Appendix II

 

Utfallsmöjligheter

 

Givet ändliga me, vilka ständigt äger möjlighet uppkomma, så existerar det rekonstaterat ett infinit antal moment, oändliga möjligheter.

 

Detta då över tid, vad gäller i ett moment? Hur många möjligheter/lägen finns det till exempel för ett me mellan två me, så att säga mellan två stolpar? Matematiskt, givet p, finns det ett infinit antal. Antas att det måste existera ett minsta avstånd (dp) mellan varje p/läge, så finns endast ett finit antal möjligheter.

 

Men finns det inte positioner/lägen i ett dp? dp är ju utsträckt, dp är ett litet avstånd, en liten sträcka/distans. Ja, dp består principiellt av ett infinit (’) antal p (t4). Men matematiken är förstås kontradiktorisk. Ska det då konkluderas att det endast existerar ett finit antal möjligheter? Det tar intuitivt emot, givet T1, att E är homogen/kontinuerlig (Intet existerar inte interfolierat med E; det finns inga ”mellanrum” mellan moe, bestående av Intet). Intuitivt existerar det positioner i en sträcka/distans hur liten den än är, kanske till och med ett oändligt antal, mer rigoröst:

 

Ett dp är per definition som en minsta stäcka inte delbar, men intuitivt är dp möjlig att dela, primärt i två dp (2dp’=dp). Delas dp vidare, finns intuitivt två möjligheter: dp kan delas i all oändlighet, vilket är ekvivalent med att dp består av ett infinit antal p; det existerar alltid ett pÎdp i vilket dp kan delas i två delar. Eller så blir dp allt mindre tills alla delningar ytterst kommer till ett dp vilket består av 2 p: dp=2p, och en ytterligare delning då kvarlämnar två p. dp=2p? Dessa p kan inte vara identiska, för då gäller att p=dp, en kontradiktion. Och om de är olika, så existerar det ett avstånd mellan dem, de definierar ett dp, vilket intuitivt kan delas i två dp, etcetera.

 

Konklusionen blir att dp kan delas infinit, ekvivalent med att dp består av ett infinit antal p. Vilket primärt strider mot definitionen av dp. Och dessutom är p-begreppet kontradiktoriskt (t3). Analysen drunknar i kontradiktioner. Vilket givetvis beror på att matematiken är kontradiktorisk, se vidare avsnittet Matematik. p, dp, mängder, allt vilket definieras med matematiska begrepp existerar inte rationellt/empiriskt. Men fundallogiskt kommer en analys i princip inte längre än till E, me och e vilka byggs av me. För mer specifika resultat, till exempel då vad gäller ändlighet, eviga me(/e), är den kontradiktoriska matematiken nödvändig. Men den är alltså kontradiktorisk, vilket implicerar att allt vilket antas utöver vad fundallogiken kan visa är ad hoc. Hur intuitiva dessa antaganden än kan förefalla vara. Ovan hävdas till exempel att eviga specifika me är absurda. Att t8 är rationell. Vad säger det? Jo, subjektiv intuition, inget annat. Det finns säkert andra vilka finner det högst intuitivt.

 

 

Appendix III

Mer allmän kunskapsteori

 

Ett (erfarande) medvetande definieras:

 

M.

 

En omgivning till M definieras:

 

A) V=M’=icke-M.

 

Givet dessa definitioner, finns primärt två möjligheter:

 

I) M=V:

 

M=M’; A.

 

II) V=M:

 

M’=M; A.

 

För konsistens måste i fall I gälla att M=M’, vilket givetvis endast gäller om M=M’, M är icke-M, M är icke-medvetande, eller åtminstone inte är M:s medvetande, vilket kan uteslutas förutsatt konsistens/identitetsprincipen (Idp: x=x), helt enkelt förutsatt att det definierade är det definierade. I detta fall särskilt att M=M (medvetande är medvetande, inte icke-medvetande (M’)), i enlighet med vilket följande gäller i fall I:

 

R) M≠V (eller V≠M).

 

För konsistens i fall II, förutsatt Idp, så gäller trivialt att M’=M, att M’ är M, medvetande, tankar, i enlighet med vilket följande kan definieras:

 

R’) V=M:

 

v=t; vÎV, tÎM.

 

Allt vad M definierar rörande V (en M omgivande värld) är i R’ alltså endast t (tankar), eftersom VÎM, mer allmänt definierat.

 

Fall R är mer intressant, alltså fallet då M och V inte sammanfaller. I vilket fall den evidenta frågan är om M, och i så fall hur, kan äga tillgång till V?

 

R definieras mer specifikt:

 

R) M≠V:

 

t≠v; tÎM, vÎV.

 

I en materiell (partikel)värld är t partiklar i en (mental) (tanke)process, vilken eventuellt skådar, eller ”ser” v. v vilka förutsatt R alltså existerar bortom t, eftersom M och V=M’ är kategoriskt åtskilda fenomen. Det råder allmänt uttryckt ett avstånd mellan t och v. Ett avstånd t(/M) måste överbrygga för att korrekt definiera v. Ett avstånd vilket principiellt även råder i en icke-materiell värld, annars är t=v, och R’ gäller sålunda.

 

Frågan är alltså om M(/t) kan överbrygga detta (principiella) avstånd i fall R?

 

Givet(/förutsatt) Idp gäller sålunda att M=M, eller mer specifikt att t=t. Hur givet detta kunna konstatera att t, alltså =t, har något som helst med v≠t att göra?

 

En del hävdar att det finns något speciellt i t, en ”asymmetri” i t, i de fall t korresponderar mot (ett) v, en asymmetri vilken inte finns där om t inte korresponderar mot v.

 

Hur ”se” denna asymmetri?

 

Det kan konstateras att vissa t så att säga är mer omedelbara än andra. Till exempel är de ”bild-t”, vilka ”ögon”, åtminstone delvis hävdas skapa, väldigt påtagliga, särskilt vid ”ljus” och ”god syn”. Ja, även i ”mörker” är dessa bild-t påtagliga, om än då mer ”mörka”, ”diffusa”.

 

Bevisar denna påtaglighet ”asymmetri”? Att ett bild-t av till exempel en ”anka” (t=anka), bevisar ett v=anka?

 

I en partikelvärld är v, till exempel då en anka, precis som t, partiklar, men inte samma partiklar. Och frågan är givet detta, om de senare partiklarna (t) kategoriskt kan avgöra de förra partiklarna (v)?

 

I en partikelvärld, en materiell värld, är det rimligt anta att t kan skapa (sig) en relevant uppfattning om v, för att någorlunda väl kunna orientera sig i v(/V). Men, givet att v≠t, så är det principiellt helt enkelt omöjligt att hävda kategorisk överensstämmelse mellan v och t, att t=v. Det finns givet att t≠v alltid en principiell osäkerhet vad gäller överensstämmelsen mellan t och v. Alltid. Det att bild-t=anka, betyder inte kategoriskt att v=anka.

 

En icke-kategoriskhet vilken ruckar all kategoriskhet ur sitt fäste, gör all kategoriskhet omöjlig. Enkelt och klart uttryckt genom att t=t; Idp, att t≠v. Att t är reflexivt slutna i sig själva, precis som M också är det: M=M; Idp Med vilket det inte heller finns någon kategorisk asymmetri, vilken kan skilja t från t, särskilt förstås i meningen att t refererar till v.

 

Det går helt enkelt inte att veta någonting kategoriskt, i alla fall inte rörande v(/V), förutsatt Idp (och principiellt inte heller om Idp inte antas, eftersom varken x=x’ eller x≠x’ i det fallet definierar någonting, det är helt obestämt vad som definieras, utan antagande av Idp). Rörande t är det en annan sak. För (premisser) t(=t) kan antas gälla kategoriskt, och vidare (konklusioner) t’(=t’) vilka följer på t, i enlighet med, också kategoriskt, antagna slutledningsregler (t’’Ît).*

 

Matematik är ett sådant senare mentalt t-system, vilket dessutom ofta antas, definieras vara giltigt för v(/V), sålunda i förhoppningen att v(/V), världen, styrs av matematiska principer. Styrs, är världen inte matematisk, så är givetvis forskarna vilka antar en matematisk värld ute och cyklar. Men människan (eller tänkande, medvetna varelser överhuvudtaget) har inte annat val, givet Idp – en princip vilken i och för sig äger stark förankring inom matematiken, dock inte antas kategoriskt giltig i den, eftersom det inte finns någon matematik om Idp(/Up) kategoriskt skulle antas giltig, som E-teorin visat – än att anta, definiera saker rörande v/V. Och detta naturligt i enlighet med t, särskilt bild-t, vilket även kan kallas empiriska t. Människan antar saker rörande v/V utifrån sin erfarenhet (t/M), särskilt då bild-t, men självklart även andra t, såsom ”känsel-t”, ”hörsel-t”, ”tanke-t”, etcetera.

 

__________

* Detta har evident betydelse för begreppen sant och falskt: Rörande v(/V) finns givet detta inget v vilket kategoriskt kan kategoriseras som sant eller falskt. v är helt enkelt (kategoriskt) oavgörbara, och det alltså helt enkelt eftersom tv. För t däremot kan självklart begreppen sant och falskt användas, eftersom t=t(; Idp), särskilt vad gäller t-system, eller logiska system i allmän mening, särskilt i den meningen att konklusioner vilka följer ur antaget sanna premisser också kan antas vara sanna. Konventionellt antas att konklusioner är logiskt sanna, även om de följer ur falska premisser. E-teoretiskt finns inget värde med att anta falska premisser, då är hela t-systemet falskt. Utan det enda vettiga, eller rationella, E-teoretiskt, är att anta premisserna, vilka antas, vara sanna. De får revideras om de senare inte vill antas vara sanna längre. Detta har redan behandlats, särskilt i avsnitt: T0.