Den rationella/logiska grunden

 

Ett x antas vara x, x är (definierat av ) x (x blott bara (”realistiskt”) är x, x gäller):

 

xx.

 

Givet detta gäller (xx’ (x’x)):

 

xx’; xx.

 

Utan:

 

x=x; xx:

 

A) [x=x; xx]=[x=x; xx].

 

För om A inte gäller, så gäller att [x=x; xx][x=x; xx] (B), och det är osäkert om x=x, x är antingen inte x (xx; x gäller inte), eller ett (de facto) osäkert x (x=/x; x gäller osäkert, x är antingen x, eller så inte).

 

Allmänt finns B alltid som alternativ, eftersom det allmänt blott är att förneka A, så gäller inte A (hur oseriöst det än kan förefalla att vara). Utan för att utesluta B, måste det övertygande visas att A gäller, mer specifikt visas att x=x, att x (seriöst) är oförnekbart. Den som vill visa att x=x, har först och främst att övertyga sig själv om att x=x, vilket den kan göra genom analys, eller simpliciter genom att anta att x=x. Det senare är förstås platt ett antagande. Återstår då endast om analys, kan komma fram till konstaterandet av icke-antaganden, av x vilka blott är (per se, om än kanske påverkbara av erfarandet/erfaranden som erfar x), av x vilka inte är antaganden? En analys har att börja någonstans, har så att säga att pränta ned en första sats, en första observation, antingen som ett antagande, eller som ett icke-antagande, eller om analysen börjar i antaganden, för att sedan konstatera något icke-antagande. Ett icke-antagande kan inte följa ur antaganden om ett ”icke-antagande” följer ur antaganden, är det också ett antagande, ett framlett antagande (om så antaganden endast är en del av premisserna, så gör denna del av premisserna konklusionerna till antaganden (alla premisser (inklusive slutledningsregler) måste vara icke-antaganden för att konklusionerna också ska vara icke-antaganden)) utan är en direkt given sats, i meningen att satsen beskriver/definierar, korresponderar mot, refererar till, något direkt givet:

 

Ett icke-antagande definierar direkt korrespondens mellan sats/upplevelse(/fenomen) x och fenomen ”x”.

 

Och frågan är hur den som definierar/upplever x kan vara säker på sådan korrespondens? Kan vara säker på detta erfarande? För ett erfarande är det frågan om, eftersom något som inte erfars heller inte kan definieras i en sats (och förstås inte heller erfars), annat än som: x vilka inte kan erfaras/tänkas (där x givetvis blott definierar tecknet x=«x», x inte refererar till något, inte korresponderar mot något, inte äger en intension/innebörd (annan än (självreferensen) «x»)). Nåväl, hur kan erfarandet vara säker på att x, som sats eller upplevelse (fenomen), korresponderar mot ”x”? Att erfarandet erfar x är givet, utan frågan är alltså om x korresponderar mot ”x”, eller något överhuvudtaget? Och hur väl, om korrespondens föreligger, korresponderar x mot ”x”? Erfarandet måste erfara något mer än sitt blotta erfarande (x), för att veta något mer än sitt blotta erfarande (x), för att veta något faktiskt om ”x”(x). Men hur ska erfarandet veta om så är fallet, utifrån sitt erfarande? Det måste i så fall kunna tränga utanför sig själv. Ett utträngande (transcenderande (supervenient) överskridande) vilket också måste vara erfarande, annars erfars simpliciter ingenting. Så det hela är kvar i erfarandet, erfarandet kan inte tränga utanför sig själv, och med det inte veta något faktiskt om ”x”(x):*

 

Allt rörande ”x”(x) är antaganden om ”x”; erfarandet (x) är slutet i sig självt (x=x).

 

Givet detta är det omöjligt att veta vad som egentligen gäller ”bortom” erfarandet (själva erfarandet kan vara empiri, är så i enlighet med kommande E-teori ({mx}), varför bortom sätts inom ”), i en empiri (vilken existerar per se, oberoende av förnuftet/erfarandet, om än kanske inte fullständigt oberoende av förnuftet), om en empiri ens existerar, sålunda eftersom erfarandet är slutet i sig självt. Utan erfarandet kan endast anta något om en empiri, precis som det endast kan anta något rörande allt icke-empiriskt; Diskrepans mellan x och ”x” handlar allmänt om feltolkning av premisser(/grundantaganden) eller konklusioner(/från grundantagandena framledda antaganden), den rätta tolkningen (i enlighet med premisserna) är ”x” men tolkas x(”x”).

 

Till exempel det att erfarandet erfar att ”empiriska” fotbollar (x) inte superklonar sig (inte kan skjutas i flera mål samtidigt), betyder med detta att det inte är omöjligt att eventuella empiriska x=”x” vilka eventuellt korresponderar mot x kan superklona sig. Erfarandet kan eventuellt uppleva annat (genom x) än vad som eventuellt korresponderande sker i en eventuell empiri (”x”(x)), sålunda eftersom erfarandet är slutet i sig självt, och med det inte kan se bortom detta sitt erfarande, så att säga inte kan se bortom randen för sitt erfarande (och där (bortom randen) se vad som eventuellt (egentligen, de facto) gäller).

 

Antas Up (se vidare nedan) gälla generellt, så kan x (såväl som ”x”, rationellt) inte superklona sig, men det alltså under antagande av Up, vilket förstås betyder att det från Up framledda att x inte kan superklona sig också är ett antagande. Antas inte Up, så är det principiellt öppet om x kan superklona sig (förutsatt att inget annat (Up) antas, vilket principiellt dikterar/reglerar detta (till exempel det direkta antagandet att superklonade x existerar (även om de rationellt, i empirisk mening, utan tvekan är absurda, vilket förstås direkt kan antas, men inte i förhandenvarande kontext, den vill hålla analysen mer öppen/allmän))), i vilket fall erfarandet endast har detta sitt erfarande att gå på, ett erfarande vilket alltså kan erfara något annat än vad som eventuellt korresponderande sker i en eventuell empiri (existerar ingen empiri, existerar förstås heller ingen korrespondens, existerar en empiri, är korrespondensen eventuell, eftersom korrespondens inte nödvändigtvis föreligger, och erfarandet som slutet i sig självt kan förstås inte avgöra vad som gäller), med vilket erfarandet förstås endast har att anta något rörande empiriska x=”x”, om det vill det, givet vilket det rationella i första hand är att anta det vilket ”empirin” (de erfaranden vilka antas korrespondera mot en empiri) definierar. Men inte diskretionslöst, ”empirin” måste rationellt allmänt uttryckt vara övertygande. Ger ”empirin” (den Humeska mosaiken) ingen vägledning, så kan det alternativt vara rationellt att anta empiriska x, icke-”empiriskt”. Vilket i detta arbete primärt handlar om antagandena att minsta x kan stöta till och attrahera varandra, och att (Världen) E(; T2) existerar (diskussionen rörande rörelse, i nästa avsnitt, är intressant i den meningen att det rationella, diskontinuerlig rörelse, är ointuitivt, ”empirin” skulle verkligen behövas, men når inte ned till den mikronivån, för att kanske kunna avgöra saken ”empiriskt”), se vidare nästa avsnitt. Up antas primärt för att den är rationell, att den tycks överensstämma med ”empirin” kan faktiskt hävdas vara en lycklig slump, eller om det är empirin som nedlagt Up i människan? Hursomhelst, gäller:

 

Erfarandet antar empiriska x (på vilket sätt det än hävdar sig besitta empirisk kunskap), eftersom erfarandet är slutet i sig självt, rationellt i första hand i enlighet med övertygande ”empiriska” observationer (i den Humeska mosaiken, i den ”empiriska” erfarenheten), i andra hand i enlighet med övertygande icke-”empiriska” observationer/erfaranden/analys.

 

Ett antagande/erfarande (x) vilket den erfarande måste anta vara just detta erfarande (x), för att det (kategoriskt) ska vara det (x=x), vilket definierar den svaga Identitetsprincipen:

 

Ip’) x=x.

 

För antas inte Ip’, så gäller i analogi med ovan att det är osäkert om x=x, x är antingen inte x (xx), eller ett (de facto) osäkert x (x=/x).

 

x kan alltid revideras, så att anta x vara osäkra tillför ingenting. Och att anta x kategoriskt inte vara x välter så att säga analysen redan från början. Dessutom, om övertygelsen är stark rörande något x, att x=x, så finns ingen anledning att definiera x vara osäkert (särskilt som det alltid är möjligt att revidera x) eller att definiera x inte vara x (varför direkt definiera emot sin övertygelse?). Utan ett antagande av Ip’ är det rationella (att det (med övertygelse, eller inte) antagna är det antagna), vilken antas för den vidare (rationalistiskt) i övrigt också antaget varande rationella definitionen:

 

Om x och y äger identiska, exakt samma, egenskaper (x’), så är x och y samma, unika, x:

 

(Inget annat än) {x’}Îx,y ® x=y ({x’} ska utläsas kluster=”mängd” av x’: mängd inom ”, eftersom det är ett ”högre ordningens” begrepp (predikat), vilket det inte finns fog för att anta helt utan vidare):

 

Up) x=[unikt x].

 

Antag inte, då äger, säg x, åtminstone en egenskap (x’’) vilken särskiljer x från y:

 

({x’}±x’’)Îx; {x’}Îy.

 

Och x och y är olika (xy), de äger åtminstone en varandra särskiljande egenskap, nämligen då x’’. Vilken om inte heller den (x’’) särskiljer x och y, definierar x och y vara identiskt samma, unika, x, vilket då definierar Up.

 

Begreppet egenskap definieras inte närmare redan så här initialt i analysen, det sätter så att säga analysen i förväg, går analysen i förväg, utan ”egenskap” antas simpliciter äga normalspråklig betydelse som något karaktäriserande något. Vad ”egenskap” mer specifikt är, fundallogiskt, särskilt E-teoretiskt, kommer att visa sig.  

 

Givet Up, Unicitetsprincipen, fundamentet för all vidare analys (bortsett från Ip’), så följer direkt Unifieringsprincipen:

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Alltså att funktioner av x, kan reduceras till det (i enlighet med Up) unika x.

 

Givet Up, följer vidare direkt Kontradiktionsprincipen:

 

Kp) x≠y.

 

För om x är ett unikt x, så kan x givetvis inte vara något annat x, än x, x följaktligen inte vara y(x, givet Up). Utan x är alltså x, vilket definierar den starka Identitetsprincipen:

 

Ip) x=x.

 

Att x=x i enlighet med Up, sålunda definierande att x är ett unikt x, att det inte existerar några andra x=y, än x, vilket formellt då definieras av Kp, att x≠y, utan x är alltså =x (Ip), det unika x (Up).

 

Up definierar sålunda (alla) x vara unika.

 

Följande definieras:

 

Ha) x=¦(x’).

 

Ha, homogen ”atomism”, definierar att alla x’ är exakt likadana (till skillnad från om de skulle vara olika (heterogen ”atomism”)), om än givetvis, i enlighet med Up, inte identiska, om det inte endast är frågan om ett x’ (vilket om olika x’, betyder att x’ äger olika positioner, i rumslig eller tidslig mening, eller existerar i olika dimensioner (vilket kan betyda att x’, eller x, kan existera i samma position, men i olika dimensioner, se vidare det kommande)).

 

Ha är nödvändig för att bevisa följande två principer åtminstone vara konsistenta på fundamental (icke-funktionell nivå, se vidare nedan), bevis i vilka x är x’ (i Ha):

 

För det första Fp, Förhållandeprincipen:

 

[x`~y`]≠[x~y]:

 

[x(x)`~y(x)`]≠[x~y(x)]:

 

[x~x]≠[x~x]; Up’:

 

Fp) [x`~y`]=[x~y]; Kp.

 

För det andra Dp, Distributiv princip:

 

[x~y]’≠[x’~y’]:

 

[x~y(x)]’≠[x(x)’~y(x)’]:

 

[x~x]’≠[x~x]; Up’: 

 

x’≠x; Up’:

 

x(x)’≠x:

 

x≠x; Up’:

 

Dp) [x~y]’=[x’~y’]; Kp.

 

Fp definierar att relationer inte förändras, om argumenten förändras lika mycket, specifikt definierat av `, så om ’ används istället för ` när Fp nyttjas, så äger ’ den intensionen: ’=`.

 

Antas till exempel följande:

 

[x~y]’≠[x’~y]:

 

Så följer i analogi med Dp-beviset att:

 

[x~y]’=[x’~y].