Sammanfattning/Avslutning

 

När jag gick in i detta arbete hade jag stark tro på formalism. Nu vet jag inte riktigt längre. För den rationella formalism som definieras i det-ta arbete för till, ja, (intuitivt) mystiska (fysiska) konklusioner.

 

För att ta det från början, så är grunden för den rationella formalism som definieras i detta arbete Up (Unicitetsprincipen), en princip som de-finierar alla ”identiska” fenomen (med exakt samma (”identiska”) egenskaper) vara ett och detsamma unika fenomen (vilket är fullständigt intuitivt, ja, (rationellt) omöjligt att tänka sig inte stämma). Det finns inga olika fenomen vilka är identiska. Utan för att definiera olika feno-men (i olika positioner) vara ”identiska” (i åtminstone någon aspekt, till någon egenskap, några egenskaper) måste åtminstone fenomenens position bortses ifrån, vilket definierar Intensionsprincipen (Inp), att olika kan antas vara lika/”identiskt” om särskiljande, det som skiljer fe-nomenen åt, särskilt då position, (rent abstrakt) bortses ifrån; Om det är frågan om fenomen i samma position är det frågan om ett superposi-tionellt fenomen, vilket allmänt mer rigoröst måste undersökas verkligen kunna vara fallet. Ett särskilt fenomen som kan nämnas är om det endast är egenskapen namn som skiljer fenomen åt. I det fallet är det evident (i enlighet med Inp) rationellt att definiera fenomenen identis-ka, eftersom det då, då endast är namnet som skiljer de ”olika” fenomenen åt (till exempel Aftonstjärna från Morgonstjärnan, för att ta ett känt exempel, namnen kan (rationellt) bortses ifrån: Aftonstjärnan=Morgonstjärnan(=Venus); Inp. Givet E-teorin är i enlighet med Inp ett ganska givet Inp-fenomen: x=y=nmx, där nmx definierar (n-)antalet mx x och y består av, vilket är rationellt blott sett till antalet mx, och om mx är formerade på exakt (identiskt) samma vis i x och y, men förstås inte om mx i x och y inte är formerade på samma vis (annat än då till det blotta antalet mx). Ja, detta med att definiera identiteter i enlighet med Inp blir raskt komplicerat, utifrån rationellt synsätt.).

 

Givet Up, är T1, att Intet=egenskapslöshet inte existerar, närmast evident (i Kp/Up-meningen att det är absurt att ett existerande Intet både skulle kunna äga (x) och inte äga egenskapen egenskapslöshet (x’, alltså så att x=x’, antaget definierande en absurd superpositionalitet (en kontradiktion))), rationellt sett. T1 som är ett oerhört viktigt existentiellt (formalistiskt) konstaterande, om inte det viktigaste.

 

För T1 ger direkt vid handen att Världen (E) är gränslöst kontinuerlig(/homogen). Ett konstaterande utifrån vilket mycket (mer specifikt) di-rekt följer, särskilt efter konstaterande av att E är en minsta infinitet(/oändlighet), utan att gå närmare in på det här, det är utförligt genom-gånget i det tidigare.*

 

Så långt hänger intuitionen med. Men sedan, särskilt när det kommer till rörelse, så gäller rationellt att fenomen (x, vilka rör sig) ”hoppar”, utan att vara i några positioner mellan två lägen, x alltså icke-existerar mellan dessa två lägen, vilket strider mot all rationalitet; I samman-hanget kan även det nämnas att x måste vila åtminstone dt mellan varje rörelse (t2), vilket om x, särskilt mx, ständigt attraheras eller ”bom-barderas” med (av andra) mx, förefaller märkligt. Alternativet, att x är i alla positioner mellan dessa två lägen är tyvärr inte mer intuitivt, ef-tersom det definierar att x är i ett infinit antal positioner, minsta rörelse är ett infinit antal rörelser (en finit rörelse är en infinit rörelse, i me-ningen ett infinit antal rörelser), vilket (intuitivt) är minst lika absurt det.

 

En annan konstighet som också kan nämnas, är att minsta x (mx) på avstånd blott måste kunna attrahera (tendera kunna dra till sig) andra mx, för att x (bestående av mx) ska kunna hålla ihop. Hur i hela friden är det möjligt? Det motsvarar att sträcka upp handen mot äpplet på grenen högt däruppe, så flyger äpplet in i handen.

 

En lösning på dessa problem är att förkasta tanken på en existerande empiri. Vilket dock inte heller är intuitivt, att allt blott skulle vara icke-materiebeskaffad tanke (givet E-teorin är en tanke={mx}, alltså materia, vilket då inte gäller om E (och mx(/x), empirin) inte existerar, rör-else och de facto existerande avstånd blott är en illusion (för inte det tillbaka till Intet?))?

 

Undertecknad ser ingen lösning på dessa problem, med vilket ingen genuin möjlighet till förståelse av Världen föreligger. E-Världen kan förstås fortsatt antas föreligga, men blir givet dessa ointuitiviteter mest en floskel.

 

En annan kanske lite förunderlig sak (givet T1) är att alla möjligheter är eviga, latenta existenser, alltså existerande om så endast vakuum existerar. Vilket nog får sägas vara åtminstone lite ointuitivt. Även om det nog faktiskt är åtminstone lika ointuitivt att möjligheter kan ”ploppa upp” ur Intet, och det så om E existerar eller blott en tankevärld existerar.

 

Även existensen av E-kontraktioner är ointuitiv i meningen vad initierar dem (särskilt i ett helt tomt E)? Även om det för det rationella sin-net givet E, blott måste vara så. Det kan hävdas ha med brytningen mellan infinit och finit att göra, vilket förstås inte är särskilt specifikt, även om det kanske ger viss förståelse.

 

 

Vidare vad gäller formalism, så lär detta arbete att det är oerhört viktigt vad som antas. Att bara smälla upp ett antal principer, utan närmare förklaring, som till exempel görs i Principia Mathematica är rent förkastligt.** Lp, en vanlig (om inte alltid förekommande) princip i kon-ventionell ”logik”, kan återigen tas som exempel: Vad säger att en relation inte förändras om variablerna förändras lika? Den allmänna in-tuitionen är faktiskt tvärtom att relationen förändras. För att det förra eventuellt ska gälla, måste Lp starkt specificeras. Till exempel gäller i enlighet med E-teorin att en neutral våg (vilken lika påverkar de två ”vågskålarna”), under förutsättning av att ingen gravitation (mx-attrak-tion) föreligger, eller att gravitationen påverkar ”vågskålarna” lika, väger två lika vikter (bestående av samma antal mx) lika, och fortsatt vä-ger vikterna lika om de två vikterna förändras lika (med lika antal mx). Underliggande förutsättningar måste alltså var uppfyllda. Och innan dessa underliggande förutsättningar är redogjorda för, kan ingen princip (seriöst) antas. I sammanhanget då en Lp-princip. Och vad gäller den kräver särskilt begreppet ”neutral våg” vidare undersökning. Och när man sedan känner sig nöjd med att ha utrett alla förutsättningar och sökt få dem alla på plats, så kan teorin (”empiriskt”) testas. Och förhoppningsvis, så väger då vågen lika (och Lp-principen kan antas). Om inte, så är frågan var felet ligger. I sammanhanget, om E-teorin starkt tros på, så torde felet ligga i att vågen inte är neutral. 

 

Formalism, avslutningsvis, är dock under alla omständigheter ett hjälpmedel i ansatsen att söka svar, även om eventuella svar (i enlighet med det föregående) kanske inte är tillfyllest, eller kanske snarare inte är tillfredställande. Och det är väl gott nog. Och dessutom finns inget alternativ. Frågor (om man vill analysera dem) måste helt enkelt analyseras med viss regelstruktur, utan sådan leder en ”analys” ingen vart, är bara en strukturlös ord- eller symbolmatta (ljudmatta).

 

__________

* En något alternativ framläggningen av det rationellt grundläggande:

 

Ett första (definierat) fenomen:

 

0*=[icke-utsträckning (utan position)].

 

Ett på 0*, evident, direkt följande ”större” fenomen är punkten, p:

 

p=[icke-utsträckning med position].

 

Och ett på punkten direkt följande större fenomen är kurvan:

 

k=d(p,p’)=[kontinuerlig(/sammanhängande (Lim p’=p; p’®p)) utsträckning, bestående av p:n, mellan p och p’].

 

Ett på kurvan direkt följande ”större” fenomen är ytan, en ”liten” yta vilken kan definieras:

 

y=d(dp,p); dp=[ett minsta k], pÏdp.

 

Ett på ytan direkt följande ”större” fenomen är volymen, en ”liten” volym vilken kan definieras:

 

v=d(y,p); pÏy.

 

Det går i analogi att definiera vidare, större volymer, till exempel v’=d(v,p); pÏv. Volymer vilka dock även kan definieras med ett juste-rat v-begrepp. Så onödig definition, om inte fler dimensioner än tre, tre som i v-begreppet, vill definieras, till exempel p i v’ ses definiera existens av en fjärde dimension (så att då all volym definierad av utsträckningen mellan v och p tillhör denna fjärde dimension).

 

Mer allmänt i enlighet med det föregående kan fenomen, x, antas äga (ett antal) egenskaper, x’:

 

Egenskapsfyllda x={x’}; x’(Îx)=[(x-)egenskap (tillhörig/ingående i x)]; {x’}>egenskapslöshet (ett egenskapsfyllt x består inte av inga egenskaper).

 

Denna definition ställer primärt frågan om det existerar egenskapslösa x? Vilka då inte ens är 0* (sett som icke-utsträckning allena). Om ens 0* är existens? Ja, tankemässigt, är 0* existens, som bestående av (åtminstone) egenskapen icke-utsträckning:

 

x med egenskaper existerar.

 

Och x är de egenskaper de är eller äger, för om de inte är eller äger dessa x karaktäriserande egenskaper, så är de simpliciter inte x, utan eventuellt något annat x(≠x).

 

Detta med vilket för det första egenskapslösa x kan konstateras icke-existera, eftersom de som existerande äger egenskapen egenskapslös-het, men per definition inte gör det, en kontradiktion.

 

Och för det andra x vilka varken är egenskapslösa eller egenskapsfyllda kan konstateras icke-existera, eftersom de som existerande äger egenskapen att vara varken egenskapslösa eller egenskapsfyllda, men per definition inte äger den egenskapen (som inte egenskapsfyllda), en kontradiktion.

 

Ytterligare x ”mindre”, mer ”intiga”, än egenskapslösa x och x vilka varken är egenskapslösa eller egenskapsfyllda, går inte att definiera. Utan det föregående definierar simpliciter (givet att kontradiktoriska (absurt superpositionella) x inte existerar (empiriskt; Om än x givet-vis existerar rent abstrakt, rent definitionsmässigt, rent tankemässigt (som falsk tanke, givet att det är frågan om ett kontradiktoriskt (och sålunda (per definition) empiriskt icke-existerande) x))) att Intet inte existerar (T1), Intet definierat att inte ens vara 0* (sett som icke-ut-sträckning allena), vilket är intuitivt, eftersom något mindre än icke-utsträckning simpliciter är (rationellt) otänkbart, att det så att säga skulle kunna rymmas (existera) något (mindre) i en icke-utsträckning (än en icke-utsträckning). 

 

T1 som då definierar ((identiskt) implicerar) att alla existerande x är egenskapsfyllda (0* (0* sett som icke-utsträckning allena)), särskilt x bortom en definierad gräns, vilket implicerar (den eviga) existensen (utan varken uppkomst eller fullbordan(/upphörande)) av ett gräns-löst rum (vilket då mer specifikt kan (be)visas vara E).

 

Givet detta gränslösa rum är rationellt allt mer specifikt förekommande en del av detta rum, ett innehåll i detta rum. Särskilt allehanda tankar och uppfattningar, särskilt rörande en annan världsuppfattning än denna definierad i detta arbete. Tankar och uppfattningar vilka givet E-teorin ytterst kokar ned till att vara mx (primärt skapade i E-kontraktioner). Och vilka för att vara rationella måste stå i överens-stämmelse med vad som särskilt gäller för mx, mer fundamentalt måste vara i överensstämmelse med de principer vilka kommer fram till E-teorin, nämligen då primärt Up. För om andra principer styr tänkandet, ja, då definieras förstås något annat än vad som rationellt gäller i enlighet med primärt Up.

 

Detta vilket (rationellt) ändras om ”empirin” definierar emot, primärt då Up. Eller om det är irrationellt tänkande (inom social vetenskap) vilket vill undersökas, då är det förstås rationellt att analysera detta tänkande utifrån de principer vilka de irrationella tänker utifrån/med.

 

** Även om de faktiskt är bevisbara i enlighet med definitionerna i Appendix II, primärt givet Negationen (x=y). Men, Principia Mathema-tica, och ingen annan heller, bevisar dessa satser ifråga (med visst undantag för Associative Principle), varför de just kallar dem axiom.^ Det är lite märkligt att de ”ser” dessa satser, utan att bevisa dem. Men det har förmodligen med helheten att göra, deras totala Klassiskt logiska manipulerande, som det grundläggande (historiskt) är frågan om, får dem att tro att satserna ifråga (axiomatiskt) är mer grundläggande än andra. Men mest grundläggande är alltså Negationen, det är AXIOMET, om än då ett fullständigt irrationellt axiom (se primärt Appendix II).

 

^ För att bevisa dem, så gäller givet definitionerna i Appendix II (Principia Mathematicas namn på uttrycken inom parentes):

 

x=x:

 

(x Ú x)=x (Principle of Tautology).

 

y=y:

 

y=(y Ú y):

 

y=(x Ú y) (Principle of [logical] Addition).

 

x=y:

 

(x Ú x)=(y Ú y):

 

(x Ú y)=(y Ú x) (Principle of Permutation):

 

(x Ú (y Ú y))=(y Ú (x Ú x)):

 

(x Ú (y Ú y))=(y Ú (x Ú y)):

 

(x Ú (y Ú z))=(y Ú (x Ú z)); z=y (Associative Principle).

 

y=y:

 

(y ® y)=((y Ú y) ® (y Ú y):

 

(y ® y)=((x Ú y) ® (x Ú y):

 

(y ® z)=((x Ú y) ® (x Ú z); z=y (Principle of [logical] Summation).

 

Sedan definierar Principia Mathematica även nonsensaxiomet att y i x ® y är sant om x är sant. Det finns inget som helst som säger att det skulle vara sant, så det axiomet måste rationellt strykas. Det är intuitionen som rationellt gäller, är x och y rimliga(/intuitiva), eller inte?

 

Och sedan definierar Principia Mathematica förstås även Negationen, vilken då mer utförligt behandlas i Appendix II.