Up=Ip=Kp=Up’, utan svaret får sökas i intuitionen, och den allmänna intuitionen är att egenskapsmässigt superpositionella x inte före-kommer (annat än då rent teoretiskt, rent analytiskt), särskilt förefaller det absurt att x (både som egenskap och totalt fenomen) både kan existera och inte existera (på en och samma gång). Men för att inte vara för kategorisk, så antas:

 

Egenskapsmässigt superpositionella (andra än rent analytiska) x existerar endast eventuellt (enligt allmän intuition).

 

Avslutningsvis rörande detta grundläggande kan påpekas att superkloner normalt tänks existera vid sidan av varandra. Men inget utesluter superkloner från att tänkas kunna existera superpositionellt. Liksom det kan tänkas att de ”olika” x:n i eventuella superpositionella x kan separera från varandra. Fysiskt till exempel, ses en partikel både vara partikel och (materie)våg, ses detta vara ett superpositionellt feno-men, så är det rimligt tänka sig dem kunna separera från varandra.

 

Vidare, antag:

 

Intet=[egenskapslöst x]:

 

[egenskapen egenskapslöshet (x’)]ÎIntet.

 

Per definition av Intet (som egenskapslöst) gäller dock:

 

[egenskapen egenskapslöshet (x’)]ÏIntet.

 

Så, [x’ÎIntet]=[x’ÏIntet] om Intet existerar, vilket antas definiera en absurd superpositionalitet (en kontradiktion):

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte.*

 

Givet T1 kan inga x varken uppkomma ur, eller övergå i Intet. Detta eftersom det är oerhört absurt anta något kunna uppkomma ur något icke-existerande, respektive övergå i något överhuvudtaget inte existerande:

 

x kan varken uppkomma ur, eller övergå i (det icke-existerande) Intet.

 

Givet detta kan (det reduktionistiska) Up’’ konstateras giltig (särskilt matematiskt en nyttig princip, att till exempel 5+6=11, inte till ex-empel 12 (q=1) eller 8 (q=-3)):

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q.

 

Up’’ definierar att ett x är sina ursprungliga egenskaper: {x’}, varken mer eller mindre, fler eller färre; Det ursprungliga egenskapsklus-tret ger per se varken upphov till något mer/nytt (holism (+q)), eller mindre (meridioism (-q)), och detta eftersom detta mer (+q) eller min­dre (-q) – givet att inga x’ exogent ifrån tillförs x, eller fråndras x, alltså det ursprungliga klustret av x’ är oförändrat – uppkommer ur Intet (+q), eller försvinner i Intet (-q), vilket det alltså inte kan göra givet T1.

 

Givet Up’’ är alla x tillhöriga en teori X, antingen axiom (första (antagna) satser), eller från axiom framledda satser. För om inte, så exi-sterar det icke-axiomatiska icke-framledda (så kallat oavgörbara) satser i X, vilka de ursprungliga xÎX (holistiskt) definierar (som klus-ter (x=¦(x) (”Fixpunktssatsen”))), vilket strider mot Up’’:

 

Alla xÎX är antingen axiom, eller från axiom framledda x (måste (rationellt) vara det).

 

Detta ett fullständighetskonstaterande/-teorem, att en teori aldrig är mer än vad som definieras, axiomatiskt eller framlett. En teori kan (rationellt) så att säga aldrig definiera något ytterligare (+q), peka utöver sig självt, eller för den delen definiera något min­dre (-q), än vad den axiomatiskt eller framlett definierar. Detta allmänt oerhört nyttigt att känna till, inte minst ställer det kravet på en definierare att be-visa vad den hävdar, om den nu inte blott bara (axiomatiskt) antar vad den hävdar. Den kan (rationellt) inte hävda något vara oavgörbart sant, vara sant utan att det axiomatiskt är antaget, eller är framlett från axiom. Det är blott tomma ord, en floskel, givet Up’’.

 

__________

* Antag följande:

 

Intet=existens:

 

egenskapslöshet=existens ® icke-existens=[åtminstone en egenskap]:

 

Intet=icke-existens; Kp.

 

Vilket kan förefalla övertygande, men allmänt säger inget att både egenskapslöshet och åtminstone en egenskap kan vara existens, i vilket fall argumentationen förstås faller. Detta visar särskilt på vikten av definition, och definierar icke-existens vara något bortom egenskaps-kontexten (vilket inte kan uttryckas/definieras genom att åsättas, inte åsättas, egenskaper).

 

 

Referenser

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_thought

 

https://plato.stanford.edu/entries/laws-of-nature/

 

 

 

 

Den rationella Världen

 

Mats Hansson

 

 

Abstrakt

 

Denna text utgår ifrån de mer ”värdsliga” principerna definierade i: Den rationella grunden (föregående artikel), vilka repetitivt är:

 

Up) x=[unikt x]:

 

Ip) x=x.

 

Kp) x≠x’.

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Up’’) x={x’}.

 

T1) Intet (egenskapslöst (x’-löst) fenomen) existerar (överhuvudtaget) inte.

 

Detta definierar uppenbart oerhört mycket ”Värdsligt” per se, men för att specificera/utveckla:

 

 

 

Den rationella Världen

 

Grunden

 

En distans mellan x’ och x’’ definieras:

 

d(x’,x’’).

 

En distans vilken delas upp i två delar:

 

d(x’,x’’)=d(x’,x]+d(x,x’’), där ] definierar att x är inkluderat, ( att x är exkluderat.

 

Eller:

 

d(x’,x’’)=d(x’,x)+d[x,x’’).

 

Givet detta och T1 gäller att:

 

t1) x]=(x eller x)=[x (symmetri).

 

(x respektive [x tar direkt, kontinuerligt, vid efter x] respektive x), för annars existerar det ett mellanrum mellan x] och x) respektive mel-lan (x och [x bestående av Intet, vilket strider mot T1.

 

Antas ett gräns-x=x’ existera vilket inte tillhör E=Världen, så tillhör detta gräns-x E givet t1:

 

d(x,x’)ÎE:

 

d(x,x’]ÎE; t1.

 

Vilket implicerar att E är infinit, antag inte:

 

d(x,∞*)ÎE; ∞*=[minsta infinitet]:

 

d(x,∞*]ÎE; t1.

 

Givet detta, givet t1, antag:

 

d(x’’,x’)=d(x’’,x)+d(x,x’)=∞*; d(x’’,x)<∞* (d(x’’,x) är alltså finit, som strikt mindre än en minsta infinitet).

 

Kan båda dessa distanser i högerled vara finita? I så fall existerar det, givet t1 (kontinuitet), ett x’ före vilket d(x’’,x’) är finit, efter vilket d(x’’,x’)(=d(x’’,x’]; t1) är infinit:

 

d(x’’,x’)<∞*; d(x,x’)<∞*.

 

d(x’’,x’)=∞*; d(x,x’]<∞*.

 

Vilket i enlighet med t1 kontradiktoriskt (i strid mot Kp) definierar d(x’’,x’) både vara finit och infinit i x’:

 

T2’) d(x,x’)=∞*.

 

Givet detta och det föregående gäller att d(x’’,x)+∞*=∞*, vilket definierar att d(x’’,x)=0’, eller mer allmänt att:

 

T2’’) ∞*±0’=∞*; 0’=d(x,x’)<∞*.

 

Alltså att finita distanser är 0’ i förhållande till infinita distanser (≥∞*).

 

Parentetiskt, givet T2’’, kan 0 definieras:

 

d(x,x’)±0=d(x,x’).

 

Vilket vidare ställer frågan vad 0 mer specifikt ska ses vara, Intet är 0 ju inte, givet T1, en analys vilken här lämnas därhän.*

 

Existerar det distanser längre än ∞*? Inte finit adderat i enlighet med T2’’, utan i så fall infinit adderat:

 

∞*+d; d≥∞*.

 

Vilket definierar det existera distanser mellan ∞* och ∞*+d vilka inte existerar, vilket är absurt givet ett kontinuerligt synsätt i enlighet med T1/t1:

 

T2’’’) ∞* är den enda (i E existerande) infiniteten:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.