__________

* Även om det finns fall i vilket det rationellt i enlighet med Up’’’ kan antas gälla, ett exempel: I enlighet med E-teorin ”väger” x vilka består av exakt samma antal mx exakt lika (som kluster av mx ({mx}), eftersom mx är exakt lika), med vilket det förstås är rationellt att (i enlighet med Up’’’) definiera dessa x ”vikter” vara identiska, vara en och samma ”vikt”, trots att dessa ”vikter” ({mx}) förstås existerar på olika platser, är olika.

 

Lite mer rörande egenskaper

 

När erfarenheten/tankarna, x, tittas på så kan den/de sökas beskrivas, y, vilket just är att beskriva x, är att rada upp karaktäriserande egen-skaper, x’, för x:

 

x ® x’Îy.

 

För att (extensionen) y ska ha något med x att skaffa, så måste y intensionalt innehålla x’. Och y beskriver x exakt om y inkluderar alla x x’ (egenskaper), vilket är möjligt för enklare tankar, till exempel för 0* och p:

 

x=[icke-utsträckning (utan position)] ® [icke-utsträckning (utan position)]Î0*=y ® x=y.

 

x=[icke-utsträckning med position] ® [icke-utsträckning med position]Îp=y ® x=y.

 

Detta givet att 0* (en egenskap per se) och p (två egenskaper per se) ses per se, det så att säga inte tänks kontextuellt kring 0* och p, vil-ket tanken närmast obönhörligt (implikativt identiskt) vill, vilket i så fall tillför ytterligare egenskaper till 0* och p. Vad gäller 0* kan tan-ken (rekonstaterat) vilja se 0* existera överallt och ingenstans, vilket förstås förutsätter att 0* inte är fixerat, äger position, vilket 0* prin-cipiellt gör om 0* är omgivet att Intet (0*=p som omgivet av Intet), utan för ett ”dynamiskt” (”fritt”) 0* måste följaktligen 0* inte vara omgivet av Intet. Givet detta är en position då något fixerat, på vilket sätt fixerat om p inte är omgivet av Intet? Ja, givet E-teorin handlar det blott om definition, ett p kan till exempel (rekonstaterat) definieras (någonstans) där ®  slutar, p är givet T2 rent tankegods, inte något som existerar (per se, som p i ”rymdväven”) motsvarande (de facto existerande) mx.

 

Hursomhelst, så är då detta med egenskaper något som kan ses, definieras (tänkas) mer brett, eller mer smalt (ikring), och detta då redan för de ”enklaste” fenomen (x). Så att x=y, fenomen=beskrivning, är mer undantag (än något vanligt förekommande). Och det att x={mx} i enlighet med E-teorin, gäller förstås i snävaste mening för mx-manifesterade x, men säger i vidare mening förstås inte så mycket. En människa till exempel är socialt och för sig själv väldigt mycket mer än en hoper mx, även om det förstås inte handlar om något holistiskt (utan om tankar(={mx}), som inte bara tänker på just mx, utan ”spånar” vidare, om kanske (irrationell) holism, att människan kanske verkligen är något mer än blott ett kluster av mx (vilket hon rationellt då inte är (Up’’))).

 

Detta ”obestämda”, kanske värt att nämna, har ingen betydelse för Up, olika x är ett unikt x om ”de” äger exakt, identiskt samma egen-skaper om detta antal egenskaper så är bestämt (”komplett” (per definition)) eller obestämt (”inkomplett” (per definition)).

 

 

Utan ”empiri”

 

Antas ”empirisk” erfarenhet inte föreligga, särskilt då syn (”ögon”), hörsel (”öron”), lukt (”näsa”), smak (”tunga”), känsel (med fingrar till exempel), men att något ändå upplevs, erfars, så kan tanken (förstås) spinna, resonera vidare utifrån detta något. Något som (förstås) kan karaktäriseras, definieras, med vilket egenskapsbegreppet (omedelbart) är för handen, definierat. Och Intet/T1-frågan (Intet - Något) är närmast omedelbart för handen den också. Detta med vilket (förstås) en E-teori är påbörjad.

 

Utan ”empiri” måste tanken (förstås) helt lita på sin egen förmåga, någon ”empiri” ger ingen vink. Vilket när E-teorin definierar mx då för in på vad som ska definieras gällande mx-stötar och mx-attraktion, givet att mx-rörelse förekommer, vilket tanken givet Up’’ direkt kan sluta sig till vara möjligt, för ett statiskt (fixerat, helt stilla) kluster av mx definierar ingen rörlig tanke, ja, i så fall en holistisk tanke (tankarna svärmar (eteriskt) som icke-mx runt mx), men det kan då alltså uteslutas i enlighet med Up’’:

 

mx-rörelse är möjlig existens.

 

Olika mx kan allmänt hålla ihop på tre sätt:

 

1) Inte alls.

 

2) Genom attraktion.

 

3) Genom ”(änter)hakar”.

 

3 definierar mx vara väldigt avancerade, särskilt som väldigt små, ja, som väldigt små är det helt enkelt orimligt att mx kan kasta ut ”än-terhakar” (fästa vid en ”lina”, som (moder-)mx sedan kan ”hala in”), eller att mx kan sända ut ”hakar” (utan ”lina” mellan ”haken” och (moder-)mx), väldigt långt, om ens överhuvudtaget. En närmast komisk bild framträder av mx som kastar/sänder ut små ”(änter)hakar” vilka drar i ett (stort) x (genom att haka tag i mxÎx). Bilden av blott attraherande mx i fall 2 är åtminstone inte så plottrig (utan ren). Men detta med en ”osynlig hand” som för mx mot varandra? 1 utesluter att mx kan hålla ihop mer fast, mx existerar i det fallet eventuellt blott sida vid sida (om mx är neutrala), utan att varken attrahera eller repellera varandra, mx kan så att säga lika mycket vara tillsammans som vara ifrån varandra. Relationen mellan (många) olika mx kan i det (neutralitets)fallet (då) liknas vid lösan sand.

 

Om 1-3 alla utesluts, så finns inga olika x/mx, utan endast ett (stort) homogent x, vilket drar ihop sig (kontrakterar) eller dras ut (expan-derar). Men tittas det mer specifikt på detta, särskilt på två lika stora områden (tillräckligt nära varandra) på en ”sträng” mellan två posi-tioner, så gäller givet T1 (att inget kan uppstå ur eller övergå i Intet) om dessa två områden rör sig in i varandra (vid kontraktion) att de (superpositionellt) sammansmälter med varandra till ett (mer kompakt) område, och omvänt (vid expansion) att nya (mindre kompakta) områden ”föds” när dessa nya områden så att säga dras ut ur det mer kompakta området, när det mer kompakta området delas upp i flera (mindre kompakta) områden. Så det handlar trots allt om olikheter, om olika fenomen, särskilt i det senare fallet när ett område blir flera, med vilket tanken på ett enda homogent x (rationellt) kan uteslutas, kvarligger gör endast möjligheten att det så att säga går (långa) trådar (eller ”linor”) mellan olika mx, med vilket det hela i princip är tillbaka i 3, vilket om det och att mx kan sända/kasta ut ”hakar” utesluts, förstås överlämnar åt alternativ 1 eller 2.

 

Det kan frågas om tankar är tankar om 1 (neutralitetsfallet) gäller (repellerande mx håller förstås definitivt inte ihop), eller är de i det fal-let ”lösan sand”, vilka inte (koncentrerat) håller ihop, ”vilka” helt enkelt inte är tankar? Dessutom, om 1 antas, så måste mx-rörelse för-klaras av att stötrörelser uppstår i rymdkontraktioner, stötrörelser vilka sedan per sannolikhetsteori klingar av, tills alla (icke-fullbordade) mx är helt stilla. Med antagande av 2 finns hela tiden en ”motor” som kan hålla mx-rörelse i gång. Dessutom, om ”empirin” för en kort stund förutsätts, så talar den definitivt för 2, att det skulle vara ”(änter)hakar” som till exempel håller ihop Solsystemet (genom långa ”linor” mellan mx, eller genom att mx sänder/kastar ut ”hakar” vilka drar i andra mx (och vilka sedan eventuellt återvänder till (moder-)mx)) är blott bara absurt. Nej, 2 är det enda rationella alternativet, både utan och med ”empirin”, starkare med ”empirin”.

 

Stötrörelse då? Ja, utan ”empiri” går det givetvis inte att ”empiriskt” erfara hur till exempel stötta biljardbollar rör sig i ”empirin”, men de två allmänna alternativen är fullt möjliga att ställa upp:

 

I) mx klyver (och fullbordar varandra) när de ”hoppar” in i varandra; Ingen stötrörelse existerar (all rörelse är (mx-)attraktionsrörelse; 2).

 

II) I gäller inte, utan mx stöter till varandra.

 

Det räcker att ett mv avklyvs för att mx ska fullbordas, mx som förstås >mv, så det klarar mx principiellt av om mx kan avklyva (åtmin-stone) ett mv från ett annat mx, så mx ”massa” ger ingen vägledning till vilket alternativ som gäller (I eller II).

 

I definierar en mer deterministisk, ödesmättad värld än II, x/mx dras obönhörligt åt det håll med starkast attraktionskraft, i fall II finns i alla fall en principiell möjlighet att bryta denna determinism, men vilket som gäller är omöjligt att avgöra rent abstrakt.

 

Utan i detta stöt-fall är det nog så att ”empirin” måste tas till hjälp för ett avgörande, och den talar definitivt för II, och dessutom då för att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx (att åtminstone någorlunda ”hoppa” i det stötande mx ”hopp”-riktning), vilket rent abstrakt då inte är rationellt.

 

Rent abstrakt går det sålunda att komma väldigt långt, ”empirin” har mer av en stöttande (hjälpaxiomatisk) funktion. Det omvända, att vilja se ”empirin” som den stora biten, det rent abstrakta mer som stöttande funktion, kan inte helt förkasta Up, för då finns ingen kun-skap överhuvudtaget, eftersom det då inte är uteslutet att x lika väl kan vara något annat (y, som x), utan Up måste i det fallet antas ad hoc, när det antas passa, för antas Up gälla generellt, ja, då är det förstås tillbaka i E-teorin. Men om Up inte antas (i något specifikt fall där Up inte antas passa), så finns då ingen kunskap att inhämta, med vilket det (att inte anta Up) förstås är ett meningslöst antagande:

 

Det enda rationella för kunskap är att anta Up generellt giltig:

 

E-teorin är allmänt rationellt giltig (vilket inte utesluter diskussion av vissa aspekter (av E-teorin)).

 

Detta är förstås ren (språklig) abstraktion, vilken kan tyckas vara utan värde, det går precis lika bra att anta, kan tyckas (kanske i enlighet med någon ”empirisk” observation), att följande gäller:

 

x*=[Up kan gälla, men lika väl inte gälla (kanske enligt någon sannolikhetsfördelning: x=αUp+(1-α)(Up gäller inte); αÎ(0,1))].

 

Dock måste (språkligt, den mer allmänna) principen (än Up) att x=x antas, annars kan ju x≠x (språkligt) gälla (eller specifikt då, så behö-ver x* inte vara x* (x*≠x*)), vilket förstås också kan struntas i, det hävdas att detta med (generella) principer är nonsens, det är simplici-ter vad som (språkligt) antas som gäller (till exempel då x*), oberoende av (meta)principer som att x=x (som då definierar att x*=x*). I det fallet måste det förstås övertygas på annat sätt än genom hänvisning till principer, särskilt då Up, det måste gås på den direkta specifi-ka problematiken, vilket allmänt betyder att ställa upp alla alternativ och sedan sluta sig till något eller några av dem, eller kanske alla, vilket givet detta arbete först och främst betyder att diskutera egenskapsbegreppet och Intet - Något problematiken. Den irrationelle som särskilt inte vill acceptera T1, utan då vill se Intet åtminstone kunna existera, kan förstås göra det (hur irrationellt det än är för en rationell), men det ligger fortsatt innanför Intet - Något problematiken, den irrationelle och rationelle är fortsatt så att säga någorlunda på samma spelplan om det inte handlar om så mycket mer än just en skillnad i syn på T1, även om det givetvis har väldiga implikationer för hur Världen kan se ut, vilket särskilt (förstås) skillnaden mellan relativitetsteorierna (som inte antar T1 giltig) och E-teorin (som antar T1 giltig) manifesterar. Detta vilket helt förändras om den irrationelle börjar hävda att det kan finnas fenomen bortom denna Intet - Något problematik, den irrationelle kanske accepterar T2 empiriskt, men vill hävda det finnas något (icke-empiriskt) bortom E, då ser definitivt den rationelle den irrationelle som just irrationell.

 

För att ta detta senare ad notam, så kanske en förutsättningslös framledning av E kan vara på sin plats, där principerna antas allt eftersom:

 

 

E förutsättningslöst

 

En första definition (som simpliciter antas gälla):

 

I) Intet=[egenskapslöshet]:

 

Ett existerande Intet äger egenskapen x*=egenskapslöshet, x* som Intet inte äger givet I:

 

Ett existerande Intet både äger och inte äger x* (på en och samma gång):

 

T1 giltigt; Intet kan inte både äga och inte äga x*.

 

Och T1 är förstås inte giltigt om Intet kan äga och inte äga x* (Intet äger och inte äger x*). Var och en har här att besluta vad den finner rätt, men det rationella antas vara:

 

R1) Att Intet inte både kan äga och inte äga x*.

 

Givet T1 följer direkt:

 

E är homogent kontinuerlig, infinit fortgående i alla riktningar (det existerar inga gränser efter vilka Intet tar vid).

 

Allmänt gäller att E’>E=min[E]=∞* kan äga gränser efter vilka Intet tar vid, men i de riktningar i vilka E’ fortsätter i all oändlighet, så gör E det med, med vilket E eventuellt kan tyckas vara större än E’, alltså att E’<∞*, men i så fall är E’ per definition finit, eftersom E=∞* är en minsta infinitet, vilket E’ då per definition inte är. Så följande gäller:

 

E’=E:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.

 

För att köpa T2 måste förstås föregående (logiska) resonemang köpas, köpas att det måste hållas till det som definieras, att det är ”förbju-det” att (kontradiktoriskt) gå emot det, att både anta något och inte anta det:

 

R2) Det som antas ((vara) sant), antas (vara sant): Det är kontradiktoriskt (falskt) att definiera x’ giltigt för x om x är antaget (sant).

 

Och köps det, ja, då gäller simpliciter T2 (givet T1); R2 är ett mer allmänt antagande än Kp (som då förutsätter Up).

 

Och givet T2 är det då sedan ”endast” att definiera vidare, i vilket särskilt då Up’’’ (E-teoretiskt) antas, att lika (olika) x också är lika, sär-skilt att ett kluster av mx i (det rena) rummet positionerat på exakt samma sätt som ett annat kluster av mx är exakt lika, då bortsett från position.