Givet E-teorin är det enda rationella alternativet för 0=[inget x(0)] tomrum ({mv}), med vilket det till exempel (superkloniskt, i strid mot Up’) kan definieras att x-x=0, med den evidenta tolkningen att om x exkluderas från sig självt så återstår tomrum. För att 0 inte ska ställa till problem i analys, så är det bästa att anta 0 vara idempotent, så att högerledet i följande exempel fortsatt är 0:

 

(x-x)=0=0.

 

För om 0 till exempel antas vara p (p som principiell del av tomrum är tomrum), så är ju 0=dp, det uppstår ointuitivt något; Och förstås än mer så om 0>p, till exempel en volym, icke idempotent volym, med vilket förstås x0>0; x>1.

 

Med detta är det inne på matematik (igen), vilken det särskilt givet E-teorin är lätt att halka in på, för E-teorin definierar evident en grund för utveckling av matematik, särskilt geometri, och definierar (nyttjar) även vissa matematiska grundbegrepp. Men inte mycket, eftersom detta arbete primärt inte är matematik (då skulle det simpliciter inte kunna definiera vad det gör). Mer utvecklad matematik är så att säga en senare fråga, en problematisk fråga, vilket redan varits inne på, särskilt Lp:s otillförlitlighet visar på. Lp som diskretionslöst nyttjas in-om matematiken. Till exempel för att bevisa motsvarigheten till Dl inom matematiken, ungefär på följande sätt, givet detta arbete:

 

A) x-x=0:

 

I) -(x-x)=-0; Lp, [-]=[-1]:

 

-x--x=0; -(x-x)=-x--x (distributiv princip), -0=0, vilket gäller givet att 0 är idempotent:

 

--x-x=0; -x--x=--x-x (kommutativ princip):

 

II) --x=x; A(, Up).

 

Eftersom det handlar om manipulering av två superkloner (givetvis i strid mot Up’, men utan antagande av superkloner finns ingen mate-matik; Matematiken antar specifikt existens av superkloner genom antagandet av Extensionalitetsaxiomet), där då x superkloniskt exklu-deras från sig självt, så är antagandet av distributivitet och kommutativitet (intuitivt) inget problem (eftersom (särskilt som) det handlar om summering (av (rent abstrakta) superkloner) till 0), däremot är det på inget sätt intuitivt att exklusion av x-x (-(x-x)) är detsamma som x-x,* vilket det då givet Lp är (för att A ska vara identiskt med I). Inte heller resultatet, II, är intuitivt, intuitivt är exklusion (--x) av en ex-klusion (-x) helt enkelt ett (tautologiskt, pleonastiskt) dubbelt förkastande (bortkastande) av exklusionen, men primärt då givet Lp, så för det tillbaka till x, precis som om N hade antagits (x=-x).** N som definitivt inte antas generellt giltig inom (ren) matematik, inom vilken det inte är egalt om x är plus eller minus (inom applicerad matematik kan det vara egalt, till exempel för längddifferenser):

 

II går även att bevisa utan Lp (och andra krångligheter), för i enlighet med A (A:s intension) gäller också att:

 

A’) -x+x=0.

 

Så om x=-x, ger det insubstituerat i A:

 

-x--x=0:

 

--x=(+)x; A’.

 

Men hursomhelst är Lp matematiskt oerhört viktig, så inte matematiskt fel att bevisa II med hjälp av Lp, och på sätt och vis tur att Lp gi-vet detta senare bevis av --x=x för till just det, inte för till, bevisar något annat.

 

Ja, Lp för, som redan berörts, till märkliga konklusioner (även om Lp i sin specifika formulering i detta fall förstås för in negering, vilket förstås N också handlar om), om än förstås, vad gäller II, en praktisk konklusion, vars praktiska giltighet helt enkelt får prövas, och i det har II utfallit till belåtenhet, uppenbart, annars skulle II (förstås) inte (matematiskt) nyttjas. Och givet det senare beviset, givet A’, måste det (rationellt) helt enkelt gälla, fullständigt oberoende av Lp.

 

 

Summa summarum, det kanske viktigaste detta arbete lär, är att inget x är givet (bestämt innan det är bestämt), utan det handlar om anta-ganden, definitioner, tolkning av verkligheten vilken utfaller i antaganden, i första hand i första x, grund-x, ”axiom” (”..” eftersom ratio-nellt verkligt grundläggande ”axiom” snarast är givna, givet sanna, särskilt då Up, men kan de, särskilt då Up, motbevisas, så är de förstås inte givna, men att motbevisa särskilt Up är (rationellt) fullständigt omöjlig, eftersom varje bevis, vilket det än handlar om, måste förut-sätta Up (eller motsvarande) simpliciter för att beviset ska vara beviset (x=x; x=beviset), inte vara något annat (xx)), och i andra hand särskilt viktigt handlar om Ii-tolkningar/framledningar utifrån dessa grund-x, eller eventuellt handlar om framledningar givet/förutsatt nå-gon antagen framledningsprincip (såsom då till exempel Lp), teorem:

 

grund-x ® teorem.

 

En annan ”empirisk” möjlighet är att grund-x ses, tolkas vara (kausal) grund för något ”empiriskt” uttolkat:

 

e) grund-x ® hypotes.

 

Är en Ii-tolkning (”kontinuerlig logik”) svår att utröna i detta, får det nöjas med det, särskilt (pragmatiskt) om det är en praktisk implika-tion. Men naturligtvis är det bästa att söka finna en Ii-tolkning, även om det inte alltid går, ta till exempel detta med att stötta mx ”empiri-skt” förefaller att röra sig någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktning, vilket det då inte finns någon som helst Ii-tolkning i/för.***

 

Endast e får rationellt lämnas oförklarade, handlar det om rent abstrakt teori, får det rationellt inte lämnas oförklarat, i enlighet med FT.

 

__________ 

* -(x-x)=x-x (implikativt identiskt, precis som -(x-x)=) till exempel, men detta då utan djupare mening än att högerledet finns i vänster-ledet), men x-x är givet inte =-(x-x) (precis som x=x’ inte är givet, men då x’=x (eftersom x finns i vänsterledet)).

 

** Givet att x’=-x, vilket utan vidare kan konstateras vara det Klassiska logiker menar N definiera, och det är också intuitivt i ett fall, nämligen om det definieras att x’=E-x, alltså att x’ är Allt exklusive (förutom) x, i vilket fall exklusive x (-x) intuitivt definierar x’:

-x=x’=E-x, vilket definierar att E=0’’; x±0’’=x, där 0’’ intuitivt närmast är 0*: 0’’=0*, vilket går att bevisa om Lp förutsätts, men Lp är då otillförlitlig, så det nöjes med detta intuitiva, vilket definierar 0* vara en dualitet, både det största (E, vilket 0* då kan tolkas som, som positionslöst) och det minsta (0’’, vilket 0* evident är, tolkad som icke-utsträckning, endast), vilket inget lägger till x, vilket talar för att 0 ska definieras vara (idempotent) tomrum E, för distinktionens skull.   

 

*** Givet att mx ”hoppar” (med vilket det rationella då är att stötta mx ”hoppar” obetingat stokastiskt), vilket då är det rationella/logiska (kontinuerlig rörelse (p-långa rörelser) är irrationell/ologisk). Om kontinuerlig rörelse likväl (irrationellt) antas, så är det däremot ratio-nellt (intuitivt) att stötta mx’ rör sig beroende på hur stötande mx rör sig in i mx’, kolliderar med mx’. Så i någon mening får alternativen vägas mot varandra, även om grundproblemet kontinuerlig/diskontinuerlig rörelse är mer grundläggande än hur fenomenet krock mellan mx ser ut, är definierat. Och vad gäller det gäller blott att diskontinuerlig rörelse är rationell/logisk, kontinuerlig rörelse inte. ”Empirin” lär aldrig ge en vink här, eftersom det måste ned på yttersta mikronivå för att detta ska kunna ”ses”:

 

Givet E-teorin är det vad gäller ”empirisk” kunskap, när det verkligen gäller empirisk (objektiv) kunskap, (ytterst) infallande mx vilka träffar receptorer vilka sänder signaler (även det ytterst mx förstås) till hjärnan (hos människan, som förstås också ytterst är mx (inklusive hjärnan)). Hjärnan tolkar dessa signaler, och kan aldrig veta, för det första om det verkligen är frågan om (objektivt) infallande mx, efter-som det lika gärna kan vara hjärnan per se som hittar på ett intryck, en tanke, och för det andra kan hjärnan aldrig, om det skulle vara frå-gan om infallande mx (vilket då per se aldrig går att veta), veta om dessa infallande mx, givet hjärnprocessen och processen mellan re-ceptorer och hjärna, korrekt avbildar, korresponderar mot empiriska objekt. Det kan endast ANTAS att så är fallet, ”empirin” ger endast en vink om vad som empiriskt gäller. De facto är det hjärnan som bestämmer vad som ”empiriskt”/empiriskt gäller, simpliciter eftersom hjärnan i enlighet med det föregående aldrig kan vara säker på om det verkligen handlar om empirisk kunskap.

 

Givet detta är det enda rationella att eventuellt tro på tydlig ”empirisk” information, vilket mest handlar om information som direkt tycks komma från empirin, inte är förmedlad genom/av instrument. E-teoretiskt handlar det särskilt viktigt om antagandet att x attraherar varan-dra, håller ihop, ”empiriskt” förefaller det vara så, trots att det rationellt är absurt, ytterst då att mx (blott) kan attrahera varandra (att en osynlig hand kan föra mx mot varandra). Hjärnan står här inför ett dilemma, vilket ska det tros på, det rationella eller det irrationella/ab-surda (några andra alternativ finns inte, givet ett antagande av mx)? Även antagandet att stötta mx ”hoppar” någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktningar är då ett ”empiriskt” antagande, eftersom då stötta mx rationellt ”hoppar” obetingat stokastiskt. Men ”empiriskt” rör sig stötta x mer bestämt (till exempel en biljardboll), otvetydigt så, för att förneka det krävs att hjärnans ”empiriska” uppfattning helt för-kastas, förklaras strikt falsk, vilket nog är att dra det för långt.

 

Direkt ”empirisk” information är sålunda starkt problematisk, och än mer problematiskt blir det när instrument är inblandade, när ett in-strument (enligt ”empirisk” uppfattning), en ”maskin”, förmedlar (antas förmedla) ”empirisk” information. För evident kan maskinen sär-skilt leverera information blott skapad i maskinen, eventuell empirisk input i/till maskinen (vilket förstås också handlar om (infallande) mx (med en infallsvinkel)) så att säga är borttappad, maskinen kanske helt enkelt struntar i den, maskinen levererar endast den informa-tion den (av ingenjörerna) är programmerad/skapad att leverera. Men även om maskinen faktiskt processar input, infallande mx, så är för-stås frågan om denna process går att lita på, att maskinen inte förvränger den information infallande mx eventuellt ger (om empirin).

 

Men viktigast är hursomhelst den tolkning som görs av direkt (av (människans) hjärna tolkad vara direkt) som indirekt (av maskiner/in-strument förmedlad, vilken hjärnan då sedan uttolkar vara) ”empirisk” information, all sådan information kan närmast alltid, om inte all-tid, tolkas olika, särskilt om det handlar om subtila experiment, där kanske siffror, plottningar och grafer vilka en maskin printar ut ska tolkas. I det föregående har särskilt två tolkningar av experiment gjorts vilka skiljer sig från konventionell tolkning, den första:

 

Einstein antar ljus inte fångas/klistras av attraktion(/gravitation), vilket då ger upphov till relativitetsteorierna, givet att på Jordens yta fast förankrade mätinstrument inte kan mäta upp relativ ljushastighet på infallande ljus som instrumentet mäter hastigheten på, vilket de heller inte kan enligt faktiska experiment. E-teoretiskt fångas/klistras ljus av (mx-)attraktion, med vilket sådana här fast förankrade mätinstru-ment simpliciter inte kan uppmäta relativ ljushastighet på infallande ljus, för det måste mätinstrumentet sättas i rörelse.

 

Den andra:

 

Kvantfysiker antar små partiklar kunna interferera med sig själva (varför nu det skulle få partiklar att ta olika banor?), för att förklara par-tikelspridning, att små partiklar inte rör sig linjärt (särskilt i ”Dubbelspaltexperimentet”). E-teoretiskt handlar det simpliciter om att små partiklar (bestående av färre mx) rör sig vingligt, icke-linjärt. För mer linjär rörelse måste ”partiklarna” vara större (bestå av fler mx), och det är precis också vad särskilt Dubbelspaltexperimentet visar, direkt tolkat, utan införande av ”interferens”; Detta interferensbegrepp, in-klusive vågbegreppet, torde ha antagits givet ett fortsatt antagande av det klassiska antagandet att partiklar rör sig linjärt, istället för att simpliciter anta att (små) partiklar rör sig icke-linjärt, så krånglade de till det med detta med interferens och partiklar varande vågor. Det måste skiljas mellan attraktionsrörelse och stötrörelse, stötrörelse som det är frågan om i Dubbelspaltexperimentet, partiklarna skjuts(/-stöts) genom spalter mot en skiva bakom spalterna. Attraktionsrörelse däremot ger närmast evident upphov till mer linjär rörelse, mot de attraherande mx. Förstås beroende på hur de attraherande mx rör sig, rör de sig så böjer förstås (rationellt) attraherade mx av åt det håll de attraherande mx rör sig.^

 

^ Detta är ett bra exempel på att fenomen rationellt närmast ger sig själva, givetvis går det att anta något annat, men det är uppenbart irra-tionellt, åtminstone för mitt sinne, och jag är övertygad om att de flesta ser det så, alltså (med sitt ”inre öga”) ser av mx’ attraherade mx inte kunna röra sig i någon annan riktning än attraktionsriktningen (mot mx’).^^ Detta rationellt intuitiva finns så att säga överallt i E-teo-rin, det finns så att säga en rationell (given) stig att vandra, åtminstone vad gäller det mest grundläggande. Tag till exempel vidare E, gi-vet T1, det finns, givet T1, liksom inget alternativ till antagandet av rymdkontraktioner (eviga mx uteslutna (T2 antaget)), det konventio-nella att punkter, positioner (”virtuella partiklar”) i E kan ”suga upp” rymd, säger (den rationella) intuitionen direkt nej till, det gör enkelt uttryckt positioner till något kategoriskt mer än ren rymd, eller då en punkt (p) om det handlar om det. Även den mest irrationella torde tveka inför att anta ett p kunna vara en ”rymdsugare” (vilket förstås inte hindrat fysikerna från att ändå anta någorlunda motsvarande det, men det kan skyllas på förvirrad, allt för komplicerad, definition, så att de tappat bort sig, inte ser klart). Ja, detta då exempel på rationellt tänkande, vilket då mer eller mindre givet, för till slutsatser (på ”stigen”).

 

^^ ”Empiriskt” går det endast att indirekt göra antaganden för vad som gäller för eventuella mx, eftersom den mänskliga hjärnan ”empi-riskt” inte har tillgång till yttersta (mx-)mikronivå. Den mänskliga hjärnan ser ”empiriskt” endast ”stora blaffor” till föremål (när den tol-kar infallande mx i kedjan vilken eventuellt startade med infallande mx i ett öga), även vad gäller vad den tror sig se i instrument, den är långt ifrån att ”se” eventuella mx. Och följaktligen handlar det om att utifrån ”blafforna” uttolka vad som måhända gäller för eventuella mx. Med vilket människan aldrig kan vara säker på att det hon (indirekt) antar för mx genom observation av ”blafforna” är giltigt. För sä-kerhet krävs direkt tillgång till mx. Och även om det synbart skulle föreligga, så är det i enlighet med det föregående då hursomhelst blott frågan om hjärnans uppfattning om ”empirin”/empirin. Men ”vinken” kan i alla fall antas vara mer relevant om det skulle handla om ”mx-nivå” än om ”blaff-nivå”.

 

En ”mx-nivå” vilken då inte är förhanden, och förmodligen aldrig kommer att vara förhanden, eftersom det givet/förutsatt att det handlar om mx, är så att mx måste undersökas, ”dissekeras” med andra mx, annat materiellt är för stort, grovt för att kunna undersöka mx med. Att mx bokstavligen skulle kunna ses är uteslutet, det enda som i så fall kan ses är från mx reflekterade, bortstudsande mx, små ”punk-ter”, för att en bild ska kunna skapas krävs många ”punkter”, vilket ett mx simpliciter inte kan ge upphov till som varande en ”punkt”, vilken då eventuellt andra infallande mx efter en kollision kan studsa bort ifrån, och förstås endast ge ”bilden” av en ”punkt”, om dessa bortstudsande mx kan ”infångas”. Att söka slå sönder mx, genom bombardemang av (andra) mx, i vilket fall då mx (E-teoretiskt) fullbor-das, kräver att mx på något sätt ”ses” försvinna/fullbordas, just eftersom mx fullbordas, alltså blott bara försvinner, övergår till att vara mv (igen), det finns inget (ingen ”energi”)^^^ att (upp)mäta, utan detta försvinnande måste då på något sätt bokstavligen ”ses”. Vad gäl-ler eventuell attraktionskraft (eller annan kraft) gäller det att ”se” mx attrahera andra mx (eller inte), alltså att mx i närheten av varandra rör sig mot varandra, utan att någon annan (exogen) kraft är inblandad, det blott handlar om (eventuell) attraktionskraft. I grupper/kluster av mx (särskilt då i lite större partiklar) är särskilt även stötar involverade, vilka omöjligt går att isolera bort, utan för ett kategoriskt kon-staterande av attraktionskraft hos mx, bör ett (”empiriskt”) bevis av det endast bestå av två mx. Och kanske är enskilda mx attraktions-kraft för svag, så att blott två mx inte rör sig mot varandra, med vilket förstås ingen slutsats kan dras, ja, den direkta slutsatsen skulle för-stås vara att mx är neutrala, en förstås felaktig slutsats om det skulle vara så att mx äger attraktionskraft, men att det krävs mx i grupp för att den ska få genomslag. Detta som sagt endast hypotetiskt, att mx-nivå skulle kunna nås är som sagt närmast uteslutet.

 

^^^ Ja, mx-”energin” från fullbordade mx flyter så att säga ut i rummet, blir ett med det (mx diffunderar (ut i rummet) kan sägas (och blir med det då ett med rummet)), med vilket ”energin” från de fullbordade mx då principiellt är den (rena) volym mx övergått i att vara, med vilket det hela blir oerhört svårt att mäta på något sätt, utan att gå vidare in på det. Fysiskt mätbart kan utan vidare (ytterst) hävdas handla om (icke-fullbordade) mx, ”energin” är mx, ett {mx}, inte ett {mv} som ”energi” egentligen är (den ”energi” som då kan skapa mx, och mx då återigen övergår i när de fullbordas).