtvis) rent allmänt kan finnas frågetecken kring om ett x’ ska ses tillhöra x som egenskap, eller inte, x’ kanske överhuvudtaget inte har med x att göra. Detta vilket inte gör Up/Ip/Kp falska, principiellt gäller de, rationellt sett, om så antalet egenskaper är bestämt eller obestämt (på marginalen), eftersom definitionen av Up/Ip/Kp handlar om identiskt samma kluster av egen-skaper (om det så är bestämt eller obestämt), eller inte.

 

”Empiriskt” förefaller x={mx} att kunna hålla ihop, vilket de antingen kan göra genom att mx äger ”krokar” vilka de kan haka i varandra med, eller så blott attraherar mx varandra. Det förra kan uteslutas gälla på lite avstånd, att mx så att säga kan kasta änterhakar mot varan-dra. Utan mx kan konstateras äga (ren) attraktionskraft, med vilken ”krokar” blir redundanta. En något märklig (kvasiholistisk) kraft, men likafullt vad som rationellt gäller, givet nästa stycke, om mx kan hålla ihop, på lite avstånd från varandra:

 

mx äger attraktionskraft.

 

Alternativt kan tänkas att mx kan sända ut a vilka när de når mx’ hakar fast i mx’ och tenderar att dra mx’ mot mx, vilket primärt ställer frågan hur a ”vet” var mx är beläget? Vilket inte vidare behöver gås in på, för, för att mx inte raskt ska förbrukas och fullbordas, vilket strider mot ”empirin”, att x är mer beständiga, så måste a hitta tillbaka till mx, särskilt om a inte hittar något mx’ att dra i, vilket platt är omöjligt givet att mx och a är ”döda” ting. Så, detta att mx sänder ut en (materiell) attraktionskraft a kan uteslutas; Detta även om (icke-absorbativa) a i sin väg stöter undan mv, vilket så att säga skulle kunna ses som att en gata öppnas upp för a, vilken a kan hitta tillbaka till mx på. Men denna gata består förstås av Intet, så den sluts direkt efter a, eftersom Intet då inte kan existera, med vilket a förstås inte har en gata att hitta tillbaka till mx på; Även icke-absorbativa mx (särskilt vid rörelse) stöter förstås undan mv, vilket definierar en annan sorts rumrörelse än E-kontraktioner, ytterligare en annan form av rumrörelse definieras av om mx attraherar själva rummet (mv), vilket givetvis inte kan uteslutas eftersom attraherade mx ju består av mv.

 

Det kan frågas hur mx attraktionskraft verkar? Ständigt, i alla riktningar (endast i någon riktning, eller några riktningar, förefaller direkt vara orimligt), eller (pulsvis) utsändande attraktionskraften, i alla riktningar, eller endast i någon/några? I det senare fallet inställer sig frå-gan om attraktionskraften utbreder sig med ändlig, eller oändlig hastighet? Om oändlig hastighet, så attraherar ett mx i hela E (är mx=E; T2), vilket kan uteslutas som absurt. Om ändlig hastighet, är frågan i princip densamma som med a, hur ska attraktionskraften ”veta” i vilken riktning den ska attrahera, vilket den inte behöver ”veta” om ett mot mx (emanerande ur mx) ständigt attraherande fält föreligger. Så det kan slutas till att:

 

mx äger ett sig i alla riktningar omgivande mot mx attraherande (finit) fält.**, ***     

 

Ett mx som rör sig måste (diskontinuerligt) ”hoppa” ett stycke, en distans, utan att vara i någon position i denna distans. Detta eftersom mx inte rör sig om mx är i samma position, utan mx måste då ”hoppa” ett (finit; T2) stycke för att komma till en annan position. Detta är vådligt ointuitivt, men vad som rationellt måste gälla om det existerar rörelse, vilket det ”empiriskt” förstås förefaller att göra (det går att gå till köket och hämta en kopp kaffe till exempel) :

 

mx ”hoppar”.

 

Givet att mx ”hoppar” kan det frågas hur ett stött mx’ ska ”hoppa” efter att ett stötande mx ”hoppat” in i mx’, detta givet att både mx och mx’ är icke-absorbativa och att mx och mx’ inte klyver varandra. Att mx ”hoppar” in i mx’ betyder att mx blott uppkommer i mx’, mx’ kan med det så att säga inte veta varifrån mx kommer, vilket om mx dyker upp helt täckande mx’, vilket principiellt är fallet om mx och mx’ är minsta volymer, eller om mx ”centralpunkt” dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, betyder att mx’ måste ”hoppa” obetingat stokastiskt (helt slumpmässigt, åt vilket håll som helst), vilket strider mot den ”empiriska” uppfattningen att x kan röra sig i bestämda riktningar (med vilket även mxÎx måste kunna göra det). Om mx och mx’ inte är minsta volymer, och mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, så ”flippas” mx’ åt något håll beroende på hur mx dyker upp i mx’, vilket inte heller definierar bestämd rörelse (utan även det kan definieras definiera obetingat stokastisk stötrörelse, även om mx’ (rationellt) ”hoppar” åt exakt samma håll om stötande mx dyker upp på exakt (identiskt) samma sätt/ställe i mx’). Utan för (mer) bestämd rörelse måste ett ad hoc antagande tas till, nämligen att mx öv-erlämnar riktningsinformation till mx’, att åtminstone någorlunda ”hoppa” i viss riktning. Ett ad hoc antagande svårt att motivera, på annat sätt än att det måste vara så givet den ”empiriska” uppfattningen att det existerar (mer) bestämda stötrörelser:

 

Stötta mx ”hoppar” åtminstone någorlunda i det stötande mx ”hopp”-riktning (genom att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx).

 

Universum är givet E-teorin förstås ett kluster av x(/mx), ett lokalt kluster av x om Universum ses vara begränsat, vilket särskilt betyder att om Universums x tenderar att ”dras isär”, så är det x bortom Universum som med sin attraktionskraft attraherar/drar i Universums x, eventuellt inkluderande mv (själva rymden) (det är inte frågan om ”mörk energi” som drar isär, ”expanderar” Universum; ”Mörk mate-ria” är ytterst mx givet E-teorin, och visst kan det väl vara så att mx och eventuellt större partiklar ((små) kluster av mx) inte kan skådas, observeras (än), med vilket de förstås kan kallas ”mörka”, även om de inte är något mystiskt (utan då ytterst är mx)).

 

Rumrörelser förvränger inte x, kan tilläggas (x är inte ett med rummet, rymden), såsom motsvarande sker (gäller) i Einsteins Värld, se nästa avsnitt, även om x eventuellt kan slitas i stycken av kraftiga rumrörelser, särskilt förstås i (väldiga) E-kontraktioner, om x nu skulle ha oturen att hamna i en sådan.

 

Stötrörelse är ett särskilt kapitel givet E-teorin: Enskilda mx måste hela tiden stötas vidare för att fortsätta röra sig, förutsatt att mx inte at-traheras av andra mx, i vilket fall mx förstås tenderar att röra sig mot de attraherande mx, även det ”hoppvis” givetvis (i enlighet med ”empirin” är dessa ”hopp” korta, kan förmodligen eventuellt endast observeras på yttersta mikronivå). För att stötta mx ska äga möjlighet att kun-na röra sig längre, utan hjälp av exogen attraktion, så måste mx tillhöra ett x(={mx}), särskilt ett lite större x, i vilket fall initialt stötta el-ler attraherade mxÎx startar en (succesiv) stötrörelse (Fr) i x, vilken om den är tillräckligt kraftig drar med sig (genom Fr:s attraktions-kraft) övriga, icke-stötta mxÎx. Dessa övriga mx vilka för det första, om de dras med av Fr, tenderar att initiera nya stötrörelser, vilka så att säga håller igång Fr, och för det andra genom sin attraktionskraft (på Fr) påverkar, styr Fr:s riktning. Om Fr är för stark slits x sönder, lämnar Fr x (även om Fr förstås också är x), kanske med sig dragandes vissa delar av övriga, icke-stötta mxÎx.

 

Repellation är stötrörelse endast attraktionskraft definierad; Om mx definieras äga både attraktionskraft och repellationskraft, och de ver-kar samtidigt, så tenderar dessa krafter att ta ut varandra, tenderar det att göra mx till neutrala mx, vilket givet att mx kan hålla samman inte är rationellt, utan i så fall är mx växelvis attraherande och repellerande, vilket ställer frågan varför? Och det gör dessutom mx mer avancerade, vilket direkt ställer frågan om mx verkligen kan vara så avancerade?

 

Det rena rummet är som volym evident inte Intet, men antas det (kontradiktoriskt) likafullt vara Intet, så existerar följaktligen inga E-kon-traktioner, kan inga E-kontraktioner (eller andra rumskontraktioner) existera. Vilket ställer frågan var mx kommer ifrån? Givet T2 kan de då inte vara eviga, utan det kan simpliciter inte existera några mx(/x) om E=* antas vara Intet, utan något absurt antagande om att mx exogent ifrån (en annan dimension) kommer in i E. Med detta måste det simpliciter vara så att en kolv vilken komprimerar (rent) rum i en cylinder/kammare vilken inte släpper igenom rum (mv), eller åtminstone inte tillräckligt släpper igenom rum, vid tillräcklig kompression skapar mx. Eller omvänt kan kolven inte dras ur cylindern, en tillräckligt lång cylinder, en längd beroende av hur mycket rum kan tän-jas.**** För annars uppstår Intet när rummet tänjs mer än vad det kan tänjas (när rummet så att säga slits sönder), vilket det då givet T1 inte kan, utan kolven kan simpliciter inte dras ut; Om kolven likafullt kan dras ut, eller mx inte skapas vid (tillräcklig) kompression, så bevisar det, kontradiktoriskt, att rum är Intet.

 

Detta förmodligen helt ogörliga experiment, eftersom det förmodligen inte finns något material vilket inte släpper igenom rum, eller om det skulle finnas material vilka inte släpper igenom (tillräckligt med) rum, så är materialen förmodligen för veka, de skulle spricka, ”ex-plodera”, respektive kollapsa, implodera innan något kan bevisas, det är alltså förmodligen frågan om för stora krafter, vilka kanske en-dast kan uppnås i väldiga E-kontraktioner. 

 

I det föregående har det gjorts några (empiriska) antaganden i enlighet med ”empirin”, ett första är att E inte är helt tomt, utan att det existerar (mer beständiga) x(E) i E. Ett andra är att x förefaller att kunna hålla ihop, vilket för till antagandet att mx (blott) kan attrahera varandra. Ett tredje är att det förefaller såsom att stötta x kan röra sig i mer bestämda riktningar, vilket för till antagandet att stötta mx åtminstone någorlunda ”hoppar” i det stötande mx riktning (eller i de stötande mx riktningar, även om det torde vara högst osannolikt att flera mx kan ”hoppa” in i ett mx på en och samma gång,***** men skulle det ske, så föreligger den allmänna möjligheten att (stötande som såväl det stötta) mx klyvs och kanske fullbordas, vilket för för långt att gå in på i detalj, men det kan särskilt konstateras att om två mx kan klyva varandra och mx fullbordas, så existerar ingen stötrörelse, och om mx inte fullbordas (när mx klyvs), så har det konsekven-ser för hur en stötrörelse ser ut, är definierad, stötrörelsen ser annorlunda ut om inblandade mx klyvs än om mx inte klyvs):

 

”Empiriska” antaganden:

 

Det existerar (mer beständiga) xÎE.

 

x kan hålla ihop (x är inte likt lösan sand).

 

Det existerar mer bestämda x-stötrörelser.

 

Fler är det inte, allt övrigt kan rationalistiskt slutas till, ja, även dessa tre ”empiriska” antagande kan rent rationalistiskt, intuitivt slutas till, så att säga utan sinnesorgan: Tankar (x) existerar (och är mer beständiga), tankar håller ihop (om de vore ”lösan sand” vore de inga tankar) och tankar kan (associativt) ledas (leda) i viss riktning, vilket de inte kan om det inte existerar mer bestämda riktningar).

 

__________

* Det måste blott vara så att det existerar E-kontraktioner givet T2, med vilket det inte mer specifikt behöver förklaras hur det kan vara möjligt. Tittas det likväl närmare på fenomenet, så ligger det väldigt nära, om inte är, att anta E-kontraktioner uppkomma ur Intet, om E initialt är helt ”stilla”, blott är rent (”stilla”) rum. Om E å andra sidan antas vara evigt rörligt rum, är frågan om det inte antar existens av eviga x? Lokalt sett definierar det x vilka inte är rent (”stilla”) rum (utan x i vilka då rörelse förekommer), är det då inte frågan om mer kompakta x än rent rum? Jo, den frågan måste besvaras jakande, med vilket evig rörelse i E kan uteslutas, eftersom det sålunda definierar evig förekomst av mer kompakta x, detta då strid mot T2:

 

E-rörelse kan blott uppkomma ur/i rent (”stilla”) rum.

 

Vilket då ligger nära, om inte är, ett antagande om uppkomst (initierande) ur Intet. Brytningen mellan infinit (det infinita E) och finit (den lokala E-kontraktionen) kan hävdas ge en intuitiv förklaring, vilken förstås inte är särskilt specifik. Men den närmaste som kan åstadkom-mas, om det nu inte nöjes med hänvisning till T2 allena.

 

** ”Växelverkan”-begreppet antar att partiklar sänder ut a, vilket då inte kan definiera attraktionskraft (primärt för att a inte kan hitta till-baka till mx, med vilket mx raskt fullbordas (mx/x är inte mer beständiga); ”Växelverkan”-begreppet definierar mer specifikt att a från andra mx kan träffa mx och på så sätt kan ”fylla på” mx, vilket är att förlita sig på slumpen (vad gäller mer beständiga mx/x), vilket (rationellt) inte är en hållbar definition. Tilläggas kan att den intelligens ”växelverkan”-begreppet definierar för mx(/a) platt är absurd (mx är rationellt ”döda” ting, inga små superdatorer), mx kan interagera med andra mx med en skrämmande precision, mx hittar både hit och dit utan problem, och kan göra de mest förunderliga (troll)konster både med sig själva som med andra mx, se vidare det kommande).

 

*** Om mv antas äga attraktion(skraft), så existerar det ständigt attraktion, så att säga i alla positioner, vilket definierar eviga specifika fenomen (i alla positioner), i strid mot T2. Så mv äger givet T1 inom sig, immanent, latent, endast möjligheten för attraktion, vilken even-tuellt övergår i reell attraktionskraft i mx (när/om (ett antal) mv komprimeras till ett mx). mv äger alltså inte någon reell attraktionskraft.

 

**** Principiellt med detta kan även mv tänjas, eftersom cylindern i enlighet med T2 innehåller ett finit antal mv, och det då särskilt inte släpps in några fler mv i cylindern, vilket betyder att mv måste kunna tänjas om rummet i cylindern kan tänjas, vilket det måste kunna, om det kan komprimeras; Rum kan principiellt tänjas till den gräns över vilken rummet slits sönder, Intet uppstår mellan rumsdelarna (då mv ytterst), där är det kategoriskt stopp för vidare tänjning, givet T1.

 

***** En formalistisk analys av detta skulle ofelbart hamna i p-begreppet (tidpunktsbegreppet), det rent abstrakta p-begreppet, med vil-ket en sådan analys inte är så mycket värd.