|
Lite mer om Klassisk logik
Om x Ú x’ tolkas som att antingen är x sant, eller så är x’=[x är inte sant] sant, så är det ett rationellt påstående per se, vilket inte är impli-kativt identiskt med att x’=[x är falskt] (så att då x Ú x’ definierar att x antingen är sant eller falskt), x kan till exempel (allmänt) vara oavgörbart eller ingenting (som blott är ingenting, det är absurt tala om som sant eller falskt),* och påståendet är inte heller implikativt identiskt med att x’=y(≠x) (att x’=[x är inte sant] (direkt, omedelbart) ”pekar ut” y som alternativ till x (som då N gör)). Utan för det förra måste det följaktligen antas att x antingen är sant eller falskt, att x inte är sant (som allmänt påstående), definierar simpliciter inte det, att x antingen är sant eller falskt, eller då specifikt att x är falskt, [x är inte sant]=[x är falskt] gäller alltså inte generellt, och x’=[x är inte sant] definierar sålunda inte heller att x’ är ett (specifikt) y (vilket kan ersätta, eller snarare ersätter x Klassisk logiskt (antingen x eller y är sant (N))), utan för att allt detta senare så att säga ska komma på plats, så måste N antas. Utan N (eller något annat antagande vilket relaterar olika x till varandra) så existerar det helt enkelt inga relationer (särskilt bevisbara (utifrån andra satser)) mellan olika x (x och y, som då Klassisk logik definierar, primärt då genom N).
Klassisk logik håller sig inte strikt till N (strikt som N hålles till i föregående avsnitt), utan vill, tror sig om att kunna definiera relationer utifrån mer allmän utgångspunkt, vilket den då simpliciter inte kan, ett exempel från Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Materi-al_implication_(rule_of_inference), där detta mer allmänna resonerande är tydligt, implicerande grov övertolkning, särskilt tydligt i san-ningstabellen (på webbsidan ifråga), särskilt genom det att både P(=x) och Q(=y) kan vara sanna, eller falska, vilket de evident inte kan givet N, för givet N, så gäller då att N=[P=Q]=(P ® Q) och att P’(=¬P)=Q, med vilket förstås (P’ Ú Q)=(Q Ú Q)=Q(; Tp), med vilket san-ningstabellen ifråga krymper till (T=sant):
P Q (P ® Q) T T T
Eller för den delen till N(=P=Q=(P ® Q)). Detta då givet N, utan N (eller något annat relationsantagande än N) så gäller då ingenting, eller i princip vad som helst, det senare vilket i princip också är det som gäller på webbsidan ifråga, även om det hela till syvende och sist är i enlighet med N, för när allt kommer omkring, så tolkas Klassiskt logiskt P’ (eller x’) alltid definiera något specifikt, P’ tolkas inte endast som att P inte är sant, utan som, i enlighet med N, att det finns, existerar, ett (specifikt) x vilket P’ definierar, nämligen då y (Q).
Övertolkningen är som tydligast i det att det ex ante skiljs på P’ och Q, trots att P’=Q, i enlighet med N, vilket förstås likväl måste nyttjas i (formel)bevis för att det, i enlighet med N, ska bli rätt i slutänden (ex post).
Mer specifikt sägs på webbsidan ifråga det redan berörda, att antingen är P sant, eller så är P inte sant, vilket vidare får webbsidan att konkludera att antingen är Q sant, eller så är P inte sant, vilket allmänt inte gäller, eftersom Z kan implicera Q, så att alltså Q är sant när P inte är sant, och detta även om P ® Q skulle gälla (som regel/lag), simpliciter eftersom det kan vara Z som implicerar Q, inte P, även om P då också kan implicera Q, men i detta särskilda fall då inte gör det (P ® Q föreligger endast som regel, inte som uppfylld regel). Så att P ® Q är på intet sätt (implikativt) identiskt med Q Ú P’. Men antas N, vilket Klassisk logik då gör, så gäller detta trivialt i enlighet med N: N=Q=(P ® Q), och Q=P’ ® Q=(Q Ú Q)(; Tp)=(Q Ú P’); Transpositionen (eller Kontrapositionen), (P ® Q)=(Q’ ® P’) (vilken för-stås direkt följer av att P=Q’ och Q=P’, givet N), förutsätter också detta allmänt absurda att det endast, och endast är P som kan implicera Q, så att då om Q inte föreligger så föreligger inte heller P, men Q kan alltså visst föreligga om P inte föreligger (även om P ® Q förelig-ger som regel/lag), detta då genom att Z föreligger (det är Z som implicerar Q, inte P, regeln Z ® Q är uppfylld, inte regeln P ® Q).**
__________ * Om x rent språkligt är ingenting (x=0; T1), är ”x” ingenting för (det språkliga) medvetandet, vet medvetandet inget om ”x”, medvetan-det anar inte ens ”x”, ”x” finns/existerar helt enkelt inte för (inför) medvetandet, med vilket det givetvis är helt absurt att tala om ”x”(=0; T1) som sant eller falskt.
Om medvetandet talar om, är medvetet om ett x vilket ”empiriskt”/empiriskt ”är” ingenting, så är alla x vilka inte definierar x vara ingen-ting (x≠0; T1), falska, och det x vilket definierar x vara ingenting (x=0; T1), sant. Men x per se ”är” sålunda (sant) ingenting (x=0; T1), och med det förstås inte ”något” som antingen är sant eller falskt, utan då ”något” som blott (sant) ”är” ingenting, sant eller falskt distinktionen håller alltså inte för ”x”(=0; T1) per se, precis som den inte håller för x vilka är sanna eller falska. När det hävdas att x är sanna eller falska, brukar det dock med det menas innan x är bestämda, i vilket fall då x (allmänt) rekonstaterat kan vara oavgörbara, var-ken kan avgöras vara sanna eller falska, ja, x kanske varken är sanna eller falska, eller både är sanna och falska, på en och samma gång, till exempel 3/4:s falska och 1/4:s sanna, ja, x kan allmänt även definieras vara superpositionellt sanna och falska. Så det finns sålunda allmänt många möjligheter, inte endast sant/falskt-distinktionen. Utan det handlar förstås primärt (i enlighet med detta arbete) om att defi-niera vad som är sant (med vilket förstås genast en massa annat direkt blir falskt, nämligen då förstås alla x vilka strider mot de (antaget) sanna x), och sedan vidareutveckla utifrån dessa sina sanningar (särskilt då E-teoretiskt).
Visst går det, ligger det någon form av intuitivitet i att (ex ante) definiera varje x vara antingen sant eller falskt. Det är dock en ganska meningslös (generaliserande) definition, eftersom det viktiga (mer specifikt sant generella (i enlighet med detta arbete)) då hursomhelst är att definiera, anta x vilka sinnet håller för sanna. Med vilket ett inte direkt (axiomatiskt) antaget (sant) x=x’ måste avgöras genom någon form av manipulation/tolkning av (framledning utifrån) de för sant hållna x:en, med vilket förstås x’ avgörs som sant om framledningen kommer fram till det, vilket den (i enlighet med FT) simpliciter måste göra för att x’ ska avgöras som sant, om framledningen (tolkningen av (principerna/antagandena) x) inte kommer fram till att x’ är sant, så är x’ simpliciter falskt (i x-kontexten ifråga). Vilket förstås betyder att om x’ önskas vara sant, så får x’ simpliciter (axiomatiskt) antas vara det, eller så får x:en justeras så att x’ kan framledas(/framtolkas) av(/utifrån) dem (se vidare avsnittet: Särskilt rörande FT igen).
** När Principia Mathematica diskuterar detta på sidan 7 är den (förvirrat) både rätt och fel ute. Den förutsätter helt rätt, i enlighet med N, att det endast handlar om två alternativ (”two arguments”), x och y (som Principia Mathematica kallar p och q), men säger ändå kon-tradiktoriskt att icke-x (”not-p”) eller y är sant, som om det skulle vara frågan om olika x! Givet N gäller förstås att icke-x=y, att icke-x och y är (identiskt) samma x. Ja, hela detta första stycke på sidan 7 rörande ”The Implicative Function” visar tydligt på den övertolkning som är legio inom Klassisk logik, den tror sig om att diskutera mycket mer allmänt än vad den faktiskt gör, nämligen diskuterar vad som gäller om det (trivialt) endast finns TVÅ alternativ, x eller y, i vilket fall då x’=y och y’=x (i enlighet med N). Mer normalt finns det många, många fler alternativ än endast två, och x’/y’ är givet inte y/x (medan x’/y’ då givet är y/x i enlighet med N, simpliciter (och trivialt) eftersom det endast är frågan om x och y, endast TVÅ alternativ (där då antingen x eller y gäller)). Dessutom är det simpliciter helt fel att definiera implikationen på det aviga sätt som Principia Mathematica gör på sidan 7, implicerande att implikationen (®) givet skulle handla om endast TVÅ x (x och y). Implikationen är (kan ses som) en mycket mer allmän definition än så, definierande ett (regel)-förhållande (en (regel)relation) mellan x och y (om ett sådant förhållande antas/definieras föreligga), vilket antingen är uppfyllt, eller inte, vilket då kan betyda att det de facto inte är x som implicerar y (x ® y), även om x ® y skulle gälla som regel, men i detta fall då inte är en uppfylld regel, utan det kan vara till exempel z som de facto implicerar y (z ® y), förstås givet att z ® y också är en (regel)möjlighet, precis som x ® y är det. Detta senare ser Klassisk logik helt enkelt inte, utan den fastslår helt enkelt, i enlighet med N, motsvarande att om regeln x ® y gäller, så är det alltid bara x som kan implicera y, x ® y gäller generellt (förstås helt i enlighet med N(=(x ® y))), att z skulle kunna implicera y är uteslutet, ser den Klassiska logiken inte, fullständigt irrationellt. Ja, denna irrationella diskussion på sidan 7 i Principia Mathematica räcker faktiskt för att definiera hela Principia Mathematica vara nonsens, vad gäller världssyn (logik).
Einsteins relativitetsteorier lite mer rigoröst (för upplysnings skull)
Givet 4 är allt då ljus enligt Einstein, med vilket det kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd definieras:
L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.
Givet L kan fiktivt definieras:
L=t’h; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa.
Så om h ökar måste t’ minska, tiden (för m) gå fortare för att m inte ska komma fram före sig själv (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h), och vice versa.
Einstein definierar dock irrationellt tvärtom, utan att gå vidare in på det:
I) t’c=th.
Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden (för m) går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa. Vilket Ein-stein kallar tidsdilatation.
Givet I gäller:
l=th2/c; l=t’h.
Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’:
dl/dh’>0.
Vilket om h ökar (detsamma som att h’ (för m’) minskar) definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.
Givet I kan vidare (matematiskt (om än i enlighet med Lp, att multiplicera med m på bägge sidor om =)) definieras:
L=t’c2/h:
II) mL=mc2t’/h.
Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L).
II kan skrivas om:
mhhL/t’h=mc2:
III) ph=mc2; p=mh, t’h=L:
dm/dh>0.
Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.
Och III kan välkänt skrivas:
E=mc2; E=ph.*
Vidare antar Einstein (i den allmänna relativitetsteorin) att mer kompakt ljus, massor, definierar högre gravitation (g), vilken sänker c; c är noll i ”svarta hål”, kompaktaste ljus (g är högst), och högst i tunnaste ljus (g är lägst). Massor (mer kompakt ljus, med högre g) vilket antas kunna attrahera, ”kröka” mindre kompakt ljus (med mindre g). Detta ljusknippe (då bestående av mer eller mindre kompakt ljus), eller identiskt Universum eller rumtiden existerar då omgiven av Intet (annars är då rumtiden blott ”flammande” ljus i E), med vilket rumtiden förstås kan ses som en ringlande strängmollusk längs ett L. Einstein definierade initialt att rumtiden så att säga bet sig själv i svansen, att Universum är ett evigt fenomen, vilket cykliskt ständigt börjar om (vilket snarast definierar att rumtiden gör exakt samma cykel igen, men inte nödvändigtvis, det går att definiera nya/förändrade cykler, men ska det vara frågan om ett cykliskt (evigt) Universum måste det förstås alltid bita sig själv i svansen). Detta ändrade han senare till ett antagande av att rumtiden/Universum uppkommer ur Intet, och eventuellt evigt ringlar vidare (expansionshypotesen) eller eventuellt ringlar in i Intet igen (kollapshypotesen).
Att se något vettigt i detta är förstås svårt, om inte omöjligt, men det är faktiskt i någon mån rationellt givet Einsteins tolkning av inter-ferometerexperimentet.** En tolkning som (rekonstaterat) simpliciter bör ändras till att Jordens g-fält ”klistrar”, attraherar ljus, vilket inte minst bevisas av att ljus kan ses böja av (”krökas”) när det till exempel far förbi Solen, vilket idag dock inte tolkas så ”simpelt”, utan det tolkas i enlighet med relativitetsteorierna som ett bevis på rumtidkrökning, alltså inte blott som ett bevis på att ljuspartiklar attraheras av g (i ett åtminstone någorlunda oförändrat/konstant (E-)rum/rymd). Tar det emot att anta Jordens g-fält ”klistra” fotoner, så måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastig-heten på infallande laserljus. Om inte särskilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljus-hastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.
__________ * Energimässigt, kan i E-teorin mv antas vara (ren) energi (rena energienheter), vilket förstås också definierar mx/x vara (mer kompakt) energi, en viloenergi, eller egen-/inombordsenergi (hos mx/x, vilken förstås frigörs, återgår till att bli ren energi (mv) igen vid (mx-)sön-derfall). Rörelse”energi” vidare, definieras allmänt av x-rörelse, bestäms särskilt av ”kraften” i ett x Fr-rörelse, vilken allmänt kan ses ge-nom hur ett x (vilket rör sig) ”krossar” andra x. I allmän mening kan ett x rörelseenergi hävdas vara beroende av x hastighet (som i Ein-stein-formeln, där m(=”x”) då rör sig med (hastigheten) c), mer specifikt är den dock beroende av hur mxÎx ”hoppar”, av hur många mx x består av, och av hur kompakt packad med mx x är. Så att endast tala om x hastighet säger egentligen inte så mycket.
** Värre än denna tolkning per se, är ändå att som empiriker (med tro på en empiri vilken ”empirin” korresponderar emot) bortse från, inte tro på den vardagliga evidenta ”empirin” vilken definierar (”empirisk”) existens av relativa rörelser, att x kan färdas, röra sig olika fort, nej, det är då en fiktion, hallucinationer, i enlighet med denna per se tolkning, vilken då ger upphov till relativitetsteorierna (enligt vilka Allt då rör sig med c och är ljus); Detta att (viss vetenskap) hellre tror på konstifika (subtila) ”empiriska” experiment (tolkade på visst sätt) än vad särskilt ögonen (direkt, omedelbart, evident) säger, definierar för en, är oerhört märkligt.
|
