FUNDALLOGIK

 

Eller:

E-TEORIN

(schematisk Världsteori)

 

 

MATS HANSSON

 

 

 

 

Inledning

 

Tänkande/erfarande vad är det?  Något är det under alla omständigheter, till exempel erfarandet av dessa rader.

 

Det brukar skiljas mellan empiriskt och rent (aprioriskt) tänkande. Vad ligger i den distinktionen? Vad är det ena och vad är det andra? Är tänkandet/erfarandet (något omedelbart) givet eller något mer strukturerat, reglerat? I det senare fallet brukar det talas om logiskt/rationellt, regelstyrt, tänkande. Om tänkandet är fritt att bryta mot dessa regler är det frågan om irrationellt/ologiskt tänkande. Förutsatt att det inte handlar om att byta ut regler, revision av ett (reglerat) tankesystem. I vilket tanken sedan har att hålla sig till de nya reglerna.

 

Konstateras kan att tanken är fri att bryta mot alla regler, men tanken kan känna ett motstånd mot detta. Till exempel om tanken ser en höna, så tar det hos tanken många gånger emot att hävda det vara en ko. Detta definierar en motsägelseprincip: xx’; x=höna, x’=ko. Utan hönan är en höna: x=x, vilket definierar en identitetsprincip, att det som tänks är det som tänks, åtminstone som tanke. Redan det omedelbara erfarandet kan sålunda konstateras definiera tankeprinciper, vilka tanken i alla fall allmänt sett (om inte alla, så i alla fall de flesta gånger) håller sig till.

 

Detta tas i detta arbete ad notam, på så sätt att denna identitetsprincip, eller Identitetsprincipen (Ip): x=x, antas generellt giltig (i Alla fall, under Alla omständigheter). Där x definierar något fenomen (något), vilket sålunda alltid är självidentiskt, till exempel då en höna, eller en ko. Detsamma gäller inledningsvis också för icke-något=Intet, innan Intet visas vara ett kontradiktoriskt begrepp, i strid mot Ip. Ip är alltså ett generellt hävdande, hävdat giltigt för Alla rationella fenomen (x), vilka överhuvudtaget existerar, eller kan tänkas existera.

 

x är givetvis blott tankefenomen. Men det att Ip tillämpas på alla x, gör att Ip också definierar, reglerar upp innehållet i x, x intension, Ip gör Alla x självidentiska, både till extension som intension. Det hela för över i en världssyn, en (ontologisk) vara-syn, Ip-syn, vilket normalt inte förknippas med Ip, i alla fall inte i skrivande stund; I skrivande stund är det mer så att Ip (”identitetslagen”) ses som en semantisk princip, att x alltid ska ha samma (språkliga) referens. Den inte per se ses som ett faktiskt/”fysiskt” påstående, om världen, varat som sådant, utan mer då ses som något blott språkligt, vilket ytterst endast refererar till sig självt. Och sedan, så att säga vid sidan av, existerar det icke-språkliga, vilket språket är satt att definiera, sätta ord på, i lyckliga fall. I detta arbete är detta icke-språkliga så att säga assimilerat med språket, vilket inom parentes sagt gör detta icke-språkliga högst kontingent, se vidare det kommande.

 

Givet Ip kan Unicitetsprincipen (Up) bevisas (Up är simpliciter en strängare version av Ip), vilken definierar att alla x är unika, med vilket det är tydligt att Up(/Ip) definierar en världssyn, nämligen då en värld i vilken det endast existerar unika separata fenomen (x), i vilken det inte existerar ett enda fenomen identiskt med något annat.

 

Up definierar en existentiell utgångspunkt vidare E-analys har att utgå ifrån. Den ”empiriska” erfarenheten är satt ur spel, åtminstone vad gäller detta med unika/separata fenomen, även om det kan hävdas vara intuitivt i enlighet med den ”empiriska” erfarenheten: Skådas ut över ”världen”, så förefaller den bestå av just unika/separata fenomen.

 

Nåväl, blott givet Up går det inte att analytiskt komma så mycket vidare, utan fler principer måste definieras för det ändamålet. En första är Intensionsprincipen (Inp), vilken tillåter analytiskt identitetslaborerande av givet Up annars olika fenomen, som x och x(/y), om det med x och x(/y) menas samma x, vilket givet Up blott är ”x”, inte x och x(/y). Givet Inp kan till exempel x=x definieras, alltså strikt i strid mot Up:

 

[x=x]=x; Up.

 

Och givet Inp kan till exempel x i högerled av x=x bytas ut mot y, om y äger samma intension som x: x=y (substitution som det konventionellt kallas), också det givetvis strikt i strid mot Up:

 

[x+y]=x; y=x, Up(; +=Ù).

 

Inp vilken för den delen tyst begagnas/antas redan innan Up definieras. Vilket blir uppenbart genom definitionen av Up, med vilket det följaktligen också blir uppenbart att Inp explicit måste definieras, för fullständighetens/rigorositetens skull.

 

På Up följer vidare direkt Unifieringsprincipen (Up’), Up’ är en direkt konsekvens av Up, vilken så att säga för tillbaka till Up-nivå, den existentiella (”de facto”) nivån, från analytisk (abstrakt, strikt irrationell) nivå. Om till exempel x+x analytiskt definierats, så gäller vid tillämpning av Up’ att x+x=x, alltså att analysen är tillbaka på fundamental existentiell nivå, på vilken x då blott är ”x” (x inte är någon funktion av x).

 

Särskilt givet Up’ kan sedan Förhållandeprincipen (Fp) bevisas. Fp vilken definierar att förhållanden inte förändras vid lika, eller, givet Up lite slarvigt uttryckt, identisk förändring på bägge sidor om förhållandet. Fp är så att säga en gungbrädeprincip: Gungbrädans jämvikt består om lika mycket förändras i bägge ändar.

 

Fp ses konventionellt mer som en matematisk princip än en logisk. Men E-teoretiskt är Fp i första hand en logisk princip, bevisbar dessutom, matematiken antar den som axiom.

 

Dessa är de primära logiska principer vilka E-teorin begagnar, utgår ifrån, utifrån vilka Världen (E) mer specifikt kan definieras, vilket samtidigt definierar en del ytterligare E-teoretiska principer. Till exempel IEp (Icke-Exklusive-principen) och Dl (”Dubbla negationens lag”), och särskilt T1, vilken definierar att Intet inte existerar, och det överhuvudtaget. En oerhört begagnelig princip, vad gäller det ontologiska (vara-bestämmandet).

 

 

All logik antar åtminstone inledningsvis Ip, annars skulle teori simpliciter vara obegriplig, alltså om xx, det som definieras inte är vad/det som definieras. Men sedan slackar (icke-fundallogisk) logik ofta på Up, den håller sig inte strikt till Up, vilket för in i Ip’-/[xx]-analys:

 

Alldeles särskilt slackas ofta Up(/Ip) på i unicitetsmening: Olika x (med någon särskiljande egenskap, till exempel position, rumslig eller tidslig) antas ofta vara identiska, alltså i strid mot Up. Detta kanske mest för att Up inte inses, utan det förutsätts platt vara logik att definiera olika x vara identiska, till exempel att omständigheter idag kan vara identiska med omständigheter i går, givetvis i strid mot Up. Inp definierar förvisso också möjligheten att sätta olika x identiska, detta dock fundallogiskt med så att säga Up i bakhuvudet, det sker med eftertanke, om det förefaller rationellt att göra det, om det så att säga är i enlighet med Up:s anda, vilket är något helt annat än att platt definiera/förutsätta olika x kunna vara identiska. Identitet mellan olika x måste fundallogiskt alltid rigoröst motiveras. Den riogorositeten fattas många gånger i annan ”logik”. 

 

Vidare definieras kanske inte så ofta att x är något helt annat än x, givetvis också i strid mot Up, men ofta antas det näraliggande att x är något mer än x, vilket allmänt kan kallas holism, vilken kan definieras:

 

x=x+x^.

 

Eller ekvivalent:

 

x=x’; x’=x+x^.

 

Givetvis i strid mot Up, eller ekvivalent Kontradiktionsprincipen (Kp): xx’, eftersom x=x givet Up, alltså x’. 

 

Mer rigoröst är x i enlighet med Up (och Fp, se vidare nästa avsnitt) alla sina egenskaper, vilket definieras:

 

x={x’}.

 

Holismen däremot ser x vara något mer än den blotta mängd egenskaper (x’) x i enlighet med Up sålunda är:

 

x={x’}+x^.

 

x är något mer: x^, än sina delar: {x’}, som det brukar heta. Särskilt den mänskliga hjärnans upplevelser anses av holister vara mer än den cellmassa, de processer hjärnan (givet Up då) är, upplevelserna definierar något: x^, utöver hjärncellmassan: {x’}. Detta självklart i strid mot Up, och alltså irrationell definition.

 

Även Fysiken definierar holism, särskilt i det så kallade dubbelspaltexperimentet, i vilket ett (unikt) x är flera x; Ett unikt x kan fara genom flera spalter/springor på en och samma gång. Vilket givetvis är irrationell definition givet Up. Detta fall ställer verkligen frågan om det ska tros på ”empirisk” erfarenhet. Eller snarare ställer det frågan hur människan tolkar ”empirin”. För givet Up, att Up konstituerar världen, så föreligger i detta fall något fel i tolkningen av sinnenas eller(/och) instrumentens observationer/mätningar. Det är eventuellt endast frågan om en korrekt tolkning om Up inte konstituerar/gäller i världen, alltså om Ip’ kan gälla i världen. Vilket om så gäller, i detta specifika fall betyder att ”kloner” till x kan uppkomma ur Intet (förutsatt att x inte delar sig, eller att x på sin väg mot spalterna på något sätt så att säga rör upp andra x). Eller alternativt är det ”Gud” som sitter och pular in dessa x-”kloner” i människans värld, dimension. Båda alternativen är synnerligen absurda. Med vilket den enda rationella konklusionen är att Dubbelspaltexperimentet på något sätt tolkas fel. 

 

Allmänt(/ovillkorat) är det även möjligt att definiera x vara något mindre än sina delar, alltså än {x’}: x<{x’}. Vilket det dock inte är så många som förespråkar/definierar, om ens någon. Men vilket givetvis också står i strid mot Up.

 

Även att x osäkert är x förekommer i analys, vilket för in i den modallogiska kontingensen. Den Ip’-fällan faller E-teorin inte i, genom sitt kategoriska antagande av Up: Up är Världens kategoriska/definitiva grund (givet Up(/Ip)). Även om E-teorin inte utesluter att x(=x) kan revideras, till x’(=x’). Men så länge x antas, så gäller x kategoriskt. Modallogisk definition, x osäkert är x (vilket kan definieras: x@x), är Ip’-analys, alltså irrationell analys. Även om sannolikhetsteori kan ha sitt berättigande, men då handlar det om specifik analys av något faktiskt avgränsat problem i världen. Att sätta upp någon sannolikhetskalkyl rörande Världen (E) som sådan är blott absurt. Utan frågan är vad E är för E? Att E existerar är ställt utom allt tvivel (till exempel då verifierat genom existensen av dessa rader), men vad E mer specifikt är, är kvar att definiera. Något är detta specifika, detta innehåll, det är inte sannolikt ett innehåll, utan de facto ett innehåll, vilket utesluter sannolikhetsteoretisk eller modallogisk definition rörande detta E-innehåll per se som absurd.

 

Och det är då en aspekt av vad denna teori söker göra, nämligen definiera vad för slags innehåll E äger. Vilket ganska självklart inte kan bli annat än en analys i väldigt generella termer, men kategoriska termer, inte i sig på