Att anta det existera xÏE (existerande i en annan dimension än E) är möjligt, men rent spekulativt, och utesluts för det vidare.

 

Värt att notera till sist i detta avsnitt är att definitionen d(x,x’)=∞* kan lura en tro att det existerar en gräns x’ vilken inte tillhör E, vilket det givetvis inte gör givet T2. Utan E-teorin är överordnad specifika definitioner vilka innehåller ) eller ], tag till exempel d(x,x’’)=d(x,x’)+d(x’,x’’), vilket tycks definiera ett gap i distansen, exkluderande x’, ett gap vilket givet t1 inte existerar, utan denna distans är kontinuerlig (givet t1). Detta definierar en så kallad platonism, att förhållanden råder, vilka inte kan definieras bort. Detta i detta fall givetvis med grund i T1, eller än mer fundamentalt med grund (om än inte med fullständig grund) i Up.

 

__________  

* Lite löst är nog det bästa att definiera 0 vara idempotent tomrum:

 

x0=0.

 

Med vilket ett mångfaldigat 0 då fortsatt är 0, inte blir något ≠0, vilket principiellt tillförs (”förvränger”) en analys. I analogi med defi-nitionen av dp (se nästa avsnitt) kan definieras att ∞’0=p, vilket även om p principiellt är något mycket litet, så är p trots allt något, prin-cipiellt (infinit) större än 0. Dessutom om 0 definieras vara icke-utsträckning (utan position), så tycks det definiera att 0=E, att 0 är över-allt och ingenstans, som positionslöst. Så 0 som idempotent tomrum är nog det bästa.

 

Tiden och rörelse

 

Givet T2 är alla x≠E finita, både till sin utsträckning och tidsligt, annars är de simpliciter E (givet T2), vilket betyder att alla x(≠E) äger en uppkomst och en fullbordan, och att tiden framskrider mellan dessa moment, måste så göra, för annars är uppkomst och fullbordan och allt ”däremellan” (superpositionellt) ett och detsamma. På samma sätt framskrider tiden i moment då inga x existerar, annars är fullbor-dan av alla x (superpositionellt) ett och detsamma som uppkomsten av x och allt ”däremellan”. Endast om inga x överhuvudtaget existe-rar, eller inte längre uppkommer, så kan det ses som att tiden står still (även om intuitionen ändå vill ha det till att tiden ”tickar på” under detta ”stillastående”). Men givetvis även ses som att tiden ”tickar” på, men då utan att något (överhuvudtaget) händer. Nåväl, tiden kan definieras framskrida, ”ticka på”, med en tidpunkt i taget:

 

t=d(tp,tp’):

 

dt=Min[d(tp,tp’)] (en minsta tidsutdräkt).

 

Givet t1 gäller:

 

d(tp,tp’)=d(tp,tp’].

 

I enlighet med vilket definieras:

 

n=n+1, där n definierar ett naturligt tal; n=1,2,3,…, och varje n antas motsvara ett tp.

 

Vilket antas gälla om n≥∞’, där ∞’ definierar det minsta infinita n (för finita n gäller det definitivt inte):

 

n=n+1; n≥∞’:

 

dt=∞’tp.

 

Givet T2 är detta rent abstrakt definition (är ∞’=∞*, så återför det till E, är dt=∞*tp=∞*=E; T2), men rationell sådan får hävdas. Särskilt det att det existerar minsta tids­utdräkter måste hävdas vara intuitivt; dt+dt+dt+…

 

Givet definitionen av dt, så rör sig ett x vilket rör sig i varje tp ett infinit antal gånger, vilket är absurt, ja, givet T2 definierar det simpli-citer att x är E:

 

t2’) Ett x rör sig i ett finit antal tp, och ”vilar” åtminstone tp mellan varje rörelse.

 

En rörelse, är en rörelse, om, och endast om, den är utsträckt; en icke-utsträckt rörelse ≤p, där p definierar en punkt (en icke-utsträckt po-sition), är ingen rörelse:

 

t2) dp≤h(x(tp))<∞*; {tp}<∞*; t2’.

 

t2 definierar att x (vilka rör sig) momentant ”hoppar” åtminstone dp=Min[d(p,p’)] i ett finit antal tp (och att x ”vilar” åtminstone tp mel-lan varje rörelse). Ett ”hopp” i vilket x inte är i några pÎh(x(tp)), för om x särskilt är i alla pÎdp(=’p), så är x i ett infinit antal positi-oner, kan x röra sig ett infinit antal gånger, vilket då är absurt (definierar x vara E). Utan x kan följaktligen endast vara i ett finit antal positioner, röra sig ett finit antal gånger, vilket givet definitionen att dp=∞’p betyder att x måste ”hoppa” över (att vara i) åtminstone dp (∞’) antal p i ett ”hopp”, en rörelse, annars är x förstås i ett infinit antal positioner, om x särskilt är i alla pÎdp, vilket då är absurt.

 

Detta är inte intuitivt, men alternativet är att x kan röra sig ett infinit antal gånger, vara i ett i ett infinit antal positioner, och att en ”rör-else” kan vara icke-utsträckt (om x till exempel ”rör” sig p i varje tp, så rör sig x dp under dt, givet föregående definitioner), minst lika ointuitivt det, och då varande i strid mot T2.

 

x

 

Givet T2 kan E antas bestå av ∞’ antal minsta volymer, mv, vilket direkt implicerar att minsta x, mx, eventuellt kan skapas genom att E (lokalt; T2) kontrakterar, så att:

 

mx={mv|mvÎmx}.

 

Givet T2 är E emellanåt helt tomt på mx: alla x är finita, så även klustret ”alla x”, så E-kontraktioner är en evig möjlighet, givet att det existerar mx, särskilt x={mx}, vilket det evident gör (i enlighet med ”empirin”).

 

mx är en volym, en mer kompakt volym, än ren volym, särskilt då mv, eftersom alternativen, punkten, kurvan, planet/ytan och den rena volymen principiellt existerar redan i det tomma rummet, så för distinktion måste mx vara mer kompakta volymer.

 

Om stöt-rörelse existerar, mx inte ständigt klyver varandra, och på så sätt fullbordar varandra, när de ”hoppar” in i varandra, så finns möj-ligheten att ett antal mx kan kvarligga vilka inte kan fullborda/klyva varandra, mx vilka på det sättet kan vara eviga, vilket strider mot T2, så:

 

mx kan fullborda sig själva, genom att sönderfalla, till mv (igen).

 

mx vilka inte kan absorbera mer mv, stöter undan mv, vid rörelse, vilket definierar en annan form av rymd-/rumrörelse än genom E-kon-traktioner. Ytterligare en annan form av rumrörelse definieras av mx om de kan attrahera mv, vilket de principiellt kan om de kan attra-hera andra mx, eftersom dessa mx består av mv, med vilket det är absurt anta mx inte kunna attrahera (rena) mv. Och att mx kan attrahera andra mx är ett evident faktum, annars skulle alla x(={mx}) vara likt lösan sand. Om nu inte ”krokar” håller ihop x, vilket förstås kan va-ra fallet, men inte endast. För ”krokar” kan inte förklara attraktion mellan mx på (lite) avstånd från varandra:

 

mx kan attrahera varandra (på avstånd från varandra, utan sammanbindande/sammanhållande ”krokar”).

 

En möjlighet givet att mv kan stötas undan, är att stänga in rum i en kammare genom vars väggar inga mv kan sippra, eller i alla fall inte tillräckligt kan sippra (igenom), och sedan komprimera detta rum (med en kolv). Utfallet av det är mx, vid tillräcklig (kompressions)-kraft, precis som utfallet är mx vid E-kontraktioner. Även om det kanske är omöjligt att uppnå tillräcklig kraft (då motsvarande den i E-kontraktioner), eller det för den delen kanske inte finns ett tillräckligt kompakt material, vilket inte tillräckligt inte släpper igenom mv; Det kan frågas hur E-kontraktioner motsvarande kan komprimera rum. Det enkla svaret är de kan det, måste kunna det, annars skulle helt enkelt inga mx/x existera (givet denna E-teori). Det mer specifika svaret ligger väl i att det är frågan om oerhört stora/väldiga fenomen (om än lokala; T2), inbegripande väldiga krafter.

 

Pressas ett kluster av mx samman, så tenderar en stötrörelse att expandera detta kluster av mx igen, till ett normalt (jämvikts)densitets-läge. Och expanderas ett kluster av mx på något sätt, så tenderar attraktionskraften hos mx att föra ihop detta kluster av mx igen.

 

mx ”hoppar” alltså (t2), vilket betyder att ett ”hoppande” mx blott dyker upp i ett mx’ (om mx gör det), och att mx på så sätt stöter till mx’. Det principiellt mest rimliga är att det stötta mx’ ”hoppar” obetingat stokastiskt efter en stöt. Och detta eftersom en centralpunkt i mx så att säga kan dyka upp var som helst i mx’ (särskilt i en kant), och med det stöter mx’ åt vilket håll som helst, eller om mx dyker upp helt täckande mx’, vilket principiellt sker om mx är minsta volymer, i vilket fall mx’ (och/eller mx, givet icke-absorbativitet, att mx och mx’ inte kan fusionera) som enda möjlighet, utan annat antagande, har att ”hoppa” obetingat stokastiskt. Detta strider dock mot den ”empiriska” uppfattningen att det existerar mer bestämda rörelseriktningar, så mx måste ”empiriskt” ”överlämna” åtminstone en approxi-mativ rörelseriktningsinformation, betingad av mx rörelse-/”hopp”riktning, till mx’. Parentetiskt sagt talar detta för en kontinuerlig röre-lse, att mx inte ”hoppar” in i mx’, utan i en kontinuerlig rörelse åker in i mx’, och på det sättet styr den riktning mx’ tar som stött av mx, vilket då för tillbaka till att en rörelse är i ett infinit antal positioner i minsta rörelse, vilket blott bara är absurt, och då strikt i enlighet med T2 betyder att x:et som rör sig är E:

 

Ett mx vilket ”hoppar” in i ett mx’ överlämnar information till mx’ rörande i vilken riktning mx’ ska ”hoppa”.

 

x={mx} är givet det föregående endast det. x kan endast förändras, annat än strukturellt (omformning av mx-klustret), om mx exogent ifrån tillförs x, särskilt genom en mx-skapelse (en rumskontraktion (motsvarande eller varande en E-kontraktion)), eller mx fråndras x, särskilt genom en fullbordan av mx. Vilket verifierar Up’’; Antas Up’’ inte gälla, så frångås alltså den E-teoretiska grunden.

 

Vad gäller superklonade mx (ett unikt mx mångfaldigat), så kan det givetvis inte förekomma i enlighet med denna E-teori, utan det exi-sterar olika mx, från varandra separata mx, om det existerar några mx.

 

Vad gäller superpositionella mx (varandra överlagrade mx, i samma position, ”punkt”), så existerar det, E-teoretiskt, mest rimligt, endast momentant när mx ”hoppar” in i varandra, och stöter till varandra; Detta hur mx stöter till varandra, hur det ”stötta” och det ”stötande” mx ”hoppar” efter en stöt, och vad det innebär för en vidare rörelse, särskilt i ett kluster av mx, kan givetvis utvecklas vidare, vilket dock blir för mycket ren fysik, så det lämnas därhän här.

 

 

Slutord

 

Det föregående definierar en Värld väsensskild från dagens konventionella Världssyn, nämligen den Einsteinska,* och den E-teoretiska Världen ska väl mest ses som en rationell referens, även om den (för en rationell) måste hävdas framstå som högst intuitiv. Det enda som verkligen förbryllar är rörelsebegreppet, det är då ointuitivt om en rörelse så ses gå genom alla positioner eller inte. Det rationella, E-teo-retiska, är då det senare, att mx ”hoppar”. Är det verkliga sva­ret att det inte existerar någon rörelse? Nej, det existerar uppenbart rörelse, till exempel en arms rörelse, den rörelsen kan knappast vara en hallucination. Kunde det fås till att kontinuerlig rörelse går genom ett finit antal positioner, skulle problemet vara löst. Men det förefaller simpliciter inte vara möjligt. För, tag ett finit antal utspridda positioner. Mellan dem kan nya positioner definieras, vilka kortar ned avstånden mellan positionerna, tills ytterst minsta avstånd, dp, råder mellan positionerna. Ytterligare definition av en position i dessa dp, definierar att dp=p för att sträckan mellan alla positioner ska vara kontinu-erlig, och sträckan bestå av ett finit antal positioner. Utsträckta positioner? Intuitionen säger nej, en utsträckning består intuitivt åtmin­stone av fler positioner än en, särskilt en position i mitten, mellan ändpositionerna på sträckan. En utsträckt position innebär vidare att något när det kommer ned i det minsta, endast kan placeras på ett sätt, hur det än placeras. En osyn­lig hand styr så att säga till exempel vasen i rätt position. Vilket ställer frågan varför en position dp är där den är, varför är den inte till exempel halva dp lite förskjutet till höger? Ett halvt dp vilket dessutom inte existerar, per definition av dp som en minsta strä­cka. Men dp kan intuitivt flyttas på (intuitivt ett halvt dp, även om det då per definition av dp inte är möjligt), vilket betyder att dp-lägena kan vara olika beroende på hur ett första dp är beläget, utifrån vilket alla andra dp är bestämda. Nej, det enda rimliga förefaller vara att en kontinuerlig sträcka definierar ett infinit antal positioner (och att särskilt ett dp kan börja i vilken som helst av dessa positioner; Särskilt då i något av de ∞’ antal positioner ett dp, i en-lighet med t1, består av), vilket då rationellt (E-teoretiskt) för till att mx måste ”hoppa”.

 

__________         

* Vilken simpliciter inte råder, givet T1/T2, eftersom denna einsteinska syn definierar ett avgränsat (finit) Universum, om än expande-rande (åtminstone i dagsläget enligt denna syn), vilket betyder att denna syn definierar Intet existera bortom Universum, Universum spän-ner så att säga ut ett utrymme (”rumtiden”) i Intet enligt denna syn, ett utrymme då omgivet av Intet, vilket självklart inte kan gälla, givet T1/T2.

 

 

Referenser

 

Den rationella grunden (föregående artikel).