Tillägg

 

Givet den Fundamentala logiken, och superpositionalitet uteslutet, så gäller följande vad gäller implikation:

 

x ® y (x ger/implicerar y (om x, så y));

 

x=z,å,ä,..; Om flera x ® y gäller samtidigt, så sker (en och samma ”process”) x ® y på olika platser.

 

y=x,z,å,..; Ett y åt gången på en (och samma) plats, om y=x (x ® x), så implicerar x inget, x är blott x.

 

Redan konstaterat är att x’ (eller y’) är obestämda innan de är bestämda, så om (endast) x föreligger går det inte (innan y är bestämt) att vara säker på vad x implicerar (z,å,ä,.., om något (ytterst, givet E-teorin, gäller alltid att x ® 0, se vidare nedan)), och om (endast) y före-ligger går det inte att vara säker på vilket x (z,å,ä,.., innan x är bestämt) som implicerar y; Givet E-teorin gäller ytterst att 0(={mv}) ® mx (vid skapelse, ytterst då av mx, vilka sedan eventuellt skapar x={mx}, där det då antingen är E per se, eller mx, som genom attraktion av mv och/eller genom att stöta mv, så att säga rör upp rummet (mv), skapande en rymdkontraktion, skapande mx (primärt), vilken då särskilt kallas E-kontraktion om det är E per se som förorsakar/skapar denna rymdkontraktion), och att mx ® 0 (vid fullbordan, x ® 0 kan antingen ses gälla när alla mxÎx är fullbordade, eller när ”x” ses fullbordat, vilket kan vara långt före det att alla mxÎx är fullbor-dade).

 

Om x ® y, så är x ® y uppfylld, om x ® y de facto gäller, annars ouppfylld (alltså om x ® y de facto inte gäller, utan då är en ouppfylld regel (som skulle ha kunnat vara uppfylld, de facto gälla, men nu då inte är/gör det)), i vilket fall till exempel z ® y eventuellt kan vara uppfylld, de facto gälla.

 

Detta att det kan finnas flera olika x(=z,å,ä,..) vilka implicerar samma y, respektive att samma x kan implicera flera olika y(=z,å,ä,..) ser inte Klassisk logik, särskilt uttryckt i satsen/formeln (x ® y)=(y Ú x’) (x’ (Klassiskt logiskt falskt) tolkat vara ≠y (x’=y givet N/Klassisk logik, vilket rationellt (Fundamental logiskt) då inte gäller, se vidare det kommande)), som (då) definierar att x’ gäller (att x inte gäller) om x ® y inte gäller, men givet det föregående och att x ® y så kan både x och y gälla (de facto föreligga) om x ® y inte gäller (är en ouppfylld regel), x kanske implicerande något annat än y och det är z som implicerar y, vilket kan formuleras: (x ® y)_o=((z ® y)_u Ù x((® å))), där o står för ouppfylld regel och u för uppfylld regel.

 

Eller tag den så kallade transpositionen: (x ® y)=(y’ ® x’), vilken definierar att om y inte gäller, så gäller inte heller x. Ja, för det första, om y inte gäller i kontext av x, så implicerar förstås x inte y, x ® y är en ouppfylld regel (givet att x ® y), vilket dock (allmänt) inte utesluter att y gäller i alla fall, men då förstås i annan kontext än av x (kanske implicerad av å). Och för det andra, så kan x fortsatt gälla, råda (givet att x ® y, x’ inte gälla), men x ® y då vara en ouppfylld regel (givet att y inte gäller i kontext av x), i vilket fall x förstås inte implicerar y, utan måhända z (eller inget alls).

 

Med detta (förstås) ytterligare påpekat hur irrationell Klassisk logik är (och hur viktigt det är med att verkligen definiera (ut) sin (specifi-ka) problemställning; Klassisk logik tror sig ha hittat en (generellt giltig) genväg, simpliciter fel), vars nyckel är N (Negationen, defini-erad i första avsnittet, och redan en hel del berörd i det avsnittet), vilken närmast direkt till exempel definierar föregående definierade Klassiskt logiska implikationsformel:

 

N=(x « y)=(x ® y)=y=(y Ú y)=(y Ú x’):

 

I) (x ® y)=(y Ú x’).

 

Det enda som ytterligare behöver antas i detta är att y=(y Ú y) (att från det starkare (symmetriskt giltiga) x=y sluta sig till det svagare x « y är rationellt, men givetvis inte det (symmetriskt) omvända), vilket Klassisk logik kallar en tautologisk princip, vilken Klassisk logik nyttjar på allehanda vis, allmänt är denna tautologiska princip definierad av Up’ antaget symmetriskt giltig (i strid mot Up’, som endast gäller såsom den är definierad, eftersom den då utesluter existens av superkloner, inte definierar existens av superkloner, såsom då den Tautologiska principen (som Up’ symmetriskt giltig kan kallas) gör):

 

Tp) ¦(x)=x; x=¦(x).

 

Eftersom x’=y så definierar I den fullständigt triviala utsagan att om x ® y (de facto) gäller, så gäller y. Klassiska logiker tolkar dock inte I på det sättet, eftersom de inte bevisar sin logik direkt utifrån N, utan de ”suddar” till vad det egentligen handlar om genom att krångla till bevisföringen genom att i stället för N utgå ifrån teorem härrörande (uti)från/ur N, se vidare nästa stycke. Detta med vilket de helt en-kelt inte ser att x’=y, utan tolkar x’ vara ett annat x än y, de allmäniserar (övertolkar) den Klassiska logiken, eller bättre N-logiken, förstås felaktigt. Med vilket tolkningen av I förstås blir att om x ® y gäller (de facto) så gäller y, om inte, så gäller x’≠y. Vilket x’? Ja, givet N är det förstås frågan om y (i N), vilket N-logikerna då i sin allmänisering inte ser (vill se), utan ser vara något annat x (bortom N), ett specifikt unikt x (i enlighet med N), men vilket de då inte ser (vill se) vara icke-x=y i N, men vilket det förstås är givet (ett antagande av) N (N som Klassisk logik (N-logik) givetvis antar, annars är det simpliciter inte frågan om Klassisk logik), N som då definierar att det all-tid endast handlar om två x (i varje fråga, varje problemställning), nämligen då x och icke-x=y (i enlighet med N). De rör alltså (Klassiskt logiskt, N-logiskt) till det å det förfärligaste, ja, gör den Klassiska logiken kontradiktorisk genom denna sin allmänisering/övertolkning.

 

Ta till exempel Jan Łukasiewicz bevis av Dl (direkt N-logiskt bevisad i första avsnittet) på https://en.wikipedia.org/wiki/Double_nega-tion, det förutsätter särskilt följande fyra satser:

 

1) x=(y ® x).

 

2) (x ® (y ® z))=((x ® y) ® (x ® z)).

 

3) (x’ ® y’)=(y ® x).

 

4) x=((x ® y) ® y).

 

1 och 3 följer trivialt direkt ur N:

 

1) N=x,(y ® x), så x=(x ® y).

 

3) Ja, det gäller ju att x’=y och y’=x i enlighet med N, med vilket 3 (”Transpositionen”) trivialt följer.

 

4 förutsätter Tp också, förutom då N:

 

4) x=y=(y ® y)=((x ® y) ® y)(; N=y,(x ® y), så y=(x ® y)).

 

Och så då 2:

 

(x ® y)=(x ® y)(; N=(x ® y)=N; N, så (x ® y)=(x ® y)):

 

(x ® (y ® y))=((x ® y) ® (x ® y)); Tp:

 

2) (x ® (y ® z))=((x ® y) ® (x ® z)); z=y.

 

z, eller vilket annat x som helst (ex ante) ≠x,y, som givet N förstås är x eller y:

 

z=x,y.

 

Särskilt detta ”göms” eller ses simpliciter inte i N-logik genom att den krånglar till, så att då detta att z=x,y hålls i det fördolda. Med vilket z tros kunna vara något annat än x eller y, vilket förstås definierar något mycket mer komplext, än om det endast handlar om x och y, vilket det då endast gör givet N, N-logik (Klassisk logik) allmäniserar (övertolkar) således på ett försåtligt sätt, för att den inte begriper bättre (förhoppningsvis, annars är det ju frågan om bedrägeri).

 

För att även ta de två ”hypotetiska syllogismerna” på https://en.wikipedia.org/wiki/Hypothetical_syllogism#As_a_metatheorem för upp-lysnings skull:

 

(y ® y)=(((x ® y) ® (x ® y)):

 

HS1) (y ® z)=(((x ® y) ® (x ® z)); z=y.

 

(x ® y)=((x ® y) ® (x ® y)):

 

(x ® y)=((y ® y) ® (x ® y))(; N):

 

HS2) (x ® y)=((y ® z) ® (x ® z)); z=y.

 

Detta Lp-formler, för att även ta två distributiva formler till slut:

 

x=(x Ù x)=(x Ù y)=(x Ù (y Ú y))=(x Ù (y Ú z)); z=y.

 

x=(x Ú x)=((x Ù x) Ú (x Ù x))=((x Ù y) Ú (x Ù y))=((x Ù y) Ú (x Ù z)); z=y.

 

Så:

 

(x Ù (y Ú z))=((x Ù y) Ú (x Ù z)).

 

x=(x Ú x)=(x Ú y)=(x Ú (y Ù y))=(x Ú (y Ù z)); z=y.

 

x=(x Ù x)=((x Ú x) Ù (x Ú x))=((x Ú y) Ù (x Ú y))=((x Ú y) Ù (x Ú z)); z=y.

 

Så:

 

(x Ú (y Ù z))=((x Ú y) Ù (x Ú z)).

 

Utifrån/givet N kan alltså oerhört mycket definieras, men N är sålunda (rationellt) fullständigt falskt, med vilket dessa framledningar är lika falska, hur mycket de än kan tyckas definiera något vettigt. Utan vill någon av dessa formler nyttjas i logisk analys, så får de argu-menteras för per se, varje formel (ex ante) utrönas om den är relevant att anta i någon kontext, eller inte. Att anta dem giltiga på grundval av N är (rationellt) simpliciter inte möjligt, utan de måste då så att säga stå på egna ben, (ex ante) argumenteras för att göra så, vara ratio-nella (intuitiva) i den kontext de eventuellt antas (vara giltiga).

 

 

Givet E-teorin är det enda rationella alternativet för 0=[inget x(≠0)] tomrum ({mv}), med vilket det till exempel (superkloniskt, i strid mot Up’) kan definieras att x-x=0, med den evidenta tolkningen att om x exkluderas från sig självt så återstår tomrum. För att 0 inte ska ställa till problem i analys, så är det bästa att anta 0 vara idempotent, så att högerledet i följande exempel fortsatt är 0:

 

∞(x-x)=∞0=0.

 

För om 0 till exempel antas vara p (p som principiell del av tomrum är tomrum), så är ju ∞0=dp, det uppstår ointuitivt något; Och förstås än mer så om 0>p, till exempel en volym, icke idempotent volym, med vilket förstås x0>0; x>1.

 

Med detta är det inne på matematik (igen), vilken det särskilt givet E-teorin är lätt att halka in på, för E-teorin definierar evident en grund för utveckling av matematik, särskilt geometri, och definierar (nyttjar) även vissa matematiska grundbegrepp. Men inte mycket, eftersom detta arbete primärt inte är matematik (då skulle det simpliciter inte kunna definiera vad det gör). Mer utvecklad matematik är så att säga en senare fråga, en problematisk fråga, vilket redan varits inne på, särskilt Lp:s otillförlitlighet visar på. Lp som diskretionslöst nyttjas in-om matematiken. Till exempel för att bevisa motsvarigheten till Dl inom matematiken, ungefär på följande sätt, givet detta arbete:

 

A) x-x=0:

 

I) -(x-x)=-0; Lp, [-]=[-1]:

 

-x--x=0; -(x-x)=-x--x (distributiv princip), -0=0, vilket gäller givet att 0 är idempotent:

 

--x-x=0; -x--x=--x-x (kommutativ princip):

 

II) --x=x; A(, Up).

 

Eftersom det handlar om manipulering av två superkloner (givetvis i strid mot Up’, men utan antagande av superkloner finns ingen mate-matik; Matematiken antar specifikt existens av superkloner genom antagandet av Extensionalitetsaxiomet), där x då superkloniskt exklu-deras från sig självt, så är antagandet av distributivitet och kommutativitet inget problem, däremot är det på inget sätt intuitivt att exklu-sion av x-x (-(x-x)) är detsamma som x-x,* vilket det då givet Lp är (för att A ska vara identiskt med I). Inte heller resultatet, II, är intu-itivt, intuitivt är exklusion (--x) av en exklusion (-x) helt enkelt ett (tautologiskt, pleonastiskt) dubbelt förkastande (bortkastande) av ex-klusionen, men primärt då givet Lp, så för det tillbaka till x, precis som om N hade antagits (x=-x). N som definitivt inte antas generellt giltig inom (ren) matematik, inom vilken det inte är egalt om x är plus eller minus (inom applicerad matematik kan det vara egalt, till ex-empel för längddifferenser).