Med vilket det handlar om att ha den bästa, mest rationella, argumentationen, och vad gäller det kan särskilt hänvisas tillbaka till avsnit-tet: Lite mer om Fundamental logikens innebörd, i Tillägg II.

 

Up’’/FT förutsätter särskilt Up, Up och även Ia och Ib som mer genuint (än de mer utarbetade Up’’/FT) kan hävdas vara platonistiska(/-empiriska) (redan berört), men även om det (rationellt) är omöjligt att se dessa principer vara falska, så är det likafullt inte frågan om några platonistiska x, utan om antaganden:

 

Tanken gör sina antaganden i sin tankesfär, sinnessfär, byggande på, varande erfarenheten, tankarna:

 

tankar ® tankar.

 

Platonism(/”realism”) förutsätter särskilt följande:

 

empiri ® tankar ® tankar.

 

Vilket simpliciter är ett oförsvarligt (irrationellt) ad hoc antagande, vilket förutsätter att tanken kan nå utanför sig själv (då i strid mot Up’’/FT), att tanken så att säga kan sticka huvudet utanför sin sinnessfär/sinnesbubbla, erfarenhet, tanke, och se att, visst, där existerar en empiri(/platonistiska x), nej, det är simpliciter omöjligt, tanken kan inte komma utanför, bortom sin sinnessfär/sinnesbubbla, erfarenhet, tanken/sinnet kan inte komma bakom/bortom sin erfarenhet, utan sitter så att säga fast i den (i sin erfarenhet), innesluten i den, varande den, och inget annat. Ses, erfars en bil till exempel, så går det inte att träda ut ur den erfarenheten och se vad som döljer sig bakom den (erfarenheten, om något), utan det är endast erfarenheten av en bil som kan erfaras, inget mer, (ingen genuin existens, vad det nu än kan vara) bakom den (bil)erfarenheten (kan erfaras).

 

 

 

De Fundamentallogiska principerna

 

Det generella axiomet (Up, med sina direkta implikativa identiteter (Ip/Kp/Up’))

 

Up) x=y=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îy]:

 

Ip) x=x=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îx].

 

Kp) x≠y; [{x’}Îx]≠[{x’}Îy].

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Den generella slutledningsregeln (Implikativ identitet)

 

Ii) x=x’; x’Îx intensionalt.

 

Teorem

 

T1) Intet=egenskapslöshet existerar (överhuvudtaget) inte; Intet (som begrepp) är en absurd p-superpositionalitet:

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q (holism/meridioism existerar inte (annat än (eventuellt) som irrationella begrepp i tanken)):

 

FT) Oavgörbara/oberoende (icke-axiomatiska icke-framledningsbara, holistiska) satser x’=qÎ[teori x] existerar inte.

 

T2) E=Världen=∞*; ∞*=[minsta infinitet (i alla riktningar)]:

 

x<∞*; x≠E; xÎE (® alla x(≠E) är finita; Möjliga x=E existerar alltid, är eviga (=∞*)).

 

 

”Empiriska” axiom

 

1) E kan endast starta E-kontraktioner (ytterst skapande mx (minsta x), E kan inte (lokalt) ”tända virtuella partiklar (”mx”)”).

 

2) mx är ”döda” inte särskilt avancerade ting.

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy] (lika är lika i olika x).

 

4) mx äger attraktionskraft (för att hålla ihop mer fast).

 

5) Stötande mx ”överlämnar riktningsinformation” till stötta mx, att någorlunda ”hoppa” i ett stötande mx ”hopp”-riktning.

 

 

 

Tillägg III

 

De två viktigaste principerna i detta arbete Up och T1 blott definierar (elementär) fysik, en fysik som (vidareutvecklad) kraftigt avviker från vad som konventionellt antas, vilket närmast gör det omöjligt att förbigå Fysiken med tystnad, skulle snarast vara arrogant.

 

En sak inte nämnd tidigare är att Fysiken särskilt antar ”stilla” x i ”ren” rymd fortsätta röra sig i all oändlighet om x får en puff som får x att börja röra sig, särskilt då ”mx”. Vilket förstås inte gäller i enlighet med E-teorin, på grund av ”hopp”-egenskapen; Särskilt eftersom Fysiken ju också (i strid mot detta) antar att Allt rör sig med c (ljushastigheten) i enlighet med relativitetsteorierna.

 

En annan konstighet i Fysiken är att den blott tar vinklade (krock)rörelser för givna, inte förklarar varför till exempel en biljardboll (enligt ”empirin”) rör sig i olika vinklar beroende på hur den träffas (av en annan biljardboll), vilket då E-teoretiskt förklaras av Fr-rörelsens rikt-ning (FrÎx) och hur Fr-rörelsen attraktionsmässigt påverkas av residualen (Îx) till Fr-rörelsen och att stötande mx överför riktningsinfor-mation till stötta mx; Grundläggande är det hur krockar mellan ”mx” ser ut, är definierade, som förklarar (stöt)rörelse, den går inte (ratio-nellt) att förklara, se på ur något helhetsperspektiv, utan det måste ned på ”mx”-nivå, och (givet ”empirin”) ges en förklaring av hur kroc-kande ”mx” rör sig (efter en krock), men där är Fysiken tyst, talar särskilt inte om att någon informationöverföring (mellan krockande ”mx”), vilket den däremot talar om när ”mx” existerar på avstånd från varandra (”(kvant)sammanflätning”), och kan ”mx” ”tala” med varandra på avstånd, så kan de förstås också ”tala” med varandra nära varandra, till exempel då vid en krock. Så däri ligger kanske den Fysiska förklaringen, även om då detta med att ”mx” kan ”tala”, ”kommunicera” med varandra E-teoretiskt är absurt, det endast under (förmodat) ”empiriskt” tvång antas att krockande mx (vilka ”hoppar” in i varandra) ”talar” med varandra, det dock definitivt inte på av-stånd från varandra.

 

Även den Fysiska mystiska/holistiska växelverkan kan återigen nämnas, vilken då definierar ”mx” kunna attrahera varandra utan att själ-va äga någon attraktionskraft, vilket rationellt förstås betyder att det måste handla om att mx rent fysiskt kan greppa tag i varandra, sär-skilt genom att sända ut satelliter (a) vilka kan greppa tag i andra mx och dra dem mot (moder-)mx, vilket Fysiken då inte heller, åtmin-stone inte bokstavligt, antar det handla om, varför det då handlar om holism(/mysticism).

 

Det är partikelbegreppet som ger upphov till problematiken kring mx, men alternativet är att allt som hör ihop verkligen hör ihop, är ett, ett kontinuerligt ett, eventuella tomrum mellan ”mx” är ett med ”mx”, det handlar om förtjockning och förtunning (i ett homogent/konti-nuerligt ”fält”), vilket givet mv-begreppet betyder att mv flyter in i eller ut ur varandra, eller för mer kompakt än mv, att detta mer kom-pakta flyter in i eller ut ur varandra, och detta kompakta är (rationellt) simpliciter skilt från varandra om det är skilt från varandra, är inget annat än skilda fenomen, skilda x (ytterst mx(/”mx”)), så, nej, partikelbegreppet går rationellt inte att överge; Det att mv eller mer kom-pakt än så flyter in i eller ut ur varandra kan givet partikelbegreppet ses ske i rymdkontraktioner, i eventuella instabila mx och vid fullbor-dan, när (stabila) mx upplöses i mv (vid klyvning (av mx) eller avsöndring (från mx)).

 

 

Allt kan ta sin början i Ia och Ib

 

Vilka mer allmänt kan definieras:

 

((x,y,z,.. ® å,ä,ö,..)).

 

Alltså x,y,z,.. kan eventuellt ge å,ä,ö,...

 

Om x antas kunna vara Intet, så inställer sig direkt T1-frågan om x=Intet kan ge y≠Intet, och vice versa. Intet som rationellt är egenskaps-löst, ingenting, annars är ju Intet något, något med (karaktäriserande) egenskaper:

 

Intet=egenskapslöshet.

 

x=egenskaper; x≠Intet (åtminstone en egenskap (”egenskaper”<1, till exempel en halv egenskap, är en egenskap (eller två))).

 

Intet som (per definition) inte ens äger egenskapen (att vara) ingenting(/egenskapslöshet), men förstås är ingenting (äger egenskapen eg-enskapslöshet) som varande ingenting, och med det är/definierar en absurd p-superpositionalitet, vilket då definierar T1.

 

T1 som vidare då definierar E (T2), E i vilket Ia och Ib förstås gäller, men då utan att x=Intet kan gälla i E (givet T1), utan ytterligheterna definieras av 0 (tomrum):

 

0 ® x.

 

Om x=0, så är 0 (oförändrat) simpliciter 0:

 

(0 ® 0)=(0=0), vilket kan allmäniseras: (x ® x)=(x=x).

 

Om x≠0, så finns två tolkningsalternativ, skapelse (i rymdkontraktioner, givet E-teorin), eller falsk implikation, ”0” implicerar x, ex ante kanske y(≠0) ses implicera x, men efter revidering (ex post) ”0”. Här är det lätt vilja se ”0” vara Intet, men givet T1 är det frågan om 0.

 

x ® 0.

 

Kan tolkas på tre sätt, antingen som att x(≠0) fullbordas (x övergår i att vara tomrum), eller att x implicerar ”0”, x ex ante kanske sågs im-plicera y(≠0) men ex post konstateras implicera ”0”(=0 givet T1, y≠0 var falskt), eller att x (platt) inte implicerar något.

 

x ® y; x,y≠0.

 

Vad gäller detta gäller då att ett eller flera (olika) x kan implicera ett eller flera (olika) y, eller kanske inget y, med vilket y förstås är 0 (x ® 0 i den tredje meningen):

 

Tolkning/definition är oerhört viktigt, formler definierar inte sig själva (vilket inte minst visas av att föregående ”enkla” relationer inte är så ”enkla”, detta om än mer så att säga i början, givet en (antagen) grund kan det sedan vara lättare, definitionen mer eller mindre ”ge sig självt”, se vidare det påföljande).

 

Sedan kan det då specificeras ytterligare, särskilt då vad gäller Up med sina implikativa följder, och vad gäller E.

 

Givet E (särskilt efter antagande av T2) är det inte så svårt att komma vidare i en (E-)definition. Men om E inte förutsätts? Ja, något mås-te förutsättas, annars är det simpliciter omöjligt att definiera något. Men om man nu inte har E, hur då göra?

 

Ja, till exempel Principia Mathematica ställer då upp 2-7 (se det avsnittet), som självklart, eller intuitivt giltiga, i empirin (förutsätts de inte vara giltiga i empirin, så är de förstås inte det (givet att det som antas också antas, menas), med vilket de förstås är empiriskt värde-lösa, eftersom det vetenskapligt viktiga är vad som (eventuellt) empiriskt gäller, icke-empiri, rent abstrakt, är mer för nöjes skull). Vilket redan avhandlat det är oerhört svårt se någon relevans i, särskilt om de antas förutsätta N, vilket de då antas förutsätta, eftersom N då uppenbart inte har det minsta med ”empirin” (den ”empiriska” erfarenheten) att skaffa (det finns absolut inget i den som säger att x(≠0) är sant om y(≠0) är falskt, och vice versa, annat än då vissa människor som hävdar det), och har N inte det så är sannolikheten knappast stor för att N skulle ha med empirin (det eventuella korresponderande mot ”empirin”) att skaffa.

 

Fysiken söker mer direkt gå på den ”empiriska” erfarenheten, men nyttjar i det förstås tolkningsprinciper, särskilt viktigt förutsätts att det uttolkade (x) är det uttolkade (x, en ”Ip”-princip). Matematiken är vidare ett viktigt uttolkningsinstrument för Fysiken, vilket (förstås) gör Fysiken till något väldigt (rent) abstrakt: E-teoretiskt, om det existerar (förutsätts existera) ett kluster av mx (inkluderande mx egenska-per, till exempel då attraktionskraft, eller att mx kan stöta till varandra), så gör det blott det, det går inte matematiskt att ”räkna” med/på mx, för det måste matematiken (eller någon annan tolkningsgrund) förutsättas, vilket förstås ställer frågan om matematiken ”räknar” rätt med mx? Vilket den antingen (oseriöst) ad hoc kan antas göra, eller så får (mx-)matematiken (seriöst) sökas testas mot ”empirin”. Mate-matiken kanske räknar fram att y gäller givet x (x ® y), i vilket fall det ”empiriskt” förstås får sökas kontrolleras att (motsvarande) y (”empiriskt”) blir utfallet om (motsvarande) x (”empiriskt”) gäller. Och matematiken kan (”empiriskt”) börja litas på om det verkar som att x ® y ”empiriskt” utfaller varje gång x föreligger. Ja, matematikens tillförlitlighet är rationellt helt avhängig att dess resultat ”empi-riskt” kan kontrolleras. Per se har matematiken inget som helst värde, eftersom den grundar sig på ren abstraktion (särskilt på ett antagan-de av existens av superkloner (i strid mot Up’, men även intuitivt är existens av superkloner (olika identiska x) fullständigt absurt)).*