Det kan skiljas mellan ett generellt icke-existerande x, vilket överhuvudtaget är tomrum:

 

x=0|[xÎE].

 

Och ett specifikt icke-existerande x, vilket kanske existerar (x0), är definierat, är existerande, men inte i kontexten: X, ifråga, x har så att säga inte i X att göra:

 

x=0|[xÎX; XE].

 

Vad gäller ett x definieras ”x” vara referenten eller självreferenten, och x’ vara x referens/innebörd/intension: x’, med vilket följande allmänt gäller:

 

x’”x”.

 

Alltså att referensen åtminstone är referenten, följande kan definieras (mest för upplysnings skull):

 

”x” är ett tomt tecken, om ”x” och med ”x” associerat x’ inte ger tillräcklig information för att x ska begripas.*

 

”x” är ett rent tecken, om x inte kan begripas blott utifrån ”x”, men det med ”x” associerade x’ är tillräckligt (ut)definierat för att x ska begripas (annars är ”x” ett tomt tecken).

 

”x” är ett tillräckligt tecken, om x kan begripas blott utifrån ”x” (i vilket fall x’=”x”).

 

”x” är ett blandat tecken, om x kan begripas utifrån en ”blandning” av ”x” och det med ”x” associerade x’ (i vilket fall x’=”x”+x’’, där x’’ definierar referensen utöver ”x”).

 

Ett icke-tomt tecken äger med detta en begriplig intension/referens, vilken vidare allmänt antingen kan vara sann, falsk eller osäker. Detta oerhört viktigt att hålla i åtanke, för begrepp föreligger, med sina intensioner. Ta till exempel Intet, detta begrepp äger sin innebörd, trots att denna innebörd är falsk, givet T1. Detta vilket förstås måste vetas, för att ”Intet” ska tolkas rätt. Kännes T1 inte till, så kan Intet, dess intension, mycket väl antas existera, vara sann.

 

Världen är full av begrepp, och analys är till för att avgöra dessa begrepps (intensioners) sanningshalt.

 

__________

* Ur engelska Wikipedias artikel rörande axiom (https://en.wikipedia.org/wiki/Axiom):

 

”A lesson learned by mathematics in the last 150 years is that it is useful to strip the meaning away from the mathematical assertions (axioms, postulates, propositions, theorems) and definitions. One must concede the need for primitive notions, or undefined terms or concepts, in any study. Such abstraction or formalization makes mathematical knowledge more general, capable of multiple different meanings, and therefore useful in multiple contexts. Alessandro Padoa, Mario Pieri, and Giuseppe Peano were pioneers in this movement.

 

Structuralist mathematics goes further, and develops theories and axioms (e.g. field theory, group theory, topology, vector spaces) without any particular application in mind.”

 

Nej, det är omöjligt att ”strip the meaning away”, då blir teorin obegriplig; x måste äga någon form av innebörd/intension, för att det överhuvudtaget, så att säga ska gå att hantera x. x kan inte vara ett ”tomt” tecken. Ungefär motsvarande att inget kan komma ur Intet, så kan inget komma/framledas (inga slutsatser dras) ur ett ”tomt” tecken, vilket inte ger tillräcklig definition(/information) för att begripas.

 

Ip:s supremati

 

För att det som antas, x, också ska vara det som antas, nämligen då x, så måste Ip (Identitetsprincipen) förutsättas:

 

I) x=x; Ip=[x=x].

 

I är det enda rationella, ”[xx]-analys” äger allmänt inget att utgå ifrån, ställer allmänt endast frågan vad x är om x inte är x? x är i detta [xx]-fall obestämt, innan x eventuellt bestäms vara något x, definieras vara x(=x), särskilt kanske definieras vara Ip’=[xx].

 

För om Ip inte förutsätts, Ip=[x=x] antas under villkor av Ip’ (Ip; Ip’), Ip’ som är det enda (generaliserade) alternativet till Ip,* så är Ip inte Ip:

 

Ip≠Ip; Ip’.

 

För Ip’=[x≠x] ® Ip≠Ip; x=Ip:

 

II) Ip=Ip; Ip:

 

Ip=Ip; Ip=Ip; Ip; II:

 

Ip=Ip; Ip=Ip; Ip=Ip; Ip; II:

.

.

.

 

Denna oändliga regress vilken simpliciter definierar att Ip (oändligt regressivt) måste vidhållas om Ip antas. Är villkoret Ip, så är det (oändligt regressivt), det.

 

II konfirmerar I, och givet I kan vidare konstateras (Ip’ insubstituerat i I):

 

III) Ip’=Ip’; Ip:

 

xx; x=x; (xx)=([xx]=[xx]).

 

Vilket förstås definierar en kontradiktion.

 

Så om Ip’ antas gälla (Ip’=Ip’), så gäller det sålunda kontradiktoriskt under villkor av Ip:

 

Ip:s supremati) Ip är förutsättning för all (rationell) analys.

 

Både för kontradiktorisk/irrationell Ip’-analys, vilken förutsätter Ip’, men detta då under villkor av Ip (III):

 

Ip’=Ip’; Ip.

 

Som för rationell Ip-analys, vilken simpliciter förutsätter Ip, eller pleonastiskt:

 

Ip=Ip; Ip.

 

Några andra alternativ än dessa behöver inte tas upp givet I (om I inte antas, råder simpliciter obestämdhet), och givet de två enda alternativen Ip och Ip’.*

 

__________

* Allt annat, alla tecken/symboler/konnektiv andra än = mellan x och x, definierar (givet Ip) något annat än =, och är därför inte =, utan då något annat, generellt symboliserat av : De två allmänna alternativen, generaliserat, är = och .^

 

^ ”Allmän” och ”generell” är begrepp väldigt nära varandra, men används här med distinktion. ”Allmän” nyttjas allmänt när det rör sig om alla tänkbara fenomen, rationella som irrationella, ”generell” när det rör (alla) rationella fenomen.

 

 

Ip’-fenomen

 

Givet Ip-världen vilken redan det föregående gett en någorlunda bild av, mer utförligt definierad i Fundallogik, mer kommer nedan är det en någotsånär enkel sak att definiera ”rationella” Ip’-fenomen, vilka så att säga ligger nära Ip-fenomenen, men (givetvis) inte är Ip-fenomen. Och dessa ”rationella” Ip’-fenomen är följande:

 

Superklonat (”horisontellt” superpositionerat) x=y(p)+y(p’); p=”rumslig och/eller tidslig position”.

 

(”Vertikalt”) superpositionellt x=y(p)+y(p)’.

 

Holistiskt x={x’}+q; {x’}Îx är den ursprungliga mängden x’ (egenskaper/element/predikat/beståndsdelar, med mera), och q (”qualia”) något den ursprungliga mängden tillkommande(/vunnet).

 

Meridioistiskt x={x’}-q (q något den ursprungliga mängden förlorat).

 

Ur Intet x=x|[Intet ® x]=UIx.

 

Till Intet x=x|[x ® Intet]=TIx.

 

UIx och TIx kan direkt uteslutas givet T1, alltså att Intet inte existerar, eftersom det är överhövan irrationellt att definiera något kunna uppkomma ur eller övergå i något icke-existerande:

 

Inget kan uppkomma ur något icke-existerande.

 

Inget kan övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar.

 

Förutom att det per se är överhövan irrationellt att anta något kunna uppkomma ur (ett existerande) Intet eller övergå i (ett existerande) Intet.

 

Utan om detta vill hävdas vara ”rationellt” (Inget utbytt mot Något i de kursiverade satserna), så måste det ”empiriskt” visas kunna gälla. Särskilt då något visas kunna uppkomma ur något icke-existerande, eller Intet bevisas (kunna) existera, och bevisas att något kan uppkomma eller övergå i detta Intet.

 

Ett beviskrav vilket gäller för alla ”rationella” (eller för den delen också för alla ”irrationella”, vilka det nu kan vara frågan om) Ip’-fenomen, simpliciter eftersom de är Ip-irrationella.

 

Mer rigoröst vad gäller denna Ip-irrationalitet:

 

Superklonade x är givet Up lika enkelt att utesluta som UIx och TIx, alltså att ett och detsamma unika x skulle kunna existera i olika positioner: x=x+x+x+.., både rumsligt och/eller tidsligt. Och i dessa positioner eventuellt också kunna vara materiellt olika, även om det givetvis per definition fortsatt måste vara frågan om ett och detsamma (unika) x, för att det ska vara frågan om superklonade x, särskilt med ”uppkomst” ur x, se vidare det påföljande. Särskilt i samma ”tidpunkt” (tp) existera i olika rumspositioner (p), eller existera i olika tp (”tidpunkter”) på en och samma gång.* Utan ett x är platt det (unika) icke-superpositionella x, x är (givet Up, se vidare nedan). Alldeles särskilt så kan det ur ett (ursprungligt, unikt) x inte uppstå, emanera ett antal superklonade x, det ursprungliga (unika) x:et oförändrat, vilket ekvivalent definierar dessa superklonade x vara UIx. Detta vilket närmast osökt för in på holistiska x, vilka just definierar q kunna uppkomma ur Intet, lämnande (den ursprungliga) {x’}(=x) oförändrad, lämnande x ursprungliga egenskaper oförändrade (lämnande x oförändrat, men något (q) alltså ändå ”ångar” fram, ”kliver ut”, ur (oförändrat) x).

 

Holistiska x äger egenskaper (q) vilka är en funktion av mängden x’ (q=¦({x’})). Holistiska x är alltså inte blott en funktion av x’ (¦(x’)). Holistiska x alla egenskaper kan så att säga inte härledas tillbaka till x’, utan åtminstone vissa egenskaper, nämligen då q, är en funktion av själva mängdbildningen, vilket är ekvivalent med att q är UIx, givet att {x’} är oförändrad.

 

Meridioistiska x definierar det motsatta, nämligen då att mängdbildningen reducerar vad x är, reducerar de egenskaper x är, relativt om x blott ses som sin ursprungliga mängd x’. q är i det fallet TIx, givet att {x’} är oförändrad. Vilket motsvarar att ett superklonat x, helt plötsligt minskar sitt antal superkloner, detta minskade antal superkloner är TIx. Och det omvända att ett superklonat x helt plötsligt ökar sitt antal superkloner, detta ökade antal superkloner är UIx, motsvarar då holism.

 

Holistiska/meridioistiska x=q uppstår genom det blotta fokusskiftet från de genuina egenskaperna (x’) till mängdfenomenet ({x’}): Lövverket är något mer/mindre än den blotta summan/mängden av löven. Hjärnan/medvetandet är något mer/mindre än den blotta summan/mängden av hjärnceller. Till exempel. Detta då definierande q=UIx/TIx.

 

De superpositionella x, till sist, är då olika x vilka existerar i samma position (”p”), överlappande varandra, överlagrade varandra, assimilerade. Dessa olika aspekter av x existerar så att säga inte vid sidan av varandra, utan den ena existerar så att säga precis där den andra existerar, och vice versa. Det handlar inte om att ett nytt fenomen bildas av två (flera) andra, utan dessa två fenomen existerar fortsatt var för sig, men då superpositionellt överlagrat. Betongklumpen och rosen existerar överlagrade varandra; Med vilket om rosen/betongklumpen (eventuellt superklonat) kan existera självständigt, vid sidan av varandra betyder att rosen/betongklumpen friktionslöst kan föras ut ur eller in betongklumpen/rosen (se särskilt vidare avsnittet me i det kommande).