Ip’ definierar sålunda att x inte kategoriskt är x, utan följaktligen att det är osäkert om x verkligen är x. Medan Ip då definierar att x kategoriskt är x, det är (fullständigt) säkert att x är x (så länge det antas att x=x). Detta är det fundamentala att förhålla sig till: Önskas kategorisk/säker analys, eller kan det nöjas med icke-kategorisk/osäker analys?

 

Önskas Ip’-analys, rörande Ip’-fenomen, vara säker, så måste för det, Ip förutsättas:

 

Ip’=Ip’; Ip.*

 

Med vilket förstås Ip utgör grund för analysen, inte Ip’.

 

Utan om Ip’ vill antas utgöra grund för analys, så måste Ip’ förutsättas, med vilket även Ip’ blir osäker:

 

Ip’Ip’; Ip’.

 

Önskas säker analys är det med detta givet att det är Ip en analys ska utgå ifrån, förutsätta. Att förutsätta Ip’ relativiserar sålunda även Ip’, med vilket det hela blir väldigt relativt eller osäkert, snarast förvirrat.

 

Det mest rationella är kanske att så att säga gå på ”empiriska” fenomen/erfarenheter/observationer, men för att dessa ska vara vad de synes att vara, så måste Ip förutsättas, annars är det simpliciter möjligt att de ”empiriska” fenomenen är falska. Vilket återigen för tillbaka till Ip.

 

Detta med vilket det mest rationella kan hävdas vara att först och främst utdefiniera den värld vilken Ip implicerar, och sedan eventuellt revidera detta med hänsyn till vad den ”empiriska” erfarenheten definierar.

 

Ja, det är faktiskt rationellt att hävda följande:

 

Ip’-fenomen är rationellt endast försvarbara om de ”empiriskt” kan bevisas, och sålunda motbevisar Ip (särskilt genom att motbevisa vad Ip implicerar).

 

__________

* Detta kan lite förenklat skrivas:

 

xx; x=x.

 

En kontradiktion vilken de facto gäller, för x(0) existerar de facto, åtminstone som tomt tecken, med vilket de facto gäller att x=x, vilket förstås kontradikterar att xx.

 

Ip’-fenomen

 

Ip-världen, Ip-fenomen, är definierade i Fundallogik, och givet dem är det en någorlunda enkel sak att definiera ”rationella” Ip’-fenomen, vilka så att säga ligger nära Ip-fenomenen, men givetvis inte är Ip-fenomen. Och dessa ”rationella” Ip’-fenomen är följande:

 

Superklonade x=y(p)+y(p’); p=”rumslig och/eller tidslig position”.

 

Superpositionella x=y(p)+y(p)’.

 

Holistiska x={x’}+q; {x’}Îx är den ursprungliga mängden x’ (egenskaper/element/predikat/beståndsdelar, med mera), och q (”qualia”) något den ursprungliga mängden tillkommande.

 

Meridioistiska x={x’}-q.

 

Ur Intet x=x|[Intet ® x]=UIx.

 

Till Intet x=x|[x ® Intet]=TIx.

 

UIx och TIx kan direkt uteslutas givet T1, alltså att Intet inte existerar, eftersom det är överhövan irrationellt att definiera något kunna uppkomma ur eller övergå i något icke-existerande:

 

Inget kan uppkomma ur något icke-existerande.

 

Inget kan övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar.

 

Utan om detta vill hävdas vara ”rationellt”, så måste det ”empiriskt” visas kunna gälla, vilket gäller för alla ”rationella” Ip’-fenomen, simpliciter eftersom de är Ip-irrationella, mer rigoröst:

 

Superklonade x är givet Up lika enkelt att utesluta som UIx och TIx, alltså att ett och detsamma unika x skulle kunna existera i olika positioner: x=x+x+x+.., både rumsligt och/eller tidsligt (och i dessa positioner eventuellt också kunna vara materiellt olika, även om det per definition givetvis fortsatt måste vara frågan om ett och detsamma (unika) x, för att det ska vara frågan om superklonade x, särskilt med ”uppkomst” ur x, se vidare det påföljande). Särskilt i samma ”tidpunkt” (tp) existera i olika rumspositioner (p), eller existera i olika tp (”tidpunkter”) på en och samma gång.* Utan ett x är platt det (unika) icke-superpositionella x, x är (givet Up). Alldeles särskilt så kan det ur ett (ursprungligt, unikt) x inte uppstå, emanera ett antal superklonade x, det ursprungliga (unika) x:et oförändrat, vilket ekvivalent definierar dessa superklonade x vara UIx. Detta vilket närmast osökt för in på holistiska x, vilka just definierar q kunna uppkomma ur Intet, lämnande (den ursprungliga) {x’}(=x) oförändrad, lämnande x ursprungliga egenskaper oförändrade (lämnande x oförändrad).

 

Holistiska x äger egenskaper (q) vilka är en funktion av mängden x’ (q=¦({x’})). Holistiska x är alltså inte blott en funktion av x’ (¦(x’)). Holistiska x alla egenskaper kan så att säga inte härledas tillbaka till x’, utan åtminstone vissa egenskaper, nämligen då q, är en funktion av själva mängdbildningen, vilket är ekvivalent med att q är UIx, givet att {x’} är oförändrad.

 

Meridioistiska x definierar det motsatta, nämligen då att mängdbildningen reducerar vad x är, reducerar de egenskaper x är, relativt om x blott ses som sin ursprungliga mängd x’. q är i det fallet TIx, givet att {x’} är oförändrad. Vilket motsvarar att ett superklonat x, helt plötsligt minskar sitt antal superkloner, detta minskade antal superkloner är TIx. Och det omvända att ett superklonat x helt plötsligt ökar sitt antal superkloner, detta ökade antal superkloner är UIx, motsvarar då holism.

 

Holistiska/meridioistiska x=q uppstår genom det blotta fokusskiftet från de genuina egenskaperna (x’) till mängdfenomenet ({x’}): Lövverket är något mer/mindre än den blotta summan/mängden av löven. Hjärnan/medvetandet är något mer/mindre än den blotta summan/mängden av hjärnceller. Till exempel. Detta då definierande q=UIx/TIx.

 

De superpositionella x, till sist, är då olika x vilka existerar i samma position (”p”), överlappande varandra, överlagrade varandra, assimilerade. De existerar så att säga inte vid sidan av varandra, utan det ena existerar så att säga precis där det andra existerar, och vice versa. Det handlar inte om att ett nytt fenomen bildas av två (flera) andra, utan dessa två existerar fortsatt var för sig, men då superpositionellt överlagrat. Betongklumpen och rosen existerar överlagrade varandra. Ett superpositionellt x vilket kanske särskilt bör nämnas är följande:

 

x=y(p)|[y0]+y(p)’|[y=0].

 

Alltså att x, som det kan uttryckas, i samma ”punkt” (rumsligt som tidsligt) både är x (inte är tomrum) och inte är x (är tomrum). Detta då som specialfall av det mer generella att x (superpositionellt) både är x och x’ (i samma ”p”; x,x’=/0).

 

Detta är intuitivt kontradiktoriskt, men inte evident så, men visas vara kontradiktoriskt i avsnitt T0 i Fundallogik, vilket kan tas igen (specifikt för just superpositionella x, inte både för superpositionella och superklonade x som i Fundallogik; Superklonade x kan ju dessutom direkt uteslutas i enlighet med Up):

 

Ett superpositionellt x antas tillhöra X (som axiom eller teorem)

 

I) x(p)+x(p)’ÎX:

 

x(p)+x(p)’+x(p)ÎX+x(p); Fp:

 

II) x(p)+x(p)’ÎX+x(p); Up’:

 

x(p)+x(p)’ÏX; I, Kp.

 

Det är x(p)+x(p)’ som per definition tillhör X, inte x(p), med vilket x(p) inte kan unifieras med X, varav kontradiktionen följer, II kontradikterar I, med vilket då superpositionella x är kontradiktoriska Ip’-fenomen ÏX.

____________________________________

Fp och Up’

 

Två principer, här inte tidigare berörda, behövs sålunda för föregående bevis, nämligen då för det första Fp, Förhållandeprincipen:

 

Fp)  [(x+Dx)~(x’+Dx)]=[x~x’].

 

Vilken sålunda definierar att ett förhållande (~) inte förändras av en identisk förändring på bägge sidor av förhållandet.

 

Fp kan bevisas givet Up’ och Atomismvillkoret (se Fundallogik), Up’ som direkt följer på Up (som korollarium):

 

Up’) ¦(x)=x.

 

x är alltså unika givet Up, med vilket förstås (abstrakt) funktionaliserade (”klonade”) x i enlighet med Up unifieras till x, vilket då Up’ definierar.

 

Atomismvillkoret definierar att alla x grundläggande består av samma x=x’, är en funktion av samma x=x’:

 

Atomismvillkoret) x=¦(x’).

 

Atomismvillkoret kan ifrågasättas, men är ett väldigt praktiskt antagande. Givet det kan till exempel vidare en generell distributiv princip (Dp) bevisas giltig (ungefär som Fp bevisas giltig), givet Up’, antag icke-distributivitet:

 

(x~x’)’(x’~x’’):

 

(x~¦(x))’(¦(x)~¦(x)’); x’=¦(x), x’’=¦(x)’:

 

(x~x)’(x~x); Up’:

 

x’x; Up’:

 

xx; x’=¦(x), Up’:

 

Dp) (x~x’)’=(x’~x’’); Kp.

 

Utan Atomismvillkoret kan Fp och Dp inte bevisas. Atomismvillkoret vilket då definierar alla x kunna delas upp i en yttersta beståndsdel x=x’. Hur relevant är det? Rent analytiskt kan det kanske kännas konstigt att x, y, z, etcetera alla skulle vara ”byggda” av samma beståndsdel, utan de kanske vill ses som homogena storheter (predikat) per se, heterogent skilda från varandra. Och det kan förstås, och måste antas för mer specifika resultat, vilka inte i princip alla i enlighet med Up’ ”kollapsar” till x’ (¦(x’)=x’); Det ska så att säga till väldigt kontradiktoriska funktionella antaganden för att deras unifiering i enlighet med Up’ ska ge upphov till kontradiktioner, se särskilt avsnittet: Konventionella axioms konsistens, i Fundallogik. Men här och nu i denna text handlar det då mer ontologiskt (grundläggande) om vad som gäller.

 

Dessutom är då särskilt viktigt Fp bevisbar under Atomismvillkoret, annars inte. Fp kan förvisso antas ändå, ad hoc. Och Fp vill en rationell definitivt anta (särskilt som princip inom matematiken). Fp som då definitivt eller kategoriskt gäller under Atomismvillkoret, vilket talar för Atomismvillkoret, om än cirkulärt. Up är dock hursomhelst den existentiella grunden, det förändras inte av om Atomismvillkoret antas, eller inte. Utan Atomismvillkoret och i dess förlängning då Fp, är endast analytiska (förenklande) medel, vilka vart de än leder analysen, definierar en analys vilken måste relateras till Up-grunden (förutsatt rationell analys), vilket på så sätt begränsar/villkorar vad som kan framledas med hjälp av Atomismvillkoret/Fp, även om det givetvis grundläggande är stor skillnad på om (homogen) atomism råder (alla x’ är exakt lika) eller om heterogenitet råder (alla x’ är inte exakt lika), detta dock inte på Up-planet, Up-nivå, vilken så att säga inte ”ser” detta mer grundläggande (på Up-nivå existerar så att säga blott ett antal unika x, om det nu gör det (E inte är tomt)). Utan detta mer grundläggande handlar mer om ”empiri”, att ”empiriskt” bestämma beskaffenheten på x’/me(=[minsta beståndsdel]).

____________________________________

 

Holistiska och meridioistiska x kan även ses som snarast superpositionella x, men även som superklonade x, även om denna superkloning i detta fall inte definierar identiska superklonade x, förstås i meningen att x och {x’}(</>x) ses som från varandra separata (superpositionella eller superklonade) fenomen, även om förstås x ses som mer fundamentalt, mer (utrerat) ”framstående” än {x’}, särskilt av holister.

 

__________

* I Fundallogik, avsnittet T0, nämns endast superklonade x i meningen existerande i olika p i samma tp. Men det kan alltså också vara frågan om superkloning över tid, x existerar superklonat i olika tp.