Rörelse över tid

 

Matematiskt, givet t2, är E:s diameter :

 

∞’dp.

 

Hastigheten: h, definieras vara den sträcka: x, e rör sig under ett tp:

 

h=x|tp.

 

Om h=0, så rör sig e sträckan p=(’0) under dt(=’tp). Och vidare sträckan mp under mdt, vilket betyder att (ändliga; t8) e överhuvudtaget inte kan röra sig. Så detta fall kan uteslutas, förutsatt existens av rörelse.

 

Om h=p, så rör sig e sträckan dp(=’p) under dt. Och vidare sträckan mdp under tiden mdt.

 

Om h=dp, så rör sig e sträckan ’dp under dt, alltså infinit långt, över E:s hela diameter under ett dt, vilket kan uteslutas som absurt.

 

h=p förefaller sålunda vara det som måste gälla. Men, det finns ett problem med det alternativet, eftersom det implicerar att e måste kunna röra sig under ett infinit/oändligt antal tp (tidpunkter) För rör sig e endast i/under ett finit antal tp, så rör sig e en sträcka <dp, alltså överhuvudtaget inte vilket är ointuitivt.

 

Det är till exempel ointuitivt hävda att det tar ett oändligt antal tp (om än inte oändlig tid) att föra koppen till munnen. Eller att det tar ett oändligt antal tp för me att stöta till me’, eller å andra sidan att det tar ett oändligt antal tp för me’ att som stött röra sig, ”hoppa” ett stycke. Eller att det tar ett oändligt antal tp för me att attraherat röra sig mot me’.

 

Givet detta senare, så är det endast h=dp som kan gälla, i enlighet med följande:

 

t15) e vilka rör sig (med h=dp), rör sig dp under ett tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, för att sedan eventuellt ånyo röra sig dp, och sedan återigen vila åtminstone dt, etcetera.     

 

Att e (när e rör sig) rör sig dp under ett tp, betyder att e ”hoppar”. e rör sig så oerhört fort över dp, att tiden, alltså ett tp, inte hinner bli utsträckt. Utan e förefaller sålunda att momentant ”hoppa”, även om e (matematiskt) rör sig genom alla p i dp. Det går då bara så fort, så att tiden inte hinner bli utsträckt. Vilket väl också kan ses som ointuitivt. Men alternativen är alltså att (ändliga) e överhuvudtaget inte kan röra sig, eller att det tar ett oändligt antal tidpunkter för ett e att röra sig (givet definitionerna av 0, p och dp).

 

Detta att e ”vilar”, betyder att e för att fortsätta en rörelse, efter ett dp-hopp, hela tiden måste få ny kraft till det. Vilket repellation utesluten, i enlighet med det föregående antingen sker genom att andra e stöter till e, eller attraherar e.

 

Attraktion kan ses som ständigt föreliggande (i me-hopar), alltså emanerande från me. Men särskilt me kan i enlighet med t15 ändå inte ständigt hoppa, utan de måste ”vila” mellan varje dp-hopp. Viloperioder vilka i och för sig endast är matematiska (rent abstrakta), som kortast alltså minsta distanser mellan två tidpunkter (dt).

 

Vad gäller stötar mellan me, är det mer intuitivt att en stöt från ett me stöter iväg me’, sträckan dp, och att me’ ånyo måste stötas för att stöt-hoppa igen. Även om det att me måste hoppa just dp kan förefalla ointuitivt. Vilket dock inte är så kategoriskt som det kan verka. För även dp, givet t3, är ett approximativt begrepp, vars gränser/ändpunkter är approximativa, förstås genom att dessa ändpunkter, givet t3, både inkluderar och exkluderar sig själva. Ändpunkterna definierar principiellt: dp’=[p). Och egentligen räcker det inte med det, eftersom ändpunkterna för dp’ också är approximativa, etcetera, etcetera.

 

De matematiska definitionerna får tas för vad de är. Något torde de förhoppningsvis leda tanken (empiriskt; Up) rätt. Och här då definiera att me hoppar små stycken ”dp”, när de blir stötta eller attraherade (repellation utesluten).*

 

—————

* Friktion/motstånd av andra e(/me) (genom (mot-)stötar och attraktion), har givetvis betydelse för en vidare rörelse (för e). Men även helt utan friktion (och exogen attraktion), så avstannar (normalt) rekonstaterat en stöt-rörelse allt eftersom. En rörelse måste få ny kraft för att kunna fortsätta, och det sker allmänt genom attraktion/gravitation i materiehopar, som Universum, vilket särskilt redan berörts vad gäller ljus. Men detsamma gäller givetvis för alla rymdkroppar (e); Deras rörelse drivs av attraktion(/gravitation) och/eller stötar från andra rymdkroppar (e’).

 

 

Appendix I

 

Särskilt rörande minsta oändligt tal

 

En minsta oändlig tid:

 

T’=∞’dt.

 

Om T’ gäller för eviga e utan varken uppkomst eller fullbordan, så måste T för eviga e med uppkomst eller fullbordan vara kortare än T’, längre är absurt, och lika långa betyder att det är frågan om identiska e (T=T’):

 

T<T’; T’=t3.

 

Om T är strikt kortare än det minsta infinit långa T’, så gäller intuitivt (fundallogiskt) att T är finit.

 

Matematiskt är ett största/längsta T definierat av:

 

T*=xdt; x=∞’-1.

 

Om x är ett finit tal, så gäller vid multiplicering av 1/∞’ på bägge sidor givet t6:

 

0=1-0:

 

E=1-E(; t1):

 

E=1+E’; IEp:

 

I) E=1+E; t1.

 

Eftersom 1 är en punkt och E alltså en minsta infinit volym, så är denna kontradiktion oerhört subtil, om än givetvis fortsatt en kontradiktion.

 

Ytterligare utvecklat gäller:

 

E=(E-Ee)+E; 1=E-Ee:

 

E=E-Ee; Up’:

 

I’) E=1.

 

Punkten ligger väldigt nära 0(=E) i definition, eftersom alltså båda är icke-utsträcktheter, även om det här intuitivt råder väldig skillnad mellan en punkt och E, men matematiskt är kontradiktionen återigen oerhört subtil. Vilket betyder att x matematiskt utan vidare approximativt kan antas vara ett finit tal m, även om det då likafullt är frågan om en kontradiktion, men alltså en oerhört subtil sådan:

 

T*=mdt.

 

T* är alltså finit, och eviga e äger T’=t3.

 

Detta alltså givet att e utan varken uppkomst eller fullbordan äger T’.

 

Om e med uppkomst eller fullbordan däremot antas äga T’, så gäller då i enlighet med huvudanalysen att T för e utan uppkomst och fullbordan är dubbelt så långa som T’:

 

T=2T’.

 

Vilket sålunda vidare ställer frågan om 2T’ verkligen är längre än T’:

 

2T’>T’:

 

2∞’dt>∞’dt:

 

2∞’/∞’2>∞’/∞’2:

 

0>0:

 

T=T’; Up.

 

Och följaktligen måste eviga e med uppkomst eller fullbordan vara kortare än T’=t3, vilket i enlighet med det föregående definierar dem som finita:

 

Endast eviga e med t3 existerar.

 

Eviga e vilka givet t8 endast är e*, och mängder av e, och förstås också E.

 

I(/I’) ger mer teoretisk styrka åt att ∞’)=’-1 definierar ett finit tal. Vilket alltså i enlighet med I approximativt utan vidare kan antas gälla, även om det då rigoröst är frågan om en kontradiktion. En konklusion vilken särskilt förutsätter att m/’=0 (t6). Alltså hur stort m än är så är det 0 i relation till ’, vilket får hävdas vara intuitivt:

 

m äger en gräns, ’ fortsätter i all oändlighet efter m:s gräns. Men är då ändå definierat som ett minsta infinit tal n, som om det ägde en gräns, i likhet med m. Varför ’ intuitivt är en kontradiktorisk definition, precis som det föregående visar, men alltså subtilt så, matematiskt sett. ’ är hursomhelst en praktisk definition. Särskilt när förhållanden rörande E, givet t2, matematiskt önskas undersökas, såsom då till exempel i denna E-teori. Och givet att matematiken under alla omständigheter är kontradiktorisk, så gör ytterligare en kontradiktion varken från eller till.