Finns det, N/N’/N’’ uteslutet, några andra generellt giltiga relationer mellan x och y, mer specifika än i Ii-mening? Ja, till exempel Fysi-ken (den akademiska läran om fysik) antar det existera attraktionskraft mellan x och y, fysiken (inte nödvändigtvis Fysiken) vilken förut-satt tro på en fysisk värld givetvis måste ligga till grund för logiken, förstås för att logiken ska tala om samma sak som fysiken. Matemati-ken vidare antar en mängd relationsprinciper existera mellan x och y. För att mer specifikt titta på en eventuell relationsprincip (mellan x och y):

 

__________

* Givet E-teorin i det kommande blir detta än tydligare, i enlighet med vilken särskilt medvetanden, som särskilt detta med q av en del ses vara möjligt för, simpliciter är kluster av mx (minsta beståndsdelar, medvetande={mx}), och inget annat (vilket förstås betyder att ett medvetande förändras när mx rör sig i {mx}, eller mx tillkommer eller fråndras {mx}).

 

** Om det gäller, är antaget, definierat, att x=y och att y≠x, så kan x=y endast insubstitueras i Ip (x=x) på höger sida: x=x=y, eftersom in-substituering på vänster sida: x=y=x, förstås strider mot att y≠x (är det däremot antaget att y=x (utöver då att x=y), så kan förstås x=y äv-en insubstitueras på vänster sida). Så det gäller att hålla reda på vad som definieras, vilka regler man sätter upp för sig; Konventionellt finns exempel på fri insubstituering i x=x utan att symmetri är förutsatt, vilket ses som bevis på symmetri (se till exempel Language Proof and Logic sidan 50), förstås helt fel, det är givetvis frågan om tautologiska bevis, bevis av något redan förutsatt, nämligen då symmetri, simpliciter då för att det fritt inte går att insubstituera i x=x utan att symmetri är förutsatt.

 

*** Gödels ofullständighetsteorem följer givet denna platonism närmast som ett brev på posten, vilka definierar det existera oavgörbara/-oberoende (satser) x, förstås i strid mot FT. Men givet platonism, att teori existerar per se oberoende av om någon söker definiera (map-pa) den, eller inte, så är denna eventualitet i alla fall mer tänkbar än om I gäller, alltså att den platonistiska teorin definierar icke-axiomati-ska satser vilka inte kan framledas (bevisas) men vilka ändå är sanna i teorin, och detta (förstås) just för att teorin är platonistisk, satserna existerar på egen hand, oberoende av allt annat (förstås fullständigt absurt enligt detta arbete, men ändå).

 

**** T1 implicerar realism råda (i enlighet med kommande E-teori). Antirealism förutsätter att T1 inte gäller, särskilt att blott Intet råder, och att vad som råder, om något trots allt råder, råder i Intet, vilket förstås definierar egenskaper ÎIntet, det alltså egenskapslösa Intet, vilket förstås definierar en kontradiktion (en absurd p-superpositionalitet), vilket förstås inte hindrar antirealister (i kontexten definitivt irrationella) från att ändå hävda antirealism (att till exempel tankar kan existera i Intet), för vad som är rationellt är naturligtvis inget givet (skrivet i evig eldskrift, hur mycket än särskilt jag söker peka på (rationell) sådan eldskrift), en människa är (naturligtvis) fri att tycka och tro vad hon vill, även om den som tycker annorlunda kanske vrider sina händer.

 

***** Med ”empiri” menas uppfattningen/antagandet att viss erfarenhet korresponderar mot, refererar till något empiriskt, något som exi-sterar per se bortom ”empirin” och annan uppfattning/erfarenhet, bortom ”empirisk” uppfattning/erfarenhet och annan uppfattning/erfa-renhet.

 

****** Klassisk logik definierar denna ”tråd” genom att kort och gott definiera följande så kallade Negation (N): Om x, så y; x,y≠0 (med vilket de då också menar: Om y, så x, eftersom ”tråden” då Klassiskt logiskt antas gå åt bägge håll, från x till y, och (tillbaka) från y till x), detta ofta med tillägget att om x är sant, så är y falskt, och vice versa (detta tillägg för att slippa nämna ”Motsägelselag”, att x och y inte kan gälla samtidigt, och i någon mån för att slippa nämna att det endast handlar om dessa två x, se till exempel Language Proof and Logic sidan 68), detta vilket evident kan sättas upp i en så kallad sanningsvärdetabell:

 

   x    y(=icke-x)

 sant     falskt

falskt     sant

 

Denna tabell handlar alltså endast om två x, sammanbundna av en ”tråd”, x och y är platonistiskt oskiljaktiga, x och y är (platonistiskt) bestämda redan innan de är bestämda, de blott som ett par sammanbundet existerar, fullständigt oberoende av om ett medvetande ”ser” detta par eller inte, vilket då även kan definieras såsom att x implikativt identiskt definierar (pekar ut) y (x=y), och vice versa, y implika-tivt identiskt definierar (pekar ut) x (y=x), vilket förstås är fullständigt orealistiskt/irrationellt (givet I), och dessutom så överhövan in-skränkt, att det endast skulle handla om två x i varje fråga (sammanbundna av en ”tråd”), att denna tabell raskt ses mer allmänt, allmän-iseras (Language Proof and Logic till exempel gör det direkt efter att ha definierat N och sanningsvärdetabellen genom att tala om en ”game rule” (spelregel)), mer till följande:

 

   x       {y}

 sant  

falskt  

 

Där (klustret) {y} definierar alla andra x(=y) än x.

 

Om x är (antas vara) sant, så är det rationellt att definiera att {y} är falskt, att alla andra x(=y) än x är falska. Om x däremot är (antas vara) falskt, så handlar det om, om det finns något (per antagande sant) y som ”ersättare” till x i {y}, vilket det inte behöver göra, efter-som y=0 allmänt kan gälla, att x är fullständigt falskt (x=0), som det då kan uttryckas, med vilket det förstås inte finns någon ”ersättare” till x (om ett falskt x äger en ersättare så kan då x definieras vara (blott) falskt), annan än då 0, som kan räknas in som en möjlighet för y, sann om x(≠0) är falsk. Så den N-logiska distinktionen går att vidhålla:

 

S)    x      {y}

     sant   falskt

    falskt   sant*

 

Om det då med sant* menas att det existerar ett sant y=y,0 i {y}, med vilket då S kan se ut på följande vis:

 

S)    x      {y}

     sant   falskt

    falskt     0

 

Med denna 0-möjlighet blir sanningsvärdetabellanalys, vilken framhärdar med N-logikens formulering, i vilken då y≠0 per antagande, obestämd, den kan vara giltig, men lika gärna inte, eftersom y då rationellt kan vara 0 (till sitt innehåll, sin intension, i enlighet med S), alltså x är fullständigt falskt (x=0), med vilket x-analys (förstås) allmänt är värdelös (eftersom det rekonstaterat (evident) är (fullständigt) meningslöst att analysera, särskilt då N-logiskt sanningsvärdetabellanalysera, och kanske genom det statuera (bevisa) något (x) som är fullständigt falskt (x=0), även det att det kan finnas många möjliga ersättare y tillför obestämdhet, se vidare nästa stycke, mer ju fler y).

 

Givet N, handlar det då orealistiskt/irrationellt om endast två x, sammanbundna av en ”tråd”, så att y (platonistiskt) ger sig självt, om x är falskt, och vice versa. Realistiskt/rationellt handlar det om att välja, kanske bland många möjliga y som ersättare till x om x är falskt (gi-vet Up kan (rekonstaterat) endast ett y väljas åt gången, eftersom x*+y≠x*+y’, där x* definierar det (grundläggande) fenomen som x falskt och y och y’ sant definierar).

 

Det N-logiska (Klassiskt logiska), att det endast handlar om två x sammanbundna av en ”tråd”, är närmast ett skämt, men N är väldigt fruktbar när det kommer till att definiera formler, vilket lite visas på i Tillägget, bland annat. Vilket väl till stor del förklarar dess fram-gång, men mycket av denna framgång ligger också i övertolkning, för att lite visa på det:

 

Utan (antagande av) N gäller simpliciter inte Dl (som gäller i Klassisk logik), kan först och främst oerhört viktigt konstateras; Att Klassi-ska logiker ser Dl definieras genom denna mystiska, metafysiska ”tråd”, vilken så att säga som en laserstråle i luften eller tanken obevek-ligt bland alla y hittar till just det y som x’ definierar (antas definiera), och tillbaka till x, ändrar inte minsta på det, det är blott absurt. Och hursomhelst är det N som formalistiskt (ofrånkomligt, kategoriskt) definierar detta (då absurda) förhållande.

 

Givet N gäller grundläggande:

 

N=(x « y),(x ® y),(y ® x),x,y=N; N.

 

Vilket till exempel definierar två i N-logik (Klassisk logik) vanligt nyttjade satser:

 

x=(y ® x).

 

(x ® y)=(y’ ® x’); II.

 

Tillägg av en tautologisk princip (Tp), att x kan upprepas, x=(x Ú x), x=(x Ù x), x=(x ® x) till exempel, och konstaterandet att z=x,y, vil-ket förstås gäller eftersom det då endast är x och y som gäller givet N, så kan vidare till exempel följande i Klassisk logik centrala sats konstateras:

 

(x ® y)=(x ® y):

 

(x ® (y ® y))=((x ® y) ® (x ® y)); Tp:

 

(x ® (y ® z))=((x ® y) ® (x ® z)); z=y.

 

En annan oerhört viktig princip i Klassisk logik, själva ”definitionen” av implikationen, är följande ‒ givet det föregående gäller:

 

(x ® y)=(y Ú y):

 

(x ® y)=(y Ú x’); II.

 

Eller:

 

(x ® y)=(x Ú x):

 

(x ® y)=(x Ú y’); II.

 

Övertolkning är legio i detta, inte minst övertolkas z inte vara x eller y (z≠x,y), vilket förstås (falskt) definierar något mer komplext än det sanna (i enlighet med N) att z=x,y. Eller i den sista satsen är då y’=x, y’ måste (falskt) tolkas vara något annat än x (läsaren ser säkert vad), för att denna sats ska få en annan mening än den triviala att (x ® y)=x. Men det är Klassisk logiks problem, Klassisk logik är sim-pliciter irrationell, eftersom N är irrationell.

 

Etcetera, etcetera.

 

Som synes är N oerhört viktig för Klassisk logik, så att kalla Klassisk logik för N-logik är definitivt ingen överdrift.

 

I denna mer direkta formalism än sanningsvärdetabellanalys, är det tydligt att det endast handlar om två x, vilket kan vara lite otydligt vid sanningsvärdetabellanalys, även om det hela tiden skulle påpekas att det endast handlar om två (unika, specifika) x, nämligen då x och y=icke-x (sammanbundna av en ”tråd”), precis som i föregående mer direkta N-formalism, så vill tanken inte riktigt se det så inskränkt, evident så, det är bara att se på till exempel Language Proof and Logic, med sin ”game rule”, som närmast ser Klassisk logik som univer-sallogik, med svar på närmast alla frågor, men det handlar då om laborering med endast två x (alternativ, x och icke-x=y, sammanbundna med en ”tråd”, vilket särskilt tydligt ses genom/i N-definitionen att x=y (symmetriskt giltigt)), vilket då tydligt ses i föregående mer di-rekta formalism, vilket närmast gör det hela löjeväckande, även om oändligt många formler kan formuleras, särskilt givet Tp, men N, allt-så att x=y (x är en proposition (definierande ett sakförhållande/fenomen) som platonistiskt (direkt/omedelbart, utan att det behöver be-stämmas, det är bestämt redan innan det är bestämt (i strid mot I)) (implikativt identiskt) pekar ut, definierar propositionen y (x=y), och vice versa (y=x), för att mer tala som N konventionellt definieras), ger också upphov till många alternativ, eftersom x och y givet detta (N) förstås kan utbytas (substitueras) mot varandra hursomhelst (x kan fritt utbytas mot y, och y kan fritt utbytas mot x). Visst kan det ligga något värde i någon av alla dessa formler, men det får det vara upp till förnuftet och kanske ”empirin” att avgöra (inte N (primärt)), den Klassiska logiken kan mest endast ses som en maskin som spottar ur sig formler.

 

Ja, förnuftet måste överhuvudtaget vara med, för ”maskinen” definierar endast i enlighet med sina regler, till exempel så gäller i enlighet med reglerna:

 

(x ® y)=(x Ù x):

 

(x ® y)=(x Ù y’); II.

 

Vilket det är svårt se något intuitivt i, förstås givet att y’ ses vara något annan än x, vilket y’ ju nu inte är (givet N), så i grunden är det rätt, men övertolkningsmässigt då, är det rentav ett kontradiktoriskt uttryck.