Fundamental logik

x≠{x’}:

x+x+{x’}≠{x’}+x+{x’}; Lp:

x+{x’}≠x+{x’}; Up’:

Up’’ giltig; Kp.

Mer specifikt bevis av att alla xÎE är finita(/ändliga) ‒ antag inte:

x>E:

x+x>E+x; Lp:

x>x+x’; Up’, där x’ är eventuell del av E vilken inte tillhör x:

x≤E; Kp, vilket givet att x≠E:

x<∞*.

Antag mer allmänt:

x≠E:

x+E≠E+E; Lp:

E≠E; Up’(; xÎE):

x=E; Kp.

Vilket kan förefalla kontradiktoriskt, men faktiskt är intuitivt, givet T1, i enlighet med vilket alla (existerande) x(≠E) åtminstone måste existera som (eviga) möjligheter (inte ens en möjlighet kan (rationellt) uppkomma ur(/i) det icke-existerande Intet, eller för den delen försvinna i, övergå i att vara det icke-existerande Intet), med vilket frågan särskilt är hur x, vilka inte endast är möjligheter i E, kan skapas, vilket återkommes till i nästa avsnitt.

Antag vidare:

x≠x’:

x+E≠x’+E; Lp:

E≠E; Up’(; x,x’ÎE):

x=x’; Kp.

Vilket särskilt gäller för rationella superpositionaliteter, men inte generellt, så här för Lp kategoriskt fel (och inget litet fel heller); Samma konklusion erhålls om x+x’ i enlighet med Lp, istället för E, läggs till på ömse sidor om ≠.

Ett annat fall då Lp för fel:

Antag att y och z kan vara olika även om de äger ett kluster ({x}) av gemensamma egenskaper:

y={x}’+{x}≠z={x}’’+{x}:

{x}’+{x}+{x}’+{x}’’≠{x}’’+{x}+{x}’+{x}’’; Lp:

{x}+{x}’+{x}’’≠{x}+{x}’+{x}’’; Up’.

Vilket givet Kp då definierar att y och z inte är olika, men nog kan x enligt erfarenheten vara olika trots att de äger ett kluster gemensamma egenskaper, tänker särskilt på siamesiska tvillingar.

Särskilt de två senare exemplen raserar förtroendet för Lp, kanske duger Lp i viss kontext, i vilken det följaktligen, innan Lp nyttjas (ex ante), rigoröst måste utredas om Lp kan nyttjas, är rationell och ger rationella resultat (i sin kontext), generellt kan Lp (ex ante) definitivt inte antas giltig, och detsamma måste (ex ante) konstateras gälla för andra principer utöver dem i föregående avsnitt, alltså Den rationella grundens principer:

Principer utöver Den rationella grundens kan inte tas för givna (utan eventuellt antas efter ex ante analys i viss kontext).

Ett bevis av FT (Fullständighetsteoremet) med hjälp av Lp visar ytterligare på problematiken analysen här är inne på, där X definierar en teori (bestående av satser x):

x*|xÏX per framledning, utifrån xÎX, men (oavgörbara) x*ÎX likafullt:

x*|x+x+x’ÏX+x+x’; Lp, X=x*+x+x’:

XÏX; Up’:

FT) x*|xÎX; Kp.

x* måste sålunda tillhöra X per framledning, om nu inte x* är antagna som axiom (oavgörbara x existerar inte).

Istället för resonemanget i föregående avsnitt kan alltså FT slutas till med hjälp av Lp. Dock är detta senare FT-resultat intuitivt omöjligt att förklara (per se), det enda som kan sägas är att Lp för till, bevisar FT, alltså det rent abstrakta (blott tänkta) tillägget av x+x’ på bägge sidor om Ï, jaha? Resonemanget/bevisföringen i föregående avsnitt förklarar varför FT gäller, vilket självklart är väldigt mycket mer tillfredställande än detta senare Lp-bevis av FT: Argumentation, argumentation, argumentation, ”kontinuerlig logik”, som det uttrycktes i föregående avsnitt, är (rationellt) A och O.

__________

* xÎx; x≠x, är simpliciter absurt, att x som större eller mindre än sig självt (x>/<x) kan tillhöra sig självt (även holistiskt/meridioistiskt, är x={x’}±q={x’}±q, alltså varken större eller mindre än sig självt, att holistiska/meridioistiska x är större/mindre än det ursprungliga {x’} har inte med saken att göra, det viktiga är vad x är, nämligen då {x’}±q (holistiskt/meridioistiskt)).

Givet T1 är sålunda möjligheter, möjliga x(ÎE), eviga, alltid existerande. Möjliga x vilka även kan kallas ”virtuella x” (”x”). Hur, givet T2, går det till när ”x” övergår i att vara (faktiska, realiserade) x, blir (till) x, när x skapas? Givetvis förutsatt att x kan existera, vilket x evident kan, E (sedd på med ”empiriska” ögon) är inte total tomhet, blott och bart rent rum (i alla fall inte i skrivande stund); Överhuvudtaget inte existerande ”x” kan inte tänkas, för om ”x” tänks, så existerar ”x” (åtminstone rent abstrakt (blott tänkt)), och de kan givetvis (som icke-existenser) inte realiseras (som x). Om ”x” aldrig tänks (inte av någon), så kan ”x” existera ändå, och kanske realiseras någon gång, men förstås utan att x kan uppfattas/tänkas, för då tänks ju x/”x”. ”x” (eller x) vilka tänks men vilka aldrig (kan) realiseras som x vilka inte är tankar eller (icke-tankeliga) ”x” är rena abstraktioner (något blott tänkt); Tankar, och icke-tankeligt vilket inte är (rena) ”x”, är {mx}, rena ”x” är faktiskt tomrum ({mv}), men då innehållande, ägandes möjligheten ”x”, se vidare det kommande.

Ja, först och främst kan konstateras att E emellanåt är helt tomt på x, för om det alltid (någonstans i E) existerar x i E, så är x=[alla x] ett infinit fenomen i strid mot T2:

E är emellanåt helt tomt på x.

Även ett mellanting mellan rent (”stilla”) rum och x i mer faktisk betydelse är x, vilka kan kallas rumrörelse:*

E är emellanåt helt ”stilla”, rent rum (icke helt ”stilla” rum, rumrörelse, är x).

E måste givet detta kunna skapa rumrörelse (i E), för att E inte fortsatt ska vara ”stilla”, men mer än detta (att vara en ”primus motor” på detta sätt) antas E inte kunna ”göra”(/vara) ‒ det är avancerat nog, är faktiskt (holistiskt) skapande ur Intet, även om det att E är infinit intuitivt har betydelse, att något infinit, så att säga genom en minsta rystning, inte ens marginell i förhållande till infiniteten, men väldig i förhållande till det finita, kan ge upphov till något finit, är åtminstone i någon mån intuitivt ‒ det tenderar absurt mot att göra E till något ”intelligent”:

E kan skapa rumrörelse (och endast rumrörelse).

Intuitivt komprimerande rumrörelser, E-kontraktioner, vilka (eventuellt) då får ”x” att bli x, mer specifikt antas:

mv=min[volym] (mv är minsta volymer):

E=∞’mv; ∞’=min[infinit naturligt tal].

mv är rent abstrakt definition givet T2, alltså inga eviga x, utan vad som ytterst existerar är blott det homogena, kontinuerliga E, men hursomhelst, givet mv, så gäller i E-kontraktioner (och andra rymdkontraktioner, se vidare nedan) att mv ”hoppar” (se vidare nedan) in i varandra och skapar ett åtminstone någorlunda stabilt x, vilket antingen är (fortsatt) absorptivt (absorberande mv), eller stabilt, i meningen inte absorptivt (inte absorberande mv).** Stabila x stöter undan mv i sin väg, absorptiva x absorberar mv i sin väg. Om x ständigt är absorptiva, så tenderar det mot eviga x, att absorption kan motverka avsöndring (att x avsöndrar mv) eller klyvning av x (att andra x ”hoppar” in i x och klyver x, se vidare det kommande), alltså att absorption kan få x att (evigt) fortexistera. Givet T2 får förstås ingen sådan möjlighet existera, så:

x tenderar mot stabilitet (mot att vara icke-absorptiva), om de inte är stabila redan vid sin skapelse (i rymdkontraktioner).

Stabila x som avsöndrar mv och efter det blir absorptiva, tenderar med det (förstås) att återigen bli stabila, med vilket återigen möjlighet för eviga x föreligger:

Stabila x vilka avsöndrar mv fullbordas (återgår till att vara rum (mv, igen)), blir inte absorptiva x, vilket förstås betyder att x eventuellt endast kan vara absorptiva i ett inledningsskede:

I) Stabila x består av samma (n) antal mv, av samma mängd/volym rum(/”energi”), och fullbordas alltså när de avsöndrar mv (eller klyvs), och följaktligen är stabila x minsta x=mx (mx=min[x], vilket (noterbart) framleder sig självt i sammanhanget).

För annars, i strid mot Up’’’, så kan samma antal mv (i mx) i ena fallet vara stabilt, i andra fallet innebära fullbordan; Up definierar att identiskt är identiskt, inte att väldigt lika måste vara väldigt lika, med det kan antas gälla, så att säga i enlighet med Up:s anda:

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy].

Och om mx består av samma antal mv, så är mx definitivt väldigt lika, då bortsett från position (alltså trots att de är olika (existerar i olika positioner)).

Detta vilket förstås betyder att stabilitet inträder när mx uppnår n antal mv, antingen direkt i rymdkontraktionen, eller efter viss tids absorption.

Stabila mx är sålunda minsta x vilka fullbordas om de klyvs eller avsöndrar mv (detta direkt/omedelbart eller efter viss (kort) tid av instabilitet). Avsöndra mv vilket mx måste kunna göra, för att inte möjlighet för eviga mx ska föreligga:

Alla stabila mx kan avsöndra mv (mv faller så att säga bort från, av mx) och fullbordas direkt (eller nära nog direkt) när de avsöndrar mv eller klyvs (av andra mx).

Vilka egenskaper äger (stabila) mx? Ja, för att mer fast hålla samman i kluster av mx (x={mx}), klustret av mx inte är likt lösan sand, så måste mx kunna attrahera varandra, vilket givet att mx (och a) fullbordas om mx söker sända ut något (aÎmx) betyder att mx i så fall blott bara äger attraktionskraft, mx äger så att säga en osynlig hand som för andra mx mot mx, vilket är ointuitivt, en ointuitiv kvasiholistisk kraft. Detta det absurda uteslutet att mx så att säga äger änterhakar de kan kasta mot varandra och hala in varandra med, eller att de kan sända ut a (i strid mot I), det senare vilket blott bara är absurt, att mx skulle vara så avancerade att de kan sända ut satelliter (a) vilka kan greppa tag i andra mx och dra dem mot (moder-)mx, nej, definitivt inte:

mx är ”döda” inte särskilt avancerade tingestar/entiteter (vilka särskilt inte äger ”hakar” eller ”änterhakar”, eller kan sända ut a).

Särskilt magnetism tycks dock implicera att mx äger (denna ointuitiva blotta, rena) attraktionskraft, för utan attraktionskraft måste mx (ytterst, i magnetfält) stötas (se vidare nedan) runt i sin ”cirkulära” bana, vilket platt förefaller absurt/omöjligt. Med (mx-)attraktionskraft, så förklaras magnetism så att säga av att svansen attraherar huvudet, med vilket förstås magnetfält kan cirkulera. Även rörelse i enlighet med ”empirin” är svår att förklara utan (mx-)attraktionskraft (se vidare nedan). Och att x är ”fixerade”, till exempel människan vid Jorden, är också svårförklarligt utan attraktionskraft, för utan attraktionskraft är det endast stötrörelser (se vidare nedan) som kan ”fixera” x, så att säga hålla, föra x på plats.

Givet att mx äger attraktion(skraft), så kan mx givet I(/Up’’’) eventuellt endast växla mellan att vara attraherande, repellerande eller neutrala (varken vara attraherande eller repellerande), vilket kan uteslutas givet att mx är ”döda” ting (det är för avancerat för dem):

mx äger (ständig) attraktionskraft (och endast attraktionskraft, med vilket repellation (förstås) är stötrörelse (se vidare nedan)).

Om mx-attraktionskraften sänds ut med infinit hastighet, så är mx med denna sin attraktionskraft =E i enlighet med T2 (Allt infinit är i enlighet med T2 identiskt (med) E), förstås kontradiktoriskt, och med finit hastighet är frågan hur mx-attraktionskraften kan ”veta” i vilken riktning den ska attrahera, förstås mot mx, vilken den ganska självklart inte kan ”veta” (som det ”döda” fenomen mx är, inkluderande dess eventuella attraktionskraft):

Om mx äger attraktionskraft så äger (alla; I) mx ett sig omgivande mot mx attraherande finit attraktionsfält.***

En attraktion vilket principiellt även kan attrahera själva rummet, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som ju består av mv, så kan mx även attrahera själva rummet, som ju också består av mv, med vilket rumrörelse förorsakad av mx är definierad, vilken eventuellt kan bli mx-skapande; mx-attraktion tenderar så att säga att gröta ihop rymd kring x, vilket kan hävdas tala emot att mx äger attraktion, utan att gå vidare in på det.

En annan form av rymdrörelse, vilken även den eventuellt kan bli mx-skapande, är skapad av stabila mx som, redan nämnt, stöter undan mv, detta särskilt förstås när mx ”hoppar” (se vidare det direkt påföljande), eller mer allmänt uttryckt rör sig.

Om mx är kvar i samma position, så har mx (förstås) inte rört sig, utan mx måste ”hoppa” ett stycke, en distans, utan att vara i denna distans, vid rörelse (kontinuerlig rörelse existerar inte, ointuitivt, men så är det då rationellt blott):****

mx ”hoppar” (vid rörelse).

Givet detta, och förutsatt att det är frågan om stabila mx vilka inte klyver varandra, så blott uppkommer (superpositionellt) ett ”hoppande”, ”stötande” mx i (ett ”stött”) mx’, med vilket mx’ så att säga inte kan veta varifrån mx kommer, vilket om mx dyker upp helt täckande mx’, vilket principiellt är fallet om mx och mx’ (till omfånget) är minsta volymer, eller om mx ”centralpunkt” dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, betyder att mx’ måste ”hoppa” obetingat stokastiskt (helt slumpmässigt, åt vilket håll som helst), vilket strider mot den ”empiriska” uppfattningen att x kan röra sig i bestämda riktningar (med vilket även mxÎx måste kunna göra det). Om mx och mx’ inte är minsta volymer, och mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt”, så ”flippas” mx’ åt något håll beroende på hur mx dyker upp i mx’, vilket inte heller definierar bestämd rörelse (utan även det kan definieras definiera obetingat stokastisk stötrörelse, även om mx’, i enlighet med Up’’’, ”hoppar” åt exakt samma håll om stötande mx dyker upp på exakt (identiskt) samma sätt/ställe i mx’, då givet att mx ”centralpunkt” inte dyker upp i mx’ ”centralpunkt” och att mx och mx’ inte är minsta volymer). Utan för (mer) bestämd rörelse måste ett ad hoc antagande tas till, nämligen att mx överlämnar riktningsinformation till (kommunicerar med) mx’, att åtminstone någorlunda ”hoppa” i viss riktning, vilket definitivt inte är intuitivt (snarast så ointuitivt något kan vara), men, ska ”empirin” tros på så:

Ett stött mx ”hoppar” åtminstone någorlunda i ett stötande mx ”hopp”-riktning (genom att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx, detta då i enlighet med ”empirin”); Hur stötande mx ”hoppar”, om alls, efter en stöt, definieras inte specifikt, men nära till hands ligger att anta att de ”hoppar” obetingat stokastiskt, att det stötta, initialt ”vilande”, mx också ”stöter” till det stötande mx, men som ”vilande” förstås inte kan överlämna någon riktningsinformation, med vilket obetingat stokastiska ”hopp” är det enda (rationella) alternativet, då för de stötande mx efter sina stötar på stötta mx.

Enskilda, inte (av andra mx) attraherade mx (vilket knappas är särskilt vanligt, men för analysens skull så förutsätts det här i alla fall), måste hela tiden stötas vidare för att fortsätta röra sig. Vilket betyder att stötta mx, då opåverkade av exogen attraktion, måste tillhöra ett x(={mx}), särskilt ett lite större x, för att kunna röra sig lite längre (och mer linjärt) på egen hand,***** i vilket fall initialt stötta eller attraherade mxÎx startar en (succesiv) stötrörelse (Fr) i x, vilken om den är tillräckligt kraftig drar med sig (genom Fr:s attraktionskraft) övriga, icke-stötta mxÎx. Dessa övriga mx vilka för det första, om de dras med av Fr, tenderar att initiera nya stötrörelser, vilka så att säga håller igång Fr, och för det andra genom sin attraktionskraft (på Fr) påverkar, styr Fr:s riktning. Om Fr är för stark slits x sönder, lämnar Fr x (även om Fr förstås också är x), kanske med sig dragandes vissa delar av övriga, icke-stötta mxÎx.

T1 är det fundamentala teoremet i föregående Världssyn, E-teorin, i enlighet med vilken Intet så att säga inte ens är 0*=[icke-utsträckning (utan position)], vilket intuitivt (åtminstone) är E(=∞*), och alltså inte är Intet: 0* existerar som positionslöst så att säga överallt och ingenstans, då definierande (åtminstone) E, vilket på sitt sätt konfirmerar T1 (och det måste hävdas vara intuitivt att Intet sett som inte ens varande icke-utsträckning (per se) inte är existens); E≠0* ® E+E≠0*+E; Lp ® E≠E; 0*ÎE, Up’ ® E=0*; Kp. Men Lp är då inte tillförlitlig, så detta bevis får då tas med en nypa salt (även om resultatet är intuitivt, allt tidigare beaktat, särskilt rörande T2 i Lp-avsnittet).

Tilläggas kan att mx är volymer (även om inget sagts om mx form i det föregående, så torde volym redan föresväva tanken), principiellt eftersom punkter, kurvor och ytor redan existerar i det tomma rummet, så mx kan av rent distinktionsskäl uteslutas vara detta, dessa med detta rent abstrakta (matematiska) begrepp, utan mx är då mer kompakta volymer, än mv, eller mer allmänt uttryckt, än tomrum, ren volym, vilket givet E existerar, i områden helt tomma på mx (omgivande mx), med vilket ren volym inte är ett rent abstrakt begrepp, ren volym vilket givetvis också är ett matematiskt begrepp. Dock får det matematiska volymbegreppet inte ses som direkt relevant också i E: mv kan vara >, < eller = matematikens minsta volym, som är en tetraeder (min[d(y,p)]; pÏy; y=min[d(dp,p)]; pÏdp; dp=min[d(p,p’)]), ja, mv, eller då motsvarande mv (”utskuret” i den homogena rymden), eftersom mv då inte är något specifikt (evigt) existerande (givet T2), är knappast något så specifikt och distinkt som en tetraeder.

__________

* Det kan tänkas att det ytterst inte handlar om rent rum, utan om något mer kompakt, homogent, odelbart, men intuitivt och i någon mån i enlighet med ”empirin” så handlar det om rent rum, vilket det i detta arbete antas handla om; Principiellt spelar det ingen roll om det antas handla om rent rum eller om något mer kompakt, den enda skillnaden är att mv ska ses som något mer kompakt, då till skillnad från om mv ses vara rent rum, ren volym.

** Med detta kan i princip en kolv i cylinder i vakuum (rent rum) ”empiriskt” bevisa detta. En kolv som när den skjuts mot botten av cylindern skapar (ytterst) mx, och vilken givet att rum är något, vilket det måste vara för att kunna skapa mx, inte kan dras ur en tillräckligt lång cylinder. Detta förutsätter dock att det finns något material som inte (tillräckligt) släpper igenom rum (mv), vilket det knappast torde finnas, det kräver ju att mx i materialet är oerhört tätt packade, troligen så tätt packade att det handlar om en explosion (en stötrörelse primärt (omfattande många mx)) snarare än ett tätt packat material. Men skulle det finnas ett sådant tätt material och mx inte skapas när kolven (med tillräcklig kraft) förs mot botten av cylindern, eller kolven (med tillräcklig kraft) kan dras ur cylindern (givet att rum inte kan tänjas hur långt som helst, vilket det särskilt i enlighet med T2 inte kan, och mer allmänt är det också intuitivt), så bevisar det Intets existens. I det senare fallet finns två möjligheter (givet föregående parentes), antingen existerar rum överhuvudtaget inte, utan ”rum” är (intuitivt förstås absurt) Intet, eller så existerar rum men det kan slitas sönder (över tänjningsgränsen) och Intet på så sätt uppstå mellan de isärdragna rumsdelarna, dessa ”mellanrum” vilka intuitivt också är rum, men principiellt är de inte det om rummet kan slitas sönder.

*** mx är så att säga en jättelik partikel, eftersom attraktion i enlighet med ”empirin” kan nå långt (särskilt när den kallas gravitation), med mx i centrum, vilket för in tanken på att attraktionsfältet kring mx är förtjockad (attraherande) rymd, vilket dock inte är ett nytt specifikt antagande vilket tillför något, eftersom om mx kan attrahera andra mx, som då består av mv, så kan mx principiellt också attrahera mv (rymd). Nej, det centrala är mx attraktion, vilken mv inte kan äga, för om mv äger attraktion, så existerar det ständigt attraktion, i alla positioner i E, vilket (rekonstaterat) definierar eviga specifika fenomen (i alla positioner i E), i strid mot T2. Så mv äger givet T1 inom sig, immanent, latent, endast möjligheten för attraktion, vilken övergår i reell attraktionskraft i mx (om mx äger attraktionskraft) eller eventuellt tidigare, i ”förtjockad” rymd (vilken består av överlagrade mv, vilka inte är mx (initiala absorptiva mx, eller då stabila mx)). mv äger alltså inte någon (egen) reell attraktionskraft. Och enskilda mx äger knappast, ja, kan utan vidare uteslutas äga tillräcklig attraktionskraft för att förtjocka rymd, även om mx attraktionskraft (i enlighet med ”empirin”) når långt. Utan det är eventuellt mx i mängd, i x, som kan förtjocka rymd (om nu mx äger attraktionskraft).

**** Identiskt med detta konstaterande är p-lång rörelse ingen rörelse, utan rörelse är åtminstone dp-lång; dp=min[d(p,p’)]. Åtminstone dp-långa rörelser i vilka mx då inte är (existerar) i d(p,p’) i ett ”hopp” mellan p och p’. För att ändå mer specifikt analysera p-lång rörelse (kontinuerlig rörelse), så måste det särskilt vetas hur många p:n ett dp består av:

En utsträckning antas vara icke-utsträckt så länge den består av som mest n^ antal p, där n^p är ett finit antal p:

A) np=p; n≤n^<∞’.

Tillägg av m, ett finit, antal p, till n^p, antas definiera dp, en minsta utsträckning:

B) n^p+mp=dp; m<∞’:

p+mp=dp; A:

(1+m)p=(n^+m)p; B.

Vilket definierar en kontradiktion om n^>1, vilket gäller, vilket givet Kp definierar att:

t2) ∞’p=dp:

np=p; n<∞’.

I enlighet med T2 är ∞’=∞*, vilket förstås kontradiktoriskt definierar dp vara E, så detta handlar om rent abstrakt (matematisk) definition, om än kanske med viss rationalitet(/intuition). Nåväl, givet detta matematiska, så rör sig ett mx(/x) vilket (kontinuerligt) rör sig genom alla pÎdp sålunda infinit många gånger, vilket simpliciter är absurt, alltså att ett mx är i ett infinit antal positioner under minsta rörelse. Dessutom är då varje rörelse genom varje p i/genom dp p-lång, för om varje rörelse genom varje p i/genom dp är åtminstone dp-lång, så är minsta rörelse infinit lång, vilket förstås är absurt. En p-lång rörelse vilken då är en icke-utsträckt rörelse, och med det förstås inte är någon rörelse. Om det (p-långa rörelser) ändå antas vara rörelser, så måste varje p-lång rörelse genom varje p i/genom dp ta (icke-utsträckt) tp-tid (en tidpunkt), för om varje rörelse genom varje p i/genom dp tar åtminstone (utsträckt) dt-tid (dt=∞’tp), så tar minsta rörelse infinit lång tid, förstås absurt. Vilket betyder att varje dp-rörelse tar dt tid, och varje ndp-rörelse tar ndt tid, alla mx(/x) rör sig lika fort, vilket (särskilt för x) strider mot den ”empiriska” erfarenheten (om än delvis är i enlighet med Einsteins relativitetsteorier (se nästa avsnitt), ”delvis” eftersom hastigheten (för alla x vilka rör sig) är konstant i enlighet med denna matematik, den kan inte variera beroende av/på gravitationsområde (g-område), såsom enligt relativitetsteorierna (där hastigheten(=ljushastigheten (c)) är högre ju lägre g och vice versa (lägre ju högre g))). Och det strider definitivt emot E-teorin, där rörelse då beror på hur ofta mx ”hoppar”, vilket förstås beror på hur ofta mx blir stött eller (hur mycket mx blir) attraherat.

Ja, detta gav då inga argument för kontinuerlig rörelse, p-långa rörelser är simpliciter inga rörelser (kontinuerlig rörelse existerar inte, utan rörelse (initierad av stötar eller attraktion (eller av E i E-kontraktioner)) sker då (diskontinuerligt) per ”hopp”, åtminstone dp långa, förstås både vad gäller stötrörelse och attraktionsrörelse; Att stötar mellan mx endast förorsakar ”hopp” är mer intuitivt än att mx måste ”vila” (åtminstone dt)^ mellan varje ”hopp” om mx ständigt attraheras, men, så måste det då rationellt vara).

***** Enstaka stötta mx ”hoppar” då, i enlighet med ”empirin”, åtminstone någorlunda i samma riktning som stötande mx ”hoppar”, med vilket förstås mx rörelse inte behöver vara linjär, antag att mx rörelser inte är linjära. Utan att det krävs att mx mer tillhör en grupp av mx, vilka som grupp (åtminstone någorlunda, tillräckligt) rör sig tillsammans, för att det ska vara frågan om mer linjär rörelse; Enstaka mx vilka stöts nära till exempel Jordens yta, ”faller”, attraheras direkt mot Jordens yta, utanför en partikelkanon kanske. Detta vilket verifieras av ”empiriska” experiment, mindre partiklar (bestående av färre mx) sprids ganska brett när de särskilt skjuts genom spalter (de bildar ett interferensmönster som det heter, ett skuggmönster, där väggen mellan de öppna spalterna (genom vilka partiklarna far, de som tar sig igenom spalterna) ger upphov till skuggor, partier vilka färre partiklar träffar (vilket om det handlar om (motsvarande) ljus kan sägas vara mörkare), på en skiva bakom spalterna). Större partiklar (bestående av fler mx) rör sig mer linjärt (ger inte upphov till detta skuggmönster, om tillräckligt stora).

^ Varje mx-”hopp”, och varje ”vila” kortare än dt tid, tar i enlighet med t2 max tp tid, antag att ett mx ”hoppar” två gånger, där vart och ett av ”hoppen” tar tp tid, och är d(p’,p] respektive d[p,p’’) långa, och att mx ”vilar” tp tid mellan ”hoppen” (i p), vilket definierar, där tp då definierar tiden för det första ”hoppet”, tp’ tiden för ”vilan”, och tp’’ tiden för det andra ”hoppet”:

tp+tp’+tp’’=tp; t2.

En tp-”vila” är med detta ingen ”vila”, utan det hela handlar om ett momentant ”hopp” mellan p’ och p’’, alltså d(p’,p’’) långt:

”Vilor” måste vara åtminstone dt-långa.

Inte antagande av T1

Om Intet antas kunna existera (T1 inte antas), så öppnar sig ett antal existentiella möjligheter, särskilt för Einsteins kosmologi, se vidare nedan, vilka inte specifikt behöver gås in på (med undantag då för Einsteins teorier, vilka gås in på endast eftersom de konventionellt tros på), utan analysen kan hålla sig till det grundläggande vad gäller detta, nämligen att d(p,p’) inte existerar, att Intet existerar mellan p och p’ om blott dessa två p:n antas existera. Vilket intuitivt är fullständigt absurt: om p och p’ existerar i olika positioner (i samma dimension) så existerar intuitivt blott ett avstånd (rum) mellan p och p’. Men det gör det förstås principiellt inte om det (i en princip) antas inte göra det (T1 inte antas):

p,p’; p,p’ÎE, d(p,p’)ÏE:

p]≠p).

Det senare är intuitivt, för intuitivt råder ett avstånd redan mellan p] och p), alltså mellan p och ett på p direkt följande p(≠p), alltså att p]≠p), men det gäller då inte om kontinuitet gäller/råder, i vilket fall då p]=p), det inte råder ett avstånd mellan p] och p), vilket är intuitivt, eftersom ett avstånd förstås (intuitivt) råder mellan p] och p) om p]≠p) (kontradikterande kontinuiteten), och dessutom gäller det då i enlighet med Lp (t1). Så de som vill anta detta att p]≠p) måste följaktligen förkasta Lp, vilket närmast utplånar möjligheten för matematisk definition (eftersom Lp är en oerhört fundamental princip i matematiken). Ja, detta är inte lätt, även om T1 antas är det svårsmält att p]=p), men på samma gång inte, det handlar ju om kontinuitet, att det inte får råda ett mellanrum (bestående av Intet) mellan p och närmast efterföljande p, utan då att p]=p). Detta matematiska visar på att matematiken har konsistensproblem, särskilt då om den antar p]≠p). Den Fundamentala logiken (teorin i föregående avsnitt) hamnar allmänt inte i denna matematiska problematik eftersom den blott antar kontinuitet råda, primärt i enlighet med T1, ser p som ren abstraktion, något blott tänkt, vilket som begrepp kan äga sitt värde, men lika gärna inte äger något värde.

Albert Einsteins (1879-1955) kosmologi då vidare, definierad i de så kallade relativitetsteorier (1905-1915), är något av det mest mystiska som har skådats, ren mystik,* vilket kan skyllas på feltolkning av experiment, se vidare nästa stycke, men givet deras uttryck, apparition redan intuitivt borde ha förkastats (även om det finns visst som är rationellt i relativitetsteorierna (även i den mest irrationella teori kan det finnas ett korn av rationalitet)). Och givet E-teorin, eller särskilt T1, så är det en enkel sak att vederlägga relativitetsteorierna, eftersom de antar Universum vara omgivet av Intet, vilket då simpliciter inte kan gälla givet T1; Mer specifikt är Universum enligt Einstein en strängmollusk (”bezugsmolluske”), en ljusorm eller ljusmask vilken (dynamiskt) så att säga ringlar i myllan Intet, tränger ut Intet, en utträngning kallad rumtiden(=Universum). En rumtid vilken förstås simpliciter inte existerar om den inte är omgiven av Intet, ja, om rumtiden inte är omgiven av Intet, utträngande Intet, så existerar förstås E, och ”rumtiden” är fenomen i E, särskilt då mx, och alltså inget speciellt, särskilt inget skapat, eftersom skapad rumtid förstås förutsätter Intet, att rumtid kan skapas, uppstå ur/i Intet, då skapande rumtiden (i/utträngande Intet). Universum som strängmollusk, ja, mer absurt får letas efter.

Einstein antar att ljus inte fångas av gravitation (eller åtminstone inte fullständigt), vilket det rationellt tvärtemot simpliciter gör. Det senare vilket betyder att ingen principiell skillnad föreligger mellan att (på Jorden) mäta ljushastighet som att till exempel mäta hastigheten på en boll, vilket i sin tur betyder att ingen skillnad i ljushastighet kan uppmätas från vilket håll (med vilken ”vinkel”) ljus än faller in i (och genom) en stillastående mätapparat (som mäter ljusets hastighet), vilket är precis vad experiment också visar. Men givet Einsteins antagande att ljus inte fångas av gravitation definierar relativitetsteorierna. Mer specifikt givet detta einsteinska antagande och att någon variation i ljushastigheten (c) inte kan uppmätas av dessa stillastående mätapparater (”interferometrar”), så gäller fyra möjligheter:

1) Ingen rörelse överhuvudtaget förekommer (ljus och allt annat är helt stilla).

2) Endast ljuset(/fotonerna)** rör sig, allt annat är stilla (ljuset lyser över en stilla, orörlig värld).

3) Allt rör sig med c i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen som planeten).

4) Allt är ljus, vilket (med c) rör sig i samma riktning (ljuset, pastorn, rymdraketen och planeten är ljus (rumtiden är detta ljus, pastorn (på Jorden)/planeten är mer kompakt ljus/rumtid än pastorn/planeten omgivande rumtid (”luften”/”rymden”))).

Einstein valde alternativ 4, givet vilket det är rättfram att definiera relativitetsteorierna, förutsatt Intets existens, för om Intet inte antas existera är ”rumtiden” förstås blott så att säga flammande ljus i E. För att lite visa på hur Einstein definierar, så är allt då ljus (enligt Einstein), med vilket det ytterst kan fokuseras på en ljusstråle, vars längd är L:

L=tc; t=normtid, c=ljushastighet.

Sedan definierar Einstein i den så kallade speciella relativitetsteorin fiktiv avvikelse från denna faktiska (norm)rörelse:

I) t’c=th; t’=[fiktiv tid (för m)], h=[fiktiv hastighet (för m)]; m=massa (ett knippe ljusstrålar).

Alltså att t’ ökar om h ökar, att tiden för m går långsammare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa (eftersom m då egentligen rör sig med c, endast fiktivt rör sig med h). Vilket Einstein kallar tidsdilatation (mer rationellt är faktiskt att definiera tvärtom, att tc=t’h, alltså att t’ minskar när h ökar, att tiden för m går fortare för att m inte ska komma fram före sig själv, och vice versa).

Givet I gäller (matematiskt, Einstein tar matematiken för given (som något giltigt i (den verkliga) världen)):

l=th²/c; l=t’h.

Initialt för två m, m och m’, över l respektive l’ antas att l=l’(=th’²/c):

dl/dh’>0.

Vilket om h ökar, vilket är detsamma som att h’ (för m’) minskar, definierar att l minskar, vilket Einstein kallar längdkontraktion.

Givet I kan vidare definieras:

L=t’c²/h:

II) mL=mc²t’/h.

Där mL definierar det Einstein kallar bezugsmolluske, strängmollusk, ett m över sin bana (då med längden L), och eftersom m är ljus, så kan detta förstås ses vara en (ringlande) ljusorm eller ljusmask.

II kan skrivas om:

mhhL/t’h=mc²:

III) ph=mc²; p=mh, t’h=L:

dm/dh>0.

Massan ökar sålunda om h ökar, och vice versa, vilket Einstein kallar massaeffekt.

Och III kan vidare välkänt skrivas:

E=mc²; E=ph.

Detta är konstigt på så många vis, först och främst för att h-rörelserna är fiktiva? På något sätt handlar det väl om att Einstein vill koppla ihop strängmolluskerna med hur vi uppfattar ”empirin”, men det är ju ändå c-rörelsen som är det/den reella (enligt Einstein då)? Om vi uppfattar verkligheten fel, så är det på inget sätt rätt att föra in denna felaktiga uppfattning i världsdefinitionen. Detta korrigerar Einstein i den så kallade allmänna relativitetsteorin i vilken den fiktiva aspekten tas bort, det endast ses till den faktiska c-rörelsen, vilken han antar vara mer långsam i tjockare, mer kompakta, ljusknippen, och vice versa: c-rörelsen går fortare i mindre kompakta ljusknippen. En kompakthet Einstein definierar g (gravitation) för: Ju kompaktare (ljusknippen) desto högre g, och vice versa, vilket då förstås definierar c vara en funktion av g:

c=c(g); dc/dg<0.

Ja, sedan går det förstås att specificera/definiera vidare, men det nöjes med detta, detta uppenbart oerhört märkliga, vilket evident inte har det minsta med hur vi ”empiriskt” uppfattar verkligheten. Jag är inte främmande för att vi kan uppfatta verkligheten fel (tag till exempel det att mx ”hoppar”; De flesta uppfattar nog att x rör sig kontinuerligt genom rummet, men alltså (rationellt) inte), men det finns gränser. Tar det emot att anta Jordens g-fält fånga, ”klistra” fotoner (eller att anta T1), så måste ett direkt bevis av existens av relativ ljushastighet utföras. Kanske genom att sätta en c-mätare i nosen på en rymdraket och gasa max mot Solen och mäta hastigheten på infallande solljus. Eller så kanske bygga en lång roterande arm i vars ytterände ett c-mätinstrument mäter hastigheten på infallande laserljus. Om inte särskilt c-mätaren ”klistrar” ljuset, vilket inte är särskilt troligt, så torde det mäta upp relativ ljushastighet och Einsteins relativitetsteorier vara vederlagda.

__________

* Kvantmekaniken brukar hävdas vara konstig, men i jämförelse med relativitetsteorierna är den ett under av klarhet, den överdefinierar dock (kan utan vidare rationellt konstateras), särskilt vad gäller antalet mx, E-teorin ser då en sorts mx, kvantmekaniken ser i dagsläget 61 olika sorters mx (se den sista referensen). Och kvantmekaniken definierar lite märkligt ibland, särskilt vad gäller små partiklars vingliga färd: För att definiera denna vinglighet definierar kvantmekanikerna en ”vågfunktion”, vilken de vill få till att själva partikeln skulle vara en våg (så kallad våg/partikel-dualitet), nja, visst kan partiklar bestående av många mx eventuellt smetas ut till en ”våg”, men de partiklar det är frågan om är väldigt små, med vilket det följaktligen endast kan vara frågan om små ”vågor” i så fall. Ses partiklarna={mx} vara ”vågor” inte bestående, konstituerade av {mx}, så är det förstås frågan om mv (E-teoretiskt), partiklarna har alltså fullbordats, vilket de i kontexten inte har. Ses partiklarna vara ”vågor” på något icke-materiellt sätt (icke-mx(≠mv) sätt; Särskilt då ett mx kan förvandlas till detta icke-mx=”våg”), så har kvantmekaniken hamnat i mystiken tillsammans med relativitetsteorierna.^

Kvantmekaniken vill även se ”virtuella partiklar” endogent kunna attrahera (”suga upp”) mv, nej, inte i enlighet med E-avsnittet. Detta antar de i kontext av ett antagande av att x+(-x)=0 (”annihilation”), mest bara ett konstigt antagande: E-teoretiskt kan mx eventuellt ”annihilera”, klyva och fullborda varandra, om många/flera mx ”hoppar” ihop. Två mx kan inte ”annihilera”, klyva varandra, då skulle ingen stötrörelse existera (kontradikterande ”empirin”), utan mx-klyvning (”annihilation”) kräver följaktligen att flera mx ”hoppar” ihop, på samma plats, i samma position (”p”). Och även om två mx skulle kunna klyva varandra, så beror den möjligheten på mx (egen)tyngd (antal mv mx består av) och kompakthet (hur centrerat mx ({mv}(=mx)) är kring en position), den möjligheten beror helt enkelt på mx ”brutala kraft”, inte på något mystiskt plus eller minus (x och anti-x). Och givet att mx är exakt lika (vilket de då rationellt är), så kan det endast handla om klyvning (och fullbordan), eller inte, av bägge mx. Och förutsatt att stötrörelse är möjlig, så klyver då två mx vilka ”hoppar” in i varandra inte varandra, utan de stöter då till varandra.

Ett annat svåraccepterbart antagande kvantmekaniken gör, är att partiklar, förutom ”kommunikation” mellan stötande och stötta mx (när de superpositionellt är varandra överlagrade), även kan ”kommunicera” med varandra på avstånd ifrån varandra (”sammanflätning”), och detta momentant (principiellt på tid≤tp), vilket betyder med oändlig hastighet, vilket givet T2 simpliciter inte är möjligt (det definierar dessa partiklar vara E). Om det handlar om ändlig hastighet, så handlar det om utsända a, med vilket det E-teoretiskt måste handla om stora (mycket avancerade) ”partiklar”, att mx skulle kunna ”kommunicera” med andra mx på avstånd från varandra kan E-teoretiskt utan vidare uteslutas (eftersom mx E-teoretiskt är ”döda” entiteter).

** Att tala om ”fotoner”, partiklar är egentligen fel, det handlar mer om en homogen ”korv”, mer kompakt i mer ljusa områden, och mindre kompakt i mindre ljusa områden, och Intet där inget ljus ”flödar”. Fysikerna talar därför om fält snarare än partiklar, även om de också nyttjar partikelbegreppet, partiklar vilka antas vara punkter (till sin form), med vilket de på ett sätt undviker att det hela är kontradiktoriskt, men ”fälten” består med detta blott av punkter, varierande kompakthet existerar inte, vilket så att säga kräver att p kan existera (superpositionellt) överlagrade, motsvarande hur mv i E-teorin antas kunna existera överlagrade och definiera mx, vilket matematiskt simpliciter inte är möjligt, eller snarare absurt, eftersom kompaktare p i enlighet med t2 följaktligen kräver att ett infinit antal p måste vara överlagrade för att ett mer kompakt p ska vara definierat, vilket i förlängningen betyder att kompaktare områden i strängmollusken måste bestå av oändligt många överlagrade ljusstrålar, vilket förstås blott är absurt.

^ Motsvarande gäller förstås också för mx, vilka ”utsmetade” förstås principiellt är ytterst små ”vågor”, ja, givet att mx ”hoppar” (och Up’’’), är de helt enkelt inga ”vågor”, utan oförändrat mx, hur mx nu ser ut, i sina (eventuella) olika positioner. Och dessutom då så kan enstaka mx inte röra sig, utan för det krävs då att mx existerar i grupp med andra mx, så att en Fr-rörelse kan bildas, utan enstaka mx attraheras då eventuellt endast mot något, till exempel då mot Jorden om de skulle komma utanför en mx-kanon.

Tillägg

Så kallad Klassisk logik antar väldigt inskränkt, i strid mot Ia och Ib:

N*) x ® y.

Alltså att ett unikt x implicerar ett unikt y, vilket (implikativt identiskt) även kan skrivas:

N*’) (x ® y)=(y Ú x’),(x Ú y’).

Detta i enlighet med ett antagande Klassisk logik gör, kallat Negationen, vilket/vilken alla underliggande antaganden Klassisk logik gör definierar:

N) x=y(=x’=y); y=x(=y’=x); x,y≠0, (x Ú y)=(x Ù y)’:

z=x,y.

N implicerar N* och N*’, om än i mer strikt(/inskränkt) mening än vad N* och N*’ definierar, implikativt identiskt gäller givet N [eller inkluderande lite ytterligare Klassiskt logiskt fundamentalt: T) N=(x « y),(x ® y),(y ® x),x,y=N(; N)]:

N=(x ® y):

”N*”) x ® y.

Att det Klassiskt logiskt handlar om större strikthet visas av (det Klassiskt logiska) beviset av "N*’":

"N*’") (x ® y)=y,x=(y Ú y),(x Ú x)=(y Ú x’),(x Ú y’); N(/T), Tp;

Tp) x=¦(x); ¦(x)=x.

Tp är en tautologisk princip Klassisk logik antar, vilken då särskilt definierar att y=(y Ú y); Tp är inte identisk med Up’; Tp definierar (möjlig) existens av superkloner, Up’ utesluter existens av superkloner.

Klassiskt logiskt övertolkas "N*’" definiera N*’, N*’ i vilken det inte är givet att x’=y och att y’=x, vilket då gäller i enlighet med N. Sådan övertolkning (vilken är legio inom Klassisk logik) är inte det stora problemet med Klassisk logik, utan det är antagandet av motsvarande det oerhört inskränkta N*, då kontradikterande Ia och Ib, och då definierat genom N. N som Klassisk logik mer rigoröst kan konstateras anta genom att Klassisk logik antar den så kallade Dubbla negationens lag (Dl), eftersom N är en nödvändig förutsättning för (giltigheten av) Dl (förutsatt att Dl inte antas ad hoc (att anta Dl ad hoc är oseriöst)), vilket följande bevis av Dl visar givet N, för givet N gäller då att:

x’=y och att y’=x (båda uttrycken symmetriskt giltiga, alltså också omvänt giltiga):

(y’)’=y, (x’)’=x (x=y’ substitueras in i x’=y, och y=x’ substitueras in i y’=x):