Om det ”ursprungliga” {x’} är oförändrat, inga x’ exogent ifrån tillförs {x’}, eller fråndras, plockas bort från {x’}, eller x’Î{x’} inte avsöndrar något, delar på sig, så uppkommer q(=x’≠0) ur Intet respektive försvinner i Intet. Mer specifikt kan följande definieras: x=nx’; n≤m, och x=nx’±q; n>m, alltså ytterst ytterligare ett till x tillfogat x’ ger upphov till ±q, q som sålunda måste uppkomma ur Intet (+q), eller försvinna, ”upplösas” i Intet (-q). Med vilket frågan förstås är om det är möjligt? Om Intet existerar, så finns det principiellt möjlighet för det (just genom Intets existens), men inte om Intet inte existerar, eftersom det är överhövan irrationellt, absurt att anta något kunna uppstå ur något vilket inte existerar, respektive anta något kunna övergå i något vilket överhuvudtaget inte existerar. Så avgörandet handlar sålunda primärt om Intets existens, går den existensen att avgöra? Ja, om den p-superpositionalitet som Intet=egenskapslöshet definierar antas vara absurd, vilket antas, så kan Intets existens uteslutas:

 

Intet=[egenskapslöshet (egenskapslöst x)]:

 

Egenskapen egenskapslöshetÎ[existerande Intet].

 

För om egenskapen egenskapslöshetÎ[icke-existerande Intet], så existerar förstås inte Intet (givet Ip; (icke-existerande Intet)=(icke-existerande Intet)(; Ip)).

 

Ett existerande Intet vilket som egenskapslöst (ägande egenskapen egenskapslöshet) inte äger några egenskaper:

 

Egenskapen egenskapslöshetÏ[existerande Intet]:

 

T1) Intet existerar (överhuvudtaget) inte:

 

Up’’) x={x’}:

 

x≠{x’}±q.

 

Holism/meridioism existerar sålunda inte, då förutsatt/givet att Intet definierar en absurd p-superpositionalitet.**

 

Givet Up’’ kan vidare direkt följande (implikativt identiskt) konstateras:

 

FT) Oavgörbara/oberoende (icke-axiomatiska icke-framledningsbara, holistiska) satser x’=qÎ[teori x] existerar inte.

 

Inga x är (i enlighet med Up’’) givna som den blotta summan av andra satser:

 

Klustret av (satser) x’ definierar i sig ingenting, utan det är den som definierar, tolkar och argumenterar för x’ som definierar x’ och vad som implikativt identiskt följer (ses följa) ur x’. Så det gäller närmast att vara övertydlig i definitionen av vad som implikativt identiskt ses följa (kunna framledas) ur x. Är ”hoppet” (mellan x och x’) för stort, inte ens definieraren ser ”bindningen”, relationen mellan x och x’, (”den kontinuerliga”) logiken som för från x till x’, så är det simpliciter inte frågan om (rationell) logik; Rationellt ska hela ”processen” från x till x’ (in)ses, och kunna motiveras (ges tydliga skäl för), undantag från det måste grundligt motiveras, till exempel när en (framlednings)princip antas, vilken för analysen framåt, till resultat, men det inte (riktigt) går att se hur den (principen) ”processuellt” gör när den för till (framleder) slutsatser.

 

Vidare gäller (implikativt identiskt) givet Up:

 

Up’) ¦(x)=x.

 

Att det inte existerar (funktioner av) superkloner, olika identiska x, alla x är ju unika givet Up, olika endast om de inte äger identiskt samma x’ (i enlighet med Kp).

 

Finns det några ytterligare principer än de föregående som kan antas generellt? Vilket analyseras i nästa avsnitt.

 

__________

* Om det gäller, är antaget, definierat, att x=y och att y≠x, så kan x=y endast insubstitueras i Ip (x=x) på höger sida: x=x=y, eftersom insubstituering på vänster sida: x=y=x, förstås strider mot att y≠x (är det däremot antaget att y=x (utöver då att x=y), så kan förstås x=y även insubstitueras på vänster sida). Så det gäller att hålla reda på vad som definieras, vilka regler man sätter upp för sig; Konventionellt finns exempel på fri insubstituering i x=x (allmänt definierad) utan att symmetri är förutsatt, vilket ses som bevis på symmetri (se till exempel Language Proof and Logic sidan 50), förstås helt fel, det är givetvis frågan om tautologiska bevis, bevis av något redan förutsatt, nämligen då symmetri, simpliciter då för att det fritt inte går att insubstituera i x=x utan att symmetri är förutsatt.

 

** Givet E-teorin i det kommande blir detta än tydligare, i enlighet med vilken särskilt medvetanden, som särskilt detta med q av en del ses vara möjligt för (+q), simpliciter är kluster av mx (minsta (materiella)^ beståndsdelar, medvetande={mx}), och inget annat (vilket förstås betyder att ett medvetande förändras när mx rör sig i {mx}, eller mx tillkommer eller fråndras {mx}).

 

^ mx är materiella på sitt specifika sätt, mv (rum) är E-teoretiskt principiellt också materia, om än givetvis inte lika påtaglig som mx, se vidare E-avsnittet.

 

 

Lp

 

Följande antas, utöver vad som antas i föregående avsnitt:

 

Lp) [x’~y’]=[x~y], där ~ definierar tillämpligt relationstecken.

 

Lp (Lika fördelningsprincipen) definierar att ett förhållande, en relation (mellan x och y) inte förändras om argumenten/variablerna förändras lika (definierat av ’). Lp antas blott för det vidare, alltså utan att Lp:s giltighet per se analyseras, för att se implikationerna av detta antagande, alltså av Lp.

 

Antag (till exempel, även om just detta antagande är högst medvetet gjort):

 

E≠∞*; E=Världen, ∞*=min[∞]; ∞=infinitet(/oändlighet):

 

E+E+∞*≠∞*+E+∞*; Lp.

 

För att komma vidare antas, utan att djupare analyseras (om symmetri (runt +: x+y=y+x (symmetriskt giltigt), kommutativitet) hade varit giltigt, så hade det kunnat nyttjas här, men symmetri är alltså inte generellt giltigt, med vilket följande är det lättaste att anta):

 

Termer kan när Up’ nyttjas unifieras till platser (i vilka det unifierbara befinner sig) i satser efter behag:

 

E+∞*≠E+∞*; Up’:

 

E=∞*; Kp.

 

Antag vidare det intuitiva att:

 

d(x’,x)≠d(x’,x]; d(x’,x),d(x’,x]ÎE; (x=[exklusive x], [x=[inklusive x]; d(x,x’)=[distans mellan x och x’]:

 

d(x’,x)+x≠d(x’,x]+x; Lp:

 

d(x’,x]≠d(x’,x]; Up’:

 

t1) x)=x]; Kp.

 

Exklusive x är alltså identiskt inklusive x (och vice versa), vilket åtminstone för volymer är kontradiktoriskt (eller svagare en absurd p-superpositionalitet, men finner det rationellt kalla det en kontradiktion, för att det är så uppenbart absurt), för p (punkter, icke-utsträckta positioner) måhända inte. Hursomhelst definierar det kontinuitet råda i E, att det inte existerar ett avstånd mellan p (p]) och ett närmast (till p) efterföljande p (p)).

 

Antag vidare att det endast existerar finita distanser i E:

 

d(x,∞*)ÎE:

 

d(x,∞*]ÎE; t1.

 

E är sålunda gränslös, vilket betyder att Intet inte existerar bortom E, och inte heller inom E, alltså givet t1 (kontinuiteten), vilket sammantaget simpliciter definierar att Intet inte existerar, vilket även kan visas mer direkt ‒ för Intet gäller per definition:

 

xÏIntet; x=[åtminstone en egenskap]:

 

x+xÏIntet+x; Lp:

 

xÏx; Up’; Intet+x=x eller IntetÎx:

 

T1 giltigt; Kp (definitionen av Intet för till en kontradiktion (xÎx; Ip),* vilket i enlighet med Kp betyder att Intet inte kan existera).

 

Alltså antagandet av Lp för till konklusionen att Intet inte existerar, vilket inte på något sätt kan inses före att detta resultat är förhanden, utan det får blott litas på Lp (om Lp litas på, vilket Lp inte kan göras, vilket den vidare analysen kommer att visa på), om det inte finns stödbevisning, såsom då T1 (T1 som då är stödbevisning i föregående bevis, och även till t1, se vidare T2 nedan, även om t1 (uppenbart) också kan ses som ett bevis för att Lp leder fel; I konventionell formalism finns ett, måste sägas, idiotiskt axiom, vilket definierar att sant framleder sant, nej, naturligtvis är det (det rationella) förnuftet som avgör det, alltså vad som är sant (eller falskt)).

 

Det föregående ger blott vid handen att E=∞*, att E inte är >∞*, det följer blott av Lp, så för att mer uttryckligt visa att det är giltigt (i kontext av Lp), så antas följande:

 

d(x’,x’’)=d(x’,x)+d(x,x’’)=∞*; d(x’,x),d(x,x’’)<∞*.

 

Givet detta existerar det ett x’’ före vilket d(x’,x’’) är finit, efter vilket d(x’,x’’) är infinit:

 

d(x’,x’’)<∞*; d(x,x’’)<∞*.

 

d(x’,x’’)=∞*; d(x,x’’]<∞*.

 

Vilket givet t1 definierar d(x’,x’’)=d(x’,x’’] både vara finit och infinit i x’’, en absurd/kontradiktorisk p-superpositionalitet, så åtminstone en delsträcka måste vara infinit, säg d(x,x’’), vilket definierar:

 

d(x’,x)+∞*=∞*.

 

Det kan tyckas att d(x’,x)+∞*>∞* (eller åtminstone ≥), men givet det kontinuerliga synsättet i enlighet med t1, så måste två delsträckor kunna definiera (exakt) ∞*, detta vilket definierar att d(x’,x)=0’, eller mer allmänt att:

 

T2’) ∞*±0’=∞*; 0’=d(x,x’)<∞*.

 

Alltså att finita distanser är 0’ i förhållande till infinita distanser (≥∞*).

 

Existerar det distanser längre än ∞*? Inte finit adderat i enlighet med T2’, utan i så fall infinit adderat:

 

∞*+d; d≥∞*.

 

Vilket givet det kontinuerliga synsättet i enlighet med t1 (och även T1, se vidare det påföljande) definierar det existera distanser mellan ∞* och ∞*+d vilka inte existerar, vilket är absurt:

 

T2) E=∞*:

 

x<∞*; x≠E; xÎE.

 

T2 som också kan konstateras utan hjälp av Lp (viktigt för E-avsnittet, att det inte behöver förlita sig på Lp, särskilt givet det kommande i detta avsnitt), men givet T1, för givet T1 existerar det inga gränser i E efter vilka Intet tar vid:

 

E är homogent kontinuerlig, infinit fortgående i alla riktningar.

 

Särskilt ett minsta E=∞* fortsätter med detta i all oändlighet i alla riktningar, E’>E behöver ex ante inte nödvändigtvis fortsätta i all oändlighet i alla riktningar, men i de riktningar som E’ fortsätter i all oändlighet, så gör E det med, med vilket det är konstaterat att E’=E (eftersom E’<E inte kan gälla; Det definierar E’ vara finit (i strid mot att E’>E), givet att E är en minsta infinitet):

 

T2 är giltigt.

 

Även Up’’ kan bevisas givet Lp, antag Up’’ inte giltig:

 

x≠{x’}: