Potensmängden, mängden av alla delmängder i en mängd, kan förstås definieras, men varför definiera något så abstrakt, ett sådant even-tuellt myller av mängder och av (superkloniska) p:n (givet p-basen)?

 

Att det finns infinita mängder definieras också, ja, men Fundamental logiskt endast en: E (E då sedd som mängd, vilket E lite sökt kan ses som), vilket (redan berört) implicerar att oerhörd försiktighet bör råda vid definition, antagande av infiniteter, eftersom det då (förstås) handlar om ren abstraktion (förutom då rörande E, givet Fundamental logiken).

 

”Välordning” kan även nämnas, vilket givet p-basen då betyder att ordna p:n, vilket förstås kan göras (i tanken), p:na i en mängd struktureras, placeras på olika sätt, så att de så att säga skapar olika (p-)bilder, men vad nyttar det till? Ett annat ”funktionellt” alternativ är att till exempel definiera ett p i en mängd (funktionellt) definiera n antal p (en mängd (av p:n)) i en annan mängd, tja, äger det sin nytta i någon kontext, så visst.

 

Regularitet kan till sist nämnas, vilket givet p-basen definierar att det i varje mängd av p:n (x) finns ett p som inte tillhör mängden av p:n (x), en absurd (irrationell) p-superpositionalitet (pÎx och pÏx), så det axiomet ska (rationellt) förstås simpliciter strykas; Det är ett slags geometriskt kontinuitetsantagande (p]=p)) för mängder, men geometri och mängdlära bör strikt hållas isär.

 

^ Infinitetsproblematik uppstår direkt när tal definieras, för att lite se på den, så är då ett minsta infinit naturligt tal definierat av ’, vilket intuitivt definierar det existera naturliga tal >’, med vilket kan definieras att alla naturliga tal är många (p:n):

 

Alla n=.

 

Hur många dp:n definierar det? Ja, definierar det en finit sträcka, så kan ytterligare naturliga tal definieras, helt enkelt genom att lägga till särskilt 1, eller då 1 p, så är infinit lång, med vilket den (tallinjen) kan definieras bestå av ’ många dp:n:

 

=’dp.

 

Så alla naturliga tal är följaktligen 2 många, och detta då endast de naturliga talen (1,2,3,..), de rationella (positiva) talen är 4 många i enlighet med divisionsdefinitionen, och sedan kan förstås också reella tal definieras, vilka är problematiska, eftersom de principiellt defi-nierar existens av sträckor kortare än dp: Tag vilken distans som helst, till exempel (principiellt) mellan 0,1 och 0,2, så finns det alltid kortare sträckor, givet de reella talen, till exempel mellan 0,001 och 0,002, eller givet den till exempel mellan 0,000001 och 0,000002, etcetera. dp=’p (då givet att tal är p:n) finns så att säga ingenstans att definiera, ja definieras dp någonstans (mellan två tal, på tallinjen), så tar tallinjen () slut där, vilket då strider mot . Att det existerar minsta sträckor är intuitivt, med vilket dp=’p är en rationell definition, även om det att ’ (ett minsta infinit tal) existerar förstås är ren abstraktion, med vilket dp-definitionen är svår att överge, utan mer rationellt synes vara att överge definitionen av tal som punkter, när (om) de reella talen definieras, med vilket det enda rationella al-ternativet är att de är 0*, alltså E, en idé i E kort och gott.

 

Detta att dp (minsta/kortaste sträckor) existerar (antas existera) gör den matematiska definitionen av minsta objekt problematisk, särskilt för dp självt, för evident kan dp i tanken till exempel delas i två: dp/2, vilket förstås inte går om dp existerar. Utan särskilt vad gäller mx, givet existens av dp, så måste mx, så att säga från kant till kant genom ett centrum, vara åtminstone dp långa i alla riktningar. Ja, själva rymden måste lokalt vara åtminstone dp lång i alla riktningar, vilket den förstås är som * lång” (T2), men lite lurigt är det ändå, för tanken, som likafullt vill tänka sig det kunna existera rymdsträckor kortare än dp, vilket den förstås kan tänka, men givet att tanken defi-nierat dp, så finns de simpliciter inte, vilket då som sagt är lurigt för tanken att acceptera. Detta även om tanken rationellt inser, precis som vad gäller vid definitionen av mx-”hoppen”, att en position skild från en annan måste ligga ett stycke ifrån den första positionen, an-nars är det ju frågan om samma position, ett stycke, vilket då (förstås) definierar åtminstone dp. Denna existens av dp, då uteslutande exi-stens av sträckor kortare än dp, är simpliciter motsägelsefull för tanken (en paradox), även om tanken (rationellt) inser att så måste vara fallet.^^^ 

 

^^ Ja, e’-villkoret kan även definieras [{x’}Îx][{x’}Îy] även om det då är svårt att hävda någon form av identitet.

 

^^^ Det att E kan starta E-kontradiktioner (givet möjlighet för x/mx) och att stötta mx (i enlighet med ”empirin”) ”hoppar” någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktningar (genom att stötande mx ”överlämnar riktningsinformation” till stötta mx) och att mx (i enlighet med ”em-pirin”) äger attraktionskraft är också paradoxer, om än svagare än detta med dp, tanken har lättare att gå med på dessa tre ”faktum” än ”faktumet” att det inte existerar sträckor kortare än dp. Kanske just för att det förra är i enlighet med ”empirin”, det senare inte, i alla fall i någon mån, på något (outgrundligt) sätt.

 

Egenskaper och platonism

 

Intet=[egenskapslöshet, egenskapslöst x]:

 

Intet’=[x med x’ (egenskaper)](; Kp).

 

Och x(≠Intet) är sålunda implikativt identiskt, på en och samma gång, sina x’ (egenskaper), x är x’ (x=x’), för om inte, så handlar det för-stås inte om x ägandes(/varande) x’, utan eventuellt om annat x ägandes andra x’.

 

Givet E-teorin är mx-manifesterade x egenskapsmässigt i snävaste mening just {mx} (ett, ”sitt” kluster av mx, x={mx}), {mx} (inklude-rande mx egenskaper) är x egenskaper (i snävaste mening). I vidare mening kan x egenskapsmässigt definieras äga egenskaper i förhål-lande till sin omvärld, x kan äga egenskapen att (kunna) påverka x’ÎE(; x’≠x): ((x ® x’))(; x=x’, där x’ definierar den egenskap Îx som definierar hur x påverkar x’), eller om x kan påverkas av x’ÎE, så äger x egenskapen att kunna påverkas av x’ (i någon specifik mening, vilket definierar egenskapen x’Îx, då definierande hur x’≠x påverkar x): ((x’ ® x)).

 

x’ vilka överhuvudtaget inte har med x att göra definierar inga egenskaper x’Îx, men finns några sådana x’:

 

Givet att alla xÎE (T2), så äger alla x egenskapen att tillhöra samma Värld (E), så i den meningen har alla x något gemensamt, något med varandra att göra, men E-teorin måste förstås kännas till för att den (E-teoretiska) egenskapen överhuvudtaget ska ha någon betydelse, följande kan allmänt konstateras gälla:

 

För x medvetna x’ har egenskapsmässigt (större eller mindre, men inte 0) betydelse för x (beroende på hur x’ tolkas/uppfattas) just genom att x’ är medvetna, finns i x sinnessfär.

 

För x omedvetna x’ har egenskapsmässigt 0 betydelse för x om x’ endast är en tanke, om x’ däremot, bortom x tanke, sinnessfär, existerar och positivt eller negativt påverkar x, så har x’ (förstås) egenskapsmässig betydelse (≠0) för x, om x så är omedveten eller medveten om x’; Om (för x omedvetna) x’ inte påverkar x, har x’ 0 betydelse för x; För x omedvetna x’ vilka (förstås) eventuellt kan bli medvetna för x (primärt beroende på x tankekapacitet, ju högre desto fler x’ kan bli medvetna för x, och vice versa).

 

Är detta en platonistisk(/empirisk) sanning, evig sanning? Kan frågas som inledning till det påföljande.

 

Existerar det ”tankar”/fenomen vilka inte kan tänkas, särskilt rörande eventuell empiri? Ja, E-teorin definierar fenomen obegripliga för tanken, till exempel (mx-)attraktionen, att stötande mx överlämnar riktningsinformation till stötta mx och ”hopp”-egenskapen (att mx inte är (platt inte existerar) i några positioner mellan två positioner). För tanken kan simpliciter inte se hur detta skulle vara möjligt, den kan endast resonera sig fram till det, till exempel då genom resonemanget som för till ”hopp”-slutsatsen. Att utifrån det, utifrån en teori, spe-cifikt här då E-teorin, dra slutsatsen att det (bortom teori) existerar platonistiska fenomen, eller här då empiriska fenomen (vilka tanken inte förmår tänka) är dock att dra det för långt i enlighet med Up’’/FT, vilka definierar att tanken, teori inte kan nå utanför sig själv, principer vilka förstås kan anses falska, seriöst genom någon form av rigorös argumentation för det, alltså för att tanken kan nå utanför sig själv. Det hela kan kokas ned till argumentation för eller emot Up’’/FT, vilket per se visar på att det blott och bart handlar om tankar, antaganden.

 

Med vilket det handlar om att ha den bästa, mest rationella, argumentationen, och vad gäller det kan särskilt hänvisas tillbaka till avsnit-tet: Lite mer om Fundamental logikens innebörd, i Tillägg II.

 

Up’’/FT förutsätter särskilt Up, Up och även Ia och Ib som mer genuint (än de mer utarbetade Up’’/FT) kan hävdas vara platonistiska(/-empiriska) (redan berört), men även om det (rationellt) är omöjligt att se dessa principer vara falska, så är det likafullt inte frågan om några platonistiska x, utan om antaganden:

 

Tanken gör sina antaganden i sin tankesfär, sinnessfär, byggande på, varande erfarenheten, tankarna:

 

tankar ® tankar.

 

Platonism(/”realism”) förutsätter särskilt följande:

 

empiri ® tankar ® tankar.

 

Vilket simpliciter är ett oförsvarligt (irrationellt) ad hoc antagande, vilket förutsätter att tanken kan nå utanför sig själv (då i strid mot Up’’/FT), att tanken så att säga kan sticka huvudet utanför sin sinnessfär/sinnesbubbla, erfarenhet, tanke, och se att, visst, där existerar en empiri(/platonistiska x), nej, det är simpliciter omöjligt, tanken kan inte komma utanför, bortom sin sinnessfär/sinnesbubbla, erfarenhet, tanken/sinnet kan inte komma bakom/bortom sin erfarenhet, utan sitter så att säga fast i den (i sin erfarenhet), innesluten i den, varande den, och inget annat. Ses, erfars en bil till exempel, så går det inte att träda ut ur den erfarenheten och se vad som döljer sig bakom den (erfarenheten, om något), utan det är endast erfarenheten av en bil som kan erfaras, inget mer, (ingen genuin existens, vad det nu än kan vara) bakom den (bil)erfarenheten (kan erfaras).

 

 

 

De Fundamentallogiska principerna

 

Det generella axiomet (Up, med sina direkta implikativa identiteter (Ip/Kp/Up’))

 

Up) x=y=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îy]:

 

Ip) x=x=[unikt x]; [{x’}Îx]=[{x’}Îx].

 

Kp) x≠y; [{x’}Îx]≠[{x’}Îy].

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Den generella slutledningsregeln (Implikativ identitet)

 

Ii) x=x’; x’Îx intensionalt.

 

Teorem

 

T1) Intet=egenskapslöshet existerar (överhuvudtaget) inte; Intet (som begrepp) är en absurd p-superpositionalitet:

 

Up’’) x={x’}:

 

x{x’}±q (holism/meridioism existerar inte (annat än (eventuellt) som irrationella begrepp i tanken)):

 

FT) Oavgörbara/oberoende (icke-axiomatiska icke-framledningsbara, holistiska) satser x’=qÎ[teori x] existerar inte.

 

T2) E=Världen=*; *=[minsta infinitet (i alla riktningar)]:

 

x<*; xE; xÎE (® alla x(E) är finita; Möjliga x=E existerar alltid, är eviga (=*)).

 

 

”Empiriska” axiom

 

1) E kan endast starta E-kontraktioner (ytterst skapande mx (minsta x), E kan inte (lokalt) ”tända virtuella partiklar (”mx”)”).

 

2) mx är ”döda” inte särskilt avancerade ting.

 

Up’’’) x’=y’; [{z}Îx’Îx]=[{z}Îy’Îy] (lika är lika i olika x).

 

4) mx äger attraktionskraft (för att hålla ihop mer fast).

 

5) Stötande mx ”överlämnar riktningsinformation” till stötta mx, att någorlunda ”hoppa” i ett stötande mx ”hopp”-riktning.

 

 

 

Tillägg III

 

De två viktigaste principerna i detta arbete Up och T1 blott definierar (elementär) fysik, en fysik som (vidareutvecklad) kraftigt avviker från vad som konventionellt antas, vilket närmast gör det omöjligt att förbigå Fysiken med tystnad, skulle snarast vara arrogant.

 

En sak inte nämnd tidigare är att Fysiken allmänt antar ”stilla” x i ”ren” rymd fortsätta röra sig i all oändlighet om x får en puff som får x att börja röra sig, särskilt då ”mx”. Vilket förstås inte gäller i enlighet med E-teorin, på grund av ”hopp”-egenskapen.