Appendix II

 

Utfallsmöjligheter

 

Givet ändliga me, vilka ständigt äger möjlighet uppkomma, så existerar det rekonstaterat ett infinit antal moment, oändliga möjligheter.

 

Detta då över tid, vad gäller i ett moment? Hur många möjligheter/lägen finns det till exempel för ett me mellan två me, så att säga mellan två stolpar? Matematiskt, givet p, finns det ett infinit antal. Antas att det måste existera ett minsta avstånd (dp) mellan varje p/läge, så finns endast ett finit antal möjligheter.

 

Men finns det inte positioner/lägen i ett dp? dp är ju utsträckt, dp är ett litet avstånd, en liten sträcka/distans. Ja, dp består principiellt av ett infinit (’) antal p (t4). Men matematiken är förstås kontradiktorisk. Ska det då konkluderas att det endast existerar ett finit antal möjligheter? Det tar intuitivt emot, givet T1, att E är homogen/kontinuerlig (Intet existerar inte interfolierat med E; det finns inga ”mellanrum” mellan moe, bestående av Intet). Intuitivt existerar det positioner i en sträcka/distans hur liten den än är, kanske till och med ett oändligt antal, mer rigoröst:

 

Ett dp är per definition som en minsta stäcka inte delbar, men intuitivt är dp möjlig att dela, primärt i två dp (2dp’=dp). Delas dp vidare, finns intuitivt två möjligheter: dp kan delas i all oändlighet, vilket är ekvivalent med att dp består av ett infinit antal p; det existerar alltid ett pÎdp i vilket dp kan delas i två delar. Eller så blir dp allt mindre tills alla delningar ytterst kommer till ett dp vilket består av 2 p: dp=2p, och en ytterligare delning då kvarlämnar två p. dp=2p? Dessa p kan inte vara identiska, för då gäller att p=dp, en kontradiktion. Och om de är olika, så existerar det ett avstånd mellan dem, de definierar ett dp, vilket intuitivt kan delas i två dp, etcetera.

 

Konklusionen blir att dp kan delas infinit, ekvivalent med att dp består av ett infinit antal p. Vilket primärt strider mot definitionen av dp. Och dessutom är p-begreppet kontradiktoriskt (t3). Analysen drunknar i kontradiktioner. Vilket givetvis beror på att matematiken är kontradiktorisk, se vidare avsnittet Matematik. p, dp, mängder, allt vilket definieras med matematiska begrepp existerar inte rationellt/empiriskt. Men fundallogiskt kommer en analys i princip inte längre än till E, me och e vilka byggs av me. För mer specifika resultat, till exempel då vad gäller ändlighet, eviga me(/e), är den kontradiktoriska matematiken nödvändig. Men den är alltså kontradiktorisk, vilket implicerar att allt vilket antas utöver vad fundallogiken kan visa är ad hoc. Hur intuitiva dessa antaganden än kan förefalla vara. Ovan hävdas till exempel att eviga specifika me är absurda. Att t8 är rationell. Vad säger det? Jo, subjektiv intuition, inget annat. Det finns säkert andra vilka finner det högst intuitivt.

 

 

Appendix III

Empirisk ”matematik”

 

Givet E-teorin är empiriska punkter minsta volymer:

 

ep=v; v=min(V); V=volym.

 

v:s specifika beskaffenhet (form) lämnas öppen.

 

Den empiriska kurvan:

 

eK=d[v,v’]:

 

Min(eK)=v.

 

eK definieras av en rad av v, mellan och inklusive v och v’. Och ett minsta eK är alltså ett v.

 

Den empiriska ytan:

 

eY=d[eK,v’’]:

 

Min(eY)=v.

 

eY definieras av räta rader av v från eK till v’’(ÏeK). Och ett minsta eY är alltså också ett v.

 

Den empiriska volymen:

 

eV=d[eY,v’’’]:

 

Min(eV)=v.

 

eV definieras av räta rader av v från eY till v’’’(ÏeY).

 

Detta definierar den grundläggande geometrin i den empiriska världen. Vilken i princip endast duger till att räkna ”bollar”(=v) med. Även om det givetvis går att få en uppfattning om hur en lång en kurva bestående av till exempel 5v är om ”längden” på v är känd (inräknat eventuella mellanrum mellan v, vilka existerar givet t2(/T1), alltså inte är något vilket kan räknas bort (såsom görs inom topologin)). Ja, denna ”längd” kan ju till exempel definieras som (normeras till) 1. Eller givet metersystemet, till någon annan siffra, då beroende på bredden på v definierad med metersystemet. Med vilket längder, ytor och volymer kan sättas en siffra på, och det på så sätt kan erhållas en uppfattning om storlek, särskilt, eller egentligen endast (givet t2), relativt sett, mellan olika e.

 

Men längre går inte att komma utan abstraktion tillbaka till p-matematiken, vad gäller till exempel att beräkna vinklar (trigonometri) och annan abstrakt (beräknande) geometri.

 

Och aritmetiskt går det empiriskt inte heller att komma särskilt långt utan abstraktion tillbaka till p-begreppet. Även om det givetvis bakomliggande varje tal, refererande till talet (eller vice versa), i empirisk anda, kan tänkas existera v, istället för då p, givet t6, eller något annat abstrakt, till exempel antal, mängder. Eller så kan det förstås antas att talen inte refererar till någonting, alltså rent abstrakt aritmetisk talteori. Talen ses som existenser per se, inte som något ad hoc, definierade för ändamålet att beskriva mer fundamentala empiriska förhållanden.

 

 

Appendix IV

Två implikationer av primärt Up

 

Solipsism

 

Ett medvetande definieras: M, dess innehåll: t, tankar allmänt uttryckt:

 

M; tÎM.

 

Något, vilket inte tillhör M, men vilket M kanske är medvetet om definieras:

 

x; xÎM’(=icke-M), eller ekvivalent: xÏM.

 

Givet detta antas t identiskt vara x(=icke-t=[externt x]=[objektivt x], etc; Redan detta antagande, alltså A, är evident kontradiktoriskt: t=icke-t? även om det faktiskt inte är så evident för alla, vilket det vidare kommer att visa. Och det skulle inte bli mycket till analys, om den stannade vid detta konstaterande, och direkt drog solipsismkonklusionen på det konstaterandet, se vidare nedan):

 

A) t=x:

 

t+x=x+x; Fp:

 

t+x=x; Up’:

 

t≠x; Up, t≠0:

 

t=t.

 

t kan så att säga inte komma utöver sig självt, bortom sig självt, utan är sålunda reflexivt slutet i sig självt (t=t).

 

Mer rigoröst definieras tanken vara medveten om sig själv, och sin/dess referens x:

 

I) t=t+x.

 

Vilket givetvis definierar en kontradiktion i enlighet med Up. Men för att ändå utveckla:

 

t+x=t+x+x; Fp:

 

t+x=t+x; Up’.

 

Vilket är konsistent i enlighet med Up. Alltså något konsistent (”sant”) utfaller ur något inkonsistent (”falskt”). En lite trevlig observation, lite parentetiskt, i enlighet med konventionell logik förövrigt. Vilken visar på vikten av att premisserna, axiomen eller de primära x är konsistenta/kontradiktionsfria. Eftersom om inte, så kan sålunda konsistenta konklusioner följa, och analyseraren är lurad.

 

Mer utförligt gäller, förutsatt existensen av x (och t), givet Up:

 

t+x=t+x; t=t, x=x.

 

Med vilket x och t kan konstateras vara oberoende av varandra, vara oberoende variabler, i meningen att de inte kan unifieras av Up’; t och x är inte samma intensioner.

 

Detsamma gäller givetvis för M och M’ givet Up:

 

II) M+M’=M+M’; M=M, M’=M’.

 

M och M’ är alltså oberoende variabler. M kan inte komma utöver sig självt, komma bortom M, och ”se” M’. Utan M är blott medvetet om sig självt, reflexivt slutet i sig självt (M=M).

 

En konklusion vilken på intet sätt ändras, om M antas vara beroende av M’, vara en funktion (F) av M’:

 

M=F(M’):

 

M+M=F(M’)+M; Fp.

 

Vilket givet Up’ ger två alternativ:

 

1) M=F(M’)+M; F(M’)ÎM’:

 

M≠F(M); Up, F(M’)0: