Världen

 

För vidare logisk definition är det oerhört nyttigt att ha en åtminstone skissartad värld som grundval, särskilt vad gäller begrepp som Intet och 0, en grundval vilken kan definieras givet föregående avsnitts principer:

 

Intet definieras:

 

Intet=[egenskapslöst x]:

 

x’Î[existerande Intet]; x’=egenskapslöshet.

 

Per definition av Intet (som egenskapslöst) gäller dock:

 

x’Ï[existerande Intet].

 

Vilket sammantaget definierar en kontradiktion, i strid mot Kp:

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte.

 

Parentetiskt:

 

Om element antas tillhöra Intet, så är dessa element (per definition) egenskapslösa, och alltså Intet:

 

element={x’}; element≠Intet:

 

egenskapslös=elementlös (elementlös vilken ”den tomma mängden” antas vara):

 

Intet=[den tomma mängden].

 

Detta viktigt att känna till vid matematisk (mängdteoretisk) definition, alltså att ”den tomma mängden” inte existerar. Utan det begreppet ska (rationellt) ersättas med 0 enligt någon definition, se vidare nedan.

 

Givet T1 antas:

 

E>0*; 0*=[icke-utsträckning (utan position)]; Intet<0*<p; 0* är egenskapsmässigt en egenskap mindre än p=[icke-utsträckning med position (punkt)]:

 

E+E>0*+E; Fp:

 

E>E; 0*ÎE, Up’.

 

E>0*+E; 0*ÏE, Up’.

 

Kontradiktioner i båda fallen, i strid mot Kp, med vilket det följaktligen inte behöver tas ställning till om 0*ÎE eller inte, utan E≤0*, <0* definierar (det icke-existerande) Intet, så:

 

E=0*.

 

0* är alltså en icke-utsträckning, utan position, en positionslöshet vilken definierar utsträckning, antag inte:

 

0*≠d(p,p’); d(p,p’) är en kurva mellan p och p’ (en utsträckning):

 

0*+d(p,p’)≠d(p,p’)+d(p,p’); Fp:

 

0*+d(p,p’)≠d(p,p’); Up’:

 

d(p,p’)≠d(p,p’), givet att 0* är en icke-utsträckning, vilken följaktligen inte lägger (adderar) något till d(p,p’):

 

0* är en utsträckning; Kp.

 

Givet detta antag:

 

E<∞*=[minsta infinitet]:

 

E+∞*<∞*+∞*; Fp:

 

E+∞*<∞*; Up’:

 

E≥∞*; Kp

 

Givet detta antag:

 

E>∞*:

 

E+E+∞*>∞*+E+∞*; Fp:

 

E+∞*>E+∞*; Up’ (här är det evident likgiltigt var ∞* unifieras, se vidare nästa avsnitt):

 

T2) E=∞*; Kp.

 

Om ∞* äger en gräns någonstans, så existerar åtminstone 0* bortom denna gräns givet T1:

 

E=∞*+0*:

 

∞*Î0*; E=0*:

 

∞*≤0*.

 

Givet detta antag:

 

∞*<0*.

 

Vilket sålunda definierar E=0* vara större än ∞*, vilket E givet T2 inte kan vara, så:

 

T2.1) ∞*=0*.

 

Antag:

 

x≠E; xÎE (xÏE givet T2, definierar x i en annan dimension än E, vilket utesluts (som absurt)):

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

I) x=E; Kp.

 

Givet T2 är x≠E(; xÎE) finita x, eftersom E är en minsta infinitet. Antag inte:

 

x≠E; x=[infinit x]:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

x=[finit x]; Kp.

 

Givet T2 är frågan hur x(≠E) kan uppkomma. Det evidenta svaret, förutsatt att det inte existerar några andra dimensioner än E, är att det är E som skapar x, intuitivt genom att (lokalt; T2) kontraktera:

 

E skapar mx, minsta beståndsdelar, minsta x, genom att kontraktera:

 

E ® mx.

 

mx vilka följaktligen är komprimerat tomrum/vakuum/volym:

 

mx=mx|[{mv}Îmx]; mv=[minsta volym].

 

mv antas äga exakt samma egenskaper (bortsett från position), vilket i enlighet med I betyder alla egenskaper nödvändiga – eller tillräckliga, ett begrepp vilket dock ger tanken idén att det kan existera redundanta egenskaper i mv – för att kunna definiera/skapa alla de x vilka kan förekomma i E. Detta vilket vidare, i enlighet med Up’’, betyder att samma {mv} äger samma egenskaper, inte äger olika egenskaper, vilket till exempel betyder att en likadan {mv} inte i ena fallet kan definiera ett stabilt mx, i andra fallet ett instabilt mx, vilket fullbordas, mer rigoröst:

 

Antag mx endast bestå av ett mv mer än mx’:

 

mx=mx|[({mv}+mv)Îmx]:

 

mx-mv={mv}=0^.

 

mx’=mx’|[{mv}Îmx’].

 

En likadan {mv} är alltså vad gäller mx instabil, vad gäller mx’ stabil, vilket kontradikterar att mv, och med det även {mv} (i enlighet med Up’’), äger exakt likadana egenskaper:

 

Homogen atomism råder, alla mx är exakt likadana (äger identiskt samma egenskaper, bortsett från position):

 

At är giltig.

 

En At-giltighet vilken då vilar på antagandet att mv äger exakt likadana egenskaper (bortsett från position), vilket måste hävdas vara ett rationellt antagande.

 

Vilka vidare egenskaper kan mx tänkas äga:

 

Existerar stöt-rörelse, mx kan knuffa till varandra, så får mx inte fusionera när de rör sig in i varandra, med vilket mx inte får vara för ”mjuka”:

 

Förutsatt att stöt-rörelse (mellan mx) existerar, så är mx relativt ”hårda”.

 

För existensen av mer sammanhållna x={mx}, så måste mx antingen kunna haka i varandra, eller äga en på avstånd (blott) attraherande kraft (attraktionsförmåga).

 

Även om mx är relativt ”hårda”, så är det ointuitivt se mx äga krokar och hakar, för att kunna bli (fast)krokade av andra mx eller/och haka tag i andra mx, och detta då exakt lika konstruerat på varje mx (givet At). Och dessutom måste mx givet detta träffa varandra på rätt sätt, så att de kan kroka i varandra, en hake så att säga kan falla i en ögla.

 

Nej, attraktion förefaller mer rimligt, att mx så att säga äger sugkraft, vilken givet ”empirin” kan sträcka sig oerhört långt, med vilket tvivel genast infinner sig, för hur kan något så litet kanske äga kraft nog att sträcka sig över hela Universum, åtminstone över ett solsystem? Alternativet till mx (partiklar) är att Universum är ett kraftfält så att säga bestående av långa trådar, eller snarare är en homogen helhet (lite motsvarande vad Einstein definierar),* vilket definitivt inte är intuitivt.

 

Fullbordan, givet mx, och att stötrörelse existerar, kan genom klyvning endast ske om flera mx på en och samma gång rör sig in i ett mx, och genom det då klyver mx. För om ett mx klyver ett annat mx, kan ingen stötrörelse existera, utan mx fullbordas istället för att röra sig, om mx rör sig in i varandra. För att alla mx ska kunna fullbordas givet detta, så måste de alla kunna fullborda sig själva:

 

mx äger en (endogen) fullbordanskraft (mx ® 0^).

 

En fullbordan som så att säga omvandlar mx till ett moln av ren volym (vilket sprider sig i E och blir ett med E (”molnet” efter ett fullbordat mx diffunderar ut i E)).