Hur ska detta tolkas? Givet T2 är x≠E(; xÎE) finita x, eftersom E är en minsta infinitet. Men så definierar då I att x=E? Förutsatt att x är finita, x särskilt äger en uppkomst och en fullbordan, så betyder det givet I att x som möjligheter är infinita, är ett med E, är immanenta möjligheter i E. Vilket implicerar frågan om det existerar infinita x, vilka inte är identiska med E? Vilket I-argumentation lite omformulerad visar att det inte gör:

 

x≠E; x=[infinit x]:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

x=[finit x]; Kp.

 

Givet detta och T2 är frågan hur x(≠E) kan uppkomma (förutsatt att x kan det, vilket x evident kan, vilket till exempel denna text är ett exempel på (den är evident ≠E))? Ja, det evidenta svaret, förutsatt att det inte existerar några andra dimensioner än E, är att det är E som skapar x, intuitivt genom att (lokalt; T2) kontraktera:

 

E skapar mx, minsta beståndsdelar, minsta x, genom att kontraktera:

 

E ® mx.

 

mx vilka följaktligen är komprimerat tomrum/vakuum/volym:

 

mx=mx|[{mv}Îmx]; mv=[minsta volym].

 

mv antas äga exakt samma egenskaper, vilket i enlighet med I implicerar alla egenskaper nödvändiga för att kunna definiera/skapa alla de x vilka kan förekomma i E. Detta betyder vidare att samma {mv} äger samma egenskaper, inte kan äga olika egenskaper, till exempel så kan samma {mv} inte i ena fallet definiera ett stabilt mx, i andra fallet definiera ett instabilt mx, vilket fullbordas, mer rigoröst:

 

Antag mx endast bestå av ett mv mer än mx’:

 

mx=mx|[({mv}+mv)Îmx]:

 

mx-mv=0^={mv}.

 

mx’=mx’|[{mv}Îmx].

 

Samma {mv} är alltså vad gäller mx instabil, vad gäller mx’ stabil, vilket kontradikterar att mv, och med det även {mv}, äger exakt likadana egenskaper:

 

Homogen atomism råder, alla mx är exakt likadana (äger identiskt samma egenskaper, bortsett från position).

 

Vilka vidare egenskaper kan mx tänkas äga? Existerar stöt-rörelse, mx kan knuffa till varandra, så får mx inte fusionera när de rör sig in i varandra, med vilket mx inte får vara för ”mjuka”:

 

Förutsatt att stöt-rörelse (mellan mx) existerar, så är mx relativt ”hårda”.

 

För existensen av mer sammanhållna x={mx}, så måste mx antingen kunna haka i varandra, eller äga en på avstånd (blott) attraherande kraft (attraktionsförmåga).

 

Även om mx är relativt ”hårda”, så är det ointuitivt se mx äga krokar och hakar, för att kunna bli (fast)krokade av andra mx eller/och haka tag i andra mx, och detta då exakt lika konstruerat på varje mx. Och dessutom måste mx givet detta träffa varandra på rätt sätt, så att de kan kroka i varandra, en hake så att säga kan falla i en ögla.

 

Nej, attraktion förefaller mer rimligt, att mx så att säga äger sugkraft, vilken givet ”empirin” kan sträcka sig oerhört långt, med vilket tvivel genast infinner sig, för hur kan något så litet kanske äga kraft nog att sträcka sig över hela Universum, åtminstone över ett solsystem? Alternativet till mx (partiklar) är att Universum är ett kraftfält bestående av långa trådar, eller snarare är en amöbaaktig helhet, vilket definitivt inte är intuitivt.

 

Fullbordan, givet mx, och att stötrörelse existerar, kan genom klyvning endast ske om flera mx på en och samma gång rör sig in i ett mx, och genom det då klyver mx. För om ett mx klyver ett annat mx, kan ingen stötrörelse existera, utan mx fullbordas istället för att röra sig, om mx rör sig in i varandra. För att alla mx ska kunna fullbordas givet detta, så måste de alla kunna fullborda sig själva:

 

mx äger en (endogen) fullbordanskraft (mx ® 0^).

 

En fullbordan som så att säga omvandlar mx till ett moln av ren volym (vilket sprider sig ut i E och blir ett med E (”molnet” efter ett fullbordat mx diffunderar ut i E)).

 

Avslutningsvis kan den komplicerade frågan, rörande rörelse tas upp, antag mx kunna vara i ett infinit antal positioner, utan att vara E:

 

mx={mx(p)|{p}≥∞’}≠E; ∞’=[minsta naturligt infinit tal]:

 

{mx(p)|{p}≥∞’}+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

II) {mx(p)|{p}<∞’}; Kp.

 

Mer rigoröst är frågan om mx existerar mellan två mx-lägen:

 

En kortaste distans mellan två mx-lägen:

 

d(mx(p),mx(p’))=dp; dp=min[d(p,p’)].

 

Existerar det något pÎdp vilket mx kan vara i? Om inte, så existerar det inget pÎdp, utan p=p’:

 

p=p’; pÏdp.

 

I vilket fall mx inte rört sig, utan det existerar pÎdp, om mx rört sig, vilket vidare då ställer frågan om mx varit i dessa pÎdp? Och än vidare ställer frågan hur många dessa pÎdp kan vara? Följande antas:

 

d[p,p’]≠d[p,p’), där ] definierar p’ som inkluderat, och ) definierar p’ som exkluderat:

 

d[p,p’]+p’≠d[p,p’)+p’; Fp:

 

d[p,p’]≠d[p,p’]; Up’:

 

III) d[p,p’]=d[p,p’); Kp.

 

III definierar en kontradiktion, med vilket detta kurvbegrepp definierat på grundval av p strikt ska förkastas, vilket om så görs definierar det II definierar, nämligen att mx (förutsatt att mx rör sig) ”hoppar” mellan ett finit antal positioner/lägen, vilket givet att E är kontinuerlig/homogen hursomhelst definierar det existera positioner mellan dessa mx-lägen, med vilket det är försvarligt att ändå gå vidare utifrån III, i enlighet med vilket följande kan definieras:

 

(n+1)=n; n=[naturligt tal, där varje n representerar ett p].

 

Vilket definieras vara konsistent om n är infinit:

 

(n+1)=n; n≥∞’ (® 1+1/n=1; Fp, Dp, n/n=1, 1/n<p (och lägger per definition inget till 1)):

 

dp=∞’p (® p=dp/∞’ ® p/∞’=0*, givet att det inte existerar något x mellan 0* och p. För att slippa ha 0* i definitionen kan det definieras att p/∞’=0; 0*<0<p – 0 är något artificiellt definierat med egenskaper vilka principiellt ligger mellan icke-utsträckning (0*; en egenskap) och icke-utsträckning med position (p; två egenskaper) – och att 0* är ett gränsvärde vilket aldrig nås: 0/∞’=0’, 0’/∞’=0’’, 0’’/∞’=0’’’, etcetera).

 

Redan en minsta sträcka definierar sålunda ett infinit antal p, alla i vilka mx givet II givetvis inte kan vara, utan mx (diskontinuerligt) hoppar mellan ett finit antal positioner över en sträcka, om mx inte hoppar över hela sträc­kan direkt, utan att vara i dessa p mellan sina olika lägen.

 

Alternativt detta (ointuitiva) hoppande, kan i strid mot II, antas att mx trots allt är i alla p mellan två lägen, alltså kan vara i ett infinit antal lägen (vilket per se förefaller absurt, alltså att till exempel en hand är i ett infinit antal lägen vid minsta handviftning), i vilket fall mx inte får dröja i varje p, i vilket fall mx som finit existerande överhuvudtaget inte kan röra sig, utan mx måste röra sig infinit fort (på icke-utsträckt tid) genom varje p för att på finit tid hinna röra sig genom alla p särskilt Îdp, vilket om mx på tp(=p) rör sig genom varje pÎdp betyder att mx rör sig just dp på dt(=dp) tid, vilket definierar att alla mx, om de rör sig, rör sig lika fort, och att alla x={mx} rör sig lika fort (om alla mxÎx rör sig (i samma riktning)), vilket strider mot den ”empiriska” erfarenheten.

 

Detta alltså om mx rör sig p under varje tp, om mx rör sig ≥dp under varje tp, så rör sig mx infinit långt under dt, vilket är absurt (ja, mer rigoröst kontradiktoriskt, eftersom det betyder att mx principiellt kan resa bortom E, utan att gå vidare in på det), vilket betyder att mx måste hoppa, hoppa ≥dp, för att sedan ”vila” åtminstone dt, för att sedan återigen hoppa ≥dp, för att sedan ånyo vila, etcetera, och detta alltså utan att vara i något p i hoppet, detta vilket också II principiellt definierar, att mx vilar åtminstone dt i varje p.

 

Hur det hela än definieras, så är det ointuitivt. Det primära problemet i enlighet med det föregående är att det alltid finns ytterligare positioner/lägen mx kunde ha varit i om det existerar ett avstånd mellan två lägen för mx, till exempel i mitten av detta avstånd, vilket implicerar det existera ett infinit antal lägen/positioner för att kontinuerligt täcka upp alla lägen mellan två lägen. Med vilket mx har att hoppa mellan lägen om mx endast kan vara i ett finit antal lägen, eller så då kunna vara i ett infinit antal lägen. Det förra vilket då betyder att mx inte är, inte existerar i alla lägen mellan två lägen (diskontinuerlig rörelse), det senare vilket betyder att mx är i ett infinit antal lägen mellan två lägen (kontinuerlig rörelse). Ses det senare trots allt som mer intuitivt (i strid mot II), så tillkommer då i det fallet att alla mx (som rör sig) rör sig lika fort, till exempel attraktion kan inte variera hastighet för mx, vilket attraktion kan under diskontinuerlig rörelse, mx hastighet beror i det fallet på hur ofta mx attraheras, vilket å andra sidan gör det problematiskt med ständig (kontinuerlig) attraktion, eftersom mx då måste vila mellan varje hopp under diskontinuerlig rörelse, alltså trots att attraktionen ständigt ”drar” i mx, så kan den inte röra mx under dess viloperioder, vilka under ständig attraktion är dt (den kortaste viloperioden).

 

För att definiera ”intuitiv” rörelse: kontinuerlig rörelse, vilken fritt kan variera i hastighet, så måste följaktligen logiken brytas med. Logik och intuition går helt enkelt inte ihop vad gäller rörelse, vilket om logiken trots allt sätts före intuitionen närmast för till konklusionen att rörelsebegreppet måste förkastas, och vidare hela E-teorin, eftersom det utan rörelse inte kan skapas några mx, och om mx är eviga, men orörliga, så finns ingen mening med det heller, det definierar på intet sätt vad som upplevs. Utan konklusionen blir att världen blott är tanke, rationella som irrationella tankar, vilket också förefaller helt absurt. Så det handlar väl om att nöja sig med någon mix av logik och intuition/”empiri”, om än väldigt otillfredsställande för en boren logiker/rationalist. 

 

__________

* Antas till exempel följande:

 

[x~y]’≠[x’~y]:

 

Så följer i analogi med Dp-beviset att:

 

[x~y]’=[x’~y].

 

Detta vilket är irrationellt redan från början, ’:et i vänsterled påverkar rationellt även y. At kan inte avgöra detta, inte avgöra funktionella irrationaliteter, utan At kan endast avgöra irrationaliteter på grundläggande x’-nivå (x’ i At), yttersta (logiska) beståndsdelsnivå, i strid mot Up, genom reducering till denna x’-nivå, vilket dock under alla omständigheter är fundamentalt att veta, om analysen är kontradiktorisk eller inte (konsistent) på denna grundläggande x’-nivå. Även om det då så att säga släpper igenom (redan från början definierat) irrationella funktioner, intuitionen, rationaliteten, måste simpliciter vara med i vad som definieras.