p/’=0*.

 

Detta måste då överges, i meningen att det existerar fenomen mindre än 0* (vilket det rationellt inte gör), så att:

 

IIX) 0*/’=0’:

 

0’/’=0’’:

 

0’’/’=0’’’:

.

.

.

 

Detta med vilket det då principiellt (irrationellt/kontradiktoriskt) existerar allt mindre 0:or, och 0/0 kan definiera något, vilket principiellt betyder att följande kan definiera något:

 

[lim x]/[lim x’]

 x®0    x’®0

 

Avslutningsvis, potensen 0x är i enlighet med IIX 0 hur många gånger 0 än multipliceras med sig själv; Givet t4 är 0x=0 för alla finita x(0), men =p för x=’, vilket följaktligen ad hoc måste bortdefinieras om 0x=0 önskas även för infinita x.

 

x0 är mer svårutredd (x upphöjt till tomrum, icke-utsträckning, eller då 0 i enlighet med IIX): x1=x, x2=xx, x3=xxx, .., x0=0 tycks passa in i detta mönster, särskilt som det mer intuitiva x0=x så att säga redan är upptaget, det (i enlighet med Up) är kontradiktoriskt definiera att x0=x1. Men konventionellt definieras ju att x0=1, vilket också definieras av 11, så x0=11, vilket är en kontradiktion om x=1 (0=1).*

 

Matematiken är i och för sig full av kontradiktioner, vilket inte gör det mindre problematiskt, men en kontradiktion till gör varken från eller till. Utan det är praktiken (”empirin”) som får avgöra lämpligheten hos matematiska definitioner. Och i den har förstås definitionen av x0=1 befunnits lämplig.

 

__________

* Om 0 i detta fall tolkas: x multiplicerat med sig själv ingen (0) gång, så är x fortsatt den intuitiva lösningen, och den intuitiva tolkningen av x1 (x multiplicerat med sig själv en gång) blir xx, etcetera, så det var en icke-hållbar tolkning.

 

 

Ip’-fenomen i vetenskapen

 

Inom ”kvantmekaniken” definieras det existera superklonade x, särskilt i ”Dubbelspaltexperimentet”, superklonade x, alltså ett och detsamma x, superklonat, antas kunna fara genom flera olika spalter samtidigt, och ”interferera” med sig själv.

 

Våg-partikel-dualiteten (givet att det inte är frågan om en partikel vilken rör upp en våg i rymden/”etern”, likt en ubåt i undervattensläge) är eventuellt ett superpositionellt x, närmast i holistisk mening: Vågen är ett UIx vilket ”uppstår” ur partikeln, givetvis förutsatt att partikeln inte förändras när vågen uppstår. Detta eftersom vågen särskilt inte kan observeras på ytan bakom spalterna i Dubbelspaltexperimentet, utan där kan endast partikeln skådas, vilket betyder att vågen, om den nu existerar, så att säga har absorberats av partikeln (igen).

 

Ett Ip’-fenomen som diskuterats en hel del är ”philosophical zombie”, vilket definierar kroppar kunna vara ”identiska”, men vissa äga medvetande, andra inte (med vilket holism, rörande medvetandefenomen, vill hävdas vara möjlig). För det första är dessa kroppar aldrig identiska, för i så fall, så är det i enlighet med Up frågan om samma kropp, men i enlighet med Inp,* så kan kroppars olika positioner (abstrakt) bortses ifrån (i detta fall en rationell abstraktion, ett rationellt antagande), och följande antas gälla i enlighet med E-teorin:

 

I) {me}={me}’; {me}:s och {me}’:s position bortses ifrån, i övrigt är de båda me-strukturerna (”kropparna”) identiska.

 

{me} antas äga medvetande: Me, {me}’ inte:

 

{me}+Me={me}’+Me; Fp:

 

II) {me}={me}’+Me; Up’:

 

{me}{me}’; Kp.

 

Me unifieras med {me}, i enlighet med Up’, eftersom {me} per definition äger Me (Me som i enlighet med E-teorin förstås är en mängd me). Me unifieras däremot inte med {me}’, eftersom den me-strukturen sålunda (per definition) inte äger Me (medvetande), vilket sålunda definierar II, vilket definierar en kontradiktion, givet I.

 

Vilket konkluderar att några ”philosophical zombies” inte existerar.

 

Se vidare nästa avsnitt för mer rörande detta specifika fenomen medvetande (Me).

 

Mer generellt kan holism, eller emergentism, som det kanske mer vanligt kallas idag, definieras, där Em (q) definierar de grundläggande egenskaperna ({x’}) emergerande egenskaper (de ”vunna” egenskaperna på ”högre (”aggregerad”) nivå”):

 

Em=x-{x’}:

 

Em+{x’}=x-{x’}+{x’}; Fp:

 

x=x-{x’}(=Em); Up’.

 

En kontradiktion, vilken (rekonstaterat) utesluter existens av emergentism/holism.

 

Meridiosim definieras, där Mer definierar de förlorade egenskaperna (på ”högre nivå”, -q):

 

Mer={x’}-x:

 

Mer+{x’}={x’}-x+{x’}; Fp:

 

x={x’}-x(=Mer); Up’.

 

En kontradiktion, vilken (rekonstaterat) utesluter existens av meridiosim.

 

Endast ”empiriska” observationer kan sålunda rationellt ändra på detta, hur nu sådana skulle se ut? Se vidare nästa avsnitt.

 

Externalismen, den naiva realismen, eller faktiskt empirismen/vetenskapligheten i allmän mening antar i princip, eller de facto superkloning, eller om de mer vill se det som superposition. Hursomhelst antar de ofta att x=x’, att erfarenheten, x, identiskt är vad som observeras: x’, eller svagare att x identiskt korresponderar mot x’. I det senare fallet sätts inte strikt identitet mellan x och x’, som i det förra fallet, vilket platt är kontradiktoriskt givet E-teorin, simpliciter eftersom x och x’ är två separata me-mängder, vilka aldrig är identiska, vilket dock inte gör det senare fallet mindre problematiskt, eftersom det är frågan om två olika me-mängder, för hur veta att det föreligger tillförlitlig korrespondens mellan x och x’? Det måste simpliciter antas vara fallet, om så önskas vara fallet, även om det kan underbyggas med argument, särskilt med argumentet att det är absurt att ”våra sinnen” lurar oss? Men är det så absurt det? Särskilt med tanke på alla märkvärdiga teorier som florerar, särskilt rörande holism/emergentism eller superklonade x.

 

”Gödelsk” teori kan väl återigen också nämnas, vilken alltså holistiskt (eller superklonat) antar x kunna uppkomma i en teori X(={x}).

 

__________

* Inp, Intensionsprincipen, definierar att x kan definieras identiskt med x’ om x och x’ alla särskiljande egenskaper bortabstraheras:

 

Inp) X=X’; X-{x}=X’-{x’}; {x}ÎX|[{x}ÏX’], {x’}ÎX’|[{x’}ÏX].

 

Inp är en oerhört nyttig princip, utan vilken analys inte kommer längre än till Up (se vidare Fundallogik).

 

 

Medvetande

 

Ett medvetande vilket tänker x är givet E-teorin en mängd me, i viss struktur:

 

x={me}.

 

Givet Up är det endast {me} som definierar x, och {me} definierar inga andra x än x:

 

{me}¹x,y,z,.., utan {me}=x.

 

En annan {me}={me}’ kan sålunda inte definiera, vara x, utan i så fall gäller att {me}’={me}.

 

Detta utesluter ”cartesianism”, att tanken är (holistiskt) fristående från me (”materian”), vilket i sammanhanget är definierat av att {me}=x,y,z,.., alltså att samma me-struktur ({me}) kan tänka olika tankar (x,y,z,..):

 

Om {me} föreligger, så tänks x (och endast x).*

 

Förutsatt att {me}(/Me=medvetande) består av väldigt många me, är det inte sannolikt att exakt samma me-struktur kan återskapas gång på gång, för att sålunda gång på gång ge upphov till, definiera/vara (tanken) x. Tankar kan (evident) dock upprepas, så me-strukturer tillräckligt lika varandra, så att Me upplever likvärdiga x, kan konstateras existera.

 

Korrespondens föreligger om det mot något xÎMe korresponderar något x(=x’)ÏMe={me}, på så sätt att xÏMe (på något sätt) påverkar/formar x={me}ÎMe och Me genom det sålunda tänker x. Detta definierar en objektiv Me-påverkan.

 

En subjektiv Me-påverkan definieras av att {me}ÎMe, eller Me rätt och slätt, kan påverka sig själv, själv kan strukturera om meÎMe, så att då olika x kan tänkas.

 

Givet T1 (Intet existerar (överhuvudtaget) inte), så är för det första varje tanke (x) betingad av Me. Me som för det andra måste vara en (me-)process(er), eftersom tankar är ”rörliga”, och något rörligt (särskilt superpositionellt) inte kan vara (kausalt) korrelerat med något orörligt, det definierar holism. Nåväl, givet en Me-process, så kan denna process per se eventuellt initiera mer specifika (utrerade) tankar, specifikt medvetna tankar, eller eventuellt korrespondens göra det.

 

En ”fri vilja” handlar om att kunna välja mellan alternativ, definierade av omgivningen till Me (och vilka Me ”ser”, förstås betingat av Me:s konstitution), eller av Me själv (också det förstås betingat av Me:s konstitution, hur ”utvecklat” Me är). Alldeles särskilt kan en ”fri vilja” eventuellt välja att låta slumpen, ”tärningen”, avgöra val. Ett val av tärningen vilket naturligtvis inte per se är slumpmässigt, spontant, i meningen sprunget ur Intet, utan förstås är utfallet av en process i Me, initierad av Me per se eller av korrespondens, eller kanske både och.  

 

Detta att kunna välja, ”fritt” (betingat av Me:s konstitution), särskilt viktigt för ett ömtåligt Me i en för Me farlig värld, i vilken snabba val kan vara avgörande för Me:s överlevnad.

 

En superdator kan principiellt se och avgöra väldiga mängder av valmöjligheter, genom att grundligt analysera varje alternativ, och detta kanske väldigt snabbt, och detta utan att på något sätt vara medveten om vad den håller på med, utan att vara ett Me. Ett fenomen, en varelse x vilken inte är en superdator, men ändå ser en massa alternativ, måste mer gå på ”känsla”, i alla fall om valet måste göras relativt snart, och förutsatt att valet inte omedelbart triggas av någon process i x, kanske genom korrespondens, särskilt genom direkt fysisk kontakt mellan x och omgivningen till x.

 

Det torde vara sådan ”känsla” som ger upphov till ett Jag, ett Me, känslan av att göra ett val (Jag gör ett val), kanske utan att veta om det egentligen är det mest förnuftiga valet, särskilt ur överlevnadssynpunkt. Enklare varelser/mekanismer, särskilt om de är väldigt tåliga, räcker det kanske för att de triggas av fysisk beröring, för att de ska göra något, för att söka överleva, de behöver inget Me för det. Ömtåligare varelser måste kanske i förväg kunna räkna ut vad som kan hända, för att ha en chans att överleva, och om de inte är superdatorer, så måste de åtminstone äga någon slags känsla för vad som kanske kan hända, för att då kanske kunna undvika det. En känsla som inte nödvändigtvis behöver innebära känslan av ett Jag, men det ligger nära till hands, särskilt om x också ser en (omgivande) värld, kanske med många valmöjligheter i, vilka x ser.

 

x ser sålunda primärt kanske en relation mellan ”sin” känsla och en omvärld, och vidare kanske också ser ”sig” göra val i denna ”sin” (om)värld, kanske betingad av denna omvärld, vilken x ”ser”, känner. Ett Jag, ett Me, förefaller närmast vara en oundviklig konsekvens hos ett x vilket särskilt börjar se mängder av alternativ, men inte äger en superdators förmåga att kunna analysera dem alla, utan då mer måste gå på känsla för att kunna hantera dem. Och i det då kanske ”hittar” ”sig själv” (Me), i relation till alla dessa val, ser ”sig själv” (Me) göra dessa val, om än då kanske bara på grundval av en känsla (en känsla, vilken förstås precis som eventuellt Me, är me-processer).

 

För att utveckla ytterligare, särskilt rörande medvetandeholism: