Sist ett Tillägg primärt rörande så kallad Klassisk logik, vilken allmänt uttryckt antar det existera generellt giltiga principer utöver Den rationella grundens. Särskilt antar Klassisk logik en relationsprincip den kallar Negationen (N), vilken (kausalt) binder ihop olika x, på ett väldigt kategoriskt sätt. Fundamental logiskt är Negationen simpliciter falsk, vilket redan antytts (genom avfärdandet av sanningsvärde-tabellanalys, vilken förutsätter en tabell helt olik den rationella ovan), men då mer om Klassisk logik i Tillägget (och i Tillägg II).

 

__________

* Särskilt Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) filosoferade kring denna identitetsfråga, tankar idag särskilt manifesterade i det mate-matiska Extensionalitetsaxiomet. Och Up finns i dessa tankar, rätt framför näsan, men inses inte (tillfullo), utan identiskt antas kunna vara olika i enlighet med dessa tankar, vilket Up utesluter (strikt), varför Up specifikt definieras, Up är inte identiskt Extensionalitetsaxiomet (Extensionalitetsaxiomet är implikativt identiskt Up, Up är så att säga en delmängd i Extensionalitetsaxiomet).

 

 

(Tanke)principer

 

Total intighet=egenskapslöshet råder inte, för om total intighet skulle råda, så skulle till exempel denna text inte kunna läsas:

 

Egenskaper (x’) existerar, åtminstone i detta nu, om till exempel denna text kan läsas (upplevas):

 

x={x’}.

 

{x’} är ett kluster av x’ (egenskaper), vilka karaktäriserar, beskaffar, definierar x, då på så sätt att x (identiskt) är {x’}.

 

Om ”olika” x äger exakt, identiskt samma {x’}, så är det (rationellt) frågan om samma, unika x (ett, och endast ett x):

 

Up) x=y=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îy]:

 

Ip) x=x=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îx].

 

Kp) x≠y; [{x’}Îx]≠[{x’}Îy].

 

Ip och Kp följer implikativt identiskt på Up, Up är implikativt identiskt Ip och Kp:

 

Up=Ip,Kp.

 

Implikativ identitet mer allmänt definierad:

 

Ii) x=x’; x’Îx i intensional, innebördsmässig mening (såsom evident [x egenskaper]=x’Îx).

 

Ii-fenomen/x är som identiteter superpositionaliteter, de existerar på en och samma gång, ”tidmässigt”, men inte nödvändigtvis ”rummäs-sigt”, Ii-x behöver så att säga inte (ses) existera på samma plats, i samma position, ”punkt”, p (icke-utsträckning med position), med vil-ket Ii-x inte är p-superpositionaliteter, vilka både ”tidmässigt” och ”rummässigt” existerar i samma ”p”, vilka definieras:

 

Sx=x(p)+y(p); x,y=[x(={x’}),x’].

 

Sådana här strikta p-superpositionaliteter, alltså att x är flera olika x på en och samma gång i (samma) ”p”, där x då kan vara ett x(={x’}) eller ett x’, en egenskap, är intuitivt allmänt absurda, men givet kommande E-teori så finns det ett rationellt (och stort) undantag, näm-ligen att stabila mx momentant (principiellt under tid≤tp; tp=tid-p) kan existera superpositionellt med andra mx/mv, vilket E-teoretiskt är de enda möjliga p-superpositionaliteterna (vilket inte verifierar Intet-superpositionaliteten nedan, vilken antas definiera/bevisa T1, efter-som E-teorin förutsätter T1).

 

Ii ger närmast direkt vid handen att symmetri, att x=x’ och att x’=x (x’≠x, allmänt är även y≠x, men i det senare fallet är det allmänt (per definition) inte uteslutet att y=x kan gälla, så när analysen vill vara tydlig med att det handlar om icke-x(≠x), så nyttjas x’), inte gäller ge-nerellt, men ett exempel: (x « y)=(x ® y), och (x ® y)≠(x « y), om inte x « y givet(/förutsatt) gäller: (x ® y)=(x « y); (x « y).*

 

Transitivitet i meningen x=y=z gäller i enlighet med Ii, kan konstateras, däremot gäller transitivitet inte om x=y och z=y, alltså x=z gäller generellt inte i det fallet, och detta givetvis eftersom symmetri inte är generellt giltigt, vilket också är fullständigt intuitivt, eftersom olika x (allmänt) mycket väl implikativt identiskt kan definiera (implicera) samma x. Inne på dessa grundläggande principer (vilka finns i kon-ventionen), så kan även reflexivitetsbegreppet nämnas, vilket här (approximativt) motsvaras av Ip.  

 

Vad ett x är implikativt identiskt med kan kräva sitt resonerande, även vad gäller egenskaper, ja, något, x’, som ses följa av x kan också definieras vara en egenskap hos x: x äger egenskapen (att kunna implicera) x’ (x ® x’), så vad som ska ses vara egenskaper hos x kräver (kan kräva) sin diskussion, kanske innebärande att vissa egenskaper ses som direkta (mer kategoriska), andra som indirekta (mindre kate-goriska, mer lösa).

 

Ii-x är mer kategoriska, ”starka” x (fenomen) än (”svagare”) implikations-x, där bindningen, relationen mellan x och y sålunda inte är lika ”stark” (x ® y, x ger y (eller: om x, så y, eller: x implicerar y)). För implikationen gäller allmänt [((x))=[eventuellt x (x eventuellt)]]:

 

Ia) ((x,z,å,..)) ® y; Om flera x ger y i samma moment (”tp”) sker det på olika platser; Up.

 

Flera, kanske väldigt många x kan ge, ”producera” y, eller kanske bara ett (unikt) x i något undantagsfall (om x inte implicerar (något) y, så är det förstås inte frågan om en implikation, eller om x ändå definieras implicera (något/några) y, så är det förstås falsk definition).

 

Ib) x ® ((y,z,å,..)); Hur många y x kan ge i samma moment (”tp”) beror (naturligtvis) på x konstitution.

 

Ett x kan ge, ”producera”, olika, kanske många olika y, eller i undantagsfall bara ett (unikt) y.

 

Ii-x kan (rationellt) svagare definieras som implikations-x:

 

(x=y)=(x ® y).

 

Det omvända gäller däremot inte:

 

(x ® y)≠(x=y).

 

Om det inte är givet att x=y gäller:

 

(x ® y)=(x=y); x=y.

 

Kp (Kontradiktionsprincipen, vilken då Up (Unicitetsprincipen) implikativt identiskt definierar) är analytiskt särskilt nyttig, eftersom Kp definierar att om x är (antas vara) sant, så är alla y(≠x) som ”ersättare” för (fenomenet) x (definierat av x), falska:

 

Alla y är falska; x är sant; Kp.

 

Om x är (antas vara) falskt, så är det antingen att helt förkasta x, förklara x vara fullständigt falskt:

 

x är fullständigt falskt om x=0=[inget x(≠0)] ex post; x≠0 ex ante.

 

Ett fullständigt falskt x är implikativt identiskt med att det inte finns någon ”ersättare” y≠0 till x, y=0:

 

x är (blott) falskt om det existerar åtminstone en ”ersättare” y(≠0) till x (som (per antagande) gör x sant, vilket är det andra falskhets-alternativet (eller-alternativet)):

 

Endast ett (unikt) y kan ersätta x, åt gången; Up.

 

x+y=[unikt x](; Up), där x definierar fenomenet y (språkligt eller icke-språkligt/faktiskt/”empiriskt”/empiriskt; ”Empiri” är uppfattning som uppfattas korrespondera mot empiri, mot något som existerar per se, oberoende av ”empiri” och annan uppfattning) definierar (y så att säga är på plats för att utföra/definiera).

 

Eller: x*+y≠x*+y’, där x* definierar det (grundläggande) fenomen som x falskt och y och y’ sant definierar.

 

Ip (Identitetsprincipen) definierar att x är de egenskaper x äger eller är, med vilket frågan kan ställas om {x’} per se, som funktion av sig självt, kan förändras, bli fler x’ (holism) eller färre x’ (meridioism):

 

x={x’}±q?

 

Om till exempel (meridioistiskt) x={x’}-q så strider det inte mot Ip (om {x’}-q={x’}-q), och kan alltså inte uteslutas som varande en kon-tradiktion i enlighet med Kp, utan vad som gäller rörande detta måste följaktligen undersökas på annat sätt:

 

Om det ”ursprungliga” {x’} är oförändrat, inga x’ exogent ifrån tillförs {x’}, eller fråndras, plockas bort från {x’}, eller x’Î{x’} inte av-söndrar något, delar på sig, så uppkommer q(=x’≠0) ur Intet respektive försvinner i Intet. Mer specifikt kan följande definieras: x=nx’; n≤m, och x=nx’±q; n>m, alltså ytterst ytterligare ett till x tillfogat x’ ger upphov till ±q, q som sålunda måste uppkomma ur Intet (+q), eller försvinna, ”upplösas” i Intet (-q). Med vilket frågan förstås är om det är möjligt? Om Intet existerar, så finns det principiellt möjlig-het för det (just genom Intets existens), men inte om Intet inte existerar, eftersom det är överhövan irrationellt, absurt att anta något kunna uppstå ur något vilket inte existerar, respektive anta något kunna övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar. Så avgörandet hand-lar sålunda primärt om Intets existens, går den existensen att avgöra? Ja, om den p-superpositionalitet som Intet=egenskapslöshet defini-erar antas vara absurd, vilket antas, så kan Intets existens uteslutas:

 

Intet=[egenskapslöshet (egenskapslöst x)]:

 

Egenskapen egenskapslöshetÎ[existerande Intet].

 

För om egenskapen egenskapslöshetÎ[icke-existerande Intet], så existerar förstås inte Intet (givet Ip; (icke-existerande Intet)=(icke-exi-sterande Intet)(; Ip)).

 

Ett existerande Intet vilket som egenskapslöst (ägande egenskapen egenskapslöshet) inte äger några egenskaper:

 

Egenskapen egenskapslöshetÏ[existerande Intet]:

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte:

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q.

 

Holism/meridioism existerar sålunda inte, då förutsatt/givet att Intet definierar en absurd p-superpositionalitet.**

 

Givet Up’’ kan vidare direkt följande (implikativt identiskt) konstateras:

 

FT) Oavgörbara/oberoende (icke-axiomatiska icke-framledningsbara, holistiska) satser x’=qÎ[teori x] existerar inte.

 

Inga x är (i enlighet med Up’’) givna som den blotta summan av andra satser:

 

Klustret av (satser) x’ definierar i sig ingenting, utan det är den som definierar, tolkar och argumenterar för x’ som definierar x’ och vad som implikativt identiskt följer (ses följa) ur x’. Så det gäller närmast att vara övertydlig i definitionen av vad som implikativt identiskt ses följa (kunna framledas) ur x. Är ”hoppet” (mellan x och x’) för stort, inte ens definieraren ser ”bindningen”, relationen mellan x och x’, (”den kontinuerliga”) logiken som för från x till x’, så är det simpliciter inte frågan om (rationell) logik; Rationellt ska hela ”proces-sen” från x till x’ (in)ses, och kunna motiveras (ges tydliga skäl för), undantag från det måste grundligt motiveras, till exempel när en (framlednings)princip antas, vilken för analysen framåt, till resultat, men det inte (riktigt) går att se hur den (principen) ”processuellt” gör när den för till (framleder) slutsatser.

 

Vidare gäller (implikativt identiskt) givet Up:

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Att det inte existerar (funktioner av) superkloner, olika identiska x, alla x är ju unika givet Up, olika endast om de inte äger identiskt sam-ma x’ (i enlighet med Kp).

 

Finns det några ytterligare principer än de föregående som kan antas generellt? Vilket analyseras i nästa avsnitt.

 

__________

* Om det gäller, är antaget, definierat, att x=y och att y≠x, så kan x=y endast insubstitueras i Ip (x=x) på höger sida: x=x=y, eftersom in-substituering på vänster sida: x=y=x, förstås strider mot att y≠x (är det däremot antaget att y=x (utöver då att x=y), så kan förstås x=y även insubstitueras på vänster sida). Så det gäller att hålla reda på vad som definieras, vilka regler man sätter upp för sig; Konventionellt finns exempel på fri insubstituering i x=x (allmänt definierad) utan att symmetri är förutsatt, vilket ses som bevis på symmetri (se till ex-empel Language Proof and Logic sidan 50), förstås helt fel, det är givetvis frågan om tautologiska bevis, bevis av något redan förutsatt, nämligen då symmetri, simpliciter då för att det fritt inte går att insubstituera i x=x utan att symmetri är förutsatt.